Jacob Hägg Tonsättare

 Jacob Hägg. Tonsättare och musiklärare med verksamhet i Hedvigsfors, Bjuråker

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Läs mer om Jacob Hägg.

---

Notor till Hälsingelåtar.

---

Lista över Hälsinge spelmän.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Förvaltarbostaden

---

Åren 1880 – 1900, bodde följande personer hos bruksförvaltare Wilhelm Hägg i Hedvigsfors:

Oskar Wilhelm Hägg. Bruksförvaltare född 3/11 1848 i Östergarn Gotland † 25/2 1922
Gift 9/6 1874 med Aqvilina Hallengren 5/3 1846- † 1/10 1887
Omgift 26/2 1890 med Hermansia Eneqvist född 1854 Othem Gotland † 7/9 1932
Två barn med Aqvilina, Nils och Oskar
Nils Wilhelm född 23/4 1875 i Bjuråker. Bokhållare Gift 23/6 1914 med Maria Fredrika Callberg
Oskar Hjalmar född 29/5 1879 i Bjuråker
Ernst Yngve född 7/3 1891 i Bjuråker
Axel Torgny född 10/7 1893 i Bjuråker

Bokhållare, Johan Wilhelm James Price född 29/1 1859 i Rämmen, Värmland
Piga, Hilma Wahlström född 1859 i Bjuråker
Piga, Karin Glad född 1839 i Bjuråker
Piga, Anna Katrina Wahlström född 1857 i Enånger
Piga, Anna Greta Strömbäck född 1864 i Bjuråker

Jacob Adolf Hägg. Musiklärare och bror till bruksförvaltaren, född 27/6 1850 på Gotland.
Död på Håsta 1/3 1928. Begraven i Bjuråker

 

Året 1895 led mot sitt slut. En decemberkväll några dagar före jul steg bröderna Wilhelm och Jacob Hägg av tåget på Delsbo station.
Bakom sig hade de den elva timmar långa resan från Stockholm. Där hade de träffats på centralstationen, dit Wilhelm kommit för att möta Jacob, som kom med nattåget söderifrån.

Sammanträffandet i Stockholm innebar att återseende efter en lång skilsmässa. Jacob hade föregående dag skrivits ut från S:t Sigfrids sjukhus i Växjö, där han under sexton år varit intagen på grund av själssjukdom.
På kvällen hade han förts till nattåget, och från sin sovplats trädde han så på morgonen ut i de friska människornas värld. Wilhelm hade lovat sjukhuset att vara tillstädes för att ”taga hand” om honom. Nu var de på väg till Wilhelms hem i Hedvigsfors.

Vid stationen mötte kusken från Hedvigsfors. Bröderna steg in i släden och svepte om sig de tjocka fällarna. Ännu återstod ett par timmars färd till målet.

Wilhelm och Jacob Hägg var födda på Gotland och tillhörde den kända släkten i Katthammarsvik. Deras far hade skött jordbruket på släktgården Katthamra. Föräldrahemmet var ett bondehem men familjen hade fått det svårt då modern tidigt avlidit.
Fadern hade gift om sig och efter en tid flyttat till sin andras hustrus hem i Stockholmstrakten. Wilhelm och Jacob hade följt med honom dit och där börjat sina levnadsbanor.

Hedvigsfors Herrgård. Stående bak fr.v. förvaltaren på Strömbacka Bruk Otto Lagerholm, Komminister Carl Wilhelm Roland övriga i bakre raden är okända. Sittande fr.v. OK, Vilhelm Hägg, kyrkoherde O.Ringqvist, Jacob Hägg, Herrmansia Hägg.

 

Wilhelm Hägg med goda praktiska anlag hade kommit som lärling till Österby bruk och där haft framgång i bruksmannayrket. Till Österby hörde då de båda järnbruken Hedvigsfors och Strömbacka, och Wilhelm blev längre fram inspektor vid brukens gemensamma masugn i Moviken. Efter några år befordrades han till förvaltare vid Hedvigsfors och blev därefter också skogschef vid Iggesunds bruk, moderföretag till de båda järnbruken.

För Jacob hade en annan bana tidigt öppnat sig. Hos honom hade redan under barnaåren på Gotland utvecklat sig en märklig musikbegåvning.

Efter flyttningen till Stockholm ordnades för honom utbildning, inriktad på att vinna inträde i Musikaliska Akademins läroverk. Där blev han vid femton år elev och gjorde snabba och goda framsteg.
Han vann uppmärksamhet som skicklig pianist med framträdande vid offentliga konserter, även med egna kompositioner. Tjugo år gammal fick han Jenny Lind stipendiet för utlandsstudier och vistades sedan under fyra år i olika europeiska länder. Särskilt betydelsefullt blev det första året i Köpenhamn som elev hos Niels W. Gade. Hans framgångar fortsatte, men efter tre år råkade han ut för en svår sjukdom, troligen en hjärninflammation.

Vid 24 års ålder återkom han till Sverige, försvagad av sviter efter sjukdomen. Här kom hans olycka att fördubblas.
Under vapenövning med kanonexercis drabbades han genom överansträngning av kroppsskador, och särskilt blev hans händer svårt skadade. Hans försörjningsmöjligheter som pianist och pianolärare blev starkt försämrade. Skakad av sina motgångar upplevde Jacob en religiös kris, och efter en frälsningsupplevelse anslöt han sig till en frireligiös församling.
I denna fann han en trolovad och vigdes med henne under en konflikt med styvmodern, som sökte förhindra äktenskapet. Emellertid uppstod snart slitningar mellan Jacob och hans hustru, gällande hans musik, som hustrun betraktade som syndig.
Tvisten synes framför allt ha gällt den gotländska folkmusiken. Denna hade Jacob med sig alltsedan barnaåren, och ”gotlandspolskorna” var vad han först lärde sig spela, då hans skicklighet väckte omgivningens beundran.

Den folkliga dansmusiken var som bekant under 1800-talet inom väckelserörelserna ofta ett ämne för svåra tvister.

De skador Jacob ådragit sig i händerna förvärrades alltmera. På hans händer förändrades de båda mindre fingrarna så att de sammandrogs och krökte sig mot handflatorna (en s.k. Dupuytrens kontraktur).

Genom slitningarna med hustrun blev Jacob alltmera ensam och isolerad. Med sina fingerskador kunde han inte heller fortsätta som pianolärare. Makarna fick något år efter vigseln en son, men Jacob kunde inte längre försörja sin familj.

Här tillkom nu ytterligare en omständighet, som försämrade hans situation. I hans omgivning påstods nämligen om hans fingersjukdom att han själv avsiktligt skadat sina fingrar för att han aldrig mera skulle kunna spela piano.
Påståendet godtogs av många, och även hans släktingar såg däri en förklaring till fingerskadorna. Påståendet får bl.a. tillskrivas hans hustru. En teori är att Jacob sökt rätta till krökningen av fingrarna genom handgymnastik. Det är dock omöjligt att på så sätt förhindra sammandragningen – i stället kan den förvärras, om man med kraft försöker motverka den.
När Jacob masserade sina fingrar har dessa fortsatt att kröka sig alltmera, och omgivningen har dragit en felaktig slutsats. Uppgiften om denna s.k. ”självstympning” kom att följa Jacob under hela hans livstid. Den har numera underställts medicinsk expertis och konstaterats vara ogrundad.

Jacob Hägg i 20-års åldern

Utvecklingen innebar, att Jacob för sin omgivning kom att framstå som själssjuk och i behov av vård. En intagning på psykiatriskt sjukhus framstod till slut som den enda utvägen. När hans hustru begärde intagning av sin 29-årige make, gjordes säkerligen inga invändningar av hans släktingar eller vänner.

Så hade nu efter många år de båda brödernas vägar mötts igen. Dagen hade varit lång, och tillfälle hade inte saknats till samtal om vad som hänt. Wilhelm var en man, som levde i nuet, och det gav samtalsämnen nog.
För sina närmaste hade Jacob varit en sjuk man, som vid sjukhusdörren kommit till vägs ände. Man hade intet väntat sig att han skulle återkomma. Nu satt han där – den förlorade brodern – fyrtiofemårig, till synes frisk, vid Wilhelms sida. Bäst då att se framåt, att inte diskutera vad som hänt.

Jacob hade plågsamma år bakom sig, och man kan förmoda, att han redan från återseendets stund följde den regel, som han sedan obrottsligt skulle hålla – att inte i tal eller skrift beröra det onda som hänt honom. I stället hade Jacob nu sin målsättning klar. Han hade återkommit för att arbeta och återigen vara verksam som musiker. Brev visar, att han hoppades på en anställning, dock något längre nedåt landet.

Hans finger kontraktur hade på sjukhuset visat en förändring till det bättre. Rörligheten i de skadade fingrarna hade återställts, visserligen inte helt men så pass mycket att de kunde användas för pianospel.
Uppgifter från sjukhuset visar också Jacob i träget arbete vid pianot. Han återvann till stor del sin tidigare förmåga och var då han lämnade sjukhuset en god pianist.

Under åren på sjukhuset hade Jacob blivit en patient med framtidstro. Isoleringen på sjukhuset hade inneburit ett svårt avbräck för hans verksamhet som musiker, men han synes ha varit övertygad om värdet av vad han skapat under ungdomsåren. Målet formades därefter. Till slut skulle nu den unge Jacob Häggs verk framläggas inför offentligheten.

Jacob tog från sjukhuset kontakt med vänner från förr, som kunde i sina samlingar ha bevarat kompositioner av hans hand. Bland dem som kom till hans hjälp finner man ungdomsvännen, konstnären Ernst Josephson, vännen och kamraten från akademi åren Ida Åqvist och danska vänner från studietiden i Köpenhamn, vilka bevarat honom i kärt minne. Nu skulle alltså ungdomsverken ut i tryck.
Vänner i Köpenhamn introducerade honom hos de stora och ansedda Nordiske Forlag, och även den ledande firman Hofmeister i Leipzig var intresserad. Redan på sjukhuset började Jacob förbereda tryckningen.

Så hade det alltså utvecklat sig för brodern Jacob, som nu vid Wilhelms sida nalkades hemmet i Hedvigsfors. Säkert hade också Wilhelm klart för sig att hans hjälp öppnat en ny väg för Jacob.

Dagen tillsammans hade givit tillfälle att berätta något om människor och trakter, som Jacob nu skulle möta. Wilhelm hade också nyheter om de båda syskonen, som ännu var i livet. Äldste brodern Axel, som för 38 år sedan tagit hyra som sjöman i utlandstjänst hade återvänt.
Efter växlande, både äventyrliga och romantiska öden och en lång vistelse i USA befann han sig nu i Wilhelms hem, där han med familjen väntade på Jacobs ankomst.
Systern Bina Westberg hade efter mannens död fortsatt rörelsen i köpmansgården på södra Gotland. Sedan hade hon med de fyra barnen flyttat till Hudiksvall, där hon i små omständigheter bedrev en inackorderingsrörelse.
Familjen kom ofta på besök i Hedvigsfors.

Så svängde då släden upp på planen framför herrgården. Fönstren lyste och hemmet öppnade sig. Där inne väntade fru Hermansia med sönerna Nisse, Hjalmar och den treårige Axel. Bredvid dem steg broder Axel fram, leende mot Jacob, med öppen famn.

Jacob Hägg

Om Jacobs tillvaro under de fyra år han skulle komma att stanna i Wilhelms hem i Hedvigsfors berättar tydligast resultaten av hans arbete. Den stora samlingen av kompositioner från ungdomsåren togs fram i ljuset. En stor serie av tryckta verk såg dagen.
Början gjordes redan 1896, det första året på Hedvigsfors, med ett verk, som med anledning av hans återkomst till musiklivet spelats offentligt i Stockholm av Wilhelm Stenhammar.

Så följde åren 1897 – 99 över 30-talet tryckta hälften, innehållande större verk eller samlingar av mindre kompositioner. Jacob var rastlöst verksam med detta arbete.
Han synes ha varit nästan outtröttlig, ständigt verksam med iväg sändande av manuskript, brevväxling med förlag och tryckerier och den svåra och tidsödande granskningen av ankommande korrektur.
Huvudförlag var det Nordiske Forlag i Köpenhamn, och tryckningen gjordes i Tyskland, där även Hofmeisters Förlag i Leipzig deltog i utgivningen av verken. I några fall medverkade också svenska förlag.
Musikpressen, både i Sverige och utomlands, mottog arbetena med uppskattning och rikliga lovord.

Men Jacob fick också tid med annat. Han gladde sig tydligt över att ha fått kontakt med människorna på bruket och förde livliga samtal, som han gärna kryddade med ibland vågade historier.

Hedvigsfors hade som många järnbruk en egen musiktradition, och det fanns de som förstod att hantera blåsinstrument. Jacob fick till stånd en liten sexmannaorkester, som han själv ledde och försåg med egna musikarrangemang.

Hedvigsfors Bruksmusikkår under ledning av Jacob Hägg.
Musikanterna är fr. v. Per Johan Hellberg, Wilhelm Lindgren, Leander Lindgren, Ragnar Hellberg, Severin Lindgren och Rättare Nils Johansson.

Jacob Hägg 1917. Foto Herman Forselius

Jacob gav gärna en komposition en tryckt tillägnan till någon av sina vänner. Även nya vänner i Bjuråker fick en sådan uppmärksamhet. Bland dem finner man dåvarande organisten i Bjuråker, Robert Isakson. Man kan förmoda, att han och Jacob både talat om musik och spelat tillsammans.

I Bjuråker fanns också en socknens egen folkmusik, som Jacob tecknade upp. Ett resultat finner man i tryckta arbeten, både en samling Bjuråkerspolskor, arrangerade för piano, och ett häfte musik för fiol och piano.

Jacobs vistelse i Hedvigsfors kom att bli kortare än vad både han och släktingarna tänkt sig.
Hans äktenskap, där samlevnaden för länge sedan upphört, var alltjämt bestående.
Det är tydligt, att händelserna före sjukhus tiden kom att få ny aktualitet, och särskilt talet om ”självstympningen” kom att följa Jacob på nytt.
En bidragande orsak kan ha varit, att den son som föddes i äktenskapet, Paul Hägg, 18 år gammal kom till Bjuråker, där han i praktiskt arbete skulle erhålla en första erfarenhet, nyttig för hans kommande ingenjörsutbildning.

Paul var endast 8 månader gammal när Jacob togs in på sjukhus. Han såg nu för första gången sin far, en främmande man, om vilken han endast visste vad som berättats av hans mor. Far och son möttes på Hedvigsfors kontoret. Jacob omfamnade sonen, men mötet blev deras enda. De återsåg aldrig varandra. Man vet här endast att Jacob nu fann det nödvändigt att få en upplösning av sitt äktenskap.

Regler om äktenskapsskillnad fanns ännu inte i svensk lagstiftning. I stället använde man ibland en speciell utväg. I giftermålsbalken fanns regeln, att om mannen reste utomlands i avsikt att inte längre sammanleva med sin hustru, kunde hustrun efter stämning till svensk domstol få äktenskapet upplöst.

Så gick man nu till väga i Jacobs fall. De praktiska åtgärderna ordnades av brodern Wilhelm. Man hade haft kontakter i Norge, dit han ibland reste i ärenden rörande skogsbruket i västra Härjedalen. För Jacob avtalades att han skulle en tid få vistas på en större gård vid sjön Aursunden.
När han väl kommit dit var han utomlands, och hustrun Augusta Hägg begärde på tinget i Delsbo att äktenskapet skulle upplösas på grund av att hennes man rest utomlands. Yrkandet blev också bifallet i en dom 1900, varefter domkapitlet i Uppsala enligt lagens krav utfärdade skiljebrev.

Jacob befann sig nu i Norge och där kom han att stanna i tio år. Först på sensommaren 1909 såg man honom på nytt i Hälsingland. Också då bodde han i Wilhelms hem men nu i Hudiksvall, dit Wilhelm under mellantiden flyttat. I Hudiksvall blev sedan Jacob kvar under sina återstående levnadsår, men de sista tio åren i en egen stuga i Håsta by utanför stadsgränsen.

Åren i Hedvigsfors hade dock hos Jacob Hägg grundlagt en bestående känsla för Bjuråker och under Hudiksvalls tiden återvände han ofta till bygden.

Redan 1910 finner man honom i Moviken, besvarande ett brev från Stockholm, där man bad honom berätta om barndomsåren. Ofta gästade han förvaltaren Tycho Bovallius på Strömbacka och hans familj.

Många har haft minnen att berätta. Herbert Åkerlund, bördig från Strömbacka, kunde beskriva hur Hägg strövade omkring på bruket eller tog sig an en musikbegåvad yngling, som fick en extra duvning i pianospelet.
Lina Dahlberg, på äldre dagar bosatt i Hedvigsfors, mindes från ungdomsåren hur Jacob Hägg brukade komma på besök hos familjen Fridolfsson på bruket. Där fanns ett piano, och dottern Märta behövde få pianolektioner, men framför allt ville Jacob gärna få slå sig ned och spela själv.

Han bodde då i Kammel-Pelles (Per Kaméls) stuga i Furuberg och kom vandrande den långa vägen över skogen. Senare på dagen återvände han samma väg.

Signe Sandström från Hedvigsfors mindes många trevliga stunder med Jacob. De träffades då han en vinter bodde hos sina gamla vänner, familjen Ruckman i Våtmor (Österbo). På våren köpte han av Erik Bylund i Oxåsen en stuga, som han lät måla och göra i ordning. Där flyttade han sedan in kort innan han fyllde 75 år.

Det var 1925, och han var alltjämt livligt i rörelse. Över skogen kom han ofta gående till Anna Joelsson i Furuberg och slog sig ned och pratade en stund. När han gick fick han vanligen med sig litet av hennes goda kärnmjölk.

På sommaren reste han på några dagars besök hos vännen, violinisten Sven Kjellström i Gnarp. Till hans sommarställe brukade yngre fiolspelare komma för en tids undervisning och övning.

Foto 1925 av Jacob Hägg (sittande) hos vännen Sven Källström i Gnarp

---

Jacob Hägg. Foton 1923 av H. Forselius

I en granngård till Oxåsen skulle hållas bröllopsfest för Johan och Kristina Norin. Frågan kom: ”Ville Hägg komma och spela bröllopsmusiken?” ”Jovisst”, blev svaret, men han måste ju få med sig pianot. Sagt och gjort. Erik Bylund fick upp pianot på en flake och drog det fram.

Hösten samma år tog åldern ut sin rätt. Jacob Hägg, den ständige vandraren, måste återvända till sin stuga i Hudiksvall. Ett par år senare var han borta. Hans sista resa gick till den Bjuråkersbygd han älskade.

Källa: Bjuråkers-Blad 1988
av Hans Westberg

Avskrift Viveca Sundberg

Jacob Häggs gravsten på Bjuråkers kyrkogård

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

---

Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62