Mordet i Gammelsträng 1913

I slutet av sammanställningen finns en visa om mordet, så missa inte den.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

Hudiksvalls Posten 13 maj 1913 nr 55
Avskrift: Viveca Sundberg

Ung dellbo ihjälskjuten af gammelsträngspojkar. Ett utslag af gammalt sockengräl.
Sent på pingstdagskvällen i Gammelsträng, Norrbo, en hemsk tilldragelse, som utgör
en föga uppbygglig illustration till ett sedan gammalt bestående agg, socknarna emellan.

Några Delsboynglingar hade cyklande begivit sig till Norrbo och fortsatte fram till
Gammelsträng. På en byväg kommo de här i delo med ett antal bypojkar, som betraktade ”utbölingarne” med allt annat än med blida ögon.
Under det gräl, som uppstod, passade en af delborna på att slå till en af sina antagonister, enligt uppgift med en sten, inlindad i en strumpa. Det blev tecknet till allmänt slagsmål, och i en blink var handgemänget i full gång. Vapen och tillhuggen af allehanda slag kommo till användning.
Hugg, sparkar och slag utdelades till höger och vänster, och noga var man just inte med, hvar angreppen träffade. Leken fick emellertid ett blodigt och allvarligt slut. Träffad af två revolverskott, ett i pannan och ett i bröstet, segnade nämligen en af delsboynglingarne ned till marken. Inom få ögonblick var han död. Slagsmålet hade då pågått endast några få minuter.

Den döde var omkring 24-årige bondsonen Anders Andersson (Ferms Ante) från Sjömyra, nyligen hemkommen från Amerika.

En annan delbo, arbetaren Karl Söder från Bobygden, fick ett slag i bakhufvudet med en sten, så att han miste sansen och ej vaknade till lif förrän i går morse. Han befinner sig nu efter omständigheterna något så när väl.

Länsman och fjärdingsman anlände till platsen senare på natten. Förhör vidtog med de i slagsmålet inblandade, af hvilka lär vara ett 20-tal ynglingar från Gammelsträng, delsbopojkarne hade ursprungligen varit sex i sällskap, men tre af dessa deltogo icke i uppträdet, då de stannat under vägen för reparation af sina velocipeder.

Det förefaller tämligen uppenbart, att delborna, som med undantag af den skjutne alla voro från Bobygden, begifvit sig till Gammelsträng enkom i afsikt att slåss och ta hämnd för någon gammal oförrätt, uteslutet är ej heller att besöket var väntadt, hvarför Norrbopojkarne beredt sig på ett varmt mottagande.

Tilldragelsen har givetvis i orten väckt afsky och förbittring. Man fodrar också självfallet, att den igångsatta polisutredningen blir grundlig, ledande till de skyldiges laga näpst. På grund af sakens invecklade beskaffenhet talas det om önskvärdheten af att länsdetektiven påkallas som hjälp vid undersökningen.

---

Hudiksvalls Posten 1913-05-15 nr 56

Pingstdråpet i Norrbo. Den sannolika föröfvaren afviken från orten.
Polisundersökningen rörande den hemska tilldragelsen i Gammelsträng på pingstdagskvällen, då bondesonen Anders Andersson-Ferm från Sjömyra blef ihjälskjuten under slagsmål med en hop bypojkar, handhafves nu af länsdetektiven Nils Lindell, som tillkallats för ändamålet.

Af länsman Nordendahl anhölls efter uppträdet en arbetare Johan Olof Kring. Men en annan af gammelsträngpojkarne, Anders Danielsson, bereddes tillfälle att undkomma. I tisdags morse begaf han sig cyklande in till Hudiksvall, hvarifrån han tog bilskjuts till Sundsvall, men är sedan dess försvunnen, genom telegrafiska underrättelser äro polismyndigheterna här och hvar underrättade, hvarför han näppeligen torde kunna rymma ur landet, som det enligt uppgift varit hans mening.

Det är sannolikt, att Danielsson är den egentligen skyldige till Anderssons död. Af länsdetektivens undersökning har det framgått, att den skjutne delbon, som enligt Norrbopojkarnes påståenden först slagit Danielsson i hufvudet med en i en strumpa inlindad sten kommit afsides med tre af bypojkarne, däribland Kring och den afvikne. Vittnen har intygat, att ett par skott smällde, medan dessa befunno sig bakom en vedbod. Andersson hade då kommit framspringande, hållande sig för pannan. Förföljarne voro efter honom, och plötsligt smällde ännu ett skott, det, som var ögonblickligen dödande. Utan ett ljud, föll Andersson till marken, träffad antagligen midt i hjärtat.

Kring säger nu, att det var den försvunne Danielsson som aflossade det dödande skottet. Danielsson, som är omkring 23 år gammal, åtnjuter i orten mindre godt anseende; för ett par år sedan ådömdes han straffarbete för misshandel med lifsfarligt vapen (knif), föröfvad mot en hans broder. Flykten röjer ju också tydligt nog det onda samvetet.

Huruvida Kring, som ännu kvarhålles i fängsligt förvar, är mera delaktig än han vill medge, har ännu ej hunnit utrönas. Han erkänner sig ha innehaft en revolver, med hvilken han tidigare på dagen aflossat ett okynnesskott. Rädd för att detta skulle rikta misstankarne mot honom, har han, som han själf uppgifver, på natten kastat vapnet i sjön. Det skulle då ha varit oladdadt, och Kring påstår, att han icke haft mer än ett skott i revolvern, det, som han aflossat innan uppträdet ägde rum.

Delsboborna, som åter begifvet sig hem, har ännu ej undergått förhör. Det vill emellertid vid närmare granskning synas, som om de icke, såsom först antogs, rest till Gammelsträng enbart för att slåss. Anders Andersson brukade vara där litet emellan, på besök hos en flicka i byn. De andra ynglingarne äro kända för att vara fredliga och inga vildbasar. Anledningen till det uppkomna grälet har hittills ej bragts i dagen. Men slagsmålet har hittills ej bragts i dagen, men slagsmålet har helt säkert uppstått efter det förut omtalade nappataget mellan Andersson och Danielsson. Som tidigare nämnts var det hela öfver på endast några minuter.

Arbetaren Karl Söder från Svedja, som vid tillfället blef slagen sanslös och låg utan medvetande hela natten, är fortfarande svårt medtagen af de honom tillfogade skadorna. Då vi i går middag efterhörde hans tillstånd, betecknades detta som mycket kritiskt. Läkare hade dock icke ännu eftersändts.

---

Norrbodråparen gripen

Hudiksvalls Posten 1913-05-17 nr 57
Avskrift: Viveca Sundberg

Norrbodråparen gripen i Sundsvallstrakten. En spännande jakt efter rymlingen.
Såsom den sannolike föröfvaren af det ruskiga pingstdagsdråpet i Gammelsträng har som bekant utpekats 23-årige arbetaren Anders Danielsson, en af bypojkarne. Denne avvek emellertid från orten vid länsdetektivens ankomst dit och begaf sig cyklande till Hudiksvall, hvarifrån han per bil fortsatte till Sundsvall, dit han anlände kl. 4 e. m. – det var i tisdags.

Polismyndigheterna rundt om i trakten underrättades, och Danielsson signalement utsändes till hotell, båtar och tåg. Då man misstänkte, att han hade för avsikt att öfver Östersund taga vägen till Norge, underrättades polisen i Östersund, men tågundersökningarne där ledde ej till resultat.
Då den efterspanade ej heller påträffades vid undersökning af morgontåget från Sundsvall på onsdagen, förstod polisen, att han måste finnas kvar i Sundsvall eller i grannskapet af staden. Senare på morgonen ingick från länsdetektiven Lindell meddelande om att Danielsson ägde en släkting i Sundsvallstrakten samt att denne skulle vara bagare.

Trots ifriga efterspaningar lyckades dock ej polisen komma på det klara med vem denne släkting var. Fram på dagen fick man emellertid af en flicka reda på att en främmande person varit synlig hos bagare Malmqvist på Skönsmon. En detektivkonstapel begaf sig genast dit och tog familjemedlemmarna i förhör; efter ett ihärdigt nekande måste de slutligen erkänna, att den efterspanade legat hos dem öfver natten. Nu var han emellertid försvunnen. En son till bagare Malmqvist hade nämligen följt honom till den strax intill belägna skogen. Vid undersökning af Malmqvist bostad påträffades Danielssons väska samt hans kläder, hvilka han utbytt mot en annan kostym. Bud sändes nu till länsdetektiv P. Gladh, hvilken omedelbart anlände tillsammans med sex civilklädda polismän från Sundsvall, hvilka senare tillsammans med polis från Skönsmon genomströfvade skogen.
Samtidigt utsändes en bil på vägen Sidsjö-Böle, emedan telefon ingått från en handlande i Klingsta, att en misstänkt person varit synlig där i trakten, och det sålunda kunde antagas vara den efterspanade, som denna väg skulle bege sig in i Hälsingland.

Vid skogen ovanför Skönsmon påträffade den där utställda vakten en person, kommande inifrån skogen. Mannen, som var bagare Malmqvists son togs i förhör och slutligen nödgades han erkänna, att han följt Danielsson in i skogen. Detektiverna misstänkte nu att Danielsson ämnade över skogen vid Skönsmon taga sig fram till Svartvik, hvarför de i automobil begåfvo sig vägen ditåt. Komma till trakten af Svartvik mötte de bilen A 1636, i hvilken Danielsson förut åkt till Sundsvall. Bilen, i hvilken utom chauffören en person befann sig, hejdades och den okände passageraren togs i förhör. Mannen ställde sig emellertid fullständigt ovetande, men då han började snärja in sig i motsägelser, fann han slutligen för godt att erkänna, att han var bror till den efterspanade samt att han öfverenskommit att sammanträffa med Anders Danielsson för att överlämna en summa pengar, så att denne kunde begifva sig ut ur landet. Chauffören omtalade, att de strax förut mött en person vid vägen, som givit ett tecken till passageraren i bilen och att denne ropat ”tjenis” åt mannen vid vägkanten.
Tillfrågad härom uppgaf den anhållne passageraren att mannen som han tilltalat var brodern, men att han inte vågat stanna för att ej väcka chaufförens misstankar.

Sedan mannen anhållits och ställts under bevakning, satte sig de båda detektiverna upp i den anhållnes bil och körde i skarp fart vägen framåt. Komna ett godt stycke bortom Majs gästgifvaregård i Njurunda socken, fingo de plötsligt syn på en person som springande öfver vägen begaf sig in i ett närbeläget kafé. Detektiverna stannade genast bilen och skyndande in. Här påträffades också den efterspanade Danielsson, hvilken innan han visste ordet af var belagd med handbojor och placerad i den utanför väntande bilen, som forslade den infångade till Skönsmons polisfinka, där han burades in tillsammans med sin bror. (Den senare har sedermera frigivits). Bagare Malmqvist, som är kusin till dråparen, har likaledes anhållits.

---

Äfven Kring häktad.

Hudiksvalls Posten 1913-05-20 nr 58
Avskrift: Viveca Sundberg
Som resultat af de fortsatta undersökningarne rörande den hemska tilldragelsen i Gammelsträng, Norrbo, på pingstdagskvällen häktades i lördags den förut anhållne f. dragonen Johan Olof Kring. Han erkänner att han med en ketting misshandladt den dödade Anders Andersson-Ferm, då denne hjälplös låg på marken. Äfven vidgår han, att han med samma ketting slagit arbetaren Söder under det denne varit sanslös och sålunda ur stånd att reda sig.

Länsdetektiven Lindell, som erhållit förlängdt förordnande, bedrifver sitt utredningsarbete med berömvärd energi. En hel mängd svårigheter resa sig emellertid i vägen, och det vill all möda till för att få fram alla omständigheter. De åsyna vittnena vilja i allmänhet icke gärna fram med sanningen i första taget, förmodligen af någon slags rädsla för hämnd. Efter häktningsåtgärderna går det dock lättare.

Frågan är nu, hvart två af de under uppträdet begagnade revolvrarne tagit vägen. Häktade Kring påstår som förut nämnts, att han på natten kastat sitt vapen i Dellen. Trots försök att finna det, har dess anträffande ännu ej lyckats. En annan revolver, som vid tillfället innehades af den ej namngifven gammelsträngspojke, är också borta. Enligt uppgift såldes vapnet dagen efter slagsmålet för 10 kr till Anders Danielssons bror, den, som hjälpt dråparen på flykten. Denne säger, att han i sin tur för 12 kr afyttrat revolvern till en okänd, arbetsklädd person på kajen i Hudiksvall. Allt detta låter ju tämligen osannolikt. Men är det någon här, som verkligen köpt vapnet, torde han till underlättande af polisens arbete, anmäla rätta förhållandet.

---

Hudiksvalls Posten 1913-05-27 nr 61

Ny vändning i Norrboaffären. Johan Olof Kring troligen den egentlige dråparen.
Med de i samband med pingstdagsdråpet i Norrbo häktade och till kronohäktet i Hudiksvall införpassade gammelsträngsynglingarne, Anders Danielsson och Johan Olof Kring, har länsdetektiven Lindell de senaste dagarne anställt ingående förhör, och dessa har nu givit till resultat en förändring af de häktades ställning till affären så tillvida, att Johan Olof Kring i stället för Anders Danielsson af allt att döma blir den egentlige dråparen. Kring har nämligen, hårdt ansatt, förmåtts erkänna, att han, ungefär samtidigt med det Danielsson skjutit, aflossat ett skott bakifrån och förbi denne, sålunda möjligen det, som ögonblickligen dödade Ferms-Ante. Detta stämmer också med hvad vittnena uppgifvit.

Efter bekännelsen har Kring uppgifvit, att han på grund af ett löfte till en kamrat hittills förtegat rätta förhållandet. Kamraten ifråga hade lånat honom det skott, som afsköts med så ödesdiger följd. Revolvern, han använde, var af 9 mm:s kaliber, och till denna passar den kula, som vid obduktionen å Ferms-Antes lik återfanns. Anders Danielsson, hvilken samtidigt med Kring riktade sitt vapen mot Ferms-Ante, men, såsom nu synes, träffade bom, begagnade en revolver af 6,35 mm:s kaliber.

Krings revolver är fortfarande borta. Ej heller har den andre revolvern, hvarom förut varit på tal, kommit till rätta.

En detalj, som i sin mån belyser, hur det tillgått vid det ruskiga uppträdet, har kommit fram vid polisundersökningen, den nämligen att båda de nu häktade hållit skjutvapnen i vänster hand, medan de i höger fört, Danielsson en kraftig knölpåk och Kring en ketting af järn. För övrigt har det lånats revolvrar och skott till höger och vänster. Den revolver, Danielsson sköt med, hade han blifvit erbjuden af en 16-årig yngling, och af en bror till denne hade Kring fått sitt skott. Belysande för den råhet, som kommit till uttryck, är vidare, att bypojkarne direkt från ett missionsmöte gifvit sig i det blodiga slagsmålet.

Kring har som förut omtalats vidgått, att han med ofvannämnda ketting misshandlat dels Ferms-Ante, dels Karl Söder, då dessa försvarslösa legat omkull på marken. Äfven Danielsson erkänner nu, att han misshandlat Ferms-Ante efter det denne fallit och ur stånd att freda sig legat dödsskjuten på vägen.

Otvivelaktigt var det Danielssons skuldmedvetande, som förde honom på flykten. Men han hade företagit den på förslag af sina bröder, hvilka ämnade hjälpa honom öfver till Amerika. I orten tror man, att bröderna på detta sätt velat begagna ett tillfälle att få bort Anders, som varit oregerlig och äfven som bekant brukat våld mot närskyld.

Rannsakningen med de häktade kommer att äga rum den 3 juni. Det blir då antagligen Kring, som ställes till ansvar för dråpet, medan Danielsson tilltalas för delaktighet däri. Äfven komma de att få svara gemensamt för den svåra misshandeln mot arbetaren Söder från Svedja. Båda komma därjämte att undergå rannsakning för ett annat misshandelsbrott, begånget ca 14 dagar före pingst mot en dellbo, som då varit Ferms-Ante följaktig till Gammelsträng. Slutligen har Kring ett stöldmål emot sig. Han har nämligen under vinterns lopp i Hudiksvall olofligen tillgripit en sparkstötting.

Kring, en 19-årig yngling, förefaller i fängelset alldeles förkrossad. Danielsson, som är 23 år gammal, är äfven mycket nedslagen.

---

Hudiksvalls Posten 1913-06-05 nr 65

Pingstdråpet i Norrbo. Första rannsakningen mot de häktade.
I närvaro af kronolänsman V. G. Nordendahl såsom allmän åklagare företogs i tisdags å tingshuset i Delsbo rannsakning inför Delsbo tingslags häradsrätt med de i anledning af pingstdagsdråpet i Norrbo häktade 23-årige arbetaren Anders Danielsson och 19-årige f. dragonen Johan Olof Kring från Gammelsträng.

De häktade fördes upp med morgontåget och bekikades såväl vid afresan från Hudiksvall som vid ankomsten till Delsbo af en mängd skådelystna, på senare platsen säkert uppgående till ett 1000-tal personer. Ingendera af de med fotbojor beklädda brottslingarne lät sig emellertid bekomma. Liksom vid återkomsten till staden på kvällen visade de en glad uppsyn. Danielsson tycktes rent af smickrad öfver uppmärksamheten och anlade ett brett flin, då han af vakt konstaplarne fördes genom hopen.

---

Tingssalen var till trängsel fylld af sensationslystna åhörare.

Rannsakningen ledds af t. f. domhafvaden, hovrättsnotarien Julius Söderhjelm, och som biträden åt de häktade uppträdde, för Danielsson hofrättsnotarien C. A. Toll, för Kring advokaten A. Th. Svensson. Den förstnämnde hade ursprungligen förordnande för bägge de anklagade, men begärde entledigande från det ena uppdraget, då det visade sig, att de tilltalade skulle komma att i viss mån stå emot hvarandra.

---

Förloppet vid den ruskiga tilldragelsen.

Vid rannsakningen framkom intet oegentligt nytt utöfver hvad Hudiksvalls Posten förut vid skilda tillfällen meddelat. Vid den om förvånansvärd råhet vittnade tilldragelsen skulle emellertid i korta drag ha tillgått på följande sätt: När det på pingstdagskvällen blef kändt i Gammelsträng, att de sex delborna voro i annalkande, samlades bypojkarna från bönemötet, de besökt, ute på landsvägen.
När så Ferms-Ante med sällskap kom cyklande, blef Kring fullkomligt vild, började hoppa och gestikulera, samt ville prompt ”se specken på delborna”, som han uttryckte sig.

Utan att man visste ordet af, var kort därpå slagsmålet i full gång. Ferms-Ante hade med en i en strumpa inlindad sten slagit Danielsson i baknacken, hvarpå denne hämtat en knölpåk och börjat förföljandet af Ferms-Ante, som flydde undan, då gammelsträngspojkarne grepo till offensiven. Käppen svängde Danielsson i höger hand, medan han i vänster höll den revolver, som lymmelpojken Johan Eriksson förut stuckit till honom under förmenande, att ”den nog kunde behöfvas”. Kring hade äfven, beväpnad med en järnkedja i ena handen och en revolver i den andra, sprungit efter Ferms-Ante.

Ungefär 60 meter från den plats, där antagonisterna först möttes, föll Ferms-Ante, träffad snedt bakifrån vänster af en kula, som trängde mitt in i hjärtat. Omedelbart därefter voro förföljarne öfver honom, och han blef nu, troligen redan död eller liggande i dödsryckningar – Kring säger, att han rörde på sig, – föremål för misshandel, hvarvid sparkar utdelades och tillhyggena användes.

Danielsson begaf sig härefter tillbaka till tummelplatsen, där han påträffade arbetaren Karl Söder. Denne blef nu offer för Danielssons ilska och fick af denne ett käpprapp öfver hufudet, så att han stöp. Kring kom äfven här till, och med kettingen slog han Söder, som då sanslös låg omkull på marken.

Under tiden hade det blifvit bekant, att Ferms-Ante aflidit. Han låg öfver vägen med stenen i strumpan och en knif bredvid sig. I en af fickorna hade han en salubrinflaska, hvars innehåll förmodligen afsetts till berusningsmedel. (Äfven de andra delsboynglingarne innehade salubrin, som de trots helgdagen fått köpa hos en handlande i orten). Bland de öfriga, som skockade sig kring den döde, var också Danielsson, som undersökande Ferms kläder fann ett hål och vid upptäckten häraf yttrade: ”den dj-n har fallit på knifven och ränt den i hjärtat”.

---

Kring inför domaren.

Vid rannsakningen var det först Kring som förhördes. Han uppträdde lugnt och svarade utan tvekan på frågorna, som riktades till honom. Han tycktes ändå icke vilja fram med hela sanningen och föreföll angelägen att dölja rätta förhållandet beträffande skottlossningen. Han gjorde för öfrigt ett mindre sympatiskt intryck och såg betydligt lömsk och illmarig ut.

Emellertid vidgick han riktigheten af länsdetektiven Lindells rapport. Han medgaf sålunda misshandeln å såväl Ferms-Ante som å Söder och erkände sig ha lossat ett skott mot den förre. Det hade dock varit endast ett, och kulan hade varit stålmantlad. (Vid obduktionen påträffades en vanlig blykula, aflossad från 9 mm:s revolver).

Revolvern, Kring skjutit med, men som han sedan enligt egen uppgift kastat i sjön, var af 9 mm:s kaliber. Han hade innehaft den sedan jul, då han bytte till den mot en armérevolver, som han då haft i sin ägo. Till valborgsmässoafton hade han från Stockholm rekvirerat ammunition – med stålmantlade och bly-kulor till lika antal.
Nu uppgaf Kring, att han före uppträdets början aflossat det enda skott, han hade kvar med bly-kula. Det skott, han aflossade mot Ferms-Ante, hade han vid uppträdets början fått låna af sin kusin, arbetaren Anders Olof Eriksson (sedan hörd i upplysningsvis i målet). På fråga, hvarför han skjutit, svarade Kring att det skett för att skrämma.

---

– Hvarför nekade Ni då vid polisförhöret till att ha skjutit?, frågade domaren.
Kring mumlade något ofattbart till svar.
– Och hvar har ni gjort af revolvern?, fortsatte domaren förhöret.
Den hade han kastat i sjön samma kväll, uppträdet ägde rum.
– Ni har inte gömt den?
– Nej.
– Nå, af hvad skäl kastade Ni bort vapnet?
Det var därför, att han vid polisundersökningen ej ville visa sig ha innehaft revolver.

Förhöret med Danielsson.
Medan Kring fördes ut, fick nu Danielsson träda fram för domarebordet. Det var en stor, kraftigt byggd och bredaxlad bondpojke, men såg äfven han bakslug ut och visade en mindre tilltalande uppsyn.
– Medger ni, att Ni varit vållande till Ferms-Antes död?, var den första fråga, som riktades till honom.
Det kunde han inte göra, men vidblef hvad han uppgifvit inför länsdetektiven.
– Ni aflossade alltså ett skott mot Ferms-Ante?, frågade domaren vidare.
Danielsson svarade ja härtill och fick så redogöra för hur det tillgått vid tillfället i fråga. Han hade användt en revolver af 6¼ mm:s kaliber och uppgaf sig endast ha afsett att lossa ett skrämskott.
– Men då skall man väl inte rikta i jämnhöjd med en människa, anmärkte domaren, hvartill Danielsson ingenting hade att säga.

Äfven erkände Danielsson, att han misshandlat Ferms-Ante, sedan denne legat omkull, men hvar slagen träffat sade han sig icke veta. Misshandeln mot Söder vidgicks äfvenså.

Under fortsättningen af förhöret begärde rättens ordförande att få veta, af hvilken anledning Danielsson afvikit efter dråpet.

– Jag var rädd för rannsakning och häktning, förklarade den tillfrågade.

Vittnesförhör.
Åklagaren hade inkallat 6 vittnen, af hvilka tre hördes på ed, med de öfriga såsom kusiner till Kring endast upplysningsvid.
Genom vittnesmålen sökte man få fram huru många skott aflossats vid tillfället och i hvilken ordning de kommit.
Handelsföreståndaren Lars Erik Eriksson, hörd upplysningsvis, sade sig ha uppfattat endast två skott, ett skarpt och ett svagt.

Dennes bror Anders Olof Eriksson, hvilken var den, som lånat Kring ett skott, och nu i likhet med denne uppgaf, att dess kula varit stålmantlad, ville minnas att Kring sagt sig ha ett skott kvar, då han begärde att få ännu ett. Vittnet hade också hört två skarpa smällar, hvilket sålunda skulle tyda på att Kring skjutit två skott. (Skotten från Danielssons revolver hade svagare knall. Refs. anm.)

Den tredje brodern, Johan Eriksson, en 16-årig pojke, – densamme, som satte vapnet i hand på Danielsson och som vid uppträdet enkom sprang hem efter ammunition – lämnade en hel del uppgifter, som föreföllo tämligen otillförlitliga. Han uppgaf sig ha hört flere skott än de andra. F. ö. uppträdde han oanständigt vid rätten och fick därför mottaga en skrapa af domaren.

Arbetaren Per Krantz, som följt uppträdes gång, tog på sin ed, att han har hört tre skott smälla i rask följd, af dessa hade två skott varit skarpare och ett svagare. Icke en half minut hade förflutit mellan de olika smällarne, hvarför någon omladdning ej skulle ha hunnit företagas.

Ett kvinnligt vittne, Ida Eriksson, berättade, att Danielsson före uppträdets början uppmanat delborna att aflägsna sig, i hvilket annat fall ”det skulle bli stryk (eller däng) utaf”.
”Det gör vi inte”, hade då Ferms-Ante svarat, hvarpå slagsmålet börjat. Vittnet hade hört två skott knalla. Smällarne hade varit skarpare. (Polisutredningen har gifvit handen, att Danielsson skjutit först och Kring omedelbart därpå. Refs. anm.)

Sista vittnet, Kristina Persson, hade varit i sällskap med Ida Eriksson, men tycktes icke ha förloppet lika klart för sig. Hon hade endast hört ett skott smälla.

---

Ersättningsyrkanden m.m.
Genom ombud yrkade Ferms-Antes mor ersättning med tillhopa 890 kr, däraf 500 kr för det mistade stödet.
Äfven Söder gjorde genom ombud sina ersättningsanspråk gällande, han begärde sammanlagt kr 254,65, däraf 100 kr i ersättning för sveda och verk.
Ett läkarutlåtande öfver Söder tillfogade skadorna ingafs till rätten utvisande att han fortfarande vore oförmögen till arbete, ehuru framtida men icke torde följa.
Mot de framställda krafven hade ingendera af de tilltalade något att invända.

Till rätten ingafs vidare en angifvelseskrift från arbetaren Oscar Olsson i Norrbobyn, hvilken natten till den 7 april groft misshandlats af Danielsson, då han i sällskap med Ferms-Ante var på väg genom Gammelsträng, Danielsson invände, att Olsson förut ”skurit senorna” af honom. Misshandeln vidgick han dock, och var villig utbetala begärda 75 kr i skadestånd.

---

Målets knutpunkt.
Hvad som ännu återstår att utreda, är förhållandet mellan å ena sidan Danielssons uppgifter, dels att han skjutit endast ett skott mot Ferms-Ante och dels att detta varit stålmantladt samt å de andra vittnesuppgifterna om de tre skotten och påträffandet af blykulan vid obduktionen.
Ostridigt är, att Danielsson användt revolvern med den svagare knallen vid skottlossningen. Likaså är det ådagalagt, att den dödande kulan passar in på kalibern å den af Kring använda revolvern som ger skarpare smäll ifrån sig. På punkten om stålmantlad kula eller blykula är det alltså, som bevisningen mot Kring hakar upp sig.

Nya vittnen komma emellertid att inkallas till nästa gång. På åklagarens begäran uppsköts nu målet för vidare utredning och utsattes att åter förekomma den 18 dennes, då rannsakningen sker å kronohäktet i Hudiksvall.

---

Hudiksvalls Posten 1913-06-19 nr 71

Pingstdråpet i Gammelsträng. Andra rannsakningen med de häktade.
På kronohäktet i Hudiksvall fortsattes igår rannsakningen med de i samband med dråpet i Gammelsträng häktade f. dragonen Johan Olof Kring och arbetaren Anders Danielsson, hvilka som förut biträddes, den förre af advokaten A. Th. Svensson den senare af hofrättsnotarien C. A. Toll.
Förhandlingarne upptogs till största delen af vittnesförhör, af hvilka emellertid intet egentligt nytt framkom.

Pigan Edla Forsselius från Ramsjö, som varit närvarande vid uppträdet mellan bypojkarne och delborna, hade hört två skott lossas, med ungefär en minuts mellanrum. Hon hade äfven iakttagit, att Kring laddat om sin revolver.

Ett annat kvinnligt vittne var pigan Greta Järnkrok från Gammelsträng, som vid tillfället varit i förra vittnets sällskap, men som nu icke kunde erinra, att Kring vid Delsbopojkarnes ankomst ställt till med en vild dans framför dem, då arbetaren Söder sagt till honom, att ”han inte behöfde hoppa”. Sedan hade hon sett Kring svänga en täljknif, därvid yttrande att ”i kväll skulle han se efter, hur tjockt spock, delborna hade” – Beträffande skottlossningen, kunde vittnet endast uppge, att hon hört en smäll strax efter det Kring laddat om.

Åklagaren, – som förut länsman Nordendahl uttryckte sin förundran öfver att vittnet ej hade bättre reda på sig, då hon på bara ett par meters afstånd åsett hela uppträdet.
På fråga, om någon talat med henne om vittnesmålet, svarade vittnet nekande. Men det antecknades till protokollet, att hon vore i tjänst hos Anders Danielssons bror, Mickel Danielsson i Gammelsträng. Och på åklagarens yrkande blef Greta Järnkrok sedermera hänvisad till sin själasörjare att undervisas om edens vikt och betydelse.

Det tredje vittnesmålet, afgifvet af hemmansägaren Erik Lust i Gammelsträng, innebar icke större betydelse, liksom ej heller det följande, afgifvit af bondesonen Per Gustaf Larsson i Hålsjö. Enligt detta hade Kring på pingstdagen yttrat, att det skulle osa lik i byn, innan kvällen. Vittnet uppgaf sig ha hört icke mindre än 5 revolversmällar. Efter ett skott, som aflossats från den plats, där Kring befann sig, hade Ferms-Ante fallit till marken.
Kring upplyste i anledning af vittnesmålet, att han aflossat ett skott och därefter stuckit revolvern i fickan.

Handlanden Alfred Hamréns i Hålsjö vittnesberättelse gick ut på att delborn med sitt besök i Gammelsträng afsett att ställa till slagsmål med bypojkarne. Det sjätte vittnet, bondsonen Erik Eriksson, som hördes upplysningsvis, hade sett Ferms-Ante slå Anders Danielsson, innan denne begynt förföljandet.

Båda de häktade vidblefvo sina tidigare uppgifter i målet. Kring uppgaf att han efter lånet af skottet från Anders Olof Eriksson endast afskjutit detta. Kulan i patronen hade varit stålmantlad, det påstod han fortfarande bestämdt. Medan han laddat om, uppgaf Kring vidare, hade ett skott smällt, utan att han kunde bestämdt säga hvem som aflossat det. Kring menade ytterligare, att Anders Olof Eriksson hade något på sitt samvete, – i annat fall hade han nog icke gjort sig af med sin revolver menade han.

Sedan åklagaren begärt uppskof för vidare utredning, höll rätten öfverläggning, hvarpå det tillkännagafs, att målet åter kommer före till handläggning den 9 juli.

---

Hudiksvalls Posten 1913-07-10 nr 79

Ny rannsakning om Norrboaffären. Några märkliga vittnesmål. En 16-årig ammunitionsexpert.
På kronohäktet i Hudiksvall företogs i går tredje rannsakningen med de i samband med den ruskiga pingstdagstilldragelsen i Gammelsträng häktade arbetaren Anders Danielsson och f. dragonen Johan Olof Kring från Gammelsträng.
Ordförande i rätten var notarien Björn Zetterstrand.
På åklagare sidan inställde sig som förut kronolänsman Nordendahl. Som de tilltalades rättegångsbiträden innehade fortfarande notarien Toll och advokaten Svensson förordnanden, den förre för Danielsson, den senare för Kring.

Genast vid rannsakningens början blef det tal om kalibern på de revolvrar, som användes vid det tillfälle, då arbetaren Anders Andersson (Ferms-Ante) från Delsbo blef ihjälskjuten. Båda de häktade vidhöllo sina tidigare uppgifter, Danielsson, att han användt en 6,5 mm:s och Kring att han begagnat sig af en 9 mm:s revolver. (Det var som bekant en 9 mm:s kula, som påträffades vid obduktionen af den dödes lik).

Nu upplyste Kring, att äfven Danielsson i sin ego haft en revolver af samma kaliber. Därom tillfrågad, vidgick Danielsson riktigheten af uppgiften. Revolvern i fråga hade han emellertid för tre år sedan tappat i skogen, men återfick den i fjol sommar. Då var den igenrostad och obrukbar för sitt ändamål. Danielsson bestred, att han efter återupphittande burit revolvern i fråga på sig; sålunda hade han ej heller varit beväpnad med den på pingstdagen. Revolvern hade han liggande hemma hos sig, där den förvarats utan afbrott.

– Har Ni inte velat byta bort den där tingesten? frågade domaren.
Svaret blef ja, och det undslapp domaren:
– Det kunde jag just tänka mig.
Bytet hade föreslagits med Kring, om under uppgift att revolvern vore felfri kunde Danielsson ej erinra sig.

Vidare blef det tal om den förut omnämnda, af Danielsson föröfvade misshandeln mot gästgivaresonen Oskar Olsson.
Vid förra rättegångstillfället uppgaf Danielsson, att knifskärningen varit betalning för gammal ost, då Olsson först ”skurit hälsenorna” av honom. Nu styrkte han med intyg, att Olsson lofvat gottgöra honom för den skada han lidit. Rörande förloppet vid den af Danielsson mot Olsson utförda misshandeln berättade den tilltalade, att han den 27 april, då han legat hos en flicka, af en kusin blifvit utkallad för att bistå en sin bror, som blifvit överfallen af Olsson, i hvilkens sällskap Ferms-Ante befunnit sig.
När han så kände igen Olsson, hade han tilldelat honom de knifhugg, för hvilka denne nu yrkar skadestånd.
Mot dessa Danielssons uppgifter invände åklagaren, som uppgaf, att intet bråk förekommit, förrän Anders Danielsson kommit till.

Härefter hördes vittnen, sex till antalet, inkallade i dråpmålet.
Bland dessa var drängen Lars Munter, som afgaf en högst märklig vittnesberättelse. Han hade befunnit sig vid ”Gammel-Annas” gård, då Danielsson gått förbi Ferms-Ante, sjungande en smädesvisa om denne. Bråket hade så uppstått. Samtidigt med att Ferms-Ante tilldelade Danielsson slaget med stenen i strumpan smällde ett skott. Det hade aflossats af en för vittnet okänd person, men man hade i närheten sagt, att det varit Kring. Vittnet tyckte sig nu också i den häktade igenkänna revolvermannen. Ännu ett skott hade vittnet hört, och det aflossades af Kring ca 1 minut efter det första. Kring hade då befunnit sig omkring 5 meter från Ferms-Ante, som vid tillfället varit stadd på flykt. Vittnet uppgaf sig ha iakttagit, att Ferms-Ante därefter fortsatt att springa:

– Är Ni säker på det, frågade domaren och upprepade frågan med eftertryck, då Munter vidhöll utan att blinka.
– Var ni nykter, frågade domaren.
– Ja.
– Och Ni hade redig sinnesförfattning i öfrigt?
– Ja, kom det lika bestämdt.
Vittnet hade stått bakom Kring, då denne skjutit.
– Kunde Ni från Er plats se revolvern? frågade domaren vidare.
Munter uppgaf sig ha sett både revolvern och röken från densamma.
– Nå, i hvilken hand höll Kring vapnet?
Vittnet trodde det var i höger hand, men var ej säker på uppgiften.

Polisundersökningen har som bekant ådagalagt, att Kring skjutit med vänster hand, medan han i höger haft en järnketting. Vittnet hade ej sett till kettingen, förrän senare, då Kring kommit tillbaka efter att ha aflägsnat sig från platsen.

Såsom anmärkningsvärdt framhöll åklagaren, att Munter enligt sin berättelse ej sett någon eller några andra än Kring springa efter Ferms-Ante.

– Såg Ni inte Danielsson? fortsatte domaren förhöret.
– Nej.
Vittnet hade ej heller lagt märke till, hvart Kring tagit vägen efter skottlossningen.

På domarens fråga, om han vände sig bort eftersom han ingenting sett af allt det, vittnen förut omtalat, svarade Munter, att han riktat in sig på att titta efter Ferms-Ante, men denne hade också försvunnit ur synhåll.
Liksom åklagaren fann domaren vittnesmålet egendomligt och upprepade på denna grund hvad som tagits till protokollet, under erinran till Munter att tänka på edens vikt.
Munter kunde dock ej gå med på att ändra något af hvad han uppgett. Domaren frågade så, om Munter stode för hvad han sagt, hvarpå vittnet svarade ett klart och bestämt ja.

Ett uppmärksammadt vittnesmål afgafs äfven af 16-årige ynglingen Per Victor Klar från Gammelsträng. Vittnet var den, som till den 1 maj rekvirerat hem ammunition. För Krings räkning hade han beställt 50 skarpa skott med blykulor och för Anders Olof Erikssons räkning lika antal skott, hälften mantlade och hälften blykulor.
Kring och Eriksson voro, så vidt Klar hade sig bekant, de enda i byn, som hade 9 mm:s revolvrar. Om Danielsson äfven ägde en sådan, visste han icke.
Vittnet kunde uppträda som expert på revolverskjutningens område. Han hade varit med om att anställa skjutförsök med de båda nämnda revolvrarne, och var därför i stånd att afge utlåtande om deras olika beskaffenhet.
Han stödde sig därvid på kulornas utseende efter att ha genomgått respektive mynningar. En kula, aflossad ur Krings revolver bar alltså märken efter större och djupare refflor, medan en sådan skjuten ur Erikssons revolver hade grundare märken.

Det kan icke förnekas, att det rådde en viss stämning i rättsalen då denne 16-årige expert, som uppträdde med stor säkerhet, tillfrågades om sin åsikt rörande den kula, som varit den dödande.
Efter en snabb undersökning förklarade Munter, (ska det vara Klar, ev. felskrivet), att kulan var af det slag, som rekvirerats för Anders Olof Erikssons räkning. På punkten om från hvilken revolver kulan möjligen kunde anses vara afskjuten, vägrade vittnet yttra sig.

De öfriga vittnena hade ingenting egentligt af intresse att upplysa i samband med dödsskottet mot Ferms-Ante. Pigan Margareta Jernkrok, som vid förra tillfället hänvisades till sina själasörjare, infann sig nu, försedd med intyg från prästen att ha undfått undervisning om edens vikt och betydelse.
Hon hördes på nytt om sina tidigare lämnade uppgifter, beträffande hvilka hon gjorde en del ändringar. Arbetaren Per Krantz, som förut uppgifvit sig ha hört två skarpa och ett svagare skott, kunde nu ej, därom tillfrågad, säga hvem som skjutit de båda skarpa skotten. Ej heller hade han sett, om Danielsson innehaft den mindre revolvern.
Endast på smällarna hade han kunnat afgöra att de skarpare skotten aflossats ur en 9 mm:s revolver. Vapen af detta slag innehades bland bypojkarne endast af Anders Olof Eriksson och Kring samt af Danielsson, hvilkens revolver emellertid, då vittnet senast såg den, – strax efter sedan den hittades i skogen, – var oduglig, – Krantz trodde ej att den sedermera undergått reparation, som knappast hade lönat sig.
Krantz jämte två kvinnliga vittnen fingo yttra sig om det tillstånd, hvari arbetaren Karl Söder befunnit sig, då han omhändertogs. Af berättelserna framgick, att Söder icke varit så illa däran, som förut påståtts. Han hade sålunda ej varit medvetslös utan kunnat tala med sin omgifning. Däremot hade det varit tydligt, att hans sinnestillstånd varit omtöcknadt af sprit.

Sedan vittnesförhören afslutats anhöll åklagaren om uppskof för att undersöka Danielssons uppgifter om den i hans ego befintliga 9 mm:s revolvern.
Innan rättens beslut afkunnades, uppmanade domaren de tilltalade, särskilt Kring, att yppa allt hvad de hade bekant i saken.

Hvarken Danielsson eller Kring förklarade sig dock ha något att andraga.
Domaren tillfrågade Kring, om det var sant, att han kastat sin revolver i sjön, samtidigt hvarmed åklagaren framhöll det otänkbara häri, hvarför utom han upplyste, att Krings far misstänkt, att den vore, ej bortkastad, men gömd någonstädes.
Kring vidhöll, att han slungat revolvern i Dellen.

Åklagaren åtog sig slutligt föreläggande till nästa rannsakning, som sker den 26 dennes.
Sedan domen afkunnats kommer Kring att undergå fortsatt rannsakning vid Hudiksvalls rådhusrätt för inom dess domvärjo begånget olofligt tillgrepp af en sparkstötting.

Chefen för Norrlands dragonregemente har vidare begärt Krings hänvisning till regementets krigsrätt för att införa denna rannsakas för stöld af en armérevolver, som tillgripits, då Kring lämnade sin volontäranställning.
Äfven vid denna rannsakning uppträdde de häktade tillsynes fullkomligt oberörda. En talrik publik lade i dagen stort intresse för förhandlingarnas gång.

---

Hudiksvalls Posten 1913-07-29 nr 87 tisdag
Norrbodråpet.

Fortsatt rannsakning hölls i lördags å kronohäktet härstädes med de för dråpet i Gammelsträng sistlidne pingstdag å Ferms-Ante häktade Anders Danielsson och Olof Kring från Gammelsträng. Rättens ordförande, åklagare och svarandebiträden voro desamma som vid senaste rättegångstillfälle.

Dessutom inställde sig häktade Olof Krings fader, arbetaren Daniel Kring samt den vid tillfället misshandlade Karl August Söders fader, Per Söder. På gifven anledning förklarade Daniel Kring att de yrkade ersättningarna, 300 kr för begrafningskostnader, 500 kr, för mistad arbetshjälp åt Ferms-Antes mor samt ersättning för en förstörd kostym kläder, vore alltför höga; han medgaf allenast 50 kr i begrafningskostnader och 35 kr för kostym. Däremot hade han inget att erinra i fråga om af Karl August Söder fordrade 250 kr för mistad arbetsförtjänst m.m.

Den förut omtalade revolvern, tillhörig Anders Danielsson, som denne uppgifvit skulle finnas i hans hem och som enligt hans utsago vore fullständigt obrukbar, företeddes nu inför rätten. Det befanns, att patronläget är alldeles fastrostadt och sålunda ej kan vridas; dessutom är aftryckarefjädern borta, hvarför revolvern omöjligt kunnat brukas vid dråptillfället.

Åklagaren hade inkallat ett vittne, drängen Lars Edel i Hålsjö. För häktade Krings räkning voro inkallade torparen Erik Eriksson i Gammelsträng, bondsonen Nils Olof Persson och den förut i målet hörda Per Krantz.

Den sistnämnde hördes nu först och fick i vissa delar komplettera sina förut afgifna berättelser. Därvid framkom dock föga egentligt nytt. Vittnet, som påstod sig haft klar och redig uppfattning af hvad som skett vid dråptillfället, vidhöll bestämdt att han ej hört flera skott; dock vore det ju ej omöljigt att flera skott lossats.
Vittnet hade häromdagen verkställt kast på det af Kring uppgifna stället vid Nils Klars båthus vid Norra Dellen, dels med ett järnstycke och några stenar.
Två personer hade därvid närvarit, sittande i en båt för att iakttaga förloppet. Flera af kasten kommo därvid utanför bråddjupet, däribland särskildt revolvern och järnstyckena.

Som bekant har Olof Kring uppgifvit, att han kastat revolvern hvarmed han vid dråptillfället skjutit, i sjön från den angivna platsen.

Erik Eriksson omtalade, att Olof Kring kort före uppträdet, eller vid half 4-tiden pingstdagens e. m., då vittnet och Kring varit i sällskap, tagit upp sin 9 mm:s revolver ur rockfickan och riktadt den åt byvägen till. Då vittnet tillsagt Kring att icke skjuta, enär det kom folk på vägen, hade Kring svarat: – Jag tänker inte skjuta heller, ty jag har inte mer än ett skott.

Lars Edel berättade att efter det första skottet Ferms-Ante kommit springande förbi vedboden, förföljd av Anders Danielsson och Olof Kring samt en tredje person, samt att vittnet senare sett Anders Danielsson höja handen. Samtidigt small ett revolverskott. Vittnet såg att Ante föll omkull samtidigt.
Vidare hade vittnet sett Danielsson röra benen, på sätt som då man utdelar sparkar. Omedelbart därefter hade Danielsson och hans kamrater försvunnit från platsen.
Då vittnet och ett par andra personer strax därpå skyndat fram till Ferms-Ante, var denne redan död. Då Danielsson sköt sitt skott, hade Lars Erik Eriksson befunnit sig vid stenröset vid östra sidan om uppkörsbron.
Däremot hade vittnet ej sett hvar Anders Olof Eriksson befann sig. Med den sistnämnda hade vittnet en stund senare sammanträffat. Anders Olof hade då frågat, hvar Lars Erik befann sig. Då vittnet omtalat detta, hade Anders Olof sagt:

– Ja, säg ingenting då!

Under rannsakningen uppgaf häktade Krings fader, Daniel Kring, att han omedelbart efter skottlossningen vid dråptillfället mött Anders Olof Eriksson på östra sidan af den förut omtalade vedboden. Eriksson hade då gått och stoppat ned en revolver i sin bröstficka.
Vidare uppgaf Kring, att han vid tillfället hört ej mindre än fem skott lossas. Dessa hade afskjutits af Karl Erik Vedin i Hålsjö, Per Erik Persson i Gammelsträng och hans fader Per Persson. Enligt Krings uppgift skulle också Margreta Persson i Gammelsträng hafva hört dessa fem skott.

På begäran af Krings rättegångsbiträde advokaten A. Th. Svensson uppsköts rannsakningen för vidare utredning och slutligt svaromål till torsdag den 31 dennes, då åklagaren skall vara berett att afgifva slutpåstående i målet.

---

Norrbodråpet.

Hudiksvalls Posten 1913-08-02 nr 89 lördag

Slutrannsakning och dom.
Vid slutrannsakning inför Delsbo häradsrätt på torsdagen med för dråp sistlidne pingstdag i Gammelsträng, Norrbo, å Anders Andersson Ferm från Delsbo häktade arbetarne Johan Olof Kring och Anders Danielsson, båda från Gammelsträng, hördes först upplysningsvis arbetare Anders Olof Eriksson och bondedottern Karin Eriksson från Gammelsträng.

Olof Eriksson uppgaf, att han dagen före dråpet endast haft stålmantlade kulor kvar af sitt förut omtalade lager och att han af dessa lämnat en till Kring helt kort före eller omedelbart efter det första skottet. Tillfrågad om Eriksson, såsom Krings fader vid förra rannsakningen uppgifvit, gått och stoppat ned en revolver i fickan då de möttes, förnekade vittnet detta. Vidare tillfrågades Eriksson hvarför han gjort sig af med sin revolver strax efter dråptillfället och hvar han uppehållit sig nyss före detta tillfälle samt erhöll dessutom af Krings biträde, advokaten Svensson, flera för honom åtskilliga graverande frågor. Eriksson besvarade samtliga frågorna med säkerhet och lugn.

Karin Eriksson hade intet af vikt att meddela.
Åklagaren, länsman Nordendahl, yrkade ansvar å Anders Danielsson för resande af lifsfarligt vapen mot Anders Andersson samt för misshandel mot honom där han låg död eller döende. Vidare yrkades ansvar åt Danielsson för misshandel dels mot Söder, hvaraf sjukdom följt och dels tidigare mot Oskar Olsson från Norrbo.

Å Kring yrkades ansvar för dråp samt för misshandel mot såväl Anders Andersson som mot Söder. Därjämte yrkades att de häktade skulle åläggas ersättningar.

Danielssons rättegångsbiträde, advokaten Toll, framhöll i ingifven skrift, att Danielsson erkänt sig hafva springande efter Andersson Ferm och utan att siktat aflossat ett revolverskott ur en 65 mm revolver och att han, sedan Andersson fallit omkull, under språng förbi denne tilldelat honom ett slag med en medhafd träspak samt att han med samma spak tilldelat arbetaren K. A. Söder ett slag i hufvudet.
Genom hvad i målet förekommit är ej utredt, hette det vidare, att Danielsson gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Däremot är det utredt att uppträdena börjat därmed, att Andersson Ferm utan föregående ordväxling tilldelat Danielsson ett kraftigt slag i hufvudet med en i en strumpa inlagd sten samt att Danielsson först därefter försett sig med spaken ifråga. Denna hans åtgärd bör sålunda betraktas som självförsvar. Danielsson var vid tillfället helt naturligt upphetsad och det är att märka, att Danielsson icke själf medfört den af honom innehafda revolvern till platsen utan fått den i hand af ynglingen Johan Eriksson, hvilket lån bör ses icke af någon uppmaning till våld utan af en på orten allmänt utbredd sed att vid olika tillfällen aflossa skott, utan annan afsikt än möjligen att skrämma.
Då vidare är utredt, att kort förut aflossats åtminstone två skott af andra personer har Danielssons impuls att skjuta uppenbarligen härledts häraf och icke af uppsåt att skada. Det måste äfven anses utredt att Danielssons skott absolut icke åstadkommit någon skada. Ifråga om det slag Danielsson tilldelat Söder, så måste denna hans gärning icke betraktas själfständigt för sig, utan i samband med hela det föregående uppträdet, därvid Danielsson ju varit den angripne och icke den angripande, heter det vidare i skriften, hvari erinras, att Söders tillstånd ej blifvit värre än han själf företagit återfärden till sitt hem, till större delen per cykel.
Till sist heter det bl.a.: Någon delaktighet i juridisk-teknisk mening i Andersson Ferms dödande kan tydligen icke påläggas Danielsson.
Hans aflossande af ett revolverskott skulle under förhanden varande omständigheter väl vara att närmast hänföra under 14 kap. 15§. strafflagen, men äfven härvidlag torde böra tagas i betraktande att hans uppsåt icke gärna kan hafva varit att skada samt att det uppretade och förvirrade tillstånd hvari han vid tillfället otvifvelaktigt befunnit sig, helt och hållet är att tillskrifva den honom från Andersson Ferms sida tillfogade misshandeln.
Och bedömdt såsom misshandel torde de af Danielsson mot Andersson Ferm riktade slaget knappast fylla måttet för straffbarhet enligt 11 kap. 4§. strafflagen. Ifråga om misshandeln mot Söder och Oskar Olsson hemställes om tillämning af 14 kap. 13§. samma lag. Och under hänvisning till Danielssons villighet att såvidt möjligt godtgöra målsägarna samt hans otvungna vidgående af hvad han låtit sig komma till last, hemställdes om ett milt bedömande af hans brott samt att från det straff som komme att honom ådömas måtte afräknas den långa tid han för rannsakningen hållits häktad.

Ur den skrift, som advokaten A. Th. Svensson i egenskap af Krings rättegångsbiträde ingaf till rätten, anföra vi följande:
Ostridigt är, såväl att skottsåret, på grund hvaraf Anders Andersson ljöt döden, tillfogats af en omantlad blykula, afskjuten från en revolver med 9 mm:s kaliber, som att Kring i riktning emot Andersson afsköt ett skott med en revolver af dylik kaliber.
Jämväl är det ostridigt, enär det af åklagaren medgifvits, att den patron, som K. fick låna af Anders Olof Eriksson, var laddad med en stålmantlad kula.
Skulle därför Krings uppgift, att det icke fanns någon laddad patron i hans revolver, när han fick berörda patron af Eriksson, var riktig, så måste däraf följa, att det af Kring lossade skottet icke kunnat vara det som orsakat Anders Anderssons död.

För sannolikheten af detta K:s påstående tala flera omständigheter. Då han första gången lämnade uppgiften i fråga visste han ej om det dödande skottet tillfogats af en omantlad eller mantlad kula.
Vidare skulle han, enligt vittnet Erik Erikssons utsago sagt till denne redan några timmar före uppträdet, att han endast hade ett skott kvar. Att så också var förhållandet finnes ingen anledning att betvifla , enär Kring då icke kunde hafva något skäl att lämna oriktigt uppgift därom.
Att detta skott också afsköts innan han lånade patronen af Anders Olof Eriksson framgår om man med hvarandra jämställer de uppgifter som af vittnena Edla Forsselius, Ida Eriksson och Lars Edel lämnats. Af de bägge sistnämndes berättelser finner man nämligen, att Kring före uppträdets början aflossat ett skott. Den förstnämnde, som ett när Kring i Anders Olof Erikssons närvaro laddat revolvern, säger, att när detta skedde, så hade det varit bråk på planen.

Som ett ytterligare stöd för riktigheten af Krings påstående kommer slutligen vittnet Lars Munters uppgift, att Anders Andersson skulle fortsatt att springa efter det att Kring avlossat sitt skott emot honom. Enär enligt obducenten utlåtande döden inträdt så godt som omedelbart efter aflossandet af det dödande skottet, så är det tydligt, att därest det var Krings skott som träffat Andersson, han i så fall genast efter skottets aflossande skulle ha stupat. Lars Munter är det andra vittnet, som sett Kring skjuta sitt andra skott och därefter också den ende af alla i målet hörda personer som kan bedöma verkan af hans skott.

Beträffande Krings uppgift att han skulle kastat revolvern i sjön så är den nog med sanningen öfverensstämmande. Vittnena Kranz och Persson hafva ju vitsordat, att det godt kan gå för sig att från den plats där Kring skulle hafva stått, kasta en revolver så långt att den når bråddjupet.

Hvad beträffar att Kring skulle med en batong tilldelat Ferms-Ante ett slag, så ägde denna misshandel rum först sedan Ante stupat och alltså efter hans död, hvarför vid utmätandet af straffet härför åtminstone icke 14 kap. 4§. strafflagen kan tillämpas.

Angående den Söder ågångna misshandeln synes den icke hafva varit af svårare beskaffenhet än att den bör falla under 13§ i 14 kap. strafflagen.

---

Efter ca 1½ timmes öfverläggning afkunnade rätten dom.

Kring förklarades saker till dråp jämlikt 14 kap. 3§. strafflagen (dråp i hastigt mod), till misshandel å obegrafvet lik och till misshandel å Söder däraf sjukdom uppkommit, samt hänvisades för fortsatt rannsakning för stöld af en sparkstötting till Hudiksvalls rådhusrätt.

Danielsson dömdes för resande af lifsfarligt vapen till fängelse i 6 månader, för misshandel å obegrafvet lik till 1 månads fängelse, för misshandel vid samma tillfälle å arbetaren Söder till 2 månaders fängelse och för tidigare misshandel å arbetaren Olsson från Norrbo till 100 kr böter. Med den ådömda bestraffningen skall vidare förenas 45 kr böter, därtill han förut dömts af Bergsjö tingslag häradsrätt, af fängelsestraffen skulle 2 månaders anses verkställda genom den tid Danielsson hållits häktad.

Danielsson och Kring skola, hvem som bäst gällda gitter, ersätta Söders misshandel med 283 kr och därjämte godtgöra statsverket för utbetalda vittneslöner och Kring ensam kostnader för obduktionen å Andersson Ferms lik med kr. 46,80 samt dennes moder med sammanlagdt 100 kr. Hennes anspråk på ersättning för mistad arbetshjälp ogillades af rätten.

För misshandel å Olsson förpliktigades Danielsson att ersätta denne med 75 kr.

De häktades rättegångsbiträden tilldömdes 202 kr hvardera, att förskottsvis utgifvas af statsverket. Beloppen skola återgäldas af de häktade.

Visa om dråpet i Gammelsträng

En visa vill jag sjunga,
om någon lyssna vill för Svenska gossar unga,
hur hälsingelif går till om hur en rasker yngling från sköna Hälsingland
sitt unga lif fått spilla för simpla mördarhand.

Inbäddad mellan bergen vid södra Dellens strand,
där ligger Delsbo socken i en vrå av Hälsingland,
och uti Delsbo socken och i Sjömyra by,
där hjälten i min visa uppfostrad blev förty.

Han hette Anders Andersson 24 år han var,
närsom på pingstdagskvällen till Gammelsträng han far,
men ack du arma yngling vad skall du göra där,
ty upp på denna platsen Din dödsstund kommen är.

Ihop med fem kamrater han cyklade dit på kväll,
blott för att flickor finna han var så glad och säll,
men det blev annan buller när de kom fram,
i stället för en flicka han slöts i dödens famn.

Ty Gammelsträngsbyns pojkar de samlad var ihop,
och Delsboborna mötte med hårda ord och hot,
de tänkte alla skrämma att vända om igen,
ty tre av Delborna ej komna voro än.

Men Anders Ferm som alltid var rask i sina tag,
gav en utav norrborna utav en sten ett slag,
då fick han fler i stället och måste springa fort,
revolver skott det smällde och Anders föll till jord.

De över honom sprungo att slå de andra två,
den ene av dem springer när faran faller på,
den andre han ej springer ty han ett slag erhöll,
utav en spak rätt i huvudet så han till jorden föll.

De båda arma offrene nu med kedjor slog,
Karl Söder var blott svimmad men Anders Ferm han dog,
han var nog nära döden Karl Söder ävenså,
men fick behålla livet fast det gick hårt uppå.

Ack vilka hjälte män som detta göra kan,
med såna grymma vapen kan slå en värnlös man,
som ligger där på marken och är så när förblött,
Karl Söder var blott svimmad men Anders Ferm han dött.

Och den som detta gjorde var Johan Olof Kring,
nu blev han därför straffad och släpad uppå ting,
det var en stackars yngling på endast 19 år,
nu får han sitta inne i hela 10 år.

Den andre Pellpers Ante blott 7 månader får,
den tiden är snart ute han strax ur häktet går,
men det är mycket litet allt för ett sådant brott,
men hade jag fått döma minst 10 år han fått.

Karl Söder är nu botad och uti Svedja bor,
fast det var nära döden för honom som jag tror,
ty han fick, MYCKET plågas och ligga länge sjuk,
nu är han åter botad vid sina sinnens bruk.

Där ser ni unga gossar hur sorgligt det kan gå
när ungdomsblodet blossar, en kula man sig får
när man till andra socknar att fria sig beger,
då kan man mista livet ty det kan hända fler.

Hans fader han är döder men hans moder lever kvar,
som med ett sorgset hjärta begråta får,
den som hon så ömt har vårdat i 24 år.

Och han hade en broder,
som ännu lever kvar,
också en kär farmoder,
också en fosterbror,
de honom alla sörja men mest ändå hans mor,
och runt kring hela bygden var sorgen stor.

Om någon nu vill veta vem visan haver gjort,
så är det hans kamrat som är från samma ort,
som uti Delsbo ligger vid södra Dellens strand,
och snart skall saken sjunka djupt ner i glömskans land.

Materialet utlånat av Ulla Olsson, i Ora
Avskrift: Viveca Sundberg

---

Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62