Vi har valt att digitalisera några intressanta berättelser från bruksorterna Strömbacka och Moviken. En sådan berättelse är den om August Hahne och hans många modeller.
Här kan du lyssna till när August Hahne berättar.
Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner
Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens bilder, frågor och svar om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan
En person som gjort en stor kulturhistorisk insats för Moviken och Strömbacka är förre inspektoren August Hahne. På hans initiativ har det gjorts mängder med modeller av maskiner och byggnader som funnits och fortfarande finns i både Moviken och Strömbacka.
Lyssna här på intervju med August Hahne.
Storbyggare i smått – August Hahne
Hälsingerunor 1971
Av Karl Cajmatz
Att knappast ha hållit i ett snickarverktyg före pensionsåldern, men då sätta igång att bygga modeller nästan på löpande band – det ska man heta August Hahne för att göm. Eller också är man storljugare, när man påstår något sådant – men nämnde August har själv sagt det. Och det ska väl vara en järnkarl för att åstadkomma, slikt. Som järnbruksinspektor pensionerades han och järn har han sysslat med sedan pojkåren. Hällefors bruk i Västmanland såg honom födas för åttio år sedan. Det var den 16 april 1890. Sin åttionde födelsedag firade han i Staterna, dit han flugit med, sin trogna hustru Edit för att hälsa på yngre dottern och få se lite av det stora landet i väster.
Nyfiken har han väl alltid varit – på ett fint, sätt!
Dock när det gällt järn har det inte funnits någon återhållsamhet. Men han har ju också järn i blodet. Fadern var lancashirsmed och han har alltså fostrats i järnbruksmiljö. Som pojke arbetade han i brukets smedja. Aren 1912-13 gick han igenom Filipstads bergsskolas längre avdelning. Efter ett par praktikår på skilda håll, anställdes han som verkmästare vid kättingfabriken på Ramnäs bruk i födelselandskapet. Där fick han som ett av sina första uppdrag kostnadsberäkna, skaffa material och färdigställa den 480 meter långa, grova ankarkättingen till den nybyggda pansarbåten Sverige. Men likt fåglarna om våren drogs han mot norr och när sipporna stod i blom runt Dellarna våren 1919 installerade han sig som inspektor vid Moviken, tillhörigt Strömbackaverken, som stod under ledning av amiral Lindman. Visserligen släcktes samma år den sista av de stora kolugnarna som varit i gång i sextio år, men masugnen fortsatte man dock att beskicka i ytterligare nästan tjugo år. 1923 inköpte Iggesunds bruk Strömbackaverken och lagom till jul flyttade Hahne upp till det närbelägna Strömbacka. Nu fick han den direkta översynen av den gamla vallonsmedjan där. Smältningen fortgick till 1945, och, räckningen ytterligare ett par år vid lufthammaren. Smedjan skulle då ha varit den, sista i gång varande vallonsmedjan i hela världen. Lancashiresmidet fortsatte sedan vid bruket till 1953. Men också den metoden var i utdöende.
Från att vid sekelskiftet ha räknat 280 härdar i drift i landet, fanns det vid femtitalets slut bara två kvar. 1953 blev slutåret för såväl Strömbacka som Iggesund vad bruksdriften beträffar. 1955, vid fyllda sextiofem år, skulle gamle inspektorn ha
pensionerats. Men han ombads att stanna ett år. Det blev två. Men då fästes Iggesunds guldmedalj på hans bröst som tack för trettioåtta års trogen tjänst. Samma år flyttade han in till Hudiksvall, där han hittat en »tvåa» på Öster.
Sysslolös pensionär var en otänkbar tillvaro för en karl av Hahnes kvalité. Turligt nog fick han börja reparera och montera upp en franchecomte-härd som museimonument vid herrgården i Hedvigsfors. Iggesundsverkens gamle chef, tekn. dr Gunnar Sundblad, förstod värdet av att söka bevara vad som ännu återstod av en industriepok som nyss gått i graven. Han gav Hahne i uppdrag att ordna vallonsmedjan i Strömbacka som museum. Därmed var han sysselsatt 1959. Han blev under tiden en allt oftare sedd besökare på Hälsinglands museum, kanske mera på »kansliet» än i samlingarna. Musei- och konserveringsfrågor diskuterades. Och så ville han gå igenom museets
fotosamling, särskilt de nykopierade fotografierna av i första hand gammalt negativmaterial, som museet fått överta från (Wiklund-Unden)-Lagers fotofirma vid dess överflyttning i nya lokaler, för att ta ut allt, som hade med Iggesund att
göra och industrier, som det förvärvat, ja förresten så gott som allt som rörde järn och trä i Hälsingland. Och allt detta registrerade han, men mera med tanke på Iggesund än det ägande museet. Och han har sedan fortsatt att nästan hysteriskt kasta sig över allt slikt material, var helst han funnit det. Följdriktigt fick han i uppdrag att flytta bruksarkiven i Hedvigsfors, Moviken och Strömbacka till arkivet vid huvudkontoret i Iggesund.
Dock skötte han senare om att Långvinds arkivalier hamnade på Tekniska museet.
Inspektor Hahne bland sina modeller vid utställningen på Hälsinglands museum 1964.
Det var väl vintern 59-60, som han började prata om att göra en modell av hammarverket i Strömbacka för att, ställa upp den i museets järnbruksavdelning, kallad »Berget». Vi kom överens om det. Och sedan han flyttat upp till sommarresidenset i Moviken en f.d. masugnsarbetarstuga -satte han i gång slöjdandet. Arbetet gick raskt framåt. Fru Edit såg sin karl bara vid måltider och kafferaster, och kanske på natten. Vid »inspektionerna » uttrycktes beundran. Och så kom då dagen, när modellen
stod där fix och färdig. Men då meddelade herr Hahne en förbluffad museichef, att han skänkt den till doktor Gunnar Sundblad. En mindre dispyt uppstod, varefter den högreste avtågade. Det gick några dagar och så kom personalchefen och någon mer Iggesunds-herre jämte modellkonstruktören och undrade, var hammarverket kunde ställas upp. För på museet ville man ha det. Bruket hade ju ingen lämplig plats för slikt. Platsen blev förstås i »Berget», såsom det från början var tänkt. Räckhammaren
i original, som stått mitt på golvet, ställdes nu mot en vägg och hammarverket, omfattade mumlingshammare, hjulstock och vattenhjul i skala 1:5 intog dess plats. Redskapen på golvsocklarna måste disponeras om och trängas ihop.
Så nalkades vintern och då började det klia i fingrarna på f.d. inspektorn. Nu ville han göra en modell av masugnen i Moviken. Efter dess ombyggnad 1919 hade den blåsts ned för sista gången 1937. Också de träkolseldade hyttornas tid var i stort sett förbi. Nya metoder hade kommit i stället, bl. a. elektriska hyttor. Träkolsmasugnarna hade på de sista femtio åren decimerats till en femtedel eller cirka tjugofem stycken. Så nog var en modell befogad. Men med skalan 1:5 skulle vi ha fått ta hål i taket. Det måste bli 1:10. Prydlig ritning gjordes och när sommaren kom, sattes arbetet igång. Åter hyvlades, sågades, limmades och spikades det i uthusboden vid sommarstugan.
Masugnspipans topp, kallad kransen med malmbås. Till vänster syns varmapparaten vars uppgift var att värma upp blästern till masugnspipan
Här ser vi hela masugnspipan och banan som förde upp kalk och malm från krossen. Dessutom visas varmapparaten i genomskärning.
Men när den höga skorstenen skulle målas, då fick fru Edit släppa till köksbordet. Hösten inträdde och masugnen levererades till museet. Den stora och höga masugnsmodellen fick plats vid sidan om hammarverket från fjolårets tillverkning.
Men sedan gav sig inte konstruktören förrän hans ramade och glasade ritning fick plats på en av väggarna, fast än det redan fanns en lika stor och lika fin – men gammal – av Iggesunds masugn uppsatt.
Till en hytta hör också en rostugn, som skall bereda malmen för nedsmältningen i masugnen och blåsmaskinen för inpumpning av luft till förbränningen. Modeller av dessa, två i skalorna 1:10 respektive 1:5 färdigställdes, sommaren 1962.
Rostugn modell 1903 med malmhunden på väg upp.
Modell av vallonhärden i Strömbacka
Men därtill en vallonhärd i skala 1:5. Därmed följde åter en ändring i »Berget», men dessutom inkräktades på avdelningen »Skogen».
Modell av en kolugn från hamnen i Moviken
Här pågår den avslutande fyllningen av kolugnen som skedde från lastbrygga.
Kolning pågick i Moviken åren 1859-1919 i särskilda, stora ugnar, byggda av slaggsten från hyttan. Ett par hade raserats, men en stod ännu upprätt, om än utan skorsten, och den hade nu lagats, men inte fått sin överbyggnad eller sitt tak återställt. Det borde åtminstone kunna göras på modellen och, så blev fallet, när en sådan i skala 1:25 tillkom sommaren 1963.
Modell av kolhuset i Moviken. Det byggdes samtidigt med masugnen 1903 och var 100 meter långt, 23 meter brett, 12 meter högt och rymde 24.000 m3 träkol. Det revs 1959. På taket fanns tre lanterniner, ljusinsläpp.
I det lilla huset stod den nedsänkta kolvagnen som vi ser att en kolkörare är på väg att köra in till
På modellen är taket öppningsbart så att man kan se de höga inre slaggstenspelarna som nu är borta.
Det magnifika kolhuset utmed vägen till Strömbacka i 1903-1959, och under viss tid dagligen besökt av 125 kolskrindeförspända hästar, hade mist väggar och tak 1959 och raderna av slaggstenspelare hade därefter decimerats. Modell gjordes nu i skala 1:100. Inspektoren hade nog gärna velat ha den större. Men utrymmet var dock begränsat. Observera de små välgjorda fordonen, hästen och gubbarna på kolhusmodellen!
Oxdragen malmfora
Modell av malmbåsen i Moviken
Malmbacken i Moviken med en stump av järnvägen (1:10) och den dragande oxen tillkom också denna sommar. Men dessutom i skala 1:5 en lufthammare, i användning vid Strömbacka 1918- 47 – med turbinskåp, turbin och axelledning, och därtill den kanske arbetsammaste modellen, den av vällugnen i Strömbacka (1918-47) med alla sina välbalanserade luckor, i skala 1:5.
1963, fem modeller på en och samma sommar alltså! Därmed kunde Hahne redovisa cirka 4.000 arbetstimmar på sitt modellbyggeri.
Sommaren 1964 byggde han en modell av Strömbacka kapell, sådant det såg ut fram till den restaurering, som genomfördes åren 1955-56. Därav följer att predikstolen i modellen står mot östväggen ovanför altaret enligt tidens sed. Kapellet byggdes
nämligen 1842. Tornet tillkom dock först 1864.
Malmkross
Modell av malmbokare – malmkross- vid Movikens masugn
Modell av den hydrauliska väduren vid Strömbacka. Väduren var den första vattenpumpen för tryckvatten, anlagd i slutet av 1800-talet och var i drift till 1952 då pumpstation med vatten- och avloppsledning var färdig att tas i bruk.
1964 byggdes också en hydraulisk vädur, skala 1:1, en malmbokare (krossapparat), skala 1:5 och en franche comtehärd, skala 1:5.
Hahne i verkstaden i Moviken med sin färdiga Tyskhärd.
I vallonsmedjan i Strömbacka var Tyskhärd i drift 1752 till omkring 1860.
Modell av Tyskhärden vid Häfla Bruk i Östergötland som torde vara den enda som finns kvar.
Tyskhärden sedd från sidan med blästerröret och forman.
Modellen finns vid Tekn. Museet i Stockholm.
1965 byggdes en tyskhärd och en Lancashire härd, båda i skala 1:5. Men för, träskafthammaren, skala 1:5, i drift vid Strömbacka 1752-1918, behövde han två somrar, -66 och -67.
Hahne gör en sista inspektion av malmhaxen utanför sitt sommarhus i Moviken
Länge hade Hahne funderat över hur en malmhax kunde vara konstruerad och över huvud taget se ut, alltså den farkost, som man fraktade malmen, respektive det färdiga järnet i över Norrdellen mellan 1752 och 1842, och som seglades, när så var möjligt,
men annars roddes, troligen med 4-6 par åror. För bortåt tjugo år sedan hade en då åttiårig kyrkvärd i Hudiksvall berättat om hur man för honom beskrivit en malmhax. Men ingen nu levande visste det alltså säkert. Om inpektoren gjort en riktig rekonstruktion visar isig väl, om man kan lyfta den haxe, som lär ska ligga sjunken vid Björsboholmarna.
Hudiksvalls museum 1972. Modell av Osmund ugn från 1500-talet
Sommaren 1968 byggdes också en ossmundhärd, skala 1:5.
Hahne i verkstaden vid sommarhuset i Moviken
1912-53 drog ett motorlok transportvagnarna på den smalspåriga järnvägen mellan Moviken och Strömbacka. Den 24 hästkrafter starka motorn drevs med fotogen och bensin. Men 1930 övergick man till gengasdrift samtidigt med att motorstyrkan ökades till 60 hästkrafter, fyra år senare till 100. Här användes sannolikt landets första gengasaggregatet industriell drift – ingenjören Axel Svedlunds smått geniala uppfinning, som nog var prövande för mången bilförare under andra världskriget,
men väl också räddade våra landsvägstransporter, när bensinen tröt. Gengasloket, som en gång varit något av en turistattraktion för Moviken hade tyvärr skrotats, sedan driften upphört.
Hahne visste, att loket var 4 meter långt. Från detta mått räknade han ut övriga, förlitande, sig på sitt goda minne och ett fotografi.
Hösten 1969 stod loket med en timmervagn – erinrande om transporterna från timmeruppfordringsverket i Brukssjön i Strömbacka, färdiga, båda i skala 1:4.
Tydligen var modellen av detta jämförelsevis moderna transportmedel inte tillräckligt sommarjobb för den verksamhetslustige pensionären.
Hudiksvall 1968. Bilden tagen i Åke Erikssons frisörsalong Storgatan dit dalahästen lånats ut som fönsterreklam.
Han skulpterade och målade också – utom programmet, så att säga – en kraftigt tilltagen dalahäst på 90 kg, 125 cm hög. För en tidning uppgav han, att det åtgått 76 timmar för själva träarbetet och 39 timmar för spackling och målning – exakt som alltid!
Sommaren 1970 blev det »bara» en kokill, ett bessemergöt och en smed, samtliga i full storlek, men innevarande år, 1971, har ingen produktion kommit igång. Han har inte ens bott på sitt kära sommarställe och alltså inte en enda gång fått tillfälle att bada, svetten av sig i det kungliga badkar från Hedvigsfors herrgård, som han ställt upp bakom sin verkstad i sin »badinrättning».
Sista årgången modeller, bl.a. alltså den stora smeden har han, liksom gengasloket, placerat i det museum han fått ordna i gamla valsverket i Iggesund, där liksom i Strömbacka f.ö. original föremålen från den nedlagda järnbruksdriften visas. Den
största samlingen av Hahnes modeller, 11,stycken, har ställts upp i Hälsinglands museum, där som tidigare nämnts, avdelningarna »Berget» och »Skogen» fyllts, så att en del modeller av skogskojor och milor fått stryka på foten. I gamla kontoret i Strömbacka har en del modeller måst inrymmas.
Hudiksvalls museum 1964. Intendent Karl Cajmatz provkör modell av Movikens blåsmaskin.
I två omgångar, 21/12 1962-31/1 1963 och 5/1-6/2 1964 har samtliga då färdiga modeller, uppställda i »processordning», visats på särskilda utställningar i museet. Men samtliga borde ju få ställas upp där. Min förhoppning har varit att få bygga ut museet – stora samlingar finns, som inte permanent kan visas – och därvid få inrymma Hahnes modeller i en ny järnbruksavdelning.
Där borde då också finnas översiktsmodeller av Strömbacka bruk och hyttplatsen i Moviken med kolugnar och hamn, och varför inte också av Hedvigfors och av Iggesund. Kanske kunde man också utöka bruksepoken med en modell av Östanå pappersbruk, den plats där man förberedde vad, som långt senare blev verklighet, papperstillverkning av trä, och därmed få en övergång till en ny avdelning »Skogen» med modeller av äldre och yngre, sågverk och av det Iggesund, som växt upp öster om E 4 och Ostkustbanan. En modell av den senaste pappersmaskinen skulle även pryda sin plats. Men med detta kan man väl ändå inte belasta August Hahne – Storbyggaren i smått.
Att hans mångåriga möda att åt eftervärlden bevara minnena av järnbrukens historia uppskattats även utom hemorten, fick han ett bevis på redan 1965, då styrelsen för Tekniska Museet tilldelade honom museets silverplakett för hans »mångåriga och
förtjänstfulla arbete med att ordna och beskriva historiska föremål, redskap m.m. inom järnhanteringen huvudsakligen vid det numera nedlagda Strömbacka bruk».
Jägmästarvillan i Strömbacka där Edit och August Hahne bodde, se nedan
August och Edit Hahne då de var bosatta i Strömbacka 39, åren 1923 – 1953.
Bakom Hahne står ekonomi dir. Hans Westberg och en okänd.
Bilden har lånats ut av Lone Marmor Sunnasten som fått den av Susanne Rådlund.
Moviken 17, kallad Tjovens. Det var här, i snickarboa där uppe till vänster som Hahne tillbringade sina somrar. Foto 10 dec. 2017.
Efter Lejdströms hyrdes huset av Inspektor August Hahne född i Hällefors i Västmanland den 16/4 1890. August Hahne avled 24/4 1975. Lyssna här på intervju med August Hahne.
Gift 2/12 1916 med Edith Eriksson född 25/8 1891 i Nyköping. Hon avled 26/3 1981.
De fick två barn:
Marianne född 22/12 1920. Gift 19/3 1955 med Ture Arvid Pettersson f. 27/7 1917 i Sala. Han avled 6/1 1982 och Marianne avled 30/10 2000. De var bosatta i Järfälla.
Maud född 8/7 1926. Efter närmare 50 år i Minneapolis USA kom hon hem 2004. Död 3/6 2005
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62