Wilhelm Grindsäter, en av tre skickliga spelmän i det kända Skäggmanslaget
Lista över Hälsingespelmän.
Notor till Hälsingelåtar.
Spelmän som blivit tilldelade Zornmärket.
Sök och forska Svenskt visarkiv.
Sveriges Spelmäns Riksförbund.
Här finns det mesta om Svensk Musikhistoria.
Skäggmanslaget på Wikipedia
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
– Thore Härdelin och jag blev trendsättare. Både att ha ring i örat och näbbstövlar är exempel på sådant som vi började med och som fick en enorm spridning, berättar Wille Grindsäter om den första tiden i Delsbo. I mitten av 70-talet var Skäggmanslaget huvudattraktionen som gjorde Delsbo och Hälsingland till en vallfärdsort för många unga som letade efter en alternativ livsstil.
Foto: Ove Lindberg
Det började med en liten grabb som tog långa omvägar till plugget i Stockholmsförorten Bromma för att slippa bli retad för fiollådan han bar på. Det skulle bli en av förgrundsgestalterna inom svensk folkmusik, ordinarie medlem av Zornmärkesjuryn som utser våra spelmän, tillika ledamot av Hälsinge Akademi.
Will Grindsäter har många strängar på sin fela men han är och förblir en av våra främsta spelmän och tolkare av svensk folkmusik på fiol.
Wille kom till Hälsingland för 26 år sedan. I går torsdag firade han sin 50-årsdag (igår var 14 december 1995). Över halva livet har han förknippats med Skäggmanslaget och allt som han, Thore Härdelin och Petter Logård och andra i kretsen stod för under den period som skulle utvecklas till gröna vågen och de gigantiska proportioner spelmansstämmorna i Delsbo antog under främst 70-talet
Damfrisör, brevbärare, spelman, musiklärare, biografägare och socialarbetare är några av de titlar som Wille kan sätta på sitt visitkort.
– När jag och tvillingbrorsan Leif slutade plugget 1961 gick vi skilda vägar. Leif började på posten, något som längre fram skulle få stor betydelse för min väg mot att bli spelman och musiker, berättar Wille.
I salongen
– Jag hade helt andra planer. Jag började som damfrisörselev hos Oskar Gustafsson i Stockholm. Han tillhörde den tidens jet-set i branschen. Bland kunderna fanns hovet med prinsessorna, andra storheter var skådisar och kändisar av alla slag. Greta Garbo var en av dem som gick till Oskar Gustafsson när hon var hemma på besök. Jag såg henne passera genom salongen, även om det aldrig blev tillfälle för en liten elev att tala med henne, än mindre göra något åt hennes frisyr, det var förbehållet maestro själv.
– Men det var med damfrisöryrket, som tidigare med fiollådan, det ansågs lite udda och suspekt bland polarna. Jag minns att jag var avundsjuk på brorsan som hade jobb på posten och massor med vänner. Det fick bli posten för mig också, berättar Wille.
Leif hade gått med i ett folkdanslag tillsammans med jobbarkompisarna. Wille hängde på och kom genom detta i kontakt med kretsen på restaurang Fjädern i Stockholm.
– Där möttes folkdansare och spelmän. En gång i månaden var det något som snarast kan beskrivas som jamsessions bland spelmännen och det var på Fjädern jag första gången såg Thore.
– Kan de där unga spelmännen så kan väl jag, tänkte jag. En brevbärarkompis kände fiolbyggaren Lars Bredäng utanför Hudiksvall. Där kom första kontakten med Hälsingland, men jag hade fortfarande inte satt min fot norr om Uppsala vid den här tiden. Hur som helst, 150 spänn gav jag för en fiol.
Mitt folkdanslag reste på turné till England sommaren 63. Spelmanslaget vi hade med oss spelade en låt som jag gillade, Skånevalsen. Jag bad några av spelmännen visa mig hur den gick och där på båten över till England spelade jag min första folkmelodi på fiol, minns Wille.
I norr
Med restaurang Fjädern i fokus kom de två unga spelmännen Grindsäter och Härdelin att spela allt mer tillsammans.
– Vi är egentligen ganska olika både som musiker och personligheter, förklarar Wille, men vi upptäckte tidigt att vi kompletterade varandra musikaliskt.
– Redan 1963 hade jag varit uppe i Jokkmokk på februarimarknaden. Där träffade jag originalet Vifast Björklund. Han döpte den första låt jag skrivit själv, Smedjevalsen. Senare utökade Thore Smedjevalsen med en ny stämma och vårt samarbete blev allt djupare.
– Du måste komma med upp till Jokkmokk, sade jag till Thore. Han gjorde det på villkoret att jag skulle hänga med till Paris senare för att spela för mat och rum. Vi blev båda förtjusta i i Jokkmokk att vi stannade ett halvår. Det fick bli gårdsmusicerande i Norrbotten istället för Frankrike.
De två unga spelmännen kunde mycket väl ha blivit kvar längst uppe i norr om inte Wille blivit inkallad.
– När jag fick inkallelseordern förslog Thore att vi skulle rymma… till Kolahalvön. Det här var 1965. Vietnamkriget pågick, det blåste vänstervindar och ungdomsrevolt.
Wille var inte riktigt beredd att desertera till Murmansk, så han gjorde sina månader som värnpliktig på Karlberg.
Skäggmanslaget
Begreppet Skäggmanslaget myntades i mitten av 60-talet. Thore kallade några unga spelmän, bland vilka även Petter Logård och Björn Ståbi ingick, spontant för Skägg-gänget vid en presentation på en Delsbo-stämma. I en lokaltidning blev Skägg-gänget omskrivet till Skäggmanslaget.
Efter några år med lite sparsammare samarbete slog Thore och Wille åter ihop sina påsar tillsammans med Petter Logård. Kontaktytorna hade blivit fler. Ett stort genombrott kom när de tre unga spelmännen förde in folkmusiken i riksradion. Ungdomsredaktionens programledare Måns Rosander hade Skäggmanslaget som ständiga gäster varje vecka. Med Thomas Tidholm som initiativtagare gjorde nu Skäggmanslaget det första försöket att låta popgruppen Contact kompa en folkmelodi, Gråtlåten, vilket omedelbart blev en stor succé.
Skäggmanslaget återgäldade Contacts inhopp som kompgrupp genom att medverka i gruppens låt. Hon kom över mon, skriven av Ted Ström.
Helt plötsligt var det fem skivbolag som ryckte i oss för att få ge ut vår första LP, Pjål, Gnäll o Ämmel. Den sålde i 20 000 exemplar, vilket var fantastiskt för en skiva med folkmusik på den tiden, säger Wille.
Slår rot
Under tiden hade Wille träffat sin nuvarande fru Nina och rotat sig i Delsbo och Bjuråker. Via Tomsjö och Österstråsjö slog den ständigt växande familjen sig ned i Delsbo. I mitten av 70-talet var Skäggmanslaget huvudattraktionen som gjorde Delsbo och Hälsingland till en vallfärdsort för många unga som letade efter en alternativ livsstil.
– Vi blev trendsättare. Både att ha ring i örat och näbbstövlar är exempel på sådant som vi började med och som fick en enorm spridning, skrattar Wille.
– Med sikte på den kommunala musikskolan skaffade sig Wille en utbildning vid Musikaliska akademin som fiollärare och musikpedagog.
Något jobb vid musikskolan i Hudiksvalls kommun blev det aldrig, men väl som musiklärare med timanställning vid grundskolan i Delsbo. Men det blev magrare med både undervisningstimmar och spelningar på 80-talet.
– Jag fick höra att Svea-bion i Delsbo var till salu. Meningen var väl att den skulle gå i graven, men Nina och jag gav oss den på att vi skulle jobba upp den. Jag har inget förflutet som cineast eller så, har väl gått på bio som folk i allmänhet, förklarar Wille.
Alltid spelman
Paret Grindsäter lyckades med sina planer. Bättre filmer som kom snabbare, medan de fortfarande var aktuella, visade sig var vad som behövdes för att locka nya besökare till bion i Delsbo, en av få landsortsbiografer som överlevt.
– Men strax efter att vi genom bidrag och med privata lån satsat på renovering av bion kom lågkonjunkturen och spontanbesökarna uteblev.
Nu har Wille tröttnat på att driva biografen som en ideell verksamhet. Visserligen går det jämt upp, men det blir inte heller något mer.
– I två år har politikerna i kommunen dragit frågan i långbänk och än är väl inte loppet kört, även om en det ser mörkt ut, säger han.
– Trots att jag formellt varit både arbetslös och sjukskriven periodvis den senaste tiden tar bion så mycket tid att jag inte hinner satsa på att lansera mig själv som musiker.
– Jag är framför allt spelman och kan fortfarande spela på min fiol. Det är det jag helst vill göra, fastslår Lars-Wilhelm Grindsäter.
Helsingen Fredag 15 december 1995
Avskrift: Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62