Smör var framför allt en vara man sålde, eller betalade skatt med, vilket finns belagt sedan tidig medeltid. Under lång tid var smör en stor svensk exportvara, och det var en viktig inkomstkälla för många bondehushåll
Se exempel på dagens separator.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Smöret – bondens guld
Tänk – vad bra vi har det idag. Vill vi ha ett ½ kilo smör kan vi köpa det i närmaste affär. Annat var det förr, ändå är vi inte nöjda.
Grädden är den fetaste delen av mjölken och det bästa sättet att förädla den på är att kärna smör. Därför har grädden nästan uteslutande omvandlats till smör och kärnmjölk. Över hela landet har smörkärning i stort sett gått till på samma sätt och redskapen har varit de samma.
Gräddsättningen
Innan separatorn fanns, gräddsattes mjölken i tråg eller bunkar. Oftast var de av trä, men det fanns också bunkar av koppar eller keramik. I senare tid användes också bleckbunkar. Större gårdar hade särskilda rum eller skåp, där trågen ställdes in medan grädden flöt upp och lade sig på ytan. Nästa dag kunde grädden skiljas av och det kunde göras med olika metoder. Antingen kunde man själv skumma av med en slev, vilket var vanligt om mjölken förvarades i en bunke, eller också hällde man av skummjölken och höll kvar grädden i tråget med hjälp av handloven, en visp eller en träspade.
Kärnan eller Stötkärnan
Då grädden avskilts från mjölken samlades den i en kärna. Ofta tillsattes syrakultur, till exempel kärnmjölk från en tidigare kärning. Det gör smöret mer och det får också en bättre smak. När man tyckte mängden var tillräcklig fick grädden stå ett tag för att bli syrlig, innan den kärnades till smör. I ett självhushåll kunde det röra sig om en vecka ungefär. Hade man större mängder kunde det räcka att syra grädden till nästa dag.
Stötkärnorna utvecklades under tidig medeltid och användes in på 1900-talet. De var laggade av trä, och man använde en stång som i ändan hade ett kors eller en platta med hål i – en törel. När man stöter den upp och ner i grädden delar sig grädden i smör och kärnmjölk. Det är ett tungt arbete som kan ta mellan tio och trettio minuter, beroende på temperatur och mängden grädde.
Under sent 1800-tal kom vevkärnor av trä i allmänt bruk. Alla typer av träkärnor skulle vara rengjorda med enrislag och skurade med tvaga av skäfte (skavfräken) eller granris. Först skulle de sköljas med hett vatten och sedan med kallt, för att inte smöret skulle fastna.
Vevkärnor i trä byttes ganska snart ut mot rostfria vevkärnor, eller också såldes mjölken mejeri. Den som inte hade så mycket grädde att kärna, kunde vispa för hand eller skaka i en burk.
Det färdigkärnade smöret togs upp ur kärnan och lades i ett tråg eller en stor skål. Här tvättades smöret i flera vattenbad och bearbetades för att få ur kärnmjölken. Om inte all kärnmjölk har tvättats ur, riskerar smöret att härskna fortare. För att det skulle klara lagring saltades det kraftigt. Kärnmjölken var en omtyckt dryck, men användes också i matlagning, osttillverkning och som djurfoder.
Pengar och status
Smör var inte något som alla kunde kosta på sig att konsumera till vardags. Det var framför allt en vara man sålde, eller betalade skatt med, vilket finns belagt sedan tidig medeltid. Under lång tid var smör en stor svensk exportvara, och det var en viktig inkomstkälla för många bondehushåll – framför allt i de trakter där man höll mycket boskap och varifrån det gick att transportera varor till de större marknaderna.
Smörstolar och smörkyrkor
I tillräckligt välbärgade hushåll kunde smörets och hemmets status markeras genom att man vid högtider och festligheter ställde fram smör på bordet enbart för att beskåda, ofta på en svarvad s k smörstol eller smörfot. För att göra smöret extra dekorativt skulpterade man det i mönster, eller pressade det i slöjdade formar, till exempel föreställande djur eller blommor. Det finns en hel serie teckningar av hur smörformar, även kallade smörkyrkor eller smörhus, från Hede socken i Härjedalen kunde se ut. Smörkyrkorna var vanligast i västra och norra Sverige, men förekommer även i Norge.
Tumgås och bakverk
När man åt smöret var det ofta som en klick till brödet, eller till gröten.
En klick smör kunde tryckas ut på brödet med tummen och kallades då tumgås. Barnen kunde få smaka på de små klimpar som flöt upp till ytan vid kärningen, och såg ut som små gäss av smör – smörgåsar.
( Svenska Akademins Ordbok:
Smör
-GÅS. (tum- 1847 osv. tumma- 1840–1915. tumme- 1830) smörgås på vilken smör l. flott o. d. bretts ut med tummen. Bättre smaka i det fria / Finkeljungfrurna på hästen / Till en tummegås; / Än i högsätet vid bordet / .. Win och stek och sås. Wadman Saml. 1: 185 (1830). )
Man passade ofta på att hälla undan en del av den sura/syrade grädden och använda den i våfflor eller något bakverk. Den kunde också ätas med bröd eller annat tillbehör.
Att göra smör av grädden var länge det enda sättet att konservera överskottet fett från mjölkproduktionen. Först under sent 1800-tal då nya tekniker för kylning utvecklats kunde också obehandlad grädde bli en vara på marknaden.
Gräddsättningen på mejeri
Mot slutet av 1800-talet gav maskiner som separatorer,(beskrivning), pastörer och mer effektiva smörkärnor och den professionella mejerinäringen en ordentlig skjuts. Detta ledde till att alltmer av smörtillverkningen flyttades till mejerier.
Du kan läsa mer om mejerinäringens historia i artikeln, Mejerier genom tiderna.
Folktro kring smör
Det var förstås viktigt att lyckas med smöret. Begreppet smörlycka avsåg just det, att den som kärnade hade tur och fick ett bra smör. Om det var som förgjort att lyckas med smöret, kunde det bero på att kärnan var förgjord. För att bota kärnan kunde man lägga ett mynt i den eller ett ormskinn under den, i värsta fall skjuta ett skott igenom den. Det kunde vara så, att man fått besök medan man kärnade och den besökande sedan gått ut med smörlyckan. Då gällde det att få tillbaka den med olika metoder. En utbredd tro var den med mjölkharen, som också kunde kallas baran, bjäran, puken eller pukharen.
Mjölkharen finns till exempel belagd i medeltida kyrkomålningar runtom i landet.
Mjölklyckan kunde uppnås genom förbund med onda makter. Med djävulens hjälp skickade kvinnan ut sin mjölkhare, som diade grannens kor och kom tillbaka och spydde upp mjölken i ett gräddsättningskärl. Så småningom kunde kvinnan fylla kärnan med grädde och kärna mer smör än sina grannar.
Källa: Helsingborgs museum
Avskrift, Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062