Stark-Pelle, spelman, gelbgjutare, soldat och trollkarl
– Öm tre dagar klöcka tre på ettermiddan dör jö – vilket också slog in.
Hälsingestämmor, 1908, 1909, 1910 o. s. v.
Lista över Hälsingespelmän.
Notor till Hälsingelåtar.
Spelmän som blivit tilldelade Zornmärket.
Sök och forska Svenskt visarkiv.
Sveriges Spelmäns Riksförbund.
Här finns det mesta om Svensk Musikhistoria.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Spelmannen som kunde trolla
Klubbo n:o 1 som tillhört Stark-Pelles föräldrar. Foto 1928
Om de tre bröderna Olle Krus, Jonas Ferm och Per Stark har man haft mycket att berätta i orten, dock allra mest om Per Stark, eller Stark-Pelle, spelmannen, gelbgjutaren, soldaten och – trollkarlen.
Nu är att märka, att någon välbärgad spelman kan inte den allra äldsta erinra sig i Delsbo – och även de tre bröder det här är fråga om voro fattiga. De voro söner till soldaten Per Stark i Oppsjö, känd sångare och skicklig spelman på fingerpipa. Från honom hade de alltså ärvt den musikaliska begåvningen. Men de hade även två farbröder att i den vägen brås på, nämligen sångaren och spelmannen 1* Jöns Fält och sångaren och trumslagaren 2* Olof Revälj.
Om 3* Olle Krus har gamle Jon Jonsson i Fredriksfors förtäljt följande:
«Fiol spelade han ej så bra som fingerpipa, men han var en baddare att kunna hålla ut. Ljusan dag har jag börjat och ljusan dag skall jag sluta – brukade han säga. Han kunde börja klockan 6 på morgonen – då han var på bröllopshus. Det var vanligt att han följde ungdomen upp till vallarna och spelade fingerpipa, då de skulle dit och förlusta sig. De samlades då hos honom. Sjöng gjorde han, så att man kunde tro att inte mången haft sådan röst som han. Det var på en danstillställning hos Snickars i Källeräng en gång, då Vall-Pelle var där och spelade dragspel. Och han var en duktig spelman ändå. Men Olle Krus sa: ”Jag ska ta och sjunga en låt, jag, och sjunga den rent, för det låter bättre än då dom knoter till dom så där”. Och så sjöng han, och det så fint, att en lärarinna, som var där – hon hette förresten Helena Jansson – sa att han hade en märkvärdig klar röst för att vara karl. Men ful var han och lite försmädlig.
Fick Olle Krus genom sitt spelande många nötta skosulor på sitt samvete, så avbördade han detta på mellantiderna, ty då gjorde han skor. Han hade sin verkstad och hemvist i byn Oppsjö.
Om 4* Jonas Ferm har Jon Jonsson och andra berättat, att han spelade bra till dans. Det var kläm i det. Han uppträdde även bland de tävlande spelmännen på den första Hälsingestämman 1908. Det hände en gång, att då ett ungt par i Delsbo gifte sig, så gillades inte Ferm, som var gammal, utan man tog två unga spelmän från grannsocknen Forsa. Men då de skulle sta, så brusto alla strängarna för dem. Ferm stod på gården när det hände och fick nu ta vid. Sedan var han ensam spelman på det bröllopet. Se han kunde mer än andra, han med, tillade förtäljaren av denna mystiska händelse – jämförande honom med brodern Stark-Pelle, som ju ansågs besitta övernaturliga krafter.
5* Stark-Pelle var född 1837 och dog 1871. Året före sin död hade han en besynnerlig upplevelse på en vall, som till resulterade i att han komponerade en låt, som han kallade Trollens bruddans på Slätvall, vilken skulle ha varit en gripande tonskapelse. Endast den gode spelmannen Jonke i Hallsta kunde återgiva denna låt på fiol, och ingen senare skall ha spelat den på rätta sättet. Spela troddes Stark-Pelle ha lärt av självaste strömkarlen i Laforsen. Vilken han lärt sig trolla av var det olika meningar om, men av alla dem som mindes honom i Delsbo, då jag gjorde mina uppteckningar om hans liv och leverne, träffade jag ej någon som betvivlade, att ”han kunde mer än andra”.
Sommaren 1928 gjorde jag ett besök hos Strak-Pelles enda dotter 6* Brita, då bosatt på en större gård i Delsbo. Jag tog med mig den bok som innehöll mina uppteckningar om hennes fader, dels för att få samlingen påökt, dels för att få riktigheten av ett och annat kontrollerat.
Vägen från mitt sommarhem vid kyrkan till gården ifråga är rätt lång, men man har från denna en härlig utsikt över Dellensjön med sin kant av blå berg i fjärran, och den är bara ljuvlig och lätt att vandra en vacker sommardag, som den jag valde för mitt besök hos mor Brita.
Framkommen tvekade jag en stund om föremålet för mitt besök var att anträffa i den större eller mindre byggnaden vid gården, men valde rätt, när jag knackade på dörren till den mindre. Jag blev här mottagen av en medelålders kvinna med blå, kloka ögon och ett vänligt ansikte. Jag tror att hon bar den traditionella delsbokjolen med röd kant, men kan inte svära på det, och det kan också göra detsamma. Att hon kände igen mig, utan att jag tidigare haft förmånen att träffa henne, förvånade mej ej, ty som stockholmare, målare m.m. var jag aldrig säker för sådant. Efter utbytta hälsningar framförde jag utan omsvep mitt ärende och slog mig resolut ned vid ett bord i stugan.
Stark-Pelles dotter gav mig en blick, som kunde tydas på många sätt, och sade slutligen dröjande:
”Det pratas så mycket om far, men ett skall jag säga er: Kunde han ett och annat mer än annat folk, så gjorde han aldrig någon skada med det, tvärt om”.
”Jag har hör åtskilligt om honom”, sade jag, ”men inte något ont. Men ni förstår väl att folk blir fundersamma, när de sågo honom göra saker och ting, som de inte förstodo”.
”Vi kan ju talas vid, men jag måste först uträtta en sak”, sade mor Brita – ”Ni får vara snäll och vänta några minuter”.
Medan jag genom fönstret såg efter henne, där hon gick ned mot den andra byggnaden, tog jag mekaniskt fram min anteckningsbok och bläddrade i den. Vad jag här tidigare hade upptecknat var följande:
Uppgifter av dem, som ännu minns Stark-Pelle.
Stark-Pelle minns jag väl till. Det var många regler om honom. Bota folk kunden då, men vem han hade till hjälp, vet int jag. De gamla höll för att det var gubben själv, och att det var han som lärden spela med, för av Delsbos spelmän var han den värsta. Bröderna hans var spelmän de med, och spelade på bröllop, men det var småsaker mot Stark-Pelle.
Det var en bonde som sökte bot för gumman sin hos honom. ”Jaa”, sa Stark-Pelle, men då för du följa mig till körskegården. Du behöver assint gå med in. Du kan stanna i en bostuga i Bostugaorna därintill. Men får du si någe besynnerligt, så ska du inte bli rädd för det, inte. Men då Stark-Pelle gått in på körskegården, fick han si hur de börja komma skromt å skre. Vad det var han såg, har jag assint hört, men aldrig villen följa Stark-Pelle mer. Så nog kunde han. Men besvärligt var det för honom till att dö, lell. Då måste han skicka efter prosten. Bästa Karln var han i alla fall av bröderna. Aldrig skröt han med vad han kunde. Men djärv såg han ut. Det var inga småsaker, må ni tro. Kraftigt byggd var han – inte så lång, men tjock, hade svart krulligt hår och var rölätt i ansiktet. Far han minns jag med. Det var en lång, stark karl.
Fast-Olle i Vij.
Stark-Pelle kunde trolla. Det kunde hända att han fråga dem, som kom till stugan hans, om de ville se smågrisar. Det ville de förstås. Då såg de hela stuga full med smågrisar. Han vände syn på folk, så att de såg vad han ville att de skulle se.
En hemmansägare i Sjömyra.
Jag hade hunnit ögna igenom detta och mycket mer innan Stark-Pelles dotter åter visade sig i stugan, nu med en gräddkanna i handen. Efter att ha satt denna på bordet, tillika med ett par koppar m.m. började hon berätta, redigt och klart, utan överdrifter:
Ända sen far var barn såg han i syne – var framsynt. Mest var det likskaror han såg som varsel för dem som skulle dö. Hans bröder, spelmännen Jonas Ferm och Olle Krus, var inte från den saken heller. Och det ansågs bero på, att då modern var borta och svepte lik, till vilket hon ofta anlitades, så brukade hennes pojkar ibland krypa under bänken, som kistan stod på, vilket skulle vara mycket farligt. Den som det gjorde, kom att se syne. Enda sättet att förekomma den följden var att stoppa barnet tillbaka samma väg. Det gjorde Starkmor också med sin Pelle, men den gången hjälpte det inte. Ibland kunde han se ett halvår i förväg, vem som skulle dö. Men en gång blev han brydd, lell. Det var då han mötte en grannklädd likskara. Ni förstår, att alla skulle vara svartklädda i en likskara, då som nu. Och i den här likskaran var alla grannklädda, flickorna med nacke av glitterband och sidendukar, vita särkärmar och röda livstycken, karlarna i rödklädesdräkten och röda knäband. – Aldrig brukade far bli rädd för vad han såg, men den här gången vågade han ej gå förbi, utan hoppade över en gärdsgård och in på en åker, där han stannade till dess synen försvunnit. Då han sedan beskrev vad han sett, sade folk, att nu kunde han då aldrig få det att slå in, och det trodde han ju inte själv heller. Men en tid efteråt, då han var på ett bröllop och spelade, så hände det att gammelmor i gården dog mitt under högtidligheterna. Inte kunde man avbryta dem, och inte gick det att dansa, då man hade lik i huset. Då fann man på att bära den döda till bortersta gården i byn – och allt bröllopsfolket följde med dit. Nu kände far igen sin syn.
Han gjorde aldrig något ont med sina konster; mest botade han folk från sjukdomar och åkommor, – Det var en gård i Södra Sannäs, där bonn i huset skulle gifta sig för andra gången, fastän han hade vuxna barn. Men barnen såg det med stor ovilja, ty de skulle nu gå miste om åtskillig förmögenhet. Då man så höll på med förberedelserna till bröllopet kom en skojerska till gården. Hon bad om mat; det fick hon också, och sen bad hon bruden om ett linne. Det fick hon också. – Men då bröllopsdagen kom och bruden fått bröllopskläderna på sig fick hon en sån värk, att hon rullade sig på golvet och skrek, så att bröllopsfolket inte visste sig någon råd. Då sa far: ”Om någon vill skjutsa mig till kyrkan, så skall jag försöka finna på bot”. Och nog fick han skjuts, men den som skjutsade sade sen, aldrig ville han skjutsa Stark-Pelle mer. Han hade i alla fall inte skjutsat honom längre än till kyrkstallarna eller bostugorna, som landsvägsbiten där kyrkstallarna kallades. Där steg far av och gick in på kyrkogården, och vad han hade för sig där, visste inte den som skjutsade. Men bruden blev frisk och brudgummen blev så glad, att han gav far sin silverklocka.
”Utmärkt”, sade jag, men jag har hört många andra historier om honom. ”Ni vet naturligtvis mycket mer att berätta”, ”Nej”, svarade hon, jag kan ej påminna mig något mera just nu. Vill ni ha kaffe?
Å drack vi kaffe, men sedan undrade jag, om hon inte åtminstone kunde tala om något angående Stark-Pelles släkt, den s.k. Klubbosläkten.
”Den vet jag inte mycket om”, sade Brita Stark, ”utom att alla kunde spela eller sjunga. Och att de var långsinta. Om två syskon blev förargade på varan, så kunde det gå långa tider, innan de sa ett ord åt varann”.
Hälsingestämman i Hudiksvall 1910, Brita Häll blåser näverlur.
Brita Häll, som uppträdda på Skansen och blåste lur och berättade, är ju också av den släkten, inföll jag.
”Vi är köttsliga kusiner”, sade Britta Stark. ”Se, farbror min, som var spelman och hette Olle Krus, hade två döttrar: 7* Brita och Margret. Britas karl hette Häll. Margret lärde sig spela på äldre dar, och bra må ni tro. Brita Häll har både filmats och stått i tidningarna, men att hon skulle låta tala om sig, blev hon spådd då hon var liten av farmor, som sa en gång: Jag är då säker på, stinta, att du kommer i avisan då du blir stor, för du är så vidlyftig.
Den trevliga och begåvade Brita Häll hade jag några år tidigare sammanträffat med, vilket jag nu berättade. Detta gav anledning till ett kortare meningsutbyte angående Stockholm och Skansen – och så tackade jag för vad jag fått veta och tog farväl – och gick hem och renskrev mina anteckningar för dagen.
Källa:
Spelmannen som kunde trolla, 1940
Av Bror Hillgren
Avkortad avskrift: Åke Nätterö
HT den 28 Juni 1961
Medlemmarna i Klubbosläkten kända för musikaliska anlag
Hemmansägare i Delsbo minns ännu Krus-Brita
Den namnkunnige trollkarlen, soldaten och gelbgjutaren Per Stark torde ha varit den mest berömde av alla spelmän i Delsbo under 1800-talet. Hans spel hade en betvingande makt över alla som lyssnade, men så hade han också lärt sig att spela av självaste strömkarlen i Laforsen!
När borgmästaren i Lund, Nils Andersson, i början av seklet vistades i Delsbo och genom sina uppteckningar räddade många av de gamla låtarna från glömskan och förgängelsen, noterade han också en fantastiskhändelse, som för tankarna till den berömda dansen på Hårgaberget.
”Det berättades”, skriver Andersson (Svenska Låtar, Hälsingland och Gästrikland, sidan 170) att då Stark Pelle en gång spelat på ett storbröllop, där han presterat den ena Laforspolskan efter den andra, alla bröllopsgästerna, både gamla och unga, dansat tills de av utmattning lågo i en hög på golvet. Sedan hade även spisbräder och panelning lösryckts och dragits med i dansen och slutligen fallit ihop över gästerna. Förtrollningen bröts först i och med solens uppgång.
Föreställningen om spelmännens nära kontakt med makterna och fiolen som den ledes redskap levde kvar ganska länge, och fortfarande finns det en och annan, som hänför fiolspelandet till en av de sju dödssynderna.
Många fantastiska historier har berättats om Stark Pelle. Bror Hillgren blev intresserad av vad han fick höra och gjorde en del uppteckningar i det lilla bokhäftet om ”Spelmannen som kunde trolla”. (Seelig 1940).
Om Stark Pelles berömmelse var av mera provinsiell karaktär, så skulle en annan medlem av den musikaliska Klubbosläkten bli känd och uppskattad över hela Sveriges land, nämligen hans brorsdotter, lurblåserskan Brita Häll, som under många år uppträdde på Skansen. Hon var en god ambassadör för Hälsingland och bör i sammanhanget nämnas vid sidan av Delsbostintan Ida Gawell-Blumenthal.
Spelmannen Jonas Ferm, f. 1844. Den yngste av Brita Hälls båda farbröder
Lars Lidén, Delsbo
Brita Häll uppträdde under många år som lurblåserska på Skansen
(Foto ur Delsbo Hembygdsförenings arkiv).
BRITA HÄLLS NAMN förekommer ofta i artiklar om folkmusik i tidningar och tidskrifter, gärna med uppgiften att hon var från Hybo, Vallvik eller någon annan plats, där hon bodde under längre eller kortare tid. Att hon var från Delsbo och under hela sitt liv uppträdde i Delsbodräkt tycks man ha glömt. Men skribenterna måste i viss mån ursäktas, då de har haft källor att lita till. ”Brita Häll, Hybo” står det redan i förteckningen över deltagarna i spelmanstävlingen vid den första Hälsingestämman, som anordnades i Delsbo 1908. Och uppgiften var i och för sig riktig, då hon efter sitt giftermål kom att bosätta sig i Hybo.
I sammanhanget kan det vara av intresse att erinra om, att det råder ett liknande förhållande med hennes släkting, nyckelharpospelaren Jonas Skoglund — Eric Sahlströms företrädare som landets mest berömde harpolekare. Skoglund hörde även till Klubbosläkten i Delsbo. Hans far var komminister (prästvagan finns att se på Delsbo forngård)och farfadern var soldat vid Delsbo kompani (dennes sköldprydda klädeskista finns bevarad på Lyktan i Delsbo), men själv var Jonas Skoglund född i Järvsö, där fadern vid den tiden tjänstgjorde som prästman.
Att fadern sedan blev komminister i Tierp är väl anledningen till att Tierp felaktigt står som födelseort för Jonas Skoglund i de mest aktningsvärda publikationer. Och som nyckelharpospelare på Skansen under många somrar och även som konstruktör av detta förnämliga instrument blev Skoglund många gånger omskriven.
Brita Häll var född i Delsbo den 9 jan. 1860. Soldaten nr 81 vid Hälsinge regemente Olof Pehrsson-Krus och soldatdottern Ulrika Catharina Andersdotter från Hogland i Ilsbo var hennes föräldrar. I kyrkböckerna finns det också antecknat, att hon utflyttade till Ljusdal år 1886.
Under sin ungdomstid i Delsbo utförde hon finare sömnad och var särskilt skicklig i krussöm. Hon hade ett sprudlande, friskt humör, god berättartalang och gjorde sig även skyldig till en och annan visa om aktuella tilldragelser.
”Jag är då säker på, stinta, att du kommer i avisan = (kan betyda tidning) då du blir stor, för du är så belyftig (vidlyftig)”, hade hennes farmor sagt en gång, när hon var liten.
Och farmodern hade rätt, Brita Häll skulle bli omskriven och berömd. Men om hennes levnad hade jag ändå inte mycket mera antecknat, utom att hon uppträdde på Hälsingestämmorna och på Skansen, att hon inte bara blåste i näverlur utan även sjöng och berättade. Hon dog i Vallvik 1929 och hennes näverlur skänktes till Per-Arvidsgården i Ljusdal.
Nyckelharpa spelaren Jonas Skoglund var Erik Sahlströms företrädare som virtuos på detta speciella instrument. ( Foto ur Delsbo Hembygdsförenings arkiv).
- Jo, nog minns jag Krus-Brita
Jag skrev att jag inte ”hade” mera antecknat om Brita Häll och det var sant. Ända till midsommaraftonen 1961, då hemmansägaren Lars Lidén i Sala, Delsbo, kom på besök och berättade en björnhistoria, där Brita Hälls far var huvudpersonen. Lidén hade skänkt en hel del föremål till Delsbo forngård, bl.a. en björnsax, och det var närmast den som gav anledning till både björnhistorien och uppgifterna om Brita Häll.
- Jo, nog minns jag Krus-Brita alltid, och far hennes med för den delen, Olle Krus på Starkbacken i Oppsjö. Fast jag var bara lillpojke på den tiden förstås. Det var bra humör i henne och hon var ganska tilltagsen av sig som man brukar säga. Och hon var säkert begåvad. Vem som lärde henne att blåsa i lur vet jag inte, men det var väl några gamla getjäntor förstås. Själv minns jag inte några gamla som blåste i lur, men jag minns att det hängde en på väggen i Sems stuggo på Svartvallen. När hon hade gifta sig med en som hette Häll flytta hon till Hybo. Jag hörde berättas att det var nån som sa åt Olle Krus, när han en gång skulle till Hybo och hälsa på dotra: — Ni åker väl bana (banan=järnvägen) dit nu da? — Nä, sa Krus. Jag äter eller super väl upp penningan häller än jag ger dom åt banföretaget. Jag har väl ben att gå med.
Lidén var också med i Delsbo den historiska midsommaren 1908. Han var med i det största folkuppbåd, som Delsbo hade upplevat sedan Gustav Vasas dagar. 15 000 besökare var nästan lika mycket som på Vasas tid, då ombuden för allmogen i Norrland hotades av 14 000 knektar. Och Brita Häll var den enda deltagande kvinnan i spelmanstävlingen. Några år senare såg Lidén henne uppträda i samband med den stora utställningen i Hudiksvall.
- Där minns jag att hon även berättade historier. Den dråpligaste handlade om en dräng i Delsbo, som hette Anders, och som kom i dispyt med husbonn om lönen.
Sedan kan Lidén inte erinra sig något mera av intresse om Brita Häll, som snart var försvunnen från Bobygdens horisont. Men istället kan han berätta en hel del om hennes far, Olle Krus och hennes båda farbröder Per Stark och Jonas Ferm.
- Olle Krus var en dugande spelman, men en smula trög på stråken, så att det inte klingade ut ordentligt. Stark Pelle var särdeles duktig, men han dog redan på Landgrens tid. Morfar min, Lars Persson, talade om att prosten blev efterskickad, när han skulle dö. Jonas Ferm var också en skicklig spelman och uppträdde på spelmanstävlingen 1908, minns jag.
Olle Krus och björnen
- Och så har jag medicin här till skomakarn, getgetarn, spelman Krus sa stationsinspektoren och väderleksprofeten Per Tollstedt i Fredriksfors en gång till min morfar, när denne tog med sig ett medicinpaket åt Olle Krus.
- När krus hade slutat som soldat vaktade han getter och får på Svartvallen åt bönderna i Nyåker, Oppsjö, Sala och Skog. Svartvallen var stor på den tiden. Jag minns tretton stugor men min morbror, Per Larsson, mindes fjorton.
- En gång när Krus var ute och vaktade getterna på hemskogen — jag vill minnas dom brukade berätta att det var åt Hansesjösidan — hade han klättrat upp i en gran för att skära tuggkåda (forna tiders tuggummi). Just som han satt i granen och kastade en blick mot marken fick han se en stor björnhona med sina ungar alldeles i närheten. Honan upptäckte honom samtidigt och började brumma ilsket. Krus halade sig ned från granen samtidigt som han skrek allt vad han förmådde för att skrämma henne på flykten. Han hade kniven i den ena handen och väl nere på marken fick han fatt i sin yxa, som han höll i den andra. Så följde några spännande minuter. Björnhonan var inte lättskrämd av sig. Hon reste sig på bakbenen och ställde sig upprätt i hela sin längd, kavade med framtassarna och fnyste så att Krus fick hela barmskinnet nedsölat av fradga.
Där stod de och bligade på varandra en god stund, Krus och björnen, tills den senare äntligen drog sig tillbaka med sina ungar och försvann i skogen.
Lidén har aldrig behövt riskera att möta några björnar i bobygdsskogarna, men fick i alla fall se en väldig björn, när han var helt liten. Det var en man som kom och förevisade den för ortsborna i Oppsjö. Framför björnen och hans vaktare gick en positivhalare och spelade
B. J:son
Avskrift: Viveca Sundberg
HT Tisdagen den 26 maj 1941
Av P.M. THAPPER
Avskrift: Åke Nätterö
Då Starsk-Pelle lärde bort konsten att trolla
Vid tiden omkring mitten av 1800-talet levde i Svedja, Bobygden i Delsbo socken en trollgubbe, som hette Starsk Pelle. Han var född 1863 i Oppsjö och son till soldaten Per Stark.
”STARSK-BACKEN” Stugan där Starsk-Pelle bodde revs på 40-talet, berättar Martin Tapper i sin bok, Martin Tapper berättar, sid.25.
Starsk-Pelle, som ansågs besitta övernaturliga krafter, var mäktig de mest förunderliga svartkonster. Han uträttade dock aldrig något ont med det han kunde, men att förvilla synen på folk och laga dem från allehanda sjukdomar och krämpor var Pelles specialitet. Det sägs att ibland, när Pelle hade främmande, kunde han förvilla synen på de närvarande, så de såg hela stuggolvet fullt med smågrisar.
Enligt sägen skulle Starsk-Pelle ha varit i förbund med den lede själv och t.o.m. vid vissa tillfällen haft sammankomster med denne på kyrkogården vid Delsbo kyrka, varvid han varit nere i gamla gravar oc plockat bland de dödas ben.
Starsk-Pelle var av bygdebefolkningen en mycket avhållen och anlitad människa, ty han använde sig av sin övernaturliga kraft annat än i fall då rättvisans lagskipare stod maktlösa och när någon gjort sig skyldig till förseelse, som påyrkade näpst och bot för syndaren. Att skaffa tillbaka ett stulet eller bortkommet föremål var för honom en barnlek. Var föremålet var stulet, kunde Starsk-Pelle genom sin svartkonst, utan vidare få tjuven att lämna tillbaka det stulna, på tid och plats som Pelle själv bestämde.
”Maktstjäla” och ”stä blod”, var också Pelle mäktig. Konsten att stoppa ett blodflöde lever ännu kvar i Dellen-bygderna, och det har bevisligen förekommit att en blödning stoppats, även om den som stoppat blodet, ej befunnit sig i personlig kontakt med mediet. Läkarvetenskapen har inför detta ställt sig ganska skeptisk, men det finns läkare, som varit i tillfälle med egna ögon se en sådan behandlad patient, och att ej den ringaste blödning förekommit från ett sår förrän blodstoppningen blivit av vederbörande upphävd.
För att återgå till Starsk-Pelle, så bodde han i en liten stuga där borta i Svedja. Han var gift och sammanbodde med sin hustru. Som sitt egentliga levebröd hade Starsk Pelle ej sin trolldom, utan han hade ett eget gelbgjuteri där han göt hästpinglor och andra vackra föremål, som han sedan sålde till befolkningen.
Starsk-Pelle var också en mästare i att spela fiol. Även denna förmåga skulle han ha fått genom sitt förbund med den onde. Otaliga var de bröllop Starsk-Pelle spelade på, och sägnen berättar, att när Starsk-Pelle höll i stråken kunde ingen, vare sig de ville eller ej, låta bli att dansa. Hans låtar är mestadels glömda, men det kan tänkas att någon gammal spelman ute i bygderna ännu har några av dem i minnet.
I granngården till Starsk-Pelle, allmänt kallad ”Ol-Hans”, bodde vid denna tidpunkt en yngling som hette 1*) Per. Han var fosterson i gården, men tog sedermera anställning vi Hälsinge regemente. Han lever än kvar i Bobygden, närmare bestämt i Källeräng, och är 86 år gammal.
Han var vid den tiden en 15-års yngling, och av Starsk-Pelles svartkonst var han särskilt intresserad. Han var för övrigt god kamrat med honom och var naturligtvis alltid med, när Pelle höll på med sina gjutningar. En dag när han som vanligt sökt utfråga Starsk-Pelle om trolleriets mysterium, säger Pelle.
– Vill dö lära däg trölla gösse sa nog ska dö föll få hä.
Det var Per genast med på, och det bestämdes, att de nästkommande torsdagsnatt, skulle sammanträffa och gå till kyrkan, där Per under två torsdagsnätter skulle få lära sig trollkonstens A och O, för att slutligen sista natten, få ta sin examen inför den onde själv.
När torsdagen kom var det Per, som med Starsk-Pelle i sällskap gav sig iväg, och det var med en viss spänning Per färdades den en mil långa vägen till kyrkan. På slaget tolv stegade Starsk-Pelle och han in på kyrkogården, men något övernaturligt hände ej, utan han fick blott stå och se på hur Starsk-Pelle rotade bland benpiporna i en gammal grav under ideliga besvärjelser. Per blev smått besviken på Starsk-Pelles förehavanden.
Men tredje torsdagsnatten hände det, som Per i sitt fantasirika barnasinne ej kunnat drömma om. Starsk-Pelle och han gingo, som vanligt till kyrkan, och när klockan blev tolv stegade Pelle iväg rakt på kyrkporten. Han uppmanade Per att följa efter och hålla sig kall, ty nu skulle han få den nattvard, som skulle bringa denna förunderliga makt att trolla, och påpekade att detta skulle vara sista momentet i hans trolldomsundervisning.
Starsk-Pelle gick fram och bultade tre gånger på den stängda kyrkdörren. Per började känna sig svag i knävecken och ångrade nästan det äventyr han givit sig in på, ty nu förstod han att någonting övernaturligt skulle hända. Kyrkdörrarna öppnades, som av en osynlig hand, och inifrån kyrkan mötte dem en ljusprakt, som Per aldrig förut skådat maken till. Bänkarna voro fyllda av folk och kring altarringen knäböjde människor, som vid en vanlig nattvardsgång. Mera hann Per inte se. Han sjönk ihop på kyrktrappan avsvimmad.
Hur länge han legat så kunde han inte erindra sig när han vaknade vid att Starsk-Pelle rörde vid honom och sade.
– Dö var för ong dö gösse, nö går vi hem.
Allt detta övernaturliga han såg, var då försvunnet, och kyrkporten stängd. Tysta gingo de sida vid sida hemåt och aldrig mera kom Per till Starsk-Pelle med bön om att få lära sig trolla.
Enligt en sägen, skulle Starsk-Pelles lagvigda hustru ha vållat hans död, genom att hon mot hans vilja gått på en gudstjänst. Detta skulle ha förverkat hans förbund med djävulen, och vid hustruns hemkomst hade han till henne yttrat.
– Öm tre dagar klöcka tre på ettermiddan dör jö – vilket också slog in.
Någon dag senare vid något svartkonstexperiment i norra delen av socknen, skar han sig i ett finger. Han begrep då, att detta var dödsförebudet, och vände sig till en trollgumma, som gick under namnet Doritea, med bön om hjälp. Det stod dock inte i hennes makt att rädda honom undan döden.
Starsk-Pelle dog precis klockan tre på den dag han själv förkunnat år 1871.
Stunderna innan han dog, då han kände att slutet nalkades, hade han känt sig manad få tala med en präst och få den sista välsignelsen. Han sände därför bud efter Lars Landgren, som vid detta tillfälle skulle ha yttrat. ”Kan det vara möjligt att Starsk-Pelle vill ha präst”. Han vägrade först att besöka den döende, men som han var kallad, var det hans plikt, och Starsk-Pelle fick sin sista önskan, att få höra Guds ord, uppfylld
Registerbeteckning »37K» omfatttar en släktgren från Hälsingtuna, Gävleborgs län, som inflyttat till Delsbo omkring år 1840.
—37 K 1—
(X19) Olof Pehrsson, * 17/3 1797. Infl. fr. Hälsingtuna. G. 19/11 1824. Änkl. o. omg. 12/5 1856. Bonde i Svedja s 3, Delsbo. † 24/5 1866 (kramp).
34P8 Anna Olofsdotter, * 30/11 1781, d. t. bonden O. Larsson i Svedja 1. Änka e. bonden J. Ersson i Svedja 3. † 1/3 1855.
49M1 Karin Olsdotter, * (25/12) 15/12 1821, d. t. Anna Brita Djurman i Glombo, Delsbo. † 11/2 1871 (bröstinflammation).
Anna * 21/2 1845 (styvd.) 8T8
1*) Pehr * 16/9 1856 2 Han skrev reportaget ovan
Olof * 21/2 1861 3
Bild ur Martin Tappers bok KÄLLERÄNG.
—2—
1 1*) Pehr Olsson-Tapper, * 16/9 1856, s. t. bonden O. Pehrsson i Svedja s 3. G. 23/11 1880. Sold. nr 63 vid Häls. reg. Bos. i Eckelsbo, sen. bonde i Oppsjö ss 4 o. i Källeräng 1:8, Delsbo. † 15/2 1949.
43J4 Margta Jonsdotter, * 16/5 1856, d. t. sold. J, Timper i S. Långsbo, Delsbo.
Olof * 19/7 1880 4
Jonas * 19/9 1881. Utfl. t. Hudiksvall 1903
Pehr * 10/3 1885 5
Lars Erik * 5/3 1893 6
—3—
1 Olof Olsson, * 21/2 1861, s. t. bonden O. Pehrsson i Svedja. G. 9/5 1886. Bonde i Prättingberg 3, sen. i Hallsta s 1. Delsbo. † 29/1 1921. Dömd för mordförsök till 3 års fängelse på Långholmen.
10J9 Christina Strid, * 1/1 1857, d. t. sold. L. Strid i Prättingberg.
† 1/1 1935.
Olof * 24/2 1887 7
Lars * 14/12 1888, † 19/1 1889
Brita * 18/9 1895, † 19/12 1898
Erik Albert * 30/8 1901 8
—4—
2 Olof Tapper, * 19/7 1880, s. t. bonden P. Tapper i Oppsjö ss 4.
G. 12/1 1908. Skogvakt. Bos. i Källeräng 18, Delsbo.
32S12 Marta Kathrina Sandin, * 5/8 1883, d. t. bonden J. Sandin, Nyåker, Delsbo.
Marta * 19/12 1910 56L6
—5—
2 Pehr Tapper, * 10/3 1885, s. t. bonden P. Tapper i Oppsjö ss 4. G. 7/8 1915. Sågv.-arb. Bos. i Källeräng 18, Delsbo.
(X33)9Å38 Margreta Dahlström, * 11/1 1888, d. t. bonden D. Dahlström i Berge s 4, Bjuråker. † 4/11 1918.
Svea Teresia * 1/3 1912 17P28
Per Martin * 14/9 1917 9
—6—
2 Lars Erik Tapper, * 5/3 1893 i S. Långsbo. G. 24/3 1929. Sågv.-arb. i Källeräng, sen. skogsarb. i Oppsjö 71, Delsbo.
(X4)21D12 Olga Maria Blomqvist, * 4/2 1901, d. t. arb. J. E. Blomqvist, Hallsta, Delsbo.
Erik Allan * 4/4 1923. Utfl. t. Sth. 1947
Aina Margreta * 16/9 1924. Utfl. t. Forsa 1943
Rut Iris * 1/10 1929, † 6/9 1930
Per Arne * 20/2 1932
—7—
3 Olof Olsson-Strid, * 24/2 1887, s. t. bonden O. Olsson i Hallsta s 1. G. 1/10 1911. Arb. i Svedja 14, sen. byggn.snick. i Näsbyn 616, Delsbo.
23T13 Ingrid Munter, * 6/7 1892, d. t. torp. N. Munter i Oppsjö, Delsbo. † 18/3 1942.
Per Olof * 20/11 1911. Snick. Bos. i Delsbo
Anna Kristina * 23/1 1913. Utfl. t. Hudiksvall 1939
Inga Gunhild * 30/1 1914. Utfl. t. Varnhem 1945
—8—
3 Erik Albert Olshäll, * 30/8 1901, s. t. bonden O. Olsson i Hallsta s 1. G. 27/10 1926. Läg.-äg. i Svedja 14, Delsbo.
21K12 Marta Olsson, * 6/8 1901, d. t. bonden O. Olsson i Glombo 3, Delsbo.
Karin * 25/5 1929
Olle * 23/12 1930
Sven * 6/6 1935
Kerstin * 15/11 1937, † 16/11 1937
—9—
5 Per Martin Tapper, * 14/9 1917, s. t. arb. P. Tapper i Källeräng 18.
G. 4/8 1945. Skogsarb., sen. platsombud. Bos. i Näsbyn 37, Delsbo. † 21/1 1996
Läs hans reportage längre ner på sidan
30T35 Karin Viola Fahlberg, * 25/7 1923, d. t. arb. O. Fahlberg i Näsbyn 37. † 18/12 2007.
Siv Irene * 3/4 1941
Margit Viveka * 13/6 1945 † 10/11 2021
Karin Harriet * 18/4 1949
Ingrid Monika * 6/4 1953
Uppgifter om Klubbo-släkten enl. Delsbo – Bjuråker – Norrbo släktregister
Registerbeteckning »3M» omfattar en bondesläkt i Delsbo som tidigast omnämnes i 1593 års jordebok i Klubbo by.
—3 M I—
Mårten (Måns) Påhlsson, * 156.. Nämnes som bonde i Klubbo, Delsbo, enl. 1593 års Jdbk.
H. namn okänt.
Brynte * 158 . II
Eric * 159 . III
—II—
I Brynte Mårtensson, * 157 ., trol. s. t. bonden M. Påhlsson i Klubbo, Delsbo. Bonde i Klubbo enl. 1600—1641 års Jdbk.
H. namn okänt.
—III—
I Eric Mårtensson, * 159., trol. s. t. bonden M. Påhlsson, i Klubbo, Delsbo. Enl. 1641 års Jdbk nämnd som bonde i Klubbo. (»Har måg o. dotter» enl. ant. i Jdbk.)
H. namn okänt.
Karin * 162 . V
—IV—
(Z) Olof Ifvarsson, * 162 ., trol. i Jämtland. Enl. 1656—1663 års Jdbk nämnd som bonde i Klubbo, Delsbo. (Trol. måg t. Brynte Mårtensson.)
H. namn okänt.
Brita * 165. VI
Olof * 166. VII
—V—
(X6) Olof Olsson, * 162. . Härst. okänd. Bonde i Klubbo 1, Delsbo, enl. 1656 års Jdbk. (Trol. måg t. E. Mårtensson.)
III Karin (Ersdotter), * 162 ., trol. d. t. bonden E. Mårtensson i Klubbo.
Eric * 165. VIII
Olof * 165 .
—VI—
(X6) Hans Olofsson, * 164.. Bonde i Klubbo, Delsbo, enl. 1670 års Jdbk. (Trol. måg t. O. Ifvarsson.)
IV Brita (Olsdotter), * 165., trol. d. t. bonden O. Ifvarsson i Klubbo. Nämnd som äg. av hem. enl. 1683 års Jdbk.
Lisbeth * 1684, † 30/8 1765
—VII—
IV Olof Olsson, * 166 ., trol. s. t. bonden O. Ifvarsson i Klubbo, Delsbo.
G. 2 ggr. Bonde i Klubbo 1 enl. 1710—1750 års Jdbk.
(X6) Kerstin ………., * 167.. Härst okänd
(X6) Gölin ………., * 170.. Härst. okänd.
Marit * 171.. Okänd vistelseort
Karin * 1718 46P3
Kerstin * 112. .Okänd vistelseort
Brita * 172. . Okänd vistelseort
Olof * 31/10 1728 1
Margta * 21/1 1732. Okänd vistelseort
—VIII—
V Eric Olsson, * 165., trol. s. t. bonden O. Olsson i Klubbo 1, Delsbo. Bonde i Klubbo 1 enl. 1690—1700 års Jdbk.
Karin ………., 166. . Härst. okänd.
Brita * 24/9 1693. Bos. i Hammarsvall 1, Delsbo. † 1779
Pehr * 29/6 1696, † ./11 1696
Sigrid * 30/6 1698
Margta * 21/8 1701 11L1
Kerstin * 170 .
—1—
VII Olof Olofsson, * 31/10 1728, s. t. bonden O. Olsson i Klubbo 1, Delsbo. G. 1765. Bonde i Klubbo 1. † 8/2 1780.
13N1 Brita Nilsdotter, * 3/5 1727, d. t. bonden N. Wigg i Myra 2, Delsbo. † 8/2 1800.
Olof * 8/9 1771 2
—2—
1 Olof Olofsson, * 8/9 1771, s. t. bonden O. Olofsson i Klubbo 1, Delsbo. G. 1795. Bonde i Klubbo 1. † 3/6 1825.
(Z53) Karin Jonsdotter, * 1774, d. t. husman J. Olofsson o. h. h. i Vemdalen, Jämtl. † 16/1 1855.
(A) Maja Helena »Berg» * 1789 i Sth. (Fosterd.) † 16/9 1807
Olof * 4/12 1796 3
Jöns * 14/7 1799 4
Pehr * 21/1 1802 5
Brita * 6/6 1805 1L14
Karin * 20/8 1808. G. Utfl. t. Hudiksvall 1841
—3—
2 2* Olof Olofsson-Reveille, * 4/12 1796, s. t. bonden O. Olofsson i Klubbo 1, Delsbo. G. 2 ggr. Trumslag, vid Häls. reg. Bos. i Klubbo, † 4/10 1868 (lunginflammation).
2L12 Anna Olofsdotter, * 30/11 1793 i Gåsbacka, Delsbo. † 1853.
4R7 Anna Pehrsdotter, * 5/5 1830, d. t. sold. P. Styf i Tjärnmyra, Delsbo. G. 30/5 1860. † 27/10 1893 (slag).
Olof * 9/6 1821, † 29/1 1843
Pehr * 25/9 1856. Utfl. t. Hudiksvall 1874
—4—
2 1* Jöns Olofsson-Fält, * 14/7 1799, s. t. bonden O. Olofsson i Klubbo 1, Delsbo. G. 30/5 1839. Sold. vid Häls. reg. Bos. i Klubbo, † 29/7 1879 (ålder).
4M7 Ingrid Olofsdotter, * 8/6 1810, d. t. bonden O. Olofsson i Källeräng s 1, Delsbo. † 1/11 1851.
Olof * 23/4 1840 6
Jöns * 18/2 1844 6O29
Pehr * 15/11 1846 7
—5—
2 Pehr Olofsson-Stark, * 21/1 1802, s. t. bonden O. Olofsson i Klubbo 1. G. 1826. Sold. nr 81 vid Häls. reg. Bos. i Oppsjö, Delsbo. † 13/6 1869 (förblödning)
4M6 Brita Pehrsdotter, * 10/11 1804, d. t. bonden P. Olofsson i Källeräng 1, Delsbo. † 12/6 1889.
Olof * 11/1 1828 8
Pehr * 1/1 1837 9
Jonas * 22/5 1844 10
—6—
4 Olof Jönsson-Falk, * 23/4 1840, s. t. sold. J. Fält i Klubbo. G. 5/12 1862. Sold. nr 17 vid Häls. reg. Bos. i Edsäng, Delsbo. † 17/3 1928.
4N7 Margta Nilsdotter, * 13/12 1833, d. t. husman N. Johansson i Mora, Delsbo. † 12/5 1917.
Ingrid * 27/10 1863, † 7/6 1864 (scharlakansfeber)
Anna * 6/4 1867 12O16
—7—
4 Pehr Jönsson-Äng, * 15/11 1846, s. t. sold. J. Fält i Klubbo. G. 8/11 1871. Måg o. bonde i Glombo s 1 (1), Delsbo. † 14/12 1919.
6T6 Anna Olsdotter, * 1/4 1848, d. t. bonden O. Andersson i Glombo s 1. † 3/8 1907.
Olof * 26/9 1872. Emigr. t. N. Amerika 1892
—8—
5 3* Olof Pehrsson-Krus, * 11/1 1828, s. t. sold. P. Stark i Oppsjö. G. 23/4 1858. Sold. nr 81 vid Häls. reg. Bos. i Tjärnmyra, Delsbo. † 5/10 1896.
3302 Ulrika Catharina Andersdotter, * 28/9 1828, d. t. sold. A. Nordlöf i Hogland, Ilsbo sn. Änka e. sold. O. Kraft i Tjärnmyra, Delsbo. † 23/11 1863.
Brita * 9/1 1860. t. Ljusdal 1886. 7* Brita Häll. Lurblåsare † 18/7 1929 i Vallvik
Margta * 31/7 1862 11
—9—
5 5* Pehr Pehrsson-Stark, * 1/1 1837, s. t. sold. P. Stark i Oppsjö. G. 24/11 1858. Spelman, trollkunnig, husman i Svedja, Delsbo. † 11/3 1871 Han blev 34 år 2 mån. 10 dagar. Dödsorsak var lunginflammation.
42N11 Margta Ersdotter, * 14/6 1839, d. t. sold. E. Näs i Svedja 2, Delsbo. † 17/1 1919.
Brita * 15/11 1861 6L6 ⇓
—6 L 6—
3 Pehr Larsson, * 16/10 1838, s. t. bonden L. Larsson i Hagen 1. G. 2/6 1884. Bonde i Myra 15, sen. i Charlotteberg 3, Delsbo. † 20/1 1928.
3M9 6* Brita Pehrsdotter, * 15/11 1861, d. t. husman P. Stark i Svedja, Delsbo. † 9/5 1941.
Lars * 28/6 1885. Utfl. t. Bromma 1939
Pehr * 4/8 1890 8
Jonas * 17/2 1897 9
—3 M 10—
5 4* Jonas Pehrsson-Färm, * 22/5 1844, s. t. sold. P. Stark i Oppsjö. G. 7/5 1868. Änkl. o. omg. 1887. Sold. nr 98 vid Häls. reg. Bos. i Skog, sen. bonde i Mora s 5, Delsbo. † 20/11 1912.
1N5 Catharina Pehrsdotter, * 22/9 1843, d. t. husman Pehrsson i Mora 1, Delsbo. † 30/9 1884 (kräfta).
58S3 Karin Nordlund, * 5/12 1861, d. t. sold. J. Nordlund i Myra, Delsbo. † 27/2 1936.
Brita * 24/12 1868 9J25
Per * 14/4 1870 12
Jonas * 19/12 1888. G. 1918. Grovarb. Bos. i Harmånger
Karin * 12/3 1890 13
Margta * 18/7 1892. Utfl. t. Forsa 1912
Ingrid * 5/7 1896
1N6 Karin * 10/3 1880 (fosterd.)
—11—
(X25) Anders Egnell, * 24/11 1859 i Järvsö sn, Gävleb. Infl. fr. Ljusdal 1884. G. 13/10 1884. Torp. i Prättingberg, Delsbo. Utfl. t. Järvsö 1900. Arb. o. bonde i V. Skästra.
8 Margta Olsdotter, * 31/7 1862, d. t. sold. O. Krus i Tjärnmyra. Fosterd. t. husman J. Ersson i Prättingberg, Delsbo. (8O8)
Brita Katharina * 21/11 1881, † 15/10 1882
Jonas Olof * 20/5 1885, † 17/7 1885
Anders * 3/5 1886. Utfl. t. Järvsö 1900
Karin Johanna * 24/6 1887, † 30/9 1888
Brita Margreta * 9/10 1889. Utfl. t. Järvsö 1900
Karin Elisabet * 25/3 1894. G. 8/11 1914 m. K. F. Malm i Ytteryg,
Färila
Olof Martin * 22/7 1896. Utfl. t. Järvsö 1900
Anna Kristina * 20/12 1898. Utfl. t. Järvsö 1900
Per Johan * 19/12 1901
—12—
10 Per Jonsson-Wallin, * 14/4 1870, s. t. bonden J. Färm i Mora s 5.
G. 9/6 1896. Sold. nr 70 vid Häls. reg. Bonde i Hallsta 1, sen. bos. i Prättingberg, Delsbo. † 14/3 1934.
1S6 Margta Olsdotter, * 19/5 1876, d. t. bonden O. Hansson i Hallsta 3, Delsbo.
Jonas * 14/9 1896 14
Sigrid, tv., * 25/5 1898, † 25/5 1898
Olof, tv., * 25/5 1898, † 25/5 1898
Olof * 1/12 1900 15
Per * 3/7 1912. G. 1941. Kontr.-ass. Bos. i Rengsjö
—13—
10 Karin Färm, * 12/3 1890, d. t. bonden J. Färm i Mora s 5, Delsbo. Utfl. t. Hudiksvall 1912.
Jonas Erik * 2/12 1908, † 30/9 1918
Johannes * 16/9 1911 16
—14—
12 Jonas Wallin, * 14/9 1896, s. t. bonden P. Wallin i Hallsta 1. G. 1/8 1931. Bonde i Prättingberg 4, Delsbo.
18T17 Karin Jonsson, * 19/2 1898, d. t. bonden J. Olsson i Vålås 1, Delsbo.
—15—
12 Olof Wallin, * 1/12 1900, s. t. bonden P. Wallin i Hallsta 1, Delsbo.
G. 3/6 1923. Jordbr.-arb. i Prättingberg, Delsbo. Utfl. t. Njutånger 1928. Sen. rättare, bos. i Njurunda.
(X33)10U1 Sally Ulrika Viberg, * 6/8 1902, d. t. arr. S. Wiberg i Fönebo, Norrbo. Infl. 1920.
Elna Linnea * 13/8 1923
Olof Elmer * 4/4 1926
—16—
13 Johannes Jonsson-Ferm, * 16/9 1911 i Delsbo. G. 14/10 1934. Bonde i Glombo 13, Delsbo.
(X4)32A14 Märta Kristina Idén, * 26/7 1913, d. t. bonden P. L. Idén i Hålsjö ss 4, Norrbo.
Sigrid Lillemor * 3/7 1935
Karin Majvor * 23/12 1937
Musikaliska upplevelser
Av Martin Tapper i Dellen Magasinet juni 1997
Tio år gammal och mycket musikintresserad, cyklade jag den c:a en mil långa vägen från Källeräng i Bobygden till Idrottsplatsen i Delsbo samhälle där det skulle bli dans, och i pausen ett uppträdande av den kände spelmannen Vilhelm Bergsman från Strömbacka i Bjuråker.
Bergsman kom iklädd en mycket stor överrock som han, enligt vad han uppgav för publiken, fått ärva efter ”Starke Arvid” – en atlet som brukade uppträda på marknader och i varietéer. Det blev ett clownaktigt uppträdande, blandat med mustiga historier och fiolspel och när Bergsman spelade kringellåten ”Vingel-Anders” hände nånting inom mig som skulle påverka hela min ungdomstid och för övrigt hela min sociala tillvaro. Jag beslöt mig för att lära mig spela fiol.
Men varifrån få en fiol då varken jag eller min far hade några pengar till en så befängd investering? Men jag hade en farbror, Olof Tapper-skogvaktare hos riksdagsman Jon Jonsson i Källeräng med sågverk och lådfabrik och på sin tid VD för Hudiksvalls Tidnings AB.
Farbrodern var intresserad av allmogemusik och för honom berättade jag om Bergsman, ”Vingel-Anders”, och om mitt beslut att lära mig spela. Och si; – efter en tid kom farbrodern med en gåva – en liten s.k. kvartsfiol – och jag började med iver att öva mig på instrumentet. Anders Johansson i Krusänga, duktig fiolspelare och farbror till Dalle Johansson (vasaloppssegraren), lärde mig notläsning, stråkföring och mycket annat. Mitt beslut om att försöka bli spelman var på väg att förverkligas.
En morbror, Daniel Dahlström i Hedsta, Forsa, var en känd och mycket rutinerad spelman. Han umgicks och spelade ibland tillsammans med dåtidens spelmansidol Jon-Erik Öst. Lång-Daniel, som min fiolspelande morbror också kallades, fått besked om att Jon-Erik skulle komma till Forsa, sände han bud om det till min släkt i Källeräng. På ett eller annat sätt tog jag mig då till Forsa, där jag ”live” fick insikt i hur bl.a. östlåtarna skulle spelas. Där träffade jag också Jon-Eriks nya kvinna och spelkompis. Ester Jonsdotter, som f.ö. levde och spelade med Jon-Erik intill dennes död i Meselefors. Jag lyssnade även till en konsert som Ester och Jon-Erik gav i Forsa Folkhögskola. I Hälsingedelen av Svenska låtar, sägs om Jon-Erik Öst, citat: ”En om stor teknik vittnande fingerfärdighet, ett medryckande föredrag och en vacker stråkföring kännetecknade hans spelsätt. Han använde sig i regel av stråkens hela längd, rörde sig med lätthet i de högre lägena och utnyttjade fiolens resurser i form av dubbelgrepp och pizzicaton som var mindre vanligt bland spelmännen”.
Jon-Erik blev i viss mån en förebild, och hans musik stilbildande, för de flesta av dåtidens spelmän. Nästan självklart också för mig.
Min ambition att bli spelman ledde så småningom till att jag under sent 30-tal och tidigt 40-tal spelade dansmusik med olika sammansättningar och framförallt dragspelare. Olle Bryngelsson, Helge Palmér, Einar Westberg, Calle Östlund, Alfred Westerberg och Erik Sundvall m.fl. (Anm. Ingen på den tiden kunde spela Nya Värmlandsvalsen som nu bortgångne Erik Sundvall).
Under 40-talet miste jag ett finger på vänster hand – ett bittert öde för en fiolspelare – och det blev mest gitarrspel och så småningom också lite piano. Som gitarrist spelade jag under några år i en dansorkester, Swingit, med en av mina allra bästa vänner den duktige jazzpianisten Ragnar Söderlind, som tyvärr omkom under en fisketur till Norge.
Bild ur tidningen. En gitarrspelande Martin Tapper som dansbandsmusiker. Troligen är detta dansbandet Swingit, men vilka är spelmännen. Hör av dig om du känner igen någon.
Det svängde om Ragnars pianospel, hans humor var dessutom av bästa märke. Stor är min saknad efter denne vänlige, trofaste, humoristiske och musikaliske kamrat. En sommarperiod spelade jag också i en grupp med bl.a. den musikaliske ungdomsvännen, Bror Moberg i Oppsjö, under en turné i Norrland med den otroligt populäre Harry Brandelius. Utan att överdriva kan jag påstå att jag, med olika kombinationer, spelat dansmusik vid de flesta bygdegårdar, folketshus och dansbanor i norra Hälsingland. På den tiden var det på grund av kriget en nödvändighet för par och sammanboende att gifta sig. Därför blev det också många dygnslånga bröllopsspelningar. Vid s.k. storbröllop kunde en sådan spelning t.o.m. pågå i flera dagar och dygn.
En spelmanstrio
Martin Tapper, gitarr, Olof Bryngelsson dragspel, och Bror Moberg fiol. Trion spelade bl.a. på många logdanser i Bobygda
”Spelmansträff” i Oppsjö. Fr.v. Calle Skoglund, Sala-Per, Kerstes – Jon-Olof, Mäl-Jon-Erik, Martin Blomberg och Sala-Erik.
I samband med att jag själv började arrangera danser och tillställningar i bl.a. Tåparken i Bjuråker, slutade också mina personliga musik- och orkesterengagemang. Men visst händer det ännu att jag mera privat drar en och annan låt med dragspelande Bengt Johansson (”skomakar-Bengt”) i Eskelsbo, och med min vän Sören Rydgren, som ofta sommarsemestrar i Delsbo. Det händer t.o.m. att jag, trots mitt handikapp plockar fram fiolen och river av en och annan allmogelåt. Slutkontentan av en nästan livslångt musicerande, som började med den inlevelse och det beslut som komponerades av Vilhelm Bergsmans fiol och kringellåten ”Vingel-Anders”.
Anders Dahl = Dal-Ante
Fotnot: Jag har ofta sagt och hävdar det fortfarande; – det är en gudagåva att kunna spela musik, oavsett instrument och musiksmak. Man kan ju förhoppningsvis inte bara underhålla andra – man kan t.o.m. underhålla sig själv..!
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62