Sjuktransporter kan bäst belysas genom att relatera några fall ur sjukhusets journaler från tiden 1838 – 1916.
Hudiksvalls Lazarett, iåg 1840 – 1895 i nuvarande Odd Fellowhuset.
Läs om Ambulanshistoria.
Läs om Behandlingsformer inom svensk psykiatri
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
SJUKTRANSPORTER – FÖRR I TIDEN
Man skriver i boken SJUKVÅRD OCH SJUKHUS I HUDIKSVALL 1994, att när våra ambulanser kommer körande på E4:an eller stadens gator med påslagna sirener och blinkande blått ljus, tar vi det som helt naturligt, att svårt skadade eller sjuka skall komma till sjukhuset snarast möjligt. Vem tänker då på att för ett 60-tal år sedan fanns ingen motordriven ambulans i Hudiksvall. Om man skulle skaffa en ambulans eller inte var dock under utredning. Den 20 september 1929 hade stadens lasarett direktion givit lasarettsläkaren Verner Bohm och förste stadsläkaren Lars Ulvhammar i uppdrag att utreda frågan ”om anskaffande av ambulansbil”. Utredningen lämnades till direktionen den 21 mars 1930 och ur den kan man utläsa att de flesta landsting under åren 1919-29 hade ”offrat betydande summor på sjuktransportväsendets ordnande”. Malmöhus län hade betalat ut 335.000 kronor och de flesta övriga landsting från 54.000 till 128.000 kronor. Lägst på denna s.k. offerlista låg bl.a. Gävleborgs läns landsting med 1.500 kronor. Detta är anmärkningsvärt med hänsyn till länets stora transportavstånd. Utredningen visade också att landstingen förfogade över 79 ”egentliga ambulansbilar” och 14 ”till sjuktransportbilar apterade personbilar”.
Landstingen ägde av dessa 61 ambulansbilar, vilka samtliga var stationerade vid sjukvårdsinrättning. Utredarna framhöll att ”apterade personbilar” hade ”sina fördelar”, bland annat att ”transporterna sker bekvämt och diskret. De framhöll dock att ”många fall är av den art, att de fordrar gott utrymme i bilen”, varför ”apterade personbilar dock icke kunna uttränga de egentliga ambulansbilarna”. Men samtidigt framhölls att Hudiksvalls stad redan hade en ”apterad personbil”, varför en ambulans var överflödig i staden, med hänsyn till dess ringa storlek, 7.321 innevånare. Utredarnas förslag blev, att det var ekonomiskt försvarbart med en ambulans i staden, om den samtidigt betjänade omkringliggande landsbygd på en omkrets av 4 mil. Med hänsyn till driftkostnader och service ansåg man det lämpligast, att ambulansen förlades till brandkåren i staden och att landstinget bidrog med 3.500 kr per år. Utredningen översändes till Hudiksvalls drätselkammare för yttrande. När staden sedan fick sin ambulans framgår dock inte av sjukhusets befintliga handlingar.
Sjuktransportfrågorna hade även tidigare behandlats i direktionssammanträde. År 1908 var direktionen beredd betala till staden två kronor för varje transport av sjuk och skadad från järnvägsstationen till lasarettet, om en hästdragen ambulansvagn anskaffades. Enligt en äldre persons utsago skulle en dylik ambulansvagn ha funnits. Direktionen framförde 1919 förgäves önskemål om att en ”sjuktransportautomobil” placerades i Hudiksvall och en i Ljusdal. Ur medicinsk synpunkt acceptabla sjuktransporter uppnåddes först 1975 då ambulansväsendet i norra Hälsingland överfördes till sjukhusen i Hudiksvall och Ljusdal.
Hudiksvalls sjukhus har mottagit vårdfall alltsedan den 31 juli 1928 och under åren har sjuktransporter skett i alltmer stigande antal. Det kan ju vara av intresse att ta del av hur man under ”den gamla goda tiden” tog sig in till sjukhuset.
Året 1828 fanns inga tåg och båtförbindelserna utmed kusten var ganska sporadiska. På Dellensjöarna rodde eller seglade man. All sjöfart var dessutom lamslagen vintertid. Det huvudsakliga transportmedlet blev då med häst och kärra eller under vintern släde. Enligt gällande förordningar var färdhastigheten fastställd till 1,5 timme per mil, för att skona hästen. Förhållandena kan bäst belysas genom att relatera några fall ur sjukhusets journaler från tiden 1838 – 1916.
Björsbo i Norrbo 1838
I mars månad 1838 svimmade den 17-åriga husmansdottern Carin Samuelsdotter i Björsbo, Norrbo socken, medan hon lagade mat. Hon föll så illa, att högra armen kom ner i en kittel med kokande vatten. Inga andra fanns i rummet, varför armen kom att ligga en stund i kitteln. Hon ådrog sig en svår brännskada på hand och arm. Prosten L. O. Berg i Norrbo skrev remissen till lasarettet i Hudiksvall «med ödmjuk anhållan, att hon där måtte varda intagen, till åtnjutande af den högst nödiga Läkarvården”. Ordnandet med avfärden, prostens intyg samt transport med häst och släde till Hudiksvall tog så lång tid att flickan, som enligt intyget ”sväfvar i största fara att för all sin tid blifva lytt och ofärdig, eller måhända komma i nödvändighet att låta armen amputera”, kom till lasarettet ett dygn efter att olyckan skett.
Det kanske också tog tid att få låna häst och släde eftersom enligt remissen, flickans föräldrar ”saknar all tillgång att för sig betala”. Dessutom måste man till prästen och få intyg för behov av sjukvård och att församlingen förband sig att betala vad vården kostade.
Avståndet mellan Björsbo och Norrbo prästgård var ca 10 km om man gick över Norr-Dellens is. Var man tvungen att ta vägen över Gammelsträng blev avståndet ca tre gånger så långt. Slädfärden från Björsbo till Hudiksvall var ca 3 mil. Prosten Bergs onda aningar om eventuell amputation slog dock ej in utan flickan skrevs ut från lasarettet som ”läkt” efter två månaders vård, den 25 maj.
Det gick bra för den unga Karin (Catharina) Samuelsdotter
—5G6— Uppgifter ur släktregistret
4 ANDERS ANDERSSON–NORELL, * 6/1 1800, s. t. bonden A. Karp i Hålsjö. Infl. fr. Åbo 1854. G. 1856. Kopparslag. Bos. i Ö. Norrbobyn, Norrbo. † 24/7 1865.
(X33)14Y3 CATHARINA SAMUELSDOTTER, * 22/8 1820, d. t. postförare S. Samuelsson i Norrbobyn. † 1/12 1879
CATHARINA * 8/3 1847. Styvd.
PEHR ERIC * 8/3 1850. Styvs. Utfl. t. Forsa 1868
ANDERS * 6/12 1856. Utfl. t. Ilsbo 1875
GERTRUD * 4/3 1861. † 6/9 1862 (bröstfeber)
Olyckan i Ilsbo 1839
I byn Berge, Ilsbo, cirka 2 mil från Hudiksvall, inträffade en svår olycka den 9 maj 1839.
Bondsonen Eric Pehrsson, 24 år, fick genom en olyckshändelse, klockan åtta på morgonen, en skottskada i vänstra höftregionen. Skottet slet bland annat sönder ”öfre delen af lårpipan”. Han kom till lasarettet ett dygn efter olyckan för att, enligt kyrkovärden Eric Larssons intyg, ”få njuta Herr Doctor Wallners vård och upsyn”. Skottskadan komplicerades med infektion och man tvingades genom operation borttaga ”öfre delen av lårpipan” med tillhörande ledhuvud. Transporten in på tjälskadade vägar hade säkert varit smärtsam, men operationen, som gjordes utan narkos, överträffade säkert allt annat i smärtväg, som denne unge man varit med om. Han utskrevs från lasarettet åtta månader senare, den 12 december, och färden hem företogs nog då med släde. Skadan måste ha givit bestående men, men därom förtäljes intet.
Hur gick det sedan?
Eric Pehrsson * 28/5 1815, son till Pehr Eriksson bonde i Västtjär. Husman Berge Nr 2. Gift 9/5 1841 med Karin Våglund * 23/5 1815 Familjen till Nordamerika 1868
Ingrid * 11/2 1842 †14/2 1842
Pehr * 11/9 1843
Jonas * 16/5 1847
Erik * 31/3 1853
Hans * 27/2 1857
Transport av sjuka med häst och kärra var vanligt lång in på 1900-talet, därom vittnar bl.a. fiskaren Arboréns dagbok från 1908. Den 10 december lånade han häst av Östman (säkert spelmannen Nisse Östman i Östanbäck) för att transportera in sin 10-åriga dotter Helga till lasarettet. En dryg 2 milafärd företogs från Lakbäck i Rogsta in till staden. Två dagar senare färdades han på sparkstötting för att hälsa på lilla Helga, som blivit opererad för en ytlig halsböld.
Brutalt mordförsök
Trafikförhållandena var likartade 1872 när husmannen Anders Larsson 36 år, den 7 oktober på nära håll skjuten bakifrån i sitt hem på Storåsen i Bjuråker, ca 3,6 mil nordost Bjuråkers kyrkby.
Skottet slet sönder högra skulderbladets övre yttre del med åtföljande djupa sårkanter på halsens högra nedre del. Dessutom mosades högra underkäke sönder, så att endast små benflisor fanns kvar och högra överkäkens tänder var mer eller mindre bortslitna. Tungans högra del var till större delen bortsliten och i hårda gommen fanns ”ett tvåöresstyckes runda hål fyllt med ben- och blybitar”. Det tog tre dygn innan Anders kom in till Hudiksvalls lasarett. Det var en färd på 4,3 mil, som antagligen först gick med häst och kärra till prästen i Bjuråker, för att få intyg på vem som betalade vården, och sedan fortsatte färden till Sunnansjö Ångbåtstation. Transporten fortsatte sedan med Ångbåten Dellen till Forsa och därifrån med tåg in till Hudiksvall. Färden från stationen upp till lasarettet varierade, ibland med häst och vagn och ibland med bårbärning. När patienten väl kommit in på lasarettet kunde lasarettsläkare Isedor Ekman plocka ut ”en mängd benbitar af olika storlek, … samt dessutom åtskilliga grofa hagel och tvenne stora blybitar …”. Läkaren vågade ej sy ihop såren med hänsyn till den stora infektionsrisken.
Den 28 januari 1873, 48 dagar efter ankomsten, har han antecknat följande: ”Alla såren fortfarande öppna … fullständig läkning är ej att förvänta på lång tid … högra armens rörelseförmåga är i hög grad inskränkt … Tuggning sålunda nästan omöjliggjord … Talet suddigt”. Men trots detta eländiga tillstånd utskrevs Anders på egen begäran denna dag och detta trots läkarens vällovliga avrådande. De drygt sju milen fick nu tillryggaläggas med häst och släde. En säkert plågsam resa hem i januarikylan. Varför Anders hade så bråttom hem förtäljer icke sjukhusets handlingar.
Hur gick det sedan för Anders?
—19H12— Uppgifter ur Bjuråkers släktregister
8 ANDERS LARSSON–ENGLUND, * 9/4 1836, s. t. bonden L. Andersson i Änga 11. G. 185.. Husman i Storåsen, Njuparna och Våtmor, Bjuråker. † 15/7 1892 (bröstsjukdom).
30G7 BRITA ANDERSDOTTER, * 21/7 1831, d. t. bonden A. Jonsson i Näppänge 6, Bjuråker. † 2/2 1917.
ANNA * 12/10 1857 17
KJERSTIN * 5/10 1858 26
BRITA * 3/2 1861 18 Gift med byggmäst. Anders Engberg från Ljusdal
LARS * 6/1 1866 19
John Stens vänstra hand
Onsdagen den 17 oktober 1883 hände en svår olycka på torparen och stenhuggaren Anders Olov Wetterstens gård i byn Mekrossla, Njutånger. Den knappt fyra och ett halvt år gamla gossen på gården, Per Johan, råkade av någon anledning, kanske av hjälpsamhet eller nyfikenhet, få sin vänstra hand i det gående tröskverket. Handen blev illa sargad och söndertrasad. Blödningen måste ha varit betydande och svårstillad och gossen chockad av smärta, rädsla och av uppståndelsen bland de närmaste.
Inga uppgifter finns om hur pojkens skador primärt togs om hand. Rimligen kan antas att man till en början försökte stilla blodflödet med primitiva förband och att man försökte trösta och lugna samt kanske ge Per Johan något smärtlindrande och sövande.
Vad vi däremot vet är att pojken inte kom under läkarvård samma dag som olyckan inträffade. Dagen var kanske långt gången när olyckan var framme? Det tog säker tid att stämma blod och till att trösta. Närmast läkare fanns i Hudiksvall. Dit var det bortåt två knaggliga mil på landsväg. Hade familjen egen häst och vagn, eller måste fadern ge sig ut och låna? Från Meklossa till Hudiksvall bör det sedan ha tagit 2-3 timmar. Med behandlingstid, eventuella matraster och annat, måste en resa tur och retur Hudiksvall i mitten av oktober tagit merparten av den ljusa delen av dagen.
Först torsdagen den 18 oktober forslade man pojken till Hudiksvalls Lazarett, nuvarande
Odd Fellowhuset vid Kungsgatan, där han då skrevs in. Av sjukhusjournalens noggranna anteckningar den 18 oktober kan man uttyda att mellanhanden var kluven mellan långfingret och ringfingrets mellanhandsben, att långfingret hängde livlöst och att man i såret kunde se lösa benbitar från brutna och urledvridna mellanhandsben. Långfingret och större delen av tillhörande mellanhandsben togs bort, det längsgående såret syddes ihop och förband och pappspjäla anlades. Lakoniskt konstaterades att gossen därefter inte hade verk och att förbandet var torr samt att barnets utseende var friskt.
Här kan inflikas att den sårbehandling som Per Johan fick för etthundra år sedan inte följde våra dagars gängse principer. Ett djupt sår, som kommer under behandling mer än sex timmar efter uppkomsten, sys numera inte ihop. Det görs istället rent, prepareras och görs ”snyggt” kirurgiskt. Därefter lämnas det under någon tid under antibiotikumbehandling så att det blir fritt från infektion och inflammation. Sedan kan det behandlas och sys ihop. Erfarenheter från framför allt senare tiders krigskirurgi har visat att denna behandling ger de bästa resultaten. Fick gossen någon smärtlindring under denna kirurgiska behandling? Utan bedövning måste den ha varit fasanfullt plågsam för honom. Detta framgår inte av behandlingarna. Man kan av andra journaler utläsa att kloroformnarkos vid några tidigare tillfällen använts vid lasarettet. Men vågade man på ett barn använda en då så oprövad och riskabel metod? Förmodligen skulle det i så fall ha angivits i den detaljrika journalen. Man blir tveksam till om smärtlindring var något som prioriterades högt, då man av fortsättningen på Per Johan Wetterstens journal finner att omvårdnaden knappast torde ha varit av det mjukare slaget.
Den 22 oktober antecknades nämligen att ”modern infann sig i går (tre dagar efter operationen) och tillbragte mot betjeningens förbud natten i sjukrummet hvarför barnet utskrifves”.
Två dagar senare bevektes emellertid de ansvariga på sjukhuset och på ”enträgen bön af slägtinge intogs barnet åter”. Såret var då fult infekterat, varbemängt och illaluktande, alla stygn hade gått upp och såret ”gapade starkt”.
Efter den 24 oktober har inga journalanteckningar förts, men en sammanfattande beskrivning av vårdbeloppet gjordes vid Per Johans utskrivning ”efter föräldrarnas önskan” från sjukhuset den 20 december 1883, mer än två månader efter olyckan. Av denna framgår att såren huvudsakligen behandlades med karbololje- och Karbolvattenomslag. På grund av fortsatt utbredning av inflammation och varbildning fick man öppna handen med flera insnitt på handryggen och handflatan långt från det ursprungliga såret. Flera större och en något mindre benbit värkte ut ur såret. Vid utskrivningen var detta i det närmaste utläkt. Ringfingret hade ”fastnat mycket” vilket väl betydde att det var stelt och orörligt. Det satt ”tätt intill pekfingret” och var ”mindre än lillfingret”.
Man kan spekulera i vad denna olycka senare kom att betyda för Per Johan Wettersten. Det är rimligt att anta att den svåra och långa behandlingsperioden inte enbart efterlämnade kroppslig invaliditet utan också mental påverkan. Kunde han där hemma delta i lekar och upptåg? Blev han hånad av kamrater för sin fula hand? Drog han sig undan för sig själv till stillsamma aktiviteter? Började han tidigt att rita och måla?
Trots sitt handikapp arbetade han i de övre tonåren både som dräng och som fartygskock.
1899 började han studera vid Tekniska skolan i Stockholm för att bli yrkesmålare och arbetade samtidigt för Hudiksvalls födde slottsarkitekten Agi Lindgren. Efter några år bestämde han sig för att bli fri konstnär och kortade sitt namn till John Sten.
Han studerade och arbetade
Åren 1910 – 1918 i Paris och dess omgivningar, i Bretagne och i Cagnes-sur-Mer.
Åren 1918 – 22 var han bosatt i Göteborg med årliga målarresor till Danmark, till Paris och på Sicilien. Den sista resan blev hans drömmars mål, Bali. Där dog han i en infektionssjukdom i slutet av december 1922.
Han var en av Sveriges mest betydande modernister, speciellt under sin kubistiska period, och testminerade sin kvarvarande produktion till Hälsinglands museum i Hudiksvall, där han således är rikt representerad.
Det verkar inte som om den skadade handen påverkade hans förmåga att arbeta, men han accepterade kanske aldrig detta handikapp. På bevarade foton och i hans egna självporträtt är den vänstra handen nästan alltid dold.
Det förefaller som om han medvetet velat dölja den, och när han någon gång, t.ex. i självporträttet från Djurgården, 1905, låter den synas är den normal dvs den har förutom tummen fyra knogar och fingrar, trots att han bevisligen bara hade tre.
Veneriska sjukan
Det var ju inte bara skadade, som skulle in till lasarettet, utan även s.k. allmänne sjuke och de veneriske (personer med könssjukdom). De senare transporterades vanligast till lasarettets kurhusavdelning genom länsmannens försorg efter läkarbesiktning. Denna utfördes av provinsialläkaren efter anmodan av prästen då någon person i byn misstänktes vara ”behäftad med Veneriska sjukan” och därigenom ”en nästan allmän förskräckelse uppstått bland befolkningen”. Vid dylik besiktning stucko många till skogs och för att förhindra detta kombinerades läkarens ankomst med husförhör, som det var svårare att undvika. Handlingar från 1881 ger en bra bild av dessa förhållanden.
Massor med järnvägsarbetare fanns då i Ljusdalstrakten, ty detta år har järnvägen Stockholm – Ljusdal blivit klar. I en rapport från provinsialläkaren F. J. Öhrn, Järvsö kan läsas:
”Å stället Skansen tages en mängd konor (Kona=dålig kvinna, sköka) i beskådande. De har alla veterligen och fliteligen beblandlat sig med Järnvägsarbetare. Af dem insändes till Läns Kurhuset Torparedottern, 19-åriga, I.B., för Gonorrehaeen. – Jag känner att flera af Jernvägsarbetarna under åren lidit af Gonorrhaeen och Chancer (syfilis) och att detta förhållande är kändt. Deraf har man också äfven tillståndet i trakten”.
Med hästskjuts torparedottern fara till Sunnansjö, en färd på 3,8 mil. Denna del av färden kostade 8 kr 36 öre. Därefter fortsatte resan med ångslup till Näsviken dit järnvägen var framdragen 1875. Båtbiljetten kostade 50 öre. I Näsviken fick hon för 75 öre lösa tågbiljett till Hudiksvall. Hon följdes hela tiden av skjutskarlen Hallberg, som fick kvittens på att patienten var avlämnad på sjukhuset.
Denna löd: ”torpare dottern I.B. är i dag intagen å Kurhuset, Hudiksvall den 23 juni 1881. E. Bournonville, lasarettsläkare”.
Hallberg återvände med tåg och båt till Delsbo gästgiveri där hans häst väntade, och när han kom åter till Ljusdal avlämnade han kvittensen. Förpassningsärendet kostade sjukhuset totalt 17 kr. och 71 öre och i summan ingick även 1 kr och 60 öre i traktamente för torpardottern.
Från 1888 fanns tågförbindelse mellan Hudiksvall och Stockholm via Ljusdal. Några år senare, 1896, öppnades järnvägen Hudiksvall – Bergsjö. Direktionen var då orolig för att strömmen av hjälpsökande till lasarettet skulle öka. Tack vare det utbyggda järnvägsnätet underlättades nu sjuktransporterna.
Men allt var dock inte frid och fröjd.
Ljusdal saknade sjukvagn så sent som 1913, men kunde få låna från Bollnäs eller Bräcke, 63 respektive 135 km från Ljusdals station. Men vagnarna kunde vara upptagna av transporter eller också kunde de komma för sent till Ljusdal för att kunna anslutas till ordinarie tåg till Hudiksvall. 1913 ilsknade Ljusdals Hantverks- och Fabriksförenings styrelse till och begärde att kommunalnämnden skulle vidtalas att stationera en sjukvagn i Ljusdal. Förhållandet exemplifierades i skrivelsen:
”En ung kvinna insjuknade i blindtarmsinflammation. Operation ansågs nödvändig, varför läkaren förordnade ögonblicklig transport till lasarettet. Klockan strax efter 7 på morgonen försöktes genom stationsbefälets i Ljusdals medverkan att rekvirera sjukvagnarna från Bräcke eller Bollnäs, men ingen kunde erhållas till Ljusdal, till den tid kl. 11.12 f.m. då tåget avgick till Hudiksvall. Läkaren förbjöd absolut kvinnan att intaga annan ställning än liggande, varför det var absolut omöjligt att lägga kvinnan, som låg på bår, i annan vagn, än den traditionella – godsfinkan. Här fick således den arma sjuke ligga, under det att vid varje station, gods, såsom packlådor, skramlande transportflaskor (för öppna dörrar naturligtvis) inlastades och utlastades. Och för en sådan transport fick den sjuke och hennes vårdare betala för tre stycken III-klassbiljetter; d.v.s. samma avgift som sjukvagnsavgiften”.
Av- och pålastning under resan pågick under ett tiotal stationer och måste givetvis ha varit mycket störande för en sjuk människa. Enligt skrivelsen var dylika sjuktransporter i godsvagn icke ovanliga.
Tre år senare förefaller det som om det fortfarande förelåg svårigheter att få snabba sjuktransporter från Ljusdal. En mycket ung sågverksarbetare, 14 År, skadades den 29 juni 1916 vid sågverket i Stolle, (Tälle?) Ljusdal. Han fastnade kl. 07.00 i maskineriet och slungades runt och ådrog sig därvid svåra mjukdelsskador i bägge underbenen med åtföljande svår blodförlust. Sex timmar efter skadan kom han till sjukhuset. Orsaken till den sena ankomsten var väl att tåget inte gick förrän 1112
Om färden företogs med godsvagn eller sjukvagn framgår inte av handlingarna. Vid framkomsten var pojken starkt utblödd och i svårt chocktillstånd. Trots stimulerande behandling med kamfer och infusion (insprutning) av koksaltlösning kunde man ej påverka chocktillståndet. Lasarettsläkaren Emanuel Landelius fattade då beslut att försöka rädda ”gossen” genom en blodöverföring. Denna tillgick på så sätt, som knappast skulle godkännas av dagens ansvarsnämnd. gossens fader, lokföraren Karl Haglund, ställde villigt upp som blodgivare för att rädda sonen Eriks liv. Någon blodgruppering företogs ej. Upptäckten av blodgrupper var gjord redan 1902 av Karl Landsteiner, men det tar 10-15 år innan nya vetenskapliga upptäckter kommer in i rutinsjukvården. Det var alltså ett djärvt och ansvarsfullt beslut Landelius fattade, särskilt med tanke på att blodöverföringar detta år hade skett på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg med dödlig utgång. Om Landelius kände till detta framgår ej av handlingarna.
Blodöverföringen tillgick nu på följande sätt. Landelius fripreparerade faderns pulsåder vid handlovsleden och sedan kärlet insyddes det i sonens ena armbågsvecks blodåder. Faderns hjärta kunde sedan pumpa blod in i sonens blodomlopp. Blodöverföringen pågick under 45 minuter och därefter antecknade Landelius följande i journalen: ”Transfusionen utövade en underbar verkan på gossen … Han hämtade sig raskt, färgen återvände, pulsen förbättrades … ”Fadern däremot började må illa och måste stimuleras med kamfer, varför blodöverföringen avslutades. Både far och son klarade sig och Sveriges första lyckade blodtransfusion var ett faktum. Erik fick dock svåra sårinfektioner men tillfrisknade och kunde skrivas ut efter fyra månaders vård. Förutom att vara en skicklig och kunnig läkare, var Landelius en av de drivande krafter, som gjorde att Hudiksvall fick ett helt nytt och modernt sjukhus 1927.
Det var alltid feststämning i Hudiksvall när våren och islossningen kom, ty då skulle ångbåten komma från Stockholm och lustfärder till storstaden kunde företagas.
Ångbåtstrafiken började 1837 då Hjulångaren Norrland för första gången kom till staden.
Två år senare trafikerade två hjulångare hamnen. Dessa ångbåtar skulle också ombesörja transport av sinnessjuka till centralhospitalet i Uppsala. Under åren 1815 – 1858 måste varje sinnessjuk genomgå ”profkur” på hemortslasarettet innan den kunde ”inköpas på hospital”. Profkuren var säkert mången gång både smärtsam och skräckfylld och Hudiksvalls lasaretts enda ”dårcell” förljuvade säkert inte tillvaron. Båtfärden Hudiksvall – Norrtälje var ofta säkert lika skräckfylld de den sjuke transporterades i tvångströja, ansiktsmask som förhindrade skrik och spottning eller transportlåda med uttag för ansiktet.
Från Norrtälje gick färden med häst- eller oxkärra till Hospitalet i Uppsala och när dess portar slog igen bakom den sjuke, var i de flesta fall allt hopp ute att i frihet någon gång få uppleva en vår.
Källa:
Sjukhusvård och sjukhus i Hudiksvall 1994
Avskrift, Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062