Här får vi en intressant inblick om hur livet var på våra fäbodvallar förr i tiden.
Se Vandringsleder i Hälsingland.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. Nu kan du söka vad du vill i sökrutan upp till höger.
Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan
Fäbodvallarnas blomsterspråk
Träd, buskar och örter berättar ett icke oviktigt kapitel ur våra fäbodvallars kulturhistoria
När vi hör orden »Säg det med blommor» förbinder vi detta uttryck med verkställighet av rätt ensartat slag. Med en blombukett gratulerar vi, eller vi uttrycker vårt deltagande. Eller vi uttalar en sista hälsning och ett tack till en avliden vän med en blomma eller en praktfull krans. Allt detta känner vi så väl till från det dagliga livet och dess vanliga föreställningsvärld i otaliga variationer av välönskningar, hyllning, glädje och sorg.
Det är måhända ej många för vilka blommornas språk dock är ofantligt mycket mera växlande, mångtydigt och innehållsrikt än vi vanligen föreställer oss. Om vi låter begreppet blomma i vidsträckt mening tolkas såsom en representant för växtvärlden i allmänhet – vilka perspektiv öppnar sig då ej för vår syn på möjligheterna att med växterna som »språkrör» ge uttryck åt såväl vår önskan att »säga det med blommor» så där i största allmänhet som att hugfästa någon särskild händelse, t ex då ett träd planterats till minne av kungabesök (många kungs ekar och kungs lindar finns i vårt land) eller kamratskapet i en konfirmationsgrupp, som jubilerar. – Det kan ske till egen och andras förnöjelse, spontant eller raffinerat enligt instinkt och konstnärlig uppfattning, det kan vara nyttobetonat, skrockfullt eller magiskt – och om allt detta kommer det mesta här nedan att handla eller antydas. Men det kan också ge uttryck för driften att skada. Beträffande just detta kan vi ju erinra oss berättelsen i evangeliet om ovännen som sådde ogräs i grannens åker. Kanske fick man på fäbodskogen se särskilt allvarligt på flyttandet eller avlägsnandet av överenskommet vägvisningsmärke: den gröna rättvisande grankvisten lades i vägskälet på den felaktiga vägen eller helt enkelt kastades undan till oberäknelig skada.
Det finns inga hävdade fäbodvägar av äldre typ klövjestigar längre, på vilka folk och kreatur färdades till den levande fäbodvallen. De har växt igen då de ersatts av skogsbilvägar och de leder ej längre till fäbodar, utan på sin höjd till stugor som ändrats till fritidshus, medan de obehövliga gamla byggnaderna får ruttna ner.
Utmed dessa gamla vägar hittades förr en hel rad av växter, som alltid plägar följa människan åt och tala om att hon gått här med sina kreatur och sina hästar. Det var groblad och vitgröe, ängsgröe och rödven, vitklöver, höskallra och blåklockor, och på timmerhästarnas utfodringsplatser stod ofta nog det underbart vackra doftande gräset hässlebrodd (Milium effúsum). Men lika litet som de förut nämnda hörde detta gräs till de ordinarie medlemmarna av fäbodskogens markvegetation. Hävdas ej vägen, försvinner snart det främmande inslaget, och dess blomsterspråk tystnar i den karga omgivningen.
»Våran prost» d.v.s. Hudiksvallsprosten Olof Johan Broman han som i början av 1700-talet skrev den monumentala hälsingebeskrivningen Glysisvallur – talar om »trollkäringens trädgårdar» t ex på Hornslandet och vid den forna fäbodvallen Gotland på Delsboskogen. I dessa underbara trädgårdar växte många ädla träd, buskar och örter. Men man såg dessa skogens små paradis endast händelsevis – man kunde ej direkt söka upp dem. Att detta emellertid skett på både det ena och andra stället är klart dokumenterat. Det var ett nytt ord i blomsterspråket, då vid den östligaste av stugorna på Hallbovallen i Hög en lind planterades, hämtad från en trollträdgård uppe bland bergen. Detsamma gäller den pampiga lönnen vid entrén till Snättvallen i Forsa eller de många lönnarna på Blacksåsvallen och andra vallar inom Forsa, där de väl alla tagits på Blacksåsbergets näringsrika rasmarker och sluttningar.
Fäbodvallen Gotland. Platsen finns även på en karta från 1774
Bentry (Lonicera xylósteum) en buske, planterad på Hallbo har hämtats någonstädes i skogarna vid Norra Dellen. Olvon (Vibúrnum ópulus) också en buske, planterad på Våsbo i Ovanåker och på flera andra vallar, växer vilt på ej alltför snåla marker, särskilt i strandsnåren vid älv och sjö. De har liksom de nämnda träden en rätt sällsam växtmiljö. De är dessutom vackra som blomväxter, och både lönn och lind doftar, lönnen under ljuvlig senvår, då den ännu har sällskap med doftrik tibast, linden då högsommaren når sin kulmen och höets starka kumarindoft förenar sig med älggräsets och blommande klövers aromatiska och insektlockande honungsånga.
Man förstår dem, som planterade i gången tid och gör det i dag. Vi sätter en blomma i knapphålet bara för att njuta av den på nära håll (liljekonvaljer m fl). Vi plockar en liten blombukett för att, utan att vi alltid tänker därpå eller begriper det, sjunga skönhetens lov, sjunga det med blommor. De nämnda träden och buskarna är inhemska på platsen. Det är något av folkvisa över dem, något vänligt och ro fyllt från den jord man själv går på och gläds åt. De blir trivselns symboler på ett annat sätt än övriga.
En fäbodvall skulle av flera skäl vara trädlös, sakna verkligt skymmande träd. Enstaka påträffar man någon stor björk, som av en eller annan anledning fått stå kvar. På vissa vallar reser sig en och annan storgran – man frågar sig också här, varför storgranar, som jämte björkar torde skapa en av de viktigaste rötanledningarna för byggnadernas vidkommande, får stå kvar. I åtminstone två fall torde anledningen vara klar: På Sunnanhedsvallen i Rengsjö gäller det en verklig »bogran», spärrgrenig och egenartad, en särling, en som skonats av magiska skäl. Fäbodjäntor kunde någon torsdagsnatt gå under granen och få veta märkliga ting, kanske mest och helst om sin tillkommande. På Harsavallen i Järvsö växer en stor trestammig gran, som visat sig stå så väl placerad, att vid fäbodgudstjänster eller andra träffar de agerande under denna gran haft en god talar- eller spelplats. Även på Lillvallen i Delsbo och Byvallen i Undersvik står granar av större resning, men som bogranar i gammal mening torde de väl ej utan vidare kunna betraktas, men har sparats ändå …
De s.k. »västvallarnas stugor» har rymligt tomtutrymme. Omkring »täppan» behövs dock ett stängsel mot lystna djurs mular. Vid »Bergmans» stuga på Harsavallen i Järvsö. Foto 15/8 1940.
Vid »Ol-Jons» stuga på Harsavallens »storvall» i Järvsö ligger täppan ohägnad med Gulsporre, Dahlia, Stormhatt och »Jakobsstege». I fönstret blommar Petunia. Foto 15/8 1940.
Så torde också vara fallet med den rundkroniga tall som växer vid Norr-Dellens strand strax nedom Hallavallen (Norrbo). Denna tall av ej sällsynt strandtyp har skonats – den står där som ett slags signatur för vallen. Även på andra håll – jag minns särskilt en fäbodvall i Jämtland – har en ärevördig gammal tall skonats. Hela fäbodlaget har »försvarat» den och energiskt hindrat all åverkan.
På vallar i Skogs socken ser man ask (Fráxinus excélsior) planterad. Den är kustbunden med en nordgräns i vårt land ungefär på Hornslandet. – Men det lilla hagtornsträdet (Cratægus) som står vid en av de östliga stugorna på Hallbo torde ej kunna misstänkas vara inhemskt på orten, lika litet som äppelträd vid Tannavallen och syrener vid praktiskt taget alla fäbodstugor i landskapet.
Påls» stuga på Hallbovallen i Hög presenterar en dekorativ plantering av syrenbuskar och humle. Foto 1949.
Gran, tall och ask torde i de speciella fäbodfallen kunna räknas till de magiskt betydelsefulla träd, som på ett hemlighetsfullt sätt rest sig i folkföreställningen, t ex »Ringfuru», fälld för – blott ett femtiotal år sedan på gränsen mellan Järvsö och Delsbo, »Viltallar» vid liktåg, »Suptallar» vid marknadsfärder m fl. En magisk roll av för hela fäbodkulturen stor betydelse har uppenbarligen också rönnen spelat.
Kalvstigen, på sockengränsen mellan Delsbo och Järvsö. Ringfuru, avrättningsplats och om somrarna har en nu fallfärdig byggnad kallas för sommarcafé.
På Vallenbodarna i Gnarp ligger stugorna vackert grupperade kring en ängsartad öppen plats. Vid stugorna har de planterade rönnarna vuxit stora och dekorativa. Foto 25/7 1928.
När försommaren i våra trakter klätt sig till fest i sin vackraste dräkt, när hägg och syren blommar och doftar, har av gammalt »på Svante» (10/6) eller framemot veckan före midsommar buföringen till våra fäbodar skett. Då har också rönnen med sin blomning knutit an till den stora sommarouvertyren på fäbodarna. Vid de flesta stugor stod den eller står kanske än som solitär eller i par framför stugan eller därbredvid. Men på Forsa Nyvall (tillsammans med lönn) eller framför en av stugorna vid Sorgbo (Sörbo) i Forsa är rönnar planterade rakradigt kring en ängs fyrkant. Rönnar var de enda träd som av gammalt normalt fick växa på en vall. Fruktsamhetens symbol, Tors träd, som gynnade vallens avkastning av kreatur, deras antal och produkter. Det gällde här det oundgängliga livsuppehället. Och den hindrade blixten att tända och döda.
Vid »Jon Ols» stuga på Sorgbovallen i Forsa bildar de fyra planterade rönnarna en fyrkant kring planen framför stugan. Foto 4/8 1942.
Men varför skulle vallen vara trädlös och kal så när som på de glest stående rönnarna och en eller annan storvuxen »bogran» mestadels i periferin. Tillsammans skymde de inte sikten över området. Denna öppna sikt var emellertid nödvändig, då kreaturen från alla stugorna skulle på morgonen lösas på samma gång och därefter samtidigt föras till dagens betesområde, »gässla», inom vallskogen. Ingen hade någon förtursrätt härvidlag. Vidare: om något skulle inträffa på vallen, eldsvåda, vilddjurshot, besök av tjuvar och våldsmän m. m, då måste alla omedelbart kunna se eller underrättas om vad som hände, och vilken stuga som gav nödigt tecken. På de vallar som ännu är bebyggda i nämnvärd omfattning håller denna förr självklara inre kommunikationsmöjlighet på att totalt försvinna. Man ser det på vilken existerande vall som helst, t ex på Stömnesvallen i Delsbo. Uppväxande sly, allt talrikare och större träd – se där dagens situation. Men det gäller ju inte fäbodvallar längre. Deras roll har övertagits av fritidsbebyggelse med ett ur fäbodsynpunkt omisskännligt försumlighetens och vanhävdens tungomål, ett snedvridet romantiskt språk, ett »blommornas» språk med särskilt mörk ton. Ju flera träd omkring stugorna, dess mörkare blir det inomhus, dess svårare att torka ur fukten, dess säkrare griper rötan tag i virket under våta barr- och lövanhopningar. Sådant visste fäderna – det är väl därför vi ännu har i behåll härliga trähus, ovärderliga estetiskt och kulturhistoriskt från ibland nära årtusendet tillbaka. (Såsom i Zorns samlingar).
Stugtomtens område är alltid mycket begränsat på de s.k. östsvenska vallarna. Detta exempel från »Delins» stuga på Stensövallen i Rogsta rymmer ej mycket mer än diskbänk, täppa och syrenbuske. Foto 31/8 1941
Det nämnda gäller träd och buskar på fäbodvallen, men måhända ur mindre vanliga eller mindre modernt bekväma synpunkter på kontakten mellan växtligheten och människan. Dominerande för värdet av denna kontakt har emellertid varit den vardagliga praktiska användningen av skogens träd och buskar.
Allmänt gäller att som virkesträd för byggen och redskap och som bränsleproducenter kommer i främsta ledet tall och gran, vilket ju alla känner till. Men granen har också fått leverera stängselvirket i de otroligt talrika, långa och invecklade hagarna (= gärdesgårdarna) både som störar och som banden i »fastbandhagarna». Därtill lämnade rötterna material till korgarbeten mm. – Björken lämnade utom bränsle även virke till allsköns snickerier, t ex mjölktråg, nävern hade enorm användning till taktäckning och annan isolering, till näverkuntar, näverskor och dosor – allt detta aktuellt på fäbodvallen. – Rönnen var oöverträffad till redskapsskaft och räfspinnar. – Alen – väl mest klibbalen – blev grov nog för den huvudsakliga tillverkningen av de nödvändiga mjölktrågen. – Av den likaledes lättslöjdade men luckrare veden av asp tillverkades träskedar mm.
Varje träd- och buskart hade något eller några specifika användningsområden: Sälg och pil – videarter, hägg, brakved, bentry och enbuske. Ej minst inom fäbodkulturen var man nödsakad att på grund av isolering från bygden, främst genom långa avstånd, väl känna till de hjälpmedel, naturen själv hade att erbjuda t.o.m. genom de senast nämnda »mindre viktiga» vedväxterna, som väl i stort sett haft en relativt blygsam uppgift att fylla. Så mycket mera måste man på otaliga varierande sätt ge akt på deras specifika, delvis oersättliga värden.
Stuginteriör från Möckelåsens fäbod i Arbrå. På bordet blomsterhälsningar från bygden. Till höger på väggen sitter en fnöskticka, som tjänstgör som nåldyna. Foto 19/8 1933.
En trivsam bild från en stuga på Möckelåsens fäbodvall i Arbrå. Spisen »blomstrad» på vanligt sätt – med björklöv. Kaffepannan står färdig vid elden. På bordet står en bukett från bygden som prydnad vid kaffekopparna. Foto 19/8 1933.
Hur täppan utvecklades
Ända sedan urminnes tider har den vilda floran fått ge bidrag till människans och framför allt till hennes husdjurs föda. Urgammal erfarenhet talade emellertid om att somliga växter fått annan betydelse än att utgöra mat. Man sökte upp dem och hade dem till hands, t ex som krydda eller medicin, eller visste åtminstone var de var tillfinnandes (exempelvis vändelrot och tibast). Det var dock praktiskt att ha dem inom bekvämt räckhåll. Därför planterades de vid stugan jämte andra, som kunde vara behövliga, t ex rabarber och gräslök.
Och därmed har vi begynnelsen till den lilla täppa, som på många ställen vid våra fäbodvallar aldrig nådde längre än till antydningar, men på andra ännu visar de sista resterna av sin forna omhuldade tillvaro, som knyter an till både människors och djurs fysiska behov – kanske även känslor. En täppa kan – eller kunde – innehålla många slags blommor. Och de kan tala många språk. Där fanns rabarber och gräslök till mat sedan gammalt. Senare har man odlat persilja, dill och pepparrot och sett t.o.m. jordgubbar, sallad, potatis och bärbuskar växa upp i den utvidgade täppan (Nyvallen, Järvsö och Våsbo, Ovanåker).
Om rabarbern må sägas, att det nästan förvånar att denna växt är så vanligt förekommande på våra fäbodvallar och andra liknande platser t ex högst upp mot norska gränsen i N. Värmlands finnbygder eller t.o.m. vid en fjällstuga uppe på kalfjället ovan trädgränsen nära Ljungdalen, där den såg ut att trivas förträffligt. En sådan spridning har ej skett på en gång, ej heller endast av en modenyck. Ännu in i våra dagar har ängssyran (Rumex acetósa] hos oss använts som grönsak i isolerade trakter, såsom den också spelat en viktig roll bland samerna. »Lapparnas förnämsta grönsaker utgörs av ängssyran (juobme)» enligt bl.a. en äldre Nordisk Familjebok. Numera plockar vi ju inte ängssyran till mat här söderut. Kanske kom rabarbern att bli en ersättare för ängssyran, som väl liksom rabarbern tycks motsvara ett fysiologiskt behov hos oss nordbor. Användningen av lingon, tranbär, blåbär, hjortron, vinbär och krusbär pekar måhända i samma riktning. Odlingen av gräslök anknyter möjligen till det i gamla världen mycket utbredda bruket av lökväxter, särskilt i S. Europa. Ger möjligen gräslökssåsen till saltströmmingen eller det salta fläsket någon motivering till gräslökens allmänna förekomst på fäbodvallar?
Det bidrag till kosthållet, som dessa nyssnämnda växter kan ha lämnat, spelar dock en obetydlig roll vid sidan av det skönhets- och trivselvärde, som en annan och större grupp växter svarat för. Praktiskt taget vid varje fäbodvall som besökts har det funnits sådan antingen i ännu vårdad förekomst eller tyvärr vanligen som torftiga rester av äldre odling. – Det är emellertid ytterst sällan man i tryckta meddelanden ser någon specifikation på de växter, som planterats i vad vi här kalla »täppan». I regel nämns då blott ett par-tre arter. Vad som under tidigare skeden till äventyrs kunnat få medfölja till fäboden såsom prydnadsväxter – därom vet vi intet, såvida ej ord och uttryck i vår folkliga poesi kan ge vittnesbörd om en begynnande estetisk inställning till blomvärlden redan för längesedan. Men vad vi tror oss veta är att de medförda växterna är hälsningar från hemmet, symboler för sambandet mellan bygdens människor och det isolerade fäbodfolket. Här är det fråga om ett blommornas språk.
I litteraturen är egentligen mycket litet sagt om växtvärlden i förhållande till fäbodvallen, d.v.s. specificerade artförteckningar utom de allmänna uppgifterna om det s.k. skogsbetets beskaffenhet. Vetskapen om att kreaturen, kor, får och getter, vart och ett efter sin art utnyttjade och på sitt sätt kondenserade utmarkernas betesväxter för produktion av människoföda, har tydligen ansetts vara tillfyllest. Vad därutöver nämnts gäller huvudbygden med dess jordbundna näringar. För dess odling och välfärd fanns böcker sedan gammalt innehållande regler för såväl jordens och kreaturens skötsel som för hälsans vård och livets rytmiska indelning, d.v.s. lanthushållsböcker, örtaböcker och bondepraktikor. Vad som hände på fäbodarna var i huvudsak att anse som en trogen, men avtonad reflex av bygdens urgamla praxis i åsikter och arbete. Vad i dag tillgängliga uppgifter härom beträffar kan sägas, att endast ett ringa antal vallar dokumentärt genom fältundersökning kunnat bidraga till vårt vetande härvidlag – d.v.s. det lilla fåtal, som inpå vårt århundrade fungerat såsom levande fäbodvallar. Kan detta studium av fäbodvallens följeväxter utgöra ett ämne, värt vårt intresse? Kan sådant i all sin anspråkslöshet dock ha något av vikt att berätta om människors och djurs beteende, trivsel, hälsa, livsinställning? Det kan anses ovedersägligt, att om det så gäller endast några få spår såsom de yttrar sig i fäbodkulturen – av gammal naturuppfattning, stimulans i produktionen, hälsovård, trolleri, magi mm- dessa torde vara ytterst värdefulla att ha tillgång till för det historiska perspektivet i denna tid av allmän skövling av våra gamla värden. Man bör komma ihåg, att fäbodarna stundom uppvisar drag av utomordentlig ålder, särskilt i avlägsna trakter där förändringar varken fått eller kunnat göra sig gällande enligt modets fordringar. Detta gäller främst det gamla byggnadsbeståndet, men med detta har även kunnat följa ett troget bevarande av de gamla traditioner, som visat sig vara naturvuxna och ändamålsenliga, relikter från tider långt bortom den skrivna historiens.
Boskapen var näst människan viktigast på gården. På boskapen stödde man till stor del sin tillvaro. För den byggdes, odlades och flyttades till fäbodarna. För dess trivsel arbetade tanke och fantasi, kunskap och uppfinningsförmåga. De medel som i hemgården brukades för läkedom eller magi fick i görligaste mån följa med till fäbodvallen, de ofta många milen bort i skogarna. Det gällde också att härmed samordna kunskapen om de hjälpmedel, som naturen själv erbjöd på platsen som bot mot sot, antingen det gällde sjukdom eller trolldom. Inte gärna kan man tänka sig, att fäbodjäntan – som kanske bara var unga flickan – tämligen ensam och utan större erfarenhet skulle kunna reda ut komplicerade situationer i fråga om kreaturen, som dock det måste betonas – var gårdens viktigaste och ur viss synpunkt värdefullaste egendom. – I regel var hon dock ingalunda ensam på vallen. Där fanns flera fäbodjäntor, bland dem säkert en och annan gammal, väl beprövad, som utan många ord kunde föra befäl på vallen, och vidare hade det med all sannolikhet rent automatiskt ingått i uppfostran sedan barnaåren att ej minst beträffande kreaturen lära så mycket som möjligt av nödig omsorg, vård och läkekonst m.m. Barnen var ju med i allt vad som åtgjordes och dryftades på gården.
Allt skulle fungera perfekt. Ingen åtgärd för människor eller djur fick ske på måfå eller slarv. Allt var inneslutet i ett nätverk av yttre faktorer, tradition och personlig företagsamhet, som — grundade på miljöns krav – i mycket skilde sig från hemgårdens, men som bestämde varje detalj av levnaden. Vad som brukades av medel och metoder, tjänade alltså en allmän funktionalism tänkesätt och handlande, tämligen avvikande från vår tids tillämpning av det moderna begreppet.
Täppan tar form
Det som här kollektivt kallas »täppan» hade oftast mycket litet med ordnad plantering eller s.k. rabatt att göra, men i vanliga fall fann man de omhuldade blommorna i små bestånd invid stugväggen eller på annan lämplig plats. De representerar helt olika kategorier av nyttighet. Det är ej uteslutet, att redan i äldre tid en och annan växt planterats för sina vackra blommors skull, men de viktigaste var dock de som hade praktisk användning genom särskilt medicinska och magiska egenskaper.
Ohägnade har de ofta stått. Ett större kreatursantal skapade dock ökade risker för nyfikenhet och lystna mular, varför också ett stängsel av något slag lämpligen uppfördes kring de växter som i väntade situationer hade något att säga till om. På fäbodvallar av »västsvensk typ» (Frödin) med områden av öppen odlad jord och väl tilltagna valltomter måste man på detta sätt skydda sig mot boskapens listiga åtkomstsätt. De s.k. »östvallarna» (östra delen av landskapet inkl. kustområdet) hade endast omkring diskbänk och täppa framför stugan en liten avgränsning direkt mot betesmark och skog, och denna gräns av staket eller hage (gärdsgård) fick fungera som tillräckligt skydd.
Här nedan följer en katalogförteckning över de på vallarna förekommande växtarter, som jag under somrarnas fältarbeten funnit i täpporna eller på med dem jämförbara lokaler. Förteckningen innehåller ett rätt vidsträckt kollektiv, vilket i sig innefattar såväl inhemska och på orten i vilt tillstånd växande arter som de många ursprungligen utländska, som av skilda anledningar och på skilda vägar under århundraden långsamt arbetat sig fram till hemortsrätt. Motiven för införlivandet med fäbodfloran torde ej kunna deklareras med en formel. För det första har användbarheten varit särpräglad, för det andra har det nog »bara blivit så» – man har tagit med sig från hemmagården, vad som tyckts passa, och som därtill lätt kunnat transporteras. Men med tanke på att de två huvudfaktorerna var människan och boskapen kan man räkna med att de borde tillgodose de automatiskt verkande ofrånkomliga behoven.
Man ville ha:
Något vackert att se på
något gott och uppiggande att lukta på
något surt att bita i
något att bota sig själv med
något att bota kreaturen med
något att avvända blixten med
något att vända bort ormar med
o.s.v.
Täppväxter
Akleja (Aquilégia vulgáris) ofta förekommande på fäbodvallarna. Gammal prydnadsväxt.
Betonica – se Humlesuga.
Blågull – se Jakobs Stege.
Blåklocka – se Knölklocka och Toppklocka.
Borstnejlika (Diánthus barbátus). Marktrogen och uthållig prydnadsväxt, ej sällsynt.
Brandgul lilja (Lílium bulbíferum) mycket ofta planterad prydnadsväxt.
Daglilja (Hemerocállis) omtyckta prydnadsliljor a) den gula dagliljan (H.flava), försommarblommande, och brandgula dagliljan (H. fulva), sensommarblommande.
Dahlia (Dahlia variábilis). Sedan 1800-talet en allt vidare spridning för denna utomordentliga och formrika prydnadsväxt.
Flugblomster – se Gulsporre.
Gräslök (Allium schoenóprasum) förekommande vid ett stort antal fäbodvallar, en sedan gammalt omtyckt inhemsk kryddväxt.
Gulsporre (Linária vulgáris) växer vild men planterades ofta. Dekokten blandad med mjölk sades vara ett utmärkt medel mot flugor.
Humle (Húmulus lúpulus) ej sällan planterad vid fäbodar säkerligen endast till prydnad t ex vid Hallbo i Hög, Holmbovallen och Sänningsvallen i Ljusdal, här och där klängande i träden på platsen för försvunna fäbodar.
Humlesuga (Betónica grandiflóra) t ex på Västansjösvallen i Gnarp. Till prydnad.
Iris – se Trädgårds-Iris.
Jakobs Stege (Polemónium coerúleum) mycket ofta planterad prydnadsväxt vid fäbodvallarna.
Johannesört (Hypéricum perforátum och H. maculátum) särskilt den förstnämnda arten torde ha använts mycket för läkedom och för magiskt bruk (t ex avvärjande av blixtnedslag)
Kattost (Malva-arter) ses blott någon gång vid fäbodar, men torde förr haft stor betydelse för både läkedom och magi.
Knölklocka (Campánula rapunculoídes) tydligen rätt omtyckt som prydnadsväxt. Sprider sig som ogräs.
Kroll-lilja (Lílium mártagon) kommer från klosterbrädgårdar har lätt att förvildas. Dekorativ resning.
»Krussalvia», Krusig renfana, (Tanacétum vulgáre var. crispum) genom sin kraftiga, kryddstarka doft omtyckt som bidrag till den lilla »kryddkvasten» av kyrkkryddor. Förekommer på en och annan vall gärna tillsammans med åbrodd.
Libbsticka (Levísticum officinále) mera om denna senare.
Malört (Artemísia absínthium) Malörtsdroppar mag- och maskmedel. Motgift mot förgiftning av sprängört och bett av giftiga djur. Förr malmedel. Äger alla möjliga magiska egenskaper och är ett vapen mot onda andar.
Mästerrot (Imperatória ostrúthium) hemland Alperna. Har haft en vidsträckt användning bl.a. mot sjukdomar i matsmältningsorganen. Medicin för hästar och kor, när de förlorat aptiten.
Nattviol – se Trädgårdsnattviol.
Praktlysing (Lysimáchia punctáta) en sentida gärna använd prydnadsväxt, mycket nära släkt med strandsnårens vackra Videört.
Rabarber (Rheum rhapónticum) tidigare omtalad.
Randgräs (Phálaris arundinácea) kallad bl.a. även »människans egenskaper» eller »olikheter». Prydnadsgräs.
Renfana (Tanacétum vulgáre) – se Krusig renfana. Medicinskt använd såsom nerv- och magstärkande, lösande, svettdrivande och mask dödande medel, vilket förklarar dess stora spridning även upp till fäbodarna.
Riddarsporre (Delphínium elátum) ej sällsynt vid fäbodarna men allt vanligare sedan dessa övergått till fritidsbebyggelse. Praktfull prydnadsväxt ofta planterad jämsides med stormhatt.
Ringblomma (Caléndula officinális) numera blott prydnadsväxt, men fordom använd till beredning av sårsalva samt mot gulsot, elakartade svulster och eksem.
Rosa-arter, av vilka blott de skära eller röda s.k. gammelrosorna ha trivts på fäbodvallen och älskats ej minst för sin underbart fina doft.
Rudbeckia (R. laciniáta) är ett senare tiders tillskott till prydnadsväxtema i fäbodtäpporna.
Snårvinda (Convólvulus – el. Calystégia – sépium) en slingerväxt med stor spridning även vid fäbodarna bl.a. på grund av sina vackra vita – skära blomklockor.
Stormhatt (Aconítum napéllus) måhända den mest spridda av fäbodarnas alla odlade växter. Numera blott prydnadsväxt. Om dess tidigare roll, se nedan.
Strutbräken (Struthiópteris filicástrum) vid Hallbo i Hög. Torde jämte andra ormbunkar haft både magisk och halvt medicinsk funktion såsom sängstoppningsmaterial (Örnbräken, Majbräken, Träjon).
Svärdslilja – se Trädgårds-Iris.
Såpnejlika (Saponária officinális) hör sedan länge till fäbodtäppan som en av dess vanligaste medlemmar. Lättspridd och tacksam prydnadsväxt som emellertid förr använts som finare tvättmedel och som läkemedel mot gikt och reumatism samt mot katarrer i luftrören.
Tibast (Daphne mezeréum) omtalad i andra sammanhang.
Toppklocka (Campánula glomeráta) ofta förekommande prydnadsväxt på vallarna.
Trädgårds-Iris (Iris germánica) anledning till förekomst på fäbodvallar svårförklarlig då den blommar före »fäbodtiden».
Trädgårdsnattviol (Hésperis matronális) lättspridd och omtyckt såväl för blommornas som den utsökta doftens skull.
Vallmo (Papáver nudicáule) lättodlad med vackra vita-gula-röda blommor på långa skaft.
Vallört (Sýmphytum officinále) en senkomling, som väl bäres upp av sin förmenta förmåga som »Benvälla» d.v.s. att få brutna ben att läkas.
Videört (Lysimáchia vulgáris) – se Praktlysing.
Vänderot, Vändelrot (Valeriána officinális) Flera läkande egenskapen mot ögonsjukdom (även hos kattor), mot krämpor i nervsystemet, mot förlamning i musklerna. Dessutom magiskt verksam.
Åbrodd (Artemísia abrótanum) Vild är den endast i Spanien — odlad är den kosmopolit. Användes mot rötaktiga sår, är svettdrivande, hjälper mot att tala i sömnen, viktig som krydda – del av kyrk buketten.
De flesta av de ovan uppräknade växterna torde ha hittat vägen till fäbodarna i relativt sen, ja t.o.m. mycket sen tid, vilket nog den märker, som vid besök på någon fäbod vall känner igen den nya tidens tillskott i blomsterrabatterna. De allra äldsta kan man förutsätta vara de hos oss i vilt tillstånd förekommande medicinalväxterna – läkeväxter enligt gammal uppfattning, som inte behöver odlas i någon täppa ehuru somliga ändå planterades där för lättare åtkomlighets skull. Åtskilliga har ej kunnat påvisas äga någon verksam funktion, andra har, detta till trots, ändå behållit sitt gamla anseende och t.o.m. alltfort finns att köpa på apoteken, varför de också kan insamlas och levereras dit. Inte ens på de avlägsna fäbodvallarna torde de ha varit okända. Några av dem som sedan gammalt haft betydelse i detta sammanhang är Blodrot (Potentílla erécta), Groblad (Plantágo májor), Kamomill (Matricaria chamomilla), Rölleka (Achilléa millefólium), Tibast (Daphne mezeréum), Vattenklöver (Menyánthes trifoliáta), Vändelrot (Valeriana officinalis).
Då kontinuiteten i fråga om synpunkter, tradition och framför allt odlingen själv tycks vara bruten eller helt förlorad – i och med fäbodvallarnas upphörande såsom sådana – torde det vara förmätet att drista sig till en klassificering av nämnda växters specifika användbarhet med just gångna tiders eget sätt att se och bedöma. Detta förhindrar en rättvis värdering av dem, varvid en balanserad kommentar till var och en av dem omöjliggöres – en kommentar, som inte heller utrymmet tillåter.
Av senare tiders nykomlingar torde de flesta kunna kallas prydnadsväxter. Bland de övriga – av rätt obestämbar ålder i de enskilda fallen – får ett mindre antal ge material till några meddelanden av intresse här nedan.
Stormhatt ses på nästan varje fäbodvall och den skickar upp något skott ännu efter långa tider av vanvård vid de flesta stugor. Seglivad är den. När inga muntliga uppgifter står att få om anledningen till dess allmänna odling får man ju se efter, om ej något sägs i litteraturen om en sådan bemärkt växt. Dess gamla namn landskapet »Jarseluvor» har av prudentligheten civiliserats till »Järvsömössor». Men det gamla namnet har jag för 40-50 år sedan hört på många vallar från Bergsjö till Skog. Numera har den bara sitt ståtliga yttre att presentera. Att den är utomordentligt giftig spelar tydligen mindre roll. Barns instinkt säger stopp för närmare bekantskap med den, och en ofattbart liten procent olycksfall tycks ha inträffat.
Dess giftighet har från äldre tider – numera ett glömt förhållande – anknutit den till kreaturen och deras vård. Ett avkok på den har använts att tvätta kreaturen med för att befria dem från ohyra. Ett engelskt namn på den betyder »vargdöd», i Eddan står den också omtalad såsom verksamt medel mot vargars härjningar. En av mina gamla lärare (östgöte) talade om att i Östergötland sköts den sista vargen 1863 – ännu senare hos oss i Hälsingland, alltså vid den tid då fäbodsystemet blommade för fullt, men då vargarna var talrika nog att ställa till ohägn.
Tibast förekom enligt flera uppgifter förr vid nästan varenda fäbodstuga. Hela växten är giftig. Man behöver blott bita i ett enda bär för att ha lärt sig läxan. Barken lär ha varit verksam beståndsdel i dragmedel mot svullnader. Men för den, som vetat något om doseringen av bärsaften, sägs den ha varit ett medel för »magen». Här gäller det såväl kreaturs- som människomagen. – Ofta namnes tibast ihop med följande:
Vänderot, Vändelrot, en växt som finns vid våra stränder och i varje något kärrartad bäckdal vid våra fäbodvallar – ofta tillsammans med tibast. Det tycks ej vara uteslutet att de båda sammanförts i den folkliga föreställningen på grund av vad de haft gemensamt beträffande magi eller trolldom. Men i övrigt sägs det, att den stärker nervsystemet och upphäver kramptillstånd.
Libbstickan står kvar vid stugorna här och där, vid fäbodstugor i Hälsingland såväl som vid finntorpen i N. Värmland. Den spelar en mycket obetydlig roll numera, men den har tidigare haft åtskilligt att säga till om, bl.a. som skydd mot ormar och blixtnedslag m.m. Bladen och de sönderskurna rötterna har väl här som i synnerhet längre söderut i landet kunnat hjälpa kreaturen till ny aptit.
Vid otaliga skogstjärnar, vid gamla översvämmade kallkällor m.fl. ställen växer den vackert försommarblommande Vattenklövern (Menyánthes trifoliáta) ej nämnd i förteckningen ovan, då den ju aldrig har med plantering eller »täppa» att göra. Men den är värd att nämnas som exempel på att den egna hemmamarken vid fäbodarna har en del att bjuda, som fordom utnyttjades ej minst för kreaturens skull. Från bladen och roten får man ett extrakt, som uppges nyttigt mot magkramp och matsmältningsbesvär, ett beskt, magstärkande medel – men utan obehagliga biverkningar.
Samma omdöme – inga biverkningar – kan väl också tillämpas på Groblad (Plantágo májor) ej heller nämnd i »katalogen», men den finns överallt. Ännu i dag vet väl alla – har kanske även praktiserat – att groblad skall vara ett förträffligt sår medel och en god hjälp vid getingsting. Ett helt annat användningsområde blev jag själv en gång för snart 40 år sedan vittne till på Finnsjövallen i Hög: en ko var sjuk i »magen». En i bojäntans yrke väl förfaren kvinna beredde botemedel. Ett stort knippe av grobladets axlika fruktställningar med skaft plockades och ställdes med fruktaxen neråt i en mindre kittel och kokades. Dekokten skulle sedan ges åt den sjuka kon, som också lär ha effektivt tillfrisknat.
Ytterligare några växter skall nämnas. De har en förekomst och en spridningsmetodik, som visar parallella drag: Renfana, Johannesört (Mansblod) och Malört. De är hemma söderöver i Mellaneuropa, men har hjälpts framåt (norrut) genom plantering och visar en stor acklimatiserings- och reproduktionsförmåga. Den som lyckats bäst här är Renfanan, som ju t ex utmed Ostkustbanan och andra järnvägar förekommer nästan som ogräs. Bara för ett par tiotal år sedan var spridningen ej på långt när så omfattande. Johannesörten visar ännu en utpräglad lokal expansion. Så t.ex. ses den förekomma rikligt på tre vallar i Järvsö – med (skenbart?) tomma områden däremellan – Stensvallen och Gummervallen i öster och Järvsö-Blacksås i väster såsom vore de spridda från forna planteringscentraler.
Malörten har mera sparsam men likartad förekomst, sällan på fäbodvallar, talrikare och oftare i bygden vid dess gårdar. Malmedel och doftört. Här kan man lämpligen lägga till ytterligare en, som på sätt och vis tillhör samma halvt exotiska grupp, men som ej visat någon egentlig spridningstendens: Mästerroten (Imperatória ostrúthium) också den från Mellaneuropa. Denna av gammalt märkliga läkedomsört förekommer enligt en vanlig svensk skolflora »vid fäbodvallar i Dalarna». Men att den också fått vara medicinsk »mästersångare» i vårt landskap, därom vittnar de två nyfynd jag gjort, det ena i Ljusdal på Kajvallen, det andra i Gnarp på Gällstavallen.
Alla dessa fyra tillgodoräknar sig i litteraturen såväl som i praktiken utmärkta läkedomskvaliteter ej minst för boskapen, ett förhållande som väl motiverat deras möjlighet att tala sitt blomsterspråk på fäbodvallen.
Såsom »täppväxt» har vi att anteckna rotkryddan Pepparrot (Armorácia rusticána) bl.a. på Våsbo i Ovanåker men observerad även på andra vallar tidigare. Vildväxande kryddört är Kummin (Carum carvi) allmänt förekommande och av en kvalitet som säges överträffa den importerade varans. – Skall man räkna hit även den vildväxande Tätörten (Pingnícula vulgáris)? Den blåblommande insektätande kärrmarksväxten, med vars hjälp man ansåg sig kunna få mjölken att övergå till långmjölk (tjockmjölk) eller tätmjölk, bör ej glömmas i detta sammanhang.
Till och med till fäbodvallen sökte sig de s.k. kyrkkryddorna, som bundna i en liten doftbukett i lomman eller kjolfickan eller som inlägg i psalmboken fick följa med på kyrkfärden till söndagens långa gudstjänst. Även bojäntorna fick någon gång vara med om en sådan efterlängtad händelse. Det var Åbrodd (Artemísia abrótanum), bl.a. i Våsbo i Ovanåker, och Renfana (Tanacétum vulgáre) och varieteten Crispum, den krusiga starkt kryddoftande formen som observerats på några vallar.
Bland de växter som man på fäbodvallen fordom skulle vara förtrogen med användningen av på grund av deras särskilt för boskapen viktiga magiska roll framhålles här de redan tidigare nämnda Rönnen och Alen, följda av Tibast och Vänderot. Alen är i detta sammanhang märklig. Man fick aldrig slå en ko med en alkvist – hon skulle då mjölka blod eller pissa blod. Icke desto mindre användes alens ved vid tillverkning av mjölktråg!
Vägvisare och »skyltar»
Vägvisare har i alla tider funnits vid vägarna, säkert enklare förr än nu, då en växande flora av märken skall kunna snabb avläsas och ögonblickligen tolkas riktigt. När skogarna fordom korsades av gångstigar eller klövjevägar var det viktigt att komma på rätt väg, som i ett vägskäl skulle markeras på otvetydigt sätt. I fäbodskogen räckte det med att en färsk grankvist eller annat överenskommet tecken placerades på den rätta vägen.
Det har vid vägarna förekommit meddelanden även av annat slag. Ett stycke öster om Tannavallen i Hög ligger en stor s.k. vilsten, vid vilken folk och kreatur tog sig rast stund under vandringen till eller ifrån fäbodvallen. På den något skålformiga ytan av denna sten lades i förekommande fall en liten granrisros (bar-ros) som talade om att det fanns folk och kreatur på vallen.
Granrisrosen i urholkningen på den präktiga vilstenen nära Tanna-Hallbo-vägskälet i Hög talar om att det finns kreatur och folk på Tannavallen. Foto 17/9 1949.
Framför stugornas trappor eller brostenar låg vanligen mattor av olika material och mening. Mitt framför trappan en tjock torkmatta av björnmossa. Ibland låg denna på sidan och ersattes på den nyssnämnda platsen av en rundad medelstor granrismatta som blev en prydnadsmatta, om björnmossmattan fortfarande fanns kvar. Fanns ingen sådan fick den ersättas av en hopviken mattstump. Stundom var (särskilt i landskapets N och NÖ del) den större granrismattan ersatt på någon meters avstånd från trappan av en betydligt mindre, mycket omsorgsfullt tillverkad – en rosett (bar-ros) av endast 30-40 cm:s diameter. I dennas mitt fanns en blomma, på sensommaren antingen en kvist blommande ljung eller en liten yvig kvist av enris. Den lilla granrismattan fick ingen trampa på, än mindre torka fötterna på. Det ansågs tölpaktigt. Det var ungefär samma regel för vanlig fäbodhyfsning, som gällde för den s.k. vallrutan i S. delen av landskapet – den öppna fyrkants fläcken, beströdd med enris eller s.k. klipp mellan mattorna mitt på golvet i en fäbodstuga. Vallrutan fick ingen besökare ostraffat beträda.
Bjömmossmattan är en god torkmatta, som här ligger framför trappan vid »Nygårns» stuga på Svedbovallen i Järvsö. Foto 15/8 1940.
De små »bar-rosorna» utgjorde ett säkert effektivt (positivt eller negativt) besked till besökaren, om han var välkommen eller ej. Men om det var storhelg och många väntades, kom extra anordningar till. Jag minns ännu efter 40 år hur festligt det kändes att stå vid grinden in mot vallområdet vid Trossnarven i Bjuråker och se den vackert spända bågen av björklöv mellan grindstolparna och »som pricken över i-et»: på båda sidor om grinden på lagom avstånd en liten sådan där nyss omtalad bar-ros.
Grinden till Trossnarvens vallområde i Bjuråker är här festligt »blomstrad» till helgen. Unga björkar bilda en grön båge mellan grindstolparna, och både framför och innanför grinden ligger likaledes vältaliga små granrisrosetter. Foto 29/7 1931.
Det fanns förr invid trappan nära hörnet mot väggen en liten upphöjning av jord klädd med granris. När ingen ordnad toalett fanns i de enkla stugorna, men människokroppen i alla tider fungerat på samma sätt, var det helt i sin ordning att man tänkte också på sådana behov, som alltid måste tillgodoses. I Järvsö kallades den lilla granrisklädda högen för »pissbacke», i Delsbo för »pissdunge». Jag framhöll en gång att detta var en välbetänkt anordning ej minst för männens del. En kvinna, som var gammal nog att ha varit med om den riktiga fäbodtiden, viskade då till mig: »Dä kunde väl vara ymse dä å».
Det som här anförts om fäbodarnas engagemang av olika slag av Floras barn, positivt eller negativt, torde representera blott en mindre del av de otaliga förbindelserna mellan arbetslivet på fäbodarna och växtvärlden. Vad som i detta avseende utfördes är naturligtvis att anse som en försvagad eller uttunnad tillämpning av de, hela levnaden bestämmande, erfarenheter och traditioner, som med rötter i grå forntid lagrats kring och i de ofta uråldriga gårdar och byar, från vilka fäbodkulturen utgjorde rotskott eller utlöpare. – Och allt detta var beprövade uttryck för den alltid förnyade strävan att komma till rätta med den ständigt problembundna balansen mellan människan och naturen och i förevarande aktuella fall lika mycket mellan naturen och kreaturen, som genom beroendet av människan tvingades fresta en konstlad och riskfylld tillvaro.
Fönsterlådor och festblomstring utomhus
Detta att »säga det med blommor» är ett bruk som vidgats alltmer och användes av allt flera. Ju mer rationaliserad tillvaron blivit, hårdnat, torkat och skärpts i konturerna, dess mera tycks man ha sträckt sig efter möjligheter att ge mjukare och vänligare drag åt samvaron med människor och därtill ge en gladare attityd åt sin egen motiverade uppfattning om och av en stor del av den färgrika småträdgårdsskötsel, som kan studeras i gårdarnas och orternas blomrabatter ej minst i form av balkongplanteringar. Och tro inte att en avlägsen fäbod legat för långt borta för att successivt ta intryck av denna moderna inriktning] På både Nyvallen (»Markusas») och Harsen (»Per Ols») i Järvsö har man haft vackra lådplanteringar utanför fönstren med Petunia, Lobelia, Tropæolum (krasse), Begonia, Pelargonia och Ageratum.
Plantering i fönsterlåda har nått även fäbodarna. Denna bild är hämtad från »Marskusas» stuga på Nyvallen i Järvsö. Foto 1968.
Det fanns tillfällen då man utanför ramen av rutinmässiga besök vid midsommar, vid hämtning av »skojemat» (smör, ost, messmör m.m.), vid veckoskiftesbesök eller vid bogäspen (fäbodfester) hade anledning att tala ett blommornas språk. En gammal Högs-bo (fabrikör John Hålén, numera avliden) berättade för mig om Högs-vallarna. Söndagarna efter midsommar var det »bogäspe» på en eller annan vall. Då skulle »pojkarna» dit. Spelman var med. Pojkarna var festklädda – de hade t.o.m. stärkkrage! Och de hade blommor med sig – det var obligatoriskt med de i början av juli utslagna brandgula liljorna.
Firandet av bemärkelsedagar har haft stor betydelse för mänsklig samlevnad, och att namnsdagen härvidlag ej alltid spelat en underordnad roll torde man kunna lära sig under t ex den s.k. fruntimmersveckan. När någon av sommarens »fina» namnsdagar inföll, kunde det även vid fäbodstugorna se festligt ut. Utanför stugan vid dörr och knutar och på grindstolparna »blomstrades» med björkar, blombuketter fann vägen upp på vallen. På Toppbovallen i Gnarp markerades firningen av Margareta (20 juli) i än högre grad genom en på stugtaket uppsatt docka i »naturlig» storlek, ett bruk som jag för övrigt kom i beröring med redan 1910 vid Lundbjörkens fäbodar i Siljansnäs i Dalarna.
Margaretadagen (20 juli) är en av de »stora» namnsdagarna under sommaren. Här firas den vid »Berlins» stuga på Toppbovallen i Gnarp dels med »blomstring» av björkar vid dörr och knutar, dels med en namnsdagsdocka på stugtaket. Foto 24/7 1928.
Tvagor – tickor – kåda
Den nära kontakt med naturen, som fäbodvallarna var beroende av och utnyttjade, tog sig helt självklart många flera uttryck i förhållande till växtvärlden än här ovan kunnat omnämnas. En ny sida av detta växelförhållande må här belysas. På vallarna måste man iakttaga en raffinerad renlighet beträffande mjölkprodukterna och de kärl eller redskap, som var nödvändiga härför. Den som gjort sig besvär att analysera de hygieniska anordningarna härvidlag kan få anledning att fråga om den moderna hygienen i många fall kommer upp till samma nivå. Varmvatten och tvagor av olika slag: enris, granris, björkris, kråkris, björnmossa m.fl. gjorde ett utmärkt arbete. Men när det gällde ytorna på mjölktrågen och ostkaren (av trä) eller träskedarna m.m. behövdes material, som skavde utan att repa. Ett sådant fanns också. På vissa platser växer en fräkenart (Equisétum hiemále) som innehåller betydligt mera kisel än de andra arterna. Det gnisslar om stjälkarna, då de gnids mot varandra. Denna art kallas skavgräs, eller i vårt landskap »skäfte», och utgör, rätt hanterat, ett förträffligt rengöringsmedel för träredskap. Till meskittlarna användes däremot en särskild skursand.
Människor, som lever isolerat, långt från bygd och gemenskap med andra, lär sig så småningom att praktiskt och enkelt lösa en hel del problem. Så har det varit med fäbodfolket. Tidvis och lokalt skulle en hel del textilt arbete utföras mellan dagarnas övriga göromål, och det kunde innebära snudd på katastrof att t.ex. tappa bort en nål. I fäbodstugan såg man många gånger en utmärkt nåldyna monterad på väggen. Det var ett exemplar av en på lövträdsstam växande ticka, (»focka») den i andra sammanhang ej obekanta fnösktickan (Polýporus fomentárius).
Även ett par andra tickarter har fått praktisk användning i fäbodmiljö. En av dem är eldtickan (Polýporus igniárius) snarlik den föregående. I fäbodstugans öppna spis har den under natten grävts ner i den varma askmörjan och genom sin kolningsrök utgjort ett effektivt och, såvitt bekant är, för människor oskyldigt myggmedel. Detta bruk har måhända mindre gällt bo jäntorna under fäbodsommaren än de samtidigt i stugor utan fäboddrift eller i huggarkojor ev. logerande skogsarbetare eller fiskare.
En tredje ticka i raden är dofttickan (Polýporus suavéolens). Nästan varje dag har jag anledning att öppna en särskild låda i mitt skrivbord, varvid jag möts av en kryddoft, påminnande om anis. Den är en ständig erinran om alla underbara vandringar till fäbodstugorna i landskapet. Ett par skogsströvare har skänkt mig exemplar av denna svamp. Torkad ligger den öppet i lådan. Ännu efter c:a 15 år doftar den – en minnesdoft. »Vad kallar ni den för?» har jag frågat. »Jo, vi säger ’sälgföcka’». – Focka är benämning på vissa slag av svamp, och på sälg växer den här arten. »Och man känner på långt håll i skogen var den finns» får jag ytterligare veta. »Men vad använder ni den till?» frågar jag. »Vi river den och använder den som krydda i messmöret.» Och jag kan bara konstatera, att doften är fin som en blommas.
En produkt som fäbodskogen lämnade och som åstadkom väl så mycken glädje som en blomma kunde ge, var kådan, tuggkådan. Under vandringarna med kreaturen genom skogen fann bojäntan ofta just den sorts grankåda, som lämpade sig för att tuggas ihop till den av alla yngre omtyckta och orimligt eftertraktade tuggkådan. Från Ovanåker berättas, att när bojäntorna buförde hem på sensommaren eller hösten, barnen i hembyn satt på hagarna (gärdsgårdarna) och ropade: »Har du nå’ ostavæsen och kåa åt oss?» (Med ostavæsen menades små figurer som nu rätt torra – hade modellerats ut av ostmassan i meskitteln.)
Fönsterblomma och »blomstring»
Blommor har nog alltid i senare tid spelat en stor roll även inomhus i fäbodarna, väl ej i stugor av gammal eldhustyp, men i alla stugor med fönster har man sett blommor. Bland de allra äldsta torde ha varit Balsamin (Impátiens balsamína), som väl förekom alla äldre fäbodstugor. Våsbo i Ovanåker (i »Skomákras» stuga) är platsen för senast antecknade förekomst. Bland yngre fönsterprydnader kommer först Pelargonia – och Begonia-arter i fråga. Dessa ser man alltid. Petunia är numera vanlig även inomhus. Toffelblomma (Calceolária) visar sig då och då samt den vitblommiga »Brudslöjan», hängblåklockan (Campánula isophýlla). Enstaka har antecknats Kung Leopolds spira (Aphelandra), Saint-Paulia och bloddroppe (Fuchsia).
För 40-50 år sedan såg författaren ofta i fäbodstugorna någon inplanterad »hemmavuxen» ormbunke. Mest var det Majbräken (Athýrium filix fémina), någon gång Träjon (Dryópteris filix mas) eller Skogsbräken (Dryópteris spinulósa) planterade i någon bytta eller annat större kärl och placerade – ej i fönstret, där de ej rymdes – utan på en pall, en stubbe eller tom ett trebent »blombord». På senare tid har ej någon inplanterad ormbunke observerats.
Hemifrån, från bygden, tillkom ofta särskilt mot söndagarna eller då folk kom på besök, en hel del bukettblommor. Det var de ljuvligt doftande gammelrosorna i mitten av juli, de färgstarka brandgula liljorna i början av juli och vad man kunde ha i expansiv blomning hemikring under högsommaren t ex Såpnejlika (Saponária). Den dukade kaffebrickan med sin flugskyddande vita duk över och så den färgglada blombuketten, hälsningen hemifrån, var nog ett av de vanligaste och starkaste intryck man fick vid besök i fäbodstugorna.
Men stugorna pryddes ej endast på nämnda vis. Även den stora öppna spisen förskönades – man »blomstrade» i spisen. Runt hela den murade kåpan (»spismuren») placerades mellan den lilla spishyllan och taket färska björkkvistar som var så långa att de böjdes under taket. Björken var vanligast i detta sammanhang, men också rönn förekom då och då. Ett par gånger användes något så originellt som tallkvistar (Julingvallen och Örvallen i Delsbo), men mellan kvistarna av björk, rönn eller tall förekom ofta på den lilla hyllan blåbärsris (Gnarp), pors (Trogstavallen i Forsa) eller kattfot (Hassela). Al förekom aldrig i sådant sammanhang – det hade kanske att göra med någon »negativ magi».
Denna interiör från »Svensas» stuga på Julingvallen i Delsbo visar ett par märkliga detaljer. Ej blott med björklöv »blomstrades» på stugornas »spisar» – här sker det med yvigt tallris. Ej bara blomväxter stod i eller vid fönstren – här är det en från fäbodmarken hämtad ormbunke (majbräken). Foto 15/8 1926.
Vid vissa festliga tillfällen användes särskilda »bomattor» vävda med råghalm som inslag (Trogstavallen i Forsa) och mellan mattorna var golvet bestrött med »klipp», (små klippta stycken av mattlummer (Lycopódium clavátum) eller revlummer (Lyc. annótinum) eller enris. T.o.m. vattenämbarna kunde förses med en krans av grönt kring foten, såsom ofta i Gnarp, då blåbärsris eller björnmossa kom till användning.
Fäbodstugornas golv täcktes ibland med s.k. bomattor, vävda med inslag av råghalm. I utrymmet mellan mattorna är utstrött s.k. »klipp» – småbitar av någon lummerart (vanl. mattlummer) och enris. Trogstavallen i Forsa i »Nygårns» stuga
Den lilla granrisrosetten (bar-rosen) med ljungblommor i mitten fick man inte trampa på. I stället för ljungblommor kunde det vara enriskvistar – ett blommornas språk! Framför trappan till »Nygårns» stuga på Trogstavallen i Forsa. Foto 4/8 1942.
Men ännu längre kan lusten att pryda gå. Med hjälp av växtvärlden – inte precis blommor, men ändå … – I en stuga på Skogbovallen i Norrala bodde ett gammalt par, som hade sin glädje i att komponera vackra och sällsamma ramar av lavar och mossor kring alla de porträtt, i som de tyckte om, och som nu fick pryda väggarna.
Det gamla paret i en stuga på Skogbovallen i Norrala har haft mycken glädje av att pryda sina porträtt eller andra bilder med ramar av lavar och mossor. Foto 1928.
På Oppgårdsbodarna i Hassela »sade man det med blommor» på ett annat sätt än de vanliga. Det var sommar, ljust och varmt, all »grövre» kokning flyttades till koksta’n därute, medan endast kaffekoket fick företagas inomhus. Den stora öppna spisen fick sommarfärg, den kalkades vit, men den inre vinkeln fick en annan färg och på denna målades blomrankor. Det var i framlidna landshövding Artur Engbergs hemgårds stuga, som man på detta sätt markerade glädjen över att sommaren kommit.
Engbergs stuga på Oppgårdsbodarna i Hassela. Då allt »grovkok» flyttats utomhus till kokstan (pysen) under högsommaren, får spisen denna målade blomsterdekoration. (På spishyllan en kaffekvarn, en mortel av trä, ibland kallad pinnareka). Foto 16/7 1928.
I den lilla Kilastugan på Järnvallen i Delsbo fanns två rum, stugan och kammaren. Bådas tak var vackert målade, och den lilla stugan blev en stor feststuga. Målningarna härrörde väl från c:a 1750-talet och den Reuterska skolan. Endast en stuga ytterligare i Delsbo är mig bekant såsom bärare av målningar i taket. Den fanns en gång på Julingvallen. Dessa båda stugor på vallar i Delsbo är sedan länge rivna och taken sålda, enligt en uppgift till »stockholmare».
Men dessa målade stugtak berättar om stor glädje, då ungdomarna samlades här till fäbodfest med dans. Kanske var festritualen i Delsbo bättre utvecklad än annorstädes i Hälsinglands fäbodtrakter, vissa drag tyder därpå.
Källa:
Hälsingerunor 1971
Av Dan Åkerblom
Avskrift: Viveca Sundberg
LÄKEÖRTER OCH VILDA NYTTOVÄXTER
Det spreds också kunskaper om att vissa växter kunde bota olika sjukdomar och åkommor och man visste också vilka växter som var giftiga. Denna kunskap kan ha spridits söderifrån genom klostren. Redan de gamla grekerna hade dessa kunskaper och många av dessa växter har senare av vetenskapliga undersökningar godkänts och samlats under namnet Medicinalväxter.
Belladonna: Mycket giftig men ögonvatten gjorde ögonen större och ansågs förskönande.
Björklöv: Te på björklöv är urindrivande.
Björksav: Användes att bleka fräknar med. Liksom regnvatten, mjölk eller myretter.
Brännässlor: Unga skott är urindrivande och innehåller mycket järn och folsyra.
Groblad: Lades på sår och bölder för att dra ut var och föroreningar. Även på värkande ställen. Avkok av fröna ansågs vara bra för njurar och matsmältning.
Hallon: Te på bladen dracks mot diarré och utvärtes mot hud- och slemhinneinfektioner.
Humle: Torkade blommor var örtkrydda och i kudde var det sömnmedel.
Johannesört: Avkok mot blåskatarr, diarré, ögonåkomma. Brännvin med Johannesblommor i dracks mot magsjuka.
Jordreva: Te på roten dracks mot luftrörsbesvär.
Kamomill: Te på kamomill var bra för magen.
Kattfot: Mot hudutslag och särskilt mot ”helveteselden” som var symtom för mjöldrygeförgiftning. Då sädeskornen blev fuktiga utvecklades mjöldrygesvamp. Då man bakade bröd eller kokade gröt av mjölet och åt, blev man förgiftad. Man kunde då få en sjukdom som mycket liknade spetälska och första symtomen var då en brinnande klåda, ”helveteselden”. Idag används kattfot mot gallbesvär och luftrörskatarr.
Kvanne: Har antibiotisk verkan på tarmkanalen. Åts under nödår.
Maskros: Unga blad åts som sallad. Stimulerar matsmältningen. Renar blod och njurar.
Persilja: Vattendrivande och innehåller mycket järn och folsyra.
Pepparrot: Sänker högt blodtryck vid måttlig användning.
Rönnbär: Några torkade bär om dagen säjs lösa upp njur- och gallstenar.
Salvia: Ansågs svetthämmande, bakteriedödande.
Slåttergubbe: Av blommorna görs salva och tinktur. Användes mot kälkramp. OBS! Överdosering kan ge hjärtklappning.
Stor Kardborre: Roten används vid avgiftning och mot akne, fjällande eksem, gikt och reumatism. Mycket antiseptisk.
Stor ormrot: Te på roten dracks mot diarré och inflammationer i mun och svalg.
Sårläka: Läggs på sårskador som hörs på namnet.
Tussilago, Hästhov: Växtens latinska namn Tussin Ago betyder ”Att häva hosta”.
Vallört: Användes för läkning av sår, annars som kreaturfoder.
Vänderrot: Lugnande, används till sömnmedelet Valerina.
Åkersenap: Kryddväxt
Ögontröst: Ögonvatten av blomman användes vid ögoninflammationer.
VÄXTER SOM ANVÄNDES UNDER NÖDÅR
Då skörden slagit fel på grund av torka, frost eller för mycket regn sökte man dryga ut den kost man hade med vilda växter.
Björk eller tallbark: Barken togs tillvara vid midsommartid. Det vita under barken torkades och maldes till mjöl som blandades med riktigt mjöl (om man hade något sådant) och bakades till bröd. Det blev ett hårt pappliknande och näringsfattigt nödfoder som mättade för stunden. Finns ibland att köpa som kuriosa.
Getramsgröt: Man kokade bladen med nässlor och morötter.
Getrams och Kvanne: Både bladen och rötterna. Av rötterna gjordes gröt.
Halm, agnar, linknoppar, ljung, syreväxter, svinmålla, kvickrotens rötter: Av detta kokade man en sörpa lik den man gav till korna under vinterhalvåret.
Islandsmossa: Togs tillvara och torkades, maldes och blandades med mjöl eller barkmjöl av björk eller tall. Brödet sades smaka som torkat hästgödsel.
Källa: Fäbodvallar och vallrester i Bjuråker
Några egna tips:
Mot fästingar
Blöt svavlet på en tändsticka och gnid den sedan över fästingen så släpper den garanterat
Mot mygg
Gnid in huden med Rölleka
När man bränt sig på brännässlor
Skala en eller flera nässelstjälkar och gnid in saften över det nässlade stället.
Vid getingstick
Blöt en sockerbit och gnid den över getingsticket, eller badda med ett uppkok av Älgört.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62