Jordkällare

Dellenportalen har samlat följande uppgifter om jordkällare.

Jordkällare byggda av natursten är kända sedan medeltiden. Praktiskt taget varje gård i Hälsingland hade en stenkällare. I anslutning till storskiftet i slutet av 1700-talet och vid laga skifte hundra år senare blev många gårdar omflyttade. Det förde med sig att husen liksom ibland även jordkällarna måste plockas ner och flyttas. De som inte kunde eller inte ville flytta sin jordkällare fick naturligtvis byggas sig en ny vid sin nya boplats. Jordkällaren håller enkelt maten kall på sommaren och skyddar den mot köld på vintern. En bra jordkällare har samma temperatur året runt, mellan fem och åtta plusgrader. Det är den temperatur som potatis och andra rotfrukter trivs bäst i. Dessutom drar den ingen energi

Att bygga en jordkällare av sten krävde mycket letande innan alla hundratals släta kilformiga stenar hade hittats. En jordkällare betingade även ett ekonomiskt värde. Den kunde både säljas och flyttas. Men alla källare var inte valvade eller fristående. Många gamla hus har matkällare under huset, antingen med ingång från utsidan eller inifrån genom en lucka i golvet.

Bjuråkers sista byggda jordkällare av natursten torde vara den som uppfördes på Forngården 1953. Den byggdes under gården Jens Ors av stenhuggare Emil Burgman och hans medhjälpare Evert Krantz. Emil Burgman var av stenhuggarsläkt och en mycket skicklig yrkesman. Han kunde bygga jordkällare, stensätta brunnar och anlägga vackra stensocklar och mycket annat. Han var troligen den siste stenhuggaren i socknen när han avled 1983, 92 år gammal.

Evert Krantz har för undertecknad ritat och berättat hur det gick till att bygga jordkällare.

Markberedning – planering
Jordkällaren planeras lämpligen i sluttning helst med ingång från norr eller öster
Sedan sluttningen eller kullen grävs ut till ett frostfritt djup och mark och väggar snyggats till kunde byggnationen börja
Källarvalvet bygges bakifrån och ut med början med den bakre gaveln.
Runt gropens väggar placeras stora grundstenar som stenvalvet skall vila. Stenarna skulle ha släta sidor och raka kanter.
Många jordkällare är byggda i ungefär samma storlek och det beror troligen på att det fanns ett praktiskt favoritmått på de valvbågar som byggarna använde

De kunde naturligtvis bygga i vilken storlek som helst, det var bara att bygga valvbågarna därefter. Se avsnitt om kolugnarna i Moviken. Valvbågen såg ut ungefär som ett halvt hjul. Den var stabilt byggt av bilade stockar eller sparrar som var hopfogade med kraftiga träpluggar eller narar. Troligen kunde valvbågen tas isär vid transport och möjligen var den också byggbar för olika storlekar.

Så här gick det till
Stenvalven byggdes på en valvbåge. Sedan den första stenen blivit fixerad mot den bakomvarande väggen fortsatte så byggandet på båda sidor samtidigt, för att avslutas med en sista sten högst upp. När alla stenar kommit på plats och blivit noggrant fastkilade togs valvbågen bort. Fastkilningen gjordes både uppifrån och underifrån med små kilstenar. Konstruktionen är mycket hållbar och tål stor belastning utan att rasa ihop. I själva verket är det trycket uppifrån som håller valvet i säkert läge.

Under den resta valvbågens fötter låg två mot varandra ca 50 – 60 cm långa träkilar, av björk. När valvbågen skulle frigöras slogs kilarna bort varvid stenvalvet satte sig en aning. Valvbågen blev nu fri och kunde flyttas fram för en ny valvning.

Takets tätning
Att få takvalvet tätt var naturligtvis viktigt. Tätning gjordes först med granrötter som därefter täcktes med mossa. Ovanpå mossan täcktes hela valvtaket med stora näversjok. Slutligen täcktes hela källarkullen med jord. En del byggde tak över kullen för att skydda sig mot regn, men fick då samtidigt avstå från det skydd och isolering som ett tjockt snötäcke ger.
Jordkällaren måste också ha en bra luftväxling. Det måste finnas ett hål på framsidan och ett hål längst in och högst upp för att få en bra självdragsventilation.

Små välbyggda dörrar med utmärkt passform präglar den gamla jordkällaren. Innanför ytterdörren finns svalen. Den fungerar som en luftsluss innan man kom fram till den direkta källardörren.

Dragiga källare och kalla vintrar
Även gamla källare måste underhållas för att klara stränga vintrar. När källaren började bli gammal och det samtidigt var riktigt kallt ute fick man täta källarens innerdörr med halmsäckar för att potatis och annat man hade där inne inte skulle frysa. Även inne i källaren behövde kanske potatisen täckas över med halm. Måste man in i källaren fast det var riktigt kallt ute, kunde man sätta in en trebent järngryta med glödande kol eller med heta stenar, för att på så sätt ersätta den värme som släppts ut.

Ytterdörr och dörrpost var jordkällarens svaga punkt. Det var dom som fick utstå väder och vind och det är dom som ruttnar bort först när källaren blivit övergiven.

I och kring järnbruket i Moviken, byggdes många jordkällare av slaggsten. Idag ser flera av dom ut som gapande hål sedan dörrar och dörrposter ruttnat bort. De står där som minnen från en svunnen tid.

Läs mer om jordkällare på Wikipedia.