Vakåsens by är förmodligen Hälsinglands mest isolerade bondehemman, beläget mellan sjöarna Långvattnet och Lockjärv, omgivet av milsvida, orörda urskogar på finnmarkerna i Bjuråkers socken nära gränsen till Hassela
Läs om Dråpet i Vakås 1887
Läs on Betlehem på Hällås.
Läs om Björnjägaren från Naggen.
Läs om Posten i Bjuråker och den legendariske lantbrevbäraren Jöns Düsswold från Valsjön
Läs om Vägarna i Bjuråker.
Läs om Jakt och skytte i Dellenbygden
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du söka vad du vill i det här dokument.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Vakåsen
Ekokarta från 1958 visar Vakåsen, med Oppigården och Nerigården
Vid Svågans källor
Hudiksvallspostens Julstämning 1939
Skånsjön får tillflöde österifrån genom Geasjöarna, ett stort sjösystem, som även sammanhänger med de båda långsträckta Harungarna och Elgesjön åt Vakåsenhållet till.
Eriksson, som är herre till Geholm, tar väl emot en. Särskilt ljusdalingar brukar trivas här om somrarna och det är bra fiskevatten även här, ehuru de inte kunna mäta sig med Skånsjöarna. Hans extrastuga på området är sevärd. Den är uppförd i timmerkojstil med en stor öppen spis i mitten och runt om väggarna äro de många stora britsarna placerade.
Ensam i en mörk liten stuga invid timmerrännan mellan Harungarna och Gean satt en skäggig, undersätsig och rörlig herre på britskanten i det mörka hörnet och vände sina strumpor, så att hälen kom att ligga över vristen. Det var »luffarkungen» vi hade råkat på. Han gjorde det sedvanliga luffarvändningen med strumporna.
– Man behöver aldrig gå våt om fötterna på dä här sätte, sa luffarkungen och skrattade, så de kraftiga, snusgula tänderna lyste i halvmörkret. Men trots sitt kringflackande liv föreföll han dock vid en ytlig bekantskap vara en ärlig luffare, vilket han bevisade vid ett besök, som han gjorde dagen efter i vårt läger vid inre Elgesjön, då vi vid tillfället voro frånvarande under ett besök i Vakåsen. Allt låg öppet och tillgängligt för vem som helst, men luffarkungen hade inte rört en enda sak. Han hade endast velat fara över till oss för att språka litet, som han nämnde efteråt, då vi på nytt råkade honom på återvägen, då vi lämnade igen båten, som vi lånat av honom. Sin titel »Luffarkungen» bär han tydligen med heder, även om han en och annan gång gillar en hemgjord pärla!
(Luffarkungen hette Anders Persson, var skriven i Ängebo men uppväxt i Geholm. Han hade en son med Anna Söderberg från Valsjön som hette Olle Söderberg. Läs mer här om honom och Luffare).
Vid nordöstra stranden av Valsjön, på Bjuråkerssidan, ligger en ensam, stor och välhållen rödmålad gård. (Tigers) Här regerar en pigg herre, som har målföre. Han tiger inte! Och tiger han nån gång, så spottar han! I ett!! Man har väl för fasen rätt att spotta på sina egna hemvävda mattor! Men det var annars en glad fyr och en gästvänlig själ. Men jag »Tiger» med hans namn.
Detta evinnerliga spottande kom mig att erinra om en episod från mitt föräldrahem i gamla Hudik. En bonde från Hånick, som regelbundet sålde smör till oss, blev en dag bjuden på frukost. Han slog sig ned vid matbordet, gjorde så en kringgående rörelse med pekfingret innanför underläppen, tog ut den tydligen väl använda tuggbussen och lade den så helt ogenerat på den vita bordsduken bredvid sin tallrik, och sedan slängde han, säkerligen med viss vana, en ordentlig loska på mattan. Uppmärksamgjord på, att det fanns spottlåda vid kakelugnen, utlät sig herr Hånick:
– Nä, Jö spötter allt på gölve jö! Talade och sade och spottade på nytt!
Att skogsfolk här uppe inte rör andras tillhörigheter, det fingo vi mer än en gång bekräftelse på. Det tillhör skogarnas oskrivna men heliga lag
Vakåsen – Hälsinglands mest isolerade gård
Vid det steniga Långvattnet, som hör till Kölåns vattendrag är Vakåsen belägen. Mera avlägset, ödsligt och otillgängligt kan man knappast bo i ett kustlandskap. Gården är över 100 år gammal samt har varit bebodd i ett enda släktled.
Stina – Kal-Annas kumpan i Vakåsen
Här satt Kal-Anna på en pall och flinade och berättade om sig själv. Hon talade på Bergsjö-mål, d.v.s. hon småsjöng på bokstaven i. Kal-Anna lär ha en fin stamtavla att peka tillbaka på. Eller vad sägs om hennes försäkran, att hennes egen morfar var född på ingenting mindre är Stockholms slott! Vid vår förvånade uppsyn härvid gav hon följande förklaring:
– Se, de va så, att hennes (morfaders) mamma tjänte på slötte. Fadern vet ja inte, vem dä va. Fast nog kan de ha vare en faseligt finan kär. Å när pöjken var liten, blev han helt enkelt utackorderad te en bonne i Delsbo. Å där växte han upp, å när han vurste stor, så drog han hit upp te skogarna, ty se, han var ivrig jägare å fiskare, å den häringa platsen passa väl honom, kan jag förstå, så här slog han sig ner å röjde och byggde. Å nu sitter jag här, fortsatte Kal-Anna, gammal å eländi å skröpli å ful. Me bara en bet i käften! Å så går dä så lätt te å spötte. Dä e just inge som tar emot!
Och så slängde hon som på en bekräftelse härpå iväg en stråle åt den öppna spisen till och flinade igen, så den ensamma tanden nästa lyste farligt i det annars tomma gapet. – Men inte syns de på mig, fortsatte Kal-Anna, att ja härstammar från själva slötte i Stockholm.
På återvägen togo vi vägen över den numera ödelagda Tunavallen där Karl-Anna om somrarna tidigare brukade ha sina kor. Något längre bort, om denna vall ligger gården Elgebo, även den numera sedan flera år övergiven.
—40M2— Uppgifter ur Delsbo – Bjuråker – Norrbo släktbok
1 Eric Dahlqvist, * 3/7 1759, trol. s. t. bonden H. Dahlqvist i Prättingberg. Gardist. Bos. i Källberg, Delsbo. † 1838.
(A) Anna Lindblad, * 1752 i Sth. Bos. i Källberg. † 4/8 1841.
Carl * 28/3 1786 (X4)35G87
Anna Lovisa * 1792. Okänd vistelseort
—35G87—
(X6)40M2 CARL ERIKSSON–DAHLQVIST, * 28/3 1786, trol. s. t. gardist E. Dahlqvist i Källberg, Delsbo. G. . /7 1811. Krononybygg. i Vakås, Bjuråker. Emigr. t. N. Amerika 1849. † 1849.
16 ELLA JONSDOTTER, * 26/3 1794, d. t. nybygg. J. Clementsson Brännås, Bjuråker. † 31/3 1877 (ålder).
ANNA * 19/5 1812 5D17
ERIK * 14/9 1815. Emigr. t. N. Amerika 1849
JONAS * 22/8 1817. † 27/11 1817
CARL * 21/5 1819. Emigr. t. N. Amerika 1849
ELLA * 19/10 1821. Utfl. t. Tuna (Hälsingtuna) 1839
JONAS * 13/4 1824. Emigr. t. N. Amerika 1849
PEHR * 26/3 1827. † 24/4 1831 (mässling)
KIERSTIN * 5/2 1831 26A17
CARIN * 5/2 1833 88
—88—
87 CARIN CARLSDOTTER, * 5/2 1833, d. t. krononybygg. C. Dahlqvist i Vakås, Bjuråker. 46F3
JOHANNES * 8/11 1857 89
ANNA HELENA * 4/3 1864 90
—44A2—
1 PEHR PEHRSSON-STEN, * 27/7 1760, trol. s. t. sold. P. Sten Hassela sn. G. 2/11 1783. Infl. fr. Kölsjön, Hassela. Torp. i Vakås, Bjuråker. † 25/12 1846.
(X15) ELISABETH, * 176.. Infl. fr. Hassela. † 7/1 1831.
ERIK * 26/12 1787 3
OLOF * 7/5 1795 4
—44A4—
2 OLOF PEHRSSON-STAF, * 7/5 1795, s. t. torp. P. Sten i Vakås, Bjuråker. G. 182.. Krononybygg. i Vakås. † 21/1 1854.
(X15) GÖLIN HANSDOTTER, * 12/8 1799 i Hassela sn, Gävleb. † i Hassela 30/5 1871.
ELISABETH * 23/4 1823 10
MARGRETA * 26/7 1825. † 9/9 1903
PEHR * 12/12 1829. Utfl. t. Hassela 1847
CARIN * 15/2 1839. Utfl. t. Hassela 1847
—10—
(X15) JONAS OLSSON,* 17/3 1814 i Hassela sn, Gävleb. G. 13/4 1857. Torp. i Elgebo, sen. landbonde i Trossnarv 3, Bjuråker. † 28/1 1892 (slag).
4 ELISABETH OLOFSDOTTER-STAF, * 23/4 1823, d. t. nybygg. O. Staf i Vakås, Bjuråker. † 30/1 1893.
OLOF * 23/4 1860
—5D29—
(S80) JOHAN HEIJMER, * 7/7 1850 i Väse, Värml. Infl. fr. Attmar, V.-norrl., 1883. G. 18/8 1883. Skogvakt. Bos. i Vakåsen, Bjuråker. † 23/3 1930.
17 ANNA ANDERSDOTTER, * 11/9 1855, d. t. nybygg. A. Andersson i Vakås. † 23/5 1937.
ANNA KRISTINA * 15/12 1883 35G95
KARL ANDREAS * 3/6 1885 35
GUSTAF ALBIN * 11/11 1887. † 13/11 1887
JOHAN AUGUST * 14/10 1893. Utfl. t. Korpåsen i Hassela 1928
—35G95—
90 KARL AUGUST REINHOLD NYQVIST, * 6/7 1879, s. t. landbonde H. Nyqvist i Ängebo. G. 10/12 1907. Gårdsäg i Björsarv 125, Bjuråker. † 4/4 1958
5D29 ANNA KRISTINA HEIJMER, ” 15/12 1883, d. t. skogvakt. J. Heijmer i Vakåsen, Bjuråker. † 8/6 1956 Medverkade i reportaget ovan, sittande vid den öppna spisen
ANNA MATILDA * 11/4 1903 25C31
SELMA KATARINA ELVIRA * 25/9 1909 19B28
—5D35—
29 KARL ANDREAS HEIMER, * 3/6 1885, s. t. skogvakt. J. Heijmer i Vakåsen, Bjuråker. Bos. i Vakåsen.
ELVIRA FREDRIKA WESTERLUND * 21/9 1894 i Torp W. Norrland
GERDA MARGARET * 8/10 1917. Stöde
NILS JOHAN ARNE * 25/8 1924. Bjuråker Jordbr.-arb. i Vakåsen
JOHAN * 28/4 1927
BERNT EIVIND * 6/9 1933
KARL RUNE * 4/6 1937. † 22/7 1941
KARL ANDREAS HEIMER, * 3/6 1885, s. t. skogvakt. J. Heimer i Vakåsen, Bjuråker. Bos. i Vakåsen 1:7. Utfl. till Kvissleby på 1960-talet. † 22/5 1972 i Kvissleby, Njurunda
FANNY EMELIA * 20/6 1907 i Närpes i Finland. Änka efter Johan August Sten. Gift 5/10 1947. † 17/4 2003 i Kvissleby, Njurunda
TAGE RUBEN STEN * 27/5 1932
ROLF GUSTAV STEN * 1/6 1935
Troligen Oppigården
—53E1—
(X3) ERIK HANSSON, * 20/10 1801 i Bergsjö, Gävleb. G. 182.. Nybygg. i Vakås, Bjuråker. † 29/9 1869.
(S88) CARIN PÅLSDOTTER, * . /4 1799 i Östmarks sn, Värml. † 9/9 1881 (ålder).
ANNA * 3/3 1827 2
HANS * 22/6 1829. Utfl. t. Hassela 1858
PÅL * 25/11 1831. Utfl. t. Hassela 1858
ERIK * 19/4 1835. Utfl. t. Hassela 1858
—53E2—
(X15) OLOF JONSSON, * 25/12 1820 i Hassela sn, Gävleb. G. 184.. Bonde i Vakås, Bjuråker. Emigr. t. N. Amerika 1887.
1 ANNA ERIKSDOTTER, * 3/3 1827, d. t. nybygg. E. Hansson Vakås, Bjuråker. Emigr. t. N. Amerika 1887.
CARIN * 1/10 1847. Utfl. t. Hassela 1866
ERIK * 20/1 1852. Utfl. t. Hassela 1866
ANNA MARGRETA * 1/4 1854 3
BRITA CHRISTINA * 23/11 1856. Utfl. t. Hassela 1875
JONAS * 20/12 1858. † 28/6 1881. (Död t. följd av våda.) Begr. i Hassela
ELISABETH * 6/4 1861. † 7/8 1864 (scharlakansfeber)
OLOF * 15/9 1863. † 20/6 1864 (scharlakansfeber)
ELISABETH * 18/4 1865. Emigr. t. N. Amerika 1888
HELENA * 4/7 1867. Emigr. t. N. Amerika 1887
JOHANNA * 26/12 1869. † 2/9 1883 (difteri)
Ljusdals Nyheter 9 april 1904
—5D17—
10 ANDERS ANDERSSON, * 27/4 1813, s. t. torp. A. Andersson i Bricka. G. 1843. Nybygg. i Vakås (2 öresl. o. 12 pngl.), Bjuråker. † 10/11 1906.
35G87 ANNA CARLSDOTTER, * 19/5 1812, d. t. nybygg. C. Dahlqvist i Vakås. † 27/4 1899.
KJERSTIN * 22/1 1845 6E19
CARL »LINDEMAN» * 27/7 (22/1) 1847. Emigr. t. N. Amerika 1888
ANNA * 11/9 1855 29
—46F6—
KERSTIN PERSDOTTER, * 23/10 1876, d. t. bonden P. Johansson i Trossnarv 2. Piga i Vakåsen, Bjuråker. Utfl. t. Hassela 1935.
ANDERS OSKAR PERSSON * 3/8 1908. Utfl. t. Hassela 1935
—6E34—
(X4)6E22 OLOF OLSSON, * 26/9 1893, s. t. torp. Olof Hansson i Valsjön, Bjuråker. Arrend. i Korpåsen 7, Hassela. † 9/5 1946.
4 ANNA ELISABET LARSSON, * 26/2 1901, d. t. bonden L. E. Larsson i Korpåsen 7. Änka o. utfl. t. Berge, Bjuråker.
ASTRID ELISABET, * 30/3 1924. Fl. t. Bjuråker.
OLOF EDVIN, * 21/9 1925. Bonde i Berge 8:7, Bjuråker
ANNA OTILIA, * 18/2 1927. † 4/1 1928
Vakåsen – en vildmarksidyll där forntid och nutid mötas
HT den 7 augusti 1954
Vakåsens gård ligger i Bjuråkers socken på gränsen till Hassela, inte långt från Medelpads-gränsen.
Skvaltkvarn mal säden i medeltida urskogsidyll
Genom gårdsplanen rinner en bäck från Långvattnet till Lockjärv. Bäcken är Vakåsens livsnerv. Den driver ett stort vattenhjul, vilket i sin tur sätter igång stiftvallströskverket inrymt i timmerbyggnaden närmast på bilden. Bortom hjulet finns ett litet kraftverk med turbin som ger gården lyse och längst bort en mindre timmerbyggnad, där man återfinner skvaltkvarnen.
Vakåsens by består numera av en enda gård. Det är förmodligen Hälsinglands, kanske en av landets mest isolerade bondehemman, beläget mellan sjöarna Långvattnet och Lockjärv, omgivet av milsvida, orörda urskogar på finnmarkerna i Bjuråkers socken nära gränsen till Hassela.
Här bor Karl Heimer med fru Emelia samt sönerna Tage och Rolf och just nu även 4-åriga sondottern Lena. Här lever de nästan helt enligt självhushållningens principer: de bryter mark, sår, skördar, tröskar i vattendrivet stifttröskverk, mal säden i en skvaltkvarn, tar mjölk, som också kärnas till smör, från korna, slaktar när det behövs och får dessutom mat ur skogarna och sjöarna. Ingen telefon finnes och ingen väg heller. En gång i veckan vandrar de längs en knappt synlig stig över myrar och berg 6 – 7 km. fram till närmaste granngård där det finns post och eventuellt beställda varor att hämta.
Ja, Vakåsen är märklig i många avseenden. Att leta sig fram till gården fordrar energi, kondition och orienteringsvana. Man kan ta sig dit antingen från Hassela eller Delsbo. Vi föredrog den senare vägen.
För endast någon tid sedan skulle dock detta vägval varit nästan omöjligt. Det skulle nämligen ha betytt en skogsvandring på 15 – 16 km. Men nu löper en skogsbilväg ut från landsvägen mellan Björsarv och Brännås. ”Digerön” 6 km”, står det på en vitmålad skylt vid vägkanten. Och förbi Digerön, mot Burvassjön och så småningom Gäddstjärn sträcker sig en tämligen god bilväg. Men vid Gäddtjärn är det definitivt stopp. Här blir det apostlahästarna som får ta vid. Har man tur hittar man stigen mot Vakåsen genast, men man kan också i likhet med oss, få irra omkring ganska länge, innan man upptäcker en svag rand i blåbärsriset – det var ”vägen” till Vakåsen!
Vi tog ut kompassriktningen, gjorde oss beredda att offra ena notisblocket till snittsling av vår vandringsled för att kunna hitta tillbaka igen. Och så startade HT:s reportageexpedition.
Över myrar och skogbeklädda höjder slingra sig stigen
Man har stora möjligheter att bli våt om fötterna och lika stora möjligheter att snubbla över stenar och stubbar. Sista biten är mest krävande. Upp mot Sträckåsen löper stigen genom orörda skogsområden. Högsta punkten ligger på 430 meter över havet och då har vi tillryggalagt ca 3 km. Ännu återstår bortåt en och en halv km. ner till Vakåsen som ligger betydligt lägre. Stigen kastar sig nedför tvära branter. Tjäder, Orre, älg och andra skogsdjur flyr förskräckta in i snåren, säkerligen undrande vad det är för varelser som vågar göra intrång på deras, för människor nästan okända marker. Just som vi känner den där smygande oron att ”nu har vi säkert gått vilse” befinner vi oss faktiskt intill Vakåsen.
Strax till vänster om stigen ligger en tjärn, omgiven av sagoskog och trollskog som under århundrandenas lopp helt överklätts av grått skägg, krokiga, torrgranar och mossöverdragna stubbar. Och mitt inne i allt detta en nästan cirkelrund, svartglänsande tjärn som är på väg att växa igen av – näckrosor, vita näckrosor i massor! Detta är vildmark när den är som vackrast – men också farligast.
Många moderna samhällen har vid infartsvägen en skylt med ”välkommen!” Näckrostjärnen är Vakåsens välkomsthälsning. Snart skymtar en ny vattenyta. Det är Långvattnet och vi går in genom grinden längs grässtigen mot Vakåsens gård.
En fascinerande tavla.
Grant rödmålad med skinande vita knutar ligger mangårdsbyggnaden vid Långvattnets strand. Tvärs genom gårdsplanen rinner en bäck från Långvattnet mot Lockjärv, sjön bara en halv kilometer därifrån. Man kan genast konstatera att bäcken är en livsnerv i Vakåsen:
vid den grovhuggna bron finns dammlucka, längre ned ett stort trähjul med järnkätting, under en liten grå timmerbyggnad letar sig bäcken – där inne finns skvaltkvarnen. På en liten kulle ligger ytterligare en grå timmerbyggnad – ladugården. På uthusets ena vägg hänger flera duvhökar …
Man står stum framför denna tavla.
Färgerna och de små vackra blomrabatterna framför förstubron hindrar en alltför snabb tillbakaflykt till annat århundrande. Men vi erfar en känsla av att ha hamnat i gången tidsepok och under hela vårt besök i Vakåsen återkom denna känsla, då och då avbruten av de stora kontrasterna mellan gammalt och nytt.
Vakåsens enda kvinna träffar grannar två gånger om året
Fru Emelia och 4-åriga sondottern Lena hjälps åt att underhålla varandra om det skulle bli ensamt när karlarna är i skogen eller ute på åkrarna
Fru Emelia Heimer var ensam i stugan tillsammans med sondottern Lena, när vi knackade på. Egentligen var slåtterarbetet högst aktuellt, men regn och åter regn gjorde det omöjligt att slå, man fick syssla med annat i stället. Fru Emelia hade slagit sig ned vid fönstret med en stramaljduk, medan Lena pysslade om käraste dockan.
Husfadern hade begivit sig ut på de många hjortronmyrarna för att se om det skulle kunna finnas några hjortron.
Fru Emelia Heimer är ensam kvinna i Vakåsen. Vem vill byta med henne? Hur står hon ut? Saknar hon inte bekvämligheterna från sitt finska hem? Detta är några av de många frågor som dyker upp när man tänker på bondhustrun i Vakåsen.
– Tja, säger fru Emelia, och blir en smula allvarlig, först när jag kom hit kändes det lite konstigt, det var som om jag skulle kvävas. Men sen gick det bättre och nu trivs jag gruvligt bra här i Vakåsen. Jag skulle inte vilja flytta härifrån. Jag var lite nervsjuk innan jag kom hit, men faktiskt har inte livet här i Vakåsen hjälpt mig att bli bättre och bättre!
– Folk tror väl att vi är tokiga som vill bo så här avsides – fortsätter fru Heimer, ja, dom får väl tro det då. Men det skulle vara bra nyttigt för många att bo så här en tid. Här är inget kiv och split, inga grannfejder, ingen jäkt.
– Själv kommer jag inte fram till bygden mer än en par, tre gånger per år – men det räcker. Jag har i alla fall haft möjlighet att få fara över till Finland och skall göra det även denna sommar med min finska sondotter.
Långsamt? Nej, det blir det aldrig. Jag har så mycket att göra. I vintras hade jag fyra karlar i maten, sen är det korna som ska skötas och så allt annat som hör till hushållet. Man får faktiskt vara glad om man får en stund för handarbete.
19-årige Rolf t.v. och 23-årige Tage är kraftiga pojkar, som vildmarkens isolering inte lyckats driva in till tätorterna. Båda hugger, sår och skördar nu på de områden där 1600-talets finnar bröt mark.
Sjuk i släde över skogarna
– Hur gör Ni vid sjukdomsfall? – Vi klarar oss bra från sjukdomar, svarar fru Emelia. Karl fick härom vintern ett slag över bröstet så han skadade revbenen. Då fick pojkarna fara med honom i släde över skogen till Älgesjön. Där mötte en jeep som forslade honom till läkare i Bjuråker.
– Men när Ni skall fram till bygden, är det inte svårt för en kvinna att klättra över bergen?
– Jo, inte går jag lika lätt som karlarna. Om vi till exempel ska till busshållplatsen får vi nog ge oss av vid fyratiden på morron för att hinna fram till kvart över sju då bussen går. Då har vi vandrat 11 kilometer.
Och när yngste sonen skulle konfirmeras i Bjuråker fick vi gå hela vägen ner till Digerön, där vi beställde droskbil. Sen låg vi över i Brännås och dan efter vandrade vi hemåt igen samma väg. Det blev en marsch på omkring två mil.
– Men nu ser det ut att bli verkligt fint. Bolaget bryter ju väg här förbi och så småningom kanske vi får bara ett par kilometer fram till vägen. Då kommer vi ju att bo riktigt centralt, konstaterar hon med glimten i ögat.
– Och skulle vi sen få telefon också, ja då kan man inte tänka sig bättre! Men skulle jag få välja mellan telefon och väg – (det är väl knappast troligt att Vakås-borna skulle kunna få båda dessa lyxsaker) – ja då väljer jag nog vägen – slutar Emelia.
Snart 70-årige Karl Heimer har bott på Vakåsen så gott som hela sitt liv. Fädernegården brann ned, men Heimer vägrade ge sig utan byggde nytt och är i dag, en kanske av hårt arbete något sliten bonde, men dock nöjd husfar i Vakåsen
Eget kraftverk ger lyse. Sonen kör Volkswagen
Vakåsen bjuder en säregen kombination av gammalt och nytt. Kontrasterna slår emot varandra med våldsam kraft. Själva hemmanet uppvisar kontraster. Mangårdsbyggnaden är vackert röd- och vitmålad samt relativt modernt inredd – ladugård och kvarnbyggnad består av stabilt timmer, liknande grå medeltidsbyggnader. Ett stort trähjul med järnkätting driver tröskverket i uthuset. Intill trähjulet har Heimer byggt ett litet kraftverk – med turbin och övriga moderna tekniska hjälpmedel. – Det enda problemet är lågvattnet. Då kanske man blir helt utan lyse i stugan, där annars alla rum är inredda med elektriska lampor!
Ungdomens flykt från landsbygden är ju ett av vårt lands största problem. Men 19-årige Rolf och 23-årige Tage stannar i Vakåsen. De ger blanka katten i storstadens möjligheter till större förtjänster och nöjesliv. De har tagit upp sina förfäders mantel och hugger på svedjelandet. Men de följer med sin tid ändå: vid eftermiddagskaffet bläddrar Rolf i en rosenfärgad ”kulturbärare” – en kvällstidning från kungliga huvudstaden – inte direkt färska nyheter, men i alla fall … Tage visar upp sin kamera och vi diskuterar tekniska problem, medan fru Emelia fortsätter att knåpa med sin stramaljduk.
Och familjen är inte helt instängd i Vakåsen. I Stensjö står en Volkswagen av senaste modell med Rolfs namn på namnplåten! Den enda nackdelen är att det tar en stund innan man når fram till parkeringsplatsen.
Ja, Vakåsen rymmer mängder av kontraster. Man stöter ständigt på dem, även hos gårdens folk. Det är inga inbundna skogsmänniskor, nej, tvärtom! Ett mera hjärtligt ”välkommen” än här i Vakåsen får man söka efter. Hela atmosfären andas ärlighet och säkerhet. Man blir gripen av Vakåsen och man stortrivs hos familjen Heimer.
Folklif och dubbelmord.
AFTONBLADET DEN 5/7 1881
Efter Sundsvalls Tidning fullständiga vi här den korta notisen i gårdagsbladet, hvilken börjar med de kursiverade orden En ohygglig händelse:
Den 25 sistl. juni hölls auktion hos bonden Lars Erik Norin i Gässåsens by, Stöde s:n, och som vanligt vid dylika tillfällen, hade dit samlats ej blott spekulanter, utan ock en stor skara ungdom. Så sammanträffade här en del ynglingar från Medelpad med andra från Helsingland, och det visade sig redan tidigt på dagen, att sämjan dem emellan ej var stark och att en sammandrabbning ej skulle kunna undvikas.
Ty den tvedrägts eld, som bodde i ynglingarnes sinnen, uppflammade till full låga genom spritdryckernas inflytelse. Ej blott att de flesta medhade bränvin, som naturligtvis inköpts till helgen, utan på hemmansegaren Erik Petter Anderssons gård strax invid auktionsstället höll hans broder Jonas Andersson, »Ostjonke» kallad, »öppen lönkrog» der i synnerhet konjak hölls till salu.
Här omkring skockade sig ynglingarne — efter en stunds täflan i munvighet, öfvergick man till brottande och andra kraftprof, och snart var ett stormigt slagsmål på fullt allvar i gång. Medelpadingarne fingo stryk och mycket stryk, men också höll sig en af deras bästa gossar, den 23-årige torparsonen Daniel Danielsson Åsberg, * 27/12 1857 från Gäddtjernsåsens by i Torps s:n, borta från kampen. Men eggad och uppretad af sina landsmän och kamrater, närmade han sig för att börja leken på nytt, då i vägen för honom stälde sig Carl Andersson från Vakås, en ung, för ofantlig kroppsstyrka känd helsinge, och då Åsberg ej utan vapen vågade sig på denne, vände han om och hemtade från gården ett stycke af en sågbock snarlikt en klubba och med denna i hand störtade han häjd- och besinningslöst fram. Det första slaget drabbade en 24-årig yngling Jon Olsson från Vakås by och Bjuråker, som stod lugnt och intet anande, i hufvudet, så att han föll till marken. En flicka, som såg gerningen, skyndade fram och lyfte upp hufvudet på den slagne. Munnen, näsan och ögonen voro fylda af grus och lifvet syntes redan hafva flytt.
En äldre aktad man, förre nämndemannen Jon Jonsson Wallberg från Hassela Lindsjön, gick fram för att med ord och åtbörder afstyra den vilda framfarten, men fick ögonblickligen af Åsberg ett slag öfver rygg och arm, så att han föll omkull, och då han sökte resa sig, ännu ett slag i hufvudet, så att blod började rinna.
Nu framträdde å nyo den ofvan nämnde Carl Andersson, men då han var obeväpnad och Åsberg i vildt raseri slog omkring sig, fick han ett slag öfver tummen och ett öfver nacken så att blod började flyta, hvarför han skaffade sig från en närliggande hässja en s.k. »hässj-roa», som han bröt af och återvände, äfven han nu i högst uppretadt tillstånd — men lyckligtvis för honom, som eljest lätt blifvit en mördare, äfven han, sprungo Medelpadsgossarne sin väg.
Under tiden hade Per Löf från Korpåsen sökt inskrida, men erhöll ett våldsamt slag öfver hufvudet. Allt tilldrog sig omkring kl. 4 e.m.
Nämndemannen Wallberg begaf sig, då han kommit till sans, på hemvägen, men föll snart omkull och blef liggande vid vägen, der han på aftonen fanns af en förbi åkande, som tog upp honom och förde honom till Erik Andersson Berg i Rittasbo, omkring ¼ mil från auktionsstället. Följande dag fördes han hem och dog samma dag.
Jon Olsson, åt hvilken närvarande slägtingar egnade all upptänklig vård, visade efter 7 timmar tecken till lif och blef den 26 på e.m. förd till hemmansegaren Jonas Engman i Stensjön Hassela, der han dog den 28 på middagen, utan att hafva kommit till sans.
Wallberg efterlämnar hustru och 2 söner, Jon Olsson har föräldrar, bonden Olof Jonsson och hans hustru Anna Ersdotter samt 1 bror och 4 systrar.
Mördaren D. Åsberg, har likaledes föräldrar och syskon i lif.
Den 28 på morgonen begaf sig Åsberg in åt skogarne, efter att hafva yttrat till sin moder, att de ej mera skola se hvarandra.
Kronolänsman har i telegram underrättat k. befhde om mordet på J. J. Wallberg.
DANIEL DANIELSSON ÅSBERG, * 27/12 1857 (Af Tuna Häradsrätt dömd 20/9 1881 till straffarbete i 2 år för dråp. Slutar 19/4 1883.)
KÄLLA: Kungliga Biblioteket
AVSKRIFT: Viveca Sundberg
DAGENS NYHETER den 4 april 1887
Läs mer här om dråpet och dess följder
Vakåsen Bilden utlånad av Mona Spartan år 2002
Jubben
I Vakås hade Jubb-pelle en liten koja (Vakås-Kalles mormor och Jubbens mor var systrar) de hjälpte honom de sista åren med förnödenheter då han inte kunde jaga längre. Även andra bistod ibland med mat, ju äldre han blev, ju svårare var det att klara sig i skogarna.
Jubbens lilla stall intill kojan i Vakås
Då Åke Wiberg, fjärdingsman i Bjuråker mötte Jubben på vägen stannade han bilen och bjöd på skjuts. Jubben var då i Ängebo för att köpa en storväst för han ville fara till Amerika. Wiberg hade fått reda på detta, och nu ville hämta honom för att han skulle få vård.
– Vart ska vi åka då, frågade Jubben
– Vi kan väl åka till Sundsvall, sa Wiberg
– Men då måste jag till Albert i Råka först med hunden och geväret, sa Jubben, och så blev det.
Så körde Wiberg honom till Sidsjön men där tyckte de inte han behövde vård för sinnessjukdom, så efter några dagar fördes han till ålderdomshemmet i Lia där han levde sina sista år. Där avled han 1954 i en ålder av 78 år.
Jubbens bosättning på Vimans stuggrund vid Vakås.
Hans gevär och jaktväskor m. m. på Bjuråkers Forngård.
Orsaken till att Per Hellberg brev an enstöring i Hälsingeskogarna säjs skall ha varit att han miste sin käresta Katrina från Älgebo vid en drunkningsolycka. Hun skulle springa till affären för att handla, en dag i augusti 1893, då hon föll i Svågan. Hon höll fortfarande slanten i handen då hon hittades. Hon var född 1875 och blev endast 18 år.
Källa:
Boken: Berättelser från förr, sid. 125
Bjuråkers Hembygdsförening
—46F1— Bjuråkers släktbok
(Y8) PEHR ANDERSSON, 9/11 1809 i Borgsjö sn, V.-norrl., (Finnsjö-Pelle). G. 1/12 1844. Husman. Bos. i Brännås, Jubba, Bjuråker. † 4/8 1867 (bröstinflammation).
2F7 BRITA JONSDOTTER, * 17/5 1800, d. t. nybygg. J. Clementsson i Brännås, Bjuråker. Änka e. sold. J. Säl i Brännås. † 30/1 1875 (bröstsjukdom).
PEHR * 19/6 1825 2
ANDERS * 18/6 1846 3
—2—
1 PEHR JOHANSSON, * 19/6 1825 i Brännås, Bjuråker. G. 3/4 1853. Bonde i Trossnarv 2. † 6/1 1877 (bråddöd).
5B11 ANNA LARSDOTTER, * 7/2 1836, d. t. bonden L. Larsson Trossnarv 2. † 13/11 1882 (slag).
BRITA * 18/7 1853 4
LARS * 27/4 1855. † 19/7 1855 (kikhosta)
CARIN * 27/11 1856. † 12/8 1865
ANNA * 24/1 1858 5
LARS RASK * 17/8 1859. † 8/1 1883 (mördad genom knivhugg)
PEHR * 25/8 1862
ANDERS * 1/1 1865. † 9/1 1866
JONAS * 8/1 1866. † 9/5 1931
ANDERS * 11/2 1867. † 1/8 1868
CARIN * 29/10 1868. Utfl. t. Ljusdal 1888
SIGRID * 24/3 1870 1G40
KERSTIN * 26/5 1873. † 24/6 1873 (svaghet)
ANDERS * 18/10 1874. † 26/6 1875 (scharlakansfeber)
KERSTIN * 23/10 1876 6
—3—
1 ANDERS PEHRSSON HELLBERG, * 18/6 1846, s. t. husman P. Andersson i Brännås, Bjuråker. G. 1/11 1874. Torp. i Brännås. † 11/10 1919
35G88 CARIN CARLSDOTTER, * 5/2 1833, d. t. krononybygg. C. Dahlqvist i Vakås, Bjuråker. † 7/3 1914
PEHR * 21/2 1876. Jôbben. † 12/9 1954 Pelkens
GÖRAN HERMAN * 17/6 1877. Utfl. t. Norge 1909
HT den 12 juni 1986
Strövtåg i norra Bjuråker
Vakåsen. Rune Lööv berättar om hur Vakås-Kalle levde i den här gården vid Långvattnets strand.
Fr. v. Kerstin Cederkvist, Anna Dahlbäck, Sven Skytt, Arne Forsberg, Runel Lööv och Birgitta Forsberg.
Rune berättade om det enorma arbete och den stora möda Vakås-Kalle lagt ner under den tid han bodde här med djur och primitivt jordbruk. Ladugården är i dag borta efter en brand. I omgivningen kunde ses rester av dammluckor och det sågverk som tidigare fanns i ån mellan Långvattnet och Lockjärv. Man hade också ett eget kraftverk för strömförsörjningen.
Text och bild Bo Silver
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62