Vi har valt att digitalisera några intressanta artiklar om bruksorterna Strömbacka och Moviken. En sådan är den här redogörelsen av Erik Billmansson från 1911 – 1912.
Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner
Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens bilder, frågor och svar om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
SKILDRINGAR FRÅN MOVIKEN
24.6.1911 — 19.12.1912
Av Erik Billmansson
Avskrift: S. Zacco, och Viveca Sundberg
Min första dag i Moviken den 24.6.1911
Efter ett kompromissande mellan min far, som ville jag skulle bli kavalleriofficer, och mig, som ville bli sjökapten, vilket senare min mor ej ville, beslöts att jag skulle ägna mig åt jägmästare banan, järn och trä — åtminstone på försök någon tid.
För den skull hamnade jag vid 20 års ålder som elev vid Movikens masugn, som tillhörde Strömbacka Bruks AB, vid midsommartiden den 24.6.1911. Disponent var statsministern och amiralen Arvid Lindman.
Otto Lagerholm.
Moviken låg mycket vackert vid Norra Dellensjön i Hälsingland. Jag bodde hos 1). inspektor Otto Lagerholm, som var en ståtlig, spänstig ungkarl. Ortsbefolkningen kallade honom för ”General Buller” på grund av hans barskhet och bullrande sätt. Jag hade eget rum i flygeln invid inspektorsbyggnaden.
Hans husförestånderska hette fröken 2).Carolina Westin. Hon var fryntlig och rätt korpulent, men blyg, hon ville ej sitta vid bordet med oss då vi åt, och hon hade till hjälp en lillstinta, 3). Mina Sundin, lång och smal och pigg.
Förutom dessa personer fanns det bara en folkskollärarinna, som man sällan såg till, och så förstås brukets arbetare. Själva Strömbacka bruk låg en halv mil nordost om Moviken.
Vid min ankomst mottog inspektoren mig mycket vänligt och bad mig gå och titta mig ikring på ägorna. Något vidare intresserad var jag ju ej, då man hade sjögriller på hjärnan.
Vid min återkomst, då vi satte oss till bords, frågade mig inspektoren bl.a. hur många kor det var i ladugården. Inte hade jag räknat dem, så jag fick gå ut och titta igen. Fröken Westin fick också en liten funderare. Inspektoren började ungefär så här med en lång harang: ”Fröken Westin, Sverige har stora affärsförbindelser över hela världen, och våra handelsfartyg plöjer alla oceaner, och i äldre tider seglade man till Västindien, till öarna därstädes, och hämtade en mycket stark sak / frk. Westin började bli orolig, som man numera ser på varje middagsbord, men …” Fröken Westin flög ut i köket och hämtade pepparen, som hon glömt sätta fram.
Sent på kvällen — det var ju ljust — gick jag och badade i Dellensjön, men hu så kallt det var. Den är ju en källsjö, och isen hade inte gått bort för så länge sedan.
Otto Lagerholm
Båten riggas
Efter ett par dagar fick jag order om att göra båten, en åttahuggare med två segel, som amiral Lindman hade fraktat upp till Moviken, segelklar, ty han skulle komma på besök. Den som var glad, det var jag — det var arbetet för mig! Inspektoren skulle sedan komma och inspektera.
Jag satte genast igång, knopade, taglade och riggade, allt efter alla konstens regler, några kärringknopar fanns ej! /.
Då båten var färdigriggad gick jag till inspektoren och anmälde att båten var segelklar. Vi följdes åt ned till båten, och inspektoren fann till sin stora förvåning, att allt var i detalj sjömansmässigt utfört. / Han visste ej då, att jag var ”sjöbiten”. /
Från den stunden fann vi varandra, ty även han ville i sina unga år bli lots. Han pratade om Göteborgs och Bohusläns och jag om Stockholms outprickade farleder m.m. — i stället för trä och järn. Vi trivdes mycket bra ihop, och jag fick mycket till livs i det navigatoriska.
Herrgårdsfolkets utflykt med Tamm till Nätterön
Flagghälsning för amiral Lindman.
Dagen för amiralens besök hade kommit. Han kom över Dellensjön med bogserbåten ”Tamm”, och i Moviken flaggades det för fullt. Jag hade lärt masugnsarbetarna att hälsa med flaggan, så då jag blåste i jakthornet firades och hissades flaggorna samtidigt, vilket amiralen observerat från båten. Vid supén hos inspektoren fick jag beröm av amiralen för det.
Segling med amiral Lindman
En dag voro vi, amiralen, inspektoren och jag, ute och seglade och hade skaffning med oss. Jag satt mestadels till rors, utom då jag skulle äta, då inspektoren avlöste mig. Vi hade mycket trevligt ombord. På hemvägen blåste det upp kraftigt med krabb sjö på Dellen — det gick ”getter” på sjön. Då vi skulle landa blåste det rätt ned på bryggan — man kunde nästan segla med bara masterna — och ovan som jag var med båtens egenskaper var det ganska nervöst, och inspektoren satt och kikade på mig hur jag skulle klara detta. Emellertid, jag gick upp i vind och brassade seglen back — och gled ned elegant till bryggan och gjorde fast.
Terrängledes med amiral Lindman
En annan gång önskade amiralen gå terrängledes i skogen till en viss punkt. Han bad mig taga ledningen, under det han och inspektoren gick och samspråkade. Jag sade åt amiralen, att jag ej kände till det reviret, så det var svårt att hitta stället, men han insisterade på att det nog skulle gå bra. Nåväl, skogsvana och lokalsinne hade jag, så vi trampade iväg — jag före och de efter. Under vägen höll jag noga reda på karta, kompass och klocka. Efter det vi gått ca ¾ mil bad jag dem stanna ett ögonblick, så jag fick orientera mig, ty vi skulle nog vara framme. Punkten låg mitt i skogen, och inga berg att kliva upp och se sig omkring på — bara skog, skog. Jag hade tur, punkten låg ett stycke åt sidan — och jag andades ut.
Vid hemkomsten fick jag vid supén hos inspektoren lovord för mitt ciceronskap av amiralen. Men då jag upplyste honom om, att jag även hade min ”logg” med mig, frågade han, vad jag menade med det. Jo, sade jag, jag hade nämligen stegräknaren på mig. Jaså, sade amiralen, det var ju fusk då, och skrattade.
Socialistmöte
Som statsminister Lindman var högerman, fick man endast hylla högerpartiet, både bland hög och låg, annars var det risk för sparken.
En dag bar det sig ej bättre än att socialisterna ”Röda bilen”, ville hålla möte i Moviken, vilket naturligtvis förbjöds.
Om detta tilltänkta möte visste jag ingenting, då inspektor Lagerholm kallade på mig och bad, att jag skulle köra fram med giggen. Jag frågade, om jag skulle taga bästa munderingen på mig, ty jag trodde vi skulle fara till Bjuråker på visit, men han svarade nej. Jag gick till stallet, satte hästen för giggen, och körde fram till stora trappan.
Inspektoren kom då ut och tillsade mig att motionera hästen mellan den och den grindstolpen. Jag blev ju något förvånad. Emellertid, då jag kom dit förstod jag vad det var fråga om, ty socialisterna höll just på med sitt möte på allmänna landsvägen — som ingen kunde förbjuda dem.
Jag satte igång för full fart och körde fram och tillbaka på landsvägen, tills de insågo, att det var lönlöst att hålla möte och drogo sig därifrån — men många glåpord haglade över mig.
Nykterhetsrörelsen
Nöjena var ej många i Moviken vintertid. Många skrev in sig i 4).Godtemplarlogen ”I.O.G.T Movikens framtid”, där de hade det trevligt.
Medlemsavgiften var 1 krona.
De ville ha mig med, och jag gick dit på ett möte. Vid min förfrågan, om man måste hålla diet, svarades nej. ”Men”, sade jag, ”om jag då äter vindruvor och bröd, så jäser det ju i magen och blir sprit” — intet svar.
Det var den enda gången jag bevistade ett nykterhetsmöte / Jag betalade dock medlemsavgiften /
Pingströrelsen
På tal om möten, så blev pingströrelsen ett slag på modet i Moviken. De höllo på till långt in på nätterna och kommo alldeles fördärvade till sitt arbete.
Jag var där och inspekterade en kväll. Då kom en predikant fram och ville omvända mig. Jag gav honom några frågor, bl.a. om änglaläran, som han inte alls kunde besvara — han var fullständigt undermålig som predikant. Men som ”smörgåspredikant” var han ypperlig. Gummorna fjäskade så för honom — han fick extra god mat och logi i finrummet alldeles gratis.
Till slut blev det tillsagt, att de ej fingo hålla på längre än till kl. 22.00. Jag var den som skulle se till att detta efterkoms och låsa lokalen.
En kväll fann jag en 17-års yngling sitta vid vägkanten och gråta. Jag frågade honom hur det var fatt, och han svarade, att han ej fick komma hem, för så fort jag kommer in ropar min mor: ”Ut satan ut ur mitt hus, du ogudaktige….”. Jag följde honom hem och lugnade ned modern, så han kunde gå och lägga sig.
Till slut måste pingstmötena helt stoppas.
Likutläsning
I Moviken fick jag vid ett tillfälle medverka vid en ”likutläsning”. 5). En ung vacker dotter / ca 21 år? / till snickaren hade dött i galopperande lungsot.
Det var vanligt, att innan vederbörande lämnade hemmet som död, skulle man läsa ut liket genom att kasta ett par skyfflar mull över kistan och taga upp en psalm.
Detta skulle inspektoren egentligen göra, men då han ansåg mig som ung vara mindre syndig (?), så fick jag göra det i detta fall. Snickaren, som snickrade ihop likkistor för de döda på bruket, undanbad sig att denna gång göra det — vilket naturligtvis beviljades.
Ja, det var en tragisk sorgeakt!
Begravning
En annan begravning var jag med på i Moviken.
Masmästarens 6).gamla mor hade dött, och stort begravningskalas anordnades. Dottern, som var litet halvfnoskig, fick ej följa med till kyrkan i Delsbo, och hennes son, masmästarens yngre broder, blev så påstruken, så jag måste låsa in honom i en skrubb — i sanning tragiskt — annars var det glatt.
Dansbanan
På dansbanan gick det ofta livligt till.
En lördag fick jag order av inspektoren att se efter hur ordningen var på dansbanan. När jag kom dit var dansen i full gång, och det var ingenting att anmärka. Men så uppenbarade sig ett par utsocknes pojkar och ville taga flickorna från Moviks-pojkarna. Det kom då till slagsmål, både kniv och revolver kom fram. Jag försökte skilja dem, och då var det sånär jag blivit skjuten, för just då avlossades ett skott, vars kula svepte obehagligt nära mig.
Med hjälp av de starka Moviks-grabbarna lyckades vi övermanna bråkstakarna, och efter att ha gett dem ett kok stryk lommade de iväg.
Vedhuggaren i skogen
Apropå hotad till livet, så blev jag det en gång, då jag på en avverkningstrakt, belägen långt borta i skogen, skulle mäta upp famnved, som en gammal vithårig skogshuggare huggit. Som han hade fuskat med uppläggningen / det låg en stor sten under vedtraven /, bad jag honom trava om veden. Han blev alldeles ursinnig, nästan från vettet, hotade mig med yxan och sade åt mig att skriva upp, att det var en full famn, annars så djädrans etc. skulle jag få med honom att göra, varpå han svängde med yxan framför mig.
Jag tordes ej stanna kvar med honom i djupa skogen, ensam som jag var, utan backade därifrån.
Rånförsök
Vid ett annat tillfälle, då jag skulle fara till Strömbacka för att hämta Moviks-arbetarnas löner, vilket jag gjorde en gång i veckan, hände sig följande, som var rätt så kusligt.
Jag hade hämtat pengarna i Strömbacka och kom körandes med giggen genom skogen till Moviken, då rätt som det var, två män hoppade upp från ett dike och grep tag i betslet på hästen, så den stannade, och hotade att slå mig i skallen med två literbuteljer. Nu var goda råd dyra. Jag hoppade av och sade till gubbarna, som var litet på snusen: ”Ni vill mig ingenting ont?” Gubben som jag tilltalade svarade nej och glömde bort hålla kvar hästen i tygeln — och kvickt som tanken hoppade jag upp i giggen, gav hästen ett piskrapp och stack därifrån.
Senare fick jag veta, att det varit två luffare, som gjort sig underkunniga om hur arbetarna fick sin avlöning.
Eldsvådor
En dag klämtade vällingklockan — det var eldsvåda.
Det var en liten torpstuga mitt inne i skogen som brann, där en ensam man bodde.
Jag beordrade folket att spänna för hästen och fara dit med brandattiraljer. Stigen dit var lång och stenig. Då vi kommo fram brann det friskt, och hettan var svår. Då ena gaveln stod kvar, gjorde mannen ett sista försök att rädda något. Han tog en våt handduk över huvudet, närmade sig fönstret och tog ett svep över byrån, som stod intill, och fick tag i — bankboken!
En annan gång klämtade vällingklockan, och även då var det eldsvåda. Jag kastade på mig oömma kläder och grova skor samt skulle rusa ut — men då möttes jag av rök och eld — det brann hos mig i flygeln.
Folket kom springande. Jag beordrade då ett par mannar, att om det skulle bli allvar, skulle de bärga mina pinaler. Själv gick jag upp på taket och högg hål på det, så man bättre kunde komma åt eldhärden, och som det fanns gott om vatten var den eldsvådeungen snart släckt.
Hyggesbränningar
En dag fick jag order om att bränna ris på ett hygge i skogen, som det var ungefär en mil till. Jag fick en man med mig, och vi knallade iväg tidigt på morgonen — jag före och han efter. Vi voro försedda med krattor och matsäck.
Efter det vi gått en stund blev mannen trött, bad att få vila och satte sig i gräset. Efter en stunds paus återtog vi vandringen. Dock, det dröjde ej länge förrän mannen blev hungrig och ville äta. Då detta var gjort fortsatte vi vår väg. Men för hans del blev det en ganska vinglig färd. Jag förstod då, att han gått i smyg och tullat brännvinsflaskan. Framkomna till hygget var han ”färdig” och lade sig i gräset och sov.
Någon bränning den dagen blev det inte, och jag tordes ej tutta på med en sådan hjälpreda, i synnerhet som det hade börjat blåsa upp — och tur var det nog för mig!
Brandvakt
Det hade varit heta sommardagar en längre tid. I skogen var det snustorrt och risk för eldfara, så brandvakter måste utsättas för bevakning.
En dag mötte jag en pojke, i vanliga fall den mest glade, som såg surmulen ut. Jag frågade hur det var fatt. Han sade, att han hade blivit uttagen till brandvakt, och att han den dagen skulle träffa sin flicka på en danstillställning. Jag tyckte synd om honom och sade, att jag skulle taga den vakten, så han fick gå och dansa. Han blev så hjärtinnerligt glad / och i honom fick jag sedermera den mest trogna drabant /.
Utsatta dagen tog jag med mig matsäck, revolver, en roman samt ett paraply och gick till bevakningsstället. Det bestod av ett högt, ganska kalt berg, varifrån man hade vidsträckt utsikt. Jag satte mig på en stenbumling, spände upp paraplyet och började läsa. Solen brände skarpt, så det började bli hett värre. Jag tänkte flytta mig, men ve och fasa, nedanför på marken drällde det av huggormar — det var bara att sitta stilla. Skjuta vågade jag ej för rikoschettfaran. Till slut försvann de dock — men spännande var det!
Min 21-årsdag
På min 21-årsdag i november 1912 var jag ute på timmertumning på en tillfrusen sjö ganska långt ifrån Moviken. Det var bistert kallt, så pekfingret stod rätt ut då jag skrev, och glad var jag, då arbetet var slut för dagen. Jag spände då min lilla livliga och svårtyglade norska häst för släden och placerade mig i den.
Hästen visste av, att det varma stallet vinkade där hemma, så den satte upp högsta farten. Vägen var på sina ställen översnöad, så det var tur jag ej hamnade i diket, och hästen ville gärna taga genvägar, så det gällde att passa opp!
Då jag kom till första grinden i Moviken, stod en gumma i farstugan och vinkade åt mig. Jag trodde det var något sjukdomsfall eller dylikt, så jag klev av. Då frågade gumman mig, om jag ville vara så gemen att dricka en kopp kaffe. Jag tackade ja, för det var just en varm kopp kaffe som skulle smaka nu. Jag drack både på fat och i kopp, och det värmde gott. Därefter avtackade jag gumman och stack vidare.
Men jag hade ej hunnit långt, förrän det vid nästa grind också stod en gumma och vinkade åt mig samt frågade, om jag ej ville komma in och dricka en kopp kaffe. Ja, vad skulle man svara, så jag tackade ja.
Detta upprepades ännu en gång av en annan liten gumma, och för att gummorna ej skulle bli avundsjuka på varandra, måste jag tacka ja.
Jag tyckte det var litet märkvärdigt med dessa kaffebjudningar, men reflekterade ej vidare på det — alla var ju så snälla i Moviken mot mig — ty jag var trött efter dagens strapatser.
Hemkommen satte jag in hästen i stallet och fick ett mål mat av fröken Westin på herrgården, varefter jag gick och lade mig och sov sött.
Klockan halv tolv på natten vaknade jag av, att det stod en sotig skepnad i rummet, som uppmanade mig att följa med honom till masugnen.
Jag trodde det var något fel i masugnen, så jag hoppade i kläderna och följde honom. Ditkommen såg jag gubbarna sitta i ring kring kaffepannan, som puttrade på den glödande slaggen, och vid min ankomst sjöngo de: ”Ja må han leva….” etc. och bjöd mig på kaffe och bullar.
Då förstod jag — det var ju min 21-årsdag — det hade jag ej tänkt på, men hur de fått veta det, vet jag ej.
En arbetare hade munspel och spelade upp en polska. Samtidigt frambars till mig en kvastkäpp utklädd till kvinna, som jag skulle öppna ”balen” med.
Gubbarna tyckte jag var så ensam, så jag behövde en flicka!
Vid närmare eftertanke hade jag den dagen druckit 21 st koppar kaffe!
Masugnsinspektion
En gång svävade jag i livsfara. Vi hade blåst ned masugnen för att företaga en del reparationer inne i pipan, och jag skulle inspektera arbetet. Jag lät för den skull fira ner mig i ett murbrukstråg.
Då jag inspekterat pipan, tyckte jag det var synd om de gamla masugnsgubbarna att behöva spela upp mig till kransen, varför jag klättrade på linan upp. Jag hade mina smorda pjäxor på mig, och linan var smal, så jag fick ej något vidare tag med fötterna, varför jag nästan måste gå på armarna upp.
Väl kommen till kransen höll mina krafter på att svika, så jag sade åt en av gubbarna att ta tag i mig. Hade han ej gjort det, hade jag fallit ned i murtråget.
Gubbarna tyckte jag såg mycket blek ut, och undra på det. Men jag sade ingenting / för min prestige / — de tyckte det var styvt gjort.
Mickelsmäss
En mickelsmäss var jag ensam på Moviken. Inspektoren var i Stockholm och masmästaren var bortrest, så jag hade ansvaret i dubbel måtto.
Jag var rätt så ängslig att något skulle hända, ty på mickelsmäss brukade det gå livligt till. Ett tillbud inträffade dock, som kunnat sluta olyckligt.
Då jag höll på att tappa järnet ur masugnen — ett viktigt ögonblick — och lät det glödande järnet rinna ut i kokillerna, kom en överförfriskad arbetare och sade, att han skulle hjälpa mig. Han dinglade och vinglade hit och dit, och just som han skulle till att ramla i det glödande järnet, fick jag tag i hans rockkrage och slängde honom åt sidan, så han blev liggande / Varifrån jag fick krafterna, vet jag ej /. Jag uppgav en lättnandets suck!
Otto Lagerholm
Min första jaktdag i Moviken
Jag var ofta ute med inspektor Lagerholm och jagade hare och räv. Han var verkligen en förnämlig läromästare.
Jag kommer ihåg den första gången jag var ute med honom på jakt. Han var mycket noga med, att man hängde geväret långt ifrån sig, då man klev över en gärdesgård, att bösspipan pekade uppåt eller nedåt under marsch etc. etc.
Efter det jag var på jaktstigen första gången, skulle inspektoren vägleda mig. Han ställde sig bakom mig på passet. Drevet kom i full fart emot oss, jag spände hanen på geväret för att vara skjutklar. Men se, det gick ej — inspektoren sade, att man spänner hanen strax före det ögonblick man skall skjuta — så haren gick fri den bukten.
Drevet gick vidare, varvid vi hade skiftat pass, och vid andra bukten sköt inspektoren den. Därefter fick jag lära mig att passa haren: Taga ut innanmäte, slå det runt ett träd, giva hundarna inkråmet utom harens tänder, som var farliga för dem, stoppa granris i haren m.m.
Jakten på Blacksås.
En gång foro vi till Blacksås för att jaga. Vi hade tre stycken hundar med oss, som fick åka i en särskild bur på trillan, / Inspektoren kallades för ”slaktaren”, då han hade buren på trillan./
Då vi kommo fram ställde vi in hästen på fäbodvallen. En av hundarna var åksjuk, och själva voro vi rätt omskakade, ty vägarna var dåliga.
På morgonen, som var strålande vacker, släppte vi en av hundarna, som genast satte igång med ett hardrev. Den hade ej gått många bukter förrän inspektoren sköt den — så han kom på ett strålande humör — och glad var jag.
Sedan släppte vi rödhyndan / en gåva av amiral Lindman till inspektoren /, en mycket bra hund, men hade felet, att den ej ville följa jägaren. Den fick upp räv, och drevet bar i rasande fart uppför och nedför åsarna, så jag hade fullt arbete att hålla kontakten. Inspektoren stod på pass och väntade, att räven skulle vända tillbaka. Till slut blev det alldeles tappt, och jag flåsade ut. Tiden gick och ingenting hördes av, och inte visste jag var jag var. Inte ett ljud hördes — men plötsligt hörde jag inspektorens jakthorn i fjärran. Han blåste signalen, att jag skulle komma till honom. men det var lättare sagt än gjort, ty ljudet ekade bland kullarna, så jag sprang både hit och dit. Men äntligen fick jag syn på honom.
Som vi ej ätit på hela dagen, togo vi fram vår matsäck och åt med god aptit, samtidigt som vi lyssnade efter något drev — men nej!
Vi lade oss att vila och trodde, att hunden nog skulle uppenbara sig.
Det började bli sent på dagen, så vi måste fara hem innan det mörknade. Inspektoren, som var stor djurvän, ville ej lämna hunden i sticket. Han blåste ideligen i jakthornet efter den — men nej, ingen hund syntes till.
Till slut måste vi uppgiva försöket, ty det började mörkna. Vi tog på oss vår packning med gevär och skulle till att knalla iväg — men se, då uppenbarade sig hunden — den hade legat i en buske bredvid och sovit!! / Anledningen var, att den blivit lite sårig på tassarna av det myckna jagandet på senaste tiden /.
Inspektoren blev emellertid glad att vi fann hunden.
På jakt efter ”Gammelharen”
I skogen, strax intill herrgårdsbyggnaden, fanns det en hare, som vi kallade för ”Gammelharen”, ty det var rent omöjligt att få skott på den. Inspektor Lagerholm hade jagat den ofta och jag ännu oftare, men nej, det lyckades inte. Vid ett visst ställe fick hundarna tappt.
En dag blev jag sinnig, för nu skulle jag skjuta den. Hundarna fick tappt som vanligt. Jag gick då till det ställe, där jag hört drevet upphöra och började ringa området. Banne mig, jag kom till en stor och kraftig kullfallen björk, som stod i 45 graders vinkel mot marken, och där, högst i toppen, satt den gynnaren och tryckte — undra på, att hundarna ej kunnat få vittring på den däruppe.
Vid min ankomst tog ”Gammelharen” ett luftsprång och försvann — något rent skotthåll fick jag aldrig på den — och som det började skymma måste jag avbryta jakten — så ”Gammelharen” lever än!
Andjakt tillsammans med tjuvskytt
En dag skulle jag jaga änder vid Öbergstjärn. Jag gick dit och ställde mig på ett bra pass, men döm om min förvåning, då jag såg en karl stå strax bredvid mig i en buske. Han hade gevär och passade tydligen på änderna. / Nu var det så, att endast bruksherrarna, dit jag hörde, fick jaga på brukets ägor /.
Då han fick syn på mig, sade han: ”Hej, är du också ute, men vi delar väl bytet?” Han trodde, att jag också var tjuvskytt, han kände tydligen ej igen mig.
Jag frågade vad han hette och var han var anställd. Han uppgav sitt namn och sade, att han var skogsarbetare vid Strömbacka. ”Då” sade jag, ”känner du till att du ej har jakträtt, så det är bäst du lämnar ifrån dig geväret till mig, för jag har nämligen uppsyn över detta skogsrevir!”
Han blev förskräckt, och det syntes, att det var en hygglig karl, så jag lät honom löpa och behålla sitt gevär. Han blev ytterligt tacksam.
Sedermera kom jag under mitt arbete i skogen i kontakt med honom, och vi blevo de bästa vänner, och han hjälpte mig på alla vis.
Provskjutning av rättarens gevär
En gång hade rättaren 7). August Jonsson fått löfte att följa med mig på fågeljakt, för han ville så gärna provskjuta sitt fina nyinköpta gevär.
Vi knallade till skogs, någon hund hade vi ej med oss. Vi lockade och lockade, men vi såg ej till någon fågel alls. Vi hade gått hela dagen och voro ganska trötta, och besvikelsen var stor för rättaren, att ej få lossa ett enda skott.
Då vi kommit fram till ett stort område, där det gått fram skogseld, så stubbarna voro svarta och stenarna vita, sade rättaren, att nu skulle han provskjuta sitt gevär, för att komma hem och ej ha avlossat ett enda skott, tyckte han var fatalt.
Han siktade på en stubbe och sköt — och se — då vek sig ett öra, och vid nästa skott hoppade en stor hare rätt upp i luften och sprang i en vid båge runt området, fullt synlig. Rättaren fick brått — laddade om — sköt — laddade om och sköt och sköt — rena kanonaden — tills haren försvann!
Så nog fick rättaren sitt lystmäte i att skjuta!
Ombyggnad av Movikens Masugn 1903
Stående som nr 4 i främre raden i vit skjorta är rättare August Jonsson. Sittande längst fram med händerna på käppen är Bruksinspektor Otto Lagerholm.
Jakt med sax och giftbete
Det var intressant att följa med rättaren August Jonsson och lägga ut rävsaxar och giftbeten. Han hade fått många rävar.
Tillvägagångssättet för sax utläggning var följande: Han smorde in sina handskar i hästdynga, likaså saxen, så den ej luktade järn, ävensom skidorna och skidstavarnas spetsar. Vid utläggandet av saxen måste man vara mycket snabb, så räven ej märker att man stannat vid saxen, för då anar den satans argan list.
Vid utläggande av giftbete var tillvägagångssättet detsamma vis-á-vis in smorning. Giftbetet bestod av rutten fisk eller död katt.
Med kännedom om, att räven brukar bära bytet i munnen en lång stund / för att känna att det inte smakar beskt /, lägges två stycken små giftbitar på platsen. På så sätt blir han tvungen att svälja det första betet och bära det andra i munnen — och då är det beseglat.
Jakt på lodjur
Då jag var ute och skidade på N. Dellensjön fick jag se ett färskt spår i snön, som ledde in till Nätterön. Det var — döm om min förvåning — ett lodjursspår!
Jag skidade runt ön för att se, om det fanns något utspår, men det fanns det ej, så jag skidade då för full fart till inspektoren och rapporterade vad jag sett. Vi hämtade gevären och begav oss till Nätterön, även rättaren kom med.
Spåret var svårt att följa i den täta skogen — lon satt nog och tryckte uppe i någon gran. Rättaren fick till uppgift att försöka stöta upp den, medan inspektoren och jag ställde oss på pass vid var sin ända av ön — för kom den ut på isen var den såld.
Tyvärr var jaktlyckan oss ej bevågen. Det började mörkna, så vi måste ge oss hem.
Jakt på järpe och morkulla
Jag brukade ibland jaga järpe på lock, men det var ej så roligt — det var litet enformigt.
Men att jaga morkulla var roligare och mycket spännande, då den kom susande mot en månbelyst, klar himmel. Då man skjutit en morkulla var det enastående svårt att hitta den i terrängen.
Patrullering
Tjuvskytte på älg förekom rätt så mycket.
En gång kom det sent på kvällen rapport om, att en älg blivit skadeskjuten av tjuvskyttar på vårt revir. Då fick jag order om att spåra upp älgen och se efter, om den var mycket illa däran.
Jag tog geväret och skidade iväg till det ställe, där älgen skulle finnas. Jag fann blodspår i snön och följde dem. Natten var ljus med fint månsken, härligt skidföre, lagom kallt och lugnt. Jag följde spåret, som gick högst upp på åsarna med liten vegetation, men såg av det, att det ej var så farligt med älgen — den blödde ej så mycket, tills det helt upphörde. Så jag återvände hem fram på morgonkvisten.
Det var verkligen en ljuvlig natt!
Jakt på tjuvskyttar
Att jaga tjuvskyttar var ett farligt och spännande företag.
En gång gällde det att sätta fast ett lag älgskyttar om 35 man, som tjuvjagade på vårt revir.
Jag blev väckt vid 3-tiden på natten med tillsägelse, att jag omedelbart skulle köra med högsta fart till en viss skogsstig, för att undersöka om tjuvskyttarna gått fram där. Jägmästaren och skogsvaktaren hade redan startat från var sitt håll / ca ½ – 1 mil ifrån mig /, så vi täckte det område där tjuvskyttarna höllo till. Mitt i triangeln skulle vi mötas.
Jag sprang genast till stallgrabben, purrade upp och tillsade honom, att genast spänna för häst och släde och göra sig klar att följa med, varefter jag hämtade gevär, skidor och ryggsäck.
I rasande fart satte vi iväg, och det dröjde ej länge, förrän vi var vid stigen. Där stannade vi till, tog bjällrorna av hästen och körde utefter stigen, väl givande akt på, om det fanns några färska skidspår.
Stopp! Här ha vi skidspår! De pekade inåt ”triangeln”. Jag hoppade ur släden, spände på mig skidorna samt tog geväret och ryggsäcken. Jag sade till skjutspojken, att med högsta fart släda till mötesplatsen och rapportera, att jag hade spårat tjuvskyttarna och satt efter dem, och att de, jägmästaren och skogvaktaren, skulle försöka förena sig med mig.
Det stod ej länge på, förrän vi voro samlade alla tre. Spåren pekade på en fäbodvall, som var obebodd. Då vi fick den i blickpunkten såg vi, att snön var bortsmält på skorstenen, så tydligen voro de där. Vi smög oss närmare, men hörde intet ljud, så vi gick fram och tittade — de hade tydligen nyligen gett sig av. Men vad de hade svinat ner i fäboden!
Nu gällde det att illa kvickt få tag i utspåret, för planen utanför var full med skidspår, som bar i alla riktningar.
Vi cirklade och cirklade runt stugan, och se — där var utspåret!
Nu gällde det att skida med högsta fart, om vi skulle få tag i tjuvskyttarna. Skogvaktaren låg etta, forstmästaren tvåa och jag trea i spåret.
Så kunde vi höra braket av deras skidor och stavar. Vi ökade farten — men ack — för sent — de nådde allmän landsväg, så vi såg dem bara på ryggen — fatalt! Där kunde man ej sätta fast dem — landsvägen var fri.
Visiter på Moviken
Förutom amiral Arvid Lindman var hans son Rolf, ingenjör, rätt ofta på besök vintertid och fiskade. Han var mycket trevlig.
En av Rolf Lindmans kamrater, en ingenjörskandidat von Unge från Stockholm, var en gång på besök. Han var mycket blasé och högdragen, som inspektor Lagerholm ej gillade något vidare, och inte jag heller för den delen.
Han anlände rätt sent på dagen, och då vi skulle äta supé, yttrade han i nasal ton och med höjda ögonbryn vid åsynen av smörgåsbordet: ”Jag ser till min stora förnöjelse, att det är dukat med äkta rökt renstek, och det skall bli mig ett stort nöje att avbita en sådan smörgås”. ”Ja,” sade inspektorn, ”var så god och förse sig kandidaten, och låt sig väl smaka av det som huset förmår”, samtidigt som han meningsfullt blinkade till mig.
Kandidaten åt. ”Ah, vilken delikatess! Tillåter inspektoren, att jag tager ånyo en lika delikat smörgås” – ”Visst, visst”, sade inspektoren. Då kandidaten laddat ur sig alla lovord för det rökta lappköttet, kunde ej inspektoren hålla sig längre utan sade: ”Ja, jag kan tala om för kandidaten, att vi för ett par år sedan hade en gammal märr, och av den är det litet kvar”. – Tablå!
Kontakt med skogsinnevånarna
En gång var jag ute och skidade och kom till ett mycket ensligt beläget kolarboställe mitt i skogen. Jag tänkte, att där skall jag gå in och dricka litet kaffe.
Då jag kom fram syntes ej en levande varelse till — stället verkade alldeles utdött. Jag tyckte det var mycket konstigt, för det måste väl finnas fruntimmer här. Jag såg mig omkring och fick syn på en jänta, som kikade bakom en husknut. Jag hojtade och började svära — då förstod de, att det var en människa, så snart dök både den ena och andra fruntimret upp. De voro rädda, ty hit var det sällan någon människa kom, och alla karlarna var ute på skogsarbete.
Jag kom in i stugan, där det var prydligt och fint, och snart voro vi samlade kring kaffetåren med nybakade bullar. I taket hängde hålkakor på långa stänger.
Vi blevo de bästa vänner. Jag fotograferade dem — de hade aldrig sett en kamera — men tyvärr blev plåten fördärvad.
En misslyckad hjortronlunch
En dag fick jag order om, att jag skulle till ett visst skogsdistrikt och bläcka på de träd, som skulle fällas.
Som det var lång väg dit, måste jag först övernatta hos en skogvaktare. Skogvaktarfamiljen var mycket trevlig.
Tidigt på morgonen väckte mig skogvaktare frun och gav mig ett stadigt mål gröt och kaffe samt utrustade mig med en god matsäck, vari bl.a. fanns pannkakor.
Jag stegade iväg. Jag hade ca 1 mil att gå till området. Det var en vacker väg genom storskogen, och på ett ställe hade alla björkar fällts, så marken var alldeles vit — jag trodde först, att det var snö. Dessa fina björkar fick ligga och ruttna.
Framkommen fann jag till min förvåning, att mitt arbetsfält gränsade till en stor myr, där det växte fullt med härliga, stora hjortron. Jag tänkte, att nu skulle jag sno på, så att jag sedan kunde få njuta en riktig, lång, fin lunch med pannkakor och nyplockade hjortron — jag nästan sprang och arbetade vid tanken därpå.
Då jag gjort ett stort skift färdigt, gick jag till myren och plockade hela mössan full av hjortron och valde sedan ut en plats, där jag skulle äta och vila ut.
Men se, det gick ej, det var så mycket mygg omkring mig, så att jag till slut måste gå och äta frukost — så nog var jag trött då jag kom hem den dagen!
Stakning av telefonledning
En dag skulle jag tillsammans med en elev från Strömbacka staka en telefonledning. Det skulle nämligen anläggas en skogstelefon från en skogvaktare upp till en fäbodvall.
Vi skulle gå spikrakt efter kompassen — och det var lättare sagt än gjort. Det bar genom täta skogsområden och över blöta myrar och träsk, så man fick ibland gå i vatten upp till knäna och någon gång upp till armarna, varför vi var tvungna lägga packningen på huvudet. Vi skyndade på allt vad vi orkade, för att sedan taga igen oss på fäbodvallen. Dagen var varm och ljuvlig.
Då vi kommo fram till fäbodvallen mottog oss stintorna med gröt och grädde, hembakat bröd, messmör, getost, mjölk m.m. samt kaffe.
Min kamrat, som ej hade det så fett på Strömbacka, stuvade i sig allt vad han förmådde och skulle äta upp sig riktigt.
Efter måltiden lade vi oss i gräset och vilade, innan vi skulle gå hem.
Då det blev tid för uppbrott stagade vi iväg, men vi hade ej kommit långt, förrän min kamrat blev illamående av all mat. Han kräktes upp allt och kom till Strömbacka med lika tom mage som då han startade.
Strandrensning
Strandrensning var ett besvärligt arbete.
En dag skulle vi rensa Norr-Dellens stränder från timmer. Vi for utefter stranden med ångaren Tamm och hade en eka på släp samt stängselbommar. Man fick gå till midjan i vattnet hela dagen och fösa ut stockarna. Det var mer påkostande än jag trodde.
På natten låg vi över i en vallstuga. Jag fick ligga skavfötters med John Lagerholm, en brorson till inspektoren, som var med för nöjes skull.
Men roligt var det!
Skogsfrösådd
I början av juni 1912 var jag med på skogsfrösådd på ett stort hygge i ca 9 dagar. Det var ganska skojigt att se gubbar, gummor och barn påta ned granfröna.
Jag fick 2 kronor/dag
Milkolning
Det var roligt att hälsa på i kolarkojorna, prata med gubbarna och se på, då de lagade sina kolbullar.
En gång räddade jag livet på en kolare — han hade somnat ovanpå milan / eller om han blivit rökskadad, det visste jag ej /. Emellertid fick jag liv i honom, och han var ytterst tacksam mot mig. Han var mycket fattig och hade 8 barn, så han hade tagit dubbla skift för att förtjäna lite mera.
Då milan slagit eld, hjälpte jag honom att släcka den.
Ugnskolning
Då kolugnarna voro igång, brukade jag titta till gummorna som eldade i dem.
De sutto där och tjattrade med varandra, rökte i sin järnpipor och drucko nattsvart kaffe. De voro så glada och nöjda.
De hade 12-timmars skift, och i timpenning hade de 5 öre.
Under spritlösa tider
En morgon då bruksarbetarna som vanligt skulle utställas för olika arbeten, befann sig bland dem en yngling, som såg mycket bra ut, mörk med vackra tänder, och skrattade jämt och var glad. Men denna dag såg ynglingen mycket allvarlig ut, och då jag frågade om han var sjuk, svarade han nej. Men då upptäckte jag, att hans tänder voro alldeles svarta — han hade druckit skosvärta, ty hårvattnet hade tagit slut!
En dag var det kallt ute, och jag tänkte, att jag går till smedjan och värmer mig. Smederna höllo just på att dricka kaffe. De frågade mig, om jag ville ha en kaffekask. Jag trodde de skämtade vis-à-vis kask, så jag svarade ja tack.
Men det var verkligen en kaffekask — på salubrin!!
Så nog sved den gott!
Smederna
Jag var ibland hos smederna och smidde mina verktyg såsom: yxa, knivar, hammare, kofot, spännen, märlspik.
Jag försökte en gång göra en fil, men det lyckades ej så bra.
För att härda stålet doppade man det i sillake.
Gjutning
I masugnen gjöt jag åt mig bl.a.: cigarrkoppar, städ, klot, namnstämpel, en avgjutning av min hand, som jag hade till brevpress.
En gång gjöt jag mitt ansikte. Jag stoppade ned huvudet i en gjutlåda och andades genom vassrör, medan de packade runt om det. Resultatet blev en dödsmask — hemsk att skåda. De mjuka partierna kring näsan framträdde ej vidare lyckat.
Snickaren
Hos snickaren slöjdade jag en hel del såsom: skrin med finurliga lås, skrivbordsställ av trädutväxter, pipor av trädrötter, knivskaft, ljusstakar beslagna med kopparplåt, på vilken jag etsade olika teckningar.
Sadelmakaren
Då sadelmakaren kom till Moviken passade jag på att lära mig sadelmakeri, hur man använde becktråd och svinborst.
Åt mig själv gjorde jag en hel del: jaktväska, patronbälte, livremmar, slidor till mina knivar.
Jag försökte att göra ett par skor, men det lyckades ej — en blev för stor och en blev för liten!
På kontoret
Mina skrivgöromål var att sköta masugnsjournalen samt avlöningslistor.
Jag fick även taga svavelprov på järnet.
Malmbanan Moviken — Strömbacka
På banan fraktades malm m.m. Malmvagnarna drogs till Strömbacka av oxar — sedermera av motorlok. Jag har prövat på att vara ”förare” för bådadera.
Då det var nedförslut ända från Strömbacka till Moviken, gick vagnarna ensamma på frigång dit ned, och det gick med fart — man hade en granpåk att bromsa med.
Sjukbesök
Ibland gick jag och tittade till de sjuka på bruket.
Det var i synnerhet en rar gubbe, som var mycket gammal, som jag kommer ihåg. Han hade en liten stuga helt nära landsvägen, och där kunde man i fönstret se honom läsa sin bibel. Han bodde där ensam och fick bo i stugan så länge han levde, men sedan skulle den rivas.
Han blev sjuk och säng liggandes, och slutet var nära. Han hade då läst någonstans, att man blev frisk av digitalis, och det ville han ock. Nu var digitalis mycket dyrt och fanns ej på orten, så läkaren sade, att det just ej nyttjade så mycket till i det tillstånd han var. Dock fick han sin önskan uppfylld — men livslågan varade ej länge därefter.
Ridning
Ibland brukade jag rida.
En gång höll jag på att bli skadad, då jag red på en av kamparna. Hästen, som var ovan att ha en ryttare på ryggen, rusade bort till den närbelägna kolugnsmuren och ville skrapa av mig mot den, men jag fick kvickt upp benet, så någon olycka blev det ej.
Fiske
Jag brukade sällan fiska.
En kväll satt jag och metade vid dammen intill herrgården och fick 3 stycken stora regnbågsforeller. Jag gömde dem under granris, för att på morgonen visa inspektoren min fångst. Men nej — då jag kom dit på morgonen voro fiskarna försvunna — katten hade tagit dem — och snopen var jag!
På vintern var jag med en gång och pimplade tillsammans med Rolf Lindman på sjön Gråsjön.
Bad
Under sommartid badade jag i Dellens vågor, och under vintertid badade jag i masugnens rymliga badhus. Jag kunde gå dit vilken tid på dygnet som helst och bada där, då det alltid fanns varmt och kallt vatten — det var prima!
Segling
Seglade gjorde jag ofta på sommaren i rättaren A. Jonssons båt, som hade ett sprisegel.
På vintern gjorde jag mig en isjakt och använde då seglet på den. Det gick fint, då det ej var snö på isen.
Min sista dag på Moviken den 19.12.1912
Uppbrottsdagen från Moviken nalkades — jag skulle hem och fullgöra min värnplikt på Gotland.
Den 19.12.1912 tog jag avsked av inspektor Otto Lagerholm, och det ej utan att våra ögon fuktades en smula.
Personuppgifter:
Erik Billmansson född 2/11 1891 i Svea Artilleriregemente i Stockholm, son till postexpeditör Adolf Fredrik Billmansson och hans hustru Elin Eugenia. Död i Malmö 13/5 1974. Gift 24/3 1938 med Margit Vilhelmina född 22/10 1897 i Stockholm. Död i Malmö 22/5 1978.
1. Bruksinspektor Hans Otto Lagerholm, född i Örebro den 24/6 1837, ogift.
Död i Moviken 21/1 1919.
2. Karolina Westin född i Uppsala 15/6 1851.
3. (24B1) Vilhelmina Charlotta Sundin född 8/9 1892, dotter till Hans Erik Sundin i Frisbo Gift 9/11 1919 med (6B21) masugnsarb. i Moviken Knut Oskar Irenius Eriksson från Lia i Bjuråker. Utfl. t. Harmånger 1923.
4. IOGT Logen 3191 MOVIKENS FRAMTID, Moviken
Logen bildades 1903
1906 fanns en barnloge
1907 fanns en ungdomsloge, ev blev den vilande några år.
1910 bildades syförening
1911 fanns ungdomslogen Mimer
1911 beslutades att logen skulle skriva en egen tidning.
1913 (1915) upphörde logens verksamhet
Källa: Arkiv- och föreningsinventering i Bjuråker 1989/90, sid 124.
5. Trots idoga försök har vi inte lyckats lista ut vem flickan var
6. (5A33) Inga Christina Blomberg f. 24/12 1833. gift 1855 med masmästare Johan Arvid Sjöholm (1830-1901). Död 11/5 1912
7. Inflyttad från Hagsta till Moviken 1902 rättare August Frisk Jonsson f.17/ 1869 i Skaraborg. Gift 16/4 1900 med Sofia Theresia Skoglund f. 22/4 1877 i Uppsala. Tillsammans med 2 adoptivbarn Linnéa Margareta och Nils Axel Olsson, flyttar de till Kalmar 1931.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva -tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök!
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62