Läs om spädbarnsvård i äldre tider i Bergsjö och i socknarna runtomkring
Läs om att vara Barnmorska – Wikipedia
Läs om barnafödandets historia.
Läs om Barnmorskeförbundet historia
Läs om Folklig läkekonst.
Läs om Kloka gubbar och Gummor.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Spädbarnsvård i äldre tider
Skötsel
Navelsträngen förbands med en binda, 7 decimeter lång och 10 centimeter bred. Den gjordes mest av en gammal trasa som överkastades med rött bomullsgarn. Om naveln putade ut, så kunde man lägga ett mynt eller en kork över innan man förbandet lades om. Var naveln röd och sårig efter det att navelsträngen lossnat, smörjdes den med en salva, som kokades av socker och grädde. Lite alun lades också i. Denna slava användes också att smörja stjärten med, så att barnet inte skulle få sår. Man noppade också lugg av linnetrasor, som lades under armarna, kring halsen och bakom öronen. Som puder användes mest potatismjöl, ofta hemrivet. Det måste stötas och kavlas, så att det inte var knöligt. När navelsträngsstumpen lossnat, skulle den brännas. Den fick inte kastas ut, så att fåglar eller andra djur hittade den, ty då kunde man få otur med barnet.
Barnet tvättades mest i ett handfat – badat blev det inte så ofta. Vattnet värmde man på spisen. Tvättvattnet efter barnet skulle man ha eld i, innan det kastades ut. Antingen skulle man stryka eld på en tändsticka och släppa ner i vattnet eller också lägga i ett eldkol. Lika skulle också göras med det vatten, som alla barntrasor och kläder tvättades i. Det ansågs förhindra att barnet, ”råkade i”, blev utsatt för trollryg. Om sådant hände barnet, skulle man ”kasta ut”. Man skulle ta salt och mjöl samt hårstrån eller naglar av barnet och kasta ut tre kvällar i rad. Detta gjordes under särskilda ceremonier.
På 1800-talet skulle även barnet ”jorddras”. Man grävde en grop under ett träd, så att en rot kom fram. Så skulle barnet dras motsols tre gånger under roten runt trädet. Så lästes en ramsa. Detta skulle utgöra ett skydd mot onda makter och barnet blev större och kraftigare att bruka jorden. Det blev ”jordbundet”
Barnets kläder bestod mest av trasor, som det lindats in i. Man skulle först ha stjärtlapp, lilltrasa, mellantrasa, stortrasa och mantel – på bergsjömål kallad ”stjärtchan”. Sedan lindades barnet med en lång linda från fötterna upp under armarna. I mitten av 1800-talet lindades även armarna in, så barnet såg ut som ett paket. Några skötbord hade man inte. Mest satt man framför en brasa eller spis, ofta med spisluckan öppen, så att det skulle bli varmt. Trasorna låg på den, så att de blev varma. Det hände även, att en yllehalsduk lades över fötterna under lindboningen för värmens skull.
I forna tider användes en vagga, i vilket barnet låg, men senare en korg. Den hängdes upp i taket, ty det var varmare, och så kunde barnet gångas, om det skrek. En ”hylsa” eller ”hånka” användes även – en fyrkantig trälåda med öppning för benen. Den hängdes i en träkäpp, fastgjord i en takkrok. Där fick barnet sitta och gunga. På skjortor och mössor var spetsar och krås påsydda, ofta hemvirkade. Dessa mönster kallades ”pryllmyssor”. En liten tunn slät mössa skulle sitta under, så att det blev mjukare för barnets huvud.
Digivning
Nattetid fick barnet ofta ligga med modern i hennes säng, dels därför att det var varmare och så nära till om det behövde mat på natten. Digivningen kallades att ”ge tiss”, barnet ”tissonga”. Om modern hade för mycket mjölk fick hon mjölka ur med handen i en kopp, varefter mjölken omedelbart skulle brännas upp. Det hände också att en spisring i spisen öppnades och man mjölkade direkt dit. Om modern hade för lite mjölk i brösten, skulle hon äta mycket välling. ”Dricksvällningen” var bäst, men kaffe var också bra.
När det föddes barn i en gård kom alltid granngummorna med ”kokning”. Den bestod av drickes vällning, fruktsoppa, ostkaka eller annat gott, som modern skulle äta så att hon fick krafter och mycket mjölk. Hände det att modern fick bröstböld eller mjölkstockning, kunde det botas med en i hett såpvatten urdriven trasa över brösten med en yllehalsduk omkring. Man skulle inte ha händerna i kallt vatten, dy då kunde man få bröstböld. Fick modern snuva eller blev förkyld, kunde barnet också bli det genom bröstmjölken.
Några bestämda mattider hade man inte förr. Barnet fick mat, när det skrek. Var det tyst och sov länge, ansåg man att det var ett friskt barn. Var det däremot grinigt och vätte i trasorna ofta, då var barnet dåligt. Ofta hände det, att man fick gå och bära barnet kring golvet hela nätterna för att försöka få det att tystna.
Om bröstmjölken inte räckte till, skulle barnet ha tillägg, som vanligen bestod av komjölk. Om man hade getmjölk ansågs den vara bättre. Flaskor användes inte förrän i början av 1900-talet
Nappflaska ur egen samling. Se liknande på kringla.
Dessförinnan användes glasrör med gummislang, som barnet sög i sig maten genom. I mitten av 1800-talet användes horn av get eller bock, som rengjordes och försågs med trälock i grovändan. För smaländan bands en trasa, som barnet fick suga genom.
Det förekom även, att en del hade ammor till sina barn, särskilt finare folk, men det hände också att mödrar på landsbygden hjälpte varan. Om någon ville resa bort, gick en annan och ”gav tiss” åt hennes barn, om hon själv hade ”tiss barn”.
När barnet hade nått omkring 4 à 5 månaders ålder fick det börja smaka av maten på bordet, såsom soppor, välling, gröt och dyligt, som man ansåg barnet tåla. Vid 6 à 7 månaders ålder tuggades maten åt barnet. Eftersom husmodern ofta var sysselsatt med uppassning vid bordet, blev det husfar som fick tugga åt barnet, eller också var det farmor som tuggade, under förutsättning att de hade tänderna i behåll. Detta tuggande pågick tills barnet erhöll egna tänder och själv kunde äta av de äldres mat. Om modern hade bröstmjölk kvar, fick dock barnet sådan minst två gånger om dagen till det var 2 à 3 år, ja, i en del fall ända upp till 4 à 5 år, men då fick man också svårt med avvänjningen. Ofta fick man smörja på bröstet olika avskräckande medel såsom snus, vitpeppar, pipolja eller dylikt, eller fästa på dun. Man sade, att ”tuppen hade varit där”.
Sjukdomar
De vanligaste barnsjukdomarna var kikhosta, förkylning, eksem, engelska sjukan och mjölkskorv. Även dregling och tandsprickning ansågs vara sjukdomar. Omkring sekelskiftet brukade man tillverka ett halsband av pionkärnor, som hade blötlagts i slagvatten. Barnet skulle bära bandet och slagvattnet, som kärnorna hade blötlagts i, smörjdes på tandköttet. På så sätt gick det lättare för barnet att få tänder, ansågs det.
Mot kikhosta ansågs get– och hästmjölk vara bra, men det förekom även, att man gav barn terpentin och fotogen. En tesked av barnets urin kunde hjälpa mot kikhosta. Mot engelska sjukan användes rissmorning. Det gjordes vanligen av fårtalg, divelstreck (dyvelsträck) och svavelblomma, som lades i ett knyte i ett fat bakpå spisen, där det var varmt. Barnet skulle smörjas tre kvällar å rad från huvudet och ner till tårna. Inuti händerna och under fotsulan fick det inte smörjas. Under smörjningstiden tvättades inte barnet. Efter de tre dagarna skulle barnet badas, och de paltor det legat i brändes. Varje gång barnet smörjdes skulle det även äta en tesked av det flott som fanns på fatet. Den överblivna smörjan skulle brännas vid kurens slut.
Mot eksem och utslag var det brukligt, att man ”kastade ut”, ty då hade barnet ”råkat i”. Hjälpte inte detta måste läkare anlitas. Tjärsalva och zinksalva användes ofta.
Uppfostran
Barnen fick som små vanligen krypa omkring och roa sig själva, såvida det inte fanns äldre syskon, far- eller morföräldrar eller sytpigor, som såg efter dem. För att ge tröst brukade man sulla, vagga eller syta barnet eller också stack man en tuggbuss i munnen. Man tuggade bröd eller skorpor och socker och lade i en tunn trasa, vilken bands om med en tråd. Ibland doppades tussen i sockervatten etter t o m brännvin, om man ville att barnet skulle sova länge. Senare började man använda tröstnapp, som också doppades i sockervatten, sirap, honung el. dyl.
Vintertid var det ej så vanligt att småbarn fick vistas ute, de kunde dra i sig för mycket kalluft och få andnöd. (andtäppa). Under sommaren kröp barnet in och ut, som de ville. Om barnet började gå tidigt, kunde det bli hjulbent, särskilt om det var tjock och tungt. Barnets första kläder bestod av en rak klänning, en kolt, lika för flickor och pojkar. I början av 1900-talet användes kostym för pojkar, vilken kallades ”rysskläder”. Den bestod av korta byxor och en kolt med bälte runt om.
Tidigt började barnet agas. Från början var det mest smäll på fingrarna, men ju äldre barnet blev, desto hårdare blev agan med örfilar, hårluvar eller hannot som det kallades. Ett björkris fanns alltid till hands uppe på spiskåpan eller ”ongsla”, som barnen fick risbastu med, om de inte ville lyda eller ”väla”. Min farmor (Stina Kajsa född 1847 i Hassela och bosatt på Brännåsen ) berättade, att man ibland doppade riset i saltlake, så att det skulle svida riktigt duktigt. Somliga använde också en rotting eller ”tjurpes”. Under min skoltid i Nyhamn hade vi en mycket sträng lärare. Två pojkar hade råkat slå omkull en vattenhink i en granngård och det fick läraren reda på. Dagen efter fick pojkarna gå bakom svarta tavlan och själva knäppa ner sina byxor, varefter de erhöll varsin risbastu av björkris. Vi flickor skämdes, så att vi stoppade huvudet under bänklocket. När läraren märkte detta, kom han ned och slog med pekpinnen i bänklocken, så vi spratt som loppor i bänkarna.
Till sist vill jag citera något ur en gammal läkarbok:
Ingenting är skadligare för dibarnet än om modern giver det bröstet strax efter en häftig sinnesrörelse, såsom vrede, förargelse, förskräckelse, o. s. v. Kramp, epilepsi och andra nervåkommor, ja t. o. m. döden äro följderna därav för barnet.
I februari 1823 – berättar den berömde läkaren – bistod en soldathustru sin man som råkat i strid med en annan man (soldat). Den senare trängde med sabeln emot sin motståndare. Hustrun blev rasande av förskräckelse, skilde de stridande åt och lade därpå sitt 11 månaders friska barn till bröstet. Efter några minuter släppte barnet moderns bröst, ryckte några tag med lemmarna och var – dödt. Det hade blivit förgiftat av modersmjölken.
Källa
Hälsingerunor 1971, sid.122 – 128.
Av Signe Hall 1907 – 1992
Avskrift, Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062