Fiolmusik, hornmusik, spelmanssläkter, trolldomar och sägen, notor och uppteckningar, allt finns inom den traditionella folkmusiken i Bjuråker.
Lista över Hälsingespelmän.
Violin enl. Wikipedia.
Notor till Hälsingelåtar.
Spelmän som blivit tilldelade Zornmärket.
Sök och forska Svenskt visarkiv.
Sveriges Spelmäns Riksförbund.
Här finns det mesta om Svensk Musikhistoria.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
FOLKMUSIKEN I BJURÅKER
Av den folkmusikaliska traditionen i Bjuråker är det den instrumentala, d v s spelmansmusiken, som kan sägas ha hållits vid liv, och då särskilt fiolmusiken. Av den vokala musiken, som exempelvis vaggvisor, episka visor m. m. finns idag inte mycket kvar.
En särskild ställning intog den vokala ”arbetsmusiken” vid fäbodvallarna. Den framfördes även med primitiva instrument som bockhorn, lurar, spelpipor m.m. Att denna spelform inte lever ett naturligt liv behöver inte närmare förklaras. Den gör sig endast påmind vid spelmansstämmor och andra liknande evenemang. Man kan också finna rester av den inom spelmansmusiken. Det kan sägas att mycket av den vokala musiken idag har tappat sin funktion. I arkiven är uppteckningar av visor från Bjuråker också relativt få om man jämför med Delsbo. Oftast är det visor som är kända från flera orter i Hälsingland eller ibland från hela landet. Så förhåller sig med de 20-tal visor som finns upptecknade efter Valfrid Backman, Lia och hans farmor Karin Backman, född 1856 i Västansjö. Uppteckningarna är gjorda av Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA). I uppteckningarna finns en visa som sjöngs på 1700-talet. Det är en ordlek som möjligen kan ha sjungits i friarsammanhang.
Tordyveln har skickat bud
Kom Pirejestrum och Pirum
Vill du bliva min kära brud
Sa Pirejestrum åt Parum
Å Pirejestrum å Parejunkum
Dom kommer aldrig te dörjöm!
I visuppteckningarna saknas melodin. I de fall visorna inte är kända från andra håll eller på annat sätt gått att känna igen, har melodin helt gått förlorad och kvar är endast texten.
Med spelmansmusiken förhåller sig något annorlunda varför den kan belysas på annat sätt.
Spelmännen – traditionsbärarna
Spelmanstraditionerna i Bjuråker är liksom i många andra hälsingesocknar, uppburen av ett visst antal skickliga spelmän, traditionsbärarna
I Bjuråker har de egentliga traditionsbärarna varit få i förhållande till andra socknar. Däremot har antalet spelmän och andra musiker varit förhållandevis många. In- och utvandring av spelmän och låtar ser ut att ha varit vanligt förekommande. Därför går det inte att tala om en lång folkmusiktradition. Den har alltför ofta blivit bruten p g a ut- eller inflyttning, främst inom Dellenbygden.
Nu är inte detta ett problem specifikt för Bjuråker. Det har varit så på flera platser i Sverige mellan orter där kontakten och närheten ofta varit både geografiskt och administrativt betingad, kanske också kulturellt. Detta gör man ur folkmusikalisk synpunkt skulle kunna betrakta Dellenbygden som ett traditionsområde. Trots det som hittills sagts så går det att urskilja en sorts ”traditionslinje” i Bjuråker, som börjar under andra halvan av 1800-talet med ett antal spelmän av vilka en del är kända. Deras låtar togs upp av Mattias Blom (1880-1936) och fördes vidare av Anders Jonsson, född 1891 i Norrhavra.
Anders Jonsson eller ”Grubb-Ante” flyttade till Delsbo i 25-30 årsåldern, där han tillverkade läskedrycker. Därav kom att han även kallades ”Bryggarn”.
I Norrhavra, där Mattias Blom bodde, tillägnade sig ”Grubb-Ante” hela Mattias Bloms låtreportoar, bestående av ett 50-tal melodier.
Mattias Blom är en av de mest omtalade spelmännen i Bjuråker. Hans far, med samma namn, var också spelman och inflyttad till Delsbo från Leksand. Mattias Blom den yngre blev tidigt föräldralös. Medan fadern levde hade Mattias redan börjat spela fiol. Men det är inte särskilt troligt att han ägnade sig åt faderns låtar, som till stor del kan ha varit dalalåtar. Mattias Blom den yngre föddes i Delsbo, men flyttade till Bjuråker vid 15 års ålder. Där tog han åter upp spelandet, som en tid tillbaka varit vilande. Anders Jonsson har berättat att Blom i Bjuråker lärde sig mer om fiolmusik av de äldre spelmännen och att han tillämpade deras spelsätt, men i vissa avseenden avvek hans sätt att spela. Blom ville gärna hålla fiolen mot bröstet då han spelade och inte under hakan.
Möjligen kan detta vara ett manér han tagit efter från sin far, som var dalaspelman och som troligen också använde sig av bröstspelandet.
Vilka de äldre spelmännen är nämner inte Grubb-Ante. Det är dock känt att en av dem var den i grannbyn Norrberg boende spelmannen Olof Hansson (1864-1942). Olof Hansson var en mycket skicklig spelman av släkten Tiger. I spelmanskretsar kallades han enbart ”Tigern”.
Sedan Tigern blev änkeman flyttade han till Skån och därefter till Valsjön. Sedan dess gick han under namnet ”Valsjö–Tigern”. En av Tigerns förebilder var Per Alcén, ”Hultkläppen” (1834-1898) från Vrångtjärn, Hassela. Under sina långa vandringar till och från olika spelningar brukade Hultkläppen ibland stanna till hos Tigern.
Enligt Anders Jonsson lär därför en del av Tigerns repertoar ha utgjorts av Hultkläppslåtar, som sedan via Mattias Blom hamnat hos Anders Jonsson.
Ungefär samtidigt som han flyttade från Norrberg vid sekelskiftet slutade han också att spela offentligt. Mattias Blom eller ”Brun-Mattes”, som han kallades efter sin mors hem, spelade ibland tillsammans med Tigern och lärde sig låtar av honom. Troligt är också att han anammade mycket av den äldre spelmannens spelsätt och teknik, som Anders Jonsson framhållit.
Det har sagts om Mattias Blom att han spelade rent, säkert och ledigt och hade ett rätt så livligt temperament i sitt spel. Hann deltog aldrig i någon av de första Hälsinge-stämmorna (Delsbo 1908, Bollnäs 1909, Hudiksvall 1910 och 1913) – trots att han då var i sin spelmanskrafts dagar. Tävlandet låg aldrig för honom, inte heller offentlighet och berömmelse. Samma egenskaper, både vad gäller personlig kemi, spelsätt och teknik hade Grubb-Ante, som därtill aldrig försökte lära sig någon virtuositet. Mattias Blom och han spelade tillsammans 1928.
Därför kan man på goda grunder anta att Grubb-Antes sätt att spela, hans teknik och i övrigt ortodoxa inställning och det faktum att han för det mesta spelade för sitt eget nöjes skull, och därmed inte tog intryck av så många andra spelmän (förutom Mattis Blom), också var representativt för de äldre spelmännens spelsätt. Något tillspetsat skulle man kunna uttrycka det så att låtarna lät lika när Anders spelade dem som när hans äldre förebilder spelade dem.
Varken Anders Jonsson, Mattias Blom eller Valsjö-Tigern finns med i samlingsverket ”Svenska Låtar”. Det är inte märkligt om man betänker att Tigern vid uppteckningstillfället på 1920-talet hade lämnat offentligheten och Mattias Blom inte tyckte om offentlighet. Anders Jonsson, å sin sida, trodde att låtarna skulle uppfattas som ålderdomliga och att han därmed löpte risken att bli utskrattad.
En annan som Anders Jonsson kan ha åsyftat när han talade om de ”äldre spelmännen” är Sven Jonsson eller ”Tupp–Sven” (1848-1931). Han kom inflyttande till Tallbacken, Bjuråker 1894 från Kölsjön, Hassela, där han varit stallkarl och diversearbetare. Tupp-Sven hade stor repertoar, vilken mest bestod av hasselalåtar. Vid ankomsten till Bjuråker var han 50 år. Trots hans stora repertoar är endast en låt känd efter honom. Det är en polska upptecknad efter Grubb-Ante. Den finns återgiven i Sven Härdelins ”Låtskola från 1969”. Tupp-Sven var en av de fyra spelmän från Bjuråker som deltog i spelmanstävlingen i Delsbo 1908, där han fick 2:a pris. Det förekommer olika uppgifter om placeringarna. Exempelvis uppges det att Tupp-Sven inte fick 2:a pris utan 3:e pris.
Anders Åsberg, ”Åsbergan” (1849-1920) från Skärås, Bjuråker, har främst gått till eftervärlden som snickare av s k ”sjupinnstolar”, men även som spelman. Han var ofta anlitad bröllops- och dansspelman, bl a vid midsommardanserna på Hedvigsfors bruk. Han deltog också i spelmanstävlingen i Delsbo 1908, där han fick där ett 3:e pris.
I Hudiksvall 1910 fick han 5:e pris.
Som spelman var han troligen ensamspelare och har endast efterlämnat en marsch (Sv L Nr 233) och ett par polskor.
En med Mattis Blom jämngammal spelman var Olof Modig, ”Hag–Olle” (1878-1946), som liksom Åsbergan var anlitad vid bröllop och dans. Hag-Olle var dessutom engagerad över hela Dellenbygden. Vid ett tillfälle varade engagemangen i hela tre veckor. Han slutade av okänd anledning att spela vid 25 års ålder och har ej efterlämnat några låtar. Han var från Norrdala i Bjuråker och var troligen också en som hels spelade ensam.
De andra bjuråkersspelmännen som deltog i 1908 års tävlan var Anders Åsberg och L J Järnkrok. Den senare var från Strömbacka. Nils Andersson, en av männen bakom Svenska Låtar, frapperades av att 16-delslåtarna var så många och förträffliga vid spelmansstämman 1908. Bjuråkers-spelmännen framförde dock enkla 8-delspolskor och de har också varit de vanligaste.
Anders Jonsson, vilken avled 1975, var en mycket viktig länk i denna traditionskedja. Utan honom skulle många av de gamla låtarna ha gått förlorade.
När spelmansmusiken under 1960-talet upplevde en renässans ökade också intresset för Anders låtar. De fördes vidare av Sven Härdelin med sonen Thore och Skäggmanslaget in i vår tid. Det finns också en spelmanssläkt från Bjuråker där spelandet så att säga ”gått i arv”. Traditionen kom också i det fallet att hamna i Delsbo.
Släkten härstammar från Svedjorna, Brännås, med det hittills äldste kände spelmannen från Bjuråker, Jonas Pehrsson (1820-87). Han och hans son Olof Jonsson (1837-1930) var kända som verkliga storspelmän. Olof flyttade till Sunnansjö, Delsbo 1883, där sonen Jonas Olsson, ”Finn–Jonke”, föddes 1886.
Finn-Jonke gifte sig med Emeli Åkerström, vilken spelade piano. Tillsammans med Thore Härdelin d ä turnerade de under 1910-talet under namnet Delsbo–trion. När Emeli dog i början av 1920-tlet efterträddes hon i trion av dottern Anna. Trion var verksam i drygt 25 år.
Finn-Jonke komponerade egna låtar. Präglade av de uttrycksmedel som de konserterade spelmännen gärna brukade använda sig av från 1920-talet och framåt. Det är ofta rullstråk och andra dubbelgrepp i hans kompositioner.
En släkting till Finn-Jonke var den i Brännås boende Jonas Jonsson–Lindström, ”Gölingen”, född 1871, efter vilken det också finns ett par låtar.
Om man bodde och arbetade vid bruken Hedvigsfors och Strömbacka var det inte ovanligt att man spelade något instrument. Ofta kombinerades fiol- och dragspelsmusiken med blåsinstrument med vilka man deltog i mässingssextetter o d.
1884 kom Per Bergsman (1860-1954) till Hedvigsfors från Ljusdal. Han var byggmästare vid Hedvigsfors men flyttade sedan till Strömbacka. Bergsman var notkunnig och violinist. Musikintresset gick i arv till hans 14 barn. Alla spelade något instrument, fiol, dragspel, piano m. m. Skickligast blev Jon-Erik Bergsman, född 1887. Han spelade fiol redan i unga år. Han spelade så fort tillfälle gavs och började också att komponera. Han flyttade till Bergsjö i 30-årsåldern, efter att en kort tid också ha bott i Delsbo. Från Bergsjö flyttade han till Ljusdal och därifrån till Gnesta. Han kom att uträtta mycket inom spelmansrörelsen. 1928 förverkligade han Jon-Erik Östs idé om ett spelmansförbund i Hälsingland. Så småningom började han också turnera med sina söner Erik och Tore Bergsman.
Bergsman har efterlämnat en rad kompositioner, men har också gjort sig känd som förmedlare av andras melodier. I Upplands-delen av Svenska Låtar finns nr 25 en polska, som enligt uppgift av Jonas Skoglund (1846-1931) skall vara från Bjuråker. Han säger att ”tvenne klockarpojkar från Bjuråker spelade denna polska. Båda var duktiga spelmän och notkännare”. Samma polska finns också upptecknad från Bergsjö efter spelmannen Lars Erik Forslin, men då med omkastade repriser.
Klockarsysslan gick en tid i arv inom en läkt i Bjuråker. Vid 1800-talets början anställdes en klockare och skollärare Johan Henrik Alcén (1763-1829). Denne Johan Henrik hade tre söner, Johan Olov, Lars Peter, och Johan Gustav. Av dessa vet man åtminstone den senare spelade fiol. Han efterträdde också fadern som klockare. Det är inte uteslutet att polskan i Upplandshäftet är efter honom eller någon av hans bröder.
Johan Gustavs son, Anders Johan August (1844-1919), var musiker och notkunnig. Han arrangerade också melodier för två och tre fioler. Efter honom finns ett antal melodier bevarade. Hans mor och farmor var båda av klockar- och organistsläkten Odendahl i Rogsta. Morbrodern, organisten Anders Odendahl, har också efterlämnat ett antal folklåtar.
Till de s k spelmanssläkterna bör också släkten Nordlinger räknas. De har dock främst gjort sig berömda som kommunalmän, lärare och socknens mångsysslare. Bruksbokhållaren Per Nordlinger kom till Bjuråker från Uppland. Han var av spelmanssläkt och spelade själv fiol. Sonen Josef Andreas (1813-1900) räknades som storspelman och var ofta sedd som spelman vid stora bröllop och vid bruksdanserna. Han blev bonde, kommunalman, landstingsman, nämndeman och häradsdomare. Efter Nordlinger är Bjuråkers Brudmarsch upptecknad.
Spelmän i trolldom och sägen
Märkligt nog finns det spelmän som gått till eftervärlden enbart p g a sina trollkonster och nära förbund med näcken och djävulen och inte för sina bedrifter som utövande musiker.
De flesta sägner om spelmän är förknippade med näcken. Sådana näckhistorier finns också från Bjuråker. Det berättas om Per Hellberg, ”Jubbern” (1876-1954) från Jubba i Brännås, att han också varit i kontakt med näcken vid ett tillfälle.
Jubben spelade lite fiol, men var ingen direkt häxmästare. Han besöt att ta lärdom av näcken liksom andra beryktade storspelmän gjort före honom. En torsdagsnatt begav han sig iväg till Tvärforsen för att där sammanträffa med sin läromästare, som han visste kunde uppträda i olika skepnader. Framme vid Tvärforsen stannade han när han fick se en skidåkare komma åkande utför den vilda forsen. Han kände igen skidåkaren som var en hatad skogsinspektör. I forsen slog skidåkaren huvudet i en sten och försvann. Att bli av med denne hatade inspektor så lätt tycket Jubben var roligt och kommenterade det högt för sig själv ”Nu tog fan dig i alla fall”. Senare gick det upp för honom att skidåkaren var den han skulle träffat, d v s näcken. Från Brännås berättas också om ett bröllop där Johan Backman skulle spela. Bröllopet höll på i tre dagar. Med på bröllopet var också den trollkunnige ”Jut-Pelle”, vilken kunde trolla bort musiken. Brudens far, ”Knall–Hans” var en som kunde ”göra emot”. Knall-Hans berättade för Backman om problemet med ”Juten”. När Juten kom till bröllopet ville han gärna se på fiolen. Han tog den och spottade på strängarna varefter det blev helt omöjligt att spela på fiolen. Då tog Knall-Hans fiolen och gick in i en kammare. Därinne förde han fiolen under högra benet samtidigt som han mumlade något för sig själv. Därefter blev det möjligt att spela på den igen och det hjälpte inte hur mycket Juten spottade. Spelmannen Backman å andra sidan blev som förhäxad. Fingrarna rörde sig själva och tonerna drillade fram. Tonerna hördes från golvet t o m och människorna rycktes med i förhäxningen.
Till sist slet sig spelmannen från fiolen och var då helt utmattad. Senare avled Knall-Hans i spetälska.
Nygårds–Olle från Hålsjö blev också förhäxad vid ett bröllop han spelade på. Fingrar och stråke gick av sig själva. Tonerna hördes över hela Dellen. Han blev sedan frälst, eftersom han förstod att den onde kommit in i honom.
Hedvigsfors bruksorkester
Vid större helger som t ex midsommar, brukade man samlas vid bruken i Hedvigsfors och Strömbacka för att dansa och leka.
För detta ändamål hade man anlitat någon eller några av bygdens spelmän.
Vid 1800-talets slut bildades i Strömbacka och Hedvigsfors egna hornmusikorkestrar. Dessa bruksorkestrar ersatte sedan mer eller mindre allmogespelmännen, men de kunde också samarbeta. Det är känt att så var fallet både vid Strömbacka och Hedvigsfors.
Från Hedvigsfors har berättats att hornmusiken brukade spela på herrgården på trettondagsbaler och andra fester. Under sommaren brukade man på söndagarna spela för herrskapsfolket i herrgårdsparken.
Det hände också att man under somrarna spelade från en flotte ute på Fläsmasjön. Flotten användes annars när man drog timmerbommarna över sjön.
I Hedvigsfors fanns också en sångarförening. Därför blev det naturligt att sångarna uppträdde tillsammans med bruksorkestern ibland. Sångarföreningens upphovsman och musikaliske ledare var rättaren på bruket, Nils Johansson.
Det var en fyrstämmig, blandad kör. Vid Julottorna på bruket brukade kören sjunga. Kören upphörde 1916. Bruksorkestern brukade också spela utanför själva bruket. På Fridolfssons loge spelade man till dans och vid fester man där anordnade. Vid Hedvigsfors fanns bl a en NTO-loge, en skytteförening och en jultomteförening. Samtliga anordnade ibland fester och då var det obligatoriskt med musik. Rättare Johansson var också den som tog initiativ till bruksorkestern. Det var en spelman kallad ”Spet–Eriksson” som stimulerat honom till det. Rättaren som egentligen spelade fiol, var mycket musikalisk och kunde spela ess-kornett i hornmusikkåren. Dessutom brukade han uppträda och åka omkring med sin familjeorkester, vars sättning förutom fiol bestod av dragspel, piano och cello. Den musikaliska traditionen inom familjen Johansson odlas ännu vid Hedvigsfors, fastän nu i form av dansbandsmusik.
En annan mycket musikalisk familj vid bruket var familjen Lindgren. Delar av den deltog i hornmusikorkestern. Severin Lindgren spelade B-kornett, Einar Lindgren spelade tenorhorn, Ragnar Hellberg spelade bas (tuba). En tid var också Leander Lindgren med i orkestern. Men var från början sex personer, men orkestern utökades så småningom med bastrumma och en mindre trumma och ytterligare en ess-kornett, varför hornmusikorkestern åtminstone måste ha omfattat åtta personer. Lindgrenarna var nästan samtliga fiolspelare och deltog gärna med fiolspel på midsommarfesterna.
Från 1896 verkade också kompositören Jacob Adolf Hägg som hornmusikkårens konstnärlige ledare och arrangör. Han skrev ner de stycken man spelade på notor och lärde orkestern tyda notorna. Han höjde orkesterns standard och repertoar.
Till en början använde man brukets bönhus som träningslokal men sedan det revs började man vara i skolan.
De musikaliska aktiviteterna vid Hedvigsfors bruk var en tid från omkring sekelskiftet och ett par decennier framåt mycket livliga.
Vid sidan av hornmusiken fortsatte också fiolmusiken att frodas. Detta i sådan omfattning att handlare Fridolfsson började ta hem fioler för försäljning i affären.
En tid fanns det t o m två stråkkvartetter i Hedvigsfors. En bestod av byggmästare Westerberg och hans söner. Denna kvartett hade en religiös framtoning, medan den andre bestod av rättare Johansson, gubben Lindgren, August Hedberg och Emil Lindberg.
En låtkompositör av nationellt format är Calle Östlund. Han är född och uppvuxen i Hedvigsfors. Hans låtar har även fått viss spridning utanför Sveriges gränser som obearbetade dragspelslåtar eller som omarbetade orkesterverk för orkester. Calle Östlund betecknas som Bjuråkers store dragspelsvirtuos och som sådan har han turnerat över hela Sverige både ensam och tillsammans med sin kvartett.
Strömbacka bruksorkester
I likhet med Hedvigsfors hade också Strömbacka en hornmusikorkester. Logdanserna och midsommarfirandet i Strömbacka fortsatte mycket långt fram i tiden, mycket naturligtvis beroende på att driften vid Strömbacka fortsatte längre än vid Hedvigsfors.
Från början bestod dansmusiken vid logdanserna i Strömbacka enbart av fiolmusik, exempelvis av Josef Andreas Nordlinger. Vid sekelskiftet erövrades dansbanorna av dragspelet, exempelvis av Fernlundarna. Mässing sextetten kom sedan att stå för dansmusiken. Enligt Carl Ärfström, kassör vid bruket i Strömbacka, var det en trädgårdsmästare vid bruket som startade hornmusikorkestern.
Förutom vid midsommar brukade man också deltaga vid godtemplarfester o d. Man hade också för vana vid bruket att hornmusikorkestern skulle blåsa julpsalmerna vid julottan.
De som deltog i hornmusikorkestern var ofta vanliga spelmän med fiol eller dragspel som huvudinstrument. Så var det t ex med bröderna Hilmer och Gunnar Fernlund i Strömbacka, vilka förutom att spela dragspel också deltog i hornmusiken. Bruksmiljön synes ha varit mycket gynnsam för musiklivet. Musiken blev ett stort fritidsintresse. Vid både Hedvigsfors och Strömbacka utvecklades också musiken inom familjerna i en omfattning som inte var direkt vanlig på andra ställen i Bjuråker. Fernlunds har redan berörts. Söderlunds var en annan familj, där bröderna Johan, Petter, Viktor och Hjalmar var skickliga fiolspelare. Johan flyttade till Bergsjö.
I familjen Bergsman spelade samtliga. Fadern och de 14 barnen spelade antingen fiol eller dragspel. Därför är det signifikativt att ett av de tidigast kända exemplen på gruppspel i Bjuråker är just från Strömbacka. Musikkapellet lyran bildades här och verkade omkring sekelskiftet.
Medlemmarna var Reinhold Hellberg, Karl Rann, Gustaf Rann, Edvard Forsman, Salomon Lejdström, Vilhelm Hammarstedt och Hjalmar Fastén.
De spelade dansmusik och en del av dem var också verksamma inom hornmusikkåren.
Åkerströms Hornmusikorkester
Ungefär samtidigt som hornmusikorkestrarna i Hedvigsfors och Strömbacka bildades kom en bruksförvaltare, Fredrik Robert Åkerström, till Stråsjö. Han fick som förvaltare åt Hudiksvalls Trävaru AB disponera gården Brickens i Stråsjö fritt under sin livstid.
Åkerström var som musiker bl a en duktig pianist. Han hade fyra söner vilka spelade blåsinstrument och en dotter Anna som också spelade piano.
Det här musikintresset resulterade i att gården fick en egen blåsorkester. I orkestern ingick inte dottern. Hon gifte sig med Finn-Jonke i Delsbo och bildade tillsammans med denne och Thore Härdelin d ä den s k Delsbo–trion. Efter Åkerströms beboddes gården av flöjtisten vid hovkapellet Nils Th Olofsson med fru. Dessa två samt musikern och fiolbyggaren Göte Söder, Stråsjö, spelade också en tid tillsammans under namnet Stråsjö-trion.
Från Stråsjö kom också Jonas Norrhagen eller Jonas Svensson, som han hette från början. Han gjorde karriär som fiolspelare i bygden.
Han studerade så småningom musik för Sven Kjellström i Gnarp och kom 1920 till Prag och studerade för Henri Marteau. Han blev senare konsertmästare för en 50-mannaorkester i Kannada.
Bjuråkerslåtar – utgivna i tryck
Som en följd av det ökade intresset för den folkligt nationella kulturen under 1800-talet inleddes en systematisk insamlings- och uppteckningsverksamhet. I kölvattnet av denna rörelse kom samlingsverket ”Svenska Låtar” (SV L) som kommit att bli något av en folkmusikens bibel. Det var Nils och Olof Andersson från Skåne som tog initiativet till denna gigantiska insamlingsverksamhet som påbörjades 1887. Resultatet blev hälften med folkmusik från praktiskt taget varje landskap. Det utgavs inte förrän på 1920-talet.
Hälsingehäftet utkom 1928 och innehöll över 800 låtar. Häftena är indelade i kapitel, där varje sådant utgörs av en repertoarrik meddelare.
Dessa meddelare var ofta skickliga, notkunniga spelmän. Av de som i någon mån bidragit med låtar från Bjuråker kan nämnas Thore Härdelin d ä. Han har bidragit med en brudmarsch eller beväringsmarch efter Anders Åsberg, Skärås, Bjuråker. Dessutom har Lars Erik Forslin, Älgered, meddelat två polskor från Bjuråker, varav en skulle vara efter ”Olas Janken” eller Jonas Persson. Av samlingsverkets drygt 800 låtar är det endast tre som säkert är hemmahörande i Bjuråker. Utöver dessa finns det meddelare som varit verksamma eller som bott i Bjuråker en tid. Ett sådant exempel är Jon Erik Bergsman, vilken föddes i Bjuråker 1887, men som sedan kom att flytta omkring så att han fick hela Sverige som verksamhetsfält. Han finns i Svenska Låtar representerad med åtta melodier, av vilka han själv har komponerat tre, däribland hans kända Surbrunnspolka. De övriga låtarna är från Bergsjö och Delsbo.
Efter Erik Ljung (1851-1935) från Delsbo finns 38 låtar i Svenska Låtar. Av dessa är fyra möjligen från Bjuråker. Dessa är nämligen upptecknade av kompositören och tonsättaren Jacob Adolf Hägg (1850-1928). De fyra låtarna har vidare befordrats av brorsonen Nils Hägg, född 1875 i Moviken och senare bosatt i Hedvigsfors.
J A Hägg har genom sitt eget komponerande berikat och breddat Norrhälsinglands musikflora. Han kom att bredvid sitt intresse för den klassiska musiken också ägna sig en hel del åt att uppteckna folkmusik från Hälsingland, främst från Bjuråker, där han bodde hos sin bror vid Hedvigsfors bruk. Hägg hade studerat vid Musikaliska Akademins konservatorium i fem år. Han studerade också musik i Danmark, Tyskland och Österrike.
Långa perioder led han av en återkommande sjukdom och vistades ofta på olika vårdhem, kurhem o s v. Nyss utkommen från sjukhus bosatte han sig 1896 hos sin bror, förvaltare O W Hägg i Hedvigsfors. Här inledde han en mycket intensiv musikalisk period som varade i fem år. Nu började han uppteckna ortens folkmusik, vilket bl a resulterade i häftet ”21 Bjuråkers-polskor”, samlade och satta för piano. I de flesta fall är upphovsmannen okänd. Han gav också ut häftet ”Tänze aus Norrland” vari ingick polskor och marscher från Bjuråker, ibland med provinsens bestämning.
Ett tredje häfte med nästan bara Bjuråkers-låtar är också känt. Det kallas ”19 Norrlands-Polskor”, vilket bl a innehåller sju polskor efter J. A. Nordlinger. Dessa får anses som mycket värdefulla, eftersom låtar efter Nordlinger är sällsynta. Efter honom har också Thore Härdelin d ä upptecknat den s k ”Bjuråkers brudmarsch” – en marsch som även finns från andra delar av landet.
Häggs brorson Nils upptecknade även han spelmanslåtar. Det var i första hand inte farbrodern som inspirerat honom till det. Nils Hägg, som var kassör vid brukskontoret i Hedvigsfors, hade redan i ungdomen börjat intressera sig för ortens spelmän och deras musik samt tecknat upp låtar. 1950 bildade han Dellenbygdens spelmanslag.
I Svenska Låtar (hälsingedelen) finns 81 melodier, vilka är avskrifter gjorda av Nils Hägg efter en notbok som tillhört sågverksinspektor August Nyholm vid Storån i Delsbo. Något oegentligt står Nyholm som meddelare. Det hade varit på sin plats om Nils Hägg stått som meddelare. Tiden vid Hedvigsfors ägnade farbrodern bl. a. åt att komponera, men också redigera och ge ut verken från sin studietid omkring 1870. Han omarbetade bl. a. en pianokonsert i fyra satser till en symfoni för stor orkester, vilken uppfördes 1899 under namnet ”Nordische Symphonie” opus 2.
Helge Nilsson, Bergsjö, har i ett låthäfte med titeln ”I Hultkläppens och Pustens fotspår”, utgivet av Hälsinglands Spelmansförbund 1978. Återgivet tre polskor och en polska efter Anders Johan August Alcén i Gärde.
Anders Johan August Alcén har själv komponerat och arrangerat melodier för två och tre fioler, vilka han samlat i häftet ”Dansmusik för Violinos”. Dessa kompositioner skrevs mellan 1893 och 1924. Av sakkunniga på orådet sägs att uppteckningarna var ”prydligt uppställda och visar att en musikaliskt utbildad person gjort arrangemangen”.
De tidigare omtalade spelmännen Mattias Blom, Valsjö-Tigern, Tupp-Sven och Åsbergarn finns samtliga upptecknade efter ”Grubb-Ante”. De återfinns i Sven Härdelins Låtskola från 1969 – en förnämlig låtskola – vilken består av både noter och band.
I Hälsinglands spelmansförbunds notsamling återfinns också bjuråkerslåtar, som via Grubb-Ante upptecknats av Sven Härdelin. Det är en vals och fyra polskor samt en skänklåt efter Mattis Bom, en polska efter Grubb-Ante av okänt ursprung.
Uppteckningar av danser från Bjuråker
Av danser som förut varit i bruk finns en slängpolska från Bjuråker, meddelad av ”Dansarkungen” ”Elgebo–Olle”, som han också kallades, hette *) Olof Mattsson och var född 1899 i Elgebo. Han var redan i ungdomen en duktig dansare. Han flyttade sedan till Holmberg. Som musik till den här dansen spelades en slängpolska efter Mattias Blom och en polska efter ”Grubb-Ante” (Anders Jonsson), båda från Norrhavra. Den här slängpolskan lärde sig Elgebo-Olle att dansa när han var 16 år gammal. Dansen var vanlig vid bröllop. Den upptecknades 1978 av representanter för Hälsinglands distrikt av Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur och dansbeskrivning finns i Ungdomsringens dansbeskrivning från Hälsingland, publicerade i häfte 1978.
Källa:
Svågadalen, av Jan Lundell
HÄLSINGLANDS MUSEUM 1990
Avskrift: Åke Nätterö
—54 B 15— Olof Mattsson och hans släkt. Uppgifter ur Bjuråkers släktregister
—54 B 5—
3 MATS PEHRSSON, * 1/3 1844, s. t. landbonden P. Erssson i Geholm, Bjuråker. G. 17/10 1881. Landbonde i Elgebo, Bjuråker. † 1/5 1931.
23H16 BRITA ELISABET LANDOTTER, * 16/11 1854, d. t. landbonde L. Johansson i Elgebo. † 8/2 1934.
KATRINA KRISTINA * 4/3 1875. † 11/8 1893 (drunknat i S. Vågaälven)
BRITA GRETA * 26/11 1879 10
ERIK AXEL * 31/3 1882 11
PEHR LEANDER * 28/2 1884. † 25/1 1893 (difteri)
LARS OSKAR * 12/12 1885. Utfl. t. Ramsjö 1911
ANNA MATILDA * 3/11 1887 12
EMMA ELISABET * 13/4 1890 13
IDA MARIA * 15/5 1892 5C6
PER RICKARD * 8/4 1895 14
FLICKEBARN * 8/10 1897. † 8/10 1897
OLOF VIKTOR * 10/11 1899 15
—54 B 15—
*) 5 OLOF VIKTOR MATTSSON, * 10/11 1899, s. t. landbonde M. Pehrsson i Elgebo, Bjuråker. G. 8/6 1930. Torp. i Holmberg, Englundstorpet 21, Bjuråker.
5F14 JOHANNA VIKTORIA ENGLUND, 29/3 1894, d. t. torp. M. Englund i Svedjenäs, Bjuråker.
ANDERS EVALD * 26/11 1920
BRITA LILLY * 11/1 1924 38F4
HENNING MATIAS * 15/12 1924 21
LINNÉA * 6/8 1930
—54 B 21—
15 HENNING MATIAS MATTSSON, * 15/12 1924, s. t. torp. O. V. Mattsson i Englundstorpet 21, Bjuråker. G. 24/3 1946. Chaufför. Bos. i Holmbergstorpet 16, Bjuråker. † 16/7 1998
(X33)9A56 ELMA CECILIA DAHLSTRÖM, * 14/6 1924, d. t. torp. J. A. Dahlström i Holmberg 7, Bjuråker. † 24/11 1981
TURE ERLING * 8/5 1945
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen| Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62