Minnernas väg

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.


Ossian Friberg och ångbåten Tamm vid hamnen i Moviken 1937


Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

En resa efter minnenas väg

En solrik dag mellan flera ovädersdagar, ställdes färden mot norr, upp till kända platser och orter.

Första rasten togs i Lottefors, där kapellet fotograferades. Andra uppehållet blev i Nordsjö, där även kapellet fästes på plåten. Därmed hade jag fotograferat alla kyrkliga kapell i Bollnäs socken, som inalles har sju kyrkliga kapell, utom kyrkan.

Sedan gick färden vidare över Nianfors och till Sörforsa, där jag för ”min” chaufför kunde berätta, att jag år 1904 på hösten hjälpte en gesäll med ett arbete på disponent Lemans villa. Vi åkte efter häst tidigt från Hudiksvall, för att vara framme kl. 7 på morgonen. Då vi började hamra på plåten, kom disponenten ut på balkongen och sade: ”Herrarna får ursäkta, men min hustru ligger i barnsäng och tål ej att ni hamrar. Ni får vara vänliga att komma hit en annan gång”. Vi hade sänt hem åkaren, så det blev för oss att gå tillbaka till stan.

Förr hette samhället Lund, men på grund av förväxlingar med Lund i Skåne, beslöt postverket att kalla poststationen för Sörforsa. Men ännu är det många som säger Lund.

Jag kunde berätta, att det importerades folk från balkanstaterna som arbetare vid linspinneriet. De var vana med sådant arbete, och ännu finns det folk i Sörforsa som har underliga namn. Det kom många unga flickor till fabriken. De var mörka och eldiga och fick många beundrare. Det strövade karavaner av pojkar till Lund om lördagskvällarna. En del flickor blev gifta och bodde i Hudiksvall, men de blev dåliga husmödrar, i förhållande till svenska flickor. Uppvaktningarnas resultat blev, att många fick barn. Det gick så långt, att disponent Leman måste låta bygga ett barnhem, där barnen fick hålla till om dagarna, då deras mödrar arbetade.

Dessa utländska textilarbetare var katoliker, och byggde en egen kyrka. Efter hänvändelse till dåvarande påven, fick församlingen en kyrkklocka av honom.


Då Disponent Lemans son skulle ta studenten, skänkte Leman denna bronsstaty av Söndergaard till staden.

När den ynglingen som skulle födas vid vårt besök 1904, skulle ta studenten i Hudiksvall, överlämnade fadern ett konstverk till staden, som heter ”Modern Ungdom”. Och då var ju vita mössan räddad. Men statyn pryder sin plats, och jag beundrar konstverket mycket.


Banvakarstugan vid Forsa kyrka. Foto 1996 ur boken Dellenbanan

Vi åkte vidare och kom förbi banvaktsstugan vid Forsa station. Jag kunde då berätta om en händelse omkring 1907. Jag blev sänd att utföra en del arbeten vid banvaktsstugor efter järnvägen. Jag åkte med tåget upp till Fredriksfors och sedan med banpost tillbaka. Banpost betyder, att banvakterna får fara med sin tralla efter banan, mellan sina inspektionsgränser. Man får således åka med flera bantakter om man har arbeten efter bansträckan. Första banvaktsstugan jag skulle arbeta på, låg intill järnvägstunnlarna. Men där var barnmorskan före mig, så det blev att åka vidare. Nästa stuga jag skulle beslå spismuren, var vid Forsa station. Där rådde en tryckt stämning och jag trodde att någon anhörig blivit död. Men jag fick veta, att deras son, som gick i läroverket, inte kommit till skolan den dagen. Modern sade, att sonen var mycket intresserad av skutor och båtar, och de trodde nu att han trillat i sjön i Hudiksvall. Det var svårt att arbeta under sådana förhållanden. Det gjorde ont i själen på mig då jag måste hamra på plåten, och då var det 10 gånger värre för dem. Hustrun grät hela tiden.

Någon vecka senare fick jag höra, att ynglingen hade stuckit med båt till utlandet. Hur det sedan gick vet jag ej. Banvakten måste sparka trallan med mig på vidare äventyr utefter järnvägen. Nedanför Hedsta bodde en gammal banvakt med sin hustru. Han skulle snart få pension. De var snälla människor och bjöd alltid på kaffe då man åkte förbi. Och så måste den banvakten sparka mig vidare. Vi kom till sista banvaktsstugan efter linjen. Det var en marknadslördag, och banvakten hade åkt sin inspektionstur för dagen, därför hade han förtärt sprit och var litet i gungningen. Det visade sig att han var oförmögen att sparka trallan, så han fick sätta sig på den och jag tog hand om sparkningen. Då vi kom fram ur skogen i Idenor, vågade han inte fara längre. Han var rädd att någon vid järnvägen skulle se hans belägenhet. Och så hade han en son som var poliskonstapel och flaggkorpral minst, inom Frälsningsarmén. Jag fick således gå den långa vägen till stan, bärande en tung verktygs box.

På andra sidan älven där vid Forsa järnvägsstation, ligger Forsa kyrka. Även därifrån hade jag ett minne som jag kunde berätta om.

Då kyrkan restaurerades omkring 1906 – 1907, tillverkade vi på verkstan nya rökrör till kaminen i kyrkan. Det skulle muras in en s.k. stos i rökröret i muren, där kaminröret skulle stickas in i. Till det fodras murbruk. Det stod en hink med torrt bruk i förstugan, om jag får säga så. Jag bad min hjälpare att ta hinken och gå med till ån för vattenpåfyllning, och arbeta opp bruket. Då ynglingen kom med bruket, murade jag fast stosen, och satte upp röret. För att se om det fanns drag i kaminen, tände jag på en liten brasa. Det stod en förgyllare på en stege, som höll på att lägga nytt bladguld på någon figur. Om en stund började det lukta as i kyrkan och förgyllaren kom ned och svor kötteder, så ??? kyrkvaktaren blev blek.

Jag sade, att jag trodde, att någon råtta hade krupit in under kaminen och blivit kvar där. Hur det gick under söndagen, d.v.s. dagen därpå, då kyrkan skulle invigas. Och nog behövde den invigas efter förgyllarens alla svordomar, Men lukten fanns kvar, så var det väl den stackars råttan som fick skulden. Men anledningen var en annan. Efter en tid så erkände lärpojken, att han inte gick till ån och hämtade vatten till hästarna, utan lät sin urin i bruket och rörde upp det torra murbruket. Undra på att det luktade as.

Färden gick vidare uppåt Näsviken, där jag mitt emot pappfabriken, kunde visa på en kvarn, där jag 1905 var med och lade plåttaket, som ligger på än, fast både kvarnen och plåttaket såg malätet ut. Vid Tamms kanal och slussen där, kände jag till en del och kunde visa på den stuga där min far låg en natt, sedan han höll på att gå till sjöbotten, då en malmpråm som han var på, hamnade hos abborrarna.


Det var i den här stugan som Ossians far låg i när malmpråmen gick till botten

Och så kom vi till kyrkan i Delsbo och statyn av prosten Lars Landgren beundrades. Stenarbetet är utfört av stenhuggaren Emil Burgman i Spångmyra, Bjuråker.

Klockstapeln var nu inklädd av ställningar. Den höll på att få ny takbeklädnad. Denna klockstapel stod förut innanför kyrk staketet, men flyttades till nuvarande plats av byggmästare Olle Wiberg i Hudiksvall, på rullar. Detta hände omkring 1908.

Vi beundrade bysten av Lars Landgren. Man tycker sig se hans själsegenskaper bakom de starkt utpräglade anletsdragen och fjärrskådande blick.

Han hade nog starka muskler i sina grova armar, någon som behövdes i Delsbo den tid han verkade där. Landgren skulle ha gått långt som brottare och kraftatlet, men då hade han nog inte fått någon staty efter sig.

Landgren hade en kraftig stämma som gick genom märg och ben. Han använde inte alltid så vackra ord, men folket förstod honom, särskilt de som kände sig träffad, och det var många på den tiden, där i Delsbo, som då drog ned sockens anseende över hela landet. Och det sades, att ”Dellborna fick den präst de så väl behövde”.

Även om det fanns de som hatade Landgren som sin egen tandvärk, så respekterade de honom för hans oräddhet och starka armar. Det har berättats, att han skulle viga ett brudpar i en by, med ett dåligt anseende. Det kom till hans öron, att där skulle han ”märkas”, som slagskämparna sade i socken då dom skar upp magarna på obekväma människor. På ett sätt utförde de ett renhetsarbete, då de plockade bort de största skojarna.

Landgren satt kvar länge efter bröllopsmiddagen, och inpå småtimmarna då det var dags att bryta upp, sade han: ”Skulle det inte bli något extra roligt här i kväll?” Vederbörande förstod vad han menade och då de såg hans stora händer på bordet, gick luften ur dem.

Senare en gång var det någon som tänkte skjuta honom en kväll, men skytten missade sitt mål den gången. Någon tid senare skulle det bli bröllop i en by med ett stadgat ryckte som brännvinstillverkning i stor skala. Det var meningen att komministern skulle resa dit, men han vågade inte resa dit. Då sade Landgren: ”Ja, då reser jag väl dit själv då. Och så blev det. Efter måltiden var det någon som nog ville ställa in sig hos prosten, ty han yttrade: ”Vad tänkte dom på som tänkte skjuta pastorn?” Då svarade Landgren: ”Du kan fråga dem själv, dom sitter där” och så pekade han med sitt grova finger på missdådarna, som hört resonemanget.

Detta personliga mod och oräddhet visade ett tydligt tecken och då han reste sig för avfärd, blottades allas huvuden och inte det minsta skymford hördes då han gick.

Lars Landgren föddes i Östra Våla, Västmanlands län, den 14 maj 1810. Hans föräldrar, som var bondefolk, flyttade till Tierp då Lars var ett barn. Hans far var rätt hård, men hans mor var en rikt begåvad kvinna med ett vekt sinnelag. Landgren hade redan som barn stor läslust och fadern gick med på att låta Lars studera. Då han blev student ville fadern, att Lars snarast möjligt skulle bli präst, men Lars ville lära sig mer, och då han den gången reste hemifrån sade han: ”Nu kommer jag inte hem förrän jag är magister”. Fadern hotade då att dra in studiebidraget. Det skar ihop sig mellan far och sonen, som under ferierna inte åkte hem utan bodde hos släktingar.

År 1833, vid 23 års ålder erhöll han ”Lagerkransen” och efter ytterligare teologiska studier, avlade han teol. kand. examen. Han prästvigdes år 1841 och sökte samma dag Delsbo pastorat. Han tillträdde tjänsten 1844 och redan året efter, blev han kontraktsprost i Norra Hälsinglands kontrakt.

Det är egentligen här i Delsbo som hans livsgärning började och under sina 32 år som kyrkoherde i Delsbo, utförde han ett jättearbete. Redan andra året sedan han tillträdde pastoratet, fick han den tunga plikten att föra en mörderska till stupstocken.

Landgren gick in för att bygga skolor, ty han räknade med, att den vägen få en förbättrad folkupplysning, som kunde omdana det vilda, halft barbariska i folknaturen. Men hans byggplaner motarbetades av kommunalmännen. Han yrkade på att det skulle byggas en skola i Högtomt by, men då han inte fick något medhåll, sade han: ”Skolhus ska det bli, även om jag ska betala själv”. Och han höll ord. Då skolhuset invigdes, syntes eldsflammor stiga upp borta vid ”Vena-byarna”. Det troddes vara mordbrand. Då sade Landgren: ”Ja, jag bygger väl ett skolhus även där då”. Det var så, att Landgren hade en god ekonomi, och utförde stor välgörenhet. Under sin tid i Delsbo byggdes 13 skolhus.

Någon formernas man var icke Landgren. Han kunde skriva stämmoprotokollen före stämmornas hållande och protokollsjusteringar förekom ej. Men ändå, förekom aldrig något överklagande av stämmobesluten.

Landgren bevistade ståndsriksdagarna 1856 – 1858 och 1862 – 1863, samt var ledamot av första kammaren under åren 1867, 1868.

År 1876 utnämndes Lars Landgren till biskop i Härnösands stift. Den dag detta meddelande kom, höll han på med att beräkna behövliga utrymmen i en ny kyrka. Sent en lördagskväll spred sig ryktet i socken om att de skulle mista sin präst, vilket förorsakade sorg och förstämning. Den 14 maj 1876 höll han sin avskedspredikan i Delsbo kyrka. En predikan som ingen hört maken till.

Det har berättats många historier om Lars Landgren. En del är väl fabricerade vid något skrivbord, liksom många andra s.k. delsbohistorier. Han var gift två gånger. Hans första hustru och två söner avled av lungsot. Dottern i det äktenskapet klarade sig och blev själv prästfru med åren. I det andra äktenskapet hade han inga barn.

Det har berättats, att då Landgren höll sin avskedspredikan, ”var intet öga torrt”. Varken förr eller senare har någon sådan predikan förekommit i den kyrkan, och ändå har Delsbo haft framstående präster.

Under sin tid i Delsbo utarbetade Landgren en släkttavla, ända tillbaka till 1600-talet, över en folkgrupp, som den kände Per Mathias Johansson härstammade ifrån. Mera känd under namnet Kniven. Han var ju född i Bjuråker, men det fanns delsboblod i hans ådror.

Efter denna föreläsning åkte vi gamla vägen förbi gamla läkarbostaden och apoteket i Delsbo. Jag kunde berätta att jag var med på ett äventyr som ung, då rättaren satte ”Anderbo-Johannes” och hämta en stenkross i Delsbo, och att under hemresan, brast en vägtrumma över landsvägen, just innan man kommer fram till Johannesberg.

Vi fick två oxar som dragare och gav oss iväg till Delsbo en eftermiddag. Bruket hyrde ett rum hos en person i Ede, som hade stallrum. Efter att ha ätit av matsäcken och givit oxarna vatten och nattfoder, gick vi i säng, för tidigt dagen därpå företa hemfärden. Vi hämtade stenkrossen vid stationen och då vi åkte genom gatan i Ede, såg vi flera bybor som flinade åt oss och fällde sina kommentarer, som de var mästare i.

Det är möjligt att stallmästaren aldrig sett en stenkross, ty vi blev ivägsända utan baksele på oxarna. De kunde nu inte hålla emot i utförsbackarna. Då vi åkte förbi kyrkan och kom in i skogen, kom vi över en smäcker stock som vi kunde bromsa bakhjulet med. Men litet längre bort, närmare Apoteket, brast en vägtrumma under den tunga stenkrossen. Jag måste springa bort till en bondgård för att få hjälp med att få upp krossen på fast mark.

Sedan gick det skapligt bra tills vi kom till den gamla, branta Avholms backen. Där mitt i backen blev det stopp. Oxarna orkade inte längre. Det var på eftermiddagen och de hade inte fått någon mat sedan på morgonen. Vi lade stocken som motstöd bakom bakhjulen, och där tog vi en lång rast. Själva hade vi litet mat kvar och oxarna fick en smörgås var, som möjligen piggade upp dem, för sedan kom vi upp till backkrönet där vid Avholms spruthus, där luffare skrivit sina deviser på de vitmålade knutbräderna. En del var skrivna på rim.


Spruthuset som stod efter gamla landsvägen i Avholm. Huset kom senare att bli toppstuga på Avholmsberget.

Vid Hästnäs berättade jag då en av sönerna i gården åkte in på Långholmen för någon ogärning. Då han reste sade han till drängen: ”Nu får du sköta om det hela som om det vore ditt”. Och det gjorde han med besked. Han ordnade det så att hustrun blev med barn. Det var en dräng som tog åläggandet på rätt sätt.

Och under medluten fram till handlare Högberg, fick vi hänga på bromsstocken för att inte stenkrossen även skulle ”krossa” bakbenen på oxarna. Klockan blev rätt mycket innan vi åter var hemma på bruket och dagen därpå blev det folkvandring för att beskåda underverket. Något nytt hade kommit till bruket. Stenkrossen skulle användas till att krossa slaggskrot med, som var ett förnämligt vägförbättringsmedel.

Vi i bilen åkte förbi Bjuråkers kyrka, där både chauffören och mina förfäder vilar. Vid Sjövik kunde jag visa den gård (Sjövik 314 B) där det varit ett bageri under många år. Under min barndomstid hette bagaren Peter Svensson. Han hade alltid någon framme på bruket, som sålde bröd åt honom. En tid hade även min mor hand om en sådan försäljning. De fick 15 % på försåld vara. Hans halvöres skorpor var goda som nutidens småbröd.

Bagare Svensson hade en bagare i arbete som hette Lars och kallades bara för ”Bagar-Lars”. En kraftig bjässe som tog en hundrakilos mjölsäck under vardera armen och bar upp dem på mjölvinden. Hans fyllkompis var ”Mickels-Danil” i Gammelsträng. De kunde spöa upp hela bya gäng. Som vid en auktion vid Hagen i Forsa, dit jag fick följa min mor som skulle ropa in en ko vid auktionen där. Men mor hade för få slantar i portmonnän, så det blev inte någon ko den gången. Vid den auktionen stred Bagar Lars och Mickel på samma sida om barrikaden, och det rann mycket blod den natten.

Strax innan vi kom fram till Skålsvedja, stod förr en grov tall med ett inhugget kors. En person hade i fyllan kört av vägen och skadade sig till döds. Folk gick inte i onödan förbi den tallen då det var mörkt. Nu kunde jag inte upptäcka den tallen. Möjligen har barken växt igen. Det har funnits fler ”korstallar” i Bjuråker.


Till höger i bild nedanför skakbacken lär tallen ha stått. Bilden tagen från Bäckströms utfart

Och så åkte vi förbi Högbergs f.d. affär i ”Pötebo”. Han kom till trakten då banan byggdes mellan Moviken och Strömbacka 1843 – 1844. Förut hade han varit med som rallare då järnvägen drogs genom Hälsingland. Det sades att Högberg rullade ut lutfiskbuntarna lång före jul, för att fisken skulle dra till sig fukt och bli tyngre. Hur det förehåller sig med det, vet jag inte. Till vänster innanför dörren till affären, stod en stor fotogenbehållare med pump. Fotogen var förr en stor artikel. Mellan den behållaren och disken, fanns en lång mjöllåda med lock, och på locket brukade de som handlade, sitta och vänta på sin tur. Alla som handlade fick en strut med karameller. Ingen kunde svarva strutar som Högberg, som alltid gick och smågnolade på någon visa. Men någon melodi hördes aldrig. Det var en gemytlig människa, denne gamla rallare.

Mellan Högbergs och där ”Vinter-Lasse” bodde, fanns förr stora högar med sparrar. ”Lökan” och ”Strutteln” köpte så mycket sparrar de kunde komma över, för export till Egypten. Det täljdes även sparrar där på den plan som finns.


Annebo-Jonke, undertecknads farfar på vars loge det hölls möten.

Och så kom vi förbi ”Anderbo-Jonkes” bostad på sin tid. Där uppe på ladugårdsvinden hölls missionsmöte om somrarna. Även på Vinter-Lasses loge hölls sådana möten. Det var liksom en trevlig omväxling i det dagliga enahanda. Det kom främmande predikanter som lade ut texten där uppe på den lövade logen och det sjöngs till gitarr, så gummorna grät. Ute på backen satt torpare och andra och skröt om sina hästar och annat. En sade om sin häst att ”Han kan fära te himmeln på en tvinntrå å vänna på en knut”. Och även fruntimren hade sina pratstunder under kafferasterna, och då var det senaste skandalen som ventilerades, som då två flickor fick barn med samma karl, som samtidigt ha en på gång i Norrbo. ”Dom ha lega ute mä säg”, sades det. Det sades så då en ogift fick barn, som dock inte inträffade så ofta, fast nattfrierierna var vanliga och kunskapen om förebyggande medel var lika med noll. Det var högtidligt då man fick köpa bagarbullar och lemonad där vid missionsmötena. Visserligen fanns det god hallonsaft i hemmen, men lemonad var det något särskilt med.


Vinter-Lasses loge. Numer är det Vera Sallander som äger den

Anderbo-Jonke var vår hov kusk. Han hämtade mig med hustru och barn, då vi besökte mitt hem under jularna. Han stod alltid med släden utanför stationen i Delsbo, berättade jag.

Och så var vi framme vid ruinen av den gård, mina föräldrar bodde i då jag 1904 reste hemifrån. Jag förstår ej varför den gården måste rivas. Den var den senast byggda i Snasen. Jag minns då den byggdes och före oss bodde där bara en familj, som hette Björkman.


Det var i den här gården “Tryggens” som Ossian Friberg bodde 1904.

Och vid förbifarten av Pensionärshemmet, kunde jag berätta för ”min” chaufför, att det förut stod en tvåfamiljsgård där, men att hans farmor var uppe på vinden med ett bart stearinljus, och kom åt en knippe lin, som brann som fnöske. Brukssprutan var helt oduglig, och brandkåren i Avholm eftersändes, men innan de hann fram till Moviken, var gården nedbrunnen. Jag minns den kvällen, då Sara Nyström slarvade med elden. Det var även dåligt med vatten. Det ordnades med en vattenkedja, men vattnet i vatten sumpen tog snart slut, lika i pumpen intill. ”Kunde min farmor trolla?”, frågade chauffören. Jag sade, att hon inbillade folk att hon kunde det. ”Gustafs-Sara” var ett rekorderligt fruntimmer, som gick i gårdarna och slaktade kalvar och lödde hål i bleckkärl. På andra sidan om landsvägen låg ”Stenfäjsa”. Tre familjer hade sina kor där.

Virkeshuset, eller ”Verkhuset” som vi sade på sin tid, låg öde nu då vi åkte förbi. Handelsmannen har sök upp en annan plats. Men fastigheten var uppsnyggad både in- och utvändigt.

Under min tid förvarades allt möjligt i detta magasin. Innanför gaveln mot skolan, fanns skolans vedförråd, där någon gammal gubbe stod och högg. Skolbarnen fick bära all ved därifrån på armarna, till skollokalen, och pojkarna turades om att elda om morgnarna. En av flickorna fick samtidigt sopa och damma i skollokalen. Svarta tavlan skulle även våt torkas för att bli ren. Jag beskrev hur kolhuset sett ut och hur malmtippen gick fram på höga bockar och att det fanns olika ”bås” för olika sorters malmer. Och så gick färden direkt till ”Spåhl-gården”, där Oscar Sjöholm bor. I den gården var Janne Spåhl född och bodde där även som gift. Därav har gården, eller platsen fått sitt namn. Det säges egentligen ”Spåhl-backen”.

I den gård där jag är född (Moviken 62) och där skogvaktare Sjökvist senast bodde, höll någon på att flytta in. Den har stått tom en tid.

Från Moviken åkte vi förbi oxstallet och mot Fönebo, för att åka på den sidan av Norrdelen nedigenom. Då vi åkte förbi ”Pickula” sade chauffören att dit hade han troligen varit en gång och hälsat på hos farfar och farmor. Men han var inte säker på vilken gård de bodde i. Vi åkte förbi Öbergstjärn, och jag kunde berätta om då jag rodde inspektor Lagerholms eka där då han skulle jaga änder.

Från Fönebo åkte vi efter Norrdellens strand, förbi Hallbo, som på sin tid var välbekant som omlastningsstation för malm, från hästfordon till pråmar och haxar.

Längre ned tog vi av åt vänster och kom fram i Hög. Därifrån åkte vi genom Hälsingtuna, Hudiksvall, Iggesund, Njutånger, Enånger, Norrala, Trönö och Rengsjö och hem. På alla platserna hade jag minnen som jag kunde berätta om.

Då vi på kvällen skakade hand med varandra och tackade ömsesidigt för en trevlig dag, beställd han mig som lots för en tur uppigenom nästa sommar, vilket jag ju inte kunde lova, med visst finns det ännu andra vägar att använda, för att komma till hembygden.

Ossian Friberg 1958

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *