Dellenportalen har samlat fakta om Brunnar och borrade stockledningar från intervjuer, internet och uppgifter från Kungliga Biblioteket
Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om ni anger Dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
På Alsjövallen i Forsa/Delsbo finns en stensatt brunn, se nedan, med en ståtlig Brunnssvängel eller vad nu ägaren kallar den.
Denna vackert stensatta brunn är den som döljer sig under locket ovan.
STENSATTA BRUNNAR
I vår del av landet finns hundratals – kanske tusentals stensatta brunnar, men vi finner inget skrivet om dem, varken i hembygdstidningar eller i lokal hembygdslitteratur. Inget om vilka de var som byggde våra brunnar och borrade våra stockledningar eller hur arbetet gick till. Bara ytliga omnämnanden utan bilder, trots att hantverket är mycket gammalt och pågått en bra bit in på 1900-talet och att stenarbetare funnits i våra bygder långt fram i vår tid. Märkligt att man helt förbisett dessa hantverk, men har jag till äventyrs förbisett någon redogörande artikel ber jag om ursäkt för detta och vill gärna bli upplyst om den, så att vi kan referera till den artikeln i så fall.
Gräva och stensätta brunnar är besläktat med hantverket att uppföra jordkällare som byggdes av samma yrkesgrupp.
Genom kontakt med Kungliga Biblioteket (och Nordiska Museet där det finns mycket inf. och bilder vid pers. besök) har vi fått ta del av information och litteratur att vi hjälpligt kan sammanfatta hur hantverket gick till. För den som vill fördjupa sig i ämnet finns länkar längre ner.
Nybyggare.
De äldsta boplatserna finner vi längs åar och älvar där tillgång på både mat och vatten från älven var god och marken bördig. Tillgång till vatten året runt, till både människor och djur var ett absolut måste för alla nybyggare. Vid varje liten stuga finns en liten källa eller en grävd brunn.
Idag står de flesta brunnar tysta och övergivna eller så har de blivit stenade och överfyllda sedan gården försvunnit eller man har fått kommunalt vatten och avlopp.
Våra fäbodar finns alla vid vattendrag eller vid någon kallkälla. En kallkälla är en vattenåder i dagen som aldrig sinar eller fryser. Fäbodvallar som varit bebodda året runt har ofta stensatta brunnar som Alsjövallen i Forsa/Delsbo och Klångsta vallen i Forsa till exempel. Där finns stensatta brunnar med en Brunnssvängel / Brunnstrana för uppfordring av vattnet. Varje landskap, ja snart sagt varje socken hade en egen benämning på den typen av hävstång. Andra benämningar är, Stolpvind, Vågbrunn, Brunnsvind och Hinkflöjel. Synd att ingen av våra hembygdsgårdar kan visa upp en ståtlig Brunnssvängel, den hör ju verkligen till gammal bebyggelse.
Se Wikipedias förklaring.
Vykortet från Klångsta fäbod i Forsa visar en Brunnssvängel. Kvinnan på bilden är Anna Jonsson från Tövsätter, vars föräldrar ägde en av stugorna på Klångstavallen.
Att vara nybyggare krävde god naturkunskap. Om marken bedömdes som god men saknade vatten vad gjorde man då?
Gå med slagruta
Källor och deras ådror under marken kunde följas med en enkel träklyka, för den som behärskade slagrutan och sådan har det funnits flera av i vårt landskap. Detta är något som många tvivlar på men kan bevisas av andra. Slagrutemannen kunde berätta var en brunn skulle grävas och på vilket djup vattnet skulle finnas. Det fanns inga andra hjälpmedel att tillgå och i litteraturen är fenomenet känt sedan 1700-talet.
Hembygdstidningen ”Bergsjö-Bygden” årgång 1966, berättar om en ofta anlitad slagruteman, hemmansägare Edvard Sundell (1892-1983) Fiskvik, Bergsjö.
– Det var 1930 som jag för första gången använde slagrutan. Vi skulle just gräva en ny brunn hemma på gården och visste inte var vi skulle gräva. Jag tog en kvist och gjorde mig en slagruta och höll den hårt i händerna. Jag gick runt gården och helt plötsligt började det dra i klykan. Spetsen vek sig neråt på en viss plats och just där grävde vi brunnen. Vi grävde fyra meter djupt och fann mycket riktigt vatten, säger Sundell, som efter detta blev en erkänd slagruteman, som alltjämt anlitas för nämnda ändamål.
Gräva och stensätta brunn
Bästa tiden att gräva en brunn var på hösten efter en torrperiod. När marken var torr och jorden började frysa var det mindre risk för ras. Brunnsgropen grävdes tämligen vid. Arbetsredskap var spett, hacka och spade. Sedan gropen blivit för djup för att jorden skulle kunna kastas upp med spade, användes så kallade stenbrytare eller liknade uppfordring där medhjälpare med rep och block kunde spela upp stenar och byttor med jord och grus. En stensatt brunn är ofta rund men det finns även fyrkantiga. Där det var sand och grus fick man få sko väggarna med plank allt eftersom man grävde sig ner. Fortsatte grävningen över planklängden fick man göra en ny innanför den första. Ibland fick timringen fick stå till den ruttnade ned, då man fick gräva en ny brunn.
När man kom ner i vattnet blev det besvärligare. Man fick försöka använda en skopformig skyffel. Stenarna fick man försöka ta med händerna. För att slippa stå i vattnet gjorde man en ställning att stå på.
Var brunnen grävd i fast mark, kunde man stensätta brunnen. När vattendjupet var grävt som det skulle vara, minst 1 meter under torka, firades sten ner och murningen kunde börja.
Stensätta en rund brunn gjordes på samma sätt som att bygga en jordkällare, d v s stenarna skulle vara en aning kilformade för att bilda en rundel. Var sten skolades fast. Så pågick bygget varv efter varv till det att hela brunnen var stensatt. Bakom muren plockades skrotsten så att muren väl stadgades. Någon sand lades inte i botten. Brunnarna var av olika storlek och hade olika djup från några meter till 5-6 meter och mer. Allt beroende på gårdens behov och vattentillgång.
Påträffade man vatten först på större djup, fick man slå ner en rörbrunn – ett järnrör med stålspets och nertill genombrutet och försett med metallduk, som släpper igenom vatten men inte sand.
Vid maktytan gjordes marken kring brunnsöppningen en aning upphöjd så att dagvatten inte kunde rinna ner i brunnen. Över öppningen timrade man ett golv av bjälkar med lucka genom vilken man hinkade upp vattnet. Eller byggde man en vevställning med kätting varmed ämbaret vevades upp, alternativt en pump av trä eller gjutjärn.
Svår olycka under brunnsgrävning i Forsa
Hudiksvallsposten den 16 januari 1936
Under brunnsgrävning hos Valfrid Larsson, Trogsta, Forsa, inträffade på tisdagseftermiddagen en olycka, som var nära att kosta en människa livet. Den 7 meter djupa brunnen var färdiggrävd, de skulle börja murningen och den första stenen var på väg ned. Då brast plötsligt ett järn, som håller kranen i dess upprättstående läge, och kranen föll ned i brunnen. Jordbruksarbetaren Helmer Bäckström, som befann sig nere i brunnen, hann ej parera både stenen och kranen utan fastklämdes vid brunnsväggen och blev svårt skadad. Så fort som möjligt anskaffades ett rep och den skadade drogs upp ur brunnen, fördes i släde till landsvägen och sedan med bil till lasarettet i Hudiksvall, där det konstaterades, att Bäckström fått båda lårbenen och vänstra underbenet och foten krossade. Vänstra benet måste amputeras vid låret.
Det är en gåta för alla hur ett järn, som är ½ tum tjockt och 4 tum brett och som förut hållit flerdubbel belastning, kunde brista. Men vi får väl skylla på den starka kölden, som gjort järnet skört.
En stor gammal brunn som stått övergiven under många år. Lägg märke till att stenarna är jämntjocka och att de smalnar av i innerkurvan.
Litteratur om brunnar:
Digitaliserat. Om Brunnar av Sigurd Erixson. Fataburen 1930
Övrig litteratur på KB om ämnet Brunnar
Handgräva en brunn
Se träpump
Här får du svar på alla frågor om vatten SGU
Siffror och personuppgifter är från Bjuråker-Delsbo-Norrbo släktregister
Stenarbetare i Bjuråker
(43A16) Carl-Erik Andersson – Krans född 9/10 1854, s. t. husman A. Krans i Sördala, Bjuråker. Stenarbetare bosatt i Svedjebo. Död 5/12 1920.
Gift 22/6 1885 med Christina Catarina Wård från Hedvigsfors. Åtta barn.
(43A23) Sonen Joel Krantz född 5/12 1886, stenarbetare bosatt i Västansjö. 1937 utfl. till Hammarsvall, Delsbo. Gift 26/4 1914 med Kerstin Jonsdotter från Västansjö.
(43A24) Sonen Carl Edvard Krantz född 25/12 1891, stenarbetare bosatt i Västansjö.
Död 27/2 1982. Gift 10/8 1919 med Julia Jonsdotter från Västansjö
(43A16) Sonen Severin Krantz född 5/11 1895. Stenarbetare, fiskhandlare, diktare och auktionist. Ogift. Bosatt i Svedjebo. Död 4/2 1979.
(42B5) Per Vilhelm Burgman född 30/12 1853, s. t. kopparslagare J. Burgman i Näset Västansjö Bjuråker. Stenarbetare i Västansjö. Död 4/10 1934.
Gift 30/12 1873 med Anna Andersdotter från Alsjö i Bjuråker.
(42B6) Fredrik Pettersson – Burgman född 6/11 1852 i Hjulsjö, Ör. Stenarbetare Infl. fr. Sth. 1884. Bos. i Näset, Bjuråker. Utfl. till År i Delsbo 1898, och till Forsa sn 1919.
Gift 6/1 1885 med Maria Magdalena Burgman från Näset, Bjuråker.
(42B7) Emil Burgman född 25/1 1891, s. t. bonden E. O. Burgman i Berge 4, Bjuråker. Stenarbetare, grundläggare och fabrikör. Bos. i Spångmyra, Bjuråker. Död 12/12 1983
Gift 8/12 1929 med Kristina Unander från Nordingrå i Västernorrland.
(42B8) Anders Adolf Burgman född 23/6 1886, s. t. stenarbetare P. V. Burgman i Västansjö. Stenarbetare i Västansjö. Utfl. till Harmånger 1920.
Gift 13/10 1907 med Hulda Söderlund från Sörgimma, Bjuråker.
(37C6) Karl Johan Karlsson-Jäppe född 11/1 1856 i Närpes sn, Finland. Stenarbetare, bosatt i Norrbo sn, sen i Blistra, Bjuråker. Död 28/2 1926.
Gift 10/4 1897 med Maria Löfström från Lennsjö, Bjuråker.
(5D16) Påhl Andersson-Bjurling född 5/12 1811, s. t. torpare A. Andersson i Bricka, Bjuråker. Bonde i Änga 8, sen stenarbetare i Friggesund, Bjuråker. Gift 1834 Änkl. o omgift 1875. Död 15/5 1894 (lunginflammation).
(8D6) Hans Erik Holm född 6/10 1859, s. t. sold. E. Holm i Tå, Bjuråker. Bonde i Berge 5, sen stenarbetare bos. i Tå. Död 1/4 1948. Gift 3/8 1884 med Eva Amalia Burgman, d. t. kopparslagare J. Burgman i Näset, Bjuråker.
(39H2) Anders Martinsson-Berg född 9/7 1854 i Trönö. Infl. från Hudiksvall 1884. Stenarbetare bosatt i Friggesund. Gift 13/4 1884 med Anna Maria Jonsson från Friggesund
(40H2) Sven Nestor Olsson född 16/1 1902, s. t. slaktare S. Olsson i Tå. Stenarbetare Bos. i Spångmyra o Västansjö 2:20, sen kyrkvakt. bos. kyrkbyn, Bjuråker. D. 11/1 1990
Gift 15/5 1927 med Frida Augusta Holm från Berge 5, Bjuråker.
Stenarbetare i Delsbo
(12J25) Jonas Larsson, * 22/1 1889, s. t. bonden L. Ersson i Hammarsvall 9. G. 14/6 1912. Stenarbetare i Hammarsvall, sen. i Sjömyra, Delsbo. Utfl. t. Sth. 1938.
16S6 Johanna Margareta Rosenholm, * 23/4 1891, d. t. mål. F. Rosenholm i Hagen, Delsbo.
(38S1) Johan Abraham född 30/3 1865. Stenarbetare i Delsbo, s. t. smeden A. Mellberg i Sävsholm, Delsbo. Ogift, död 7/5 1952
(32S18) Olof Sandin, född 10/10 1878, s. t. bonden J. Sandin i Nyåker.
G. 25/10 1914. Stenarbetare. Bos. i Ava, Delsbo. Död 27/7 1950.
42N43 Anna Modig, * 29/1 1881, d. t. torp. O. Modig i Hagen, Delsbo.
(8S1) Karl Johan Rosell född 19/7 1885. S. t. G. V. Rosell i Ede, Delsbo. Stenarbetare, död, 18/1 1942
(8S2) Gustaf Vilhelm Rosell, * 29/5 1889, s. t. plåtslag. P. M. Rosell i Hammarsvall. G. 5/11 1912. Stenarbetare. Bos. i Ede 124, Delsbo. Död Död 12/7 1971.
11L26 Brita Karolina Paulsson, * 2/9 1889 i Prättingberg (Skog), Delsbo.
(8S3) Adolf Fredrik Rosell, * 25/10 1904, s. t. P. M. Rosell i Hammarsvall. G. 3/10 1936. Stenarbetare. Bos. i Ede 814, Delsbo. Död 22/4 1996.
2J15 Marta Olsson, * 12/9 1909, d. t. bonden O. Olsson i Långede s 5, Delsbo.
(8S4) Gustaf Ejnar Rosell född 1/2 1911, s. t. arb. G. V. Rosell i Ede, Delsbo.
G. 6/6 1936. Stenarbetare. Bos. i Ede 64. Död 17/12 1988.
4S2 Brita Karolina Nyberg,* 7/1 1912, d. t. bonden P. E. A. Nyberg i Eckelsbo 3 s 2, Delsbo.
(23P9) Lars Hedblom, * 18/6 1874 i Bollnäs, Gävleb. G. 17/8 1902. Stenarbetare i Ede, Delsbo. Utfl. t. Bollnäs 1903.
3 Anna Persdotter, * 21/4 1881, d. t. bonden P. Jonsson i Stömne 6, Delsbo.
(51M1) Johan Petter Blad, * 21/2 1848 i Kvänums sn, Skarab. Infl. 1896. G. 13/3 1896. Stenarbetare. Bos. i Bondebo, sen. i Duvnäs, Delsbo. Död 22/3 1930.
(W29) Margta Hansdotter, * 1/9 1860 i Rättviks sn. Kopp. † 15/4 1932.
(56J6) Per Fredrik Forsman, * 21/12 1886, s. t. bageriarb. J. O. Sten i Västeräng, Delsbo. G. 30/5 1909. Stenarbetare. Bos. i Stömne, Delsbo. (Frånsk. 1918.) Utfl. t. Njutånger 1920.
(X4)8D6 Hulda Margreta Holm, * 6/9 1887, d. t. bonden H. E. Holm i Berge 5, Bjuråker. (Frånsk.) Omg. (X4)10D13
(43J12) Gustaf Ernst Aronsell, * 9/7 1884 i Valbo, Gävleb. G. 2/5 1919. Stenarbetare. Bos. i Edsäng, Delsbo. Utfl. t. Hofors 1919.
7 Karin Strand, * 20/7 1889, d. t. sold. P. Strand i Edsäng, Delsbo.
Vincent Valentin * 14/7 1912. Utfl. t. Hofors 1919
(12J25) Jonas Larsson, * 22/1 1889, s. t. bonden L. Ersson i Hammarsvall 9. G. 14/6 1912. Stenarbetare i Hammarsvall, sen. i Sjömyra, Delsbo. Utfl. t. Sth. 1938.
16S6 Johanna Margareta Rosenholm, * 23/4 1891, d. t. mål. F. Rosenholm i Hagen, Delsbo.
Stenarbetare i Norrbo
(29Y1) Erik Johan Pettersson, *7/7 1845 i Kvistbro sn, Ör. G. 21/1 1883. Infl. fr. Ljusdal 1885. Stenarbetare. Bos. i Ö. Hålsjö, Norrbo. † 29/3 1917.
(X27) Sara Dahlgren, *13/2 1862 i Ljusdals sn, Gävleb. Utfl. t. Ovansjö 1930.
(29Y2) Oskar August Pettersson, *4/1 1885, s. t. stenarbetare. E. J. Pettersson i Ö. Hålsjö, Norrbo. G. 5/5 1912. Arb. i Hålsjö. Utfl. t. Forsa 1915.
(15Y36) Jonas Eric Larsson, *29/9 1866 i Norrbo. Utfl. t. Anundsjö 1889.
G. 30/5 1900. Infl. t. Färila från Valbo 1901. Stenarb. i Ytteryg, Färila. Utfl. t. Hälsingtuna 1903.
(X18) Kristina Henrietta Larsdotter, *19/8 1871 i Hudiksvall.
Anna Lilly Italia, *5/5 1896 i Skön. Utfl. t. Hälsingtuna 1903.
Karl Edvin, *4/11 1900 i Valbo. Utfl. t. Hälsingtuna 1903.
Stenarbetare i Forsa
Per August Lundberg, f. 1850 i Östra Harg (Östergötlands län, Östergötland)
Stenarbetare, ogift, bosatt i Hamre, Forsa
Olof Olsson född 1872 stenarbetare bos. i Rumsta
Axel Leonard Berg f. 1858 i Uppland. Stenarbetare bosatt i Byberg. Gift 9/5 1885 med Kristina Mars från Delsbo. Död 18/9 1913.
Olof Olsson f. 1845 i Gräsmark, Värmland. Stenarbetare bosatt i Skarmyra. Död 10/4 1917.
Korpralen Karl Johan Lust (1866-1949) Stenarbetare från Matnäs i Forsa
Olof Persson Nordell född 3/9 1857 i Forsa. Stenarbetare bos, i Skarmyra. Död 8/7 1940 Gift med Brita Jonsdotter från Forsa
Olof Svensson född 1849 i Ljusdal Stenarbetare bosatt i Sunnanbäck, Forsa
Gift med Kristina Persdotter från Forsa
Stenarbetare i Hälsingtuna
Johan Andersson född 1842 i Jämjö, Blekinge. Stenhuggare bosatt i Knösta, Hälsingtuna
Gift med Brita Greta Ersdotter f. 1860 i Harmånger.
Per Schenström,f. 1837 i Norrala (Gävleborgs län, Hälsingland)
Stenhuggare bosatt Vij, Tuna /Hälsingtuna. Gift men Karin Nilsdotter,f. 1830 i Hälsingtuna.
Per Larsson född 1849 i Lindesberg. Stenhuggare bosatt i Silja, Hälsingtuna
Gift med Kristina Larsdotter Norman f. 1858 i Hälsingtuna.
Stenarbetare i Bergsjö
Olof Granström född 3/10 1843 i Älvdalen. Kopp. Stenarbetare bosatt i N. Älgered. Fl. t. Hudiksvall 1924. Gift 20/3 1870 med Anna Kristina Andersson f. 20/7 1840 i Rogsta
Axel Jansson född 13/6 1856 i Ovansjö sn, Gästrikl. Stenarbetare bos. i Yttre, Bergsjö. Död 22/6 1916.
Anders Ersson Lundqvist född 3/1 1852 i Stora Tuna sn, Kopp. Stenarbetare bosatt i Vade, Bergsjö. Död 8/1 1932. Gift 5/6 1883 med Sofia Spjut f. 23/9 1850 i Vasa, Finland
Nils Olof Skönberg f. 6/3 1854, s. t. Jon Skönberg i Kyrkbyn, Bergsjö. Stenarbetare. Död 2/3 1907. Gift 9/6 1906 med Albertina Vilhelmina Sundström f. 17/6 1850 i Norrköping.
Jon Erik Skönberg f. 30/5 1856, s. t. Jon Skönberg i Kyrkbyn, Bergsjö. Stenarbetare (naturläkare) Död 3/10 1935. Sammanlevde med Märta Elisabet Wass från Skrämsta
Borra stockledningar
Se film om stockborrning.
För att kunna göra vattenledningar och pumpar borrade man upp trästockar med hjälp av borrar och långa förlängningsstänger.
Vattenledningar i form av uppborrade trästockar har förekommit mycket länge. I byarna fanns det kunnigt folk som kunde borra upp stockarna och foga ihop dem till en tät vattenledning. Borraren gick till de gårdar som skulle ha stockar borrade. Det var uppdragsgivaren som skaffade fram virket. Furu ansågs bäst, och det var viktigt att stocken var rak för att borrningen skulle lyckas. Sedan trästockarna borrats, svarvade man vekändan konisk så att den passade i den framförvarande stockens grovända, därefter pressades en järnring över skarven.
Det säges att det ska finnas en stockhyvel i Stråsjö, Bjuråker, i vart fall har det funnits en som ägdes av en person som borrade stockar. En typ av stockhyvlar var ställbara för att passa till olika dimensioner.
Kortfattad arbetsprocess
Stocken och borren placeras på uppställda bockar. Stocken låg med grovändan vänd mot borren. Stocken låg fast fixerad i en vågrät linje med borren så att denna kunde följa kärnan genom hela stocken.
Borrsvängen drogs av två dragare, en på var sida. En tredje person hade till uppgift att tömma ut borrspånen ur hålet. Efter ett antal varv med borrsvängen (8-10 cm) var det dags att dra ut spånen. Då fick man veva borren baklänges för att spånen skulle släppa stocken. Borren drogs därefter ut till hålet så att spånen ramlade ut. Processen upprepas många gånger till det att hela stocken var genomborrad.
När stocken var genomborrad vidgades ingångshålet för att passa till konan den ska länkas samman med.
Ur Västerbottens läns hembygdsförening
Vi återger här en liten del av en komplett beskrivning, som vi verkligen kan rekommendera.
Virke till rören
Till trärören användes endast tall. Gran var alltför svårborrad p. g. a. sin kvistighet. Virket valdes ut vid stämplingar på hösten medan det ännu var litet snö. Det hette att man ”bleckade ut borrar – eller borrartall’n”. Helmer Andersson var ofta med och valde själv ut de träd som skulle användas. Borrartallarna skulle vara av en viss beskaffenhet för att så mycket som möjligt underlätta borrningsarbetet. De skulle vara tämligen raka och under de första 15 åren frodvuxna, det vill säga ha växt fort. Märgen, ”inve’n”, hade då breda årsringar, 5- 6 mm, och var inte så hård och svår att borra i. Ett från början frodvuxet träd hade kvist ända från roten, så kallad svartkvist. Ju längre det var mellan kvistvarven desto frodvuxnare var trädet. Ett senvuxet träd hade en slät och kvistfri stam från roten och upp till kronan, som var något tillplattad. De bästa borrtallsbestånden återfanns på hedmarker. Avverkningen skedde under december, januari och februari medan träden ännu hade den skyddande vinterårsringen, som gav trärören större hållbarhet. Det fällda trädet kvistades och toppen kapades av. Den återstående delen, även den kallad borrartall, var högst 9 m. Dess toppända, ”lillända”, hade en minimidiameter av 4, 5 tum (11 cm). Rotändan benämndes på två sätt, nämligen ”storändan” och ”löm – ändan”. Borrvirket drogs samman till ett ställe, vilket var att ” sko’t eller lunn’i hop borrartall’n”. Virket fraktades sedan hem medan det ännu var vinterföre. Under transporten aktade man noga på att barken inte skadades, då den skulle skydda rören mot röta. I regel höll ledningsbeställaren virke och ombesörjde avverkningen och hemtrans – port. Saknade han eller hade för borrning olämplig skog så kunde han köpa virke av Helmer Andersson, som då även skötte av – verkning och transport. I dylika fall borra – de han virket hemma och forslade sedan de färdiga rören till beställaren. I egenskap av van flottare, har det någon gång hänt att han flottat rören till beställningsorten, om den legat så till att det varit möjligt. Uppskattningsvis har Helmer Andersson borrat 30 000 m rör, varav 5-6000 m hemma
Priset för en borr och en borrstång var 5 kr respektive 10 kr år 1910. På 1920- talet kostade enbart borren 15 kr. När borrningsarbetet var över för säsongen skulle borrarna rengöras och ”bettet bättras på”. Skäret på borrarna slipades inte utan filades med en gammal fil och bryntes därpå med ett bryne. Denna procedur krävde den största noggrannhet, då en borr som fått felaktigt skär kunde slitas ut på en halv borrningssäsong. En riktigt välskött borr kunde däremot hålla under 4- 5 säsonger. Borrarna skulle också härdas och detta gjordes med gethornsspån varefter de smordes in med svinister eller klövfett, ”klöjvfett”.
Eftersom träledningen tillverkades hos kunden så var det redskapen som fraktades och inte den färdiga varan. Utrustningen var därför sådan att den underlättade transporten. Samma redskap användes till exempel både vid pump – och ledningsmakeri. Samtliga specialredskap som behövdes för lednings – och pumpmakeri var inte fler och tyngre än att de kunde bäras i en ryggsäck. Vikten på denna var ungefär 15 kg. Den 40 kg tunga borrstången bars på axeln om det inte var lång väg att gå, då den skickades med någon som körde med häst och vagn. De transportmedel som stod till buds för Helmer Andersson själv, var apostlahästarna, cykel eller någon lastkörares fora. 1911 kunde han åka 17 mil med en lastkörare till ett pris av 3 kr och 25 öre. Lastkörarna fraktade mjöl, strömming, fodervaror m.m. från Umeå och ut till landsbygden.
Borrningsarbetet påbörjades i januari och man höll på till i slutet av april, då kådan värmdes upp och gjorde att borrningen blev kärv och besvärlig. Under borrningen låg borrartallarna, parvis fastsurrade med kättingar, på två bockar, c:a en meter höga. På en tredje bock vilade borrstången. När borren hade syftats in mot kärnans mitt fixerades stångens läge med en reglerbar hållhake på bockens längsta ben. Borren drogs av två man, som stod mitt emot varandra och på var sin sida om borrstångens handtag. Den ene var överdragare och drog i de två övre pinnarna på det korsformade handtaget. Den andre var underdragare och skötte de två undre pinnarna. Båda drog växelvis med höger och vänster hand. Då borren sköts in i loppet stod båda bakom handtaget. Under hela borrningen skulle borren löpa rakt och inom kärnan. I annat fall riskerade man att borra sig ut ur stammen. För varje 3, 5 – 4 tum (8 – 10 cm) som borrades togs borren ut och tömdes på spån. På spånens årsringar såg man var borren arbetade. Löpte det runt hela spånet gick borren i kärnans mitt. Borrljudet skvallrade också om var borren befann sig. Utanför kärnan blev det skarpt och jämrande. När halva stammen var genomborrad togs borren ut och man började borra från den andra änden, så att de båda urborrningarna kom att mötas på stammens mitt. Eftersom borrstången högst kunde vara 4, 5 meter, för att vara hanterlig enligt meddelaren, så var de längsta rör som borrades 9 meter. Urborrningens diameter blev med vattenledningsborren 1/4 tum (4, 4 cm). Det borrade loppet rensades slutligen från spån, vilket gjordes med en lång järnten, i vars ena ände linnetrasor var fastbundna med hamptåg. Tenen fördes in vid ”lilländan” och de kvarvarande spånen sköts ut vid ”storändan”. Under 10 timmars arbetsdag hann man borra 60 meter. Helmer Andersson räknar med att 8 timmar var effektiv borrtid, resten åtgick till att lyfta tallarna på och av bockarna, justera redskap m.m. Arbetsdagen började klockan sju på morgonen och slutade fem på eftermiddagen. Borrningen försiggick hela tiden ute. Arbetet var tungt och allmänt ansett som ett ”oxgöra”. De färdiga rören förvarades till hösten då nedläggningsarbetet tog vid. Under förvaringstiden var loppet igenproppat i båda ändarna med borrspån. Rör som man inte förfor så med angreps av skadeinsekter och blev obrukbara. Rörändarna var också täckta med granris, som vattensköljdes då och då, för att de skulle hålla sig fuktiga, vilket var mycket viktigt för att rör skarvarna vid nedläggningen skulle bli täta. Borrspånen torkades och användes som tändämne och var som sådant mycket bättre än björknäver. Västerbottens museum har 1967 producerat en film ”Trävattenledning” där bröderna Helmer och Konrad Andersson visar hur man tillverkar ledningar och pump. Filmen är inspelad i Rödålund av Rickard Tegström och den har visats i TV våren 1976. TV-versionen finns att se i museets basutställningar.
Slut citat.
Fortsättning är lika intressant. Vi rekommenderar dig läsa den då där visas mängder med intressanta bilder och behandlar bl.a. beräkning av fallhöjd, kontra längden på ledningen, vinklar på ledning, tillverkning av handpumpar och andra viktiga saker att ta hänsyn till innan ledningen var klar att tas i bruk.
Andra referenser:
Två bilder från Murberget Museum;
Bild ett visar tre stockar. En med borrat hål, en med utvidgat ingångshål och en stock som är vässad konisk.
Bild två. Visar borrsväng med påsatt svarv som vässade stocken konisk.
Se borrade stockar.
Borrning av stock från Dibris bild visar två som vevar runt borren.
Se Stockhyvel med vilken man vässade stocken konisk
Läs historien om en borrad stock.
Läs om en c:a 6 kilometer lång stockledning vid Tullgarns slott.
Trärör från 1860-talet i Katrineholm.
Bilder från år 2000 på borrning av stockar.
Rör av den gamla stammen.
Maskin som borrade stockar i Falun.
Vattenledningsborrar från Västerbottens museum.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62