Vi återger här en beskrivning om garn och Garnhärvlars funktion som den finns beskriven i Hälsingerunor år 1962.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
klockhärvel ur Upplandsmuseets samlingar
Garnhärvelns funktion
Bidrag till tolkningen av ett museiföremål
Av GERTRUD GRENANDER-NYBERG
Hälsingerunor 1962, sid. 121-133
Avskrift: Viveca Sundberg
I sin reseskildring 1834 skriver J. Engström om Hälsingland:
”I hvarje stuga dåna spinnrock och vävstol. Både män och kvinnor sysselsätta sig här med linberedning, som är Helsinglands förnämsta binäring.”
Linnevävningen hade där gamla anor åtminstone sedan medeltiden. På 1100-talet lämnade hälsingarna lärft i kyrkotionde, och textiltillverkningen fortsatte genom århundradena. Förhållandena i slutet av 1800-talet skildras i en uppteckning för Nordiska museet så här:
”Ortens egna produkter här var lin och väv, som de for till städerna med, till Sala, Uppsala, Gävle och Hedemora samt till Stockholm också ibland. De vävde ’buldansvävar’ av ’to’, blånor. De vävde allmänt i gårdarna då; sedan kom uppköpare och tog upp det. Linet såldes också som det var; det var linhandlare i Arbrå och Järvsö som köpte upp det. Och en del handlare bytte till sig lin emot varor, särskilt av småbönder, som bara hade några pund lin. Men det mesta linet skulle man väva av, spinnrocken skulle sno från klockan fyra på morron till klockan elva på kvällen.” I Hälsingland fanns den rätta kulturmiljön för rationaliseringar och tekniska förbättringar inom textilproduktionen. På många håll hade vävningen övergått till industri. År 1729 anlades Flors linnemanufaktur i Mo socken.
Linnevävningen hade där gamla anor åtminstone sedan medeltiden. På 1100-talet lämnade hälsingarna lärft i kyrkotionde, och textiltillverkningen fortsatte genom århundradena. Förhållandena i slutet av 1800-talet skildras i en uppteckning för Nordiska museet så här:
”Ortens egna produkter här var lin och väv, som de for till städerna med, till Sala, Uppsala, Gävle och Hedemora samt till Stockholm också ibland. De vävde ’buldansvävar’ av ’to’, blånor. De vävde allmänt i gårdarna då; sedan kom uppköpare och tog upp det. Linet såldes också som det var; det var linhandlare i Arbrå och Järvsö som köpte upp det. Och en del handlare bytte till sig lin emot varor, särskilt av småbönder, som bara hade några pund lin. Men det mesta linet skulle man väva av, spinnrocken skulle sno från klockan fyra på morron till klockan elva på kvällen.”
I Hälsingland fanns den rätta kulturmiljön för rationaliseringar och tekniska förbättringar inom textilproduktionen. På många håll hade vävningen övergått till industri. År 1729 anlades Flors linnemanufaktur i Mo socken.
Även i landskapsbilden kunde man under 17- och 1800-talen se exempel på textila uppfinningar. Vid vattendragen låg linberedningsverken, som var en specialitet för Hälsingland.
På museet i Hudiksvall intar de textila redskapen en framträdande plats. Bland dem lägger man märke till en rikt snidad, rödmålad härvel med årtalet 1822. Det är inte bara en vacker tingest, tillverkad i Hälsingland, den är även tekniskt intressant till konstruktion och brukningssätt.
Härveln eller ”haspeln” är ett redskap som används för att linda upp det färdigspunna garnet på. I raden av textilredskap har den sin plats mellan dem för garnberedning och dem för vävning. Då man härvlar garn, för man tråden i krets så att stora slingor bildas, den ena på eller bredvid den andra i obruten följd. En sådan grupp garnslingor kallas härva. Denna kan med en tvärliggande garnbit vara uppdelad i ett antal del härvor, kallade pasmor. Att härvla garnet anses av gammalt vara ett gott sätt att förvara det, och det är — i motsats till det nystade — mottagligt för olika slags behandling såsom blekning, krympning och färgning.
Härvelns enklaste form är härvträt, som består av ett stycke trä med utstående knaggar, vilka tjänar som stöd och stomme för härvan.
Ännu enklare är att använda tumgreppet och armbågen eller foten som stödjepunkter. Under förhistorisk tid förekom i Norden — enligt var det norska Osebergsfyndet visar — härvträn med svagt böjda slutstycken, som uppbär garnet.
Mellanstycket tjänade som handtag vid lindningen. Sådana härvträn återfinns på åtskilliga västeuropeiska konstverk under medeltiden, samt 15-och 1600-talen.
I norra Sverige kan man ännu påträffa varianter av denna typ som har de båda tvärstyckena vinkelrätt ställda mot varandra, Vid lindningen går man från det ena tvärstycket till det andra och härvan blir nästan dubbelvikt. (Se bild 1!)
På den vanligaste härveln under nyare tid består garnställningen av ett likartat kors med fyra korta slutstycken på armarna. På dessa slutstycken lindas garnet. Korset som sitter på en axel, vrides runt likt ett hjul, där härvan motsvarar hjulringen. Den äldsta avbildningen av en sådan härvel har en textilforskare A. Schwarz, funnit från slutet av 1300-talet i Tyskland.
Enligt Svenska Akademiens ordlista är det äldsta belägget på ordet härvel i svensk litteratur från år 1579; ordet haspel är belagt 1683.
Från Dalarna har Nordiska museet ett fyrarmat härvelkors som vrides runt sin axel. Man stack in den mellan stockarna i en vägg eller dylikt.
Denna konstruktion synes vara ålderdomligare än vad den vanligaste härveln uppvisar, vars axel vrides runt i en ställning bestående av två ståndare på fot.
De svenska härvlar som tillverkades under 17- och 1800-talen kunde vara försedda med räkneverk, vilka registrerade antalet garnvarv, som lades runt härvelns garnställning. De ”knäppte” eller ”slog” efter vissa varv, och de brukade dessutom ha visartavlor till ledning för den som härvlade. Haspel synes vara en specialbenämning på en sådan registrerande härvel, som allmänt brukades i de norrländska kustbygderna. I Hälsingland förekommer både termerna harvträ och haspel för en härvel till synes oberoende av konstruktionen. Den härvel med årtalet 1822 som vi nu skall sysselsätta oss med, kallas ”haspel” och är från Järvsö socken.
Härvelns funktion var, förutom att bilda härva, att mäta garnet.
Enligt gängse etymologi betyder ordet aln armbåge, vilket anses bero på att man ursprungligen härvade runt armbågen och tumgreppet, medan armen hölls böjd. Även härvträt och härvkorset dimensionerades så att man fick alnmått i härvans vidd. Nordiska museet har bl.a. ett härvträ från Burträsk socken i Västerbotten, på vilken bildas en härva på omkring 2 alnar. Härvelns garnräknande funktion var av största betydelse för hemtillverkningen av garn och väv. Noggrannheten varmed härvlingen utfördes, då härveln tjänstgjorde som registreringsverk, har omvittnats av många. Från Bohuslän rapporterar en meddelare till Nordiska museet: ”Min äldsta sagesman (född 1862) berättar, att förr i tiden i hennes ungdom, överlät spinnerskan nästan aldrig härvningen åt någon yngre person, om hon över huvud taget gjorde det åt någon, ty hon ville mest göra det själv, så att det inte blev någon tråd för mycket . . . ”
Garnräkningen utformades på ett annat sätt om det härvlade garnet skulle försäljas än om det skulle användas i egen tillverkning. Vid försäljning eller annan överlåtelse av garnet bestämde konsumenten det talsystem som skulle användas vid härvlingen. Om man vägde ett garn, som spunnits och härvlats efter ett visst system, kunde finheten på garnet räknas ut. Då det skulle användas till stickning och vävning i hemmet, använde man däremot de traditionella metoder, som var rådande på orten. Av konstruktionen på härveln och dess räkneverk kan man dra slutsatser angående dess speciella funktion.
År 1739 utfärdade Kungl. Maj:t en ”Förordning om en allmän och lika Härfwels och Haspels brukande”. Härvan skulle ”hålla i omkrets 2½ aln och 100 trådar i hwarje knäpp, eller passma, som gjör 250 alnar.”
En härva skulle vidare innehålla ett visst antal knäpp eller passmor, beroende på garnets kvalitet, t.ex. för linnegarn 16 knäpp, för ”klädesgarn” 12 knäpp. Denna förordning var ett led i en allmän standardisering av måtten på det garn som förekom i handeln. Därmed sökte man bl.a. underlätta arbetet vid de av statsmakterna stödda textilmanufakturerna.
I den bok om ”Liins Plantering, Beredning, Spinning, Wäfnad och öfrig tilberedning”, som Stephen Bennet med företal av Eric Salander hade utgivit året förut, rekommenderade han också en enhetlig härvel för linneindustrin och en för ylleindustrin.
Vid Flors linnefabrik, grundlagd av Bennet, hade man redan anskaffat härvlar, som åstadkom härvor à 2½ aln i omkrets och trådräkning med 100-tal. S. Bennet hade studerat utländska metoder för linnetillverkning, och de uppställdes som mönster för den fabriksmässiga produktionen. de ledande i Manufakturkontoret ansåg att lantbefolkningen skulle leverera spunnet garn till manufakturerna och överlämna större delen av linnevävningen till specialister. Den år 1739 påbjudna härvelns konstruktion var en annan än den man var van vid. En ny förordning av år 1771 påbjöd därför att varje län skulle skaffa en modell av den påbjudna härveln eller haspeln som rättesnöre.
Den standardiseringstendens som tog sig uttryck i dessa förordningar i Sverige hade motsvarigheter på kontinenten. Den tyske forskaren Richard Andree omtalar i Braunschweiger Volkskunde en serie förordningar från 1697 till 1767 om haspelns beskaffenhet.
Varje del av härvan, ”Bind”, skulle hålla 100 trådar och omkretsen vara 4 braunschweigska alnar, senare 3¾ alnar. Från Schweiz meddelar A Schwarz att härveln 1810 skulle markera 100 vridningar på härvelkorset. Omfånget på härvan skulle vara något över 7 kvarters aln. Den tyske lexikografen J. G. Krünitz anför 1781 flera tyska garnmåttsystem från olika områden, t.ex. delhärvor på 40, 60 och 100 trådar.
De skilda systemen beror icke bara på lokala traditioner utan även på skilda ändamål och garnkvaliteter, om vilket dock nämnda källa ej ger någon klarhet. O. Törnsten skriver 1757 i sin bok ”Lijn-garns Spännande til Lerfter” om den av ”Höga Öfverheten påbudne och sedermera i åtskillige Landsorter Antagne Lijn-garns Haspelen”, som markerar för 100 trådar, men också om de ”Tyska Pasmarna, hwilka på Skeden icke innebegripa flera än 20 Rörar, som i sträng gör 20 par eller 40 ändar.”
Han menar tydligen att en indelning av trådarna på 40-talsgrupper var det vanligaste på tyskt område. I en avhandling om de slaviska måttsystemen för spinn- och vävmaterial anser etnologen M. Gavazzi 40-talsräkningen som typisk för Västeuropa.
Då 40 trådar i pasman, vanligen motsvaras av 20 mellanrum i vävskeden, rör det sig här om en tjogräkning. Från filologiska utgångspunkter tolkar Gavazzi termerna för härvan och dess delar hos slaverna som ett för dem utmärkande system, grundat på talet 3. Sålunda innehåller den minsta trådgruppen i deras textilräkning 3 trådar, och 20 sådana grupper utgör en pasma. Undantag från denna regel med 60 trådar i pasman anser Gavazzi antingen bero på en sammanblandning av väv- och varptekniska tal eller inflytande från Västeuropa. Utan att gå in på ursprunget och utbredningen av de slaviska bruk som han behandlar, kan man dock konstatera, att såväl ordet pasma som dess innehåll överensstämmer med den vanliga svenska delhärvan så som den brukats vid hemvävning.
Man härvlade garnet för att sedan sälja det eller för att använda det till stickning eller inslag i väv. Men man kunde även bruka det till vävens varp eller ränning d.v.s. det längsgående trådsystemet i väv och tyg. I själva verket försiggick uträkningen av garnåtgången i väven på härveln.
Varpen bildades på en ställning, en varpa eller rännträ som man säger i Hälsingland. På den lägges den ena trådslingan efter den andra. Deras antal motsvarar vävens bredd, medan deras längd motsvarar vävens längd.
Då vävlängden bestämdes redan vid första trådvarvet, och inget garn borde fattas vid det sista, blev uträkningen av garnåtgången av största betydelse. Ett för smalt tyg kunde äventyra den efterföljande sömnaden.
På Hälsinglands museum står härveln från Järvsö med garn lindat runt härvelkorset. Axeln vrides runt med ett vevhandtag. En av de fyra korsarmarna kan ledas. Dess yttre del kan vridas runt en liten pinne som fungerar som en axel, fäst vid innerdelen. Genom en andra pinne kan ytterdelen låsas fast. Då härvan är full, tages garnet av genom att den andra pinnen lösgöres ur korsarmen, som då kan ledas.
Härvelkorsets omkrets är 185 cm eller drygt 3 alnar.
Det var ett vanligt mått på de garnställningar som användes vid härvling till vävning. Vid den standardiserade härvlingen var vidden däremot 2½ aln. I regel brukade man tvinna varpgarnet, som då måste blötas och sträckas på korset före vävningen. Detta gällde särskilt yllegarn. Ju större korset var, desto lättare gick det att sträcka. I många hem hade man olika kors för olika sorters garn. Man kunde också ha flera härvlar med skilda trådräkningssystem. Järvsöhärveln har icke bara ett härvelkors som passar för varpräkning utan även ett registreringsverk som lämpar sig därför.
Vid beräkning av varpgarn utgick man från vävskeden, på vilken man mätte upp den bredd man ville ha på väven. Vävskeden är ett redskap som består av smala skivor, lodrätt ställda i en rektangulär ram. Mellan skivorna eller ”tänderna” träs varpens trådar in i ”rören” före vävningens början. Vävskeden är upphängd i vävstolen intill den plats, där inslaget skyttlas in och tyget blir till. Den fördelar varpens trådar på en önskad bredd och med lämplig täthet. Ju finare och tätare ställda vävskedens tänder är, desto tätare blir varpen och därmed tyget i varpled.
O. J Törnsten omnämner 1757 de s.k. ”swenska Passmarna, som på de mästa ställen äro brukelige, hwilka på skeden utgjöra 30 Rörar, och i strängen 30 par eller 60 ändar.”
För att få en tätare varp trär man vanligen 2 trådar i varje rör. Man beräknar därför dubbelt så många trådar i trådpasman som i vävskedens pasma. Nordiska museet äger en registrerande härvel från Ångermanland med årtalen 1775 och 1789 inristade. (Inv.nr. 80040). Räkneverket består av ett runt kugghjul med 60 kuggar, vilket drives av ett snäckdrev på härvelkorsets axel. Konstruktionen är den enklaste som förekommer på härvlarna. Denna 1700-tals härvel är ett exempel på de svenska härvlar som var vanliga vid denna tid och åstadkom 60-trådarspasmor. Även Järvsöhaspeln från 1822 registrerar 60 trådar i pasman. Inom vissa områden har sådana härvlar brukats till våra dagar vid hemvävning.
I bouppteckningar från 1700-talet omtalas vävskedar indelade i pasmor.
Fortfarande indelas på sina håll vävskeden i pasmor innehållande 30 rör såsom Törnsten beskrev de svenska pasmorna. Sådan beräkning används ännu, framför allt i norra Sverige. Ett 10-pasmors sked säges innehålla 10 gånger 30 rör. Antalet pasmor i en härva beror på den önskade vävbredden och tätheten på varpen. Pasmorba åstadkomma på härveln och får sin plats i vävskeden i vävstolen. För att få varp till en 10 pasmors sked härvlar man alltså 10 gånger 60 trådvarv.
Varpens längd står i relation till härvantalet samt pasmornas eller härvans vidd. Om härvelkorsets omkrets är 180 cm eller omkring 3 alnar, beräknar man att detta räcker till en varptråd 3 alnar lång. Av 20 härvor får man varptrådar 60 alnar långa. Vid garnberäkning för varp är antalet pasmor i härvan beroende av vävskedens längd och täthet, medan vid enbart garnräkning härvan skulle innehålla ett bestämt antal pasmor för de olika garnsorterna.
Då man handhar de många trådar som ingår i en väv, är det av stor betydelse att varpens trådsystem indelas i ändamålsenliga grupper. Detta gäller i synnerhet i den folkliga miljö, där större delen av svensk husbehovsvävning försigått utan skrivna hjälpmedel som vävnotor och tabeller.
Av de uppteckningar om nystning och härvling som finns i Etnologiska undersökningen i Nordiska museet samt Uppsala landsmålsarkiv framgår klart sambandet mellan trådräkningen på härveln och i vävskeden. Det är då naturligt att trådgrupperingen vid härvlingen också brukas i de övriga processerna som föregår vävningen. Tygets väv- eller bindningsmönster synes även ha inverkat på det använda talsystemet. I motsatts till M. Gavazzi finner jag det troligt att både varp- och vävteknik spelat en avgörande roll vid utformningen av talsystemen för härvling.
Bobin från Upplandsmuseets samlingar.
Efter härvlingen lindas garnet vanligen upp på två eller flera bobiner eller ”kaller” som man säger på Sollerön i Dalarna. Jag skall följa den traditionella varpmetoden där i nedanstående beskrivning.
Bobinerna, i regel fyra till antalet, är en sorts trävalsar. Varje bobin kommer att innehålla en fjärdedel av varpgarnet. De ställas efter lindningen lodrätt bredvid varandra. Från var och en av dem tages en trådända, som trädes i en ring eller märla, fäst i taket. Genom ringarna löper trådarna, som fattas med ena handen och föres utefter varpställningen. Denna ställning, varpan, fungerar som en stor vals, vars axel går från golv till tak, och som vrids runt med andra handen. Vid varpningen börjar man arbetet med att fästa varptrådarna runt en utstående pinne nedtill på varpan och för sedan trådknippet i en uppåtgående spiral till en vändpinne, varefter det föres nedåt utefter de förut utspända trådarna. Nedtill — ibland även upptill — bildar man ett skäl d.v.s. en korsning av trådknippena, genom att man lägger omväxlande under och över två pinnar på varpan för varje gång dessa passeras. Två, tre eller fyra varptrådar, beroende på antalet bobiner, korsar varandra vid skälet. Trådknippena, vanligen kallade lagn, på Sollerön ”tal”, bildar på varpställningen stora sammanhängande öglor, som består av dubbelt så många trådar som de som man håller i vid varpningen. Vid skälet räknar man efter att man erhållit rätta antalet pasmor eller ”båsen”.
Trådgrupperna i skälet är uppradade efter varandra på varpens skälpinnar. Innan varpen tages från varpan, binds ett snöre om skälet och efteråt trädes två långa träspjälor på var sin sida om skälkorsningen, vilken man är mycket noga med under hela vävuppsättningen.
Varptrådarna skall sedan bredas ut till önskad bredd, innan de fästes vid garnbommen i vävstolen. I övre Dalarna, liksom i Hälsingland, begagnades därvid av gammalt en redkam ”kamben”. Dubbellagnen fördelas på mellanrummen mellan kammens lodräta pinnar. Först sedan varpen lindats på garnbommen, klippes lagnen upp för att trådarna skall kunna träs var för sig i solvsystemet. Men skälet på spjälorna bibehålles genom hela vävningen, liggande intill garnbommen.
Solv eller ”syver” är de trådöglor som för varptrådarna uppåt eller nedåt i väven vid trampningen. I Norrland kallas de i allmänhet ”skaft”. Solven är trädda på s.k. skaftkäppar och en rad med solv på käppar utgör ett skaft. Antalet skaft beror av den tygbindning man vill ha. I ett treskaftat tyg går inslagstråden upp och ned mellan varptrådarna på tre olika sätt. Vid solvning d.v.s. iträdning av varptrådarna i solvöglorna, har antalet trådar i lagnen en viss betydelse. Då man har en väv som solvas på 2 skaft, är det enklast om de trådar som ligger tillsammans i skälet, är grupperade 2 och 2 eller i tal som går jämnt upp i 2. Det synes som om man vid olika sorters skaftantal brukade olika antal trådar i varpskälet. Äldre kvinnor på Sollerön berättar att man för inte länge sedan varpade med 2 eller fyra trådar i lagnet för tuskaft och 3 trådar för treskaft. Där har man bibehållit det funktionella sambandet mellan pasmaindelning, varpningens trådgrupper och solvningsmönstret.
På Sollerön har man vanligen haft två sorters härvlar i samma gård. Den ena saknar markeringsmekanism, den andra registrerar 60 trådar i pasman, och den har använts för varpberäkning. Från Arbrå socken i Hälsingland har upptecknats ett liknande beräkningssätt: ”Fyra trådar i varpen kallas lagn, och man beräknar 15 lagn i passman.”
Det fanns även ett samband mellan måtten på härvans vidd och varpställningens.
Då omkretsen kring härvelkorset var 180. 3 alnar såsom på Järvsöhaspeln, brukade man ha en varpa som mätte drygt 6 alnar runt om.
Pasmaindelningen med 60 trådar och 30 rör har icke varit allena rådande inom svensk produktion. Bruken växlade från område till område men också inom dem. Man använde olika system för olika garn sorter och ändamål. Vi kan dock konstatera att haspeln från Järvsö har ett räkneverk som registrerar det vanligaste talsystemet för härvling i Norrland. De flesta härvlar, som registrerar trådar, knäpper eller slår för en delhärva eller pasma. Haspeln från Järvsö har en ovanligt komplicerad registreringsapparat med tre talsystem. Grundsystemet är dock 60-talsräknande.
Detta är den vackra knäpphärveln från Järvsö som finns på Hälsinglands Museum i Hudiksvall.
Foto: Bonny Sjöblom
Bild ur Hälsingerunor visar härvelns komplicerade räkneverk
Räkneverket har följande konstruktion.
Den axel som härvelkorset sitter på har ett s.k. pinndrev, som driver ett kugghjul på en axel som i sin tur har ett pinndrev, som för fram ytterligare ett kugghjul. De båda hjulen har 12, respektive 20 kuggar. Pinndreven består av 2 pinnar vardera, varigenom de för fram 2 kuggar för varje helt varv av respektive axel. Efter ett varv på det sista hjulet har härvelkorsets axel gått 60 varv, vilket också markeras på en tavla på räkneverkets utsida.
Registreringsverket har en utbyggnad genom att det andra kugghjulet är försett med 10 piggar på båda sidorna, och dessa driver var sitt system av taggar. Det ena är dubbelt så stort som det andra, och sitter på en rund träkrans. Det mindre systemet markerar en vanlig pasma på 60 trådar, det större en s.k. dubbelpasma på 120 trådar.
En dubbelpasma användes t.ex. vid vadmalsvävning. Vadmalen krympte mycket vid beredningen, varför man brukade beräkna det extra brett eller omkring 2 alnar i vävstolen. För den hade man extra långa vadmals-vävskedar och lade upp dubbla antalet pasmor. I norrländska kustlandet hade man större och bredare vävstolar än på vissa, mera konservativa orter i det inre av norra Sverige. En dubbelpasma fås genom den andra registreringen på Järvsöhaspeln.
Det finns också en tredje räkne konstruktion.
Det andra hjulets axel slutar nämligen i ett pinndrev som driver ännu en tagg-krans med 24 taggar. Därigenom kan pasmor, till ett antal av högst 12 stycken, i en härva markeras.
Ett så utbyggt räkneverk är sällsynt, även om räknehärvlar vanligen snickrades av personer som specialiserat sig på en sådan tillverkning. Som den nu står på Hälsinglands museum bär Järvsö-haspeln vittne om konstruktörens stora skicklighet. Den måste ha varit till mycket gagn för sina brukare. Man kan bara jämföra härvlingen på en sådan apparat med den besvärliga metod som brukats av en kvinna för omkring 50 år sedan i Skellefteå socken: Hon lindade trådvarven under armbågen och mellan pekfingret och långfingret. När hon fått en pasma, lade hon om pasmatråden, flyttade över pasman till tumgreppet och började på en ny pasma.
Handen och armen var hennes härvelkors, och räkningen gjorde hon själv.
Konstruktionen med en hjulskiva, som här i krans satta och från skivan vinkelrätt ställda kuggar, återfinns bl.a. på linberedningsverken, så som dessa blev utformade i Hälsingland vid 1700-talets slut
Trots att räkneapparaten på Järvsöhaspeln således har en konstruktion som begagnades av tidens ledande tekniker, har dock dimensionerna på garnställningen och kuggverket rättats efter ett folkligt, traditionellt bruk, som vid 1800-talets början var levande i dessa trakter trots de centraldirigerade påbuden.
Spinnerierna hade sina standardiserade garnräkningssystem. När man ute i bygderna under 1800-talet övergick till att köpa färdigt garn till varp, brukade man härvla upp det på den egna härveln före vävningen för att få sitt traditionella indelningssystem på garnet.
Numera brukar de flesta som väver hemma beräkna garnåtgången i varpen med hjälp av textilfabrikernas s.k. systemtal för olika garnsorter. Spinner man garn, användes detta till inslag i väven, till stickning eller sömnad. En noggrann registrering är överflödig. Räknehärvelns funktion är sålunda i våra dagar inskränkt, ja, för många okänd, då större delen av tygproduktionen flyttat över till fabrikerna.
Artikelskribenten Gertrud Grenander – Nyberg var bosatt i Stockholm. Född i Umeå 1912, änka 1993, död 2003.
KÄLLHÄNVISNINGAR
- Engström, Resa genom Norrland och Lappland till Sulitelma och Gellivare år 1834, Sthlm 1834, I
- Uppteckning 1934 av Maja Ericsson efter J. Jonsson, Undersvik i Etnologiska undersökningen, Nordiska museet, Stockholm
- v. Walterstorff i Linnedamast, Nordiska museets och Skansens bilderböcker nr 3. 1931
- Irma Åström, Linberedningsverken i Hälsingland under 1700-talet, Daedalus 1950, Tekniska museet, Sthlm
- Grenander, Uppsats i nordisk etnologi 1935, E. U. 8790, Nordiska museets arkiv
- Oserbergsfundet, Del II, S. Grieg, Kongsgaarden, Oslo 1928
- Se t.ex. Sigurd Erixon, Redskapsstudier från Gustaf Adolfs utställningen, Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 1933
- Schwartz, Der Haspel, Ciba Rundschau 64, Basel 1945
- Grenander a. a.
10. Sam Owen Jansson, Måttordbok, Nordiska museet, Stockholm 1950
11. E. U. 13560R. G. Modee, Utdrag utur Publique Handlingar, Placater, Förordningar, resolutioner och Publicationer, Del 2, Sthlm 1746 - Stephen Bennet, Lins Planterade, Beredande, Spinning, Wäfnad och öfriga tilberedning år 1738
- Mode a. a. Del 9, 1777
- R. Andree, Braunschweiger Volkskunde 1901
- J. G. Krünitz, Oeconomische Encyclopädie, Berlin 1781
- O. J. Törnsten, Lijn-garns Spännande til Lerfter, Linköping 1757
- Milan Gavazzi, Slovenske mjere za predivo i tkivo prema seksagesimalnom sistemu, Slavia 3, 655—72, Prag 1925; översättning till tyska av M. Jansson i manuskript hos S. Owen Jansson, Nordiska museet, vilken ställt det till förfogande
- Gertrud Grenander, Några härveltyper i Västerbotten och deras användning i Västerbotten 1935
- Törnsten a. a.
- G. Grenander i Västerbotten 1935
- G. Grenander Nyberg, Några textila talsystem och deras funktionella betydelse, i Studier tillägnade John Granlund 26/10 1961, festskrift i manuskript i Nordiska museet. Föreliggande uppsats bygger delvis på detta arbete.
- Uppteckning av förf. för E. U.
- Uppteckning av I. Nordin-Grip, nr 8083 i Uppsala Landsmålsarkiv. Se även J. E. Reitz, Ordbok öfver Svenska Almoge-Språket, Lund 1867
- Meddelat av E. Westerlund, Skellefteå, E. U. 8790
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62