Var det bättre förr? Många tycker det, men för att få en mer nyanserad bild av de villkor som våra förfäder levde under vill vi lyfta fram några berättelser om hur livet verkligen tedde sig i gångna tider. Döm själv. Tradition.
Hudiksvalls Allehanda 22 juni 1886
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du söka vad du vill i det här dokument.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Ur vardagslivet i det forna Bjuråker
del ll (2)
Hudiksvalls Tidning 31/10 1933
Avskrift: Viveca Sundberg
Många sätt att skydda kreaturen
En av sagesmännen uppgav, att det inte var så ovanligt, att en mjölkförsäljare kunde, då han sålde mjölk, sticka en brinnande tändsticka ned i mjölken. Det troddes nämligen, att man kunde skada den ko, vars mjölk man hade tillgång till. Men hade säljaren vidtagit denna åtgärd med tändstickan, kunde ingen mjölkköpare få makt över någon ko, hur mycket mjölk han än hade av den. Och råkade mjölkförsäljaren kliva med mjölken över en vitterväg, fingo ”de små” – vittrorna – ävenledes makt över kon, som mjölken varifrån, så vida ej försäljaren skyddat korna härför genom den nämnda åtgärden med tändstickan.
De hade även mycket annat för sig förr i tiden för att skydda kreaturen. Då de t.ex. löste korna första gången på våren, skulle det ligga en såstång i dörröppningen. Då kreaturen klevo över den, skulle de bli skyddade.
Berätterskan, den nämnda kvinnan i Lia, tillade på tal om vittran, att skulle man slå ut något efter solens nedgång, måste man först ha lagt i ett eldklot, ty annars kunde man slå för de små, och dem var man rädd för.
Till julen bakades kors av deg
På julbordet satte man i toppen på det på smörstolen upplagda smöret ett X-formigt kors av deg, som åts upp senare. Även andra kors bakades. Ett skulle ligga under julbordet, och ett skulle sparas och ges åt den häst, som först skulle gå i åkern.
Läs om Vitterkors.
Läs mer om Vitterkors.
Läs om Vitterkors och andra symboler.
Många slags ost
Som exempel på hur många olika slag det förekom av varje vara kan nämnas, att av ost hade man sötost, rännmjölksost, kärnmjölksost, skumost, messmörost eller mesost, lillost, färskost och getost. Till berdningen användes ostkar och osttråg, utom för färskosten, för vilken begagnades ostkorgar, som gjordes av tågor och tillverkades av lappar. Till bröllop skulle man ha bröllopsost eller veckobröllopsost.
Mesostkokning skedde tillfälligtvis hemma, men under fäbovistelsen var dag, därvid användes en särskild kittel, messmörkittel. Många höllo till ute med kokningen. Messmörsgröt kokades av särskilt fint messmör, kallat matmessmör. Mycket fin mesost blev det om getmjölk ingick i den. Det blev då getmesost. Även messmörsvälling förekom.
Den stora slaktiden
ägde rum i september och i synnerhet oktober. Den var förenad med rysansvärd grymhet och utgjorde ett ohyggligt djurplågeri, eftersom ingen bedövning förekom. Till den s.k. räntan hörde hjärta, lungor, lever och njurar, som ”maldes” till pölsa genbom hackning med s.k. hackknivar i en ränna som kallades hackho.
Vid jularna åt man en sorts grynkorv, som hette skrapkorv. Dessutom gjorde man fläskkorv, köttkorv, hushållskorv, potatiskorv och stångkorv.
Det slaktade förvarades i häbbret. ”Ett sån’t skulle man ha, även om man inte hade något att ha där”.
Blodpalt bakades som bröd; det fanns två sorter därav, en tunnare och en tjockare. Blodkorv kokades i storlek och form som ett kålhuvud. Av gammalt kokades den i våmmen, men senare i en linneduk, ”e slarve”. Med slarver menas nämligen tyg. ”Me käring kokade en gång ett storcht sinnstraff (syndastraff d.v.s. åbäke) – som ho höll på mä i 2, 3 dagar, men han varcht rå ändå inni”, berättade sagesmannen. Vidare gjorde och gör man blodpannkakor och blodplättar.
Skinkorna och fläsket lades först i kar och saltades i första hand, varpå saltlake slogs på. Då det var riktigt genomsaltat, upphängdes skinkorna i häbbret. Och där hände det, att de kunde få hänga i åratal för att sparas, men blev då naturligtvis härskna. Av fårtalgen gjordes ljus.
Vid styckningen av slaktdjuret skulle låren sitta ihop, ty om man skulle på ett gravöl eller bröllop, var detta den finaste gåva, man kunde ge. Den kallades ett stek. Vad rumpan (svansen) beträffar, så fanns det de, som tillvaratog den och kokade på den, och nu är det ju riktigt fint, tillade sagesmannen, en 77-årig f.d. soldat, Johan Träff, som hela sin tid hållit på med att slakta, att äta soppa på den. (Det var oxsvanssoppan han syftade på, ehuru han ej kände till namnet).
Då Träff på sin tid fick höra, att slaktare Pettersson i Delsbo hade börjat använda slaktmask, gick han de två milen dit för att få kännedom härom och lät så göra en sådan åt sig på Hedvigsfors bruk. Denna slags slaktmask användes till för ungefär 15 år sedan, då det blev skjutmask.
Före slakten skulle man ha en eller ett par slaktkaskar. En gång slaktade jag, berättade Träff, i mickelsmäss en oxe. Jag var så sned, så jag knappt såg den. Stål-Jonke, han med långskägget, skulle hjälpa till att hålla i. Jag slog till, men döm om min fasa, då jag fick se Jonkeligga under oxen. Jag såg nästan bara skägget på’n. Jag blev tvärnykter, ty jag trodde, att jag slagit ihjäl karlen. Så farligt var det ju inte. Oxen hade fått ett riktigt dråpslag, men oförväntat fallit åt den sida där Jonke stod med påföljd att han kom under. Det var första och sista gången jag var överlastad under slaktarbete.
Som lön fick slaktaren aldrig pengar utan köttmat och brännvin samt vanlig kost. Pengar för slakt började man få för 15 år sedan. Sedan man slagit, fick man supa så mycket man ville. Det var en oskriven lag. Även hos religiöst sinnat folk bjöds då för tiden på kask liksom i herrskapshem, t.ex. hos inspektoren på Friggesund.
Som ett exempel på hur man kunde låta fläsket hänga, berättade Träff, att hos en hemmansägare i Norr-Lia fanns skinkor, som voro kvar, sedan han gifte sig, och sade han, då jag såg dem, var bonden ifråga ”utlevad” (60 år). Köttet var alldeles svart utom litet rött mitt inne i skinkorna. Det var efter en och en halv gris. Vi fingo skära ned tre grishalvor och gräva ned dem.
Hos ”skinnarn” (handlanden) i gammelgården i Svedjebo – det var å denna gård som den gamla brokvist fanns, som är avbildad i Turistföreningens årsskrift 1923 – fick vi köra ned två lass med över 50 år gammalt kött och fläsk i Svågan. Koköttet var som torrvedsstickor och fläsket var svart. Dom sålde aldrig nån’ting av vad dom slaktade, och därför blev det kvar i häbbrena. Det var ju också en sorts sed, att man skulle ha fyllda visthusbodar.
Till granngårdar varest man ej slaktat skickade man matpaket, mest färskfläsk.
Mikaelimässan
eller mitjellmäss, som den kalls, var icke någon skördefest i egentlig mening, men man såg helst, att skörden var inbärgad till densamma, då man sedan icke kunde vara säker för dåligt väder. Helgamäss, som inträffar fem veckor senare, var den egentliga avslutningen på allt arbete med skörden.
Mitjellmäss var förr en typisk tjänstefolkets fest. Man till- och avträdde då sina platser. Man möttes till dans, som från början ägde rum i lekstugan men senare på någon loge. Mat fanns det gott om då man nyss verkställt oktoberslakten. Traditionellt kokades också av dricka och malt det s.k. mitjellsmässbrännvinet. I slutet av skördeanden åts en skördegröt, den som skurit sig under skördearbetet fick dock på inga villkor komma vid denna gröt. Man bryggde och bakade kring Mikaelitiden, och det var ett bak, som hette duga. Det skulle räcka till påsk. Av allt fårblod bakades palt.
Den s.k. mitjellsmässmåndagen var slankdag, då man skulle vila sig. Inträffade mitjellsmäss på t.ex. fredag, gjorde man ingenting varken lördag eller måndag och fick på så vis en sammanhängande ledighet.
Hur fäbodstintan fick reda på ett medel mot trollen
Det berättas, att den omtänksamme husfadern ritade över dörrposten på ladugårdsporten ett kors med krita till skydd mot trollen. För att skydda kreaturen särskilt mot trolloxen blandade man ihop divelbastbark och vendelrot och satte under halsremmen. Det medlet hade man kommit underfund med på följande sätt. En stinta hade under sin fäbodvistelse fått en friare, som var en oherrans ståtlig karl. Men han var så efterhängsen att stintan till slut tröttnade på honom och beslöt att söka bli honom kvitt, så mycket mer som hon misstänkte, att friaren var en trollpojke, som förvänt synen på henne. En natt då friaren kom som vanligt, klagade stintan, att trolloxen aldrig kunde låta hennes kor gå i fred utan alldeles bröt sönder dem och undrade om det ej kunde göras något däremot. Då lärde friaren henne hur hon skulle sätta divelbastbark och vendelrot under halsremmen på dem. Nästa gång friaren kom, var det stintan, som bar medlet under en duk kring halsen. Då bar det ut genom dörren med friaren, och just när han försvann, såg stintan tydligt, hur både bockfoten och svansen stucko fram under långrocken.
Vid korstallen å Gåckstensberget (Gökstensberget mellan Ramsjö och Ytterhavra) skulle man, då man kom den vägen med ett gravfölje, stanna och rista in namnet samt taga sig en sup. Denna sup kallades för ”pärarak”. Brännvin uppblandat med hett vatten, för köldens skull vintertid.
Äta drömströmming gick så till att man åt ett udda antal strömmingar börjande med rumpan. Så skulle man gå till sängs, men man fick inte dricka, hur törstig man än var. Därför sov man oroligt och drömde, att någon kom och gav en att dricka. Och med den skulle man bli gift.
HUDIKSVALLS TIDNING 2/11 1933
Ur vardagslivet i det forna Bjuråker
del 3
Örtmediciner
Divelbastbark och vendelrot, som är detsamma som tibast, användes till komedicin. För att få kreaturen att äta den bittra barken, inbakade man den i vetemjölsdeg eller annat mjöl. Denna medicin användes även av folk som medel mot ”håll och stygn”.
Åtskilliga bär och växter insamlades för beredning av medicin. Så malört, av vilket gjordes malörtsbrännvin. Likaså frukterna av fuchsia, som kallades pepparpungar och lades i brännvin, då det blev pepparpungbrännvin. Källarhalsbär, som enligt förra lärarinnan Kristina Karp i Lia, född 1855 i Frisbo, är detsamma som tibast (Daphne mezereum), och brännvin blev en bra medicin för ”magrev” (magknip). Men sades det, man kunde riskera att brinna opp, om man tog för mycket därav.
Källarhalsbär jämte ister, brännsten (d.v.s. svavel) och några andra ämnen ingingo i en mycket använd rissmorning.
Gaffelmjöl, som gjordes av en lummerväxt, användes mot hudlöshet hos småbarn, då man ej hade tillgång till potatismjöl.
Referenten tillägger, att ett äldre ordstäv löd: Divelsbark och vendelrot stå alla djävlar mot.
Björnbudet m.m.
När kreaturen löstes första gången på våren, skulle husfadern läsa ”bärbö” d.v.s. björnbudet, som lydde:
Jag släpper ut min boskap inom Kristi hage.
Gud bevare dem för björnar, varger och trollkäringars hand!
Du lovade mig ju, när jag dig över sundet förde,
att du inte skulle brosken bita och inte skinnet slita.
Den sista kärven – eller de två sista – av årets skörd, skulle man tillvarataga särskilt, ty det var med denna halm, man beströdde golvet i juletid. Offer åt övernaturliga väsen förekom då man utsatte julgröt åt tomten. Detta kan påvisas förekomma än i dag. Man lät också julbordet stå orört över julnatten, för att de avlidnas andar skulle förnöja sig därav.
En vaggvisa från Bjuråker
meddelas, enär den innehåller åtskilligt om mat:
Lullan, lullan, liten kind,
mamma kommer i rappe in.
Far har gått på långan bro,
köfte bara (barna) spänne sko.
Skorna var trånga,
bara många.
Sätt på kål’n och koka!
Kål’n varscht tunn,
skea (skeden) geck sönnt.
Bree (brödet) va skarchpt
å käringa snarchp.
Tunna ho rinne
å brasa ho brinne
å fläske spele i panna min.
Så en kärleksvisa
Å, hur skall det gå för Olle och mig?
Jag vill ha Olle, och han vill ha mej.
Ingen ko har Olle å ingen jag
och likväl vill vi varandra ha.
Då det bjöds till bröllop
sade man: ”Ni ska vara välkommen å komma mä på hä, som ska bli däre voss”.
Första dagen, då vigseln ägde rum var storda’n.
Då gästerna kommo hade de med sig förning, som man ibland måste köra med häst. Då man gick hem från bröllopsgården, skulle man få med en brödkaka och en bulle per person. På fredagsmorgonen under bröllopet, som ju sträckte sig över en tidrymd av 8 till 14 dagar, skulle varje gäst få en fyrkantig bullbit, som kallades knalle och var frukostmat. Vid färden till kyrkan, då det var kyrkbröllop, medförde man mat också dit d.v.s. till någon i närheten varande gård, där man höll till.
Sista dagen som bröllopet varade, skulle alla, även kvinnorna, tömma en ganska stor silverbägare med brännvin. Denna bägare kallades remmare och därför blev denna morgon kallad remmarmorgon.
Under bröllopsdagarna hade man särskilda kaffekokerskor. Alla deltagarna i bröllopet skulle sista dagen hissas på en stol, men kaffekokerskorna hade privilegiet att få försvara sig härför med en med en tygpåse, i vilken det var kaffesump. En mycket bekant uppasserska på bröllop var Karin Karlsson, prostmor kallad. Hon var nämligen från en gård i Norrbo, som av någon anledning blivit kallad prostgården. Hon lovade en gång en dräng att få dricka upp ett helt siltråg med grädde, om han orkade lyfta tråget på samma sätt som hon. Så tog hon tråget och höll det på rak arm. Men det kunde inte han.
Då gästerna anlände, möttes de vid grinden av brudparet, brudsvennerna och brudpigorna samt spelmännen. Bruden och brudgummen hade var sin silverskål, bruden med vin och brudgummen med brännvin, varav gästerna fingo ta för sig med en i varje skål varande silversked. Brudpigorna, som även kallades dryckespigorna (drettjespigan), enär de under bröllopet skulle iskänka och bjuda kring ölet, bjöd så de anländande öl i höga silverpokaler. Som tilltugg bjöds bullbitar ur korgar med höga handtag, som flickor ginge omkring med.
På bröllopsbordet skulle, förutom den på sin smörstol tronande väldiga smörklimpen och den likaledes oerhört stora bröllopsosten, förefinnes bröd, färskost, korv, messmör, sylta, uppskuret fårkött, kalvkotlett och ”kaka” samt inköpt från staden anjovis, medvurst och berlinersylta. Som varmrätt förekom mestadels köttbullar och sedan lutfisk, varpå följde kålsoppa. Därefter kom grynvälling och sviskon-soppa, mandelkaka och sist ostkaka med saftsås.
Brudframma kallades en kvinna, som skulle hålla sig i brudens närhet under hela bröllopet och servera brudparet under måltiden. Under hela bröllopet hade man även litet lättare mat framme. ”Gå och tag er en risp (en bit mat)! hette det.
När brudgåvorna lystes av prästen på stordan gick var och en i tur och ordning fram och lämnade sin gåva samt fick därpå av brudens hand mottaga ett glas vin.
Brännvinet kringbjöds under bröllopet i de ovannämnda vackra skålarna av gediget silver. Bitar av kringlor hade brutits i detsamma, varför det kallades kringelbrännvin. De upptogos med den likaledes utsökt vackra silverskeden, som hörde till skålen.
Emellertid var det en skam att bli full, och den som det blev, fick ofta nog tåla att bli föremål för rätt omilt skoj.
Från vall-livet
Strax ovanför Skålsvedja ligger ett väldigt stenblock och nära detsamma en mindre sten samt på och omkring denna sistnämnda tusentals andra stenar. När pojkarna andra söndagen efter midsommar skulle till Sömmåsvallen på bogäspe (gästbesök på vallen) för att fria, så ville de nämligen pröva, om de skulle få tur. Och då var det den seden, att om dom kastade en sten på den nämda stenen bredvid jätteblocket och denna blev liggande ovanpå densamma, skulle dom få kvinnfolk, men föll den bredvid, fick dom dra veven.
Den tiden var man på vallarna under tre perioder. Den första kallades ”nörskifta” eller ”förskifta”, den mellersta ”millaskifta” och den sista ”syrskifta”. Strax innan millaskifta vidtog inträffade något, som kallades första helgen och var ungefär tre veckor efter midsommar. Och då skulle man klövja hem vallmaten i de förut omtalade bändkorgarna. Men det var vanligt, att man släpade också. Man högg ett par grantullar, så där ungefär 5 meter långa – kanske lite kortare – och spikade på tvärslåar och sedan var det bara att lasa på efter behag. På söndagen skulle de så rida till kyrkan. Det var en ståtlig syn, när de kommo, jänter med nacke och stycke på sig och garnering och randförkläde och pojkar, karska och granna att se på.
Hudiksvalls Tidningen 7/11 1933
Ur vardagslivet i det forna Bjuråker
del 4
När boförningen skedde i början av sommaren gick alltid jäntan i täten och lockade på korna. I en livrem hade hon en kniv i en näverslida och en väska, som kallades slätjetaska. Slätje betyder en blandning av salt, malt och havremjöl. Väskan var av vit buldan. Ville inte korna hålla takten, tog jäntan en handfull slätje och gav. Var hon ”e rektig stinte” skulle hon i en ramsa kunna räkna upp alla konamnen, t.ex. ”Kom, kom, sinna (skynda) er bra, sinna er, sinna er, Löva, Lycka, Gulla, Granna, Gåva, Vackelin, Linna, Däjelin, Stjärna, Rosa” o.s.v.
Förr i tiden, berättade en 76-årig f.d. vallpiga, var det vanligt, att oherrans med luffare sökte sig fram efter vallarna. En del var hyggliga människor, som bara begärde mat och rum för natten och se’n gingo sin väg. Men somliga voro riktiga stigmän, för vilka ett liv var detsamma som ingenting.
En vallstinta, som höll på att koka messmör, stod och rörde i messmörsgrytan, då en storväxt skäggig luffare kom in genom dörren. ”Ro fram mä mat, sockergrynet lilla”, sa han. Men stintan som var en kraftig bondjänta, van att stå på egna ben, svarade, att hon inte hade tid att ge någonting, ty ”dö (du) ser väl, kar, att jö (jag) haller på te koka messmör”.
Då drar luffarn fram en lång kniv, går hotfullt närmare henne och frågar, om hon vill smaka kniven.
Vell dö smaka mett messmör, säger stintan, och i samma veva har luffarn en skopa hett messmör i ögona, så att han stalp som en säck. Nu hade stintan hos sig en klok hynda. I dennas halsrem fäste hon en lapp på vilken hon skrivit en begäran om hjälp och sa’ till hyndan att skynda hem. Och det kloka djuret gnodde iväg nedåt bygden. Och så kom då folk just som luffar’n börjat hämta sig igen och söka efter stintan, samt tog honom.
Brödet
kan med avseende på bakningen indelas i flera grupper. Först har vi hårt knäckebröd av vete- eller kornmjöl. Rågmjölet kallades ette-mjöl (ettamel).
Andra gruppen kan sägas vara smörbullen, en mjuk, ganska tjock bulle av messmör, rågmjöl och messe (vassla). Av den fanns en sort med kupig överdel, som utdelades till varje son i huset jämte ett kvarter brännvin.
Så var det en brödtyp ungefär som våra skräddkakor. De bakades av mjölk och vetemjöl och kallades tunnbulle. En smörgås av detta bröd kallades bullgås.
Fjärde typen var julkorsen, av vilka det skulle vara ett åt varje kreatur – om det skulle vara riktigt – två på julbordet och ett under detsamma. Dessutom skulle man spara ett eller två tills vårbruket började, och dem skulle hästen ha, annars orkade han inte draga i jorden. Julförberedelserna, brygd och bak, började 14 dagar före jul. Av någon har Annadagen, den 9:de, anngivits som begynnelsedagen.
Så har vi kaffebrödet. Det utgjordes av skorpor och kringlor. På Liamarknaden, som hölls vid Pålsmäss till 1863, såldes bl.a av bagare från staden kringlor, varav en stinta kunde uppköpa en 10 à 12 stycken, som hon förvarade halva året uppträdda på ett snöre under locket på sin grant målade kista. Dessa kringlor blevo sedan eftergjorda.
I fattigare hem bakades små kakor, som lades på julbordet.
Tunnbröd bakades av rågmjöl samt även kornmjöl.
Vid julen
skulle man även doppa i grytan. Det fläsk, av vilket man beredde spadet, kallades vågat fläsk. I spadet doppades tunnbröd. Det skulle ske på julaftonens morgon, som kallades julmässootta. Då stego karlarne upp klockan fyra för att hugga julveden. Härvid lyste de sig med i drivan nedstuckna bloss. För varje bloss, som brann ned, skulle de gå in i köket och taga sig en sup.
Till fattiga utdelades mat vid jularna. Från Lars Larsson i Fagerfall körde man till och med ut mat med häst. Det omtalas, att man t.o.m. dukade ett matbord i vedlidret eller i något uthus för tomtarna eller andarna.
Julbordet inne skulle dukas på ett särskilt sätt Med bl.a. grenljus, julkors, smörstol, på vilken smöret uppgives kunna väga ända till 6 à 7 kilo, bröd och bullhögar, dricka samt brännvinsflaskan. Smöret skulle vara vallsmör. Vidare fanns i julbordet färskost och hålost, smörgåskaka och smörgåsmat. Till lutfisken hörde alltid tunnbröd. Bordet benämndes även långbord. Där fanns ock risgrynsvälling, en rätt, som var risgrynsgrötens föregångare. I kakhögen fick aldrig ligga mindre än fyra kakor.
I äldre tider åt man på träfat och trätallrikar. Hos ”Snyggens” i Brännås förvarades ännu för några få år tillbaka trätallrikar, både flata och djupa, samt träknivar och naturligtvis träskedar.
På julbordet skulle även finnas skinka, sylta och korv. I julgröten lades russin. De förut nämnda pokalerna skulle även stå på julbordet.
I gamla tider skulle alla kreaturen på julaftonen ha en brödskiva, doppad i brännvin. Ja, det fanns t.o.m. de, som ledde in hästen i stugan och där gav honom hans i brännvin doppade brödskiva. På julmorgonen fingo djuren även bröd (utan brännvin).
Under julottefärden, medfördes brännvin i en fickflaska. Innan man for till kyrkan åt man morgonmålet. Efter hemkomsten middag. I denna ingick kött, fläsk och grönkål, men vanligast var blodkorv, som stektes och åt till fläsk och flott. Aftonvard åts vid 5-tiden och bestod mest av torrskaffning. Sist kom så kvällsvard.
Alla besökande under jultiden skulle bjudas på något. Annars gingo de ut med julen, sades det. En som kom på besök under juldagarna kallades jul-lapp. Kreaturen skulle ha god mat hela julen.
På mellandagarna kommo socknens tjänstemän för att upptaga sin lön in natura. De skulle då förplägas rikligen och blevo ofta döfulla. ”Spögubben ” (kyrkstöten) skulle ha en kappe säd jämte en lintott. Klockaren och läraren skulle ha fårkött, säd och ljus. Sädens mängd var beroende på hur många öresland bonden hade.
Även skoljäknarna, som kommo för att hämta pengar – tre eller sex skilling – skulle rikligen förplägas. Förplägnaden kallades ”välfägna”. Ingen fick gå ”med tomma munnar”.
Gravöl
Som synes av det sagda, rådde vid högtiderna ett traditionellt och onekligt överflöd. Så ock vid gravölen. Ehuru på senare tid någon inskränkning gjorts, har Hr Backman flera gånger under de senaste tio åren, som han varit bosatt i Lia, varit med på gravöl, som försigått sålunda:
Vid ankomsten till gravölsgården kl. halv åtta bjöds först på kaffe och rikligt med dopp. Då alla druckit kaffe, får man stiga in i ett annat rum, där man bjudes på ett smörgåsbord, som dignar under allehanda till ett sådant hörande rätter såsom korv, medvurst, syltor, rökta saker, messmör, färskost, kaka o.s.v. (men ej någon varmrätt).
Från Lia är det 8 kilometer till kyrkan. Man bör därför ha ätit till senast kl. 9 för att kunna komma i god tid till Kyrkbyn, där man tar in i en för tillfället förhyrd gård, varest nu återigen uppdukas kaffe med bröd. Då klockan börjar bli halv elva, skall man börja röra på sig fram mot kyrkan, varest likkistan står på kyrkbacken. Man kan inte komma i sista stund en sådan gång. Det passar inte.
Efter begravningen och gudstjänstens slut skall man så ha kaffe igen i den tillfälliga gravölsgården vid kyrkan och därpå mat (smörgåsbord). Vid 3-tiden bär det av hem till den rätta gravölsgården, där kaffe väntar med rikligt med bröd och tårtor.
Så får man slå sig ned och prata ungefär en timme, medans dagens huvudmål framdukas. Detta börjas med smörgåsbord, på vilket nu även tillkommit ett och annat smörgåsmat, vanligast smärre köttbullar med varm potatis och någon pudding till. Så serveras soppan – vanligast brynt kål med frikadeller – jämte ostsmörgås. Vad de så följande varmrätterna beträffar är det vanligast med stek och köttfärs jämte lutfisk. Ibland kan fisken saknas. Härefter efterrätt bestående av plommon och vispad grädde eller kompott av blandad frukt och så slutligen ostkaka. Efter middagen kaffe med dopp.
Hudiksvalls Tidning 14 nov 1933
Ur vardagslivet i det forna Bjuråker
Del V (5)
Av fågel
åts orre mest, ty den kommer mer fram till gårdarna mot ”styggvär” under vintern.
Älg och älgjakt
Förre soldaten J. Träff, som varit älgjägare och blev omtalad i tidningarna för två år sedan då han vid 74 års ålder deltog i en äljjakt, berättar, hur han en gång jagade två älgar i två dygn. ”Jag jagade dom från Storåsen i Bjuråker ända till Harmånger nära fyra mil. Där vände dom. Jag måste sålunda också gå tillbaka och fick skjuta dom ungefär där som jag uppspårade dom. De voro uttröttade och lågo alldeles stilla och åto, när jag sköt dom. En av dom var en 14-årig tjur. En sådan kan väga omkring 500 kg. Vi åto upp dom. Man skall bereda dom på rätt sätt, så är köttet lika gott från första gången man äter till den sista. Man skall salta köttet och sedan torka det i långpannor i bakugn. Bäst är köttet av en 3-årig älg, innan dom börjat para sig för mycket”.
Då älgarna är i brunsttiderna äro de folkilskna. Två tjurar kunna slåss om en hona, så att en av dem blir liggande på platsen.
Ljustringen dess värre ännu icke utrotad
Den enda fisk, som i det stora hela köptes var strömming och lutfisk, ty man fiskade ju rätt duktigt. Strömmingen förvarades i två mot varandra ”förvända” tråg, som kallades slafat och nu äro mycket sällsynta. Enligt uppgift kunde man även i slafaten förvara ål i långa tider. Även mört fångades mycket förr. Dels åts den och dels gavs den åt grisarna. Den förödande och förbjudna ljustringen är tyvärr ännu icke utrotad. ”Vassera tri, vi se mycke eld vi på kvällarna ute på Dellen”.
Bönderna bryggde dricka och bruken öl
Dricka stod jämt framsatt på bordet i en vacker mugg eller träkanna. Ville man ha vatten fanns det i kopparsån vid spiseln. Drickat förvarades i enkomna tunnnor med sprund och tapphål. Kaffe, åtminstone kornkaffe, har druckits så länge uppgiftsgivarna minnas, men ”té och chocolad äro senare tiders påhitt”. Drickat bryggdes i fäjsen eller i ”koksta’n” d.v.s. där man tvättade kläder. I förmögnare hem serverades drickat i stora silverbägare.
Medan dricka bryggdes hos bönderna, bryggdes öl på bruken. ”De hade öl i stora såar, ur vilka vem som helst fick dricka, då det var storbal där”. Och varje ”bruksare” skulle till midsommar ha en kanna öl och två sillar. Ölet var starkt, så att man blev rusig, om man drack några glas ur karet.
Krog har funnits vid Norrboån
under förra delen av 1800-talet. Den första ångbåtsbryggan där byggdes av virket ifrån krogen.
Av det gamla namnet å nuvarande bruksskogen mellan Friggesund och Svedjebo, ”Kroghedarna”, kan möjligen slutas till, att även där funnits en krog.
Brännvinsbränning
Innan kaffet kom i svang, skulle man ha en sup och en smörgås, då man vid 4-tiden gick ut på arbete. Brännvin brändes långt efter att det var förbjudet. ”Man såg, hur det lyste i ladugårdarna, fast dom hade säckar för fönsterna”. Kokningen skedde i den i fäjset varande murpanna. Denna var täckt med ett kupigt lock, i vilket fanns en öppning, som täcktes med en huv av koppar. Från huven gingo två rör ned i ett kar med kallt vatten eller is och snö för avkylningen. Under tider då bränning var förbjuden, överlämnade de i kyrktrakten boende redskapen till det s.k. sockenmagasinet. De andra gömde grejorna.
Man hade utom vanligt brännvin malörtsbrännvin och kamfertbrännvin.
Gumman slog kaffet på ”dunjen”
Kaffebrännaren, i vilken det orostade kaffet lades, skakades fram och tillbaka över elden. Vad kaffet beträffar, dröjde det länge, innan det kom i allmänt bruk. Så sent som på kyrkoherde Jonas Söderbloms tid höll denne timslånga tal om skadan av att dricka kaffe, och läsbarnen förbjödos alldeles att dricka det.
Vid ett husförhör – det lär ha varit i Ländsjö – hade en präst medfört en påse kaffe som han gav husmodern i förhörsgården med anhållan att koka kaffe åt honom. Gumman, som inte kände till denna nyhet, kokade kaffet och satte fram sumpen, överst på vilken hon, för att göra denna torra och konstiga rätt mer smaklig, placerat en klick smör. ”Var har ni det våta då?” frågade prästen. ”Det hällde jag på dunjen (d.ä. vid bron, där man hällde ut slask)”. ”Då kan ni hälla dit det där också, svarade prästen, ty det var det våta jag skulle haft”. Gumman blev ledsen, men menade tro på, att det var väl det tjocka, som kostade pengar. Sedan svaras allmänt i bygden, om man råkar få sump i kaffekoppen och värdinnan beklagar detta, att ”det är det tjocka som kostar pengar”.
Hudiksvalls Tidning 16/11 1933
Ur vardagslivet i det forna Bjuråker
del VI (6)
Ur kapitlet om köksredskapen
anföra vi ett och annat såsom att man hade hemmagjorda förskärare. Men man skulle inte skära brödet utan bryta det såsom Frälsaren gjorde.
Korvskinn stoppades på så sätt, att man i skinnets öppning satte in smaländan av ett horn, varpå man packade med tummen i den andra ändan.
Kokredskapen voro till följd av de öppna spisarna till stor del försedda med ben. Då de ej hade sådana sattes de å en trefot över elden. Såsom t.ex. stekpannan.
I stället för halster hade man tång. Strömmingen stektes å bräde av björk. Den lades i rad å brädet, som därpå vändes mot elden.
Kopparkärlen och pannorna förvarades i en särskild, murad del av spiseln, som kallades grava. Dessutom hade man hyllor och hörnskåp samt även i väggen insatta spjälor.
Karlhyllan
Vanligen förvarades fat och tallrikar på den s.k. karlhyllan. Denna stod alltid över ett hörnskåp, varför det blev två vinkelrätt mot varandra stående hyllavdelningar. Båda dessa avdelningar voro lika höga,150 centimeter, och innehöllo vardera nio hyllor. Ovanför varje hylla gick parallellt med hyllan en tvärslå, mot vilken de på hyllan stående kärlen lutades. Men medan den ena hyllavdelningen hade en bredd av 110 cm var den andra endast 90 cm bred. Å den bredare hyllavdelningen stodo tennfaten, som voro så stora, att endast tre sådana fingo rum ”bresies” å samma hylla. Under den nedersta hyllan i den smalare avdelningen funnos två lådor i bredd. En tredje avdelning utgjordes av en förlängning av den sistnämnda avdelningens översta hylla. Denna förlängning gick över rummets halva bredd och var en hylla, på vilken kopparflaskor och dylikt ställdes. Namnet karhylla kom av att man kallade fat och tallrikar med det gemensamma namnet kar. Träkärlen svarvades – och det fanns styva svarvare.
Om matordningen
berättar Kristina Karp som är kolardotter från Frisbo och född 1855:
Då far skulle på skogs- eller annat arbete steg han upp kl. 4. Till kl. 5 hade mor maten klar och då åts frukost: sill eller strömming och potatis samt smörgås. Far tog en sup var gång han åt, men aldrig sågo vi honom rörd av spriten. Vid 11-tiden åts middag, som var huvudmålet och bestod t.ex. av pölsa och fläsk eller kött och potatis o.s.v. Klockan 4 aftonvard, som var en lätt måltid: smörgåsmat och mjölk eller dricka. Klockan 8 kvällsmålet med gröt med antingen tjock- eller sötmjölk. På lördagsaftonen vankades hos oss potatisgröt, till vilken hörde smörbrunn och mjölk. Min bror brukade hota mor med att fick vi inte potatisgröt så gick han ut på nattlopp. Det brukade han aldrig göra, men kom han med det, så visste han att mor lagade hans och vår favoritgröt. Strax före kl. 8 brukade vi sätta bort våra spinnrockar, ty då brukade mor säga: ”Nu ska rocken bort, för nu ska’ vi äta”.
Tiden visste vi, ty dels hade vi dalklockor, dels fingo alla bröderna av far var sitt fickur, för att de aldrig skulle börja supa. De sattes i en rad på väggen, men fingo inte tas ned, förrän pojkarna läst för prästen. ”Men vad ska flickorna få då”, sa mor. ”Ja, de får väl var sin spinnrock de”, sa far. Och det fingo vi ock. Då jag gifte mig, fick jag två kalasdagar, en uppbäddad säng och en ko. Jag minns syskonen sade: ”Ja, finge vi andra så här, då vi gifte oss, skulle vi inte klaga”. ”Ni ska’ få”, sa far, och han höll ord.
Vi åto ur gemensamt fat, men hade olika tallrikar för olika mat, både tenn- och porslinstallrikar samt använde kniv och gaffel. I vardagslag åto vi med träskedar, som diskades, men vid högtidliga tillfällen med skedar av gammalt silver. Skedarna buro fars och mors namn på skaftets undersida.
Hudiksvalls Tidning 19/12 1933
Från vardagslivet i gamla Bjuråker
Baktråg som båtar!
Barkbåtar gjordes naturligtvis. Men vidare hade man lådor till båtar och – baktråg, i vilka man kunde åka. ”Men dom var det inte gott tä komma åt ulovlet och govilligt geck det ej att få låna dam”, säger den nämnda berätterskan i Norr-Lia.
Lekstugor
Barnen byggde sina lekstugor av brädlappar mot någon husvägg och voro lyckliga, när de fingo trasiga tallrikar och dylikt att pryda väggarna med. En för skogsbygdens – såsom Bjuråker – barn mer speciell lek var väl att bygga kojor genom att resa ”granrulla” (grantoppar) på lut mot varandra. En rolig ”innelek” var att inne på golvet bygga upp ett hus av vedträn. Först lade man en kvadrat av fyra sådana och så skedde uppbyggnaden genom att turvis varv för varv belägga de båda mot varandra vettande sidorna med var sitt vedträ. Till detta hörde, att ett av barnen hade stigit in och lät bygga in sig.
I stugorna skulle naturligtvis drickas kaffe, och så gjorde man sig kaffebrännare av späntstickor, som man trädde ihop med varandra på ett verkligt uppfinningsrikt sätt. Småsten fick föreställa kaffebönorna.
En ypperlig lekstuga hade man under häbbregolvet. Som bekant står häbbret på stolpar. En man i Bricka omtalar, att bönderna hade på marken under häbbret lagt ut ett golv av bräder, å vilket de brukade torka linknopp och där blev det fint för ”småstintan” att hålla till.
Till det nu omtalade ha andra berättare tillagt ytterligare en hel del detaljer m.m. Bl. a. roade man sig med att göra ”vikningsfigurer” d.v.s. att vika alla möjliga figurer av papper, dukar o.s.v. Allt ger vittnesbörd om den fyndighet och uppfinningsförmåga med vilken man förstod att själv skaffa sig sina leksaker och roa sig.
En rolig lek
var stjälpstickorna, omtalas från Ängebo. De voro av vanliga spjälstickor, släta och fina, men sedan krusade man dem med en kniv. Man tog en bunt i handen och släppte ned dem på bordet. Nu gällde det att med en annan sticka försöka sprätta bort de på bordet stjälpta stickorna utan att vidröra någon annan sticka än dem som man höll på med. Kom man att vidröra en bredvidliggande sticka, blev det en annans tur att försöka få lös så många som möjligt. Då sista stickan var bortsprättad räknades de spelandes högar, och den som hade de mesta stickorna i sin hög, vann. Senare spelade man ock detta stickspel med navliga tändstickor.
En variation av spelet omtalas av en åldring i Brännås. Han säger, att det var en till 10 skåror i stickorna., och att den sticka som hade de flesta jacken kallades kejsaren, efter vilken hela spelet kallades kejsarspelet. Den sticka som hade de näst mesta jacken var kungen och sen blev det greven och så vidare hela skalan utefter. Vid bortsprättande av stickorna sökte man särskilt få lös kejsaren, ty lyckades det, hade man med detsamma vunnit. Stickorna bröt man lös ur gamla vävskedar. Om man vid bortsprättandet av en sticka kom åt en annan, fick man straff av olika slag.
Då Nathan Söderblom ”var häst”
En Lia-kvinna berättar bl.a. om hur man en gång lekte ”karl och häst” i kyrkskolan, där Nathan Söderblom, vilken som bekant var sju år, då hans fader blev kyrkoherde i Bjuråker, gick i skola. Unge Nathan var häst och kördes av Hed-Jonke, som emellertid måtte ha kört fort, ty en pojke vid namn Trannes-Olle, som föreställde bypolis, häktade honom. Varvid hästen Nathan blev tillfångatagen och insatt i ett kyrkstall. Men där blev han bortglömd och fick stå där i flera timmar, innan man kom ihåg honom.
Hudiksvalls Tidning 23/1 1934
Ur vardagslivet i det forna Bjuråker
Lekar
I bäckarna byggde småpojkarna vattenhjul, ja det omtalas t.o.m. några sådana som i en bäck i närheten av Lia byggde en riktig såg. Hälsingarna har nu alltid som bekant varit mekaniskt intresserade och begåvade.
Så hade vi en kastlek, som vi kallade sprätta bräde eller slå bräde. Först lade vi på backen ett stöd, som skulle vara spetsigt upptill t.ex. en trekantig sten. Därpå lades ett bräde över stenen, så att det blev liksom en balansvåg. På ena änden av brädet lades en sten och på den andra änden slog man med en klubba eller en tung spak. Stenen flög härvid mycket högt, och man fick passa sig så att den vid nedslaget ej slog en i huvudet. Även brädet hoppade upp, så att man fick akta sig, att den ej slog en i skallen.
Slå ruta
var förr en vanlig lek. Man sågade ut en ruta ur en stock eller en björkklump för att rutan skulle hålla mot de våldsamma slag som den blev föremål för. Denna ruta kallades ”tulleruta”, varför leken också kunde kallas ”slå tulleruta”. Vanliga namnet var dock slå ruta.
Landsvägen var platsen för denna lek. Vi voro, säger berättaren, delade i två grupper, t.ex. fyra mot fyra och ställde upp oss bakom å vägen ritade streck. Från den grupp, som hade rutan, kastades den nu med all kraft mot motståndarne, vilka hade att söka hejda den. Lyckades ej detta, fingo de draga sig tillbaka dit där rutan hamnat. Den skulle alltid kastas efter vägen. Nu skulle rutan naturligtvis kastas tillbaka på den första gruppen. Det gällde att driva tillbaka varandra. Ofta gick det fram och tillbaka, men en gång minns jag, säger berättaren, som är hemma i Västansjö, att vårt parti drev motparten tillbaka från Västansjö ända till Sjövik, en sträcka på nära tre kilometer. Rutan var inte större än en kaffekopp i ytvidd; det var som man förstår, svårare ju mindre rutan var.
Dra fingerkrok
var också omtyckt. En soldat från Bjuråker var så styv, att han drog ut både stam och beväring på Mohed. Men så hade han också ett av naturen krokigt finger. Till slut fann han dock sin överman. Det var en annan soldat från Bjuråker nr: 52 Olov Stål. De ställde till att dra över en hage. Stål tog i och drog både den andre och hagen över på sin sida. Men han släppte ändå inte taget. ”Ska vi dra, ska’ vi dra riktigt”, sade han och så gav han sig inte, förrän han dragit ut motståndarens krokiga finger.
Lyftprov
roade vi oss naturligtvis också med vanligen med timmerkälkar d.v.s. de tunga s.k. långkälkarna, som det var mycket smide på. Att lyfta en sådan ensam var ett bra kraftprov.
Men över alla andra prestationer står Målar-Lasses i Avholm, då han bar en mjölsäck från handlanden Iwarsson i Västansjö till sitt hem i Avholm. Man visste, att han var stark och så var det några som slagit vad med honom om att han ej skulle kunna bära en mjölsäck från Västansjö hem till sig. Det var en sträcka på tre kilometer. Orkade han med det skulle han få säcken med mjölet.
Målar-Lasse var med om saken, tog säcken, slängde den på ryggen och gav sig iväg. Man höll efter honom i smyg för att kontrollera att han ej satte ned säcken. När man hunnit halvvägs fick man se hur Målar-Lasse gick och åt bär med säcken på ryggen, som om den inte bekommit honom ett dugg. Han vann vadet med glans.
Man spelade
på ”e näverpellra” (näverflisa). Den kallades även näverriva. Det var de, som kunde spela riktigt styft på den. Vidare spelades i vasspipor och i stjälken av en sorts ”grove pipe”, som växte utmed stränderna. På våren då sälgen ”leper” (d.v.s. då barken lätt lossnar), gjorde vi pipor av den också. Lergökar, som funnos att köpa hos handlarn, voro mycket omtyckta.
Många vallåtar
Vallstintorna blåste som känt i långa näverlurar. De blåste vallfrid från en vall till en annan, då dagens arbete var slutat och allt stod rätt till. De hade olika bitar, då de ville varna för björn eller luffare (rövare) eller t.ex. då det gällde att återkalla folk som varit ute på skallgång efter bortkomna kräk. Även lurar av bockhorn förekommo.
Svängbanan
En berättare, som omtalar hur de blåste på kam o.s.v. tillägger: Men är det fråga om något, som kunde ge oljud, så skall jag tala om hur det var, då vi hade svängbena på isen. Det blev oljud, ska ni veta. Folk drogo dit från alla kanter, och det var en bättre lek, som gick utanpå allt annat.
Så snart det blev is, som bar vid stränderna – fast det kunde vara ”glayppet” längre ut – ställde vi till med svängbana. Det skulle vara blåis. Först höggo vi hål på isen och drev ned en grov stock, som måste sitta ordentligt fast i botten. I toppen på stocken sattes en stadig och grov järnten. I denna fastgjordes en stång, så att den låg ned ungefär 45 graders vinkel mot isen. Denna stång skulle vara grov, ty brast den, kunde det gälla livet. I stångens nedre ända fastbands en kälke med bland annat järnkättingar om hornen och så blev det cirkus, när man svängde stången runt. Ända till 10 personer kunde hjälpa till att svänga stången. Då de svängde för fullt, gick det med blixtrande fart under de åkandes skrik. De måste luta sig inåt för att ej slungas av. Hade kälken släppt, hade de åkande kastats utefter isen och kunnat singla i den öppna sjön utanför. Det lät sch-sch-sch, under det de åkande skreko, så det hördes långa vägar, och även åskådarna hjälpte till. Många av de åkande skreko, då farten ökades, att man skulle stanna, och deras skrik och skratt blandades med åskådarnas och rasslet mot isen. Vad buller och oljud beträffar, gick det inte att få mer av den sorten.
Tupp, tupp men ingen höna
Hur detta nog så kända uttryck tillkommit berättas i papperen sålunda: Två personer togo var sitt höstrå och ströko av ”vippan”. Blev det en trubbig och platt vippa, så kallades den höna, men blev den ojämn, med ett långt strå nedhängande, hade man fått en tupp, vilket eftersträvades. När båda fått en tupp hette det ju: Tupp, tupp och ingen höna!
På skridskofärder
gjorde ungdomen lyse av späntstickor. Bättre lyse blev det emellertid av ett massavedträ, som upphackades ”på ena åen” (ena ändan).
Då man tände på, lyste det vida omkring på sjön.
Sånglekar
voro vanliga. ”Vi geck kring-kringi rinj (i ring) å sånj” (sjöngo). Men vi hade ingen särskild lekstuga. Vi höllo till på backen.
Men först och sist var det arbete
säger en berätterska, som är kolardotter. Det var att arbeta från tidiga barndomen. Och så fick vi börja läsa guss’ore (Gudsordet), så snart vi kunde läsa. Nå’n enka (enda) gång fick vi ”gnia te grannas” (springa till grannens) och då lekte vi.
Men som sagt, det var inte att leka så mycket utan arbeta. ”Jag har varit med och rivit ut tjugu kolmilor”.
Arbeten av halm
det fanns den tiden en kvinna här i Bjuråker, berättar en sagesman, som var mycket duktig i att göra halmhattar. Hon färgade halmen och hade fina hattband. Hon fick sälja bra. Man köpte dem i synnerhet till slåttern.
En annan kvinna var styv i att binda halmkronor, som hängde över julbordet. Var hon lärt det vet jag ej, säger berättaren, som för övrigt var en bror till henne, ty mig veterligt var hon aldrig bortrest någon gång.
Vidare bundos julkors, som lades under julbordet till skydd mot trollen. Ett dylikt finnes ännu i Lia.
Spinn, spinn – spinn dotter min!
Vi spann granngar (fint garn), fortsätter den ovannämnda kolardottern. Det var hundra trådar i pasmen, som skulle vara så fint spunnen, att den skulle kunna dragas genom en vigselring. Så var det 16 pasmer i härvan. För detta arbete var lönen 25 öre.
Hudiksvalls Tidning den 11 April 1936
Några gamla påskseder i Bjuråker
Vid trollstenen i skogen
Var säker på att nöjeslivet på landsbygden kunde ha sina spännande poänger i gamla tider också före biografernas och nöjesindustrins tillkomst. Eller tror Ni verkligen att nutidens ungdom nånsin får uppleva maken till spänning, som de nu gamla gummorna och gubbarna kände, när de i sin ungdom på skärtorsdagsnatten kl. 12 sökte skåda in i den förborgade framtiden efter sitt blivande öde. Då gick det kårer över ryggen, och det var inte långt ifrån att håren reste sig på deras huvuden. Om ritualen följdes precis till punkt och pricka som den skulle, fick man nämligen veta vem man skulle få till käresta och gå i brudstol med.
Ett vanligt sätt att få förlåten för framtiden att lyfta sig så att man kunde glänta in i det tillkommande en smula var att under de båda torsdagsnätterna närmast före skärtorsdagen företa vad härnedan beskrives och så förnya det under skärtorsdagsnatten. Gick allt riktigt till blev det slag i saken tredje gången d.v.s. under skärtorsdagsnatten.
Man skulle ta en nyckel, som hade suttit i en dörr eller en kista, helst kista, tre julkvällar å rad och bege sig till en avsides belägen plats i skogen, där det fanns en stor, jordfast sten. Här skulle man nu kl. 12 på natten gå motsols tre gånger omkring stenen, och för varje varv knacka på stenen tre gånger och ställa sig och lyssna, om någonting hördes. Första och andra natten hördes emellertid aldrig någonting. Först på skärtorsdagsnatten då man fullbordat de tre varven kring stenen och de tre knackningarna för varje varv, öppnades vid sista, alltså nionde knackningen framtidens dörr på glänt och man hörde något ljud, som tydligt angav vad man hade att vänta.
En flicka som skulle få en timmerkarl hörde yxhugg ljuda inifrån djupa skogen. Den som skulle bli gift med en snickare hörde rasslet av en hyvel. En gammal kvinna i Västansjö, nu död för flera år sedan, berättade många gånger, hur hon vid det här provet hörde en sax skramlande ramla ner på stenen. Hon fick sig en skräddare. Den blivande bondmoran brukade höra ptro, ptro och trampet av hästhovar bortifrån skogen.
En pojke som var bestämd åt en bondjänta hörde ett ljudenligt ”kuluande” (locksång för korna) sjunga i skogen. En annan pojke hörde en linskäckta slå. En Bjuråkersstinta, som lyssnade stint efter 9:nde slaget, hörde ett rop i luften: ” om 7 år kommer jag!” Det stämde precis. 7 år därefter kom en värmlänning upp, som körde timmer åt Strömbacka och hämtade stintan.
Den som var morsk gick ensam ut i skogen om torsdagsnätterna, och det var ju bäst. Men de flesta tyckte det var ohågsamt att gå ensam och följdes åt, två eller flera. Men de som gingo tillsammans måste vara av samma kön, pojken för sig och jäntan för sig. De fingo inte skratta och ej säga ett enda ord under hela färden. Följdes sålunda alla föreskrifter, så slog spådomen alltid in.
Möten till glädje och sorg
Ett annat prov gick till på följande sätt: Man medtager en kvast och skyffel och beger sig tre torsdagsnätter i följd, sista gången skärtorsdagsnatten, till ett hus, helst en lada, om vilken man säkert vet att den varit flyttad tre gånger. Så sopar man hela ladan varje torsdagsnatt mellan 11-12 samt bär soporna på skyffeln till en korsväg, där man lägger ner dem mitt i vägen. De två första torsdagsnätterna ser man ingenting; men skärtorsdagsnatten möter man på vägen sin blivande make. Man ser honom eller henne tydligt för sin inre syn. Den som dör under året möter ett liktåg.
En vig, stor, grov och stark karl vid namn Lomell från Älve, som utförde detta prov, mötte en likskara på korsvägen. Han såg den så tydligt, att han glömde bli rädd och bara undrade vem som var död, när han intet dödsfall hört omtalas, och vem som i ”fridenammen” kunde komma på en sådan idé som att begrava lik mitt i natten. Det var månsken och ljust visserligen, men ändå! Lomell var god vän med skräddare Backman i Bjuråker, som dog på 1880-talet i tämligen hög ålder, och för denne berättade han om sitt möte med liktåget på skärtorsdagsnatten. Men först efteråt kom han att tänka på vad det betydde. ”Jag kommer snart att dö, jag, du gosse”, tillade han. Han dog innan årets slut.
Drömströmmingen
skulle man själv ta, så salt den var, ur laken och glödsteka den på ”tonga” (halstret). Udda antal strömmingar måste det vara, 5 eller 7 eller 9, så många man trodde sig om att kunna äta upp, ty ingen fick lämnas. Sedan den var stekt måste den tas från tonga direkt och ätas med rumpan före och med kol och aska och allt som satt på. Naturligtvis utan att skratta eller prata ett enda ord. För då var det förkylt! Man fick inte heller sitta på en stol och inte på bara golvet, utan på en halvstops- eller kvartersbutelj som lades på golvet, och i denna betydligt skrattretande ställning skulle alla strömmingarna inmundigas. Ramlade man av buteljen fanns ingen annan råd än att göra om det nästa skärtorsdagsnatt. När den salta måltiden var överstökad gick man bums i säng, somnade – och drömde. Den förfärliga törsten, som inställde sig under natten, släcktes ofelbart av den älskade, som kom och räckte en bägare vatten.
Min sagesman berättade hur han den skärtorsdagsnatt, han gjorde provet, drömde om sin älskade Sigga, som ljuv och snäll och tjusande gav honom den åtrådda vattendrycken och aldrig har en dryck smakat honom så härligt som den gången, betygar han.
Sägenfragment från Trossnarvskogarna
Troligen från 1940-talet
Ännu vimlar det av finska namn däruppe
I en koja låg det en gammal man och berättade. Om de skogar, sjöar och berg, som han kände i grund och botten sedan många år tillbaka. Om det folk som en gång levde och bodde, där nu skogskarlarnas årligen återkommande invasion är den enda återstod av liv och människor som finnes kvar.
– Men det var en gång, då urskogen stod orörd, då björn och varg fanns, då fisken gick meta på benkrok och landet var ingen mans. Då det kom finnar med råg i byxfickorna, brände och svedjade invid en sjö i skogen och bosatte sig där.
Det var de finnarna som gåvo namn åt sjöar, berg, myrar och dalar. Ett av de namnen är Trossnarven. Trakten runt om vimlar av finska namn. Hör: Pootromyren, Paskomyren, Kaisenpajasstenen, Kokolamyren, Lockjärvsjön. Till och med en sten, i Södra Trossnarvssjön, bär namnet Kokolakan. På norrsidan av Norra Trossnarvssjön ligger tre av småskog beväxta tegar Anes,, Sanis och Pekla. Vad döljer sig månne under namnen? Vem samlar de gamla rester, som ännu gå som famlande, svävande sägner om det folk som levde och försvann?
Och varom det berättas, att en av dem bar namnet Jon Krestefar, och att den finnen kunde både mångt och mycket som andra stod frågande inför. En gång bar han på ryggen sin säd till Hedvigsfors för att få den malen. Men väl framkommen blev Krestefar vägrad få säden malen. Det fanns inte nog vatten, sa’ bruksherrarne.
– Nog ska ni få vatten, sa’ Krestefar, och den gången ”brast” Alsjön loss – och det sägs att järnstänger forsade med vattnet kring träden i Hedvigsfors.
Lika känd är historien om de båda lika trollkunniga finngubbarna häruppe, som stövade en björn mot varandra. Men så snart björnen kom mot den ene av dem, vände han den tillbaka mot den andre, och så fick björnen hålla på och gå mellan dem, tills det var slut med honom.
En del av finnarna och deras släktingar fick underliga öden. Juntsläktens gamla ättling, Junt-Erske, for en gång till Amerika i segelbåt – en resa på sju månader. Där kom han med i amerikanska frihetskriget. Blev i en drabbning spritberusad, antagen för vansinnig och förklarad oduglig i krigstjänst. Åren gick, Junt-Erske blev gammal, men mot sin levnadssagas slut ”upptäcktes” det av en tidningsredaktör, att en gammal krigsbricka som Junt-Erske bar på sig berättigade honom till en summa av 1800 dollars av USA
E. B-n
Avskrift: Viveca Sundberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62