Stortvätt Höst & Vår

Tvätta våra kläder gör vi alla utan att tänka närmare på hur enkelt det är att göra det nu för tiden. Annat var det förr. Läs den här artikeln så förstår du vad vi menar. Läs om Tvättmaskinens historia. 

VÅRENS och HÖSTENS STORTVÄTT

Ett enkelt vardagsbestyr idag men helt annorlunda i gångna tider. Idag kanske vi tvättar flera gånger i veckan medan man förr samlade tvätten till ett par rejäla stortvättar vår och höst. Att sköta stortvätten var ett av de hårda och tunga arbeten som hörde till kvinnornas liv. Tidigt på våren innan vårarbetet startade på allvar var den rätta tidpunkten för vårtvätten och före julslakten i början av december. Det var ingen endagsföreställning. Man fick räkna med tre rejäla arbetsdagar i allmänhet då vinterns smutsiga tvätt skulle kokas eller bykas ren. Det fanns två tvättmetoder som idag är så gott som försvunna. Bykning eller ösning var den mest omständliga. Minst tre – fyra kvinnor brukade tillsammans sköta storbyken. Till den krävdes ett rejält stort bykkar. Längst nertill på karet fanns ett hål med en tapp. Ösningen ansågs ge det finaste och vitaste linnet. Metoden innebar att kläderna östes över med het lut i stället för att kokas. Vattnet kokades i stora järngrytor. Luten fick man från välsiktad björkaska som man fått vid vedeldning. Även annan slags aska än björk kunde accepteras, dock inte al som brunfärgade tvätten. Askan lades inknuten i en tygpåse i botten av det stora bykkaret. Karet stod på en ställning och en balja sattes under tapphålet. Några lämpliga stenar lades framför hålet så inte kläderna skulle täppa till det. Tvättkläderna lades i karet och täcktes över med ett grovt lakan. Så började man ösa varmt vatten över kläderna, tills det stod vatten över dem.

Så togs tappen ur hålet, vattnet rann ner i baljan, östes tillbaka i tvättgrytan för att värmas och så över till tvättkläderna igen. Man använde en stor skopa med skaftet omlindat med tyg för hettans skull. Efterhand som askan lagades ur blev luten allt starkare. Efter ett tiotal ösningar var man klar och kunde börja skölja.

Blötläggning
Mycket smutsiga plagg kunde behöva en extra behandling. Det kunde ske i samband med att kläderna lades i blöt i en eller flera dagar före kokningen. Då såpades smutsiga plagg in med grönsåpa, som man i allmänhet köpte i affären. Längre tillbaka hade såpan framställts hemma på gårdarna genom att fett och talg från slaktdjuren kokats samman med asklut.

Hård smutsad tvätt gnuggades mellan händerna i varmt lut- eller såpvatten.

Tvättbräde
Tvättbräda av veckad zinkplåt kom i handeln på 1870-talet, men den blev knappast mer allmänt spridd förrän vid sekelskiftet då även tvättbrädor i glas förkom. Ibland kunde man använda ett valkbräde, sådana som användes vid hopfällning av ylle, till att gnugga mot. Framförallt var det till hårt smutsade bomullskläder som man använde brädan och det fodrade en viss teknik för att man inte skulle skada knogarna när man tvättade. Upptill på tvättbrädan fanns en liten hylla för såpan.

Koka tvätt gjordes i brygghusgrytan av koppar eller i en murpanna. I den bubblade och sjöd det när tvätten kom i kokning med tvättmedel som Persil och Radion – märken som idag är försvunna. Under århundraden hade askan varit det vanliga och billiga medlet.

Recept: Till 50 liter vatten behövs 8 liter björkaska. Den sållade askan knyts in i en tät tygpåse som hängs på en käpp lagd över tvättgrytan. Se till att påsen hänger djupt ner i vattnet men ej rör vid bottnen, skriver Husmodern nr. 52, 1923.

Med ett träroder som liknade en mindre åra fiskades de kokheta plaggen upp och lades i baljor för att sedan sköljas.

Sköljning och klappning
Hade tvättningen gjorts hemma på gården behövde man nu köra den till närmaste vattendrag för att sköljas. Ett slitsamt arbete som ofta gjordes i iskallt vatten. Kanske fanns där en klappbrygga där tvätten klappades med klappträ. Plaggen sköljdes i vattnet, vreds ur och klappades upprepade gånger.

Väl sköljd och urvriden hängdes plaggen på tork. Klädnypa i trä som hålls ihop med en fjäder kom först på 1920-talet, dessförinnan fanns enkla klädnypor att köpa, med de flesta gjorde sina klädnypor själva. Var det stortvätt kunde hela gårdsplan fladdra av klädesplagg som sedan rendoftande togs in till mangling och strykning.

Mangling och strykning
Det gamla sättet att stryka var mycket enkelt. Dukar, lakan m.m. rullades upp på en trädrulle och mangelbrädan, som helt enkelt var en plankbit med handtag, sköt rullen fram och tillbaka. Resultatet blev gott, ändå var det naturligtvis en framgång när de stora stenmanglarna kom. Här rörde det sig om en anordning med en större låda lastad med sten som sköts på rullar. Stenarna gav tyngd vid manglingen. Problemet var att anordningen var stor och klumpig och nästan omöjlig att flytta.

Pressjärn och strykjärn
Pressjärnet användes till att pressa ylletyger med. Det var gjort av massivt järn och värmdes till skillnad från strykjärnet direkt på elden. Eftersom man pressade mörka tyger gjorde det inte något om järnet sotade lite. Strykjärnet var närmast ett handtagsförsett fodral med tomrum för ett lod, om hettades upp på härden och placerades inuti järnet. Sedan strök man så länge järnet var varmt. En äldre form av strykjärn uppvärmdes med glödande kol i stället för lod. De äldsta strykjärnen hade spetsig nos med en baköppningens lucka som var försedd med gångjärn och låstes med en hasp. Från omkring 1800 blir luckan höjd- och sänkbar.

Källa: Det mesta hämtat ur boken, ”Så levde vi”, av Jane Fredlund

Läs om Pottaskeugnen i Bjuråker

Läs mer på Wikipedia och se bilder från Hagalunds tvätterimuseum

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

Till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62