John Ljungberg på Sörnaggen bevarade en 300 år gammal vävtradition med damastdukar
Läs om Damastvävstol – Wikipedia
Läs om Damast – Wikipedia
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du söka vad du vill i det här dokument.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Sörnaggen 12. F d damastvävare Ljungbergs hus Naggen 6:6
Fastigheten avstyckad från 6:3 den 23 januari 1970
AB Iggesunds Bruk köpebrev 31/7 1876
AB Iggesunds Bruk köpebrev 1/8 1967
Jonnie Dahlström Förvaltnings AB köpebrev 12/1 1970.
Lars Göran Åslund köpebrev 17/6 1970
Karin Ingrid Margareta Ljungdahl köpebrev 27/3 1974
Ägare 2013 Ebba Ljungdal Östersund
Källa: Byarna i norra Ramsjö, 1913
JUST NU VÄVER HAN DAMAST TILL AMERIKA
Kuriren den 21 januari 1967
Jag skulle gärna lära ut den här konsten till någon hälsing, helst då någon från Hudiksvall eller Ljusdals trakten, säger snart 75-årige John Ljungberg, Sörnaggen, med anledning av den utdöende damastvävarkonsten.
Att sätta upp en damastväv hör onekligen till de mera invecklade handlingen i tillvaron. För John Ljungberg är det inte märkvärdigt
John är nära nog den siste i Sverige som fortfarande väver på gammalt vis och han är förmodligen ägare till världens största vävstol med inte mindre än 60 skaft.
Under årens lopp är det många vackra alster som sett dagens ljus uppe i den lilla skogsbyn på gränsen mellan Hälsingland och Medelpad, och bl.a. finns Ljungbergs alla vackra damastmönster bevarade på Nordiska museet i Stockholm.
John Ljungberg är i full färd med att trä upp ett nytt mönster när vi knackar på och stiger in i vävkammaren.
John tittar fram mellan 5,996 fina linnetrådar och börjar genast förklara damastvävningens innersta hemligheter. Han håller på att solva eller trä som det i dagligt tal kallas. Det är 11,211 solvöglor som de 3,996 trådarna skall dras genom för att bilda det vackra och säregna mönster som bara damastarbeten ger. John skall nu väva några dukar, bl.a. skall en av dem levereras till Amerika. Det är en lång leveranstid då det tar minst 4 månader innan arbetet med den första duken är klar. Av detta tar förarbetet med varpning, pådrag, solvning, framknytning och allt vad det heter den längsta tiden medan själva vävningen för en 285 centimeter lång duk tar i runt tal 4 veckor, under förutsättning att arbetsdagen ligger på 10-14 timmar.
Det är ett riktigt knåpgöra och precisionsjobb säger John när han visar oss den bastanta vävstolen och berättar om damastvävningens historia.
Damast, vanligen enfärgad men ibland flerfärgade vävnader kommer ursprungligen från Damaskus. Vävnaderna har vackra mönster eller figurer och när ljuset återkastas olika på varpen och väftytorna framträder mönstret blankt på matt botten eller omvänt i den vanliga enfärgade väven.
Damastvävningen gick via flanderska och saxiska vävargesäller upp till Sverige. Under sina vandringar förde de med sig kunnandet så långt norrut som till Sibirien.
I Sjuhäradsbygden satt folk hemma i sina stugor och vävde damast. Hälsingelinet kom i ropet och de kunniga vävarna flyttade norrut och bosatte sig i Hälsingland och Flors Manufaktur i Mo, Söderhamn som grundades 1729, blev landets äldsta damastindustri av betydelse. Numer är damastvävningen en svunnen epok och det skulle vara mycket roligt om man kunde få tag på en hälsing att lära ut konsten till säger den gamle vävaren uppe i Sörnaggen.
Många säger att man har damastalster till salu, men för min del tycker jag att om varan skall säljas som äkta bör den ha framställts efter gammalt mönster och tillverkats på samma sätt som på forntiden, säger John och återgår till att minutiöst trä sina 1,000-tals linnetrådar till ett vackert mönster.
Staffan Andersson
Ljungberg, Sörnaggen, vid varpställningen i sin bostad
72-åring i Sörnaggen bevarar 300 år gammal vävtradition i damastdukar
72-årige västgötabördige John Ljungberg, Sörnaggen, kan skryta med att ha dansat både hambo och vals med självaste Herman Görings maka. Han kan vidare berätta om hur han på nära håll haft tillfälle att sammanträffa med den under nazitiden fruktade Göring, och hur han numera kan räknas som en av de få manliga damastvävarna i hela vårt avlånga land.
Detta och mycket annat får vi veta under ett besök hos den, åren till trots, ovanligt vitale västgöten. Vi sammanträffar med Ljungberg i hans stuga, som han sedan flera år tillbaka hyr av Iggesunds Bruk för dels bostadsändamål och dels sin rörelse — damastvävningen.
Det är en man med sprudlande humör och ett enastående berättarminne, som tar emot.
- Sedan 1951 har jag hyrt den här lilla gården av bolaget, säger han inledningsvis. ”Själv är bäste dräng”, säger ordspråket, och Ljungberg lagar själv sin mat och svarar för övriga hushållsbestyr.
Ljungberg har sedan barnsben haft vävarkonsten i blodet. Ända sedan far och farfars tid har han intresserat sig för damastvävning.
- Någonting som inte ens våra mer vävkunniga damer behärskar, mycket mindre karlar, säger Ljungberg.
Han kan berätta att de första som kunde denna vävnadskonst inflyttade till Sverige någon gång på 1650-talet. Det var folk som invandrade från Flandern och Sachsen. Med tiden började man även i vårt land intressera sig för den sortens vävnadskonst, och åtskilliga lärde sig efterhand att väva damast. Textilindustrien med dess moderna och tilltalande produkter kom dock att hämma damastvävningen och den kom därför i skymundan.
För en lekman är det en mycket invecklad historia, som Ljungberg återger om denna vävkonst. Men att hans vävda alster allt ifrån servetter till dukar av större och mindre storleksordning är efterfrågade finns flera bevis på. I Ljusdal bl.a. har några fruar försäkrat sig om damastvävda dukar, och för någon tid sedan fick Ljungberg nöjet att översända några dukar till påseende för Nordiska museets räkning i Stockholm. Tacksamhetsskrivelser från belåtna kunder här och var saknas inte heller.
Standardmåttet på de vävda damastdukarna är i regel 147×147 cm och i dukarna finns invävt bomärken och andra signifikativa detaljer, som borgar för att det är damastvävnader av äkta märke.
Att det ingalunda är någon uppgift, hur lätt som helst, att väva damast får vi också veta. Det tar många veckor innan en sådan duk lämnar vävstolen. Ljungberg talar om pådragning, förbomning, sållning, varpning och framknytning innan det är klart att sätta igång med själva vävningen. Den sistnämnda kan man inte forcera hur som helst om det skall bli en verkligt gedigen produkt. 15 cm per dag på sin höjd hinns med att väva, och skall man räkna ut vad det ekonomiska resultatet blir efter allt arbete som nedlagts, är det inte större än att man kan tala om att förtjänsten blir jämnt upp med utgifterna.
Det knyppelgarn och inslag som använts för vävningen levereras från Holma-Helsinglands Linspinneri i Sörforsa.
- Det är bara deras garner och inslag som jag använder därför att de garanterar fullgod vara. Det finns åtskilliga intresserade för denna gamla och fina vävkonst, säger 72-åringen. Men att finna efterträdare som kan fullfölja den ålderdomliga vävnadskonsten är inte lätt. Själv har jag lärt den allra uråldrigaste damastvävningen av min morfar. I vår jäktade och stressade tid har jag svårt föreställa mig att man i likhet med mig har tålamod nog med att sitta dag ut och dag in vid en vävstol och lägga den ena centimetern till den andra.
- Vad jag tror mig veta är det ingen vid våra vävskolor eller lanthushållsskolor, som får lära sig just damastvävnad i likhet med vad jag väver. Det vill synas, som om ingen vill ta fasta på just den här sortens vävning, tillägger hr Ljungberg.
- Det var i samband med mobiliseringen år 1916, som jag kom att bli bofast i Norrland. Har arbetat med varjehanda. Till en början arbetade man i skogarna, för att när kvällen kom sitta uppe vid vävstolen.
Ljungberg väver på gammaldags vis och har 60 skaft! Här tittar John Ljungberg fram mellan 4.996 fina lintrådar.
Intresset för vävning var allt för stort, för att helt kopplas av alldenstund man hade vävningen så att säga i blodet, menar Ljungberg.
Allt sedan jag år 1951 slog mig ned som mer bofast i Sörnaggen, har damastvävningen blivit min huvuduppgift.
Beställningar på mina arbeten saknas ingalunda. De är betydligt fler än vad jag hinner effektuera.
Och intresserade damer söker rätt på mig tätt som ofta i min ensamhet för att få en liten inblick i vad jag har för mig vid vävstolen. För kort tid sedan kom en busslast med damer från Harmånger på besök, vilket för mig blev ett kärt sådant.
Gamle Ljungberg vill liksom vara sin egen mästare och fullfölja gamla traditioner, då det gäller vävning.
- Jag rådfrågar aldrig några konsulenter och annat vävkunnigt folk, jag håller mig till vad jag själv lärt av forna läromästare.
John Ljungberg framför den invecklade vävstolen
Trivs bra med hälsingarna gör jag, och särskilt med dellborna! Hälsingland och Medelpad är två landskap, som jag funnit mig tillrätta med. Inte minst av den orsaken, att båda kan räknas till de bäst producerande ifråga om lin.
Arbetsdagen blir skiftande. Någon ledighet unnar jag mig sällan. Blir bara nervös om man råkar vara sysslolös någon längre tid. Arbete befordrar hälsa och välstånd, säger Ljungberg, och sätter på kaffehurran innan vi tar avsked.
Tilläggas kan, att Ljungberg varit föremål för uppmärksamhet från Radiotjänst, att han pratat i radio och hållit föredrag, och inom den närmaste tiden väntas besök av ingen mindre än Sonja Carlberg, som skall göra en upptagning för Radiotjänst.
Text: EVEL
FOTO: BORIC
Ljungberg – skogshuggare och vävare
John Ljungberg – en ståtlig skogskarl
Den 18 maj 1951 var vår reportagebil uppe i Valsjön. Vid en avstickare till arrendegården Tigertorpet hörde vi taktfasta yxhugg från skogen utefter vägen. Vägledda av dessa ljud träffade vi på John Ljungberg i arbete på sitt skifte. Det var en brunbränd och reslig skogsarbetare – 59 år i höst.
Vi fick en intressant pratstund med en skogsman av renaste vatten. Samtalet behandlade så vitt skilda ämnen som film, arbetsavtal, Strindberg, timmerflottning och – vävning! Ljungberg berättade att hans stora passion var vävning och det är ju en rätt ovanlig hobby för en skogsarbetare.
John Ljungberg är född i Västergötland år 1892 och har huvudsakligen arbetat i skogen sedan 1925. Han har varit på många olika platser och trivts i regel bra, inte minst i Valsjön där han bl. a. var mycket nöjd med Ankarbiografen och dess repertoar. Det enda, som han inte gillade var den gångna vintern, men det är han inte ensam om.
För Ljungberg existerar inget fritidsproblem. På kvällarna har han sin vävstol och vid den kan han sitta i timmar. Det är konstfärdiga alster, som han har skapat. I västgötasläkten har urgamla vävnoter gått i arv och där borta i stugan, berättar han, ligger mors gamla pergamentrullar med originalvävnotor. Han talar vävtermer – om flandriska vävnader, upphämta, rosengång, munkabälte och en hel del annat. Just i dagarna har 40 meter filt skickats till beredning och den närmaste beställningen är två gustavianska mattor. Sedan skall han väva damast.
Ljungberg talar med förtjusning och stolthet om sin hobby, allt medan han med barkspaden skalar av den ena massabiten efter den andra. Till sist måste vi lämna honom och avfärden går vidare mot Naggen.
När vi två timmar senare kommer tillbaka till Valsjön ser vi svarta rökmoln bolma över Tigertorpet. Efter några minuter är vi på platsen tillsammans med en hel del grannar, men det återstår bara att rädda vad som räddas kan. Fyra byggnader står i ljusan låga. Och allt är torrt som fnöske. En kalv, som blivit svårt bränd, måste bärgas från sjön dit han har kastat sig. Det mesta av arrendator Nordkvists lösöre hinner dock räddas och övriga husdjur utom en gris blir också räddade.
Tigertorpet brinner. Ljungberg bodde i den högra längan.
Men för John Ljungberg blev allt innebränt – vävstolen och de få ägodelarna. Det mesta går väl att ersätta, men de gamla vävnoterna kan inte köpas igen för pengar.
Vi skildes från en bedrövad skogsman. Men en hel del av konstfärdigheten har han i huvudet och åtskilliga mönster kan han säkert också ta ut av sina alster ute i bygderna. Vi har säkert inte räknat fel när vi tror att vi snart åter får träffa John Ljungberg vid hans nya vävstol – i hans nya bostad.
Dagen efter branden var skogschefen och förvaltaren vid Tigertorpet och stakade ut nya byggnader. Det dröjer inte förrän byggnationen är igång.
Källa:
DET KRÖNTA ANKARET
1951 N:r 2
Tigertorpet återuppbyggt
Nu har vi besökt Tigertorpet igen och där har hänt åtskilligt sen sist. I det nedbrunna husets ställe har nu Anders Nordkvist en hypermodern 1½-plans villa med badrum och centralvärme och ladugården är inte mycket sämre. Men så är också Nordkvist storbelåten.
Och det hela har gått med nästa amerikansk fart berättar han vid vårt besök. Eller vad sägs om den här turlistan?
Branden var den 18 maj och dagen efter var Skogschefen och Forstmästaren på platsen och stakade ut nya byggnader. Sedan dessa ritats och vederbörliga tillstånd införskaffats började byggnationen den 9 september. Tolv veckor senare eller den 1 december var husen klara för inflyttning! Är inte detta enastående, så säg?
Sedan vi gått husesyn och tittat på alla moderniteter förstår vi så väl att Anders Nordkvist är nöjd och man kan alltså konstatera att slutet blev gott även på den här historien.
Detsamma gäller för konstvävaren och skogsmannen John Ljungberg, som vi hälsar på i hans ännu inte helt färdigrenoverade stuga på Sörnaggen. Där får han två rum och kök och således ett särskilt arbetsrum i en präktig kärntimmerstuga, som han hade stora planer på att inreda både konstfärdigt och trivsamt.
Det var en helt annan stämning när vi skildes från våra vänner den här gången.
Källa:
DET KRÖNTA ANKARET
1952 N:r 1
Personuppgifter:
John Magnus Valdemar Ljungberg * 7/10 1892 i Fässberg, nuvarande Mölndal, Göteborg.
Gift 23/12 1913 † 18/5 1973 i Nyhem, Ramsjö
Anna Elisabet Andersson * 17/12 1885 i Mockfjärd † 5/5 1974 i Nordanholn, Mockfjärd
Anna Linnéa Viola * 16/1 1914 i Mockfjärd Gift Rosén, änka 1988 † 30/5 2006 i Mockfjärd
John Bertil Emanuel * 17/1 1914 i Mockfjärd † 25/7 1914 i Gävle
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62