En dag med 12 köroxar

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.


Movikens hamn med Ossian Friberg ombord på båten Tamm 1937


Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

En måndag med 12 köroxar

 


Gamla skolan i Moviken. Ossian Friberg tog bilden 1964, strax innan den revs.

Jag slutade skolan i Moviken den 6 juni 1901. Då var det tid att mera stadigvarande gå i arbete. Redan året för, under sommarlovet gick jag i dagsverke. Jag gick i varannandagsskola, så även under de skol lediga dagarna det året, fick man bl.a. köra järn till Strömbacka. Efter banan sommartid och efter landsvägen vintertid. Då fick man ha katekesen med sig i matkorgen. Kunde man bara den var det inte så noga med det övriga under Teklas tid som lärarinna.

Nu sommaren 1901 satte rättaren Jonsson mig att vakta brukets 12 kör oxar om dagarna. Sommartid stod inte oxarna på stall. Då gick de ute natt och dag, men underligt nog hittade de till sina spiltor då de på hösten återkom till oxstallet.

Jag hade hand om oxarna i Sjöbodhagen om dagarna. Det är den plats som ligger till vänster, när man går efter Sjöbodvägen ned till sjön. Om nätterna betade de i särskilda inhägnader.

Jag skriver om en måndag, ty den dagen hade jag den längsta arbetstiden. Året förut hade ”Kniv-Kajsa” vallat oxarna, men hon som var van att springa i gårdarna och prata på ryggen på andra, fann det nog litet långsamt där i Sjöbodhagen. Hon var gift med originalet Per Larsson Lövén. Det var bruksmyndigheterna som talade med prästen att viga ihop dessa två, som var för sig var litet besvärliga.

Över söndagsdygnet betade oxarna i Kunghagen. En stor inhägnad mellan Moviken och åkrarna som tillhörde Strömbacka. På bredden räckte Kunghagen från landsvägen mellan Moviken och Strömbacka till Brånan.

Måndagsmorgonen klockan 3 hörde jag min mor ropa nerifrån trappan: ”Klockan är tre så det är tid att stiga upp”. Jag låg på vinden om somrarna. Man sov så skönt däruppe då regndropparna slog mot takspånen. Efter en kaffeslurk var det att bege sig bort till Kunghagen. Det var rätt långt att gå. Man fick springa många gånger kors och tvärs genom den stora hagen, innan man hade alla oxar samlade vid utfartsgrinden. Man kunde ha 11 oxar samlade vid grinden, då man fick ge sig iväg för att leta den tolfte, och när man kom med den, kunde någon annan oxe ha givit sig iväg in bland blötmyrorna och kallkällorna. Det förekom att hästar gick ned sig i sådana källor, där det nu tages vatten till hela bruket.

Oxarna skulle vara nere i Sjöbodhagen kl. 6 då trädgårdsmästare Hans Andersson ringde i vällingklockan, som på den tiden satt på taket till gamla skolan. Då det var vått i gräset där i Kunghagen, blev man genomblöt upp på halva låren, och så fick man gå hela dagarna, då det var mulet väder.

De övriga nätterna i veckan fick oxarna beta i Wahlboms hagen. Den inhägnaden låg nedanför där mina föräldrar bodde där i Snasen, så då behövde jag inte stiga upp förrän klockan 4 på morgonen. De dagarna blev arbetstiden bara 16 timmar, men om måndagarna blev det 17 timmars arbetsdag. Någon måltidsrast blev det aldrig. Man fick gå med matpaketet i handen. Klockan 9 kom min mor till mig med mat, som skulle räcka tills jag kom hem klockan 8 på kvällen. Arbetet på bruket slutade kl. 7 och det tog en timma att få iväg oxarna till nattbeteshagen.

Det hände att kråkor och skator plundrade matkorgen, då man inte var i närheten, men så grävde jag en ”källare” under en björkrot, och med en tegelsten som ”dörr” då fick jag ha maten i fred. Avlöningen var 25 öre om dagen.

Oxarnas mesta arbete bestod i att dra malmvagnarna från malmkajen nere vid sjön och upp till malmtippen vid masugnen. Det var ett omänskligt hårt arbete. De kunde bli så trötta innan de kom fram till vilostället, så deras torra tunga hängde utanför munnen på dem och de flåsade så att kroppen rycktes fram och åter. Men vilostunden blev kort, därför att de som lossade pråmarna, hade beting på arbetet. De fick 6 timmar på sig att tömma en av de äldre pråmarna. När ”Stor-Hugo” byggdes, utgick det 12 timmar för att tömma den. I pråmen stod det två man som fyllde malmbyttorna, som en yngling hissade upp med ”malmspelet” och sedan tömde han byttorna i malmvagnarna. Tre vagnar utgjorde en fora och för varje vagn placerades en oxe. Varje vagn hade sin bromsare, och en småpojk var med för att föra oxarna tillbaka ned till malmkajen. Medan tre malmvagnar kördes upp till malmtippen, lastade de tre andra vagnarna. När de tre tomma malmvagnarna kom åter ned till malmkajen, sattes tre andra oxar för de lastade vagnarna. Det fanns således 6 malmvagnar och sex oxar och tre bromsare och två oxpojkar. Mellan sliperna var det djupa gropar, där oxarna skulle passa in sina fötter. Underligt att inte någon kom att tänka på, att fylla på grus så att spåret blev slätt.

Om någon oxe inte orkade följa med, då de drog malmvagnarna, var det bara att ta närmaste tillhygge och slå den över ryggen så att huden skadades. I dessa sår samlades flygfän av olika sorter för att suga blod. Oxarna kunde bli så irriterade att de bara gick runt, runt utan att äta. Den enda medicin jag hade för dessa sår var vanlig smörjolja, och av deras blickar att döma, var de tacksamma för hjälpen. Jag har alltid sagt, att ett djur öga kan tala.

Min favorit oxe hette ”Bölj” med tjockt l. Det kom sig av att han ”böljade”, som på bruksspåret betyder att ”blänga”. Han blängde med ögonen. Han kunde, som en filmstjärna, hålla huvudet stilla och se åt sidorna. Redan då han kom vandrande till bruket, såg man att det var en oxe med stil. Hans benföring var som en snobbs. Herrgårdskorna sände honom lystna blickar, helt ovetande om att han inte kunde tillfredsställa deras invit. Han hade mist sin manlighet redan där i Småland, varifrån oxarna kom.

Under kyliga höstdagar, kröp jag in mellan frambenen på Bölj och lade mitt fårskinn över mina ben. Jag böjde hans stora huvud över min överkropp. Men jag måste ge honom en knuff under ”hakan” då och då, ty han sänkte sitt huvud liksom för att få stöd och vila. Jag såg och kände då stora kulor åkte upp och ned genom hans stora strupe när han låg och idisslade. I Skolan hade vi läst om bladmagen som skötte om trafiken, men hur det verkade, stod jag lite främmande inför. Men jag beundrade mekanismen. Så klart att Bölj fick bära bästa skällan om nätterna. Det var fyra oxar som hade skällor under fritiden. En obetydligt liten oxe som kallades för ”Smalhorningen” på grund av sina små och outvecklade horn, fick bära den sämsta skällan, som troligen brukssmeden nitat ihop.

Men tog man av Smalhorningen hans usla skälla, gick han med sänkt huvud och vägrade beta. Men då man satte på honom skällan, gick han och svängde med huvudet så att kläppen slog i takt med stegen.

Vid den tiden i mitt liv, var jag hemskt rädd för åskan. Som barn blev jag omkull slagen av lufttrycken två gånger när åskan slog ned i närheten. Då det nu steg upp mörka moln ute på Norrdellen, blev jag nästan sjuk. En dag då det började mullra utifrån sjön, blev jag så illamående att jag lade mig i gräset intill järnvägsspåret. Då det var trafik efter järnvägen som gick genom Sjöbodhagen, måste jag se till att inte någon oxe gick upp på spåret när timmervagnarna kom. De var så tungt lastade, att de måste lossa på bromsarna för att vagnarna skulle kunna komma ut till timmerpiren, där banan låg nästan vågrätt.


Otto Lagerholm vid sitt skrivbord i Moviken

Då jag låg där och var kräksjuk, kom inspektor * Otto Lagerholm gående efter banan. Han fick syn på mig och undrade hur det var fatt. Jag sade att jag hade ont i magen. Anledningen ville jag inte nämna. ”Det ska jag bota dig för. Bara jag får tag i en pojk som kan vakta oxarna, ska du komma hem till mig, så ska du få en bäsk”. Och nog var drycken bäsk. Grundämnet var nog brännvin som fått draga musten ut kaktus, aloe, vitlök och starkpeppar. Det kände som att det blålågade ur halsen då jag hällde i mig otyget. Men inte hjälpte det mot åskrädsla. ”Bäsken” användes som medicin för alla möjliga sjukdomar, fyllsjuka och skoskav.

En kväll klockan 6 hade jag alla oxarna samlade där i Sjöbodhagen, och som jag räknade med att efter den tiden, behövde ingen någon oxe. Jag beslöt att föra dem till Wahlboms hagen. Sjöbodvägen var smal och gick genom en björkallé. När jag kom ett stycke på väg efter denna allé fick jag se att ”Buller”, som inspektor Lagerholm kallades kom gående. Jag måste möta honom. Kvick som tanken kröp jag bakom en oxrumpa och drog fram min klocka en timme, men i mitt nervösa tillstånd, hade jag svårt att få in klocknyckeln i hålet på innerboetten, men det gick.

När Lagerholm kom inom hörhåll, ropade han och frågade vad jag menade med att föra oxarna till nattbeteshagen klockan 6. Jag drog fram min mässingrova och visade att den var några minuter över sju. ”Får jag se på din klocka”, sade han. Och sedan han granskat den sade han: ”Det var en usel klocka du har, men då du kommit så långt på väg, så fortsätt nu då, men gör du om det, ska du få smaka den här”, och så satte han upp käppen.

Jag blev ledsen för att han ansåg min klocka för ”usel”. På innerboetten stod ”22 rubis”, och det skulle väl betyda något. Jag hade fått klockan av mor, och det hade gått under generationer, och går än i dag, om jag bara kunde komma över en klocknyckel.


Otto Lagerholm utanför damhuset vid Gråsjön.

Men jag hade en viss tumma med Buller, och då han sommaren därpå skulle jaga änder i Öbergstjärn, skulle jag ro hans eka. Han hade en hund som sprang efter stranden och sam ut i tjärnen för att hämta de änder som han sköt. När vi på natten återkom till herrgården fick jag 25 öre av Lagerholm och ett par bastanta smörgåsar av hans husföreståndarinna * Karolina Westin.

Jag har ångrat mig många gånger att jag narrades med Lagerholm, genom att dra fram min klocka en timme, men jag tröstade mig med, att det är skräp till grabbar som inte kan klara sig i en besvärlig situation.

Oxarna måste ha skor under klövarna då de ständigt gick på malm och slagg, som var vasst som glas, särskilt slaggen från gamla masugnen, där slaggen var glashård. Brukssmeden smidde till de järnplattor som spikades fast under klövarna. Att sko oxarna, var ett djurplågeri. Då oxarna skulle skos, deltog både smeden och stallmästaren. En av dem skodde framklövarna och den andre bakklövarna. Klövarna skoddes diagonalt. När en skodde högra framklöven, skodde den andre vänstra bakklöven.

Oxarna fördes in i en anordning, där huvudgavelns övre halva kunde hissas upp så att oxen fick igenom huvudet och hornen. I den gaveln fanns en öppning, passande för halsen. När övre delen av gaveln fälldes ned, kunde inte oxen komma därifrån. För att sätta fast oxhuvudet ytterligare, fästes ett rep om oxens horn, och sedan sträcktes repet och surrades fast vid en tall längre bort. På sidorna i ställningen fanns rullar med krokar. Under buken på oxen lades två breda sadelgjordar som fästes i krokarna på valsarna. Med denna anordning hissades oxen upp så att den orkade stå på två ben medan de andra två skoddes. Intill varje ben fanns en låg stolpe som var klädd med en stoppad läderputa i överänden. På den lades klöven som spändes fast med en rem. Men oxen förstod ju inte vad det hela skulle ha för nytta, så den försökte komma loss.

Det kunde hända att en skosöm trängde in i klövens ömtåliga delar, och då ansträngde sig oxen att komma loss, så att avföringen sprutade på ryggen på den som skodde bakklövarna. Då fick oxen hemskt med spö och som slagträ användes det som fanns närmast till. Ofta användes hammaren. Jag kunde inte se på när oxarna skoddes, vilket skedde höst och vår. På hösten skoddes de med järnplåtar som det satt en brodd i, för halkrisken. Jag har ägt en sommaroxsko, men har nu överlämnat den till bruks muséet på Iggesund.

Oxdriften upphörde på Moviken 1912, då det inköptes ett motorlok.

Ossian Friberg

* Otto Lagerholm, född 24/6 1837 i Örebro, ogift död i Moviken den 21/1 1919.
* Karolina Westin, född 15/6 1851 i Uppsala, ogift, död 6/11 1928.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *