Dellenportalen har ur boken Hälsingerunor årgång 1983, avskrivit den kulturhistoriskt intressanta artikeln ”Alftaålar och Norrbogrisar”, av Carina Eriksson.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Följ oss på Facebook,och dela gärna den här sidan med dina vänner
Om du gillar den här sidan, glöm då inte att att klicka på Gilla-knappen. Tack!
Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.
Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss
Alftaålar och Norrbogrisar
Ur Hälsingerunor 1983
Om sockenbonamn i Hälsingland
Av Carina Eriksson
Avskrift: Viveca Sundberg
Öknamn är något som finns allmänt spritt över hela landet. Det finns öknamn på olika nivåer – från enskilda individer, gårdar. byar, socknar, landskap, ja till och med för hela länder. Sockenboöknamnen hör till en av de vanligaste formerna av öknamn. Själva namnformerna går igen i de olika landskapen, man kan t.ex. lika gärna kallas get i Södermanland som i Hälsingland eller Upplandspannkakor i Uppland och Hassela pannkakor i Hälsingland.
Förr i tiden användes ofta öknamn som provokation före slagsmål. I sockenboöknamnet är inlagt en etnocentrisk inställning gentemot Utsocknes. Man höll ihop inom den egna socknen.
Öknamnen har intresserat många folklivs- och dialektforskare och det har publicerats en rad artiklar i ämnet t.ex. Ejdenstam ”Sockenboöknamn” 1942, Dencker ”Sockenboöknamn i Södermanlands län”, Linden ”Österdalska ortboöknamn”. Redan 1924 omnämns öknamn från Hälsingland i Hälsingerunor.
Sedan dess har mycket nytt material tillkommit, som nu förvaras på Dialekt- och Folkminnesarkivet och Ortnamnsarkivet i Uppsala. Min artikel kommer att handla om sockenboöknamnen i Hälsingland. Avsikten är att få fram lite av hur och när de användes. Jag har också tagit med en del tolkningar av hur de olika öknamnen har bildats. Men dessa tolkningar är ganska osäkra, eftersom man aldrig vet om förklaringarna överensstämmer med sanningen eller om de är påhittade i efterhand. Oavsett om de är påhittade eller inte är de intressanta. De visar olika sterotypa uppfattningar som man hade om folket i grannsocknarna.
Uppteckningsmaterialet jag använt mig av är för Dialekt- och Folkminnesarkivets (ULMA) del insamlat under 1900-talets första del, ett fåtal uppteckningar är från slutet av 1800-talet.
Uppteckningarna från Ortnamnsarkivet (OUA) är till stor del insamlade av Lennart Hagåsen, på 1960- och 1970-talen, en del är till och med insamlade 1980.
En del socknar har många olika öknamn och andra endast ett. Jag har använt mig av alla namn oberoende av om just den socknen har förekommit på ett annat ställe med annat öknamn.
För att få det hela mer överskådligt har jag delat in öknamnen i grupper om djur, sak beteckningar, näringslivet, mat seder/rätter, växter, ljudlikheter, mänskliga individer och övrigt allmänt nedsättande.
Inledningsvis skall jag orda något allmänt om öknamn.
Öknamn handlar till stor del om stereotypa uppfattningar om andra folk. Man håller ihop, bildar en enhet inom ett begränsat område, som en socken. Mellan socknar fanns ofta fientlighet. (Ejdenstam s. 45). Det var vanligt att dialekten, sederna och klädedräkten var olika socknarna mellan. Därför kunde man ofta ha svårt att acceptera och räkna dem som var olika till den egna gruppen. ”Det egna folket skapades som riktiga människor och placerades i världens mitt med företräde framför andra folk” (Cambell s. 253). Man kände sig överlägsen sina grannar och dömde dem efter sig själv och sina egna seder.
Man hade inte så stor kontakt socknar emellan, men ibland när det var någon marknad i närheten, auktion eller beväringsmönstring träffades man och då utbröt gärna slagsmål.
Slagsmål var även vanliga vid danstillställningar vid lekstugor. allrahelst om det fanns ”utbölingar” med, dem betraktade man med misstänksamhet.
Pojkar i konfirmationsåldern brukade ibland träffas om lördags och söndagskvällarna vid vägskäl eller sockengränser för att utmana varandra till slagsmål (Wohlin s. 7).
Den tändande gnistan överallt var sockenboöknamnet (Dencker s. 117). Någon slängde ur sig ett retsamt öknamn och så var slagsmålet i full gång.
Innan slagsmålet kunde man också säga en ramsa, som den här:
”Spärskan, spärskan
slön, slön
stampa i backen
och kalla’n för du
och gi’n mä snusdosen
sö’ han rämjer.”
Den här ramsan har jag hört av Göran Linden i Edsbyn, som i sin tur har hört den någon gång, när han var liten.
Att sätta ihop sockennamnet med ett djur- eller växtnamn var vanligt, t.ex. Ilsbo-rovor, Norrbo-grisar. Dessa öknamn kunde förstärkas med enkla medel, man kunde slänga en rova framför dem, som kallades för rovor, grymta åt grisarna, böla åt kalvarna osv. Det ena slagsmålet gav det andra och de som förlorade den ena gången skulle ha revansch nästa gång. På auktioner och marknader hörde slagsmålen till, de betraktades nästan som folknöjen. Förakt och misstro mot grannbygden inrotades och hölls vid liv av gamla, som skröt om slagsmål. De yngre ville då inte vara sämre. Även juridiska motsättningar som jordägofrågor, stängselfrågor eller gränstvister om rågångar och fäbodskogar kunde ge orsak till användning av öknamnen. (Wohlin s. 9).
Somliga socknar har endast ett öknamn andra har flera olika, t.ex. Forsa-skorpa, -bockarna, -messmöret, -getter, och Bjuråkerslakar, -jö, -lättingar, -strömmingar (uppgifter från OUA). Detta kan ha flera orsaker. En del socknar kan t.ex. ha fått varsitt öknamn av grannsocknarna. De olika öknamnen kan även ha olika ålder och ha levt kvar vid sidan av varandra. Sockenborna kan själva ha gett sig ett finare öknamn till motsats mot det, som de fått sig tilldelat. (Dencker s. 126).
Mycket vanliga öknamn var djur. De egenskaper man tillskriver olika djur spelade troligen en stor roll, när man skulle välja öknamn. Djurvärlden är bekant och ligger så nära till hands, att man lätt kan ta ett djurnamn. Om någon socken hade uppfödning av ett visst djur, kan man tänka sig, att även det hjälpte till. Djuröknamnen kan man dela in i husdjur, vilda djur och skadedjur. De populäraste namnen bland husdjuren var får, get, gris o och nötkreatur. Dessa djur var vanliga och man träffade dem kanske varje dag (om man bodde på landsbygden i alla fall). Får sades vara beskedliga eller enfaldiga, geten var ett vanligt husdjur och förekom ofta som begreppspar till får. Gris/svin var lortaktiga och feta och kalvar en ringaktad motsättning till varg. (Wohlin s. 32).
Invånarna i Bergsjö socken kallades ”Bergsjökvegor”. Den lilla järnvägsstumpen, som byggdes till Bergsjö 1896, kallades därför Bergsjökon. ”Nu kommer Bergsjökon” sa man i Hudiksvall’ ”är tåget ångade in på järnvägsstationen. (ULMA 25517, s. 1a och 1b. Jmf. ULMA 45:31 och 45:24.) Bergsjökvigor verkar vara ett allmänt öknamn för Bergsjö. På OUA finns 8 belägg för Bergsjökvigor, och de är insamlade från socknarna runt omkring – Norrbo, Ilsbo, Idenor, Forsa, Gnarp och Hälsingtuna.
Andra exempel på öknamn som har med husdjur att göra är Norrbogrisar eller –svin (OUA Högs sn.). Högsockensfår (OUA Högs sn.) och Forsa-bockar, Forsa-getter (Lundh s. 15 Jmf. OUA). Går man ned på bynivå finner man öknamnet Svedja-svin på folket i Svedja (OUA Harmångers sn.).
Varg är ett av de vanliga namnen inom vilda djur-gruppen. Vargen var ett fruktat och avskytt skadedjur, som hade vilt och trotsigt lynne (Ejdenstam s. 49). Vargsocknarna har ofta en kalv-. get- eller svinsocken till granne (se karta) Bjuråkersvargar, Bergsjö-kvigor, Norrbo-svin). Kanske är meningen den, att vargarna skall vara överlägsna getter eller svin, etc. och reaktionen mot varg blir svin eller tvärtom (Dencker s. 123).
Exempel på öknamn med vilda djur är Bjuråkers-vargar, Forsaulvar, (ULMA 216:2) samt Rengsjö-harar (ULMA 2284:4 Jmf. 9332 s. 10-I-OUA). Harar var allmänt betraktade som fega. I Vi kallades människorna för Vibovargar (OUA Harmångers sn.).
Fåglar användes också som sockenboöknamn, som i Bollnästranor (ULMA 9332 s. 10). Bollnäs har för övrigt en bild av en trana i sitt sockensigill. På OUA fanns en uppgift från Ilsbo socken om Harmångersgökar och Tuna-kajor (Tuna = Hälsingtuna). Enligt uppgift från Idenors socken är kyrktornet i Hälsingtuna ett riktigt tillhåll för kajor. (OUA Hälsingtuna sn.).
Ser vi på byöknamn hittar vi i Forssa och Vattlång, Forssakråkor respektive Vattlångsgökar (OUA Harmångers sn.). I Trogsta kallades människorna för Trogstauvar. Öknamnet i Fjäle by var Fjälsuvar. Här förklarar man det med att öknamnet skall ha kommit av Uvberget eller av deras kyrkbåt, som kallades ”Uven”.
Fiske var förut en vanlig inkomstkälla och detta kan ligga till grund för fisk-öknamnen. Strömming verkar vara ett vanligt öknamn lånat från fiskriket. Här har vi Jättendals-strömmingar (ULMA 45:31 + 25517 s. 1a och 1b.) Även i Bjuråker kunde man kallas Strömming, ett annat öknamn var Bjuråkers-lakar (OUA Norrbo och Delsbo socknar). I Lingarö finner vi Lingarö-strömmingar, (OUA Hälsingtuna sn.), vilket visar att samma slags öknamn även finns på bynivå. Söderala-laxar kallades man i Söderala enligt Hälsingerunor 1924.
För att få sin grannar att framstå som små och underlägsna gav man dem ett öknamn från skadedjur i ”förklenande syfte” som Lindqvist skriver i sin ”Stort och smått i språkets spegel”. Exempel på ett sådant öknamn är Tuna-löss, som anges i Hälsingerunor 1924. Ser vi på byöknamnen så finner vi Lundflugor, (OUA Forsa sn.). I Tolsta kallades man Tolsta-knott, och i Fiskeby Fiskebymygg (OUA Hälsingtuna sn.).
Sak beteckningar och redskap kan också ge upphov till öknamn. En anledning till att dessa namn har kommit till kan vara, att man i en del socknar använt vissa föremål längre än andra eller bedrivit tillverkning av dem (Lindqvist s. 14).
Människorna i Järvsö socken kallades Järvsö-flakar. På OUA finns många belägg för just flakar och i en uppteckning förklaras namnet: ”öknamnet syftar på att de järvsöbor, som färdades med häst och vagn på den guppiga kalvstigen, dvs. vägen mellan Järvsö och Delsbo, bara hade flaket kvar av vagnen vid framkomsten, eftersom allt det andra hade skakat av”. I en annan uppteckning finns en annan förklaring: ”Järvsöborna gällde för att vara stöddiga och för att vilja göra sig breda, varför man jämförde dem med en ”flaka”, dvs. ett flak” (OUA Järvsö sn. Jmf. 2284:4 s. 7).
Undersviksbönderna kallades Hästskospikare (ULMA 2284:4 s. 2) och Arbråbönderna kallades messmörsfjärdingar. Bodde man i Delsbo socken, kunde man kallas Delso-hästskor (ULMA 2284:4 s. 7). Även andra öknamn fanns, men dem återkommer jag till längre fram.
Somliga öknamn anspelar på socknars näringar. Dessa hänger nära ihop med kosthållet och befolkningens förmögenhetsvillkor.
Fiske var en vanlig inkomstkälla, allrahelst i kustsocknarna. Om fiske var särskilt utmärkande för en socken, låg det nära till hands att ge dem öknamn efter detta. Ibland har även sockensigillet haft en bild av t.ex. en ål eller en lax. Så är fallet i Söderala, där öknamnet är Söderalalaxar och sockensigillet har en lax. Även i Alfta, där öknamnet är Alfta-ålar (ULMA 2284:4 s. 7) har sockensigillet en bild av en ål. I en uppteckning från OUA står att läsa, att namnet alftaålar ”antagligen kommit till emedan ålfisket varit ett av de mest utmärkande dragen i Alfta förr i tiden. Stora ålkar har ända in i senare tid funnits i nästan alla åar och andra vattendrag”. Öknamnet Rogstasälar kan eventuellt återspegla säljakten i äldre tider (Wohlin s. 33). På OUA finns fyra belägg för ”Rogstasjälar”, och enligt en uppteckning där syftar öknamnet på att många Rogstabor är fiskare och bor vid kusten (OUA Rogsta sn. Jmf. ULMA 45:24).
Andra öknamn kan förklaras genom mat seder. Man kan tänka sig, att vissa maträtter var populära på en del ställen, förekom ofta eller var typiska för just den socknen. Därför kan de ha gett upphov till öknamn.
I Hassela kallades man för Hassela-pannkakor (ULMA 22517 Jmf. 45:31). På OUA finns tre belägg för Hassela-pannkakor. De är insamlade i de närliggande socknarna Bergsjö och Norrbo. Andra exempel är Tuna-mésmor (ULMA 216:2). Forsa-messmöret och Forsa-skorpa finns i en uppteckning på OUA. Dessa öknamn är inte de enda för Forsas del. I Rogsta kunde man kallas Rogstabullar (OUA Rogsta sn.).
Inom den här gruppen finns öknamn, som har med växter att göra. Odling av en viss produkt kan ha gett upphov till öknamnen. Av det material jag har använt mig av kan man utläsa, att den här gruppen är en av de minsta.
I Ilsbo kallades man för Ilsbo-rovor (ULMA 25517 s. 1a och 1b Jfm. 45:31, 216:2). I OUA:s material finns nio belägg för Ilsborovor och de är insamlade i grannsocknarna, t.ex. Hälsingtuna, Hög, Norrbo och Forsa. Man kan då anta, att Ilsborovor var ett vanligt och kanske flitigt använt öknamn på sockenborna. (Det höga antalet belägg kan ju även bero på att området är bra insamlat.)
Ett annat exempel på växtöknamn är Mo-rovor (ULMA 9332 s. 10). Rovodling kan möjligtvis ha gett upphov till öknamnet rovor. (Lindqvist s. 13). I Rogsta kunde sockenborna kallas Rogsta-päror (ULMA 216:2), men Rogsta har även andra öknamn, och troligen är detta ej det vanligaste.
Många öknamn har uppstått genom ljudlikhet eller association till sockennamnet. Rimord till befintliga öknamn kan även förekomma. Vissa öknamn skall uttalas på dialekt och rimmar då. I och med dialektord kan man även driva med en sockens sätt att uttala saker och ting.
Här är en ramsa, som belyser detta:
Järsöjö – hästskonö
Unnersvikane – hästskospikane
Arbråbone – hästskone (ULMA 8092 s. 32).
Förklaring: Järvsö-jö är beteckning för järvsöborna, som sade ’jö” för ”jag”. Hästskonö = hästskonit. Unnersvikane = undersviksborna, Arbråbone = arbråborna. Den här ramsan kan man även säga har ett slags reaktionsförhållande mellan de olika öknamnen. Hästskonö gav hästskospikane och hästskone eller tvärtom. Socknarna gränsar till varandra, så det är naturligt, att just de hänger ihop. Hästskonö kan man också säga är en ren association till sockennamnet Järsö-jö. Detsamma gäller för Unnersvikane hästskospikane och Arbråbone – hästskone.
Här har vi fler exempel på begreppspar, där en del öknamn bildats genom ljudlikhet med sockennamnet: ”Ljusdarsmesar å Ramse-tampar, Fala/Färila/-tomingar å Losglomingar, Jarse/Jerfse/–stretar å Arbro-flekar” (ULMA 45:34 s. 1) (Ljusdar = Ljusdal, Ramse = Ramsjö). Sockenboöknamnet sattes gärna in i rim-ramsor par om par. I en uppteckning från OUA förklaras Färilatommingar med att ”dom vill ha åt sig allting som om det var tomt i magen på dom”.
I Ovanåker kallades sockenborna Ovanåkers-uggani (Lundh s. 15). Uggani är ett ord på ovanåkersmål och betyder ovanpå, så uggani är troligen en association till sockennamnet. Ovanåker kan på mål även kallas Ugganåker. Andra exempel på öknamn som har med rim och uttal att göra är: Tuna hä och Njutångers måddä (ULMA 45:24), Undersviks-nö (Lundh s. 15) och på OUA har vi en Uppgift om Norrbogö. De sistnämnda öknamnen har allihopa troligen något att göra med dialektuttal och driver med något visst uttryck speciellt för områdena.
En del öknamn har med mänskliga individer att göra. Det är en ganska liten grupp. Jag har två öknamn, som jag med säkerhet tycker mig kunna placera här. Det första är Delsbotjuv (Lundh s. 15).
Det finns ganska många belägg för just detta öknamn, på OUA finns sex uppteckningar. De är insamlade från socknarna runt omkring – Bergsjö, Hälsingtuna, Ilsbo, Hög och Norrbo. I sin uppsats ”Knivarna i Delsbo” skriver Annika Holmberg, att det existerar stereotyper om hur folk är till sitt sätt på olika platser. I Delsbo sägs befolkningen utgöras av tjuvar och illgärningsmän, som ägnar sin tid mest åt knivslagsmål och allehanda brott. Med de föreställningarna kan man ju förstå, att öknamnet Delsbotjuvar uppstod. Orsaken till öknamnet kan vara, att en etnisk minoritet. kanske zigenare eller finnar, slog sig ned i socknen vid 1700-talets slut. Just då ökar brottsstatistiken och människorna ville då gärna ha det till att det berodde på t.ex. zigenarna. Historier om dessa främlingar i Delsbo kan då ha blivit överförda på socknen i helhet. Senare figurerade även en brottsling kallad ”kniven”, som hade allehanda ruskiga dåd för sig. Detta har också hjälpt till att stärka ryktet om Delsbo. (Holmberg s. 31-34.) Det andra öknamnet, som har med mänskliga individer att göra, är öknamnet för Ramsjö. Där kallades folket för Ramsjö-barn.
Vissa öknamn har inte direkt kunnat placeras in i någon av de andra grupperna och får därför bilda en egen grupp.
Dessa öknamn är allmänt nedsättande och försöker framhäva grannsockenbors påstådda dumhet. I Hanebo t.ex. kallades man för Hanebo-tok (ULMA 9332 s. 10). Man kan säga att det är ett allmänt nedsättande öknamn. Det kan ju inte ha varit så trevligt att bli kallad tok. Ett annat liknande öknamn är Trönö-lortar (ULMA 2284:4 s. 7). Sedan har vi Woxna-tuvlar, Bollnäs-snålar och Hogdals-pinnar (Lundh s. 15). På OUA finns uppgifter om att man i Bjuråkers socken kallades Bjuråkerslättingar och i Harmångers socken Harmångersnackar. Ett annat exempel är Ljusdalsfessingar, som förklaras med att fessing (fässing) = en säck stoppad med hö eller halm, alltså en madrass. (Wohlin s. 60.) Gnarp-skallar (ULMA 25517) är ett öknamn, som är vanligt förekommande och kanske flitigt använt.
Här har vi också en liten ovanlighet. Det finns ett speciellt öknamn för de kvinnliga sockenborna, nämligen Gnarp-kjolar (OUA Gnarp sn.). Att det fanns speciella kvinnliga sockenboöknamn var inte så vanligt. Det har dessutom med klädedräkten att göra. Ett annat sådant öknamn är Rödingar, som man kallades i Njutångers socken. Enligt uppgift skall öknamnet bero på att njutångersborna bar röda mössor till sockendräkten. Går vi ned på bynivå ser vi att man i Sörhoga kallades Hogvantar och i Nansta Nanstahandskar. Byöknamn som är allmänt nedsättande finns det en hel del av, t.ex. Hånicksbrusar, Östanbräcksfelan, (OUA Harmångers sn.). I Utivattnen kallades man Vildvattingar, i Medvik Medvikstroll och i Skålla Skollmånsare. Karsättar var öknamn på dem som bodde i Tövsätter. En meddelerska föreslog tolkningen ”Karsättar” eftersom de var så uppkäftiga”. (OUA Forsa sn.)
Öknamn gav också upphov till historier med retsamt innehåll. De bygger för det mesta på att man skall kunna ge svar på tal med en retsam replik. Man skall försöka få den utsedda socknen att framstå så enfaldigt som möjligt.
Som här när en ”Gnarp-skalle” och en ”Bergsjö-kvega” träffas:
En gnarpsbo hade kört till Bergsjö i något ärende. Han blev hungrig och satte sig i sitt åkdon för att äta av sin matsäck. En bergsjöbo kom vägen fram och kände igen gnarpsbon och stannade för att prata med honom. Bergsjöbon sade: ”Jaså, du sett hän å ät matsäck du.” Gnarpsbon svarade: ”Jaa.” Bergsjöbon fortsatte: ”Ja sir hä ä en skalle du gnag på.” Gnarpsbon svarade: ”Jaa, hä ä en kvega jag gnag på.” (ULMA 25517 s. 1a och 1b).
En järvsöbonde körde en gång förbi en stor och ansedd gård i Färila, där en gammal gumma satt i fönstret och stickade. Länge och väl satt hon och begrundade vem det kunde vara, som körde förbi därute. Men till sist gick väl ett ljus upp för henne och hon utbrast: ”Åhå – jag trodde de’ va e människa jag – å då va de bara en järsekär!” (ULMA 2083:3 s. 28.)
Eller som i det här ordstävet:
”Jaså, det var en Järvsö-flake, jag trodde det var en människa jag”, sa Färilagumman, då hon såg en järvsökarl. (ULMA 2852:3 s.5).
Sockenboöknamnet delades ofta in par om par och sattes in i ramsor. Dessa ramsor rimmade oftast. Öknamnen var troligtvis lättare att komma ihåg om man hade en ramsa, som rimmade, att rabbla upp. Ett öknamn kunde ge upphov till nästa sockens öknamn osv. I ramsorna tar man fasta på olika uttalsegenheter och många av dem skall uttalas på dialekt.
På OUA finns följande ramsor, som driver med forsaborna:
— Första gången jag kom till Forsa fick jag en skorpa och jösses vad jag horsa (horsa = skrattade).
— I Forsa på Lund äter man bullar med mun’,
Av min mormor har jag fått följande ramsa om byarna i Ovanåkers socken:
Knöa-knärrar (= Knåda)
Vängsbo-herrar (= Vängsbo)
Roteberss-kampar (= Roteberg)
Ess-ryssar (= Edsbyn)
Ämnebo-lortar (= Ämnebo)
Körkby-portar (= Kyrkbyn)
Hojen och Böle allti söle
Östane-gni (= Östanå)
Gråste-skri (= Gråsätter)
Här är ett annat exempel på en sockenramsa:
Sö(de)rala laxar – (laxstjärtar)
Norrala krokar
Trönö krankar
Rengsjö harar
Bollnäs tranar
Arbrå messmöre
Mo rovor
Särsta (Segersta) bettar
Hanebotok (ULMA 9332 s. 10).
I Edsbyn som kan delas in i södra och norra Edsbyn, kunde man även kallas – söderlortar och norrspisar.
Sammanfattning:
Sockenboöknamn återspeglar fördomar och sockensjälvgodhet. Man betraktade sina grannsocknar med fientlighet och värderade sina egna seder och bruk som det bästa och enda riktiga. På marknader, auktioner och beväringsmönstringar kunde människor från de olika socknarna träffas. Det var för det mesta männen som träffades. Kvinnorna höll sig helst hemma.
Sammankomsterna brukade ibland resultera i slagsmål. Det som utlöste det hela var öknamnen. Den mest slagsmålsföra gruppen var pojkar i konfirmationsåldern. De kunde åka lassvis till sockengränser för att utmana grannsockenpojkarna till slagsmål. Man retade då upp varandra med sockenboöknamnen och så var det hela i full gång.
Sockenboöknamnen har lånat namn från olika saker i samhället. De kom troligen till stor del till genom ljudlikheter och association till sockennamnet. En annan stor grupp är de öknamn, som har lånat namn av djurvärlden. Från den gruppen finns mycket material och dessa namn har varit populära att använda. Andra vanliga öknamn är de som har med näringslivet, mat seder, mänskliga individer, växter och sak beteckningar att göra. Öknamnen gav också upphov till skämtsamma historier och ramsor.
Tidsspridningen på uppteckningarna från ULMA och OUA är från slutet av 1800-talet till 1980. Det är en ganska lång period och själva öknamnen är i stort sett desamma. Man kan väl därför anta, att öknamnen har levt kvar i minnet. Sockenboöknamnen används inte idag. De försvann troligen i och med att människorna mer koncentrerade sig till gårdarna och höll ihop familjevis i stället för sockenvis. Öknamnen blev då mera till för enskilda personer och inte som i sockenboöknamnen ett kollektivt öknamn. Öknamnen kan i många fall vara mycket gamla, men att säkert få reda på historien om deras uppkomst är nog i stort sett omöjligt. (”Hillemört”.)
För att visa hus socknarna ligger i förhållande till varandra återges en karta. Kartan visar, att vissa öknamn gärna grupperar sig i närheten av varandra. ”Bjuråkers-vargar” har gärna grannar, som har ett husdjursöknamn såsom ”Bergsjö-kvigor”. Får och getter står ofta som begreppspar. Här har vi Högsfår och Forsa-getter/-bockar. De socknar som har öknamn som rimmar ligger också gärna grannar med varandra såsom Färila-tommingar och Losglomingar. Ett annat exempel är Järsö-jö – hästskonö, Unnersvikane – hästskospikane och Arbråbone – hästskone.
SOCKENBOÖKNAMNEN
ALFTA – Alftaålar.
ARBRÅ – Arbroflekar, Arbrå-messmöre, messmörsfjärdingar. hästskone.
BERGSJÖ – Bergsjökvigor.
BJURÅKER – Bjuråkers-vargar, -lakar, -lättingar.
BOLLNÄS – Bollnäs-snålar, -tranar.
DELSBO – Delsbotjuv, Delsbo-hästskor.
FORSA – Forsa-bockar, -getter, -ulvar, -messmöret- -skorpa.
FÄRILA – Färilatommingar.
GNARP – Gnarp-skallar, -kjolar.
HANEBO – Hanebotok.
HARMÅNGER – Harmångers-gökar, -nackar.
HASSELA – Hasselapannkakor.
HÖGDAL – Hogdalspinnar.
HÄLSINGTUNA – Tunakajor, Tuna hä, Tuna-löss.
HÖG – Högsockenfår.
ILSBO – Ilsborovor.
JÄRVSÖ – Järvsö-flakar, -stretar, järsöjö-hästskonö.
JÄTTENDAL – Jättendalsströmmingar.
LJUSDAL – Ljusdals-fessingar, -mesar.
LOS – Losglomingar.
MO – Morovor.
NORRALA – Norralakrokar.
NORRBO – Norrbo-grisar, -svin, -gö.
NJUTÅNGER – Rödingar, Njutångers måddä.
OVANÅKER – Ovanåkersuggani.
RAMSJÖ – Ramsjöbarn, Ramsetampar.
RENGSJÖ – Rengsjöharar.
ROGSTA – Rogsta-sälar, -bullar, -päror.
SEGERSTA – Särstabettar.
SÖDERALA – Söderalalaxar.
TRÖNÖ – Trönö-lortar, -krankar.
UNDERSVIK – Undersviksnö, hästskospikare.
WOXNA- Woxnatuvlar.
Fotnot: Enligt förmodanden skall beteckningen Norralakrokar härstamma från 1500- och 1600-talen, då präster av släkten Krok tjänstgjorde i socknen. Red.
Källor
Arbetarbladet 3 april 1935. ”Hillemört”
Campbell Å.: Om lapparna i svensk folktradition och etnocentrism. Svenska landsmål 1953-54.
Dencker N.: Sockenboöknamn i Södermanlands län. Fataburen 1928. Stockholm 1929.
Ejdenstam J.: Sockenboöknamnen. Folkminnen och folktankar 1924. Lund 1924.
Holmberg A.: Knivarna i Delsbo. Uppsala 1982.
Lindqvist: Stort och smått i språkets spegel 1929. Uppsala 1929.
Lundh L.L.: En stridsorsak i gamla tider. Helsingerunor 1924. Bollnäs 1924.
Wohlin E.: Sockenboöknamn. Stockholm 1972.
Uppteckningarna är hämtade ur Ortnamnsarkivet (OUA) och Dialekt- och folkminnesarkivet (ULMA) i Uppsala.
Avskrift: Viveca Sundberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo eller Swisha till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62