Dellenportalen har samlat uppgifter om Järnblästen och Stenören från intervjuer, böcker, fastighetspapper och i olika arkiv.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Ekonomisk karta från 1950-talet innan nuvarande landsväg blev byggd.
Lägg märke till hur den gamla landsvägen gick rakt genom gårdsplan.
Stenören
Knappt tre kilometer, eller på en halvtimmes gångavstånd från Blästen ligger klapperstensfältet Stenören
Karta över landsisens avsmältning. Röda pilar visar räfflornas riktning i berghällarna. Ishavets högsta kustlinje låg på den nuvarande höjdnivån 220-230 meter över havet i södra Hälsingland, ca 30 meter högre i norra Hälsingland. Den högst belägna forntida kustlinjen, 285,5 meter, har uppmätts i norra Ångermanland. Sveriges Geologiska Undersökning SGU. Serie Ba Nr 18, 1961.
För 9200 – 9300 år sedan strax efter istidens slut, bildade Järnblästen och södra delen av Bergsjö ett skärgårdslandskap. Järnblästhöjden 334 m. och de andra höjderna här i trakten var stora öar i skärgårdslandskapet. Vattenlinjen gick i Dellenområdet som högst ca 250 m ö.h.
Med avtagande hastighet reser sig marken ännu efter istidens nedpressning, från början med en hastighet av flera decimeter per år, numera med omkring 7 mm om året.
Läs mer under Dellensjöarna.
Stenören – ett av landets högst belägna klapperstensfält ca. 210-230 m ö. h. finns på en halvtimmes gångavstånd från Blästen. Det flera hundra meter breda klapperstensfältet visar var havsstranden gick för flera tusen år sedan.
Stenören, den övre delen av klapperstensfältet
Mellandelen av klapperstensfältet
Klapperstensfältet mot öster med blånade forsabergen i fonden
Den övre delen av klapperstensfältet bildades för 9200 – 9300 år sedan strax efter istidens slut. Här kan man med all önskvärd tydlighet se hur landskapet rest sig ur vågorna, årtusende efter årtusende. Tyvärr visar inte bilderna det man så tydligt kan se på plats, hur den böljande strandlinjen förflyttar sig allt längre och längre ner.
Dellensjöarna släppte sin kontakt med havet för omkring 4 000 år sen. Sjöarna ligger knappt 43 m ö.h.
Tänk om någon kunnig person kunde skylta upp höjden över havet, mot rätt årtusende, allt eftersom strandlinjen förflyttar sig, då kunde det här klapperstensfältet bli ett pedagogisk studieobjekt.
Det aldrig sinande vattenflödet
Här kan man även höra ett underjordiskt vattenflöde. Under det tjocka lagret av stenar kan man höra hur det osynliga vattnet porlar. På en plats i den nedre delen av klapperstensfältet finns en mindre krater där bröderna Olle och Erik Höglund som unga försökte gräva sig ner till det hörbara vattenflödet, men som synes lyckades de aldrig, vattnet hörs fortfarande porla längre ner.
Se även Fågelhällan det stora klapperstensfält söder om Hudiksvall – Hudiksvall.se
Världens högst belägna klapperstensfält ligger i Ångermanland, 260 meter över havet. Högsta kustlinjen varierar i landet och är högst i Ångermanland där havsnivån nådde närmare 300 meter ovan dagens havsnivå enl. Wikipedia.
Hillebardsmeder
Under Gustav Vasas tid började kronan förse soldaterna med vapen. Tidigare hade soldaterna enligt Hälsingelagens bestämmelser varit skyldiga att själva anskaffa vapen.
I Hälsingland fanns 1592, enl. Jan Lundell Hälsinglands museum, sammanlagt 13 hillebardsmeder. I Delsbo 1, Norrbo 6 (= Moviken som då hörde till Norrbo), Ilsbo 3, (verksamma på Blästern), Forsa 3, tillsammans 13 stycken och 28 rörsmeder (gevärspipor). Vapensmeder från skilda socknar flyttade till Söderhamn, sedan staden fått privilegier 7 sept. 1620.
Här vid minnessten finns det gott om slagg, liksom ett stycke längre ner på andra sidan landsvägen. Bild från våren 2017
Läs om Blästerugn – Wikipedia
Bläst kommer av ordet blåsa, som i det här fallet syftar på den nödvändiga lufttillförseln (blästern) vid framställning av järn.
Järnblästen, kallas även en gård i Stenungsund, Ödsmål Bohuslän.
Gränsstenen där socknarna Bergsjö – Norrbo – Forsa – Ilsbo gränsar till varandra
Bild från våren 2017. De tidigare igenvuxna åkrarna har nu blivit avverkade. Britas i bakgrunden.
Läs mer om Ilsbo socken genom att klicka på Wikipedia
Karta över Järnblästen vid laga skiftet
Järnblästen tillhör Norrbo socken. Anledningen till att Järnblästen finns med i Ilsbo släktbok beror på, att invånarna där alltid haft stark anknytning till Ilsbo. Det var lättare att ta sig till Ilsbo kyrka och blästborna var också under vissa år införda i Ilsbo kyrkböcker.
Riksantikvarieämbetets karta visar de fyra socknarna som möts på Blästen
Sockengränsen i nederkanten där Granås ingår, är Högs socken
Siffror inom parentes hänvisar till Bjuråker – Delsbo – Norrbo släktregister.
Lutande siffror inom parentes hänvisar till Ilsbo släktregister.
Lars Skoglund, kallad Bläst-Lars, övertog gården efter sin far Erik Skoglund som tillträtt efter sin fader Olof Mårtensson. Dessförinnan innehades den av dennes fader Mårten Nordgren som även han tagit över efter sin fader David Olsson Norgren
Skoglunds släkt
1. Ca 1792 – 1842
(12V8) David Olsson Norgren, född 15/8 1764 s. t. kyrkvakt O Pehrsson i Norrbobyn. Murare från Norrbo och nybyggare i Järnblästen. Utflyttat till Ilsbo 1842. Död i Ilsbo, Västtjär 14/2 1843.
Gift 1792 m. (9Y4) Brita Östberg född 7/8 1766 i Norrbo, död på Järnblästen 18/1 1838.
Barn
Carin, f. 26/1 1793, gift till Östanå (C-7) d. 3/2 1853 (Spetälska)
Mårten, f. 16/8 1794 (3)
Olof, f. 5/7 1796, till Delsbo (5L1)
2.
(3Å18) Lars Olsson, född 1/2 1774 s. t. nybygg. O. Larsson i Dragmyra, Norrbo. Torpare i Järnblästen, utflyttat till Dragmyra omkr. 1838 där han avlider 12/10 1841.
Gift 1797 med (12V5) Brita Olsdotter, född i Norrbo 24/12 1769, död 28/12 1855.
Barn
Anna, f. 29/10 1798 d. 12/3 1799
Olof, f. 27/12 1799 d. 7/10 1809
Lars, f. 7/10 1802 Torpare i Dragmyra. G. 1829 m. Cherstin Olsdotter (4)
Karin, f. 11/7 1805 G. 1824 m. (1U8) Erik Andersson, bonde i Bästdal. Hon funnen död i skogen 29/10 1871.
Anna, född 30/5 1811 G.12/5 1844 m. (9Å24) Jonas Pehrsson, bonde i Norrbobyn 19.
3. Ca 1832 – 1878
(1) (12V10) Mårten Nordgren, född 16/8 1794, s. t. mur. D. Norgren i Ö. Hålsjö, Norrbo. Torpare i Järnblästen. 1878 flyttat till Västtjär ss4, död 16/3 1885
Gift 1/11 1832 med Karin Olsdotter, född 22/4 1798 fr. Östbyn, Rogsta, död 1/4 1885.
Barn
Olof, född 6/1 1834 (5)
Jonas, f. 19/11 1836 G. 3/11 1861 m. Ingrid Wåglund, utflyttat till Ilsbo 1867. d. 31/5 1923
Hans, f. 26/2 1839 d. 8/12 1865 (spetälska)
4.
(2) (3Å33) Lars Larsson, född 7/10 1802, Torpare i Järnblästen. Flyttade till Dragmyra omkr. 1838, d. 25/1 1894
Gift 9/10 1829 med (7Å12) Cherstin Olsdotter, född 18/12 1806 i Ö. Norrbobyn 7, Norrbo d. 7/6 1877 (funnen död i en ”mindre” vattenpöl).
Barn
Lars, f. 8/3 1830, G. 19/4 1857 m. Ingrid Lindstedt Utfl. t. Ilsbo 1880 (6)
Olof, f. 31/1 1832 d. 24/12 1832 (bröstfeber) = Lunginflammation
Brita, f. 18/1 1833 d. 9/3 1859 (flussfeber) = Katarr
Margreta, f. 18/3 1835, änka 2 ggr och omgift, d. 24/11 1923
Anna, f. 26/11 1837 G. 22/4 1862 m. (3Å37) Magnus Olof Ersson- Lindström, Kol. bos. i Fönebo, död 22/2 1929.
5. Ca: 1856 – 1878
(3) (12V12) Olof Mårtensson född 6/1 1834. Torpare i Järnblästen. Flyttade med familjen 1878 till Västtjär ss3, d. 4/8 1886 i Västtjär.
Gift 19/10 1856 med (BA-7) Brita Alm, född 18/11 1830 i Berge, d. 20/5 1909.
Barn
Magnus, f. 16/12 1856, skattetorpare, till Västtjär ss3-16, G. med Katrina Ersdotter
Erik ”Skoglund”, f. 27/2 1859 (7)
Catharina, f. 6/4 1864, tv. Till Västtjär nr 2-18, G. med Sven Erik Eriksson Westerlund
Margreta, f. 6/4 1864, tv. (8)
Jonas, f. 15/1 1873, bonde i Västtjär 3:8. G. med Kristina Stolpe
6.
(4) (3Å45) Lars Larsson, född 8/3 1830, husman i Krokstubben, Norrbo. Till Ilsbo 1880
G. 19/4 1857 med (13V3) Ingrid Lindstedt, född 2/2 1823 i Gammelsträng, Norrbo
Barn
Christina, f. 5/6 1862, gift med Olof Hedin, Hogland, Ilsbo (1-22)
7. Ca: 1889 – 1923
(5) (12V16) Erik Olsson Skoglund, f. 27/12 1859, Inflyttat från Ilsbo 1889. Under 1880-talet byggde han det hus med stall och loge som finns på Blästen idag. Torpare i Blästen. Efter Erik Skoglunds död 7/1 1935 kom gården att ägas och drivas av dottern Brita. Efter hennes bortgång 1972 bestämdes att gården skulle vara kvar i släkten genom att Bläst-Lars son Olle Skoglund tog över ägande och ansvar för gården. Gården står på ofri grund och jorden har tidigare arrenderats från byamännen i Gammelsträng.
Gift 13/12 1887 m Anna Greta Forslin, f. 27/1 1859 i Älgered nr 9, Bergsjö (7E26).D. 2/6 1929.
Barn
Brita Albertina, f. 17/4 1887, ogift. Bosatt i Blästen. Synskadad de sista 15 åren. Hon flyttade till Dellengården i Jan. 1967. Död 9/3 1972.
Anna Elisabet, f. 24/11 1888, egen jordbrukare i Idsjön Ilsbo, ogift. Död 12/9 1971
Lars Olof, f. 25/4 1891 (9)
8.
Lars Erik Frisk, född 3/4 1861 i Tuna, soldat nr 142, skomakare i Västtjär 2:8, d. 8/2 1947
(5) Gift 10/4 1887 med Margareta Olsdotter, född 6/4 1864, d. 4/10 1947.
Barn
Maria, f. 3/12 1888 i Västtjär 9:1, ogift
Ingrid Virginia Magnusson, f. 8/12 1922, fosterbarn från Västtjär 6 sub 3
Emil Bernhard Hånning, f. 14/11 1889, fosterbarn, född i Forsa
Erik Algot Eriksson, f. 10/1 1905, fosterbarn, son till avlidna pigan Margreta Eriksdotter i Östanå, till Nyvallen 8.
9. Ca 1923 – 1964
(7) (12V17) Lars Olof Skoglund, född 25/4 1891, torpare. känd träsnidare, gårdsmuseiskapare. Omkom vid gårdsbrand på Järnblästen den 27/5 1964
Gift 27/5 1923 med (V sl-9) Katarina Ingeborg Jonsson, född 7/6 1898 från Västtjär, död 4/5 1981.
Barn
Olov Henning, f. 11/12 1924, G. m Sigrid Helena. Bosatta i Västtjär där han avled 9/4 2009
Märta Viola, f. 13/6 1927, Gift 29/7 1951 med Bagare Arnold Frimodig, i Gammelsträng, Norrbo. Han avled 4/7 2002.
Anna-Greta, f. 7/12 1931, gift med Elon Thorsell, till Tallåsen, Ljusdal (11) Bosatt i Norrbo
Erik Göte, f. 5/1 1939, gift med Barbro Sundin (14) Bosatt i Västtjär 16, Ilsbo
10.
(9) Erik Göte Skoglund, född 5/1 1939, hamnarbetare, bosatt i Ilsbo, Västtjär 1:1
Gift 4/12 1966 med Barbro Sundin, från Gnarp född 7/4 1943.
Barn
Lars Edvin, f. 22/4 1966
Anders Erik, f. 2/7 1973
Lillstugan 1992, med Lisa Skoglund född 12/12 1988 i Ilsbo.
Bilden utlånad av Greta Skoglund
Lilla Lisa Skoglund beundrar alla saker. Bilden utlånad av Greta Skoglund
11. 1952 – 1961 Lillstugan/Gretas Rumsta 2:14
Lillstugan är Blästens före detta smedja. Smedjan stod ett stycke bortom Britas. (smedjor har alltid stått på behörigt avstånd från gården). När det framkom att landsvägen skulle gå just där smedjan stod beslöt Bläst-Lars att flytta den till den plats där den står idag. 1959 fick Bläst-Lars och den här gården vatten indraget med självtryck
Elon Thorsell, född 22/1 1923,bosatt i Lillstugan 1952-61. Flyttade sedan till Tallåsen, Ljusdal där han avled 11/9 1991.
Gift med (9) Anna Greta Skoglund, 7/12 1931, hon flyttade till Norrbo 1992.
Gammelgården
Gammelgården lär ha varit den ursprungliga bosättningen på Blästen. Omkring 1920, rev Bläst-Lars den ca 15 meter långa gården för att bygga upp den igen på en egen tomt.
Hudiksvalls Tidning 27 februari 1934
Signatur E. B-m.
Saxat ur ett längre reportage
Avsides från bygden vinter och sommar. Hur många gånger har inte Erik Skoglund fått ploga den igensnöade skogsvägen fram till Ilsbo. Kanske för att nästa dag genom ett nytt snöfall åter isoleras.
Och vilket arbete han i sommartid utfört med vägens förbättring! Till största delen är det nog hans förtjänst att vägen till Järnblästen nu är körbar med bil. t.o.m. med buss. Enkel och anspråkslös som han är har han inte begärt någon hjälp med sin väg utan tyst och stilla har han arbetat sig fram genom skogen, nybyggt och förbättrat. Dessutom är han en skicklig snickare; många är t.ex. de skidor som har tillverkat och försålt. Sedan Skoglund för några år sedan blev änkling är han nu jämte en dotter ensam på sin gård. Han biträdes av sin son Lars Skoglund, som byggt egen gård däruppe på Järnblästen.
Hudiksvalls Tidning 8 januari 1935
Signaturen E. B-m.
Saxat ur ett längre reportage
Det började skymma i den korta dagen, då jag nådde fram till den första av de två gårdarna på Järnblästen. Väl inkommen i gården fann jag dess ägare Lars Skoglund sysselsatt med att till synes helt vårdslöst med en liten yxa tälja träspånor ur en fyrkantig liten träbit.
Under det vi samspråka och jag delger Skoglund de små nyheter som finns från bygden, fortsätter han med kniv och slöjdjärn sitt arbete. Länge dröjer det ej, förrän en miniatyrkrona för en d:o älg föreligger färdig. Dess likhet med det rätta originalet – skovelhornen – är i alla detaljer förbluffande. Snart kommer Skoglund fram med en större träkubbe av al. På de förberedelsearbeten som utförts på denna förstår jag att det nu är älgkroppen till hornkronan, som skall få sin slutliga formfulländning och avputsning.
Det är egendomligt att se Lars Skoglund i arbete med sina skulpturarbeten. Till synes på måfå, utan beräkning, täljer och snickrar han. Ett knivtag här och där. Men det märks snart någonting annat. Konstnärskapet framträder. Ty en konstnär är han. Skoglund där uppe i skogen. Som de flesta sådana är han mycket blygsam och gör inte stor reklam för sina arbeten. Men det behövs ej heller. Han har beställningar ändå, mer än vad han hinner med. Lite här och var i våra bygder träffar man på hans alster. Ett litet Lars Skoglund eller ”Bläst-Lars” inpräntat på sidan eller i fotplattan på hans figurer anger härkomsten. Ända bort i U.S.A. finns säkert hans namn på en del pjäser.
Det lider mot kvällen hos ”Bläst-Lars”. Den älgskulptur, som han under kvällens lopp arbetat på, är i det närmaste färdig. Men det elektriska ljuset börjar sakta liksom mattas av i styrka. Vattentillgången för det lilla elektricitetsverket i en liten skogsbäck är dåligt, upplyser Skoglund. Om dammen blir länsad från vatten stannar den turbin som driver generatorn.
Då är det bäst att gå till sängs vare sig man vill eller ej…
Rester efter elverksdammen
Eget elverk
Från en damm ca 150 – 200 meter nedströms Blästbäcken anlade Bläst-Lars ett mindre kraftverk. Generatorn som gav elström till hans fastighet fungerade så länge det fanns vatten i bäcken till turbinen.
Bläst-Lars gård som brann ner 1964
Foto 1955 av Pelle Björkman. Killarna är Erik och Gottfrid
Bilden utlånad av Greta Skoglund
Här har Bläst-Lars målade av sin gård på ett tråg. Gården och de två rödmålade uthusen brann ner 1964. Lägg märke till den öppna åkermarken t h om huset. Tråget ägs av Märta Frimodig
Lasse o Anna på Backan, på Blästen 1958. Bild lånad från Högs sockenbilder.
Foto: Harry Persson
Elon Thorsells bil X 15170. Här med Lars och Katrina Skoglund och sonen Erik framför sommar fejset som försvann vid branden.
Bläst-Lars gård Rumsta 2:9
Lars Skoglund, Bläst-Lars började bygga sin gård omkring 1920. Han började med ladugården och den stenmur varpå hans vinkelbyggda fastighet vilade.
Fastighetsbeteckningen på hans 20 tunnland stora jordbruk var Rumsta 2:9, Lars Skoglund var alltså skriven i Forsa socken, medan färdenegården låg under Norrbo. Han rev den omkr. 15 meter långa gammelgården och med den gårdens grova stockar byggde han sin egen gård på egen mark. Bläst-Lars räknade praktiskt och när han efter ett par år var färdig hämtade han Katrina från Ilsbo. Paret gifte sig 1923.
Telefon fick man indragen 1951. Telefonnumret var Ilsbo 56. Sonen Erik Skoglund tog sedan över det numret.
År 1959 fick gården tillsammans med Lillstugan, vatten indraget från en källa på berget ovanför kraftledningen. Därmed fick gårdarna vatten med självtryck.
Katrina Skoglund f. Jonsson 1898 – 1981
Lars Skoglund 1891 – 1964
Katrina och Lars Skoglund med barnen, men var är de någonstans, undrar dottern Märta som äger bilden.
Slåtterarbete på åkrarna nedanför Britas. Bilden utlånad av Märta Frimodig.
Till vänster Brita Skoglund, Bläst-Lars, Arnold Frimodig med bar överkropp, en hund och Erik Skoglund
Från samma tillfälle som ovan. Bläst-Brita, lilla Erik, Bläst-Lars och Märta Frimodig.
Bilden utlånad av Märta Frimodig.
Blästen. Bilden utlånad av Karin Björk
Från vänster. Lars Larsson, Erik Skoglund, Brita Skoglund, Karin Larsson med dottern Karin g. Björk och Greta Skoglund.
Bilden utlånad av Tore Dahlin
Här står jag på vagnen med hästen ”Putten”, när jag var hos Anna Skoglund ”Bläst Anna” och ”ladde” in hö en sommar för länge sedan…, skriver Tore
Anna Skoglund. Bilden ägs av Tore Dahlin
Husmor på Järnblästen firar 60-års jubileum
Saxat ur ett odaterat reportage från 1958
Det var på våren 1923 som ilsboflickan Katrina Jonsson och Lars Skoglund på Järnblästen förseglade sina löften om evig trohet. Att två unga människor gifter sig, är väl i och för sig inget anmärkningsvärt, men detta äktenskap innerbar också för brudens vidkommande att hon lämnade Västtjär för att flytta till Järnblästen, närmare en mil in i djupa skogen
På den tiden var det en mycket dålig fäbodväg som ledde fram till Blästen, där vägen också slutade. Men kärleken var starkare än den isolering och tunga arbete som väntade henne.
Vad som en gång var en spårig och stenig och slingrande väg till Järnblästen har med åren blivit en tämligen bra skogsbilväg och det torde inte dröja länge förrän den kommer att fortsätta till Björsbo vid Norrdellen. Och denna vägsträcka på ca 8 km är redan i det närmaste grovbruten.
Fotogenlampor i taket
Lika romantiskt som förr om åren pinglar nu koskällorna kring Blästägorna. Fåglar spelar och den lilla vårbäcken mellan Blästgårdarna forsar vårglad mellan paraderande vitsippor.
Storfinnforsens kraftledning med sina 380 000 volt nynnar sitt entoniga susande vid skogsbrynet medan fotogenlamporna fortfarande dinglar i de olika Blästrummen och man får nog erkänna att de flyter bättre in i sammanhanget än vår moderna elarmatur.
– Men var det inte gruvsamt att i ungdomsåren bosätta sig så här långt ifrån bebyggda trakter?
Den 60-årsjubilerande Katrina Skoglund ser upp från sina middagsgrytor och svarar på sitt lugna och försynta sätt: Det gick bra, för jag flyttade på våren och då var det precis som att jag drog iväg till vallarna och det var jag van vid. Till en början hade hon också kor åt andra, så det var inte ovanligt med ett 20-tal kor på Blästgårdarna. Och det var heller inte ovanligt med 10-12 personer kring matbordet.
Bläst-Lars på 70-årsdagen med hustrun Katrina.
Bläst-Lars i sin målarverkstad
Lillstuga 1953. Fr. v. Katrina o Lars, Elon, Brita till höger och ryggen på Greta.
Bilden utlånad av Greta Skoglund.
Brev till Mina Hammarström i Kilafors
Här får vi veta vad det kostade att få ett tråg målat. Brevet är sänt till Glad-Mina från Sandmyren som flyttat till Kilafors där hon gift sig med Edvard Hammarström.
Ett målat mjölktråg av Bläst-Lars över Fribergs gård i Brunkänge
Hudiksvalls Tidning lördag den 22 april 1961
Signatur pH
Saxat ur ett längre reportage
Det stundar åter till födelsedagsfest på Järnblästen och denna gång är det Bläst-Lars själv som ”har den äran” – fyller 70 år på tisdag.
Slut med kärningen
De sista fem åren skickar de mjölken till en mjölkpall i Ilsbo för vidare befordran till mejeriet.
Det är mågen som arbetar i Hudiksvall, som tar mjölken med sig ned på socknen varje morgon.
Bilismen har helt brutit isoleringen. Sommartid drar en jämn ström av turister förbi Järnblästen och på gården står två egna bilar.
Hästen har fått lite att göra, sedan vi skaffat traktor, säger Lars och det är nog inte bara på Blästen som det blivit så.
Bläst-Lars på gårdsplan med sina barn Erik och Greta.
Gårdsplan med planteringar och flaggstång till vänster.
Greta o Märta med Blästbäcken och vägen till Britas i bakgrunden.
Märta leker med lilla syster Greta.
Bröderna Olle och Erik Skoglund med en Husqvarna lättviktare.
Katarina Skoglund. Bild från Forsa/sockenbilder.
Katarina Skoglund. Bild från Forsa/sockenbilder.
Katarina Skoglund. Bild från Forsa/sockenbilder.
Blästen 1955 eller 56. I fårhagen Greta Skoglund, Sven-Olle Skoglund och Kent Thorsell från Ljusdal. Bilden utlånad av Greta Skoglund
Bläst-Lars med hästen Putte, troligen 1951. Bilden utlånad av Greta Skoglund.
Bläst-gården ödelagd vid häftig brand onsdagen den 27 maj 1964.
Saxat ur flera dagstidningar
Tre kor innebrändes och hela det unika gårdsmuséet blev lågornas rov. Elden utbröt vid 18-tiden och fru Katrina Skoglund berättar för HT att hon kom från sin faster Brita Skoglund, när hon uppmärksammade att det slug upp rök från taket ovanför ladugården.
Jag skyndade in för att hjälpa Lars rädda en ko och hästen, men sedan förstod jag att det var bäst att larma folk och jag skyndade mig till Hästås. Telefonen kunde jag inte komma åt, då det redan brann i hela bostadshuset.
Vid eldsutbrottet fanns också två andra män på gården. Hemmansägare Olle Andersson, Norrbo, låg och sov på kökssoffan. Han väcktes av anläggningsarbetare Erik Berg, Norrbo och Andersson berättar att det var i sista sekunden, som han kom ut. Han hade redan dragit i sig mycket rök och var omtumlad. Berg hann hjälpa till med att söka få ut djuren och han ropade också till Skoglund, att lämna ladugården och söka sig ut ur den intensiva röken.
Genom att telefonförbindelsen bröts med Järnblästen på ett tidigt stadium han aldrig brandkåren larmas från brandplatsen. Brandchef Herman Lönnberg, Ilsbo, omtalar att han fick meddelande om stor rökutveckling i riktning mot Järnblästen. Han ringde upp Blästen men fick en signal som markerade fel. Då anade han oråd och larmade brandkåren. När brandmännen kom till Blästen var hela den vinkelbyggda gården och det intilliggande uthuset ett enda flammande eldhav. Dessutom hade stora eldsflugor antänt skogen ett 100-tal meter längre norrut. Vatten fanns strax intill, men elden hade då redan fått sådan omfattning, att inet stod att rädda av gården. En verklig tur i olyckan var att inte vinden låg på hårdare och att en del regn fallit under dagen, eljest har riskerna för stora markbränder varit mycket överhängande.
Eldorsaken är inte klarlagd men det hade sotats på morgonen och det finns anledning misstänka att någon gnista i samband med att eld gjorts upp hamnade på något eldfängt ställe.
Torsdagen den 28 maj påträffades Lars Skoglunds förkolnade kropp.
Det är troligt att det var under hans fruktlösa försök att rädda djuren i ladugården som han stupade. Strax intill honom påträffades en kviga med bindslet kvar kring halsen. En av de kor som makarna Skoglund under räddningsarbetet lyckades få loss har sedan tydligen via en förstuga tagit sig in i köket där djuret innebrändes. Även den andra kon som man på onsdagskvällen räknade med hade blivit räddat har innebränts liksom några får och ett par fåglar som satt i en bur. Hästen och katterna var de enda djur som klarade sig undan elden.
Det var en kalv som stod i ett hörn av ladugården – ett hjälplöst, av rädsla skälvande djur. Bläst-Lars kunde inte slita sig loss från djuret. Han fann en levande varelse i dödsfara – vem skulle inte hjälpa om inte Bläst-Lars? Men elden slickade väggar och tak och röken trängde kväljande tung. Bläst-Lars föll på sin post.
Stenhuggaren Emil Burgman, Johannesberg, Bjuråker drar de allra sista penseldragen på stenens text
HT Den 4 september 1965
Minnesstenen över Bläst-Lars är tillverkad av stenhuggare Emil Burgman i Bjuråker
Här stod Bläst-Lars gård. Flaggstångsfästet syns vid björken till vänster om minnesstenen. Till höger ser vi uppfarten till logen.
Detta lär vara Bläst-Lars traktor som blev helt förstörd vid branden, men nu blivit renoverad
Lars son, Erik Skoglund berättar att han själv kört den här traktorn när han var ung.
Denna traktor med sin tragiska historia, och en stor mängd andra mycket ovanliga traktorer och maskiner finns att bese hos Blomens Traktormuseum i Fagerfall, Bjuråker.
Kvarnen
Vid den damm som Bläst-Lars anlade strax norr om sin bostad finns två stora kvarnstenar som fångat min nyfikenhet. Var kommer de ifrån, har de möjligen använts här på Blästen, i så fall var någonstans? Förr i tiden hade varje självförsörjande by en egen skvaltkvarn, men de här stenarna är så pass stora att de kräver en stor kvarn och en bäck som är större än den som rinner genom Blästen tänker jag.
Detta är den övre stenen, löparen.
Stenarna ligger vid Bläst-Lars gjorda prydnadsdamm. De är drygt 110 cm i diameter och 11-14 cm tjocka. Foto från våren 2017
Intill dammen finns denna stensättning som liknar en uppkörsbrygga till en byggnad.
Så här kan kvarnen ha sett ut
Bläst-Lars son, Erik Skoglund berättar. Stenarna, hämtade far vid en damm som fanns 3-400 meter uppströms Blästbäcken. Blästbäcken är lite speciell eftersom den rinner mot norr vilket är ovanligt. Bortom täkterna nedanför berget fanns sedan gammalt en damm där vi brukade bada.
En titt på dammen visar att den faktiskt en gång i tiden kunnat rymma rätt mycket vatten. Bredden på dammen varierar mellan 10 och 20 meter och längden kan ha varit 60 meter eller mer. Men bäcken kommer ju bara från myrar uppe bland bergen.
Trots att jag inte hittat några skriftliga bevis på att det funnits en kvarn i Blästbäcken är jag ändå villig och tro att så kan vara fallet.Om nu inte kvarnbygget av någon anledning blev avbrutet?
Vi vet att snön brukar vara riklig på Blästen, mer än på andra håll. Vårfloden bör också vara därefter. Om kvarnen hade rätt utväxling för att kunna dra dessa stora stenar och vårflod och damm var tillräcklig för att driva kvarnen, så klarade man att mala det man behövde under ett par tre dagar. Intill dammen finns en stensättning som liknar en uppkörsbrygga. Troligen den till kvarnen. Framför denna stensättning, något till höger finns diket där det stora vattenhjulet troligen varit nedsänkt.
Porsmyran varifrån Blästbäcken kommer, var kanske ett blankvatten på 17- och 1800-talet. Kanske var myren uppgrävd och reglerad? Om det var nödvändigt för att få det vatten som behövdes till kvarnen så kunde man dämma upp bäcken på flera ställen uppströms, det är jag övertygad om. Ofta var vattenverk en kombination av kvarn och såg, hur det var här vet jag inte, men det är inte alls omöjligt, snarare troligt med tanke på gårdarnas storlek.
Britas – släktgården som står kvar på Blästen
Blästen Från vänster.döttrarna Anna o Brita, föräldrar Anna-Greta, o Erik och sonen Lars Skoglund, samt två släktingar.
Blästen 1920. Stående fr. v. fadern Erik Skoglund med barnen Lars och Brita. Sittande modern Anna Greta
Brita Skoglund ogift 1887 – 1972
Anna Skoglund ogift 1888 – 1971
Blästen 1975. Fr. v. Sigrid Skoglund, Anna Melin och Katrina Skoglund.
Bilden utlånad av Greta Skoglund
Skolklass från Ilsbo på Blästenbesök. Bilden utlånad av Greta Skoglund.
Klara o Per Björkman på Blästen troligen år 1951. Men vem är grabben?
Bilden utlånad av Greta Skoglund.
Blästen. Brita Skoglund 1964
Foto: Hilding Mickelsson
Britas – släktgård som står kvar på Blästen
Brita Skoglund var den siste fast boende i släktgården på Blästen
Hennes far Erik Skoglund byggde huset med stall och loge under 1880-talet. Efter Erik Skoglunds död 7/1 1935 kom gården att ägas och drivas av dottern Brita. Efter hennes bortgång 1972 bestämdes att gården skulle vara kvar i släkten genom att Bläst-Lars son Olle Skoglund tog över ägande och ansvar för gården. Gården stod på ofri grund och jorden har tidigare arrenderats från byamännen i Gammelsträng.
Bläst-Britas inredda bakstuga där Jonas Gavell bodde.
Britas bakstuga och fadern Eriks snickarstuga blev Jonas Gavells hemvist
Jonas Gavell föddes i Arbrå 20/8 1908. Jordbruksarbetare i Hogland 3:9, Ilsbo Han kom till Blästen 1938 för att hjälpa till med kolning åt Knåp-Ante i Gammelsträng. Han bodde i sin lilla stuga och hade 20-talet får. Någon tid efter Bläst-Britas död 1972 bodde han en tid ensam på Blästen för att sedan flytta till en pensionärslägenhet i Iggesund där han avled 30/3 1984.
Gift 1/2 1941 med Linnéa Margareta Johansson född 4/6 1914 i Hogland, Ilsbo, d. 25/1 1991. Den 5/5 1950 var skilsmässan ett faktum.
Barn
Irma Kristina f. 27/6 1933
Rut Margareta f. 19/7 1939
En bild ur HT från auktionen 1972
Storauktion på Blästen. Många stinna plånböcker bland 800 besökare
Hudiksvalls Tidning 31 juli 1972
Sign. pH
Saxat ur ett längre reportage.
Välkommen till första och troligen sista auktionen på Blästen förkunnade forsaauktionisten Edvin Englin och klubbade igång i solgasset vid logporten. Det var gamla prylar och jordbruksredskap på ett forntida jordbruk. Det var alldagliga varor som hör ett hem till.
Men först och sist rariteter med det välkända Bläst-märket, Bläst-Lars kniv och slöjdjärn hade sin stämpel på flera saker och genast steg buden.
Bläst-Brita som slutade sina dagar i våras, 84 år gammal, var heller ingen dussinkvinna. Den som bor kvar på Blästen allena är Jonas Gavell, 64 år. Jonas Gavell bor i en egen liten stuga och har ett 20-tal får. Jag kommer nog att flytta tillbaka till Enånger så småningom anförtrodde oss Gavell som hade mycket främmande denna dag.
Det känns vemodigt tyckte Bläst-Karin och fyllde påsar med kaffebröd. För ute på logen var det försäljning av kaffe, ostkaka och filmjölk med tunnbröd.
– Jag tog med mig 350 läskedrycker, men dom såldes i en hast flämtar Arnold Frimodig, Norrbo. Och plötsligt var det slut på det mesta och nytt förråd måste hämtas till serveringen.
Edvin Englin ropade och ropade och blev hes som en korp trots specialpiller
Gränsträffar på Järnblästen – en tradition under 30-tal år
1953. Elon Thorsell, Greta Skoglund, Tore Dahlin, Bertil Udén.
Bilden utlånad av Greta Skoglund.
HT den 16 juni 1953
Elon Thorsell, Greta Skoglund, Tore Dahlin, Bertil Udén söker ton på instrumenten. Lördagsdansen kan börja…
Elon Torsell låter sin självsnidade orm fresta Eva (blivande bruden Greta Skoglund) att äta av den förbjudna frukten i trädet. Men Eva har fått en drake, skuren ur en tallstam, att skydda sig med.
Rekordartad publiktillslutning till gränsträffen i Ilsbo
Bild ur HT 2 aug 1954. Fyra präster – fyra socknar
Från vänster synes kontraktsprosten Ivar Karlén, Bergsjö, kyrkoadjunkt Eric Grönkvist, Ilsbo, Komminister Bertil Lindgren, Norrbo och kyrkoadjunkt Seth Rimbe, Forsa.
Omkring 250 personer hade samlats på Blästen för att övervara den s.k. prästhelgen vid gränsröset.
Gränsträff på Järnblästen 1960
Bild u HT 17 juli 1960. Gränsträffen samlade nära 200 personer som slog sig ner i det gröna. Kontraktprosten Thure Enge, Forsa gick själv omkring och samlade in pengar i sin baskermössa till kyrkhjälpen.
Gränsträff på Järnblästen 1961
Bild ur HT 17 juli 1961. Bläst-Lars gick omkring och välkomnade som vanligt. Syster Elsa Eriksson från Ersta Diakonianstalt och prosten Ture Enge, Forsa pratar här med värden.
Bild ur HT 17/7 1961. Gränsträffens besökare slog sig ned på Bläst-Lars nyslåttade marker och gav välvilligt en slant när kyrkvärden Gunnar Höglund , Ilsbo kom med kollekthåven.
Spelmansträff 1963
Blästen 1963. Bilden utlånad av Greta Skoglund
Känner du igen någon på bilden?
500 på gudstjänst i Järnblästen
En publikbild från sång-och musikgudstjänsten på Järnblästen
Två odaterade tidningsurklipp (1965?). Till vänster. Överste Stig Tollin, Stockholm, talar.
Bland besökarna har här makarna Hjalmar och Stina Hedström, Gränsfors, samt Albin och Signe Sjödin, Åsvallen, Gnarp, slagit sig ned på gräsplan.
Olle spelade huvudrollen vid sjunde Bläst-träffen 1978
Bilder ur HT 1978. Text och foto: Roland Enros.
Blästens ägare, Olle Skoglund, Ilsbo, höll högtidstal, han berättade historien, spelade teater och sjöng.
För underhållningen i övrigt svarade Bergsjöbygdens spelmanslag förstärkt med spelmän från ömse håll och med Alrik Eriksson, Norrbo som ledare. Ilsbogänget och Bengt Frykman som spelade och sjöng egna visor med motiv från Jämtland och Dellensjöarna.
Bergsjöbygdens spelmanslag förstärkta med spelmän från ömse håll fick underhålla en stor publik vid gränsträffen på Blästen på söndagen.
Edvin Lönnberg, hembygdsföreningens ordförande, hade nöjet att hälsa ca 400 personer välkomna till träffen på Blästen.
Det blev stormande succé för de tjugofyra teateramatörerna från Bergsjö som uppförde bygdespelet ”Det var en gång”. Här ett par av aktörerna.
Gränsträffen 1980 lockade över 500 personer
Bilder ur HT den 11 augusti 1980. Text och foto: Inger Enros
Närmare 600 personer kom till spelmans- och gränsträffen i Järnblästen, vilket gladde fr. v. Edvin Lönnberg,ordförande i Ilsbo hembygdsförening, Hilding Mickelsson, Rengsjö och Olle Skoglund, vice i hembygdsföreningen och son till Bläst-Lars.
Sannagänget ryckte upp publiken och fick den efter kort stund helt med sig.
Fr. v. Elsy Agurell, Eva Färnström, Astrid Eriksson, Barbro Jonsson och Ann-Britt Danell.
Ann-Britt Olsson, Delsbo och Lilly Fredriksson, Bjuråker, tyckte klimpvällingen var mycket god.
Astrid Eriksson, Sanna, gisslar Delsbostämmans nej till dragspel och det ena med det andra. Publiken gapflabbade.
För första gången serverades fäbovallslunch, dvs. klimpvälling, rörost, saffranskaka, m.m. För serveringen svarade fr. v. Vega Bergner, Naemi Olsson och Carin Lönnberg, alla Ilsbo.
Gök-Olle, dvs, Olov Jonsson, Bjuråker, berättade roliga historier. Bland dem som lyssnade var Lina Nilsson 3 år och storasyster Anna 6 år.
Släkt-träff 1983
Släktträff på Blästen 3 juli 1983. Sven-Olle Skoglund i förgrunden
Släktträff på Blästen 3 juli 1983. Syskonen Magnusson från Ljusdal
Släktträff på Blästen 1983. Bilderna utlånade av Greta Skogund
Gränsträff 1984 lockade 600 till Järnblästen
Bilder ur HT 12 augusti 1984. Text och foto: Johan Ahlen.
Här är det allspel i full gång framför Bläst-gården.
Anders Olsson och Rut Jonsson från Färila låter sig väl smaka av kålsoppa och annat gott. I bakgrunden serveras Jonas Johansson från Harmånger fäbodlunch av Naemi Olsson från Ilsbo.
Karl Axel Wallner från Ilsbo gör träsaker som säljs genom hemslöjden. Här står han i ståndet på Järnblästen gränsträff-söndagen.
Gränsträff för trettonde gången 1985
-en tradition som håller
Strängdraget från Hassela var ett populärt och spelglatt gäng med sin allmogemusik och sång vid gränsträffen. Bilder ur HT den 11 augusti 1985.
Elon Thorsell från Tallåsen snidade djurfigurer under gränsträffen. Många beundrade sniderierna som främst är olika djurfigurer men också en och annan blir det ibland.
Färilaparet Anders och Rut Olsson har ännu inte missat någon gränsträff på Järnblästen. Trivsammaste platsen i hela Sverige säger de.
Spelmansträffen söndagen 30 juli 1989
”Hälsingarna” Blästen 1989. Foto: Sven Hellbom
Bilden utlånad av Greta Skoglund
Spel o gränsträff på Blästen söndagen 30 juli 1989. Foto: Sven Hellbom, Edsele
Bilden utlånad av Greta Skoglund
Spel o gränsträff på Blästen söndagen 30 juli 1989. Foto: Sven Hellbom, Edsele
Bilden utlånad av Greta Skoglund.
Spelmansstämman på Blästen 1990
Sven Johansson, Ilsbo. Bilden utlånad av Greta Skoglund
Spelmansstämman 1990. Bilden utlånad av Greta Skoglund.
Greta 60 år, lördagen 7 dec. 1991. Bilden utlånad av Greta Skoglund
Syskonen Märta, Olle och Erik Skoglund
Blästen 10 juni 1992. Bilden utlånad av Greta Skoglund
Sigrid, lilla Lisa o Olle Skoglund, och Greta Skoglund. Elsy Norling knäppte.
Gränsträffen på Järnblästen 1993 – Slåttertävling nyhet
Bilder ut HT den 25 juli 1993. Text Marie Sallander Foto: Lars Sundin
År 1993 berättade Bläst-Lars son, Olle Skoglund då ordförande i Ilsbo hembygdsförening, att historien bakom de populära gränsträffarna hade börjat så smått under fyrtiotalet, när prästerna från de fyra socknarna Bergsjö, Norrbo, Forsa och Ilsbo samlades på Järnblästen och hade då så kallade prästhelger. Det här höll på till femtitalet då träffarna upphörde.
Gården på Järnblästen övertog jag i början av sjuttiotalet och så fick jag förfrågan om det inte var möjligt att anordna gränsträff här på gården.
Olle Skoglund tyckte idén var bra och den första årliga gränsträffen anordnades 1975.
Årets nyhet var slåttertävling. Fyra lag tävlade om att ta hem vinsten. Varje lag fick varsin ruta på femtio kvadratmeter att slå, räfsa och snyggt lägga ihop i en hösåte. Laget som vann bestod av Åke Johansson Bäckan, Ramsjö, och Greta Skoglund, Gammelsträng, som fick varsin Ilsborova i trä för segern.
Stövelkastningen, tävlingen där det skulle kastas två stövlar in i ett bildäck, togs i damklassen hem av Carina Jonsson, Näsviken. För tredje året i rad!
Lars Heed, Ilsbo, vann ungdomsklassen. Herrklassen vanns av Jan-Erik Arvhem. Samtliga kammade hem godis i pris.
De som trotsade regnet och letade sig ut till Järnblästen kunde lyssna till musik av tiotalet spelmän. Pilkastning var också ett kärt nöje och så således mat, kaffe och annat gott.
Eva Gustafsson, Ilsbo var en av dem som kastade pil. Hon passade också på att spela fiol under söndagens gränsträff.
Åke Johansson, Bäckan, Ramsjö, kan det här med att slå:
– det gäller att hålla lien rätt, tätt intill marken, så att man verkligen får med sig något.
Spel o Gränsträffen på Blästen 1997
Spel o Gränsträffen på Blästen 1997
Bilden utlånad av Greta Skoglund
Gränsträff blev fullträff 1998
Olle Skoglund hälsade välkommen till söndagens Gränsträff på Järnblästen.
Traditionella inslag på Gränsträffen är pil-och stövelkastning
Text och foto ur HT 27 juli 1998, av Sandy Bergström
Regn på 1999 års Gränsträff lockade 250 besökare
Spelmän från fyra socknar har tagit scenen i besiktning och improviserar. Det krävdes lite improvisationer i det envisa regnet. Nästa år är det 25-års jubileum.
Detta är en unik sport. Men tro inte att det ligger mindre prestige i den för det. Artur Arwhem, Ilsbo visar hur det ska gå till.
Bilder ur Hudiksvalls Tidning 27 juli 1999. Text och foto: Lasse Gradin
Spelmansträffen på Blästen 28 juli 2002. Bilden utlånad av Greta Skoglund
Spelmansfesten på Blästen 27 juli 2003
Dragspelarna är, Sven-Olov Johansson, Olle Skoglund, Olle Eriksson gitarr, Rune Norberg, Alf Pixtorparn, Ingemar Jonsson. Sjunger gör Greta Skoglund, som även lånat ut bilden.
Spelmansträffen på Blästen 2004
Blästen söndagen den 25 juli 2004
Sven-Olov Johansson, Gösta Strömbom, Birger Gustavsson, Lennart Abrahamsson och Monica Wahlman. Bilden utlånad av Greta Skoglund
Blästen söndagen den 25 juli 2004
Monica Wahlman dragspel, Greta Skoglund, fiol, Olle Skoglund, dragspel, Olle Eriksson gitarr, Alf Lundgren, Ingemar Jonsson och Yngve N. på bas.
Blästen söndagen den 25 juli 2004
Trubadurerna: Karl-Gunnar Karlsson o Ingemar Bergkvist. Bilden utlånad av Greta Skoglund
Blästen söndagen den 25 juli 2004. Ingela Söderlund och Leif Norberg
Bilden utlånad av Greta Skoglund
Blästen söndagen den 25 juli 2004
”Glöm inte bort dina vänner” med gitarr Olle Eriksson och Anders Martinsson,
sjunger gör syskonen Greta o Olle Skoglund. På dragspel t v ? i mitten Rune Moberg t h ?
Bilden utlånad av Greta Skoglund.
Ännu en gränsträff på Järnblästen 2005
Bild ur HT fotad av Eva Andersson
Att samlas på Järnblästen i Ilsbo är fortfarande populärt efter ett 30-tal år.
Bild ur HT fotad av Eva Andersson
”Kärleken är livets bästa vän” sjunger Tore Dahlin och Maria Swahn för publiken på Järnblästen
Oppisvedjan
Karta från mitten av 1950-talet. Här ser du var Gammelgården stod, var kvarnen har legat och var de avlägsna täkterna låg.
Den raserade ladan vid Oppisvedjan.
Inuti ladan finns en slåttermaskin och utanför ligger en släpräfsa
Hemma i Blästen
HÄLSINGE RUNOR 1964 – 1965
Av Märta Skarp
Avskrift: Viveca Sundberg
Järnblästen är namnet på en ensligt belägen odling i de stora skogarna i norra Hälsingland. Det är en intressant plats både geografiskt och historiskt.
Här möts fyra mäktiga socknar vid en gränssten. Bergsjö står det på den sida, som pekar mot den stora kraftledningen, Norrbo mot den ensamma gården, Forsa utåt täkten till och Ilsbo mot en uppstaplad slagghög. Och vid den finns ännu en sten, men den berättar historia: »På denna plats har tillverkats järn av myrmalm.» Naturen själv slutligen står för ett minnesmärke, som finns längre österut inne i skogen, ett klapperstensfält, där havet för flera tusen år sedan vräkt upp stenar i en lång sluttande linje.
Ingen vet när människor först kom till platsen eller när de började utvinna järn här. Namnet Järnblästen, som egentligen är en beteckning och står inom citationstecken i gamla kyrkböcker, talar om att hälsingar här blästrat i brännugnar för att få fram järn ur myrmalm. Så många sekler kan inte ha runnit förbi, sedan elden slocknade i den sista ugnen. På ett ställe ligger slaggen ytligt, dold endast av ett tunt jordlager.
Under 1700-talets sista år lockade de öde myrmarkerna en murare från Norrbo att med hustru och tre barn slå sig ned här. Han blev den förste av en släkt som sedan bott på Järnblästen generation efter generation ända fram till våra dagar.
Lars Skoglund på Järnblästen, mer känd under namnet Bläst-Lars var i fjärde led ättling till muraren från Norrbo. Denne Bläst-Lars var en särling i en säregen miljö, jordbrukare, träsnidare och samlare och han gjorde den ensliga odlingen till ett känt utflyktsmål i bygden.
Bläst-Lars liv slutade emellertid i djupaste tragik. Den 27 maj 1964 brann hela hans hem och samlingar. Bläst-Lars själv saknades på brandplatsen och man ville i det längsta tro, att han i chockat tillstånd gömt sig någonstans i de omgivande skogarna. Tragedin blev fullständig, då man senare fann hans förkolnade kropp i den nerbrunna ladugården. Ändå hade Bläst-Lars blivit skonad. Han behövde aldrig se sitt livsverk förintas till en svart rykande hög. Han var född på Järnblästen, där ville han leva och där fick han också dö.
På någon timme var gården utplånad. Allt var borta, mangårdsbyggnaden med samlingarna, ladugården, logen och sommarladugården intill. Endast lillstugan blev oskadd kvar och har nu blivit tillfällig sommarbostad åt Lars änka, Katrina.
Samma släkt sedan 1700-talet
Sedan 1700-talets slut hade alltså samma släkt brukat jorden på Järnblästen. Bland mycket annat som blev lågornas rov vid den stora branden var en gammal familjebibel. Där hade Bläst-Lars fader, Erik Skoglund, född år 1859, några år före sin död, 1935, skrivit ned minnesanteckningar om sina förfäder som nybyggare på Järnblästen. Den gamle torparens välformulerade meningar finns kvar i avskrift och de belyser Järnblästens återbebyggelse, sedan järnets män övergivit myrmarkerna. Erik Skoglund, som stöder sig på sin farfars berättelser, skriver bl. a.
”Min farfars fader kom till Norrbo i unga år- – – han gifte sig där och köpte en mindre gård i Hålsjö – – – men som det ej fanns någon jord till gården och de önskade sig litet sådan, så att de kunde hava några kreatur kom de att bosätta sig här i vilda skogen, vilket tillgick på följande sätt. En soldat i Norrbo vilken brukade gå med militär order mellan Norrbo ock Bergsjö, ock för att förkorta vägen gick han gent över skogen – – – den nämnde soldaten började giva akt på att här skulle gå att odla samt att det kunde gå att slå star-hö och myrgräs så att de genast kunde hava några Getter – – – här bodde de 12 a 15 år utan häst, om sommaren sysselsatt med odling av jorden under vintern med tillverkning av laggkärl vilka de på vårsidan drog åt bygderna ock sålde ock bytte till sig säd för. – – –
Så hade farfadern Mårten Norgren född år 1794 och död 1885, berättat för sin sonson. Det är en gåta, varför farfadern bara talat om sin far, David Olsson-Nordgren, född 1764 och tidigare murare vid kyrkbygget i Norrbo, men inte med ett ord nämnt sin mor, Brita Östberg, född i Norrbo 1766. Hon levde till 1838 och borde haft mycket att förtälja sina barn. Nu finns ingen att fråga. Eftervärlden kan endast gissa, att nybyggarhustrun haft ett sorgligt levnadsöde. Det var dock en klockardotter, som kom att framleva sitt liv på de öde myrmarkerna långt inne i storskogen.
Någon tragedi dold för eftervärlden måste vila över kyrkoherde Magnus Martin Mårtensson Rogstadi sonsondotterdotter. Denne präst härstammade från Rogsta, vilket framgår av namnet, slutade som kyrkoherde i Norrbo och dog där 1702. Han fick sammanlagt 23 barn med tre hustrur. Erich Rogstadius, en i den stora syskonskaran, var född i det sista äktenskapet och kom att bli den förste klockaren av den släkten i Norrbo. Han efterföljdes av sin son Måns Rogstadius, vars dotter Margta Magniidotter Rogstadia förde traditionen vidare och gifte sig med klockaren och sockenskrivaren Mårten Östberg, vilkens son också blev församlingens klockare i sinom tid. För hans äldsta syster Brita tycktes det däremot inte finnas någon plats på norrbonäset. Det var hon som med sin murare fick söka sig långt norr om Dellen uppför skogsbackarna till Järnblästen. Det är en historisk tillbakablick, som ger intressanta aspekter på Bläst-Lars och hans två systrar.
Bläst – Brita
Bläst-Lars äldsta syster Brita, född 1887, bor på den ensamma gården i Norrbo nära gränsstenen. En leende björkallé avslutad av två mäktiga lönnar leder dit. Hon bor kvar i det gamla hemmet, som hennes far byggde på 1870-talet. Byggnaden är ren i linjerna och djärv i färgerna med rosenfärgade dörrspeglar mot faluröda väggar. Gräset lyser vackert i en slät yta på framsidan och de skogklädda bergen reser sig dunkla i fonden: Brita bor ensam i sin idyll. Hon är sin egen torpare, sedan fadern dog. Drängen Gavell, en slags hustomte på Blästen, finns i bakgrunden som den gamlas stöd just nu. Hon hade »liksom Lasch å lita till» förut. Ögonsjukdom och olyckshändelse i förening har gjort Brita blind sedan tio år tillbaka. Hon kan endast skilja på dag och natt, men hon är tapper, den ensamma gamla och vill inte tänka på att lämna Blästen. Nej, Brita mjölkar själv sina kor och ger kalven att dricka och låter upp plats för broderns husvilla häst, det enda djur, som överlevde brandkatastrofen. Den blinda gumman verkar radarstyrd, när hon rör sig vant i »fäjset eller svalen» Ordningen är oklanderlig överallt. Brita är noga med putsen, sin egen och husets. Men i dagens social-Sverige är hon sannerligen ett originellt inslag.
Kraftledningen, som störtar förbi vid skogsbrynet, delar inte med sig på Blästen. Där har man i alla år fått klara sig utan elektricitet. Brita har inte ens en fotogenlampa i sitt kök. Hennes vägledning i mörkret är ett tänt stearinljus i spiselvrån. Mer behöver inte Brita. Radion står på köksbordet och den ger henne kontakt med yttervärlden. Där hör hon föredrag och allehanda diskussioner. Långa stycken, som hon hört, läser hon upp utantill och funderar gärna vidare, om ämnet intresserar henne.
Hon är känslig, Brita, och faller ofta i gråt. Så när hon talar om »Lasch», som »strök me», så när hon tänker på sitt eget ovissa öde i ensamheten eller när hon kommer in på Blästens än ovissare framtid.
– Stäla blir ju öde, som ligg tjänligare än här, klagar hon. Men Brita lugnar sig snart och kryper upp på vedlåren eller lutar sig på kökssoffan och då kan hon berätta om de gamla på Blästen. Inte så att hon berör klockarsläkten i Norrbo. Den vilar i tystnad. Någon vördig kyrkoherde Rogstadius från Rogsta vet hon inte om. Hon känner bara till farfars mor Carin Olsdotter som var fiskardotter från den socknen, och jungfru Carin sålde strömming till farfarsfar, som fick gå ända till kusten för att få fisk. Paret dog två år före Britas födelse, men farfarsfar var en mycket frispråkig gammal man har Brita hörts berättas. Hon fortsätter med farfar Olof Mårtensson. Han dog vid endast 52 års ålder. Han hade ramlat ner från »lotöra», eller höskullen blir hon tvungen att översätta för mig.
Ljusgestalten i Britas och hennes syskons barndom kom farmor att bli. Hon var född 1830 i Ilsbo, dotter till en soldat Alm där och kallades Alm-Brita i sin ungdom. Som änka återvände hon till Ilsbo men kom varje sommar till Blästen, som på det viset blev farmors fäbodvall. Och hon kunde berätta för sina ensamma barnbarn på Blästen. Om gamla tider med varg på fäbodvallarna, om nöd och svält och om soldaten Alms äventyrliga flykt undan ryssen. Farmors far hade deltagit i finska kriget, där han kom i rysk fångenskap, men lyckades fly hem. Han sov i lador om dagarna, smög sig genom skogar på nätterna, stal båtar för att komma över alla älvar och livnärde sig på rågåkrar. »Ändlöst», menar Brita, »att skala och äta råan råg». Ibland lämnade farmor dramatik och äventyr och stack emellan med sånger eller genealogiska utredningar i de otaliga kungahus, som fanns nere i Europa vid den tiden. De isolerade barnen Skoglund var säkert mottagliga för allt slags vetande. De älskade farmors berättelser.
Om modern Anna Greta Forslin, född år 1859 i Älgered i Bergsjö, är Brita mer förtegen. Vid hennes bår fällde prästen det rätta omdömet anser hon: »Hon var en stilla och försynt människa». Hon var dessutom lagd åt det vardagliga vill dottern tillägga. Modern, som var en duktig husmor på Blästen, blev tidigt sjuklig, varför Brita och hennes syster fick vara hemma och »styra med djuren», när ungdomen träffades nere i byarna.
Fadern, Bläst-Erske, var den som kom att dominera hemmet. Det var också han som gav snidaranlagen i arv till nästa generation. Han slöjdade träkärl och byttor, han kunde göra skidor och han har snickrat möblerna i hemmet, som Brita övertagit nu. »Pappa snickra bara de som var nytta me» nämner Brita och för att visa mig känner hon sig fram till kallrummet där hon förvarar mjölken nu. Det är en stor sal med två fönster utåt täkten. Fadern har gjort alla möblerna härinne. De röjer en snickarkunnig torpare, men de visar också på ämne till en träsnidare. Bokskåpet på ena kortväggen har vackert urskurna lister och är prytt med ett fantasivapen med ett kors i. Bläst-Erske gick i kyrkan varje söndag, det var förenligt med hans stränga moral lagar. En liten undran kan insmyga sig, om det inte var en andligt utsvulten konstälskare, som vandrade den långa vägen för att njuta av kyrkorummets utsmyckning även om det också var en Guds tjänare.
Söndag var helg och stilla frid på Blästen. Desto mer fylld av arbete var vardagen. Bläst-Erske skötte jordbruket med noggrannhet intill pedanteri. För ringa inkomsts skull måste han en gång i månaden packa en fora med smör, ost, grädde, potatis och andra förnödenheter och köra den backiga vägen till Hudiksvall för att sälja. Varudistributionen fick han sköta själv. Hudiksvalls fruar av tidigare årgångar kunde fordra livsmedel hemburna, så det var för Bläst-Erske att kånka på säckar och byttor trappa upp och trappa ner, ur kök och i kök, om han ville ha sin last såld före kvällen.
– Pappa kunde va’ som helst, om han börja på, säger Brita. Omdömet förefaller inte överdrivet gentemot en far som förutom mycket annat också sydde sina döttrars kläder. Övning hade Bläst-Erske fått i ungdomen som by skräddare i mindre skala. På lediga stunder, när nu dessa fanns, satte sig sedan den idoge att binda böcker åt sig själv och andra. Bokskåpet hos Brita är fyllt av faderns band och även om urvalet är blandat talar det på ett rörande sätt om både intelligens och läshunger hos denne ovanlige torpare.
Men Brita trevar sig vidare in till sällan använda kammare. Möblerna börjar man känna igen, om inte annat så på fantasivapnet, som återfinns på en spegel. Men Brita vill visa mig farmor och pekar på en gammal förstoring ovanför soffan. Hon vill fråga mig, om inte farmor ser ut »jussom finsk eller lapsk».
– Ja har aldrig höscht de, men farmor hade ögon jussom pepparkorn och breda kindknotor, fortsätter Brita.
Mitt intresse fångas av ett diplom i glas och ram bredvid ett hedersomnämnande till Brita Skoglund på utställningen i Hudiksvall 1913.
– Om hon tittat på skrivbordet, börjar Brita. Det gör hon!
– Ser hon två kor som står där? Jo, hon ser och förvånas samtidigt, ty de rara träfigurerna är skickligt skurna, minsann.
– Jo, ja joscht ömse tockna där kor i ungdomen, säger Brita anspråkslöst.
Det var innan Brita måste ut och ta arbete som bondpiga liksom den yngre systern Anna, född 1888. Båda systrarna blev sina egna jordbrukare, »når vi blev inbitna gammeljänter», som Anna uttrycker det. Anna är den ende av syskonen, som lämnat Blästen. Hon bor nu i det ensligt belägna Idstorpet vid Ilsbo. I hennes trädgård finns de fagraste blommor och i lupin tider blir det en rent sydländsk yppighet framför den dunkelröda stugan. Anna har kreaturs fritt numera men arbete nog ändå. Sommartid finner man henne alltid i sin täppa, som hon vårdar kärleksfullt. Där framstår hon som ett naturväsende, grått, som om hon antagit skyddsfärg i naturen, böjt av reumatism snart i samma läge som markens blommor. Hon tar sig fram med möda. Benen bär henne knappast, men hon måste ändå stanna och peta med käppen och tala med en planta. Hon måste också, fastän det är svårt, vattna blommorna på fönster bläcket. Krassen där kan vara törstig.
Fågelvännerna uppe i storbjörken är tysta nu, när Anna talar med en främmande. Hon frågar och hon berättar. Hon är mera karsk än systern och har en drastisk humor. Hon bjuder mig stiga in. Det går sakta, inte bara därför, att Anna vill visa på klängväxterna utefter väggen utan ännu mer för att den förvärkta gamla har så svårt att ta sig uppför trappstegen. Katten har ett fat utanför dörren. Katten har visserligen varit borta i flera veckor nu, men Anna fyller på det tomma fatet varje kväll!
Anna är en söt liten gumma, en rörande och tapper ensling. Omtänksam om sin blinda syster är hon också. Flera gånger suckar hon: »Uselt är de för Brita». Själv kämpar hon vidare i sin värk och med sina orörliga leder. Precis som Brita har Anna två minnen på sitt skrivbord från sina träsnidarår, en häst, det var hennes favoritdjur, och en ko. Och vem kan göra henne efter! Anna var säker på hand, hon också i unga dagar.
– Ja var i läsåre då, int vascht de nå myttje, säger Anna lika anspråkslös om sina träarbeten som systern.
Utanför tjattrar det vid brunnen. Anna blir genast mer intresserad. Hennes vänner nötskrikorna äter sin tidiga middag. Just nu trängs sju stycken kring grötbunken, men hon väntar fler. De sitter kvar i trädet bara för att vänta ut främlingen!
Brita och Anna. Båda originella begåvningar, som tvingats in i hårda arbetsformer, små vithåriga gummor nu och unga vid sekelskiftet. De har aldrig haft något yrkesval. De måste ta konten på ryggen och vandra bort genom skogen för att ta plats som bondpigor, där skogen slutade och bygden tog vid.
Bläst-Lars var den yngste av syskonen, född 1891. Någon intresserad jordbrukare blev han aldrig, endast kärleken till Blästen höll honom kvar vid torvan. Bläst-Lars ville hellre skära i trä, skriva verser, fara på auktioner och köpa »gammelgrejer». Han var en PR-sinnad man och ville göra Blästen till en sommarattraktion. När vägen förbi blev farbar och bilismen började komma igång sökte sig också alltfler hälsingar uppför backarna till det ensliga Järnblästen.
Sitt hem hade Bläst-Lars byggt själv. Han började med »fäjset å allt har han joscht rakt ensam», som Brita beskriver. Han flyttade från Norrbo och blev Forsabo, kan man säga. Eller han rev gammel gården – synd med grova stockar och små fönstergluggar! – och av virket byggde han sin gård närmare vägen och på egen mark. Bläst-Lars räknade praktiskt och när han efter ett par år var färdig hämtade han Katrina från Ilsbo. Paret gifte sig 1923. Och Katrina kom till det ensliga Blästen, band »brukoa i fäjset» och blev en trogen maka till sin originelle man. Deras fyra barn kom att bli den sjätte generationen, som växte upp på Blästen. De är utflugna nu, alla hälsingar och sin mors stöd, när hon blivit ensam.
Vid tiden för den stora branden var Bläst-Lars redan en av ålder märkt man. Hans syn var nedsatt och han hade för något halvår sedan genomgått en operation för bråck. Han kunde inte arbeta som förr »utan la sig hellre å vilte, når han kom in från täkta» som Katrina berättar.
Konstnärligt intresserar mest den unge Lars. Redan tidigt satt han med systrarna i barndomshemmet och formade sina små träfigurer. Det var en liten träsnidare, som till och med den stränge Bläst-Erske gjorde undantag för. Det skymtar hos systrarna, att Lars fick sitta kvar vid sina alstycken, trots att han hade andra och grövre sysslor, som väntade, inte bara de dagar då det var »styggvär»
Barnens modeller fanns överallt. Det var kor och getter från täkten, det var ekorrar i granen och harar i skogen. Vintertid satt den lilla familjen alldeles ensam på Blästen med stjärnorna ovanför och den svarta skogen miltals runt omkring. Men nere i bygden började folk höra talas om barnen Skoglunds små djur. Ja, så eftertraktade blev de, att då Bläst-Erske stuvade sin månatliga fora till Hudiksvall kom allt oftare några små träfigurer med på lasset. Och de såldes för en 50-öring här och en 25-öring där!
De ensamma syskonen på Blästen kom helt naturligt att bli skygga inför andra. Lars tycktes vara den som lättast bröt sig ur isoleringen och sökte sig till jämnåriga. Systrarna var blygare, de talade också »seg emellan» en svårförståelig, ålderdomlig dialekt, som brodern gjorde sig fri ifrån. Tidigt kom Lars med i IOGT-rörelsen. Där fanns ungdom efter hans sinne och på sommarkvällarna samlades de och vandrade på vägar och stigar med spelmannen i spetsen till olika fäbodvallar. Lars ville ha kontakter och när han fått en cykel kunde han bokstavligt talat över stock och sten trampa ända till Hudiksvall och kulturen där.
Den som för Lars Skoglund liksom för många andra slöjdare kom att representera kulturen i Hudiksvall var fru Stina Rodenstam. Denna förgrundsgestalt inom hälsingsk hemslöjd kom att betyda oerhört mycket för den blyge ynglingen, en av de avsides boende, konstnärligt begåvade hälsingar, som hon tog sig an och samlade omkring sig. I Frans och Stina Rodenstams hem, så präglat av kultur och förfining, kom Lars att möta de människor, som han säkert kände sig andligt besläktad med. Fru Rodenstam fäste sig vid den allvarlige och fåmälte träsnidaren i storskogen och förstod, att denne borde få utbildning. Men medel saknades och med åren blev Lars också allt mindre intresserad av vägledning utifrån. Han ville skära efter sitt sinne. Sina färdiga alster kunde han nu lämna in till Övre Hälsinglands Hemslöjdsförening, som fru Rodenstam bildade 1911. Där är Bläst-Lars för övrigt representerad än idag, trots att det nu är många år sedan han lämnade in en signerad ko där. Men den nuvarande butiken vid Storgatan i Hudiksvall pryds av två stolar i gammal hälsingemodell. De är krönta med snidade huvuden, som Lars Skoglund är mästare till. Det var fru Rodenstam, som en gång gav honom den uppgiften.
Utställningar
Även unge Lars hade diplom från utställningen i Hudiksvall 1913. Men då var han redan sedan några år uppmärksammad som träsnidare. Året innan ställde han ut vid Hälsingestämman i Bergsjö, där han engagerade sig livligt. Redan 1909 vid den stora Industri- och Hantverksutställningen i Stockholm fanns den unge 18-åringen från Järnblästen med på hälsingeavdelningen. Dalakonstnären Gustav Ankarcrona blev intresserad och utropade inför de snidade små djuren »Jag köper alltihop, jag ska ta hem dom till Dalarna och visa dom, hur en ko ser ut». Lars var själv i huvudstaden den gången, kände sig skygg i folkvimlet, tyckte Döderhultarens odödliga verk var det värsta han sett, hämtade sitt diplom och for åter till de stora skogarna.
Så småningom kom Lars att samla många hedersomnämnanden och minnesdiplom från utställningar i Hälsingland och från landet i övrigt, såsom Baltiska utställningen i Malmö 1914 och Göteborgs-utställningen 1923 för att nämna några.
Barnen Skoglund på den ensliga odlingen bland de skogsklädda bergen hade många hinder i sin väg. De kunde inte få utbildning, de fick inte ens skolundervisning. Brita låter bitter, då hon påpekar, att skolplikten varit införd i landet sedan 1842. Men barnen på Blästen »glömdes bort» av kommunen och »så vart dä på skogsstäla på norrsia av Dellensjön». Men även här trädde den nitiske och mångkunnige fadern in. Han gick till folkskolläraren i Ilsbo och fick reda på läroböcker. Själv autodidakt blev nu denne ättling till klockare sina barns lärare.
Välskrivning tycks ha passat de känsliga snidarfingrarna. Bland minnen från sin ungdom bevarar Brita en Skrif- Vis och Poesibok, där hon i skönaste piktur upptecknat dikter inte bara av kända mästare utan även av en mer okänd poet Lars O. Skoglund. Den unge Lars var tydligen rikt utrustad. Ämne till en skald också! Under 10- och 20-talet publicerade han under signaturen Skogens son flera dikter i bl. a. Såningsmannen. Hans poesi röjer en vek, lyrisk kärlek till naturen såsom i den nätta dikten Majflingan i Britas samling. Jag tillåter mig citera några strofer:
Vi ser jag dig flinga ännu här
från himmelen falla så fritt
o, säg mig, ja säg mig om din mening är
att ånyo klä jorden i hvitt.
Men när hösten borttagit från hvarje träd
den grönska som nu börjat gro
fall då flinga, ja fall och kläd
jorden till hvila och ro.
Ungdomsposten hette en publikation från förr, där Lars på nyåret 1909 hade en dikt införd. Ungdomens nyårshälsning kallar han den och den lyder i utdrag:
Gott nytt år, vi nu frambära
och ett tack för det som gått
till vår egen post den kära
tack, för vad vi af dig fått
Nu i Skåne, högt bland fjällen
ynglingar och mör med mig
tänka i sylvesterkvällen
tankar varma så om Dig
Årets ungdomspost oss givit
riklig sådd till skörd för livet
Tack, ja, tack för att du rådde
i det svunna levnadsår!
Livets rosor du förmådde
lämna oss i livets vår
På fältet allting gott du rår
o, må det rika skördar bära
så att en riklig lön du får
till tack, vår egen post du kära
Lars O. Skoglund, den ideelle och allvarligt syftande unge mannen har här fört pennan, innerligt tacksam för den lilla läsning som stod att få.
Det skulle senare bli allt svårare för Bläst-Lars att leva upp till de höga idealen och infria alla förhoppningar.
Gårdsmuseum
Den grymma elden, som en vårkväll tog Bläst-Lars liv, förintade också hans lilla gårdsmuseum. Det var inrymt i två små kallrum »gammel rummen» en trappa upp i mangårdsbyggningen. Bläst-Lars hade tidigt börjat ropa in på traktens auktioner och därför fått flera unika saker i sin samling.
Där trängdes värdefulla tennkannor och silverskedar med rader av kopparkärl. Gamla mynningsladdare och bössor av skilda slag hängde tillsammans med krigarens kask och sabel.
– Mammas svarta sidenförklän och sidenhalsdukar ä boschte nu, somtans myttje gamla, klagar Brita. Anna däremot finner det mer logiskt, att »Lasch tog me en storan gamlan familjebibel». Den skulle gå från far till son på Järnblästen och där kommer ingen att bo mer, menar hon.
Från den egna släkten fanns också bevarade många säregna och primitiva husgeråd och jordbruksredskap »i gammel rummen». Bläst-Lars kompletterade sedan på auktioner med en del vackra selkrokar, gamla harvträn och koskällor i olika storlekar och klangfärg. Han hade också en liten myntsamling av äldre årgång liksom en lång rad fotografier av äldre folk i bygden och väldiga kungaporträtt i guldramar. Men de senare hängde på logen.
Besökaren tittade också gärna ner i salen hos Bläst-Lars för att skriva sina namn i gästboken där och för att beundra gamla skåp och inte minst alla diplomen på väggen. Inga intryck utifrån för Bläst-Lars heter det. Men något Jugendinspirerad måtte han ha varit i en komposition i sin sal: sitt eget fotografi infattat i en trädgren med en snidad ekorre på. Och hade turisten gått backen upp till Brita, men dit kom ingen turist, hade han fått se mer Jugend. Där står Lars som ung fältjägare fotograferad i stövlar, trekantiga hatten på och handskarna i hand. En kraftig barkbit är ram och en snidad svensk flagga bildar nationell accent ovanför.
Det roade Bläst-Lars att samla på trädgrenar och stubbar, där de naturvuxna formerna hade kommit att likna skilda djur eller stånkor eller till och med människor.
– Han fan’t på de självväxta, då han gick i skogen och fnola. Hä va hans glädje, säger Katrina.
Nu är allting borta, samlingarna helt förintade. De sista turisterna, de rovgiriga, kunde inte få fram en kopparbunke av värde ur bränder och aska. Som familjeförsörjare och som brukare av de magra myrmarkerna vid Järnblästen blev det allt svårare för Bläst-Lars att utveckla sina talanger. Av poeten Lars O. Skoglund blev en uppskattad versmakare i bygden. Den allvarlige unge träsnidaren blev äldre och började så småningom tröttna på att skära i trä.
Bläst-Lars övergick i stället till »grannmålning» av smörkärnor, gamla mjölktråg m.m. Han kom med på ett hörn i turistindustrin. Det kunde bli stressat nog under sommarsäsongen, då han dubbelarbetade som jordbrukare på åker och äng och turistguide för sina samlingar. Det blev en topp framåt jul också. Då skulle inlämnade kistor, byttor och tråg vara klara för leverans. Det var tider, då Bläst-Lars satte kaffepannan på spisen redan klockan tre på morgonen för att hinna med.
På 50-talet grep Bläst-Lars åter snidarkniven och började skära ut relieftavlor, där fäbodvallen i skogen var genomgående motiv.
Men det är med de små djurfigurerna från sin tidigare produktion som Bläst-Lars minne lever kvar i bygden. (Några finns till och med i Amerika) Och ännu många år framåt kommer de att stå i fönstersmygar och bland brudfoton i många hälsingehem. Det blir med tiden ett allt kärare minne efter den originelle Lars Skoglund, som bodde långt inne i skogarna norr om Dellen.
Katrina står ensam nu. Trä gubben vid grinden bjuder förgäves välkommen och björkarna är svartbrända kring de förkolnade rester, som en gång varit hennes hem. Hon har haft en dryg arbetsdag även hon. Hon vårdade barnen, då de var små, hon skötte djuren och ökade ut till fäbodvall på sommaren. Hon hjälpte Lars med turisterna. Som en snabb skogens huldra fanns hon överallt på Blästen.
Jag väntar Katrina vid gränsstenen en dag i somras. Hon kommer från täkten med räfsan på axeln. Det är slåtter på Blästen. Hennes barn och barnbarn, syskon och bekanta, alla hjälps de åt. Och Katrina trivs. Det är som förr. Arbete från morgon till kväll. Och som förr kommer en och stör mitt i brådskan.
Vi tittar på gränsstenen och minns en solig sommar söndag för bara gränspunkt för fyra socknar, utan sedan några år även mötesplats en gång om året för präster från de fyra socknarna. Man samlades då för en gemensam friluftsgudstjänst.
Flaggan var hissad den dagen, bänkar utsatta bland smultron revor och klöverblommor och fåren bräkte från täkten intill, då församlingen stämde upp Den blomstertid, ledd av dagens kantor med psalmboken på en grästuva. Officierande gudstjänstförrättare föreföll inspirerad av naturens väldiga kyrkorum, ty han hade talat om den människokärlek, som inga gränser vet av. Bläst-Lars, kyrkklädd i svarta hatten och bästa kostymen fanns med bland menigheten då, och som vanligt stod Katrina för kyrkkaffet i den löv prydda logen.
Om det blir någon gränsträff i fortsättningen? Katrina ler vemodigt. Allt har slutat så tvärt efter Lars bortgång, menar hon. Inga busslaster med pensionärer kommer längre, inga husmodersföreningar gör utflykt till Blästen, inga skolklasser, som likt soldaten går »gent över skogen» från Bergsjö. Och det ser inte heller ut som om IOGT-scouterna skulle komma i år, de som varje år gjorde en vildmarksvandring förbi Järnblästen, där de alltid var välkomna och brukade logera i tält och hölador några nätter. Och förra året, vilken fest! Scouterna hade stekt en hel gris på elden och bjudit runt och en musikkår hade spelat. Den livliga Katrina minns dem med saknad.
Dammen
Vi skyndar vidare nerför stigen. Katrina vill hinna visa mig dammen också. Elden nådde inte så långt. Gåsen och ankan, som brukade simma här, brann inne, men annars fattas ingenting i den lilla anläggningen, som Bläst-Lars hade tänkt utvidga så sent som förra året. Men kärran med stenarna blev den gamle mannen för tung. Det var vid det arbetet han ådrog sig bråck.
Dammens myrblandade vatten blänker svart och speglar den skulpturala ursmyckningen. Det är bara Bläst-Lars fantasi, som har blommat. Innan Katrina fladdrar bort till de sina, orienterar hon bland »självväxta» stubbar och grenar. Och vem som helst kan se, att det är en fiskgjuse med utbredda vingar och en svart korp, som slagit sig ner på två gärdsgårdsstörar. Och visst klättrar det en liten apa på en knotig trädstam mitt i vattnet och en uggla ruvar på grenen ovanför. Ett slags trädgårdskonst, kärvt utformat i den norrländska storskogen.
Ensamma växte Bläst-Lars och hans syskon upp utan skolundervisning eller utbildning. Man kan inte frita sig från den uppfattningen, att den säregna miljön blev berikande för deras fantasi och att isoleringen skärpte deras sinne för naturen runt omkring.
Mellan den första Brita på Blästen, nybyggarhustrun, och den sista Brita, den blinda, ligger en epok i en släkts historia, en epok som Järnblästen återger en sommardag: ljus som de odlade myrmarkerna, mörk som de dunkelgröna skogarna i bakgrunden.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen – till Klacken – till Mellan Hästås och Västtjär
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Hej efter att jag läst artikeln dagens HT var jag in och tittade på er hemsida imponerande. Jag ögnade igenom det om Järnblästen otroligt arbete ni lagt ned, jag har ett en timmes långt kassettband där Bläst Brita berättar om livet på Blästen ni kanske har det annars kan du få låna det.
Hej Sven-Erik!
Tack för dina värmande ord tack för erbjudandet om att få låna ditt band. Just nu har vi fullt upp, men ber att få återkomma till dig lite längre fram om det går bra.
Hälsningar
Åke Nätterö