Jon Erik Hall, Hultkläppen, Jonas Petter, Daniel Frid, Jans-Erik Udd, är spelmän som alla kommer från Hassela. Det gläder oss mycket att få publicera Åke Norbergs efterforskning om Hasselas spelmäns invecklade släktförhållanden.
Lista över Hälsingespelmän.
Gamla tiders spelmän i norra Hälsingland.
Notor till Hälsingelåtar.
Spelmän som blivit tilldelade Zornmärket.
Sök och forska Svenskt visarkiv.
Sveriges Spelmäns Riksförbund.
Stefans Lindén. Här finns det mesta om Svensk Musikhistoria.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Ett spelmanspussel från Hassela
Om släktskap inom ett geografiskt avgränsat område
”I Hassela fanns det lärda män, i Bergsjö fans det spelmän”. Det är ett gammalt talesätt som inte riktigt stämmer. Förhoppningsvis kommer det att framgå av detta pussel. Lärda män såväl som spelmän fanns nog lika mycket i båda socknarna. Den som myntade detta begrepp tänkte kanske på personligheter som Artur Engberg, Artur Hazelius, Erik Norelius, Erik Säll, Joris Pelle med flera, samtliga från Hassela, som alla kan sägas vara lärda män inom sitt respektive område och som kommit att uträtta mycket.
Det betyder inte att det saknats spelmän i Hassela. Tvärtom har det funnits åtskilliga som bevarat och fört vidare den gamla folkmusiktraditionen. Under lång tid har Hassela med sitt geografiskt isolerade läge och därmed begränsade kommunikationsmöjligheter kunnat konservera den äldre folkmusiken.
Det gör att de äldre Hasselalåtarna bli speciellt intressanta. De känns genuina, opåverkade och ålderdomliga. De är inte krångliga eller tekniskt svåra att spela. Ganska enkla ”användbara” låtar som kommer att hålla hur länge som helst.
Nu har vi en gång fått lära oss att mycket av det traditioner och sedvänjor vi har i vårt samhälle är sådant som vi anammat från de så kallade finare kretsarna, den högre kulturen. Ett nedsjunket arv. Men det är svårt att föreställa sig att även dessa låtar skulle vara ett arv från högreståndsmusiken. Det är de nog inte heller. Inte själva låtarna – men de bakomliggande influenserna, det stoff varur de är hämtade vilket ibland han höras.
Sen finns det naturligtvis de lite ”nyare” låtarna från slutet av 1800-talet som bygger på dragspelslåtarna. Sist men inte minst har vi i Hassela Jon Erik Halls låtar som är i en egen klass, rena virtuosa estrad låtar. De går att använda till dans, men är först och främst en uppvisning i skön komposition och bevis på ovanligt musikaliskt kunnande hos en vanlig bondspelman. Det är många så kallade ”förståsigpåare” som häpnat inför Halls kompositioner, bland annat professor Sven Kjellström, folkmusik-kännaren Ernst Granhammar, och den oerhört kritiske kompositören Wilhelm Pettersson-Berger.
Vågorna efter Jon-Erik Hall på YouTube .
Östarna
Pusslet vi ska lägga är inget 1000-bitars pussel precis, men det är inte säkert att alla bitarna kommer på plats för det.
Vi börjar med den stora spelmanssläkten Öst. Östarna har kommit att förknippas med Bergsjö och Ovanåker. Ändå har de sina rötter i Hassela. Jon Erik Östs mor och Viktor Östs pappa var syskon och kom från Silveråsen i Hassela.
Viktor Östs pappa Jonas Petter f. 1867, var bonde och fiolspelman i Silveråsen. Han flyttade senare till Ungrik i Bergsjö. Jonas Petter hade två bröder, Erik Eriksson Öst f. 1870 och Lars Olof Eriksson Öst f. 1872 som båda spelade fiol.
Erik Persson Bom Öst, Silveråsen Hassela.
(Jon Erik Östs morfar)
Deras far Erik Persson Bom Öst f. 1832 var bonde och spelman i Silveråsen. Han hade nog omedvetet inspirerat barnen till att bli fiolspelmän. När han senare blev religiös och började åka omkring som predikant tog han helt avstånd från fiolspelandet och hade ett fasligt arbete med att få sönerna att sluta spela. Det berättas att han till och med slog sönder en fiol för Jonas Petter. Efter detta fick Jonas Petter alltid gå undan och spela så att inte pappa predikanten kunde höra honom. Jonas Petter hade också två systrar. En av dem var Christina som blev mor till konstnärinnan Ida Malm, vilken gifte sig med en brorsson till den beryktade Per Alcén (1834-1898) också känd som Hultkläppen. Den andra dottern Anna blev mor till riksspelmannen Jon Erik Öst.
Om Hultkläppen skrev Helge Nilsson i Hälsingerunor 1963. Efter Hultkläppen finns det 20-25 låtar bevarade. Dessutom finns 10-15 låtar efter hans lärjunge Daniel Frid (1866-1947) från Malungsåsen i Hassela. Daniel Frid komponerade inga egna låtar varför man med gott fog kan påstå att många av hans efterlämnade låtar härstammar från Hultkläppen. Dessutom var han väldigt noga med att han spelade låtarna så som han en gång lärt sig dem.
Hultkläppens son Anders Petter Alcén f. 1870 i Mörtsjön, Hassela trakterade också fiol men inte enbart som spelman. Han spelade bland annat tillsammans med pianister till stumfilmsföreställningar på biografer. Anders Petter var faktiskt vid ett tillfälle på Berns salonger i Stockholm och spelade hälsingelåtar och det är väl inte helt omöjligt att han då även spelade något efter sin pappa Hultkläppen. Annars berättade han mycket sällan något om sin far.
”Farsan snackade inte så mycket om Hultkläppen förståru” sa Anders Petters son Valdemar från Hässelby när jag intervjuade honom 1987 då han besökte sin dotter i Bergsåker.
Om vi för ett ögonblick återgår till Östarna så har det redan nämnts att Jon Erik Östs mamma var från Hassela. Hans far, folkskolläraren och fotografen Jonas Wikström var född i Ässjö i Hassela men flyttade senare i 25-årsåldern till Bergsjö. Han emigrerade till Amerika 1894. Det är inte känt om Wikström själv var musikalisk eller spelade något instrument men det fanns spelmän även i hans släkt både i Ässjö och Franshammar. Jon Erik Östs föräldrar var aldrig gifta och det var hos mamma Anna han växte upp. Hon var liksom sina bröder mycket musikalisk. Hon sjöng och spelade gitarr och hon lärde Jon Erik tre ackord på gitarr när han var liten. När han blev tolv år började han spela fiol. En tremänning till Jon Erik Öst på pappans sida var Jon Erik Lood som var född 1867 och var i yngre dagar en anlitad och duktig spelman. Han kunde spela både fiol och dragspel. Han hade också byggt en fiol som han aldrig betsade utan lät vara trävit. Han flyttade senare ner till ”Bryggars”, Franshammar och blev jordbrukare. När han blev äldre slutade han att spela. Jordbruksarbetet gjorde fingrarna stela. Dessutom hade han tagit intryck av de som menade att det var synd att spela till dans på logar och dansbanor. Jon Erik Loods pappa Jonas ”Janke” Jonsson Lood, jordbrukare i ”Knapps” Ässjö var född 1831 och var också han spelkunnig. Han var alltså kusin med Jon Erik Östs farfar, som även han ska ha varit en ofta anlitad spelman kallad ”Spel-Pelle”. Det är Gunnhild Lööv, dotter till Jon Erik Lood som berättar detta. Det lustiga är att Jonas Wikströms far hette Anders. Men det är klart, man kan ju kallas ”Spel-Pelle” för det.
Gunhild Lööv
Gunhild Lööv (1907-1997) intar en alldeles speciell position i detta spelmanspussel. Hon är nära släkt med många av dessa spelmän och har tecknat ner många av deras låtar, vilket gjort att en stor låtskatt har blivit räddad. Gunhild föddes i ”Bryggars”, Franshammar. Hon började spela fiol som barn även om mamman inte direkt uppmuntrade henne, eftersom hon var gudfruktig. Pappan menade att om flickan ville spela så var det klart att hon skulle få göra det. Även hennes skolfröken Hedvig Hallberg uppmuntrade henne. Första gången Gunhild spelade offentligt var på Logen Hassela Sköld och då uppträdde hon med ”vals från 1600-talet” ackompanjerad av sin skolfröken. Sedan blev många framträdanden på ungdomslogerna i Hassela och spel på olika hembygdsgårdar och spelmansgillen. Hon spelade aldrig till dans utan enbart på olika uppträdanden.
Gunhild flyttade till Gästrikland när hon var 22 år och kom tillbaka till Hälsingland 1970. Hon lärde sig tidigt att sekundera, det vill säga göra andra stämmor till låtarna. Hon hade nämligen lagt märke till att det ofta saknades spelmän som kunde sekundera. 1957 i Värmland spelade hon upp för Zorns silvermärke och blev Riksspelman. Hon gick bland annat upp med polska i A-dur efter ”Geting Lasse”. En av jurymedlemmarna var Olof Andersson. Tidigare hade hon spelat upp för Bronsmärket i Stockholm där en av jurymedlemmarna var professor Sven Kjellström.
Det fanns många goda spelmän i Gunhilds närhet. Förutom pappan hade hon också en ingift farbror, Hans Petter Stenberg i Ässjö, HP kallad. Han var född 1857 och blev mjölnare liksom sin far. 1885 flyttade han till Fanbyn i Stöde och sen till Runsvik i Tuna. Efter HP fanns endast en gånglåt och en gammal vals bevarade, tack vare Gunhild som tecknade ner dessa låtar.
”Hade jag haft en bandspelare så hade jag kunnat bevara flera låtar efter honom för han hade många låtar han” sa Gunhild. Hon anser att den absolut förnämsta spelmannen i Hassela var Jon Erik Hall. Han var renlärig och spelade alltid en låt exakt som han hade lärt sig den. En egenskap som han alltså delade med den ovan nämnde Frid Daniel. Gunhild berättade också att Jon Erik Hall hade gjort en låt som han sen blev missnöjd med så kunde det hända att han bestämt förnekade att han hade gjort den.
Gunhild satt ofta och lyssnade till Halls spel. Jon Erik Hall var nämligen en ofta sedd gäst hos hennes svåger Edvard Strid i Ässjö. Edvard Strid var en allsidig spelman, som kunde spela både fiol, orgel och piano. Han kan sägas vara något av en elev till Hall. Han var född 1887 och var tio år yngre än Hall. När Edvard blev lite äldre spelade han hellre orgel och piano än fiol eftersom han ansåg att stela jordbruksfingrar inte längre kunde göra fiolen rättvisa när det gäller höga lägesspel. Edvard beundrade Hall mycket och spelade gärna hans låtar. När Hall kom på besök kompade Edvard honom på orgel. Hall och Strid hade inte bara musiken gemensamt. De var båda två stora nykterhetskämpar. Edvard Strid var mycket aktiv inom nykterhetsrörelsen i Hassela. Dessutom var han fackligt engagerad och politiskt aktiv inom arbetarrörelsen. Han hade också många förtroendeposter i olika kommunala styrelser och nämnder. Han var en aktad person som fick många uppdrag både som kommunalman och spelman. Han spelade på dansbanor och logdanser men kanske allra mest på basarer. Ofta spelade han ensam men ibland kunde ha någon spelmanskompis med sig. En av dem var sonen Erik Strid som kommer ihåg att han redan som 15-åring brukade följa med sin pappa och spela. En annan som brukade spela med Edvard Strid var systersonen Tore Näsman också han född i Ässjö 1914. Tore spelade dragspel. Han fick sitt första dragspel i 11-årsåldern. När Tore växte upp levde fortfarande många av de gamla spelmännen, även om de inte var så aktiva längre. Tore han i alla fall lära sig många av deras låtar och är därför en viktig länk mellan det gamla och det nya. Det är kanske inte så många som uppmärksammat detta, men Tore är en verklig traditionsbärare.
I takt med att han utvecklade sitt spelande blev engagemangen fler. Snart spelade han på danser, fester och bröllop. Han spelade också mycket på nykterhetslogerna för liksom sin morbror Edvard blev Tore godtemplare. På 1960-talet bildade han en egen kvartett och spelade företrädesvis gammeldans. Tore var en i ordets rätta mening glad spelman. Ofta såg man honom spelmansstämmorna i norr Hälsingland. Det bildades gärna en ring av spelmän kring Tore och en ännu större ring av åhörare. Ibland gjorde Tore tvära kast i sitt spel. Han kunde plötsligt sluta med de mer traditionella dragspelslåtarna och börja spela gamla fiollåtar från Hassela.
En ung Tore Näsman med dragspel tillsammans med ”Jans-Erik” Udd fiol, båda från Ässjö.
Då kunde det till exempel bli en vals efter ”Jans-Erik” Udd (1873-1957). Han föddes i Ässjö och var bosatt där hela sitt liv, närmare bestämt i Ässjöboan. Jans Erik spelade också dragspel, men mest fiol. Det är mycket Tores förtjänst att vi idag över huvud taget känner till några låtar efter Jans Erik. Thore lärde sig låtarna direkt efter honom. Jans-Eriks mamma var också hon av samma släkt som Jon Erik Östs pappa och Jon Erik Loods pappa.
Jans-Erik spelade gärna låtar i A-dur. Han höll fiolen mot bröstet när han spelade. Han spelade till dans och även till bröllop, men var vad man kallar en ”husbehovsspelman”. Det låter lite förklenande men behöver inte vara negativt. Det sägs också om Jans-Erik att ”han var nog egentligen rätt styv å spela”.
Jan-Eriks äldre bror Per Udd (1869-1959), kallades ”Jans-Pelle” och har efterlämnat två polskor som Gunhild Lööv upptecknat efter honom. När Gunhild berättade om Pelle talade hon om honom som om han var spelman men ingen nu levande person kan erinra sig ha hör Pelle spela något. Däremot var han oerhört musikintresserad och var alltid på plats när det spelades musik. Möjligen kan det förhålla sig så att han spelade i sin ungdom och sedan slutade. Det verkar för övrigt inte vara så ovanligt att man gjorde så. Det mest troliga är ändå att han förmedlade polskorna på annat sätt eftersom de är upptecknade så sent som 1944. Han kanske trallade dem eller ”blystrade” (visslade) dem för Gunhild.
”Jans Erik” Udd med fiol, Ässjö
Bytt-Lasse
Pelle och Erik udd hade också en brorson Valter Udd (1892-1916) som spelade både dragspel och munspel. Valters syster Anna Margareta gifte sig med Hans Olof Hazelius (1879-1959) i kyrkbyn i Hassela. Han spelad också fiol och dragspel och efterlämnade en enda låt. Det är en polska kallad ”Amerikalåten”. Hans Olof var en tid bosatt i Amerika och låten torde väl ha tillkommit under den tiden. Han är för övrigt släkt med Artur Hazelius.
Den absolut mest omtalade spelmannen i Ässjö är ändå ”Bytt-Lasse” (1863-1895) eller Lars Erik Frans som han egentligen hette. Frans är alltså efternamnet. I kyrkböckerna står han som ”oä”, det vill säga oäkta barn. Fadern är okänd men mamman Brita Hansdotter var faster till den förut omtalade spelmannen Hans Petter Stenberg vilket i sin tur innebär att H P och Bytt-Lasse var kusiner. Bytt Lasse hade för övrigt också en äldre bror som hette Hans Petter.
Efter Bytt-Lasse finns det endast två äldre låtar bevarade och det är ganska skralt med tanke på att han gjorde en låt till varje tillverkad bytta sa man. Han tillverkade alltså laggkärl eller byttor som man sa. Därav namnet Bytt-Lasse. Han var annars torpare i Ässjö på en gård som kallades ”Nord-Pelles”. Bytt-Lasse var omgiven av lite mystik. Eftersom han dog ung, endast 32 år gammal, är det inte mycket man känner till om honom. De efterlämnade låtarna är en polska och en brudmarsch. Brudmarschen, som är en av de vackraste i sitt slag, är troligen inte komponerad av honom. Den bär nämligen omisskännliga drag av Hultkläppen och är en i många stycken lika med en av Hultkläppens sorgmarscher!
Enligt Ó Törgs Kaisa Abrahamsson i Bergsjö finns också brudmarschen som en gånglåt men då troligen efter spelmannen Korp-Erik Olsson från Korpåsen, Hassela.
Det kan alltså handla om en brudmarsch komponerad till Bytt-Lasses eget bröllop, där kompositören mycket väl kan vara Hultkläppen.
Bytt-Lasse blev fosterbarn hos kolaren Per Johansson Frans och hans hustru Brita i Franshammar och fick därmed deras efternamn. Att man ibland har trott att han hette Norell i efternamn kan förklaras med att Bytt-Lasses mamma så småningom gifte sig med änkemannen Lars Persson Norell som var skomakare i Sörbodarna i Hassela. Hon fick inga barn med honom. Norells syster Margareta kom att gifta sig med en annan skomakare och bonde – den skicklige spelmannen ”Skamp-Hinke” i Styggberg, Hassela. Skamp-Hinke hette egentligen Henrik Nilsson Bergström (1837-1905). Han var bror med Skamp-Olle i Lennsjö, Bjuråker. Vem var Skamp-Olle kan man undra? Skamp-Olle eller Olof Bergström var en legend i slutet av 1800-talet. Inte för sitt fiolspel men för att ha varit den som 1979 införde IOGT från Amerika till Sverige. Efter detta har han blivit kallad ”den svenska godtemplarordens fader”. Men det är en annan historia.
En annan historia är också alla andra spelmän i Hassela som inte direkt berörs av detta pussel. Deras runor får vi teckna en annan gång. Det är ändå märkligt vilken spelmansjordmån det tycks ha funnits i byn Ässjö. Nästan alla spelmän för vilka det här har redogjorts kommer från Ässjö eller Franshammar. Vi har också kunnat konstatera att de flesta är knutna till varandra genom släktskap. När spelmännen stått i så nära kontakt med varandra kan man också förstå det vanskliga i att med bestämdhet fastställa upphovsmannen till låtarna. Många låtar har spelats av många spelmän samtidigt.
Tryckta källor
Sveriges släktregister Bergsjö Hassela: K J Nilsson Uppsala 1965
Sveriges släktregister Bjuråker Norrbo Delsbo K J Nilsson Stockholm 1949
Öst, Anna: Mitt liv i moll och dur Stockholm 1972
Ekblom, Marianne och hennes studiecirkel i Furuberg, Bjuråker: Olof Bergström ”Den svenska godtemplarordens fader” Hudiksvall 2000
Baksidestexten till Lp skivan: ”Låtar av Eric Öst och Viktor Öst” GSM produktion 1979
Ó Törgs Kaisa Abrahamsson och Larsson, Lasse: Pärmar med noter och foton av spelmän i Hassela och Bergsjö – Ett inverteringsarbete för Hälsinglands spelmansförbund påbörjat under 1990-talet
Otryckta källor
Norberg, Åke Bandinspelning med Gunhild Lööv, Friggesund, Bjuråker 1997.
Norberg, Åke Bandinspelning med Valdemar Alsén, Bergsåker, Selånger 1978.
Norberg, Åke Bandinspelning med Hjalmar Sunding Kyrkbacken, Hassela 1977
Norberg, Åke Intervju med ”Finnbäcks-Frida” Östh Gräsåsen, Hassela 1970-talet
Norberg, Åke Intervju med Erik Wedmark, Nordanbrovägen Hassela 1970-talet
Norberg, Åke Intervju med Erik Strid, Ässjö, Hassela 2006
Fotografier
Avfotograferade hos Frida Östh Gräsåsen, Hassela och Erik Wedmark Nordanbro, Hasela
Källa
Hälsingerunor 2006
Artikeln är skriven av Åke Norberg
Avskrift, Åke Nätterö
Hultkläppens fiol tillbaka i Hälsingland
2009-07-19 Text och bild ur HT. Text : Lennart Ersson. Foto: Ulf Borin.
Det är spelmannen och bygdeforskaren Åke Norberg som blivit lycklig ägare till det gamla instrumentet.
En fantastisk känsla att prova stråken på Hultkläppens klassiska fiol, konstaterar nye ägaren, spelman Åke Norberg.
Man brukade säga att när Hultkläppen spelade stod hartsen som en rök runt stråken.
Bilder ur Göran Sjöléns fotoalbum, förmedlade genom Ingrid Ericsson.
Lyssna på populära låtar av Göran Sjölén.
Jon Erik Hall, Hassela 1877-1948
John Eriksson och Sven Englund spelar Hall-låtar
Sven Englund och John Eriksson spelar Hall-låtar
Före inspelning av Hall-skivan hälsar spelmännen på i Öppegårn i Fjusnäs. Lyssnar gör Jon-Eriks barn, Ragnar, Harald och Betty.
Sven Englund och John Eriksson spelar givetvis polskan På Luråsen, som skymtar i bakgrunden.
i denna miljö kommer låtarna på löpande band, och nu Älvåspolskan
och givetvis Fjusnäsvalsen
Här har John Eriksson en liten pratstund med Hall-sonen Ragnar
Här får spelmännen en pratstund med Jon-Eriks barn, Ragnar, Harald och Betty.
Sonen Harald berättar om sin far.
Här i bryggstugan har det även komponerats Hall-låtar.
Sven Englund och John Eriksson, kanske C-durvalsen
I skymningen eller Hasselavalsen
Vågorna …
När 100-årsminnet av bygdens store son firades sommaren 1977
Jon Erik Halls spelmansgäng
100-årsminnet av J. E. Hall i Hassela k:a 7 aug. 1977. Det var nästan så spelmannen Jon Erik Hall tycktes vilja vara med, där han tittade ned på spelmännen.
Givetvis spelades polskan, Ett minne blott …
Vid utgång spelades Halls, Kyrkmarsch …
Spelmännen John Eriksson, Delsbo, Nils Th Olofson, Bergsjö, samt Ludvig Kaufeldt, Njurunda.
John Eriksson, Delsbo, Nils Th Olofson, Bergsjö, samt Ludvig Kaufeldt, Njurunda.
John Eriksson, Delsbo, Nils Th Olofson, Bergsjö, samt Ludvig Kaufeldt, Njurunda.
John Eriksson, Delsbo, Nils Th Olofson, Bergsjö, samt Ludvig Kaufeldt, Njurunda.
Släkt och vänner samlade vid Jon Erik Halls grav
Släkt och vänner samlade vid Jon Erik Halls grav
Vid utgång spelades Halls Kyrkmarsch …
Spelmännen John Eriksson, Delsbo, Nils Th Olofson, Bergsjö, samt Ludvig Kaufeldt, Njurunda.
Spelande J. E. Halls avskedslåt på kompositörens grav
Ragnar Hall lägger ner en krans på sin fars grav.
På hembygdsgården fortsatte buskspelet med Hall-låtar
John Eriksson och Sven Englund presenterade en musikalisk minneskavalkad med Halls mest kända låtar
John Eriksson och Sven Englund.
Jon Erik Hall född i Bergsjö den 2/12 1877. Död i Fjusnäs 119, 1:5, Hassela, den 25/7 1948.
Gift den 30/7 1901 med Karin Frändén född i Hassela 30/6 1878. Död 9/4 1964
Barn:
Jonas Harald 26/1 1902 – 19/1 1990
Anders Ragnar 11/1 1903 – 23/11 1992
Nelly Katrina 9/4 1904 – 7/7 1992
Lilly Margreta 11/8 1905 – 21/9 1963
Fanny Birgitta 22/2 1907 – 18/12 1997
Jenny Kristina 22/8 1909 – 15/4 1999
Sally Mathilda 9/11 1910 – 10/3 1981
Richard 9/5 1912 – 9/5 1912
Dagny Maria 19/7 1913 – 5/10 1992
Nanny Elvira 3/12 1914 – 14/6 1993
Betty Sofia 18/3 1916 – 21/12 1994
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62