Berättelser från Moviken 3

Vi har valt att digitalisera några intressanta berättelser om bruksorterna Strömbacka och Moviken. En sådan är den här berättelsen från 1966 där sex gamla bruksarbetare från Strömbacka och Moviken berättar minnen.

I reportaget fanns inga bilder på de intervjuade personerna, utan dessa är samtliga ur egen samling.


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre.
Vill du veta mer? Klicka här. 


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda några av Dellenportalens bilder, frågor och svar om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan

 

Där elden slocknat

Gamla bruksarbetare från Strömbacka och Moviken berättar minnen

Hälsingerunor 1966

Av Märta Skarp
Avskrift: Viveca Sundberg

 

Ovan Dellen. Omgiven av storskog ligger ett gammalt järnbruk. Det har tystnat, elden har slocknat. I tvåhundra år dunkade hammaren mäktigt där. I hundrafemtio år lyste skenet från masugnens eldkvast i vinternatten.

Det är Strömbacka bruk med Movikens masugn, Per Adolf Tamms och Arvid Lindmans bruk en gång. Med minnen av smeder i skägg och förskinn, rykande kolmilor runtom i skogarna, egen järnväg inom bruket och egen ångbåt på Dellen. Hästars gnäggningar och människors rop. Slammer och dån. Slit och sot och svett. Och hembryggt öl och dans och dragspelsmusik i midsommarnatten.

Iggesundsbolagets Strömbacka är en rofylld idyll numera. Driften är nedlagd 1937 i masugnen och 1953 i smedjan. Så här en sommardag 1965 sorlar vattnet sakta neråt fallen, en timmerlastbil dundrar förbi på bruksgatan, en gammal smed läser tidning på sin förstukvist. Bakom ett fönsters blommande brudslöja syr skogsarbetarens hustru näversöm och hennes son svänger in på lekplatsen utanför på sin trehjuling.

Ugnar och härdar har gjort sitt. Smeder och masugnsarbetare likaså. De åldras tillsammans. Brukets forna arbetare får jag söka i pensionärshemmen, och brukets sista inspektor, August Hahne, träffar jag i en vedbod. Men välsignad vare den vedbon! Det är inspektorns verkstad. Här växer Strömbacka fram som miniatyrbruk. Inspektorn har blivit modellbyggare på äldre dar. Han är händig som få och flitigare än de flesta. Hans färdiga modeller återfinns i mån av utrymme på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Där fick jag lyssna och lära en januaridag förra året.

mov-029-magasin-

Det gamla magasinet i Strömbacka


Inspektorn hade för en månad fått breda ut sitt lilla järnbruk i egen utställningssal och gick där som en sagans Gulliver i landet Lilleputt. Det var ett Strömbacka bruk i trä och på bockar och pallar den gången. Det rök inte från kolugnen, den fyllda malmvagnen rasslade inte upp till masugnskransen, oxar drog inte gösar på ett ton till vallonhärden. Den spred för övrigt ingen glödande hetta. Hammarverket stod tyst, vällugnen förblev kall och trägubben vid lufthammaren formade inte det färdiga stångjärnet. Men inspektorn pratade järn bruk och beskrev sina modeller. Och ett Strömbacka rediviva i mindre skala stod fram för alla intresserade – en vintermånad i Hudiksvall.

Men nu är det sommar i Moviken. Med rödaste mjölke vid vägen och Brunte på ängen och Dellen och himmel i blått. Och jag, som vill träffa några av de gamla från brukstiden, får ta vägen om Anderbo för att finna den första.

Nere vid stranden av den stora sjön ligger en rödmålad stuga där jag knackar på. En liten livlig gumma finns innanför. De bruna ögonen lyser på henne, ansiktet har bara skrattrynkor tycks det. Hon bakar, kokar kaffe, månar om besökande släktingar, visar mig in i finrummet, tar sig ledigt och berättar. Det är hemma hos Hulda Wiberg. Men skall det berättas minnen, kan hon bli Hulda Hübinette för en stund. En liten smeddotter av vallonsläkt. Skolflickan, som skrapade gammalt tegel till det nya masugnsbygget strax efter sekelskiftet. Konfirmanden, som åkte på lövad pråm efter Tammen – bruksbåten – över Dellens vatten den högtidliga dag, då hon skulle stå i gången i Bjuråkers kyrka.

mov-027-hulda-viberg

Hulda Wiberg 1888-1972


Hulda växte upp, gifte sig men blev tidigt änka. Bruket sörjde för sina arbetsföra änkor. De fick elda kolugnar. Hulda Hansson, som hon hette då, fick flytta in i änkehemmet för att arbeta som ensam familjeförsörjare för sina flickor. Och arbeta fick hon. Söndag som vardag, i ur och skur, i snö och tjocka, i ogenomträngligt höstmörker och i frostig vinternatt skötte hon elden till sin kolugn vid Dellens strand. Ugnarna finns kvar som ruiner nu. Buskar och sly växer ut bland de rasade slaggmurar där Hulda och hennes kamrater skyfflade och slet en gång.

Hulda kommer ihåg arbetskamrater. Vinter-Lasse. Han övertog senare änkornas nattarbete. Kniv-Kajsa. Hon var satt att sköta oxarna vid malmbanan. (Före 1912. Senare övertog ett lok oxarnas arbete.) Oxarna hade jättekrafter, men skulle utfodras med litet sörpe, litet halm och litet hackelse. Mer ansågs de inte vara värda i jämförelse med de betydligt ädlare dragarna, hästarna. Nu hände sig emellanåt, att Kniv-Kajsa stal – av hästarnas foder för att ge sina skyddslingar oxarna. Hon måtte haft ett hjärta av guld, Kniv-Kajsa!

Hulda fortsätter om sig själv. Förtjänsten var ringa även med tillägg av änkans gratial. Hulda måste skratta nu efteråt: graschalet räckte en bit å man fick ställa sej därefter. Hulda sydde åt grannar för att klara av den värsta nöden.

Döttrarna växte upp. Eldningen upphörde och ugnarna blåstes ner 1919. Och Hulda Wiberg är åter i nutiden. Hon springer upp och visar mig runt i sin moderniserade idyll, pekar utåt köksfönstret på sjön som ligger stilla den här dagen, Det är sommar nu och det är så länge sedan Hulda Hansson svepte schalen om sig, tände lyktan och trussade i snödrivorna ner till sin kolugn vid Dellen.

Vägen är inte lång till Movikens pensionärshem där en ensam man sitter i tankar på gårdsplanen. Jag stör inte om jag sätter mig bredvid. Vi pratar om duvorna framför oss, om vädret som äntligen blivit sommarfint. Och dyker snart ner i gammeltider. Albert Pettersson, född 1897, har tid för en pratstund: å de ja minns, minns jag bra nog.

Pettersson är ungkarl. Fadern blev tidigt föräldralös, kom ensam invandrande från Dalarna och gifte sig med en knektdotter från trakten. Barnskaran blev stor i skogstorpet och som vuxna for många söner därifrån till Amerika.

—  Vi bodde i skogen hänä, pekar Pettersson bortåt den dunkelgröna fonden. Far va mixtrig, han mura kolugnar å han klara åv de inte ingenjörerna klara åv.

Som alla andra fick pojken Albert börja tidigt i bruksarbetet. I daggiga sommarmorgonen väcktes lillpojken. Han kunde vara 12-13 år och klockan kunde vara ½4-4. Hästarna skulle hämtas. De har gått på bete över natten. Och ville det sig illa, kunde de ha gått ända uppåt Strömbacka till, innan Albert och hans kamrater fick fatt i dom:

—  Vi skulle rida dom ner å spänna för kärra vid kölhuse klockan sex.

Pojkarna satt sen två och två på sin kärra, kolfatarn fyllde i kol, de små körsvennerna smackade i gång sitt ekipage och körde upp till masugnen. Vända efter vända. Sommar som vinter. Höst och vår. Skolan då?

—  Vi gick an var dag. Å, vi blev glosögd (fick sot i ögonen). Men när man var ung var allting roligt, säger Pettersson och sticker gärna emellan med berättelser om lek och pojkstreck som han minns från barnarbetets tid:

—  Vi var odygdiga. När det var utslag i masugnen slängde vi sten på hetjärnet å de gnistra änna oppi taket. Vi gömde oss i malmbåsa å kröp i mörkgånga där. Vi tog ena …

Knappt tonårig hann Pettersson med att köra oxar på malmbanan. Jag får lära mig att sela på en oxe, om det skulle behövas. Tömmar var inte nödvändigt, menar Pettersson. Oxarna gick ändå. Men tömmarna fanns där, fastsatta på hornen med ett halvslag om öronen. Det skall jag veta: oxarna var »olämpligt stark». Men inte så kloka som hästen Bastant. Han gick ensam med sin vagn från masugnen Sjöbogatan ner och kom till rätt arbetslag: han lyssna var vi var nårs’t.

Tidiga minnen för Pettersson, som egentligen har varit skogsarbetare på bruket, innan reumatismen satte till. Homeopatmedicin har drivit ut det onda, anser han och känner sig nästan frisk nu. Han bjuder mig stiga in till sitt. Rödmålat är pensionärshemmet utanpå. Nymålat och ombonat inne. Katten ligger på köksbordet och genom fönstret i kammarn skimrar Dellen med bergmassiven i sommarblå toning bortom.

Pettersson tar fram spelet och sätter sig tillrätta. Högra handen vill inte lyda riktigt, fingrarna är stela. Men snart kommer toner ur dragspelet, blir till Kväsarvalsen och Avestaforsens brus. Och minnen mellan låtarna. Det handlar om dans. Hur Pettersson spelade hambo och polketter på baler förr, hur ungdomen drog i klungor utefter vägarna till dans i Hagen: var de kallt, dansa vi kring röstugnspipa i masugnen. Masmästarn var sur ibland. Men ungdomen fick dansa på det varma plåtgolvet.

—  Ja, ruffigt var de förr, återkommer Pettersson till flera gånger.

Visserligen: dä kom utbyssingar från sockna hänäfrån. Dom var vrång å ville retas å de kunne bli hopatag iblann.

Pettersson letar över tangenterna och klämmer i med Livet i Finnskogarna. Och minns huggning i Staggelåsen en vinter. Livet i hälsingeskogarna: tretti grader kallt var dä. Å vi hade bal i en lada. Jänter fanns dä i byn å andra jänter åkte skidor dit från alla håll. Å brännvinet måste vi koka den gången.

mov-028-albert--p-son

Albert Pettersson 1897-1985, pensionärshemmet i Moviken 1965.


Kumlig är han i fingrarna, beklagar han sig, Pettersson. Eller drumlig, om jag inte skulle förstå. Han försöker med Lyckobringaren: en finan bit för den som kan spela.

Konserten är slut. Det är 1965 igen. Bolaget tippar timmer på gamla malmkajen och jag börjar i uppförsbacken mot Strömbacka. Passerar masugnen, gammal och förfallen nu, övergiven och tillbommad. Kolhuset mittöver vägen är rivet. Som raukastenar av människohand står grunden av slaggpelare kvar. Smultronen mognar bland gräs och kol. Stillhet och grönska och sommar i bygden. Mina tankar går bakåt. Försöker fånga en vinterdag i svunna tider. Då ångan stod om kolarnas hästar och hovar dunkade mot kolhusgolvet. Då masugnen sände ut färgkaskader och blåsmaskinen kved. Och gnäggningar, visslingar, prat, skratt, kaffekok…

Sommar nu och dörren öppen till Oskar Sjöholm strax ovanför vid gamla landsvägen. Och en man i soffhörnan och en kvinna vid kaffepannan. Och katten? Ja, han gick nog kattvägen uppför stegen vid fönstret.

Han är gammal nu, den lille mannan i blåstället. Född 1881. Han läste just i tidningen om Sydvietnam. Om inte Amerika – ja, han har börjat fundera om inte de Gaulle borde … Han följer med, Sjöholm.

Men minnen från masugnstiden: somtans minns man, somtans minns man inte. Sjöholm minns allt en hel del och berättar gärna om far, rostugnsmästaren, som härstammade från upplandsbruken Karlholm och Österby, om den svåra folkfienden tbc som slog hårt i familjen. Sjöholm var inte vuxen då han förlorade far, mor och flera syskon.

Sjukvården var också eftersatt och delvis höljd i dimmor: de fanns ena som stämde blod. Å ena knöt en knarrtråd kring tummen på mej, å vira nio knutar motsols nio varv. Hon mumla la me hon knöt.

Sjöholm kommer in på sin barndom:

—  De va inte till att springa bland backarna då. En fick inte dansa som en villa. Dom far mer illa nu, dom som alls inget gör.

Själv började Sjöholm tidigt på malmbacken, körde oxar, var bromsare på malmvagnar, spettade en tid i rostugnen, var hjälpkarl i hyttan: då gällde de att passa så en inte kom i la, då järnet rann ut. Senare var Sjöholm maskinist i masugnen, tills driften lades ner där.

—  Jo, säger Sjöholm, man har haft ömse göromål. De va tungt allting förr. Mer unnerligt, att man sitter ihop, som man farit fram.

Befälet for också fram långt borta i minnenas land. Pojken Oskar körde oxar och bröt benet vid ett tillfälle. Det lindades med en töm av en kamrat som ej var rådlös. Häst behövdes för att forsla den skadade till läkare i Delsbo. Inspektorn gav tillstånd, men hade inte gjort sin sak ordentligt, om han ej fick tillägga: han skulle brutit bägge benen! Ett problembefäl. anser Sjöholm. Samma inspektor tvingade en skeppare – som gjorde invändningar – att gå ut på Dellen med en pråm som var för tungt lastad med smältstycken. Det var storm, sjön gick vit och pråmen sjönk.

— Dellen är svår, när han börjar stå på änna. Det vet Sjöholm. Han ser Dellen från sitt fönster varje dag.

Sägner om elaka inspektorer tycks leva länge i folkmun. Kanske helst, då befälet går bet. Sjöholm drar en historia väl hundra år gammal: De hade kommit bu på en gubbe. Han skulle till kóntore. Han gick dit å stanna å hälsa innanför dörrn’. Inspektorn röt från sin pulpet: stäng dörr’n! Lås dörr’n! Å sen hoppa han ner från stola å skulle ta en tjurpes, som hängt där. Men gubben va morsk. Häng opp! Här luktar lik annars inom fem minuter, men hocke de blir du eller jag, de säjer ja int’.

Vid 1800-talets slut. Den här gången är det Oskar Sjöholm, som har råkat i onåd hos det besvärliga befälet. 16-åringen lastade gösar en måndagsmorgon i masugnen. Inspektorn kom. Han stötte med käppen. Humöret var inte det bästa. Staket och grind vid hans bostad hade brutits sönder en natt. Han misstänkte Oskar Sjöholm och röt: Hör du, du orkar rulla på gösar. Du är så god och håller dig inne på lördags- och söndagsnätter, annars skall jag vrida nacken av dig eller annars göra pinan kort. Adjö. Inspektorn hade talat. (Logik och gamla tiders inspektorer hörde visst inte ihop.)

— Han som ja va i la me å lasta flina bara. De var han som var skyldig. Sjöholm minns allt även om det är 70 år sedan.

Glada minnen också. Pojken Oskar gick och läste framme i Bjuråker. Dit var tre fjärdingsväg och läsbarnen från bruket måste tidvis bo över i kyrkbyn. Roligt, menar nu Sjöholm, då alla brukspojkarna samlades vid Anderbos handelsbod på måndagsmorgnarna och åkte skridskor över Dellens glansis till Bjuråker. Och pojkarnas skridskor var gjorda i Strömbacka klensmedja. Och flickorna fick traska landsvägen.

— Arbete var det nog, säger Sjöholm, men på lördagar skulle man på galeja, hur trött man än var. Rörande idylliskt kunde sekelskiftets nöjesliv vara. Kalla vinterkvällar, då kylan bet, samlades alla ungdomar i en kolugn och gjorde sittlekar där i värmen. Gumman som eldade tyckte inte illa vara. Hon fick sällskap i mörker och ensamhet.

Sjöholm följer mig ut för att se på sin gamla arbetsplats. Masugnspipan står mörk mot Dellens glittrande yta. Fast egentligen skulle Sjöholm titta efter om jordgubbarna utanför knuten var mogna än. De lyste röda.

mov-030-oskar-s

Spålbacken i Moviken. Oskar Sjöholm 1881-1979, med sin hushållerska Frida Melin 1892-1972. I bakgrunden Gammel-Uddses fejs byggnad på andra sidan strömbackavägen.


Nu skulle jag kunna följa gamla bruksbanan till Strömbacka. Men banan är borta. Den anas endast som en vall övervuxen av gräs och buskar. Jag får ta landsvägen och lämna den stolta utblicken över Dellen. Vägen stiger. Skog och fall tornar upp sig på ena sidan och lövskog och övergivna åkertegar tar vid på den andra. Det blir en backe på en halvmil, innan skogen glesnar vid porten till Strömbacka.

mov-031-grind-stugan

Grindstugan i Strömbacka.


Här vid Strömbacka grindstolpar får man en känsla av att komma till en sluten enhet, ett stycke kultur utvunnen ur hälsingeskog. Grindarna är borttagna från sina stolpar. Grindstugan intill är illa faren men i sitt ursprung ett litet vackert, spånklätt hus som varit finka i sina dar. Bruksgatan börjar, rak och majestätisk, kantad av ståtliga lindar – kultur bara det så långt i norr – randad av bruksbostäder ända fram. Till makten och målet i det Strömbacka som varit. Kyrkan, kontoret, smedjan och herrgården.

Där framme är allt tyst och tomt. Dit är det inte långt. Jag som vill prata bruksminnen knackar på i första, röda stuga. Hos Knut Lejdström, född 1887, och hans fru, Edla Jernkrok hette hon en gång. Smeddotter från bruket. Och just nu på väg att plocka bär. Men Lejdström släpper sitt pyssel utanför stugan och går in för att få en pratstund. – Jag är hågad å språka å resonera å.

mov-032-knut-lejdstr

Knut Lejdström 1887-1979 gift 1916 med Edla 1889-1974.


Smed har han aldrig varit Lejdström, han körde hästar för Strömbacka lantbruk och det var ett arbete, som krävde sin man. I bruksstallet stampade en gång 24 hästar.

Lejdström i sin kökssoffa är långt tillbaka i tiden. Blicken ur stålgrå ögon fladdrar fjärran.

Farfadern föddes år 1800, togs om hand på en båt i Söderhamn som ett övergivet sex månaders knyte och kom att hamna i Strömbacka så småningom. Han blev den ene av disponentens två fiskare. Emellanåt lagade farfar skor mot ett mål mat. Gick från hem till hem med sin skomakarlåda. Lejdström brådskar in i en kammare och kommer ut med farfars låda. Vi undersöker den på köksbordet, tar ut lådor inuti lådan och gamla och primitiva skomakarverktyg. Farfar var med på den tiden då malmhaxarna seglade på Dellen och kunde berätta om dessa fredens galärer för sin son, Lejdströms far. Och denne – som gick bort 1939, då 97-årig – förde den muntliga traditionen vidare.

— Far var en som kunde berätta, säger sonen. Fadern slutade som mästersmed och smälte vallon intill 60 års ålder.

Fars barndom? Så länge sedan, men Lejdström har hört, att de små nerbäddade på köksgolvet kunde se vinternattens stjärnor genom ytterdörrens springor. Huset hade ingen förstuga. Fars ungdom? Då vet Lejdström berätta, hur far kunde handslå en hel täkt för ett mål mat och brännvin, hur han fick springa bakom hundsfotten till inspektorns släde för att inte frysa sig fördärvad. Inspektorn hade bråttom och skulle till Hudiksvall och det var mitt i iskalla vintern. Sommar en annan gång och far körde brukets brännvin från stan. Brännvinsfaten skramlade och lockade fram dunkla gestalter, som gömde sig i de stora skogarna vid Josefsberg. Pojken klarade sig med piskan den gången. Men blev själv fast för både brännvin och piska en annan gång. En hop brukspojkar hade stulit av den begärliga varan i stallhagen. Far blev fast och kallad till kontoret, där han skulle få spö. Tre karlar måste till vid bestraffningen: en höll i arma, en i huve å en slog med en lä’rdagg. Och händelsen var smått historisk: far var en av de sista som fick spöstraff på bruket. Utan resultat tycks det. Lejdström tar mig med på nya äventyr. Denna gång till inspektorns trädgård. Och som förut håller vi oss vid pass hundra år tillbaka. Brukspojkarna – de oförbränneliga – är ute för att stjäla äpplen nu. Natten är månljus och i månstrålars sken glimmar en björnsax. Gillrad i kamp mot äppeltjuvar. Dessa kom också, såg fällan i tid och kastade dit en träklump. Saxen slog igen och bars ned till Matsbosjön. Och där ligger den än, om någon vill leta.

År framåt och far är gift med Kajsa Jernkrok, liksom sonhustrun Edla stammande från en klensmed som arbetade på bruket i tidigt 1800-tal. Tretton barn födde Kajsa i sitt äktenskap och många kom att stanna i Strömbacka som vuxna.

Lejdström kommer fram till nutid. Hur skall han förstå den: folk är som mer upplysta nu, men onöjda. Dom var inte oförryckt förr, de vure inte nån … Men då har Edla kommit tillbaka med sin bärkorg. Det skall bli gröt till kvällen. På korngryn och bär. Och sirap till.

mov-033-

Strömbacka den 7 sept. 1970. Arvid Rann, August Hahne och Knut Lejdström


 

Dags för mig att gå vidare. Men inte på bruksgatan nu utan till pensionärshemmen vid sidan om. De ligger i skogsbrynet – låga radhus med nättaste förstukvistar och finaste rum och kök åt var och en. Dockskåpsfint innanför och ansat och prytt utanför. Gårdskarlen sitter på bron till sin lägenhet och tar igen sig en stund. Det är Waldemar Fernlund, född 1887, änkling nu och en gång smed på Strömbacka.

mov-039-valdemar-f--1950

Smedjan i Strömbacka 1950. Smeden Valdemar Fernlund och Inspektor August Hahne vid en lancashirehärd.


 

Fernlund är en yrkesman, som har väl reda på sig. Han verkar stadig och trygg. Hans språk är märgfullt. Det klingar vackert, tycker den som lyssnar.

Fernlund har gått i fäders spår. Hans släkthistoria blir järnbrukshistoria i Hälsingland. Fernlund börjar med morfar som var mästersmed i Boda en gång. Och farfar smidde i Andersfors. Det var tysksmide på den tiden, tror Fernlund. Frågan är, om inte fadern också började vid en tyskhärd. Han var smeddräng både vid Franshammar och Ströms bruk. Och Fernlund vill dra fram en händelse från fars yngre dar. Militären kallade, far skulle göra tjänst och måste gå från Ströms bruk till Mohed. Men det är inte för att tiomilamarschen skulle vara någon prestation, som Fernlund vill återge fars ungdomsminnen. Året var 1867, missväxtåret, nödåret i Sverige: isen låg kvar på Florsjön vid midsommarn å snön låg hög, så staketen inte syntes efter landsvägen. Folk fick skala färsktall å blanda bark i brödet. Det var missväxt 1868 också, har Fernlund hört. Men det var en smula bättre då, tror han. Folk kunde visst köpa mjöl, som korn i bastsäckar ända från Ryssland.

Fernlunds far flyttade till Strömbacka. Han hade gift sig med smedflickan sin och i äktenskapet föddes tio barn. Några av dem gick till järndriften, som sonen Waldemar, som nu vill dröja vid årtalet 1918.

En yngre bror till Fernlund kom hem från marknaden i Hudiksvall en dag fram på höstkanten. Han insjuknade och dog strax efter i spanska sjukan och med honom modern och ytterligare en bror. Söndagen efter jordfästes nio från bruket i Bjuråkers kyrka. Fernlund är ännu gripen av minnet: harremingud, inget öga var torrt i kyrkan den sönda’n.

Fernlund var gift då och hade tre barn. Alla var sjuka: barna, ho å jag. Spanska sjukan gick hårt fram i Strömbacka. Alla låg. Nä, de var jämmerligt, minns Fernlund.

— En gubbe ställde i smelagårdarna, en gumma mjölkade å en smelärling gick som kalfaktor ena dan å sjukna å dog dan efter.

Han är så prydlig och fin den här smeden. Hur skall jag kunna tänka mig honom i smedjan en gång, sotig och smutsig. Fernlund får berätta själv:

— Sen en gått fram för prästen, fick en börja i smea. Å så var de för alla. En fick skjuta kolfat på kärra till å börja me. Jag blev passare sen åt räcksmeden å till sist stångjärnsräckare. Ja, en tid försökte jag som vällare å en tid som vallonsmältare. Jag hade varit sme i femti år, när smea slog igen 1953.

— Vi säjer räckningen, fortsätter Fernlund. Ja, de skulle blodarbetas. Vi var två, som räckte fem heter var å den tredje hjälpte vällarn. Så vi var tre räckare, som slog ihop vällen anne var gång. Då var de inte många fristunder.

— Jo, jag var räknad som en skicklig stångjärnsräckare, slår smeden Fernlund fast. Han kommer in på arbetsveckan, innan 8-timmarsdagen var genomförd: Vi gick ut klockan fyra på söndagsafton. Sen höll vi på hela veckan me fem timmars arbete å fem timmars vila till lördagmiddag. Vi låg i labbet på vilskiftet, sov me rockarna över ansiktet bland lopper å lort. Vi hade kläderna på hela vecka, å förskinne utanpå. Å tog inte av de heller stordelen. Vi tvätta oss inte heller på hela ti’n. Men på lördag gjorde ho i ordning varmvatten i en stor träbalja på köksgolve. Nä, de var uselt.

Och jämmerligt var det en annan gång, enligt Fernlund: Vi kom tillbaka till smea efter en slåttvecka å kunne inte gå in i labbet för lopper å råtter. Dom sprang rakt över fötterna. Men vi värmde vatten på smältstycken å spruta runt ikring.

Fernlund gör paus och harklar sig. Och jag passar på att förklara här att labbe är vallonernas l’abri = skjul i gammal smedöversättning.

Men Fernlund går vidare i minnenas land, kommer in på julottan i brukskyrkan. Vackert var det, när slädar med bloss och bjällerklang kom från Frisbo och Fönebo. Men kallt i kyrkan. Den uppvärmdes nödtorftigt av smältor från smedjan. En mässingskvartett spelade julpsalmer och det var fara för att instrumenten skulle frysa fast på musikanterna.

Fernlund kommer in på senare tider med strejker och fackförbund och föreningsrätt. Där är Fernlund intresserad. Han nämner i det sammanhanget Arvid Lindmans namn. Men äldre bruksfolk på Strömbacka känner bättre till fadern Achates Lindman. – Achates Lindman var en hedersknyffel som för de mesta gick i smea som dom andra, minns Fernlund från barnaåren.

Arvid Lindman uppvaktades en dag på Hedvigsfors. Två smeder ville tala med honom. Betjänten lade hinder i vägen: Excellensen åt middag. Arvid Lindman tog sig dock snart tid att lyssna på besökarna, två bröder Fernlund som cyklat över från Strömbacka. De ville begära tillägg på lönen. Det var dyrtid ansåg smederna, men lönen följde inte med. Fernlund berättar om Arvid Lindman den gången: han for där å snodde å snodde, me vi fick vårt tillägg.

En eftervärld bör observera att betjänten på Hedvigsfors kallat Arvid Lindman excellens. Det var inte bara disponenten för Strömbacka bruk de båda smederna stod inför. Det var Sveriges utrikesminister. Han »snodde å snodde». Helt visst hade han problem långt bortom bjuråkerbruket. Året var 1917!

Det blir till många strömbackaminnen för Fernlund. Och minnen från Matsbo tvärs över sjön, där han bodde som barn. Där han gick genom skogarna som liten parvel för att hämta mjölk ända borta i Fönebo: kon stod sin’t halva ti’n. Vi gick tvärt opp genom Hällåsen å hade melut hem.

Fernlund övertog senare föräldrahemmet och bodde där som vuxen med fru och åtta barn. Nu är det gamla smedtorpet rivet.

— Rakt vemodigt gå om där å si allt jämnat me marken, slutar Fernlund.

Åter på bruksgatan måste jag stanna en stund för att beundra det gamla magasinet. Det är en vacker och stram komposition med rader av svarta luckor mot de röda timmerväggarna och vita, skönt utformade listverk på gavlarna. Årtal ovan mittdörren: 1846. Magasinet har varit med länge som förråd för säd och andra förnödenheter. Nu är dörren stängd. Här görs inga uttag längre som på brukstiden. Alla köper sitt mjöl i handelsboden mittöver och ingen bakar som då för ett helt kvartal.

mov-034-valdemar-f-

1972. Bildkavalkad från Strömbacka smedja.
Valdemar Fernlund 1887-1984, visar hur det gick att smida under lufthammaren.


mov-035-valdemar-f

1972 Valdemar Färnlund vid lancashirehärden


mov-036-valdemar-f

1972 Valdemar Fernlund visar den färdiga smältan på smältkärra för transport till mumblingshammaren för hopslagning


mov-037-valdemar-f-

1972 Valdemar Fernlund med smältan under mumblingshammaren för hopslagning.


 

Strax nerom vid korsvägen bor smeden Edvin Winlund, född 1884. Han är svåger till Fernlund och änkling liksom denne. Släkten Winlund härstammar från vallonsmeder som kommit till Strömbacka från Forsmark och Gimo bruk i Uppland vid 1800-talets början.

Winlund har slagit sig ner vid sitt köksbord en stund för att prata bruksminnen. Han kommer från sjön idag, sköter fisket där för nuvarande iggesundsdisponenten, har en stor, tjock tröja på sig och ser rejäl och stadig ut. Ansiktet är brunbarkat och bruna ögon spelar under kraftiga ögonbryn.

— Smelivet, nog minns Winlund, en fick slita ont dänä i hammarn. Å la me vi höll på å arbeta i smea, hade vi jord å ena å två kor å sköta. Ja va tretton år när ja börja å skjuta köl i hammarn. Ja öka unna för unna, blev dräng åt smältarn å smältare själv me ti’n. Å ja ska säja frun. Smältare. De får en lära hela livstiden för å bli. Jo, ja räckte vallon också. Å ja ska tala om för frun. Vi räckte tocka där smältstycken å vi visste precis, hur vi skulle ha dom. De fick vi ha i huve.

Och som Winlund pratar vid sitt köksbord i ett gammalt övergivet bruk i Hälsinglands storskogar, blir det ett stycke världshistoria. Här sitter den som slog ihop den sista vallonsmältan i världen 1945. (Vallonsmidet har spelat ut sin roll inom modern järnindustri).

mov-040-edvin-winlund-1945

Strömbacka vallonsmedja 29 mars 1945. Hopslagare Edvin Winlund under arbete med världens sista vallonsmälta. Åskådare är bl. a. inspektor Hahne och Konrad Wahlström.


Smed är han till liv och själ, hopslagare Winlund. Och han förmår ge en fläkt av glad munterhet åt hård och fattig vardag:

— Ja villa, att dom ska komma tillbaka dom där tiderna. Då hammarn smöla så de gunga alltihop. De ä synn å lägga opp för ju mer en arbetar å sliter ju bättre mår en. Så fresk är dom inte nu som vi va. Ögonen plirar mot mig: dom va morsk, gammelsmea. I helskägg å förskinn. De såg hederligt ut. Ögonen blir mindre och skrattrynkorna fler: dom va morsk å supa å, gubba. Jadå. Som när dom slog igen hammarn hänä. En kóntorspojk gjorde rond, men de va kölsvart i alla härdar. Winlund pekar utåt bruksgatan:

— Men i rökåken hänä intill va de en hopa träskor. Å därinne satt smea å söp å hade roligt. Kóntorspojken hälsa från befäle å en gubbe svara: har du äti frukost, gösse? För kvällsmåle sir du aldri om du ska va i la me oss.

Smedminnen från Winlunds barndom. Själv arbetade han i sin ungdom i nedre hammaren. Den låg vid fallen närmare Matsbosjön och är riven nu. Vi håller oss något år efter sekelskiftet. En söndagkväll. Det har varit tyst på Strömbacka sedan lördagmiddag. Nu börjar dånet igen. Winlund berättar:

— Sinna va vi som va ung å måsta till hammarn på söndagskvällen. De fanns mycke pojkar å flicker på Strömbacka då. Å dansa gjorde vi. På dammbron å mellanbron å sågbron. Å broa va rektan å nya av trä.

— Vi? Nyss talade Winlund om arbete och nu om dans på söndagskvällen. Hur kan det hänga ihop? Jo, England skulle få sitt stångjärn i sinom tid, även om sommarnatten var ljus och dragspelet lockade i Hälsingland. Winlund har bara inte talat färdigt:

— Så snart ja gjort min smälta – vi fuska lite då – sprang ja opp å dansa, sotig ända ner till träskorna. Å svarta smehänder som förstörde jänternas vita blusar. Elaka vart dom jäntera men kunne inget säja. För då gick vi på vall me norrboflicker nästa lördag. Eller långt oppå hasselaskogarna.

Winlund vid köksbordet i stora fiskartröjan. Jag tror rentav att han får drag av Hemingway den här hälsingesmeden. Han berättar med gester. Än sveper det vinter över Strömbacka. Han slår ut med armarna och tar mig med:

— Frun skull vure här å sitt dom, arrendatårer å kölare. Dom kom me sina stigar i långa rader på 30-40 hästar. Då var de konstigt!

Än är det midsommar. Winlund målar opp. Och bruket bjuder på hembryggt öl och två kakor bröd och två sillar på brödet. Och dans till fioler och dragspel. Och disponentfröknar som dansar med smeder. Och fint och sopat och krattat överallt.

Men innan dess har det rasat »järnfeber» i smedjan, berättar Winlund. Allt skulle bli klart till midsommar och allt järn i järnbodarna, innan smederna kunde ta sig ledigt. Och en midsommar strejkade smederna. Men inte för högre timpennings skull i Winlunds berättelser utan för ett rykte att dansen skulle inställas. Då lade smederna ner arbetet och gick långt uppåt Lyckovallen. Och befälet fick allt ändra sig den gången. Och ropade efter de strejkande: Kom tillbaka, kom tillbaka. Ni ska få dansa.

— Ja, frun skulle ha vure me å frun skulle ha sitt, skjuter Winlund in som oftast. Frun skulle ha sitt när gummerna gick i lag å hade som konferenser. Dom hade järnpiper å rökte då. Å så karva dom me en kniv i tobaksflätan, dom hade. De var inte så fin kardus på den ti’n inte. Å en gubbe la krut under kardusen hos …

Ja, frun börjar förstå: hon skulle nog vure med.

— Skromt, tror inte frun på det? Två bruna ögon tittar allvarligt på mig: far å mor trodde, att de fanns dom som kunne förgöra folk. De bodde en gumma i mangeln hänä. Hon va inte säker. Hon trolla. Än idag finns ena i socken hänä som har mixteri för sej. Men de är så få som tror.

Sockenlappen som Winlund minns från sin barndom hade också stor makt. Varje socken hade sin lapp att underhålla och bjuråkerslappen blev väl undfägnad: Han bodde hos farses eller grannar när han kom. Å vi va så rädd för han, så vi plocka ackjan full me mat. Annars visste en inte …

Winlunds röst blir lägre:

De fanns en skromtstua hos länsman i Delsbo. Jo. En medsommar för länge sen var de slagsmål hänä. Å en fick käkbenet spräckt. Å han som va utpekad som skyldig, skulle egentligen åka baklänges me bakbundna händer genom bruket till häktet i Delsbo. De va seden. Men gubben slapp. Han fick visst ligga i skromtstua i ställe. Gubben kom till Delsbo och fick gå me länsman till änna på en gammellagård, där det fanns en säng. Hänä skromte nu sa länsman, ingen får ligga ifre. Men gubben va morsk å prova. Å han fick uppleva att nån drog åv täcke hele natta. Ja, ja vet inte, men de jette vara nå?

Frun är tillfrågad och sitter där och kan ingenting svara.

Sol och sommar på bruksgatan idag. I nutid, då flickan äter på glass och pojken med metspö åker moped.

Det är dags för mig att lämna Strömbacka för den här gången. Innan jag styr in i stora skogen skymtar jag tvärs över Matsbosjön klensmedmästare Ranns fagra idyll, en röd liten stuga bakom vitstammiga björkar. Men smedsläkten Rann i Strömbacka får jag återkomma till.

Vägen slingrar in i skogen, runt mossiga stenar, förbi den stora tallen, ovan ensamma skogssjöar. Bort från bruket.

Här kan du se filmen från smedjan i Strömbacka 

 

mov-038-edvin-vinlund

Strömbacka Bruk 1972. 86-årige vallonsmeden Edvin Winlund 1884-1978 och tidigare inspektoren August Hahne

 


Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *