Dellenportalen har samlat uppgifter om Moviken från intervjuer, böcker, fastighetspapper och i olika arkiv.
Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Till skillnad från andra är det okej att använda något av Dellenportalens uppgifter och bilder om ni anger Dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Se utställningar Konst i Hamn.
Se Moviken Art
Lyssna till intervju med Johan Kvick.
Johan Kvick född 14/6 1906 i Harmånger. Änkling 18/4 1966. Död 13/6 1985 i Strömsbruk
Järnvägen Moviken-Strömbacka 70-åriga epok, under rubriken Tåg-Bilar
Se filmen om Movikens masugn, berättad av professor Harald Brodin
Se Nitas vackra höstbilder från Movikens hamn.
Läs om Movikens kolugnar.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Läs här om floran i Moviken
Movikens masugn med Norra Dellen i bakgrunden 2016
1786 kallades vägen ner till hamnen ”Järn bo vägen”.
Karta 1796
Innehåll
1. Kanalen
2. Kolhuset
3. Lokstallet
4. Smedjan
5. Bruks kontor/Gamla skolan
6. Masugn
7. Herrgården
8. Annex
9. Vagnslider-Bostad-Is-källare
10. Oxstall
11. Gamla ladugården
12. Kvarn/tröskloge
13. Sjöstugan
14. Kolarskolan
15. Fotbollsplan
16. Festplats
17. Plantagen
18. Hamnen
Kanalhuset byggdes 1862 och revs 1970
HUDIKSVALLS TIDNING Tisdag 24 augusti 2002
Den handgrävna kanalen som byggdes 1862 utgjorde en nödvändighet för järnbruket.
Foto: Jan Olsson
Minnen från en svunnen epok. Här släpptes det dämda vattnet ned till från den dämda kanalen. På bilden ses Åke Nätterö, representerande Movikens kultur- och miljöförening.
Åke Nätterö med det spett till dammluckan han funnit efter att området kring den handgrävda kanalen avslyats
Det här är vad som återstår av kanalhuset. Den vackert smidda vredet med vilket man reglerade vattenmängden, blev ordentlig tilltufsat vid rivningen när byggnaden drogs omkull.
En bild på Kanalen tagen från den plats där kanalhuset stod. Bortom kröken fortsätter kanalen ca 100 meter till.
Här fanns en dammlucka som nu är borta. På stenarna ovan ligger spärrhaken och det långa specialspettet till dammluckan. På andra sidan den här stensättningen börjar kanalen och det var här man reglerade om vattnet skulle rinna till kanalen, masugnsdammen eller både ock.
Första delen av kanalen som den ser ur i slutet av april 2021
Gråsjöbäckens vattnet kommer från Gråsjön och det rinner ner till masugnsdammen.
Det här är Gråsjöbäckens utlopp vid Gråsjön.
Inspektor Otto Lagerholm vid dammhuset i Gråsjön
Två bilden från Gråsjön. I det lilla huset finns dammluckan med vilken man kunde reglera vattenståndet i sjön.
1. Kanalen
Kanalen byggdes 1862. Efter ett par torrsomrar som gjorde att vattnet i den ordinarie dammen inte räckte till grävdes en kanal för hand som är ca 200 meter lång och 4 – 5 meter bred och har troligtvis varit närmare två meter djup. Vattnet kommer från en ca 3 km. högre upp belägen sjö, kallad Gråsjön. Även Gråsjön dämdes upp och därmed fick man ett betydligt större vattenmagasin. Se här karta över Gråsjön
1903 när Masugnen byggdes om och en ångmaskin blev installerad upphörde kanalens betydelse som kraftkälla, men fick från 1907 en annan viktig betydelse, nu som färskvatten magasin. Vattnet rann då liksom nu ner till masugnen. Troligen var det etablering av affär i Moviken som avgjorde att man drog borrade stockledningar från Masugnen, till affärens uppståndare (den finns kvar), förbi vitkasern och vidare fram till skolan.
1959 fick gårdarna i Moviken gemensamt vatten, därmed upphörde kanalen som vattenmagasin. Den torrlades och fick växa igen, till det att undertecknad röjde fram den och släppte på vattnet i början av 2000-talet.
Från kanalen leds vattnet i en grov gjuten tub under landsvägen fram till smedjan och Masugnen. Under 1800-talet stod blåsmaskinen i smedjan.
Smedjan eller blåsmaskinhuset revs 1965 och kanalhuset revs 1970, eller snarare drogs omkull med hjälp av kraftiga timmerbjörnar, s k dubbelverkande pumpbjörnar.
Se bild och beskrivning hur olika timmerbjörnar fungerar: Veckans Pryl 182.
2. Kolhuset
Kolhuset var 2000 kvm stort och rymde 7000 kolstigar. Det byggdes 1903 och revs 1959. Läs mer om kolhusets viktiga roll i sammanställningen om Movikens kolugnar.
Det fanns sex kolkärror som skulle fyllas med 7 hektoliter eller 700 liter kol ( kolets vikt ungefär 105 kg eller 150 kg per 1000 liter).
Vid maximal arbetstakt förbrukade masugnen två fyllda kolkorgar var 20:de minut dygnet runt. När uppsättaren behövde kol gick han fram till fönstret, där han drog i en spak för att vinscha upp kolbjörn (vagnen med kolkorgar) med två fyllda kolkorgar. När vagnen kommit upp lastas kärrorna av och två tomma kolkärror får följa vagnen ner igen. Under tiden pågick lastning av två kolkärror i kolhuset. Det var två kolfatare som arbetade i det 2000 kvm stora kolhuset. Svarta av koldamm harklar en av dem kol i ett kolfat som den andre bär och tömmer i närmaste kärra. På utlagda plankor med en avlastande bärrem över axeln kärras lasten omkring 100 kg, – 40, 60 eller 80 meter genom kolhuset över landsvägen till kolmottagarhuset. I kolmottagarhuset finns den flakvagn som kallas kolbjörn vilken är nedsänkt i marknivå för att underlätta lastning. Två kolkärror följer med på varje upp och nerresa.
Den spårbundna uppfordringsbanan går mellan kolmottagarhuset och kransen. För att motverka banans lutning var vagnens bakända upphöjd.
Se bild från Hälsinglands museum.
Kolbjörn med sin upphöjda bakända, här på väg upp till kransen med två fyllda kolkorgar
Kolbjörn, som vagnen kallades, här på väg ner med två tömda kolkorgar.
Inkörsbryggan till kolhuset
Malmbana och malmbås
En okänd person som sitter i en stjälpflake. Strax bakom honom ser vi banan som gick i till masugnen. Därefter syns malmbanan och kolhuset
1950 började träden att skymma malmbåsen
1959 är all järnväg uppriven (den revs upp 1953) och malmbåsen borta.
Framför kolhuset ligger timret efter Uddses eller Gammel-Leanders.
Se bild från Hälsinglands museum.
Se bild från Hälsinglands museum.
Baksidan på kolhuset. Bilden är från 1959, kort tid före rivningen.
Kolhusets baksida
Kolhuset och gamla skolan till höger som stod på den plats som idag är en parkeringsplats
Framför kolhuset. O. H. Larsson Delsbo och W. Svensson Näsviken.
Från vänster Leander Lindgren, Herbert Stolt och Artur Trygg
Interiör av kolhuset
Kolhuset revs 1959, då man ansåg att det skulle kosta för mycket att reparera och underhålla. August Hahne som gjorde ett besök under rivningen tog ovanstående bilder.
Kolhuset söderifrån. Lägg märke till hur nära landsvägen gick
Samma plats 31 aug. 2018
Se bild från Hälsinglands museum.
Se bild från Hälsinglands museum.
3. Lokstall
Som framgår av namnet var det här som loket förvarades under vintern. Loket fick sin översyn och service under de månader när järnvägen inte var i bruk. Även järnvägsvagnarna behövde översyn allt som oftast. Hjul blev trasiga, och det var stort slitage på bromsklossar som behövde bytas med jämna mellanrum
På bilden ser vi förutom masugn och affären (längst bort i bild), smedjan, att lokstallet har tillkommit, kontoret och f d skolan, malmbåsen och det runda taket där man lastade kolvagnen, (kolbjörn).
Lokstallet i närbild. Smedjan är redan borta, snart även lokstallet. Nu finns bara fundamentet kvar.
Det här är fundamentet efter lokstallet. Smörjbryggan som fanns under golvet är igenfylld.
Loket, troligen vid stickspåret till malmbåsen på 1920-talet. Lok med malmvagnar.
En ung August Hahne i samtal med Abraham Sahlin
.
4. Smedjan
1847 gjordes den här teckningen. Från vänster ser vi ladugården, herrgården och klockstapeln för vällingklockan. Dammhus och verkhus samt masugn med uppkörsbrygga. Troligen är det kolhuset som syns längst till höger.
Foto från 1862. Smedja och rostugn är nybyggda. Vi ser den gamla herrgården och att klockstapeln står mellan herrgården och masugnen.
På den här bilden ser vi att herrgården har flyttats liksom klockstapeln med vällingklockan
Bilden visar Masugn, smedja/lokomobilhus, malmbacke med sex oxdragna malmvagnar.
Bilden är före 1903 då masugnen blev ombyggd och fick den en extra rostugn och ångmaskin.
Här ser vi malmavlägget och det smala spåret dit ut. I förgrunden ligger en malmvagn upp och ner från den tid när oxarna drog malmvagnarna.
Lokomobilhus/smedja
Smedjan. Eskil Holm och Wilhelm Lindgren. Bild ur Erik och Gösta Holms familjealbum.
Från kanalen leds vattnet i en grov gjuten tub under dåvarande kolhus fram till smedjan där blåsmaskinen stod. Smedjan eller blåsmaskinhuset var uppdelad i tre rum. I ett rum fanns en vattenturbin, vars axel gick genom väggen ut till det rum där vevaxel och blåsmaskin stod. Blåsmaskin arbetade som en kompressor där en kolv gick fram och åter i en stor cylinder. Den var dubbelverkande med luftuttag och backventiler på båda ändarna. Ovanför dem förenade sig rören till ett. På cylindrarnas gavlar fanns det luftintag med klaffventiler där luften sögs in när kolven gick åt motsatt håll. Genom att blåsmaskinen var dubbelverkande uppstod aldrig några luftstötar.
Från blåsmaskinen gick det ett grovt plåtrör på bockar fram till varmapparaten och ringtrummans tättor eller blåsrör. Genom varmapparaten var blästerluften förvärmd innan den blåstes in i ugnen. Varmapparaten stod intill ugnen och fick sin värme från rör som löpte runt kransen på masugnspipan. Masugnsjournaler visar att blästerluften uppgick till omkring 150 grader. Mellan hyttan och blåsmaskinrummet gick en ringledning av järntråd som var fäst vid en pingla. När det behövdes mer bläster eller när den skulle stängas av så ryckte man bara i tråden.
Kolven i cylindern måste smörjas med jämna mellanrum för att inte kärva fast. När detta gjordes tog man finmalen blyerts på en spade som man höll framför insugningsöppningarna, så sögs blyertsen in i den omkring 70 cm i diameter stora cylindern.
Vintertid när vattentillgången var dålig fick blåsmaskin drivas med hjälp av lokomobilen som sommartid användes nere vid hamnen. Lokomobilen gick på fyra hjul men var så tung att det krävdes fyra oxar för att dra den upp till blåsmaskinhuset.
År 1903 installeras ångmaskin i masugnen och därmed upphörde kanalens liksom lokomobilens betydelse som kraftkälla. Kanalen kom även i fortsättningen att spela en viktig roll som färskvattentäkt
Från kanalen går fortfarande ett rör till maskinrummet i masugnen. Fram till 1959 gick vattnet från masugnen vidare genom stockledningar till affären, skolan och närliggande hus, därefter fick hela Moviken gemensamt vatten och avlopp.
HUDIKSVALLSPOSTEN DEN 16/4 1901
Brefkort från Bjuråker
Otack är världens lön. För några år sedan fattades å kommunalstämma i Bjuråker ett beslut att »kläder efter i lungsot döde personer inom socken, skulle af kommunen inköpas och uppbrännas». Beslutet kunde dock icke realiseras, ity att man icke alltid kunde komma åt att få köpa sådana kläder, efter som vederbörande i de flesta fall själfva ville å auktion skaffa sig så mycket betalt för kläderna som möjligt, hvilket också låter sig göra, ty vid lantauktioner vistas i de flesta fall langare, och när vin går in går vettet ut, så att köplusten är vanligen rätt stor. För öfrigt hade nog realiserandet af en sådan plan blifvit för kommunen dyrbart i längden.
Men för någon tid sedan framställde kommunalnämnden till stämman ett förslag att iordningställa en desinfektionsinrättning eller ugn vid Moviken, där tuberkelsmittade kläder skulle kunna renas. Förslaget, hvilket grundade sig på ett ganska varmhjärtadt samt liberalt erbjudande utaf bruksförvaltare Tycko Bovallius i Strömbacka, nämligen att bruket skulle fritt släppa till vattenånga från en i Moviken befintlig och dagligen i bruk varande lokomobil om socknen ville gå i författning om att bygga ett ångskåp, i hvilket kläder skulle hängas in, för att renas från smitta. Förslaget antogs enhälligt af stämman, men öfverklagades sedermera hos landshöfdingeämbetet utaf vissa vederbörande inom socknen, hvilka dock den gången brände sina kol förgäfves, ity att landshöfdingeämbetet ansåg att klagomålen icke borde till någon dess åtgärd föranleda. En desinfektionsugn vid Moviken blir alltså en verklighet.
Men till råga på eländet har nu i dessa dagar å auktion inom socknen sålts kläder jämte andra saker, hvilka tillhört 2 om ej 3 lungsotspatienter.
Det är verkligen hemskt att det ända in i det 20:de århundradet finns folk som äro till den grad likgiltiga, då nu för tiden så mycket göres för att om möjligt hämma smittans vidare spridning.
Det kan med fog tyckas att ofvan nämnda försäljning med litet god vilja skulle kunna uppskjutas till frampå sommaren, då det är att hoppas att desinfektionsinrättningen vid Moviken är tillgänglig för allmänheten, där man för någon billig ersättning kan få kläder renade från tuberkelbaciller och annat otyg för att sedan med lugnt samvete till äfventyrs kunna utbjuda dem till spekulanterna.
Men när ingenting annat tycks hjälpa, så må vi dock få hoppas att vår lagstiftande församling redan under denna riksdag stiftar en lag som sätter p för att genom försäljning utaf kläder efter lungsotspatienter (innan de undergått desinfektion) sprida smittan.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Smedjan eller blåsmaskinhuset revs 1965 och kanalhuset revs 1970.
Det här var en vanlig syn när järnvägen var i drift. Det var både gratis och roligt att åka med på vagnarna upp till Strömbacka. Här kan du läsa mer om järnvägen.
Bild utlånad efter Kurt Samuelsson
2015 ser platsen ut så här. Till vänster gick den ordinarie järnvägen. Till höger gick stickspåret till malmbåsen. Nu ser vi bara hålen efter bortruttnade syllar. Sedan oxarna kopplats ifrån sköts vagnarna för hand fram till malmbåsen. Spåret över malmavlägget låg helt vågrätt, och vid det tionde och sista malmbåset låg spåret 3 meter över marken.
5. Gamla skolan – Caféet
Bild efter Ossian Friberg. 1966 jämnades huset med marken för att ge plats åt bilburna besökare till masugnen.
Här låg brukets kontor, snickarverkstad och den första skolan.
På andra sidan landsvägen låg det 2000 kvm stora kolhuset. Till vänster om detta gick vägen till likboden och Högmyra. I början av den vägen låg ”Rättarboden” som var en förrådsbyggnad. Bakom den låg skolans dass. I den byggnaden förvarades allt från saltströmming till olika jordbruksredskap. En säregen sak var små klubbor med långa skaft. På vårarna mobiliserades småpojkarna (8-15 år, storpojkar 15 -18 år) ut för att slå rukor. Korukor från föregående års betande kor. Som bas över pojkarna var Adolf Nyström som då slutat arbeta men blev utkallad att basa över rukknackarna några dagar. Arbetet gick till så att ungdomarna ställdes på linje. Rukorna ställdes på högkant, och så dammade man till dem med klubban så att gödseln spred sig som ett mol. Fick rukan ligga kvar blev där en stor tuva som korna inte ville äta.
Klockan 6 på morgonen ringde trädgårdsmästare Andersson i vällingklockan på skolans tak, senare caféet, och då samlades arbetarna på backen framför huset, det som idag är parkeringsplats. Rättaren delade ut jobben åt dagsverkarna som kunde vara ganska många. De som hade samma jobb varje dag kunde gå direkt till sina arbeten. Inspektorerna var aldrig uppe så tidigt som klockan 6.
Vällingklockan satt från början i en egen klockstapel på herrgårdens gårdsplanen Den flyttades sedan till taket på gamla skolbyggnaden. Omkring 1920 blev den flyttad till taket på nya ladugården.
1928 bildades klubben MOVIKEN SDUK (Socialdemokratisk ungdomsklubb) med 43 medlemmar. 1947 gick föreningen in i Strömbacka SDUK där de startade en amatörteatercirkel. År 1949 inköptes fana. 1951 hade föreningen 60 medlemmar.
Fastigheten var från början bara byggd i en våning med kallvind men blev sedan om-och tillbyggd på med en våning där man höll fackpolitiska möten och Frälsningsarmén hade sin söndagsskola. Senare hade Movikens socialister sin klubblokal övervåningen.
1933 öppnade Olga Erlandsson café i husets södra ände. Innanför cafélokalen fanns en liten lägenhet där familjen Erlandsson bodde. Dessförinnan hade de bott i gård 30 i Pikula
De bor här till 1950 då de flyttade till herrgårdens annex 55. Olga hade då blivit anställd som föreståndarinna för herrgården en befattning hon innehade till 1975 då verksamheten upphörde.
Caféet hade Olga öppet till och från under större delen av 50-talet. Under perioder som herrgården inte hade någon beläggning öppnade Olga genast sitt café.
– 60 D 2 – Herman Erlandsson född 26/6 1901 i gård 16 Lyssna på intervju med Herman Erlandsson.
Gift 16/8 1931 med Olga Eriksson född 18/10 1906 i Ängesholm
Två barn
Siv 23/9 1931. Hon gifte sig med boxaren Karl-Erik Kjellin.
Birgitta 28/10 1936 Gift sedan 1967 med Jan Olof Anth. De kom sedan att äga masgården 39.
Bilden tagen från Vitkasern av Ossian Friberg
Maj-Lis Wiberg utanför Caféet. Kolhuset i bakgrunden
Den här stiliga killen heter Eskil Holm. I bakgrunden syns herrgården.
Bild ur Erik och Gösta Holms familjealbum.
6. Masugn
Moviken 54
2:6
Flygfoto 50
Karta 1796
Den 10 oktober 1794 beviljades privilegier (tillstånd) att uppföra en masugn i Moviken. 1796 var den provkörd och klar och i jan 1797 startade driften. Masugnen var byggd som mulltimmerhytta. Dess övre del var utvändigt klädd i timmer och isolerad med jord sand och mull Den vilade på huggen sten, ca 12 meter i fyrkant och var ca 10 meter hög. Pipan bestod av eldhärdig sten och hade en diameter av ca 2 meter. Exakta mått är svåra att ange då uppgifterna varierar.
Att masugnen ligger lågt till den omgivande naturen är helt naturligt av två anledningar.
1. Det var viktigt att vattenkraften som drev hjulet till blåsbälgarna låg så lågt som möjlig för att kunna utnyttja vattnets hastighet och tyngd.
2. Att minimera höjden till pipan vari malm, kol, och kalk skulle tippas. Allt måste kärras upp för hand längs en lång uppkörsbrygga.
Moviken 1832. Teckning av herrgården och masugnen ur boken: Pappas lydige son, sid 205. Till vänster fejs byggnaden och herrgården.
Tappning av slagg i Movikens masugn
KALK
Kalksten, äv. kallad limsten, togs från Öregrund, möjligen även Gotland. Den skulle i möjligaste mån vara fri från kiselsyra, lerjord och svavel. Under 1800-talet brändes den på öppna bål i sjöbohagen. Även gamla rostugnen användes troligen till att bränna kalk. Kalken kärrades från masugnens mellanplan längs en hög brygga till taket på kalkboden där det tippades ner genom ett hål. I kalkboden förvarades och släcktes kalken. Den del av kalkboden där detta pågick är nu riven. Ett foto bekräftar detta.
När kalken breddes ut på golvet och begöts med vatten kokade den och en spred en stark och frän ånga som sved i både ögon och hals. Att släcka kalk var ett hälsovådligt och otrevligt arbete som inte är särskilt uppmärksammat.
Bränd och släckt kalk framställdes redan på romartiden Det blandades med vulkanisk slagg och tegelmjöl till en cementliknande massa. Tekniken glömdes bort men återupptäcktes på 1700-talet. Våra dagars cement utvecklades av engelsmannen I. C. Johnson 1844. Cement finns idag i många varianter men som grundrecept tillverkas cement genom en finmalen blandning av kalksten och lera som bränns i hög temperatur till sintring/hopsmältning. Efter avkylning finmals det sedan till cementpulver.
Murbruk är en gröt av släckt kalk, sand och vatten som hårdnar när koldioxid tas upp ur luften.
Enligt Bernt Stolt stod en kalkkross kvar invid masugnen fram till mitten av 1940 – talet
Ossian Friberg berättar att han minns när det brändes kalk i sjöbohagen alltså i slutet av 1800-talet. Kan möjligen slaggstensfundamentet intill järnvägen i sjöbohagen ha något med lastning och lossning av tunga kalkstenar att göra? Ingen har lyckats förklara bakgrunden till detta fundament.
Det brändes kalk som kärrades ut och tömdes genom ett hål i taket till kalkboden där man stod och ”släkte” kalk. Till vänster stortäkten. Bild tagen från kransen
BOKNING/MALMSLAGNING
På malmbacken arbetade tre man. Innan malmen blev förd till rostning måste malmslagaren eller bokaren slå sönder malmen för hand med slägga på malmbacken, till knytnävsstora stycken. Mindre bitar innebar fler brottytor och effektivare rostning. Att arbetet var farligt vittnar en person om (Lars Sjöholm 1862 – 1917) vars syn inte gick att rädda sedan han träffats av en förlupen stenflisa. Efter olyckan fick malmslagarna ett finmaskigt nät som skydd för ögonen.
”Påskjutare” kallades den person som längs utlagda plankor kärrade malm i skottkärror fram till malmgroparna där de tömdes i malmhundarna. Malmhunden gick ned i en fördjupning i marken så att enbart överkanten låg i markhöjd. Genom ett manöverorgan kunde påskjutaren vinscha upp malmhunden och sedan bromsa den ner igen till sin plats i gropen. När malmhunden kom upp till toppen, förde den undan en lucka som täckte öppningen samtidigt som en spärr fördes undan i botten på malmhunden så att den öppnade sig och malmen föll ur. På nervägen, stänges åter toppluckan liksom malmhundens botten
På den nya rostugnen fanns en enklare konstruktion. När malmhunden kom upp med sin last till pipans påfyllningshål blev det stopp för framhjulen, medan dess bakre del fortsatte att lyftas med påföljd att malmen rann ner i pipan. Därefter kunde vagnen bromsas ner till marken igen.
Herrar med Inspektor August Hahne som andra man från vänster, framför uppfordringen till rostugnen.
Grop för malmhunden
Hålet i marken efter malmhunden finns fortfarande kvar
En dålig bild som togs innan malmbåsen togs bort. Fotografen står troligen på uppkörsbryggan till kolhuset.
ROSTNING AV MALM
Råa malmstenar innehåller stora mängder fukt och orenheter.
Svavel gick delvis att avlägsna, vilket annars kunde förorsaka s.k. rödbräcka.
Fosfor som kunde förorsaka s.k. kallbräcka, kunde inte avlägsnas vid rostning
Emanuel Svedenborg skriver i son bok ”De ferro” följande. På marken lades korsvis 2 à 3 lager med stockar som antändes, och ovanpå lades ett lager malm som antändes. När denna malm blivit väl genomglödgad och rasat ner på det underliggande kollagret, pålades ett nytt lager ved samt därpå ett lager malm, och så fortsatte man tills så mycket malm blivit bränd som för tillfället behövdes. Om malmen var så svårsmält att kalk måste tillsättas för att man skulle få en tillräckligt flybar slagg, så brändes även kalksten tillsammans med malmen
Man gjorde även malmbränning i rostgropar. Rostgroparna grävdes i en backsluttning och fodrades på tre sidor med gråstensblock, under det att framsidan lämnades öppen. Rostmurarna låg helt ovan jord med draghål nedtill. I dessa rostgropar och innanför dessa murar inlades omväxlande lager av ved och malm och ett lager av kolstybb varpå eldsättning skedde
Problem uppstod när värmen blev för stark och malmen började slagga vilket gjorde den hård och svår att boka/krossa.
Rostningen borde ske långsamt och inte med så stark värme ansåg auktoriteten i Iggesund Sven Riman. 1720-1792. På Sven Rimans begäran förordnade bergskollegium vice notarien Bengt Andersson Qvist att biträda Riman. Qvist utvecklade rostugnarna till verkliga ugnar med särskilda eldstäder i vilken elden kunde hållas en längre tid..
År 1760 byggdes de två första rostugnarna. Den ene byggdes i Österbo masugn i Hedvigsfors och den andre vid Långvind.
Österbo rostugn var 12 m lång och 6 m bred. Följande år 1761 byggdes rostugn och en ny masugnspipa av slaggsten i Iggesund. Rostugnen blev dock inte till belåtenhet.
Den första upprättstående ugnen i Sverige med konisk form och med rostgaller i botten, byggdes år 1808 av W. Rappe vid Braås bruk i Småland. År 1828 konstruerade J. Schedin en rostugn som snart kom till allmän användning. Som bränsle användes kolstybb och småkol som blandades med malmen.
Flera framstående personer, som N. G. Sefström, N. Starbäck och C. D. af Uhr arbetade enträget på en förbättrad rostugn. Var för sig konstruerade de rostugnar där eldning skulle ske i särskilda eldstäder så att bränslet inte kom i direktkontakt med malmen, utan malmens upphettning skulle ske genom rökgasernas uppåtgående genom ugnen. De här vedeldade rostugnarna fick mycket liten användning och det var först sedan Starbäck år 1840 vid Långshyttan byggt en rostugn som eldades med masugnsgas som ett verkligt framsteg kan noteras.
År 1847 byggs vid Tenninge bruk en av J. Åkerman och I. G. Clason förbättrad typ av rostugn som även den eldas med masugnsgas, och 1850 började E. Westman bygga en hel rad rostugnar som eldas med masugnsgas. Med stöd av sina erfarenheter bygger Westman år 1867 vid Karlsdals bruk en rostugn av fullt tillfredsställande konstruktion.
Gamla rostugnen i Movikens förefaller vara en ugn av Westman typ.
Movikens första rostugn byggdes i början av 1830-talet
Efter ombyggnaden 1903 användes masugnsgas som togs från en ficka i övre delen av masugnspipan som tillföres rostugnarna genom en grov trumma.
Att vara rostugnsarbetare var ett förhållandevis lindrigt och självständigt arbete. Arbetslaget bestod av tre man på varje skift.
Varannan timme, sedan blästern blivit avstängd, harklades färdigrostad malm ut genom ugnarnas åtta luckor till breda kärror med små hjul för att kärrades till olika malmfickor. Varje malmsort hade sin speciella plats och man rostade naturligtvis bara en malmsort åt gången. När pipan var fylld innehöll den ca 30 ton malm. Om värmen varit för hög klibbade malmen ihop sig. Därför fanns det trespettluckor ovanför varandra där rostugnsarbetarna fick klättra upp på en stege och med långa spett bryta isär de hopklibbade malmklumparna innan de kunde rakas ut
Efter en lyckad rostning var malmen torr och lätt att krossa i tuggen innan den transporterades upp till kransen för smältning.
Torr malm innebar mindre åtgång av kol. Ändå var fukt från malm och kol ett ständigt problem som kylde ner masugnsprocessen
VAD HÄNDE VID KRANSEN?
Vid kransen var taket öppet. Det beskrivs som ett fyrverkeri när uppsättaren tömmer sina två korgar kol direkt ner i pipan. I pipan brinner masugnsgasen med en kort öppen låga. Antändningstemperatur är 607 grader. Gasen bildades i masugnspipan och består av kolmonoxid eller koloxid, som är en brännbar gas med högt energivärde. Som gas är koloxid luktfri och mycket giftig. Den bildas vid ofullständig förbränning och finns i gengas, stadsgas och bilavgaser. Inte att förväxlas med naturlig koldioxid.
Efter en gjord sättning/påfyllning tände man på ett papper och la över för att förvissa sig om att den uppstigande gasen verkligen brann.
Vid ett tillfälle kunde ett läckande gasrör under kransgolvet ha slutat mycket illa.
Den starka värmen som förekom vid kransen, förde med sig att man drack mycket vatten. Vattnet var utblandat med havremjöl för att inte laka ur kroppen på mineraler.
Vid kransen rådde treskift med ledighet var tredje söndag. Även under den tid när det var 12 timmars arbetstid. Före 1918.
Här härskade Masmästarens närmaste man – påsättaren eller uppsättaren. Han var en person med stor erfarenhet och ansvar för järnets kvalité. Han bokför varje sättning, vilka malmer som användes och hur mycket av varje sort, liksom mängden kalk. Detta blev sedan renskrivet av bokhållaren i en stor bok som kallas masugnsjournal och finns bevarad i arkivet i Iggesund.
Från krossen kom rostad malm upp till kransen med en lindragen vagn som automatiskt kunde tömma sitt innehåll i rätt malmbås. Malmen innehöll bl. olika mängder kisel, därför sorterades de i olika bås.
I fem av malmbåsen kunde 10 ton rostad malm förvaras och i det sjätte båset förvarades kalk. Med hjälp av en skopa (kunde fyllas med 400 kg) som hängde i en våg på en travers, vägde uppsättaren upp malm och kalk till rätta proportioner. I allmänhet blandade man olika malmer för att få fram rätt sammansättning, undantag var malm från Dannemora (järnhalt 55 – 60 %). Den malmen var som man sa, engående då den bestod av blandsten med överskott av basiska oxider (kalkhaltig malm) som ensam kunde ge en god slagg. Den hade även en hög procentsats mangan som var en fördel eftersom det bidrog till att göra slutprodukten segare och hårdare.
Med skopan vägdes malmen upp och spreds sedan runt kransen, den ring av gjutjärn som kringgärdar pipan. Så fylldes pipan med två stora korgar med träkol. Därefter använde uppsättaren en \”raka\”, som han förde in malmen med, utefter insidan av pipan. Den tyngre malmen sjunker sedan in mot mitten där det lättare och flyktigare kolet förgasas vid 900 grader.
På telegrafen meddelar han varje ny sättning för hyttarbetarna. Efter 12 -15 sättningar – ungefär fyra timmar, gjordes det tappning/utslag. En tappning tog ungefär 10 minuter.
Vartefter fyllningarna sjunker ihop görs nya sättningar. Det var viktigt att pipan var fylld hela tiden annars kunde kransen, liksom hela kransgolvet bli mycket varmt. Träskor var en vanlig fotbeklädnad för de som arbetade vid kransen.
Pipan rymde 67 sättningar vilket innebär att en fylld pipas viktinnehåll var omkring 30 ton. Det tog ett dygn för en sättning att passera genom pipan.
Kalk var den tillsats som gjorde slaggen lättflytande, skonade pipan och underlättade slaggens separation från järnet. När slaggen tappats upp och kallnat i formar till slaggtegel blev den hård och stark genom tillsatsen av kalk. Som en följd av att malm kan innehålla olika mycket järn och mineraler, varierade även mängden slagg mellan 225 – 400 kg per ton tackjärn.
Bild från masugnskransen
TELEGRAFEN
Telegrafen bestod av en lodrätt sittande träribba med en hängande vikt. Ribban löpte från ett fäste vid kransen ner till masugnsgolvet. Ribban var graderad från 1 till 20 liksom väggfästet vid markplanet. Efter varje sättning signalerade uppsättaren ner till hyttdrängen att en ny sättning var gjord, samtidigt som han sänkte ribban ett pinnhål. Signalen bestod av ett ryck i en tråd som var fästad vid den klocka som sitter på väggen intill den graderade ribban. På hyttgolvet gick resonemanget, vi tappar vid tolv, vi tappar vid femton. Då var det sättningar man menade.
NÄR ARBETSTAKTEN VAR PÅ MAX
Under en kort tid kördes masugnen på sin maximala förmåga och förbrukat då i genomsnitt 30 – ton malm och 98 kbm kol varje dygn. Slutprodukt blev 16 ton tackjärn, i volym två kbm
Gamla masugnen klarade 15 sättningar per 8-timmarsskift eller motsvarande ca 2 sättningar/fyllningar varje timme
Den nya masugnen fick en större pipa, ångmaskin, nya kraftiga blåscylindrar, ytterligare en rostugn, och telegraf. Pipan fick en höjd av 16 meter med en utvändig diameter av 5 meter. Den är byggd med tre murar, en yttermur, en innermur samt en mellanmur.
Masugnen fick kapacitet att klara 24 sättningar per 8-timmarsskift, eller ungefär 3 sättningar varje timme – motsvarande en sättning var 20:de minut. Inga raster inräknade.
En sättning bestod av 2 korgar kol a´ 700 liter = 1400 l och ca 416 kg malm och 10 – 16 kg kalk. Tillsats av kalk varierade allt efter malmens egenskaper.
En Masugns –rapport från våren 1911 visar att det vid en genomsnittlig produktion under 80 dygn hade gjorts 58 sättningar per dygn, med 14 hl kol, 457 kg malm och 15,6 kg kalk per sättning. Blästern hade 32 linjers tryck och 250 graders värme.
Arbetstakten var 2½ sättning per timme och det förbrukades 81.2 kbm kol, 904 kg kalk och 27.430 kg malm per dygn.
Av olika anledningar utnyttjades inte den kapacitet som masugnen var dimissionerad för. Dock hände det en gång att arbetstakten var över ugnens förmåga vilket resulterade i att hela masugnspipan höll på att rämna. Som bekant tål inte järn stark värme. Tre av järnbanden brast innan rådigt ingripande kunde lugna ner processen genom att strypa syretillförseln och tillsätta kalk. De trasiga banden finns fortfarande kvar. Det hände på 30-talet men årtalet är osäkert.
Under veckor eller månader kördes enbart en viss blandning av malm. Dannemora-malm var på grund av sin höga halt av mangan särskilt lämpligt till vapenklingor, kvalificerade verktyg och instrument. Genom att blanda olika malmer kunde man få fram rätt kvalitet på det järn som skulle levereras. En 100% rätt blandning kunde bestå av 14,5 % Rockett kiselmalm, 37% Wigelsbomalm, 44% Konstängmalm, 3 % Ramkärrmalm och 1,5 % Steringmalm.
Det fanns sex kolkärror som skulle fyllas med 7 hektoliter eller 700 liter kol ( kolets vikt ungefär 105 kg eller 150 kg per 1000 liter).
Vid maximal arbetstakt förbrukade masugnen två fyllda kolkorgar var 20:de minut dygnet runt. När uppsättaren behövde kol gick han fram till fönstret, där han drog i en spak för att vinscha upp kolbjörn (vagnen med kolkorgar) med två fyllda kolkorgar. När vagnen kommit upp lastas kärrorna av och två tomma kolkärror får följa vagnen ner igen. Under tiden pågick lastning av två kolkärror i kolhuset. Det är två kolfatare som arbetar i det 2000 kvm stora kolhuset. Svarta av koldamm harklar en av dem kol i ett kolfat som den andre bär och tömmer i närmaste kärra. På utlagda plankor med en avlastande bärrem över axeln kärras lasten omkring 100 kg, – 40, 60 eller 80 meter genom kolhuset över landsvägen till kolmottagarhuset. I kolmottagarhuset finns den flakvagn som kallas kolbjörn vilken är nedsänkt i marknivå för att underlätta lastning. Två kolkärror följer med på varje upp och nerresa.
Den spårbundna uppfordringsbanan går mellan kolmottagarhuset och kransen. För att motverka banans lutning var vagnens bakända upphöjd.
Järnmalmens omvandling/reduktion sker genom borttagande av syre
Reduktion, kemisk förändring av en substans som resulterar i att antalet elektroner i en atom eller molekyl ökar. Reduktion av ett ämne innebär att ett annat oxideras (redoxreaktion).I järnets metallurgi får järnmalmens omvandling till järn tillsammans med kol i masugnen betraktas som den viktigaste redoxreaktionen. I detta sammanhang är reduktionen alltså detsamma som borttagande av syre.
Enl. Jernkontorets ordlista.
Nyreparerad masugn
Av August Hahne Inspektor i Moviken
Vi utgår från att masugnen är nyreparerad ”ställd” som det heter på fackspråk. Innan den nu fylls med träkol och malm måste murarna värmas upp, formorna riktas in och muras fast och formhål och slagg timpel (hål) täppas igen. (med eldfast lera).
Framför järnhålet uppmuras en eldningsugn med öppning in i masugn, vari eldas med ved. Uppsättningshålet täcks med järnhällar försedda med draghål, varefter eldningen sätts igång. Till att börja med sakta eldning, som så småningom ökas för att upphöra om ca tre veckor.
Rökgaserna som passerar masugn och går ut genom uppsättningshålet avger sin värme till innermurarna. Efter avslutad eldning börja fyllningen av masugn med träkol och malm. Första sättningarna av enbart träkol s.k. tomsättningar, 8 – 9 till antalet varefter mindre vikter av malm sättes upp. Malmningen ökas undan för undan tills pipan är fylld.
Nu spettar man bort leran i formöppningarna, varefter träkolen börjar självantända. Järn-och slagghål täppes till varefter masugnen får vila 8-10 timmar då sakta bläster påsläppes från blåsmaskin. Man får ej glömma påsläppningen av vatten till formorna. Så snart beskickningen (malmen) börjar sjunka i pipan göres nya sättningar. Från varmapparaten, som tidigare förvärmts, påsläppes nu varm bläster
FORMAN OCH TÄTTORNA
I masugnspipans nedre del kallad ”stället” finns fyra konformade öppningar som kallas formor. I formorna sitter tättorna/blåsrören som är riktade så att de skär pipans mittlinje. Genom dessa, och med vissa intervaller, pressades det in under ljudligt vinande upp till 46 m3 luft i min för att syresätta och påskynda smältningen. Blästerluften kan varieras mellan 200 – 500 grader. Vid ställets inkommande blästerluft fanns en blästerprovare, och en annan vid ledningens början, som angav blästermängd, och inre och yttre temperaturtryck.
Tättorna är förbundna med en vattenledning, och så inrättad att de utan svårighet kan tas bort för rengöring eller höjas och sänkas i alla riktningar. De har dubbla väggar mellan vilka kylvatten ca 25 liter i minuten cirkulerar. Flera gånger varje timme måste tättorna göras rena för att inte slagga igen.
Moviken installerade varm bläster 1836 men först i landet var Brefens bruk som installerade varm bläster redan 1832.
REPARATION AV MASUGNSPIPAN
Efter vissa år, omkring tre, måste masugnen ”blåsas” ned för reparation. Nedre delen av masugnspipan blev angripen av den flytande järnmassan. Då sattes det upp en centrumstock av sammanfogade stocklängder. Den kallades för ”hjärtstocken”. På den fanns en järndubb i botten, som vilade på ett lager. Även den övre ändan av stocken var lagrad så att den gick att vrida runt. I nedre ändan fästes en ”mall” efter den form som nedre delen av masugnspipan skulle ha. Det slogs på eldfast bruk som var blandad med krossad kvarts. Överflödigt bruk skrapades sedan bort med mallen
Även masugnspipans botten måste halvsulas. Då stampade man samman eldfast lera blandad med krossad kvarts. Kvartsen var av marmortyp som tålde närmare 1400 graders värme. Vid hamnen stod en stamp som krossade kvartsstenar i tre olika kvalitéer.
Kvarts sten
ELDFAST TEGEL
Eldfast tegel skall ha jämna släta ytor och tåla temperaturförändringar upp till 1300 grader. Leran i teglet är grå eller svart och är så fet att den är osmältbar även vid vitglödgningshetta. Vid bränning får den en gul färg.
I tapphålen för järn och slagg användes eldfast lera. Vid urtappning slogs lerpluggen bort och när tappningen var klar täpptes hålet igen med en lerklut och en skyffel sand som extra stöd
Utslag
Först tappades slaggen genom det övre slagguttaget och leddes ner i gjutformar. Sedan tappades tackjärnet genom det lägre utslagshålet. Vid tillverkning av vanligt tackjärn skedde gjutningen i gjutformar direkt på golvet efter utslaget från masugnen.
Läs mer om kolning, järn, masugnar, smedjor och annat i sammanställningen:
Klicka här: Om smedjor, masugnar och annat, under rubriken Historia
Klicka här: Kalendarium under rubriken Historia
Foto från masugnskransen 1904. Till vänster syns hörnet av kalkboden.
På bilden syns vältor av vallongös som väntar på att transporteras av oxar till vallonsmedjan i Strömbacka. Först 1912 kom oxarna att ersättas av ett motorlok.
Bilden är tagen efter masugnens ombyggnad 1903. Stora upplag av vallongös som väntar på att transporteras upp till vallonsmedjan i Strömbacka. Till vänster syns malmbåsen.
1982. Bild från Arkiv Digital
7. Herrgården
Moviken 203
2:8
Flygfoto 49
Herrgården
Inspektor Otto Lagerholm
Skogskurs vid herrgården i Moviken 19-23 augusti 1957.
Bild ur Kjell Mattssons samling.
Ledare: Lars Lycken och Nils Strand.
Bakre raden:
Anders Hansson, Bertil Henriksson, Rapp-Ivar Larsson, Erik Mattsson, Valdemar Naucler, Erland Nilsson, Ragnar Stenberg, Einar Wallberg, Daniel Zacco.
Främre raden:
Bror Asp, Nils Bergkvist, Lars Björk, John Englund, Gunnar Dahlberg, Bengt Eriksson, Emil Fredin, Rolf Gunnarsson.
Herrgården med annex och trädgårdsland till höger. I övre högra hörnet syns likboden.
Kolhuset är rivet så bilden är tagen efter 1959.
Herrgården och masugnen liksom ladugården byggdes troligen samtidigt år 1796. Omkring 1862 byggdes den nuvarande herrgården. Den gamla herrgården hade legat närmare dammen men kanske blev närheten till ladugården allt för besvärande. På ett foto från 1862 finns båda herrgårdarna fotograferade. På gårdsplan stod bolagets klockstapel där vällingklockan var fästad.
Mellan masugnen och herrgårdstomten finns en byggnad som saknar äldre beskrivning. Nu används byggnaden som toalettutrymme för masugnsbesökare.
En tvättstuga för anställda Troligen var syftet med byggnaden att ge anställda möjlighet att kunna tvätta sig innan de gick hem, något som var svårt hemmavid då man ofta saknade rinnande vatten.
1909 blev en kraftstation inrymd i byggnaden för att ge lite lyse till den närmaste omgivningen. Kraftstationens kapacitet byggdes snart ut till 250 KW. Skriver Bernt Stolt.
De utrymmen som idag är toaletter var tidigare ett garage som användes av landbonn.
1950 – 51 byggdes en bastu i fastigheten. Initiativtagare var skogvaktare Arvid Åsbrink. Bastun blev mycket populär och varje fredag var det bastudag. Först badade damerna sedan herrarna. Efteråt fick man duscha i kallt vatten i det utrymme som på den tiden var herrgårdens tvättstuga. Vattnet rann med självtryck från dammen.
Vid herrgårdsdammen hade bolaget en brygga och en grönmålad eka. På andra sidan dammen finns en udde där det fanns ett långt jordfast bord med långa bänkar. Där höll herrskapet fester, när det kom gäster från andra järnbruk.
Herrgården var ju till för ett ståndsmässigt boende för brukets Inspektorer. Den planterade Ornäsbjörken som finns på herrgårdstomten är så pass ovanlig att det endast finns omkring 200 exemplar i landet. För pollenallergiker är den att föredra då den saknar hanhängen.
Herrgårdar var ofta inramade av stora höga lindar och andra storbladiga träd. Dessa vårdträds funktion var att dämpa gnistspridning vid eldsvåda.
Några ord om de som har bott på herrgården.
—23 N 3— Uppgifter ur Delsbo – Bjuråker – Norrbo släktregister
1 Robert Härdelin, * 14/8 1812, s. t. handl. A. Härdelin i Gävle. G. 1843. Inspektor i Moviken, Bjuråker. Utfl. t. Tuna 1872.
(W33) Eva Brandberg, * 28/10 1818 i St. Kopparberg, Kopp. Utfl. t. Tuna 1872.
Anders * 7/9 1844. Utfl. t. Tuna 1872
Eva * 24/2 1846, † 11/5 1847
Anna * 12/2 1847, † 4/12 1847 (kikhosta)
Robert * 17/10 1848, † 17/1 1852 (bröstinflammation)
Theodor, tv., * 12/7 1850. Utfl. t. Tuna 1872
Eva, tv., * 12/7 1850. Utfl. t. Tuna 1872
Robert * 19/2 1852. Utfl. t. Tuna 1872
Carl * 22/1 1853. Utfl. t. Tuna 1872
Laura Augusta Wilhelmina * 16/11 1855, † 15/5 1861 (brännskada)
Gustaf * 3/10 1858. Utfl. t. Tuna 1872.
Mellan 1872-1877 var Wilhelm Hägg inspektor vid Moviken. Han var född 3/11 1848 vid den Häggska egendomen vid Katthammarsvik på Gotland
Mellan 1878 – 1903 var han förvaltare vid Hedvigsfors. Under sina aktiva år gjorde han många betydelsefulla insatser för bruken i Bjuråker och inte minst för Bjuråkers socknen. Han avled 1922 och ligger begraven på Bjuråkers kyrkogård.
Ossian Friberg skriver;
Inspektor Tyko Bowallius var rätt lång och bar alltid käpp. Han gick lite snett åt det håll han hade käppen. Han var liksom lite svajig i gången, något som satt i hela livet.
Han gick mycket omkring nere vid sjön och i masugnen. I arbetet var det ju rättaren som hade hand om de praktiska detaljerna.
Bowallius flyttade till Strömbacka 1895. De hade tre barn, Irma, Ellis och Ragnar
Irma blev gift med forsmästare Tigerström. Inför deras giftermål byggde bolaget 1908 en villa åt dem på Strömbacka utefter Bergsjövägen. Ellis blev gift med Sönsteby i Hudiksvall och Ragnar blev länsjägmästare
Bowallius var förvaltare på Strömbacka till 1923. Han avled 8/6 1936
Mellan 1896 och 1898 var Jakobsson inspektor i Moviken Han var lite högtidlig och frän gentemot arbetarna.
Mellan 1899 – 1919, var Otto Lagerholm Inspektör i Moviken
Lagerholm var en mycket energisk människa. Han var ständigt ute på bruket och deltog aktivt i allt som hände. Han kunde också göra en rond ut i stugorna på bruket för att se hur kvinnorna skötte hemmet. Han var liksom faderlig i sitt uppträdande. Hans mörka stämma gav honom namnet ”Buller” eller general Buller som han ibland kallades.
Både Jakobsson och Lagerholm var ungkarlar, så det förekom nog inte några större herrgårdsbaler eller andra festligheter på herrgården under deras tid.
Lagerholm var mycket intresserad av jakt och fiske. Han passade mig om kvällarna kl. 7 vid stallet. Då ville han att jag skulle ro hans eka i Öbergstjärn där han skulle skjuta änder.
Närmast i rang och värdighet efter inspektoren kom nog rättaren och sedan ångbåtskaptenen och masmästaren skriver Ossian Friberg.
1919 tillträder August Hahne som ny inspektor efter avlidne Otto Lagerholm. Arvid Lindman var då chef för bruket. Hahne var född och uppväxt vid Hällefors i Västmanland där fadern var Lancashire smed. Hustrun Edith var född i Nyköping, Södermanland.
August Hahne 16/4 1890 – 24/4 1975. Lyssna här på intervju med August Hahne.
Gift 2/12 1916 med Edith Eriksson 25/8 1891 – 26/3 1981.
De fick två barn:
Marianne född här 22/12 1920. Gift 19/3 1955 med Ture Arvid Pettersson f. 27/7 1917 i Sala. Han avled 6/1 1982 och Marianne avled 30/10 2000, de var bosatta i Järfälla.
Maud född 8/7 1926. Efter närmare 50 år i Minneapolis USA kom hon hem 2004. Död 3/6 2005
1923 flyttar Hahne till forsmästarvillan i Strömbacka där han innehade sin anställning till 1957. Dottern Maud flyttade till USA där hon utbildade sig till sjuksköterska
Villan i Strömbacka dit August Hahne med familj flyttade 1923. Villan uppfördes 1908 av bolaget inför forsmästare Ossian Tigerström giftermål med Irma Bovallius.
Sadelmakare Emil Wallsten arbetade och bodde en tid på herrgården. Han hade sin verksamhet i ett rum mot masugnen och själv bodde han i en kammare ovanför.
– 61 D 2 – Emil Wallsten född 11/3 1878 i Rasbokil i Uppland infl. från. Hudiksvall 1914.
Gift 10/7 1915 med Hildur Hultman född 2/11 1889 från gård 16. Efter en tid flyttar paret till egen fastighet i Friggesund, där ”Wallstens sadelmakeri” blev till en mindre industri.
Räkning 20/4 1936. Arrendator Johan Jonsson, Anderbo, har bl. a. beställt en Bossa för 14.50
Landsfiskaler i Moviken
Valter Görts född den 23 juni 1899 i Kopparbergs församling. 1923 kom han hit som landsfiskal för Norrbo – Bjuråker landsfiskalsdistrikt. Uppgifterna är motstridiga. Kanske var den första utnämningen tillfällig eller blev avbruten. Till sin hjälp hade Görts fjärdingsman Hedlund som även hade körkort vilket Görts saknade. Valter Görts hette tidigare Andersson men efter sin tid i Görtsbo utanför Bollnäs lät han byta ut sitt efternamn till Görts. Närmast hade han tjänstgjort i Delsbo dit familjen också återvände enl. en tidningsnotis. Herrgården blev landsfiskalens bostad och flygelbyggnaden byggdes om till arrestlokal.
Valter Görts och hustrun Viola fick tre barn, Erik, född 1926 i Delsbo, Karin 1929 och Birgitta 30/10 1930 båda födda på Herrgården. Efter sin tid i Moviken och Delsbo återvände de till Gävle och därefter till sina hemtrakter kring Norrtälje. Dottern Birgitta blev gift med Dir. Sture Ahlgren, bilgodistillverkare i Gävle.
Valter Görts dotter Birgitta Ahlgren besökte masugnen 2003, berättade hon om lärkträden vid dammen att de var hennes klätterträd.
Omkring 1934 -1940
Efter familjen Görts kom från Delsbo polisdistrikt, landsfiskal Bertil Henriksson med hustru Karin och sonen Carl Olof född 17/6 1933. De kom till Moviken omkring 1934 och flyttade sedan till Hedesunda omkring 1940. Under deras tid här föds på herrgården sonen Lars den 8/1 1935. Han bor i Djursholm och har varit mig behjälplig med uppgifter.
Bertil Henriksson med barnen Carl Olof och Lars
Barnen Lars och Karl Olof Henriksson
Familjen Henriksson. Mor Karin med Carl Olof i knä och Bertil med Lars i knä. Killen i mitten okänd.
Sonen Lars Henriksson besökte masugnen 2005 och hade sedan vänligheten sända ett kollage av kopierade bilder.
Efter Bertil Henriksson tillträddes platsen av landsfiskal Lars Törngren från Ljusdal. Törngren med hustru Henriette, Ettan kallad, och tre flickor, blev efter en kort tid stationerad i Delsbo, innan de sedan flyttade vidare till Hofors, berättar förre polismästaren i Hudiksvall, Erik Nilsson.
Törngrens var troligen här till 1943-44
Finlandsflyktingar
Den 3 november 1944 anlände ett trettiotal finska flyktingar till Herrgården i Moviken. De togs om hand av Julia Brodin och Elin Wiberg. Förhållandena i Finland blev dock snabbt bättre och den 13 januari 1945 återvände större delen av truppen. Kvar blev Maja och hennes son Esa. Maja träffade Gunnar Lindgren, de blev gifta och bosatta i Stånka. Esa och hans hustru Elisabet bosatta i Högmyra, Moviken
1950 blev herrgården semesterhem för Iggesunds bruks tjänstemän och föreståndarinnan Olga och hennes man Herrman Erlandsson kunde flytta in i Annexet eller f.d. arrestlokalen som nu bliv ombyggd till bostad..
I ett reportage 1972 berättar Olga att hon varit semesterhemmets husmor i 22 år och att det nu var öppet för alla anställda inom koncernen. Det finns 7 gästrum med sammanlagt 18 sängplatser för vuxna och 3 för barn. Frukost och middag äter man gemensamt i matsalen. Kaffe och mellanmål får man ordna själva efter egna önskemål.
Kostnaden för heldag är:
12 kr för vuxna.
7.50 kr för barn mellan 5 – 10 år
4 kr för barn under 5 år.
1975 upphör Herrgården som semesterhem för Iggesundsanställda. Därmed upphör Olgas tjänst som föreståndarinna, ett arbete hon innehaft sedan 1950.
På slutet användes herrgården som kursgård för utbildning i skogsvård. Några som gick den var Per Berg, Erik Kallberg och Haldor Hansson, berättar Erik Holm.
1977 säljer Iggesunds Bruk herrgården och affärslängan till paret Bertil Anagrius och Irene Öjemark.
1982 säljer Bertil Anagrius herrgården till Leif Arne Albinsson
1987 säljer Leif Arne Albinsson herrgården till Tommy Rådström och Märit Newberg. Tillsammans bedrev de ett behandlingshem för ungdomar. Märit Newberg, flyttade till Gävle 2001.
De har tre gemensamma barn:
Linda Kristina Newberg född 1979.
Carl Anders Rådström född 1983
Emelie Johanna Rådström född 1985.
1999 säljer Tommy Rådström och Märit Newberg fastigheten till Ylva Waleby och Erik Larsson.
2007 säljer Ylva Waleby och Erik Larsson fastigheten till nuvarande ägare Kerstin och Salvador Cabrales Alin.
Salvador född 11/9 1950 gift 23/6 1988 med Kerstin Alin född 9/11 1949.
Två barn. Josef född 19/7 1975 och David född 21/12 1980
Hudiksvalls Tidning Måndagen den 8 maj 1978
Sammanlagt 16 personer deltog i den låtkurs som arrangerades i Moviken under Kristi Himelfärdshelgen. Kursen byggde mestadels på gehörsspel med teoretisk undervisning inblandad. Här är gruppen samlad utanför Movikens herrgård.
Irene Öjemark och Bertil Anagrius flyttade till Moviken i höstas. De är de som nu skall göra den här låtkursen till en tradition varje år denna helg.
Riksspeleman Wilhelm Grindsäter och musikdirektör Gösta Sandström, var de två som fungerade som lärare under den intensiva låtkursen i Moviken.
8. Annex
Moviken 205
Herrgården t v och Annexet till höger, våren 2015
Från en teckning gjord 1847 är ladugård, damm och herrgård avritade men inte någon sidobyggnad. Men på ett foto från 1861 framgår att det finns en sidobyggnad, ett annex till herrgården.
I flygelbyggnaden fanns inrymt ett litet laboratorium. Där kunde masmästaren och inspektoren göra enklare prov av det tackjärn masugnen producerade, skriver Bernt Stolt
1923 blev fastigheten delvis ombyggd till arrestlokal med galler för fönstren.
Från 1950 bor här Olga och Herrman Erlandsson. De flyttade hit från hus 35, där Olga drivit Caférörelse.
– 60 D 2 – Herman Erlandsson född 26/6 1901 i gård 16 Gift 16/8 1931 med Olga Eriksson född 18/10 1906 i Ängesholm Den 1/10.1982 avled Herman och Olga flyttade till pensionärshemmet 19. Senare flyttade hon till pensionärshemmet i Friggesund där hon avled 8/7 2001.
Två barn:
Siv 23/9 1931. Änka efter boxaren Karl-Erik Kjellin. Boende utanför Hudiksvall.
Birgitta 28/10 1936 Gift Andt De äger Masmästargården 39, där det finns mer uppgifter.
Mellan Mars månad 2008 och våren 2010 bodde här Annika Odgaard. Därefter från sommaren 2010 kom Anna Flykt att bo här. Nu bor hon i Avholm
En bild från omkring 1900. Masugnen är ännu inte ombyggd och till höger syns den gamla ladugården.
Utsikt från landsvägen vid Herrgårdsannexet. Lägg märke till kolmilorna nere vid sjön.
Bilden lånad från Örebro läns museum.
Karta från 1856
9. Vagnsbod –bostad – Is-källare
1931 var denna annons införd i tidningen.
Strax intill Is-källaren stod en timmerbyggd vagnsbod för herrgårdsfolkets åkdon. I slutet av 1800- talet, byggdes överdelen om till bostäder för två familjer. Byggnaden fanns troligen kvar till 1940 – talet men nu finns bara några grundstenar kvar.
Is-källaren
Strax nordväst om oxstallet, bakom nuvarande förrådsbyggnad finns en välbyggd jordkällare inbäddad i den gamla stybbhögen. Den har tjänstgjort som herrgårdens Is-källare. Liknande förvaringar av is fanns i Hedvigsfors och vid Iskällarberget på Strömbacka.
Stybbgrop. Så här ser det ut utefter kanten av hästkyrkogården.
Hästkyrkogården
Den omkring två meter tjocka stybbhögen kallades förr i tiden för hästkyrkogården. Bernt Stolt skriver att Johan Sjöholm född 1859 brukade skjuta gamla och uttjänta hästar här vid stybbhögen som sedan fylldes över med ett par meter tjockt stybblager.
Gamla landsvägen mot Fönebo. Till vänster skymtar den gamla stängselstolpen
Vägen till Brånan och Fönebo
1915 var den gamla landsvägen fortfarande i bruk enligt generalstabens karta från samma år.
Nya vägen, nuvarande landsväg bröts 1911- 1912.
Rester efter en stängselstolpe vid vägskälet mot Fönebo. När kor och hästar gick fritt på skogen var alla vägar stängda med grindar eller som här med långa slanor.
Nordins hus skymtar i bakgrunden. Här gick den gamla landsvägen mot Strömbacka. Det var över den här bron (2015 är nästan helt borta) som brukspatron P A Tamm och ärkebiskop Johan Olov Wallin kom åkande 1838.
Strax ovanför bäcken delade sig vägen. Den äldsta vägen vek av mot Brånan som den alltid hade gjort, medan den andra (efter 1847) gick rakt upp mot Masgården och vägen mot Strömbacka. Spåren efter vägen nedanför Nordins är helt borta och den försvann definitivt när vattenledningen grävdes ner där längs vägkanten 1959.
Än (2015) är den den gamla landsvägen synlig. Det är Herrgården man ser i bakgrunden
Två sätt att stänga för djuren. Förr fanns det sådana här välgjorda stängselstolpar utefter alla landsvägar. Nu 2015 finns enbart några fåtal sådana stolpar kvar.
Lägg märke till det välbyggda staketet som fanns utefter alla landsvägar
Vägen mot Strömbacka och Bergsjö
Den gamla vägen från 1700-talet gick mer norröver. Vägbanken ner mot bäcken, rester efter träbron över kunhagsbäcken och vägbanan på andra sidan finns ännu fullt synliga. På den norra sidan bäcken finns en stolpe efter det staket som förr kantade alla vägar. Det var viktigt att hindra lösgående kor från att komma in på vägbanan.
Den här genvägen är nu helt borta. Masgården till vänster, Erland Andersson flyttade hit från gammelgården 16, på Prinstomten.
Ginvägen
Framför jordkällaren anlades under första delen av 1900 –talet en ginväg rakt upp till Strömbackavägen. Vägen är inte längre i bruk men det är lätt att se var den har gått.
– 60 D 1 – Erland Andersson f. 21/2 1866 från Gustafs i Dalarrna. Gift 1891 med Helena Hällsén f. 14/11 1859 i Harmånger kom inflyttad 1908 från Forsa.
Tre barn:
Anders Viktor 17/5 1891 – 20/11 1909
Hanna 10/6 1897 Gift med Karl Hultman.
Herrman 26/6 1901 G. 1931 med Olga Erlandsson. Bosatta i Pikula gård 30
10. Oxstall
Oxstallet hade plats för 12 oxar, två i varje spilta. Det har sagts att oxarna kom att ersättas när motorloket kom i bruk 1912, men troligen kom de att finnas kvar ännu en tid därför att under vintern var inte järnvägen i bruk.
Ovanför oxstallet stod ”verkstolen” den anordning där oxarna spändes fast när de skulle skos. Hur detta äventyr gick till går att läsa i Bernt Stolts bok ”Dellenbygdens rike”.
Här i den vita byggnaden var oxstallet. I det röda huset bredvid bodde landbonn.
11. Gamla ladugården
Bolagets första ladugårdsbyggnad byggdes troligen samtidigt med den första herrgården. Båda låg i nästan samma öst – västlig riktning. Mellan ladugården och dammen låg herrgårdens trädgårdsland.
Ingångar till fejs och stall låg mot nordost. Gödselhögarna var mot herrgården, vilket troligen var besvärande. Ladugårdens tak var nästan dubbel så långt på den norra sidan. Under det förlängda taket närmast herrgården, låg herrgårdens dass, följt av ett svinhus, och ingången till lagården, Därefter följde uppkörsbryggan till fodervinden och ingången till stallet. Sista utbyggnaden användes som väntrum av de ungdomar som körde tomma timmervagnar upp till mötesplatsen i övre delen av Kunghagen. På nervägen körde de fullastade timmervagnar.
Fejset låg i den västra delen av ladugården. Där fanns plats för ett halvt dussin kor en tjur och några kalvar. I mitten av byggnaden låg stallet. Där fanns plats för 12 hästar, 6 på vardera sidan. Selarna hängdes på en pinne intill hästarnas spilta. Vid väggen mot lagården fanns en vattenho för hästarna, berättar Ossian Friberg.
Det förhållandevis lilla antalet hästar gjorde att bolaget fick betala för transporter som måste utföras. Vintertid gick masugnen för högtryck samtidigt som både järnväg och båttrafik var ur drift. Tack- och vallonjärn skulle upp till smedjorna i Strömbacka och därifrån måste färdigt järn transporteras till utskeppningshamnen i Hudiksvall. Och från Hudiksvall skulle malm transporteras till Moviken.
År 1911 byggdes nuvarande ladugårdsbyggnad med plats för 14 kor och 9 hästar.
Omkring 1920 blev vällingklockan flyttad från Caféets tak, till taket på ladugården. Klockan är numer nerplockad och finns bevarad i Avholms gamla tingshusbyggnad.
Gamla fejs byggnaden annexet och herrgården
Herrgårdsdamer med den gamla ladugården i bakgrunden. Till vänster skymtar en del av herrgårdsträdgården.
Masugn, herrgård med annex och den gamla ladugården.
12. Kvarnen och Trösklogen
Förr innehöll kvarndammen mycket vatten. Från kvarndammen gick två vattentuber och en bäck. Dammens vattenstånd gick att reglera genom en dammlucka.
Västra tuben var stor och fyrkantig och gick in till kvarnen där den drog kvarnstenarna. Det fanns två stenpar.
Vattenflödet i mitten liknande en tub som gick in till trösklogen där den drev tröskverket
Tredje vattenflödet gick utanför och är detsamma som finns idag.
1978, på vårvintern bränner bolaget ner den stora kvarnen och trösklogen. Den loge vi ser där idag är ditflyttade från Vakåsen, och har ingen anknytning till Moviken. Det är svårt att förstå logiken.
Området nedanför kvarndammen
Moviken 1592
I Hälsinglands museums skrift, ”1500-talets köpmän och hantverkare i Hälsingland”, visar Jan Lundell att de flesta hillebardsmederna år 1592 fanns i Norrbo. Tre fanns på Järnblästen och åtta i Moviken som då hörde till Norrbo. Vapensmeder som togs i anspråk för kronans räkning, erhöll 1593 en viss årlig lön.
De fick därefter av konung Gustaf II Adolf den 28 Juni 1613 skattefrihet på sina hemman, i avräkning på den 1593 av Carl IX tillagda lön. Den stora spridning av vapensmeder, 28 rörsmeder (gevärspipor) och 13 hillebardsmeder och andra vapensmeder i Hälsingland, blev för svåra att kontrollera för kronan.
För att få en bättra uppsikt över deras arbeten fann konungen det nödigt att ålägga de som hade skattefrihet på sina hemman, att antingen överge dessa och flytta till Stockholm eller återgå till sina hantverk som bönder. Som motdrag begärde smederna att få anlägga en stad vid Suderhambnen, vilket beviljades av Gustaf II Adolf som utfärdade privilegier den 7 september 1620.
Så uppkom Söderhamn och dess gevärsfaktori, skriver E. G. Wengelin i boken ”Gamla Minnen från Delsbo och Bjuråker”, och P. H. Widmark i boken, ”Beskrivning över Provinsen Hälsingland”.
Enligt Gustaf Wasas skattelängd av år 1542 finns för Norrbo Tingslag fyra sköllar som är lika med uppbördsdistrikt, varav den fjärde är Modika (Moviken) sköllen som upptar elva skattedragare.
1400-talets soldater i Hälsingland var utrustade med spjut och hillebarder. Det berättas att överstelöjtnant Lorentz Ridderhof i Norrbo, (död 1750) en gång sett en hillebard hängande på en vägg med årtalet 1434 och initialerna E U S ingraverat. På Ridderhovs fråga om vem som haft den, upplyste husbondfolket att hillebarden en gång tillhört den som lett upproret vid Norrbo skans, Eric Olufsson även kallad ”Stor–Erik”, skriver Bernt Stolt, i boken ”Dellenbygdens Rike”.
Karta av Oluf Tresk från 1641. Området längs masugnsbäcken kommer troligen i framtiden att grävas ut av arkeologer, då området är fullt av husgrunder och spisrösen och en stenad brunn.
Den här stenade vattenbrunnen kan vara grävd redan på 1600-talet eller tidigare
Den här hillebarden är 190 cm. lång och tillverkat i svartmålat järnsmide med skaft av trä.
Hillebarden kommer från Dalarna, men dess ursprung är okänt. Vi kan dock konstatera att den är förvånansvärt likt den hillebard som kommer från Bjuråker och finns på Hälsinglands museum i Hudiksvall.
En Hillebard är ett stöt- och huggvapen. Upptill försedd med en spjutspets på vilken är fäst en stridsyxa med hake och spets. På vår hillebard saknas yxklingan och dess yttersta spets.
Den här Hillebarden kommer från Bjuråker. Den finns på Hälsinglands Museum
En omkring 500 år gammal Hillebard som kan vara tillverkad i Moviken. Hillebarden som är illa medfaren finns i Ramsjö i Bjuråker.
Hälsingland har länge varit känt för sina skickliga smeder. Hantverkarna har tidigt specialiserat sig och med tiden har vissa socknar dragit till sig specialister med samma inriktning. Kartan visar vapensmeder år 1592 och kopparslagare år 1560. De flesta rörsmederna, som gjorde eldvapen, bodde år 1592 i Järvsö och Ljusdal. Vid samma tid fanns de flesta hillebardsmederna i det som då var Norrbo. Kopparsmederna var år 1560 nästan uteslutande verksamma i Delsbo.
1613 upptar endast två skattebetalare under Modica.
Vid Norra Dellens nordligaste vik ligger Molycka skriver Olof Tresk på sin karta från
1640–talet. Kartan visar att det intill gårdarna fanns fyra vattenverk. Under senare delen av 1600 –talet förekommer ingen permanent bosättning men domböckerna namnger tre ägare till sex bodlandsgårdar. Åkerarealen uppgavs till nära nio tunnland och ett par av gårdarna var på nära två tunnland.
Husförhörslängden från slutet av 1700-talet talar om två hushåll i Moviken. Bodland fanns här ännu i början av 1800-talet enligt skifteshandlingar från 1821. Jordeböckerna från 1825 och 1845 redovisar ett respektive två hemman.
Molycka (lycka = inhägnad äga)
Jon Persson i Spångmyra skrevs 1623 i ”Modica”, och detsamma gäller Påhl Ersson år 1626. År 1640 fick Mårten Phersson i Mellanänga och Mårten Jonsson i Näppänge böta för ogill väg till Sörgimma och betecknades då som hemmahörande i Modica. Enl. Bodvall G. Bodland i Norra Hälsingland .Akad. avh. Uppsala 1959.
Ovan nämnda personer med hänvisning till Släktboken Jon Persson i Spångmyra född 167.., – 8 G II – . Påhl Ersson född 167.., -13 H VI – . Mårten Pehrsson född 160.. , -15 H II -. Mårten Jonsson född 162.., – 3 F III – .
Sockengränsen
Enligt 1650 års karta gick sockengränsen väster om Nätterön och Skålsvedja till Lenås källa/hälla, norra ändan av Gråsjön, över Nipgalten i Frisbo etc. Hedvigsfors med Österbo masugn tillhörde Bjuråker, medan Moviken och Strömbacka tillhörde Norrbo 1750 års nya sockengräns mellan Norrbo och Bjuråker kom att gå via Ängesbäcken i Movika till Långviken över Rågärdsbo Stufuknut, och vidare till Gimsten i södra Gimsjön. Det innebar att halva Moviken och hela Strömbacka fortfarande tillhörde Norrbo socken. Gränserna uppfattades tydligen som ett hinder för Bjuråkersbrukens utveckling. Brukspatron Eric Strömbäck vid Aldersfors (Hedvigsfors), liksom bruksförvaltare Johan Runer, hävdade bestämt att Movikens bodland och Rågärdsån (Strömbacka) blev införlivade med Bjuråkers socken. Efter flera förhandlingar kom man slutligen överens den 22 april 1778 att sockengränsen skulle flyttas från Moviken till Föneborödningen.
Under 28 år gick alltså sockengränsen Norrbo Bjuråker genom Moviken. Därefter flyttades gränsen 2,5 km österut. Troligen är det samma gränsdragningen än idag. Men man lät gränsstenen i Moviken vara kvar vilket den fortfarande gör efter drygt 250 år, vilket gör den kulturhistoriskt intressant.
Detta står att läsa i Albin Gunst bok ”Några blad ur Norrbo sockens historia”. Norrbo
Hembygdsförening 1982.
Bodland
Bodlanden skilde sig från fäbodarna genom odlingens omfattning. Det var inte ovanligt att ett hemmans halva åkerareal var beläget vid bodlandsgården, och huvuddelen av ängshöet skördades i allmänhet där. Till bodlanden flyttade man därför mera med hänsyn till åkerbruket än till boskapen, under det att betesmöjligheten bestämde flyttningstider till och från fäbodarna. Så snart sådden i hembyn var avslutad, flyttade hela hushållet till bodlandsgården och stannade så länge på hösten fodret var förbrukat, vilket kunde dröja till fram i november. Det kunde t.o.m. hända, att man firade jul vid bodlandet.
Vid fäboden kunde man nöja sig med enklare byggnader, men bodlandsgården i allmänhet var lika fullständigt byggt som hemgården.
Strax nedanför ovan nämnda bosättningar från 1500-talet finns den gamla sockengränssten kvar
Gränssten i Moviken från 1750.
Den nästan meterhöga gränsstenen lutar nu kraftigt framåt och kransen av stenar som omgärdat den har delvis sjunkit ner i jorden.
Man lät gränsstenen i Moviken vara kvar vilket gör den kulturhistoriskt intressant.
13. Sjöstugan
Ett foto från ca 1915 visar att huset är mycket gammalt, kanske före 1850. En omisskännlig formation efter en jordkällare, 30 – 40 meter från huset talar för att huset varit en permanent bostad en gång tiden.
Om Sjöstugan byggdes före 1850 var den byggd ganska nära sjöstranden. I mitten av 1850 – talet, sänktes Nora Dellen med närmare en halv meter. Efter det kom Sjöstugan att ligga 70 – 80 meter från vattnet.
Den hade aldrig någon järnspis utan enbart en öppen eldstad på järnhäll och en ugnslucka för bakning. Under 1900 –talet användes den som bostad åt tillfälliga arbetare ”bolagare” på bruket. Norra delen av huset bestod av ett stall med 4 – 5 spiltor och i rummet med öppen spis fanns 4 – 5 sängar säger Ove Hansson som har personliga minnen från huset.
Sjöstugan 1915
14. Kolarskolan
Kolmilor utefter stranden. Bild lånad från Örebro läns museum
Elever vid kolarskolan, Bolinsberget i bakgrunden
När kolarskolan startade 1893 användes Sjöstugan som bostad för hitresta elever.
Hushållningssällskapets årsbok årgång 1895 berättar om 1894 års verksamhet.
25 ansökningar hade inkommit men skolan tillät bara 20 lärlingar. Lärokursen började den 10 September och fortgick till den 9 November. 7 milor kolades på föregående års bottnar vid Dellens strand, 2 på förut i skogen använda bottnar och en ny botten tillreddes av lärjungarna. Tillsammans 10 milor.
Som kolningsmetod tillämpades Österbymetoden för liggmilor och Vermlands och Östgötametoden för resmilor.
Kursens elever:
Karl Aug. Hellström från Moviken, Johan Rönnqvist från Skärås, N. E. Vennberg, Erik Johansson, L. D. Sundin, K. J. Hill och Lars Svensk från Frisbo, Olof Olsson från Aggtjärn, Johan Larsson från Karmansbo, N. A. Nilsson och J. A. Eriksson från Furuberg samt Anders Svensk från Våtmor, A. O. Friberg från Brunkänge och A. Tapper från Backmo, C. A. Forsberg från Granhult, Hassela , Mathias Nilasson och J. Jonsson Wedin från Redsjö Nianfors, S. O. Hedberg från Råka Woxna socken, Jonas Lindblom från Axsjön, Hedesunda samt Erik Björkling från Åsbo Walbo socken.
Herrgårdsfolket på studiebesök
Kolarskolan pågick en bra bit in på 1900-talet och många av milorna kolades mellan Sjöstugan och stranden.
Våren 2008 var åkermarken upplöjt. Ovanför spisröset efter Sjöstugan var jorden sandig och ljus, men nedanför var den fortfarande kolsvart av sot och kolrester efter alla milor.
Sjöstugan revs i början av 1950 – talet.
15. Fotbollsplan
– 30 L 2 – Rättare och fotbollstränare Martin Vestberg född 24/5 1898 i Delsbo. Gift 12/6 1920 med Anna Matilda Strömberg född 23/9 1895 i Delsbo. Harald Brodin berättar att Västberg trots att han var tjänsteman, hade han alltid tid att ägna mycket kraft åt fotbollen. Han var tränare, lagledare, matcharrangör, materialförvaltare m.m. Familjen flyttade senare till Strömbacka.
Bakre raden, nr 2. Johan Gill, 3. landbonns Artur Johansson.
Sittande fram. Bertil Prins, längst ut till höger Svantes Axel Wiberg. Övriga okända.
Movikens fotbollslag. Men vilka är spelarna?
Fr v Stående, Isidor Öberg?, ok, ok, Per -Erik Johansson, Knästående, Oskar Djurman, ok, Albert Pettersson, ok, Sittande, Emil Hansson, Leander Lindgren målvakt, Reinhold Fernström
Träningsmatch på Movikens fotbollsplan. Det var nog lite svårspelat när gräset var så här högt. I bakgrunden byggnaderna vid kvarndammen.
Asta Schmidt (1915 -1995). Bild ur Erik och Gösta Holms familjealbum.
Emil Hansson närmast kameran. Bild ur Erik och Gösta Holms familjealbum.
Emil Hansson
Den här gången blev det inget mål. Målvakten i B-laget var Harald Brodin. Spelaren i hatt är Albert Pettersson från Hotta
Fotostatkopia efter Ossian Friberg. Från vänster, Ossians syster Frida, hennes man Sven Sjögren, hans dotter Rut, Ossian Friberg, Elsa, en flicka från Moviken och hustrun Anna.
Publiken verkar vara en aning ointresserad.
Flickan med vita skor är Svea Lek från Friggesund. Övriga är okända
16. Festplatsen
I början av 1900. Ossian Friberg berättar. Det pågick en godtemplarfest i den s.k. Sjöbohagen intill liljekonvaljehammaren. Vid festen spelade en familjemusikkår från Hedvigsfors. Men de spelade inte dansmusik för fadern som var ledare, var kristligt sinnad. Det var bruksbyggmästare Bergsman, som senare bosatte sig på Strömbacka.
Kapten Emil Schmidt lät sätt
a upp ett spelverk som spelade en låt om man stoppade i en femöring. Det bestod av stora plåtskivor med utstansade läppar som slog mot ett stämbläck, berättade O. F. Det var nog troligen först i början av 1920 talet som det blev en riktig festplats med dansbana och allt.
Bilder från festplatsen
Annons från 1934
Annons från 1936
Utkast till annons från 1930-talet
Movikens festplats midsommarhelgen 1930.
Andra fr v. är Åke Wiberg från Anderbo,(1918-1994). Killen i vit keps är Karl Hultman
Movikens festplats midsommarhelgen 1930.
Movikens festplats midsommarhelgen 1930.
Längst ut till höger, ”Lilleman Kube”, bredvid honom sitter John Bergfäldt
Stående ”Lilleman Kube”. John Bergfält till höger hjälpte till vid Isakssons Tivoli
Till vänster troligen Mauritz Prins, (1902 – 1929) men vilka är de andra båda?
Längst bak i vitskjorta står Gottfrid Klippel (från Forsa 1907-1959). Sitter gör Erik Jonsson från Anderbo (1905 – 1990). Övriga okända
Festplatsen på 1930-talet Fr v nr 4 Erik Jonsson nr 6 Gottfrid Klippel (från Forsa 1907-1959).
Festplatsen på 1930-talet. Killen i mitten Gottfrid Klippel, t h Lill-Daniel Wiberg. Flickorna okända.
Erik Jonsson från Anderbo i biljettluckan
Kalle Sundin från Moviken (1900 – 1970) Flicka okänd.
Lägg märke till flaggstång och byggnad i bakgrunden
HUDIKSVALLS TIDNING Måndag 18 oktober 2004
Det enda som återstår av festplatsen i Moviken är några slaggstenar som bar dansbanan.
John Bergfält och Åke Nätterö synar på plats.
År 2019 återstår bara en hög stubbe av den stora björken som John Bergfält kände igen vid sitt besök här 2004.
Slaggstenar efter dansbanan ligger dock (2019) kvar även om flertalet blivit krossade av maskiner som kört genom området.
Albert Pettersson från Hotta berättade vid fototillfället 1965, att han i sin ungdom spelade vid dansbanan i Moviken.
Musiker vid Moviken. Gerhard Schmidt på nyckelharpa och Albert Nyström på dragspel
Bröderna Prins, Johan, Henrik och Kalle
Här får du veta mer om bosatta i Moviken.
Dom här musikerna har inte spelat vid festplatsen i Moviken
Bilden är från Hotta när Johan Berglund fyllde 50-år
Till vänster Severin Udd, Vally Matsson i mitten och en Eriksson från Norrbo
Lustresa
Den 5 juli 1896 anordnas en lustresa till Moviken över Dellarna med Ångbåten Dellen och två pråmar. Biljettpris från Näsviken 75 öre, övriga ställen 50 öre. Avgång sker från Näsviken 07.30 och anlöper hamnar Klubbo, Sunnansjö och Friggesund. Vid ankomsten till Moviken är antalet passagerare över 300 personer varav ett 20-tal från Hudiksvall. Vid Moviken hade godtemplare från Strömbacka mött upp med svajande fanor och klingande spel. Därifrån marscherade allesammans med musik i täten till Strömbacka bruk, där en trevlig godtemplarfest var anordnad.
Återresan från Moviken anträddes först vid 9-tiden på aftonen. Den gick långsamt, så att klockan var över 12 innan man kom till Sunnansjö. Härunder sattes ångaren på grund utanför Friggesund, men kom lyckligtvis snart loss. I Sunnansjö lämnades pråmarna, och ångbåten med ett 40-tal personer ombord fortsatte till Näsviken.
På vägen dit grundstötte ångaren under full gång i närheten i Näsviken, och blev stående på grundet.
Stor förskräckelse uppstod ombord, mest bland fruntimren. Till lycka låg båten endast några famnar från land, och en provisorisk landgång utsattes från båten, på vilka passagerarna gingo iland.
Då alla kommit på fast mark var klockan 3 på morgonen, var och en gick då hem till sitt, de som var från Hudiksvall måste även de ta sig hem gående.
17. Plantskolan
Ekonomisk karta från 1950-talet. Plantskolan kom från i mitten av 60-talet att nå ända fram till fotbollsplan.
Den här rastkojan blev sedan flyttad till fotbollsplan i Strömbacka
Sven-Erik, Olle, sittande Lennart
Vilka är grabbarna? Hjälp oss om du vet.
Kottplockning
För att se närmare på de olika delarna får vi göra en liten resa i tid och rum. Vi börjar med fröplantagen i Moviken, som är belägen några kilometer nordost om Friggesund vid sjön Norr-Dellens strand.
Kottplockningen sker under hösten under ca 5-6 veckor beroende på väder och kottillgång. Arbetet brukar vara klart till älgjakten, som infaller under oktober. Då måste kvinnorna ta hand om älgköttet! (Kottplockning är ett kvinnoyrke).
Idén med fröplantager är att odla ympar från utvalda snabbväxande träd av god kvalitet s k plusträd, i särskilda plantager. Ymparna har alltid samma genetiska egenskaper som de härstammar ifrån. Fröet är avsett för odling inom eller i närheten av det område, varifrån ympriset har hämtats.
För större delen av landet täcks tallfröbehovet redan nu av plantagefrön. Man räknar med att hela landets behov skall vara täkt år 1990.
Kottplockning på stegvagn. Anna-Stina Jonsson plockar kottar
Fröplantagen i Moviken är en av flera som Iggesund har. Det är en tallplantage, anlagd under 1950-talet. Den består av ca 800 träd planterade över en yta på ca 4 ha. Träden är elitexemplar. De är inympade som mycket små. Movikenplantagen är en s k låglägesplantage för marker på 0 -150 meter över havet. Plantagen skördas varje år.
Kottplockning från stegvagn. Lägg märke till hålen i stegens ytterkant. Det är stuprör som monterats på stegarna. I dessa hål stoppar man kottarna när man plockat ned dem. Stuprören mynnar i varsin hink som samlar upp kottarna.
Vi kommer dit den 18 oktober (1985) och kottplockningen är inne i slutskedet för säsongen. Det är en vacker höstdag, solen skiner och luften är hög. Det är en fantastisk känsla att gå bland de låga träden, planterade i rader, där solstrålarna spelar mellan stammarna. Det känns som att förflyttas till sydligare nejder. Trädens nedersta del är inlindad i nät. ”det är för skydda träden mot sorkangrepp” berättar Leif Westerberg. Från plantskolan i Friggesund, när han visar oss runt. ”Vi har ganska mycket sork nu. De förekommer i 3-årscykler och just nu är vi inne i en sådan. Näten grävs ner och fylls med sand. Vi använder också ett kemiskt preparat som heter Viltex Ziram. Det är luktavskräckande men i övrigt ofarligt.
Ingegerd Wigholm plockar kottar från sin sky-lift, en nyhet för året
Fem personer är sysselsatta med kottplockning. Fyra kvinnor: Anna-Stina Jonsson, Ingrid Jonsson, Ingegerd Wigholm och Ulla Åström. Den femte, Nils-Erik (Nisse) Sjöberg är tillfälligt inlånad för detta arbete. Normalt är han huggare.
Plockningen sker från en traktordragen stegvagn, som flyttas mellan träden. Stegarna är vända åt två håll. Kottarna plockas för hand. Kotten klipps av med en sekatör och släpps ner i en ihåligplastränna som likt ett stuprör är monterad vid stegens båda kanter. Rännorna slutar i en plasthink och är försedda med hål på olika nivåer, så man kan släppa ned kopparna från olika höjder på stegen. Stegvagnen har använts i 5-6 år men börjar nu bli omodern enligt Leif Westerberg. Därför provar man nu att plocka med skylift istället. Ingegerd håller på att prova den nu. Skyliften ställs mellan fyra träd, som alla kan nås från den. ”Skillnaden är att man jobbar ensam,” säger Ingegerd. ”När man jobbar från stegvagn kan man prata och umgås med sina arbetskamrater under tiden. Om skyliften kommer att införas kommer vi längre ifrån varandra. ”Det är den enhälliga uppfattningen”. Jag tycker också att den är opraktisk. Man måste flytta så mycket upp och runt och ner och runt”.
Man kan också plocka från marken. Då användes en sekatör med långt skaft. Samtidigt som man plockar klipper man också trädet. Kvinnorna har sysslat med detta arbete flera år. Delar av laget sköter sådden vid plantskolan under våren.
Ingegärd Wigholm och Ingrid Jonsson tömmer kottar i speciella kottsäckar.
När hinkarna är fulla bärs de till en vagn som innehåller en mätställning. Kottarna mäts in i en 50 liters trälåda/behållare, som är försedd med hakar på vilka 50-liters nätsäckar kan fästas. Genom att vända trälådan överflyttas kottarna till nätsäcken. Säcken förses med en ”fraktsedel” med plantagens namn och datum. Den genomsnittliga säsongsproduktionen på plantagen är 70 hl, vilket motsvarar ca 38,5 kg per säck. Därefter är den klar för transport till plantskolan, där den lagras till januari i en temperatur av + 7-+10° C.
Kottsäckarna transporteras sedan vidare till plantskolan i Friggesund
Arbetstiden är 07.00 – 16.15. Frukost mellan 09.00 – 09.30. Lunch infaller mellan 12.30 – 13.00. Dessutom är det två kaffepauser, en kvart på förmiddagen och en på eftermiddagen. Rasterna hålls vid ”vagnen”, där det finns möjlighet att värma medhavd mat. Ofta tillbringas kafferasterna utomhus, när vädret tillåter.
Kafferast i kottplantagen
Förutom rastvagnen består ”lägret” av 2 andra vagnar – en där mätställningen och säckarna förvaras och en hygenvagn, där man kan tvätta sig och byta om.
Till arbetsmiljön hör också en personbil, som är uppkörd mellan träden i plantagen, en SAAB med öppna dörrar och öppen baklucka. På min fråga om dess funktion fick jag det skrattande svaret: ”Jaså den, det är vår underhållning. Genom bilradion får vi musik under arbetet. Det är så tyst här annars”.
Bilen är uppställd i plantagen, med dörrar och bagagelucka öppna. Dess funktion är att förse kottplockarna med underhållning. Man lyssnar på radio och kassettband – musik under arbetet.
– ”Kottplockning verkar vara en relativt fridfull sysselsättning. Händer det någonsin olyckor här?”, undrar jag. ”Nej, säger Ulla, det är ovanligt. Vad jag vet har det bara hänt en gång. Det var jag som ramlade ner från en stege. Stegen sjönk och jag föll. Jag stukade foten”.
Källa:
Skogsarbete
Av Göran Hedlund
Foto: Arne Westberg 1985
Läs mer om Fröklängen i Moviken under Moviken del 2.
Läs om plantskolan i Friggesund.
Schematisk jämförelse av tillväxt mellan tall och contorta. På 12 år uppnår contortan samma dimension som tall på 21 år.
Källa: Informationsbroschyr från Iggesund
I maj 2024 finns bara två mindre samlingar av tallar kvar
Tallarna har fortfarande kvar sina nät
Det här är en av tre stora högar med kvarlämnade nät och järntenar med information om trädet
Så här såg den information ut som berättade om trädet
18. Hamnen
Lossning av malmpråm
Varje morgon vid 4 – 5-tiden anländer två pråmar med malm till Moviken. Dessa ska lossas under dagen och medfölja till Näsviken påföljande morgon
Vid hamnen börjar arbetsdagen kl. 6, utom för de sex oxpojkarna som har ansvar för att oxarna fanns på plats när arbetarna kom. Om oxarna var vid Kunghagen ovanför Brånan fick de stiga upp redan vid fyra-tiden, fanns de vid Sjöbohangen kunde de kanske ligga lite längre. Det finns berättelser om att det kunde vara ganska knepigt ibland att hitta alla oxar, men det måste de göra.
Arbetslaget bestod av sex 6 malmvagnar med förspända oxar och två personer vid varje vagn. En pojke hade ansvar för oxen och en något äldre hade ansvar för malmvagnen. Vagnarna transporteras längs järnvägen som anlades mellan hamnen i Moviken och smedjan i Strömbacka 1883 – 1884. Först 28 år senare, 1912, ersattes oxarna med ett bensindrivet motorlok.
Varje pråm hade en malmlast på mellan 15 – 18 ton. Att de inte lastade mer berodde på respekten för Sördellens nordvästvind. Förutom malmen var ofta pråmarna lastade med allehanda gods som privatpersoner och affärer hade beställt.
Pråmarna hade också ett namn som var detsamma som deras byggår. Den pråm som bärgades för att bli museum och som sedan brann upp 1989, kallades för 1914 efter det år då den blev byggd.
En titt ner i pråmen ger vid handen att lasten kanske bara är meterhög (berättat av Harald Brodin). Det är svårt att avgöra lastens volym då malmens järnhalt varierar mellan 39 och 65 %.
Vid lossning av malmpråm arbetar två man ombord på pråmen. På varje arbetsskift om 12 timmar ska båda pråmarna vara lossade. Pråmen Storhugo tog det 12 timmar att lossa. Den kom att sluta sina dagar som turistattraktion vid Dellenbaden.
Innan man kommit ner på durken (pråmens golv) fick malmlossarna balansera på vassa och hårt inkilade stenar medan de fyller byttan med malmstycken som kan väga ända upp mot hundra kilo. Den fulla byttan lyfts sedan iland med en kran. Kranen drivs av en vedeldad lokomobil. Medan en bytta lyfts upp fylls den andra. En bytta per vagn ca 4-500kg är vad vagnen rymmer och vad oxarna klarar av.
När tre vagnar är fyllda utgör dessa en fora. Dessa ska nu upp till malmavlägget och tillbaka igen innan nästa tre vagnar kan ge sig iväg.
Vid stickspåret till malmbåsen ovanför masugnen, kopplas oxen ifrån och den pojke som arbetar som bromsare – och som sedan skall bromsa malmvagnen tillbaka till hamnen- får nu med handkraft backa och tömma malmvagnen i det bås som är märkt med samma gruvas namn som den nu anlända malmen kom ifrån, så att inte malmerna blandades ihop.
Sedan oxarna fått pusta ut efter den ca 500 meter långa uppförslöpan, leds dom längs hamngatan tillbaka till hamnen igen. Ossian Friberg (som själv varit oxpojke) berättar att oxarna flåsade våldsamt och deras tungor hängde och kropparna hade ryckningar och kramper när de anlände till malmbacken.
En malmfora på väg att lämna hamnen för att bege sig iväg upp till malmbacken
Till vänster bakom malmkranen ser vi gaveln på hamnmagasinet.
Dessa två herrar är fotade framför järnmagasinet. Det byggdes i två våningar 1847 men försvann spårlöst någon gång före 1920, det visar gamla foton. Ingen har kunnat förklara varför det blev utbytt mot den nu befintliga byggnaden som var kolugnsmästarens kontor bara 60-70 meter bort.
Nu är mysteriet löst
Hudiksvalls Tidning 2 augusti 1918
Den här bilden är från ångbåtsbryggan och visar järnmagasinet till vänster och såg och brädstabbar till höger. Mannen i mitten är Ernst Fastén och t h på vagnen är Gösta Sjöstedt.
Bilden ägs av föreningen Strömbacka Bruk.
Ön Skrubben utanför piren i Moviken, med Emil Hanssons fiskarstuga. Stugan är numera borta, men där finns ett bord med sittplatser man kan sitta vid.
Det är Viveca Sundberg som sitter vid bordet på Moviksskrubben en fin vinterdag
En modell över hur Movikens Hamn såg ut i början av 1900-talet. Modellen finns uppställd i Movikens masugn. Under rubriken Kolning kan du läsa om kolugnarna i Moviken och om kolmilan vi hade där 2006.
I förgrunden ser vi kapverket där stockarna kapades i längder om en meter. Dessa skulle sedan klyvas och travas för att bli till eldningsved i kolugnarna.
Längs hela transportbanan, i banans längdriktning, lagrades höga vältor med kolningsved inför vintern.
I förgrunden ser vi ”lillugnen”, den första kolugnen som byggdes 1860
HUDIKSVALLS TIDNING Torsdag 30 maj 2002
Bernt L Stolt och Åke Nätterö tillbaratog detta trästycke som flöt fritt i närheten av Movikens hamn. Det kan vara rester från en sjunken malmhaxe i form av ett spant.Foto: Jan Olsson
Movikens hamn sommaren 2015 med båtarna Dellen byggd 1860 och Fortuna byggd 1857
Movikens hamn sommaren 2015
Här finns fler bilder från Movikens hamn.
Läs om bakgrunden till Konst i Hamn.
Se Svenska industriminnesföreningens bilder från hamnen och Strömbacka
Se dellencat.se bilder från hamnen.
Se film med Jörgen Nohlén 2016.
Se Bengt Olof Lundgrens bilder från hamnen
Se motorveteranernas besök i hamnen.
Det här är min favoritplats skriver Monica
Se enbart utedass, även dasset i Moviken
Se utställningen från 2012 på You Tube.
Läs om floran i Moviken
Lyssna på Dellenvisan av Anders Persson
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt 2010 av Åke Nätterö
Till toppen – Moviken del 1 – Moviken del 2
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62