Morden i Röste 1954

Det mördade paret Stockberg kom från Delsbo, liksom närmaste grannen Artur Fridström. Några hundra meter ifrån hade Gösta snoddas Nordgren vuxit upp. Hans föräldrar kom också från Delsbo.

---

Läs om Mordet på paret Stockberg i Röste 1954, berättat av Leif G W Persson

---

Läs om Gösta snoddas Nordgren, som var uppväxt bara några hundra meter ifrån.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Eko. karta från 50-talet. Det mördade parat Stockberg från Delsbo bodde på Fröstevägen 1181. Närmaste grannen Artur Fridström från Delsbo bodde på Fröstevägen 1183 och några hundra meter därifrån på Hammarbacksvägen 1467 hade Snoddas vuxit upp. Hans föräldrar kom också från Delsbo.

Flygfoto från Röste efter de dramatiska händelserna hösten 1954. Av paret Stockbergs nedbrunna hus återstår endast skorstensstocken, som reser sig framför uthusen i övre vänstra hörnet. Närmaste grannar var Artur Fridström — stugan t. h. — och Mimmi From med brodern Oskar, vars lilla kåk ses hitom landsvägen i nedre högra hörnet. Det infällda porträttet visar Mimmi From.

Den unga modern vaknade av att hennes barn skrek. Hon steg upp ur kökssoffan, makade fram en stol till bordet och lyfte den lille till bröstet. Genom fönstret såg hon ut i den svarta höstnatten och ryste till — av obehag. Hon tänkte på hur ombonat och skönt de hade det här i värmen inne hos föräldrarna i Röste.

Babyn sög och sprattlade, mamman log och hejdade en gäspning. Själv bodde fru Karin Clahr i Bollnäs, sex kilometer söderut, men hon hade rest hem till föräldrarna sedan den förstfödde gjort sin entré. Hon behövde litet vila under moderskapets första tid.

Denna måndagskväll den 13 september 1954 hade fru Clahr varit på ett politiskt möte i Frisksportargården tillsammans med väninnan Doris Selin. Kommande söndag skulle de rösta på riksdagsman till första kammaren. Efter mötet hade de cyklat hem var och en till sitt, men för fru Clahrs del blev det inte många timmars sömn. Klockan var två då hon väcktes av pojkens gny och började amma. En halvtimme senare somnade den lille. Modern bar honom varsamt till hans säng och skulle just krypa ner själv, då hon observerade något underligt genom fönstret.

Vad var det som blinkade? Ett oroligt sken syntes bakom en skogsdunge femhundra meter längre bort, ungefär vid Wickbergsbacken. Nu såg hon eldslågor och rök. Brann det hos Stockbergs? Fru Clahr väckte sin far, lantbrukare Karl Jonsson, och talade om vad hon sett. Han gick fram till fönstret och konstaterade, att det var makarnas Stockbergs hus som stod i lågor. De ringde upp hemmansägare Edvin Wickberg men fick inget svar. Nästa signal gick till byggnadsarbetare Martin Jonsson och väckte dennes fjortonåriga dotter. Hon sprang efter pappan, vilken lovade att omedelbart skynda över till brandplatsen.

Så ringde fru Clahr till brandkåren i Bollnäs, varefter hon klädde sig och följde fadern ut. När de passerade Artur Fridströms stuga femtio meter från den brinnande gården mötte de honom i samma brådskande ärende. Den sextiofemårige sågaren, som i ett kvarts sekel bott närmaste granne med makarna Stockberg, verkade orolig och var endast halvklädd i byxor och skjorta. Han hade just vaknat av att väggklockan slog tre och att något lyste honom rakt i ansiktet. ”Det är en bil på vägen”, tänkte han, men fann skenet så starkt, att han steg upp och tittade ut. Härvid upptäckte han att det brann hos Stockbergs. Även han ringde Wickberg.

• Ser du hur det står till hos Stockbergs, dom tycks vara innebrända båda två, skrek han.
• Ring brandkåren du, så springer jag över, svarade Wickberg.
• Kan du inte ringa själv, jag är alldeles skakis, flämtade Fridström.

Hemmansägare Wickberg hade emellertid genast rusat ut för att förvissa sig om hur det var. Därför uppfattade han aldrig det telefonsamtal som ögonblicket efter kom från fru Clahr.

Martin Jonsson samt två syskon Helge och Inger Nilsson i Dönjegården, vilka sistnämnda observerat eldskenet under en nattlig bilfärd från Bollnäs, var de första som nådde fram till Stockbergs gård. Redan på avstånd hörde de hur takpannorna smällde sönder. Huset var övertänt, det fanns ingenting att göra. Elden var häftigast i köket och på glasverandan, vars rutor sprungit sönder. De elektriska ledningarna låg på marken. 

Fåfänga försök

De sprang runt byggnaden i tanke att träffa på någon av folket i huset, men ingen syntes till. Hade de räddat sig över till Fridström? Nej, även detta hopp grusades då grannen kom och stod lika frågande som övriga ortsbor, vilka nu strömmat till från olika håll. Den lätt panikslagne Fridström hade på vägen väckt flera grannar, bl.a. jordbruksarbetaren Oskar Myrberg, vilken bodde på andra sidan landsvägen, knappt hundra meter från Stockbergs. Samtliga diskuterade hur man skulle rädda de gamla, som man trodde befann sig inne i eldhavet. Ett par av de djärvaste karlarna gjorde några försök att krypa in genom ett fönster i kammaren, men hettan var alldeles för stark. Inte heller visste man om Stockbergs sov i köket eller i kammaren.

Sjuttiotvåårige förre jordbruksarbetaren Johan Olov Stockberg och dennes sex år yngre maka Hilma Karolina, båda infödda hälsingar, hade bott i Röste sedan 1920. Mannen hade varit fullt arbetsför till 1949, då han råkade ut för en olyckshändelse. Han föll från ett hölass och skadade huvudet. Sedan dess besvärades han av åderförkalkning och hade svårt att sköta sig och sina affärer. Han sattes under förmyndarskap av ovannämnde Edvin Wickberg. Efter två operationer för prostatabesvär och bråck höll han sig i stillhet på gården. Balanssinnet var dåligt, minnet strejkade och den gamle blandade gärna ihop personer och händelser. Hustrun var otvivelaktigt den starkare av de två, men hon led av reumatism i ett ben och hade svårt att gå. Dessutom var hennes hörsel nedsatt.

De bodde i ett tvåvåningshus av trä, vars övre etage helt upptogs av vindsutrymme. Nedre botten bestod av förstuga, kök och kammare samt glasveranda. Gården låg strax söder om landsvägen mellan Norrborns tegelbruk och Fröste by. Den närmaste omgivningen utgjordes av tre uthus, en mindre köksträdgård med fruktträd, bärbuskar, potatisland och grönsakssängar samt längre bort av steniga hagmarker och tät buskvegetation.

Brandmännen kom snabbt till platsen i sällskap med polismännen Larz Johanzon och Folke Fröderberg. De bröt upp pardörrarna till den brinnande byggnaden och sökte tränga in, men aktionen misslyckades. Taket och väggarna började rasa, huset med de båda åldringarna var räddningslöst förlorat. Man fick koncentrera sig på att skydda ekonomibyggnaderna.

Vid femtiden på tisdagsmorgonen anlände landsfiskal Ragnar Stenborg-Pettersson i Bollnäs i sällskap med polisman Helge Lindström. Nu hade eftersläckningen pågått så länge att en undersökning kunde göras i de rykande ruinerna. Denna gav omedelbart det fruktansvärda resultat alla befarat. Båda makarna hade förolyckats, deras förbrända kroppar låg i ena kökshörnet dolda av ett halvmetertjockt lager av bjälkar, klädtrasor och sågspån från takfyllningen.

Utredningen klarlade att de sovit i en utdragssoffa av äldre typ. Fru Stockberg anträffades närmast väggen, mannen låg utanför med huvudet i höjd med hennes bröst. Sängen var totalförstörd men madrassen var tämligen oskadad. Elden hade av allt att döma börjat på golvet invid soffans fotända och fått ett ordentligt fäste, innan takbrädorna genombränts och sågspån från trossbottenfyllningen rasat ner och delvis kvävt lågorna. Dessa hade ätit sig fram efter köksgolvet i en viss förutbestämd slinga — ja, så verkade det. Någon måste ha preparerat golvet med en brännbar vätska. Med andra ord: Elden var anlagd!

Denna teori stärktes av att det inte fanns några spår av andra ”normala” orsaker, som kunde ha vållat branden. Radion och kokplattan var inte påkopplade. Det elektriska strykjärnet låg med sladden upplindad kring handtaget och hade alltså inte varit anslutet till väggkontakten. Spisen var tom, där fanns varken brandrester eller aska. Kortslutning var otänkbar, en överspänning på de elektriska ledningarna utesluten.

Två strypsnaror

Tidpunkten för eldsvådeutbrottet kunde fixeras till omkring halv tre på natten, då olika vittnen första gången observerat ljusskenet. Johan Stockbergs fickur hade dessutom stannat på 2.35, det var en bra hållpunkt. Ett tag misstänkte polismännen, att de gamla makarna av egen vilja sökt döden i eldhavet. En mera noggrann undersökning av deras förbrända kroppar gav emellertid ett lika plötsligt som fruktansvärt besked om att de blivit brutalt mördade. Genomsura tygtrasor satt fastvirade kring deras halsar — en okänd gärningsman hade strypt dem.

Strypsnarorna kring de innebrända makarnas halsar i polisens fotografier. Fru Stockberg hade kvävts av ett förkläde (t. v.) vars midjeband (i cirkeln) var avslitet, mannen Stockberg av ett örngott (högra bilden).

Här bör vi kanske inskjuta, att alla dessa detaljerade observationer givetvis inte bokfördes redan under tisdagsmorgonens hastiga översyn av brandplatsen. Man konstaterade, att paret Stockberg mördats och innebränts. Det räckte för att utlösa de första alarmsignalerna till skilda myndigheter. Fortsatta expertundersökningar gav sedan de kompletterande iakttagelser som ledde fram mot en rekonstruktion av det troliga händelseförloppet.

De gamla hade dött kvävningsdöden innan elden bröt ut. Detta fastslogs under onsdagen av obducenten, doktor S. Ranström i Uppsala. I köket hade man anträffat två kuddar, på vilka de dödas huvuden vilade. Den ena var starkt blodbemängd, den andra saknade örngott. Obducenten höll före, att strypsnaran kring mannen Stockbergs hals härrörde från just detta örngott. Hustrun bar över axelpartiet rester av förkolnade klädespersedlar, tydligen från en städrock eller en klänning. Tygtrasan kring hennes hals kom från hennes eget förkläde. Den var virad ett varv kring hennes strupe och fäst med ett midjeband som slitits av. På båda makarna hade snarorna dragits åt mycket hårt och knutits framtill med ett enkelt halvslag.

Rättskemiska laboratoriet i Stockholm upplyste, att det blod som tillvaratagits för undersökning inte varit koloxidhaltigt. Obducentens slutsats blev därför som nämnts, att åldringarna avlidit innan elden börjat och kolos hunnit bildas. För teorin om att ett vålds drama utspelats talade också det faktum, att makarna enligt inhämtade uppgifter vanligen sov med huvudena mot köksingången. När de anträffades låg de i motsatt riktning.

Viktiga frågor återstod emellertid att besvara. Vad hade till exempel den okände mördaren för motiv?

Anhöriga till de döda uppgav liksom ortsborna att de gamla inte haft några pengar förvarade i bostaden. De levde uteslutande på sin pension. Johan Stockberg hade mani på att samla småmynt, som han förvarade i ett litet kassaskrin och gärna visade för besökande. Det rörde sig emellertid om ett ytterst obetydligt belopp. När pensionen kom brukade hustrun gömma undan sedlarna så att maken inte skulle visa även dem alltför öppet. Det hade flera gånger hänt, att gubben slagit sig i slang med kringstrykande nasare, vilka lurat honom i bytesaffärer.

Trots detta pekande ändå vissa omständigheter på att det måste ligga ett rånmotiv bakom den okände våldsmannens dåd. I brandresterna hittades nämligen diverse småmynt, som kunde härröra från det nämnda skrinet eller möjligen från fru Stockbergs portmonnä. Fyra enkronor, tre femtioöringar och ett dussin tjugofemöringar jämte några kopparmynt låg kringströdda i köket.

Mördare utan brådska!

Många släktingar sörjde de så hastigt bortgångna. Bl.a. efterlämnade de en trettiotreårig gift dotter Signe Larsson i Kiruna samt sju syskon. Alla stod handfallna inför polisens fråga om vem som kunde misstänkas stå bakom brottet. Stockbergs hade inga ovänner. Tvärtom var förhållandet till grannarna synnerligen hjärtligt, alla hade varit mycket hjälpsamma mot de två. Ingen av makarna hade uttalat leda vid livet, inte heller antytt att de kände sig hotade av någon. Möjligheten att en person spekulerat i ”framtida” vinst genom deras frånfälle var utesluten; de hade varken liv- eller pensionsförsäkring och de försäkringspengar dottern efteråt uppbar för det brunna huset med lösöre belöpte sig endast till åttatusen kronor. Enligt opartiska värderingsmän täckte detta icke värdet.

De klockslag som nämndes i samband med mordet och branden förbryllade. Man fick ett intryck av att gärningsmannen måste ha varit ovanligt kallblodig och inte alls gjort sig någon brådska. Med ledning av de döda kropparnas maginnehåll fastslog obducenten, att makarna avlidit uppskattningsvis en eller halvannan timme efter sin senaste måltid. Deras dotter Signe Larsson upplyste, att föräldrarna vanligen åt kvällsvard vid femtiden, ibland någon halvtimme senare. Artur Fridström berättade att Johan Stockberg på måndagen besökt honom strax före fem och en kvart senare återvänt hem. Han uppträdde som vanligt. Mördaren skulle alltså ha slagit till mellan klockan sex och halv sju.

Vittnen, som bevistat valmötet i Frisksportargården, hade under hemfärden vid tiotiden sett lyset brinna inne hos Stockbergs. I normala fall släckte de och gick till sängs klockan åtta. Den okände våldsmannen hade av allt att döma stannat kvar i byggnaden, troligen i färd med att leta efter pengar. Det faktum, att ingen observerat branden förrän vid tretiden på natten, måste samtidigt tyda på, att han tagit väldiga risker. Obekymrad om den fara för upptäckt, som hotade i händelse någon granne under kvällen hälsat på hos Stockbergs, hade han tydligen uppehållit sig i mordhuset — med de båda offren — tills efter midnatt, då han anlagt eldsvådan. Denna fräckhet syntes tyda på, att gärningsmannen var en renodlad förbrytartyp med nerver av stål.

De åldriga makarna Stockberg och deras trivsamma hem med prydlig glasveranda — före branden.

Med utgångspunkt från nämnda teori, som kriminalarna i första ögonblicket byggde framförallt på lämnade uppgifter om aktuella klockslag, kom det som en överraskning att vissa misstankar snart började ta form mot en tjuv och alkoholist, som mera sällan visat prov på handlingar av våldskaraktär. Uppslaget sprang fram under den rutinkontroll av lösdrivare, rymlingar och permittenter från fångvårdsanstalter, alkoholisthem och sinnessjukhus, som alltid göres i samband med kvalificerade brott. Härvid upptäcktes att den misstänkte mannen — en trettiotreårig hälsingebo som hette Helge — några dagar före mordet försvunnit från sin arbetsplats i Bollnäs. Eftersom han var villkorligt utskriven från alkoholistanstalt och stod under uppsikt, rapporterades hans frånvaro för lokalpolisen, som snart konstaterade att han återvänt till ett tidigare näringsfång som villatjuv. När en kartläggning av hans förehavanden dessutom visade, att han mordkvällen måste ha befunnit sig i Röste, mobiliserades ett enormt spaningsuppbåd för att få tag i honom.

Polisen kunde följa den misstänktes väg genom en serie inbrott utanför Bollnäs. Vittnen berättade, att han bl.a. var iklädd en jacka av mockaskinn. Detta föranledde tidningarna att döpa honom till ”Mockajackan”. Tiden för hans uppdykande i Röste hade en nästan kusligt exakt överrensstämmelse med klockslagen för vålds dramat. Man hade sett honom stryka omkring i omedelbar närhet av makarna Stockbergs gård mellan halv sex och halv sju på måndagskvällen!

Efterlysningen spreds nu via press och radio över hela Sverige, radiobilar och polishundar sattes in i jakten och stora militäruppbåd mobiliserades att finkamma de väldiga skogsområdena kring Röste, Rengsjö och Arbrå. Mockajackan gäckade emellertid alla ansträngningar. Detta tydde på skuld, ty trots vetskapen om att han var efterlyst för dubbelmord gjorde han uppenbarligen allt för att hålla sig undan. Var han oskyldig skulle han väl ha framträtt, även om han riskerade straff för några inbrott?

Bilden av vad som skett hos makarna Stockberg manades fram i både tidningar och spaningsprotokoll: Mockajackan gör ett inbrottsförsök hos det gamla paret, blir ertappad, slår ihjäl dem och rånar dem på de pengar han hittar, varefter han anlägger brand för att röja undan alla spår. Våldet bakom denna illgärning rimmade visserligen illa med den mörkhårige, magerlagde rymlingens tidigare syndaregister. Men med all sannolikhet hade han varit berusad och saknat kontroll över sina handlingar.

En vecka gick utan någon som helst framgång i spaningarna, men tisdagen den 21 september blev det stor uppståndelse, då den både psykiskt och fysiskt utmattade tjuven infördes på polisstationen i Bollnäs. En lokförare i staden, Evald Persson, hade överraskat Mockajackan i sin sommarstuga vid sjön Varpen i Änga, långt bortom de områden där polis och militär just då spanade. De två kände varandra sedan förut och Persson hade ingen större svårighet att få med kamraten till polisen. Efteråt uppvaktades den rådige lokföraren av länsstyrelsen med en belöning på tvåhundra kronor för sitt resoluta ingripande.

Mockajackan utan alibi

De förberedande förhören blev delvis en besvikelse för mordutredarna. Mockajackan hade under de aktuella dagarna varit så berusad, att han inte mindes någonting. Han kunde redogöra för vissa inbrott fram till lördagskvällen den 11 september och kom ihåg, att han nämnda kväll brutit sig in i en sommarstuga i Röste, där han stulit en liter sprit. Denna hade han druckit ur och under söndagen och måndagen drivit omkring redlös. Han hade sovit i någon lada och sedan givit sig ut på jakt efter mera sprit. ”Det var möjligt” att han varit inne hos Stockbergs, men mördat någon hade han inte. ”I varje fall har jag inget minne av att något sådant har hänt”.

Som alibi var dessa påståenden givetvis värdelösa. Den anhållne visste faktiskt inte om han var skyldig eller ej — en unik men också fruktansvärd situation. Landsfogde Sven Ankar i Gävle begärde honom tills vidare häktad för inbrotten. Under tiden gällde det att få fram bindande — eller friande — bevisning.

Man tog ut Mockajackan på en vallningstur i Röste. Han erinrade sig nu, att han vid tiden för mordet planlöst irrat omkring i socknen i någon dimmig avsikt att komma fram till en ortsbo, som brukade sälja illegal sprit. Vem mindes han inte. När han konfronterades med ruinerna av Stockbergs gård, skakade han på huvudet:

Jag kan inte minnas, att jag har varit här.

Slutligen kan nämnas att han som orsak till flykten angav rädsla för att bli återintagen på alkoholisthem.

Med denna skildring av jakten efter den mordmisstänkte har vi gått händelserna litet i förväg. Som vi redan konstaterat gick det första larmet ut på tisdagsmorgonen den 14 september. Landsfiskal Stenborg-Pettersson meddelade länets polischef, nyssnämnde landsfogde Ankar, vad som hänt och denne varskodde i sin tur Riksmordkommissionen i Stockholm. Härifrån skickades experterna Arthur Larsson och Erik Blomberg upp till Röste, den förre välkänd för våra läsare från flera fall i denna och föregående del av BROTTETS KRÖNIKA. Från statspolisen i Gävle infann sig kriminalarna Erik Rennel, Nils Salomonsson, Gösta Fällström, Gunnar Eriksson och Artur Noland samt från statspolisen i Stockholm landsfiskalsaspirant Axel Morath. Nu följde den noggranna brottsplatsundersökningen och den serie av förhör, vars resultat vi redan tillåtit oss att redovisa.

Medan kriminalexperterna var sysselsatta med dessa forskningar hölls mordplatsen noga bevakad dygnet runt. Strängt taget var det bara en utomstående som dagligen tilläts komma in på gården. De mördade makarnas dotter hade nämligen med polisens goda minne träffat överenskommelse med en grannfru — änkan Vilhelmina From — om att hon skulle få komma och gå som hon ville. Någon måste hjälpa till med potatisplockningen och se till trädgården så att ingenting gick till spillo.

Den gamla rynkiga gumman From hade självmant bett Stockbergs dotter att få göra denna väntjänst. Hon bodde ihop med sin broder Oskar Myrberg, som vi minns från brandnatten. Båda hade uppenbarligen tagit makarna Stockbergs våldsamma död mycket hårt. Under begravningen hade änkefru From till och med väckt uppseende, då hon i svart sorgdräkt trängde sig igenom processionen fram till de närmast sörjande och sedan behöll denna plats även vid sorgeakten framför gravarna. Här lade hon ner blommor på kistorna, mumlade något och torkade sig i ögonen med en vit näsduk.

Sågare söker nattkvarter

Den närmaste tiden efter mordet blev rätt pressande för många ortsbor i Röste, särskilt för dem som redan förut hade en orolig läggning. Dag för dag följde man med spänning polisens fåfänga jakt efter Mockajackan. Så länge denne befann sig på fri fot kunde man befara en ny påhälsning i Röste.

Bland dem som plågades mycket av skräckkänslor var sågaren Artur Fridström. Han blev — som närmaste granne till mordplatsen — svårt chockad av alla ohyggliga upplevelser under brandnatten, och efteråt vågade han inte längre bo ensam i sin stuga. Nu uppsökte han en granne och fick löfte om att bo hos denne en tid, i varje fall tills mördaren infångats.

Så snart Mockajackan blev fast kände sig Fridström mera trygg och flyttade hem igen, men snart var paniken över honom på nytt. Den anhållne vägrade ju erkänna! Alltjämt fanns det sålunda en möjlighet, att han var oskyldig och att den rätte mördaren fortfarande gick omkring på fri fot. Artur bad syskonen Oskar och Vilhelmina att de skulle flytta hem till hans stuga och hålla honom sällskap.

De fann arrangemanget mindre lämpligt, i stället erbjöd de Artur att bo hos dem. Det fanns en bädd ledig i kökssoffan där Oskar sov. Artur accepterade med förtjusning detta förslag. Från och med lördagen den 25 september sov han nu skafföttes med den hygglige grannen Oskar under det att den lika bussiga Vilhelmina låg i kammaren intill. Skräcken för den okände mördaren var borta…

Varje morgon åkte Artur på sin moped till arbetet vid Holmo sågverk i Alfta och varje kväll återvände han till syskonen och deras katt. Oskar var för det mesta hemma, men gick ibland bort på tillfälliga vedhuggningsjobb. Vilhelmina hade sitt att sköta hos Stockbergs, hon pysslade med potatisen och sneglade ibland nyfiket på kriminalexperternas förehavanden. Då och då pratade hon med dem, och de lät henne hållas. Den oförargliga gummans pladder var ett uppfriskande avbrott i det monotona och kyliga filigransarbetet.

Under den gemensamma samvaron på kvällarna var änkan mera tystlåten av sig. När mordet någon gång fördes på tal, var det brodern Oskar som tog upp ämnet.

Det är nog säkrast att flytta från Röste, för annars blir man väl mördad och innebränd, sade han en kväll till Artur Fridström. ”Om dom får tag på den som hade ihjäl Stockbergs borde dom skjuta han”, tillade han.

Några dagar tidigare hade Mockajackan vallats i Röste. Syskonen befann sig bland de mera intresserade åskådarna. Samma kväll uttryckte Oskar en förhoppning, som även den orolige Artur just då gick och bar på:

Det kan väl inte dröja så länge förrän han erkänner.

Så var nu inte förhållandet. Trots upprepade försök vägrade Mockajackan att bekänna mordet. ”Såvitt jag minns är jag oskyldig”, löd hans enständiga men givetvis mycket otillfredsställande svar. Polismännen försökte allt för att fylla ut minnesluckorna i hans grumliga berättelse. Bland annat ville man gärna veta hans ursprungliga ärende i Röste under morddygnet. Vilken ortsbo hade han tänkt uppsöka för att köpa sprit av? Den anhållne gjorde tappra ansträngningar att erinra sig detta, och så småningom fick han med polisens hjälp ur sig namnet.

Det var ingen nyhet för lokalpolisen i Bollnäs att syskonen Oskar och Vilhelmina brukade sälja och köpa illegal sprit, det förekom ofta orgier i deras stuga, och mer eller mindre skumma langartyper hade setts i deras sällskap såväl i Röste som i Bollnäs. Oskar hade dessutom flera gånger omhändertagits för fylleri, senast under den gångna sommaren.

När förhörsledaren nu frågade Mockajackan, om det inte möjligen var deras stuga han letat efter, ehuru han i sitt omtöcknade tillstånd villat bort sig, fick man äntligen det efterlängtade beskedet. Uppgiften gav mordutredarna orsak att höra syskonen på nytt om deras iakttagelser under brandnatten. Möjligheten fanns att Mockajackan verkligen haft kontakt med Oskar och Vilhelmina men sedan glömt det. Uteslutet var det inte heller, att de två under den aktuella måndagen fått besök av någon langare, fast de förtigit detta i rädsla för ett åtal med ty åtföljande böter. Hur som helst så bjöd rutinen, att man inte försummade något uppslag som kunde bidraga till att få fram lösningen, vare sig denna nu fällde eller friade Mockajackan.

Den rynkiga granngumman Mimmi From hjälpte efter branden till med varjehanda i Stockbergs trädgård. Hon var den enda utomstående som — på egen begäran — tilläts komma och gå som hon ville på gården, ehuru hon givetvis inte fick komma för nära själva brandplatsen.

Där fanns ytterligare en anledning att prata med Oskar och Vilhelmina — eller Mimmi, som hon allmänt kallades. Makarna Stockbergs dotter och systrar hade under sina besök i Röste lagt märke till att grannsyskonen då och då hälsade på hos det gamla paret för att låna pengar, ibland även sprit. Det rörde sig vanligen om småbelopp, en femma eller en tia, som Stockbergs alltid fick tillbaka så snart syskonen erhållit sin sjukpension. Varken släkten eller Hilma Stockberg var glada åt denna trafik. När polisen hörde talas om saken, ville man gärna veta om Oskar eller Mimmi — kanske båda? — hade besökt de gamla i något liknande ärende även under morddagen och därvid eventuellt observerat något som kunde ha intresse för utredningen.

En orolig broder…

Måndagskvällen den 4 oktober — tjuguett dygn efter dubbelmordet i Röste — möttes Artur Fridström vid hemkomsten från arbetet av en ovanligt uppriven och nervös Oskar Myrberg.

• Nu har dom jäklarna varit här och hämtat Mimmi och sen kom dom tillbaka och hämta mej också.
• Jaså, vad ville dom dej då? undrade Artur. Han förstod att det var polisen som haft syskonen i förhör om deras spritaffärer.
• Dom ville veta om den där Mockajackan var hos oss samma kväll Stockbergs dog.
• Den frågan var väl lätt att svara på, sade Artur.

Oskar gav inget besked men berättade att han uppmanats infinna sig till fortsatta förhör i Bollnäs följande morgon.

Till Arturs stora förvåning blev kamraten under kvällen alltmera orolig. Han gick av och an i köket. Det var tydligt, att han ängslades över Mimmis frånvaro.

• Nu har väl den jäkeln talat om hela fan, sade han, då de skulle gå och lägga sig.
• Vad menar du med det? Frågade Artur men fick bara ett obegripligt mummel till svar.

Oskar sov inte en blund under natten, han låg och väntade på systern, som aldrig kom. Av någon orsak kvarhölls hon på polisstationen.

Nästa morgon gick Oskar tidigt hemifrån.

• När du kommer hem ikväll ger du väl katten mat, sade han till Artur.
• Asch, inte behåller dom väl dej också, ta det lugnt du och säg sanningen bara, så ordnar saken upp sig, tröstade Artur.
• Nej, det är nog bäst man sticker från hela helvetet och åker till Arboga, sade Oskar. (Han hade en släkting där.)

Så drog han sig bort mot hållplatsen, medan Artur startade sin moped för att åka till jobbet. Han funderade mycket över den andres rädsla för polisen, men var övertygad om att båda syskonen skulle vara tillbaka i hemmet på kvällen igen. Artur behövde så väl deras sällskap, det tog bort hans egen fruktan för den mördare som alltjämt var fri.

Men när han samma tisdagskväll kom hem var det bara katten som tog emot!

Något hade alltså inträffat — men vad?

Förhörsledare var förutnämnde överkonstapeln Erik Rennel vid statspolisen i Gävle, en av Sveriges skickligaste kriminalexperter, vars ihärdiga tålamod och psykologiskt träffsäkra röntgenblick bidragit till uppklarandet av åtskilliga mycket komplicerade brott. Det är i första hand hans ovanskliga förtjänst att mordgåtan i Röste bringades till definitiv lösning, men mycket av äran faller också på hans kunniga medarbetare, som vi förut presenterat.

Så snart Mimmi på måndagsmiddagen förts in på polisstationen hördes hon av Noland om de spritaffärer hon och brodern sysslat med. Hon erkände genast, att såväl hon som Oskar minst ett tjugutal gånger sålt och köpt olaglig sprit. Uppgiften gav polisen anledning att hämta även brodern, som hördes av Rennel och i stort sett bekräftade vad Mimmi sagt.

…och en bråkig syster!

Efteråt skjutsade man Oskar till Röste igen. Däremot kvarhölls Mimmi för några frågor angående syskonens eventuella sprit- och penningtransaktioner med Stockbergs. Detta förhör inleddes vid sextiden och blev rätt dramatiskt. I varje fall gav det nyheter som totalt överrumplade polismännen. De var inte alls förberedda på de svar som Mimmi gav och betecknande är, att man inte hade en tanke på att sätta upp något ”dialogprotokoll”, än mindre att spela in det hela på stålband. Det började som ett rent rutinförhör med Rennel som förhörsledare, assisterad av Eriksson och Noland.

Nästan omedelbart fick alla tre ett intryck av, att den förut så talföra kvinnan nu blivit mera tillknäppt. Hon började sväva på målet och pratade hit och dit. Det framstod som uppenbart att hon försökte dölja något.

Man frågade henne när hon senast besökt makarna Stockberg. Mimmi skruvade på sig, hon kände sig mycket besvärad och virrade fram och tillbaka. Rennel betonade vikten av att hon talade sanning, i annat fall riskerade hon att bli kvarhållen i finkan över natten.

Då reste sig Mimmi och sade:

• Jag ska gå hem!

Förhöret hölls i Luftskyddscentralen under poliskontoret, och innan kriminalmännen hann fatta vad det var frågan om, hade Mimmi hunnit ut i korridoren. Noland sprang ifatt henne och skulle hejda henne, men hon spjärnade emot, ryckte och slet för att komma loss. Rennel skyndade till och med förenade ansträngningar fick de henne tillbaka på förhörsbänken. Den seniga gumman var alldeles vild och visade sig äga en styrka som ingen tilltrott henne. Efter en stund lugnade hon sig dock.

Detta plötsliga utbrott befäste ytterligare kriminalarnas intryck, att det var något väsentligt Mimmi förteg. Rennel blev fundersam och gick in i ett närliggande rum. Här ringde han upp landsfogde Ankar i Gävle. Han berättade om Mimmi Froms märkliga beteende och frågade vad som borde göras.

Mitt i samtalet kom Eriksson in och viskade en häpnadsväckande nyhet:

• Nu säger hon att hon var hos Stockbergs klockan sju på mordkvällen!
• Det är inte möjligt, nästan skrek Rennel. ”Då var de ju mördade. I så fall måste hon ha varit den sista som sett dem i livet”.

Landsfogden fick besked om denna plötsliga vändning och gav order om att Mimmi skulle anhållas.

När Rennel meddelade henne, att hon måste stanna över natten, blev hon rasande och började sparka polismännen på benen. Hon skrek så att det hördes ut på gatan. När man skulle föra henne till arresten spjärnade hon emot allt hon orkade.

Efteråt kollationerade kriminalarna sina intryck. De hade samma uppfattning: Mimmi From var en kvinna med mycket, mycket dåligt samvete.

Och hemma i Röste låg hennes broder Oskar sömnlös bredvid Artur Fridström och mumlade:

• Nu talar väl den jäkeln om hela fan.

På tisdagsmorgonen infann sig Oskar lydigt hos polisen för att höras på nytt. Rennel upplyste honom om vad Mimmi sagt föregående kväll om sitt besök hos Stockbergs. Oskar hade ingen aning om detta. Han hade inte sett systern gå ut under mordkvällen, förklarade han.

Han uppträdde och svarade emellertid så virrigt, att vem som helst kunde förstå att han ljög. Hårdare ansatt medgav han också, att Mimmi varit över hos Stockbergs. Hon hade gått vid sjutiden och återvänt en timme senare.

• Vad gjorde hon där?
• Det sa hon inte.

Oskar försäger sig

En stund senare berättade han — och nu under tårar — att systerns ärende varit att låna pengar, som de skulle ha till pilsner nästa morgon.

• Men hon sa väl något om hon fick några pengar?
• Nej, hon sa bara att dom va dö!

Kriminalarna nästan hoppade ur stolarna.

• Sa hon att dom var döda?
• Ja, det sa hon, då hon kom hem. Och en tia hade hon med sig, den hade hon fått låna, snörvlade Oskar.

De tre förhörsmännen vågade helt enkelt inte tro på vad Oskar sagt. Det verkade så fantastiskt med dessa motsägande uppgifter om att Mimmi skulle ha hittat Stockbergs döda men ändå lånat pengar av dem! Man visste inte hur man skulle tolka det hela. Oskar hade väl missuppfattat alltsammans? Det dröjde förresten inte lång stund förrän han ändrade sig. Mimmi hade gått till Stockbergs först klockan tio på kvällen och återvänt vid midnatt. Då hade hon en tia, några småmynt och diverse kläder med sig, bland annat en kofta, ett par kjolar, en kappa, skor och strumpor.

Rennel vädrade nya lögner från Oskars sida och gjorde denne alldeles förskräckt, då han föreslog att de genast skulle bila över till Röste och hämta dessa föremål. Nej, det ville inte Oskar vara med om. Han tog nu tillbaka allt han sagt. Systern hade inte haft någonting alls med sig hem, inte heller hade hon sagt något om ”att dom va dö”. Detta sistnämnda framhöll Oskar särskilt noga och flera gånger. Han hade börjat inse att han försagt sig.

Man tog en paus. De lätt omtumlade kriminalarna anade kanske vartåt det lutade. Hur som helst, så hade detta förhör plötsligt blivit en oerhört väsentlig angelägenhet, inte minst för Mockajackan som satt i en cell bredvid förhörsrummet. Man beslöt sig för att i fortsättningen spela in alla frågor och svar på stålband, men i väntan på magnefonapparaten hölls ett nytt kortare förhör med båda syskonen.

Nu hade Oskar tydligen glömt vad han nyss återtagit, sålunda upprepade han att Mimmi varit över hos Stockbergs två gånger. ”Dom är dö nu, det är gjort nu”, sade hon vid hemkomsten första gången och uppgav att hon strypt makarna.

• Varför gjorde du så? hade brodern frågat.
• Bry dig inte i sånt du, du behöver inte vara rädd. Hon är stark Mimmi när hon blir sinnig, skulle systern ha svarat.

Vid tvåtiden hade hon gått ut igen och tagit med sig en flaska fotogen. Då hon återkom sade hon:

• Det brinner hos Stockbergs nu, det är jag som tänt på. Samtidigt visade hon brodern en sedel och några småmynt.

De uppgifter Oskar lämnade blev som vi förstår själva uppslagsänden till den nya och sensationella lösningen av mordgåtan. Många oklara punkter återstod emellertid alltjämt, det gällde att nysta vidare.

Förhöret med Mimmi gav ingenting, hon var på sin vakt nu. Hennes fatala felsägning under gårdagsförhöret, då hon berättat om sitt besök hos Stockbergs, hade tydligen givit henne en tankeställare. Nu tog hon tillbaka denna uppgift, hon hade inte sett det gamla paret på en hel vecka innan de hittades döda.

Oskar Myrberg vinkar — med dold ängslan — glatt adjö till grannarna i Röste, då han första gången hämtas i polisbil till förhören.

Sju timmars dialog

Uppklarandet av dubbelmordet i Röste bygger i första hand på de stålbandsinspelningar som gjordes vid de fortsatta förhören med Oskar Myrberg och Mimmi From under denna tisdagseftermiddag den 5 oktober. Dramat i Hälsingland — utspelat hösten 1954 — ligger oss nära i tiden, att de flesta läsare väl redan från början haft ett klart minne av vilka som var de skyldiga. Däremot torde det vara mindre känt, hur polisen nådde fram till sanningen och på vilka premisser de fällande domarna senare grundade sig.

Megafoninspelningarna omfattar sju timmars dialogförhör — i protokollform 260 sidor. De utgör detta brottmåls centrala punkt och bjuder på en fascinerande dramatik. Samtidigt är det på något sätt beklämmande att höra dessa två efterblivna syskon svara på de tusentals frågor som riktas till dem. Förhörsmännen arbetade systematiskt, men också vänligt. Deras tålamod var oändligt, ideligen körde de fast på de förvirrade syskonens sätt att blanda ihop begreppen, men det var bara att börja om från början igen.

Uppgiften var hela tiden ytterligt ömtålig, det var som att prata med två små barn. Det gällde att undvika vägledande frågor. Man fick gå fram mycket varligt för att kunna få spontana svar och samtidigt kunna skapa en klar redogörelse av de många gånger mycket osäkra och tveksamma svaren.

Aldrig förr i svensk kriminalkrönika torde ett förhör, återgivet med tekniska hjälpmedel, ha spelat en så väsentlig roll i ett brottmål som i just detta fall. Vi kan endast beklaga att vi på grund av utrymmesbrist tyvärr inte kan återge inspelningarna i sin helhet. Några väsentliga glimtar från framförallt de första förhören har vi emellertid tecknat ned i något förkortad form.

Man började med Oskar, han hade säkert mer på hjärtat och var mindre ”knivig” än systern. Innan vi emellertid övergår till detaljförhöret bör det upplysas, att vi här och var måst göra stora ”hopp” i dialogen och att vi endast refererat de väsentligaste samtalen. Dessa är ordagrant utskrivna från stålbanden och sålunda återgivna i talspråk.

Rennel:
Vi har idag tisdagen den 5 oktober 1954. Klockan är 13.30. Vi befinner oss på polisstationen i Bollnäs och ska anställa förhör med Oskar Myrberg från Röste i Bollnäs. Närvarande blir Rennel, Eriksson, Fällström och Noland. Vi tänkte att vi skulle ta å prata om de här på nytt igen va vi tala om förut. Vill du ta å berätta riktigt riktigt för oss här . . . nu Myrberg hur de gick till . . . vad du vet om alltihop de här . . . Va Mimmi har sagt dej å villka tider hon va borta å sånt . . . den här kvällen som vi har talat om. Ta å berätta riktigt från början precis hur de är.

Oskar: Mordkvällen?

Rennel: Ja just de. De är ju mordkvällen vi rör oss om. Å så pratar du högt å ordentligt så vi hör allihop för att . . . Fällström här han hör kanske inte annars . . . han sitter lite längre från . . . tala högt och tydligt. Du har sagt oss vissa saker här men ta nu å berätta de alltihop utan att vi ger dej nå ledtrådar så får vi höra hur de ligger till. Precis sanningsenligt som du skulle kunna berätta de . . . utan nå tillägg . . . De är inte nå farligt de här . . . du har sagt att du var rädd men vi har sagt de förut att du behöver inte vara rädd om du bara talar om sanningen . . . Säj nu precis som de är. De är ju bara Eriksson å vi här . . . å Fällström.

Oskar: Ja hon gick klockan sju.

Rennel: Gick hon klockan sju? . . . Mimmi?

Oskar: Jaa

Rennel: Jaa. Vet du om dagsnyheterna hade börjat?

Oskar: Neej.

Rennel: Hur vet du de?

Oskar: Ja hörde dom sedan ja.

Rennel: Hörde du dom sen? . . . Jaha. Vilken kväll va de? . . . Som hon gick klockan sju?

Oskar: De va månda de.

Rennel: Va de månda?

Oskar: Jaa.

Rennel: Va de de som du kalla för mordkvällen nyss de?

Oskar: Jaa.

Rennel: Jaa . . . Prata lite högre är du snäll . . . Du hör att ja pratar högt. Hur dags kom hon tillbaka?

Oskar: Ja hon var väl . . . Ja . . . lite före halv åtta.

Rennel: Innan hon gick sa hon va hon skulle göra eller vart hon skulle gå eller så?

Oskar: Hon skulle gå te Stockbergs.

Rennel: Va sa hon att hon skulle göra där?

Oskar: Ja, de san’te hon åt mej . . . va hon skulle göra int’.

Rennel: Vet du inte va hon hade för ärende?

Oskar: Neej.

Rennel: Nehej. Jaa, så kommer hon tillbaka . . . strax före halv åtta.

Oskar: Jaa.

Rennel: Ja, säjer hon nånting då när hon kommer tillbaka?

Oskar: Ja hon skulle gå tillbaka igen då.

Rennel: Va svara du på de då?

Oskar: Ja, du har ju vare dit en gång sa ja . . . du behöver int’ gå dit nå mer då.

Rennel: Prata lite högre är du snäll . . . Du behöver inte alls vara rädd ser du, de är inge farligt.

Oskar: Hon skulle gå dit ett tag till.

Rennel: Jaa . . . tyckte inte du de va konstigt då . . . nu brukar ju lägga er ve halvåttatiden sa du.

Oskar: Joo.

Rennel: Jaa . . . Va svara hon på de då?

Oskar: Ja . . . de . . . svara hon inte just nå på.

Rennel: Hur mycke var klockan när hon gick på nytt då? . . . När hon gick andra gången till Stockbergs? . . . Hur mycke var klockan då ungefär?

Oskar: Jaa hon var . . . jaa . . . nietiden.

Rennel: Så hon var hemma ungefär en å’n halv timma då?

Oskar: Jaa.

Rennel: Hur länge var hon borta sen då?

Oskar: Jaa hon var väl borta en . . . ja . . . ett par timmar . . .

Rennel: Ett par timmar?

Oskar: Jaa.

Rennel: Fundera inte du var hon va då?

Oskar: Johoo . . .

Rennel: Hur mycke var klockan när hon kom tillbaka igen?

Oskar: Jaa . . . hon va väl . . . Ja . . . hon va väl . . . tvåtiden då . . .

Rennel: Vid tvåtiden? Jamen du sa ju nyss att hon gick ve nietiden på kvällen.

Oskar: Jaa

Rennel: Å så sa du att hon va borta ett par timmar?

Oskar: Jaa . . .

Rennel: Men ifrån nie till två de blir ju . . . fem timmar de.

Oskar: Ja . . . ja hon va nog . . . hon va nog två å . . .

Rennel: Jaha . . . Var hon borta så länge?

Oskar: Jaa.

Rennel: Sov du under den tiden eller . . . låg du vaken då?

Oskar: Nää ja sov men ja . . . vakna . . .

Rennel: Jaha . . . Ja, va sa hon då när hon kom hem då?

Oskar: Hon sa ingenting.

Rennel: Nej . . . sa du nånting då?

Oskar: . . . nää . . . ja, ja fråga na var hon ha vare . . .

Rennel: Jaa?

Oskar: Jaa . . . jaa . . . hon tala inte om.

Rennel: Nehej . . . Va sker sedan . . . nästa då? . . . Va händer sen . . . går hon å lägger sej eller va . . . är hon kvar uppe eller går hon ut igen eller va . . .

Oskar: Nää . . . hon . . . hon la sa sen

Rennel: Va sker sen då?

Oskar: Jaha . . . jaa . . . de va ju brasa då . . .

Rennel: Va de brasa då?

Oskar: Jaa.

Rennel: Hur fick du veta de?

Oskar: Joo . . . jaa . . . de . . . på morron mena ja.

Rennel: Jaja, men hur fick du veta att de brann?

Oskar: Ja han kom å väckte ma Fridström.

Rennel: Kom Fridström å väckte dej?

Oskar: Jaa.

Rennel: Jaha.

Oskar: Knacka på fönstre.

Rennel: Var de först genom honom du fick veta att de brann då?

Oskar: Jaa.

Rennel: Va de ingen annan som tala om de fö . . . före honom?

Oskar: Nää.

Erik Rennel vid statspolisen i Gävle var skicklig förhörsledare.
I en SVT intervju på 80-talet berättar Erik Remmel följande…

”Dom va snälla . . .

Här tog man en paus så att Oskar skulle få litet mat och tid att reda ut sina något oklara begrepp om de aktuella klockslagen för systerns besök hos makarna Stockberg. När förhöret återupptogs, koncentrerade man sig på att om möjligt få veta vad Mimmi sagt rörande dessa båda visiter i mordhuset, och om hon verkligen efter första besöket yttrat: ”Dom är död nu”.

Rennel: Nu har du berätta lite grann här i går som du inte nämnde nyss om . . . va som skett med Stockbergs . . . som Mimmi har sagt till dej. Ja vill att du nu ska berätta alltihop ordentligt förstår du . . . gör de nu riktigt sanningsenligt. De va ett yttrande här som ja vill att de ska komma från dej själv.

Oskar: Första gången?

Rennel: När hon kom hem efter första besöket från Stockbergs . . . då sa hon nånting . . . Va sa hon då för nånting?

Oskar: Ja, hon sa hon skulle gå tillbaka igen.

Rennel: Jaa de sa du nu här . . . men tidigare så sa du nånting . . . hur de va med Stockbergs.

Oskar: . . . Jaa . . .

Rennel: De tycker ja är en så väsentlig sak så de skulle du kunna få fram.

Oskar: Dom var . . .

Rennel: Säj nu, de är inge farligt . . . tala om sanningen . . . du vet här att du ska tala sanning Oskar . . . du behöver inte va rädd . . . Va?

Oskar: Nää . . .

Rennel: Jaa, va sa hon då? . . . Va?

Oskar: Hon sa hon skulle gå dit te Stockbergs.

Rennel: Jaa . . . men . . . men . . . När hon kom hem va sa hon då?

Oskar: Jaa hon . . .

Rennel: Va? . . . Du har sagt de förut här till oss . . .

Oskar: Näää . . . har ja de?

Rennel: Jaa, de har du gjort.

Oskar: De kommer ja inte håg.

Rennel: Jodå . . . de måste du minnas . . . de här är ju viktiga saker förstår du från den här natten . . . Du satt å grina då, å va lessen eller grät . . .

Oskar: Jaa . . .

Rennel: Jaa . . . Du sa att du var rädd för Mimmi här . . . för att du tala om’et. Säj nu sanningen. Vi . . . vi tröstar dej att du behöver inte vara rädd för någon . . . varken för Mimmi eller för oss eller nån annan . . . om du bara talar sanning . . .

Oskar: Joo . . .

Rennel: Tidigare så har du sagt här att när hon kom hem här första gången så sa hon ”Dom är död nu”.

Oskar: Jaså, jaha.

Rennel: Jaa? . . . Hur är de me de . . . berätta nu . . . De ä en väldigt viktig sak de förstår du . . . ja tycker de är konstigt att . . . hur va de me de när hon kom hem . . . första gången? Sa hon de eller har du ljugit de?

Oskar: Ja har int’ ljuge de.

Rennel: Har du inte ljugit . . . Är de sant att hon sa så?

Oskar: Jaa.

Rennel: Hur sa hon då när hon kom hem?

Oskar: Hon sa dom va dö.

Rennel: Att dom va dö?

Oskar: Jaa.

Rennel: Va sa . . . sva . . . svara du på de då?

Oskar: Ja, har du haft ihjäl dom då sa ja . . . Nja . . . Jaa sa hon.

Rennel: Jaa. Va svara du då? . . . Va sa du då?

Oskar: Va skulle du göra de för, sa ja . . . var du okonta me dom på nå vis å . . . sa jag åt na . . . Nää de va ja väl inte sa hon . . . Ja . . . de . . . då ska du väl inte bära dej åt så där då int’ sa ja.

Rennel: Jaa? . . . Va svara hon på de då?

Oskar: Ingenting.

Rennel: Ingenting?

Oskar: Nää.

Rennel: Men tyckte inte du de va kusligt . . . att hon kommer hem å berättar att hon . . . att dom va dö?

Oskar: Joo.

Rennel: Du kände ju Stockbergs så väl?

Oskar: Jaa.

Rennel: Du har sagt här te oss att du tyckte om dom också . . . dom var så snälla.

Oskar: Jaa dom va de.

Rennel: Dom var snälla ja . . . Men . . . när . . . sa hon ingenting om va hon hade komme ihop se me dom om . . . va orsaken va till att hon hade haft ihjäl dom?

Oskar: Nää.

Rennel: Sa hon nånting vem hon hade ihjäl först?

Oskar: Neej . . . Hon san’te de heller.

Rennel: Neej. Sa hon på vilket sätt hon hade haft ihjäl dom?

Oskar: . . . nää hon san’te de heller.

Rennel: Om hon hade slagit ihjäl dom eller stuckit ihjäl dom eller . . .

Oskar: Nää . . .

Rennel: Ja tyckte du sa en gång tidigare här att hon . . . hon sa att hon hade strypt dom? . . . Va de fel de när du sa de då? . . . Jaa, ja bara vill veta va som är sant å inte sant ser du . . . Men vart du inte rädd då?

Oskar: Joo . . .

Rennel: Trodde du de va sant de här . . . när hon kom hem å beräätta de?

Oskar: Nää . . . de trodde ja inte . . . heller . . . att de va sant inte.

Rennel: Nehej. Men de fick du ju bekräftelse på så småningom att de va sant att dom va dö?

Oskar: Jaa.

”Dom fråga inte”!

I fortsättningen berättar Oskar — efter otaliga frågor — hur Mimmi före sitt andra besök letat efter fotogen, som de hade i en butelj i köksskåpet. Han begrep, att hon ämnade tända eld i grannhuset.

Förhöret kom så in på huruvida systern nämnt något om mordbranden då hon kom hem på natten.

Rennel: Säj . . . säj hur hon sa när hon kom hem?

Oskar: Ja, de brinner ve Stockbergs.

Rennel: De brinner ve Stockbergs . . . vart inte du förskräckt då å rusa upp . . .

Oskar: Joo . . .

Rennel: . . . de kunde ju nbörjat  brinna hos er också . . . Va?

Oskar: Jaa, de har de kunna . . . förstås.

Rennel: Jamen tyckte du inte de va hemskt de att din egen syster har först gått å haft ihjäl dom här Stockbergs å sen går å tänder eld på de? . . . Reagera du inte å ville flyga upp å . . . sa du inte till henne ”Va i herrans namn har du gjort, Mimmi”?

Oskar: Nää, ja gjorde inte de.

Rennel: Men tyckte du inte de va hemskt?

Oskar: Joo.

Polisman Eriksson: Var du rädd för henne?

Oskar: Jaa nästan . . . de får man väl vara jämt nästan.

Rennel: Jaa, men ja tycker du skulle blivit hemskt rädd när du fick veta de här.

Oskar: Joo, ja ble ju de.

Rennel: Jaha . . . Hade hon me sej nånting från Stockbergs?

Oskar: Nää.

Rennel: Men tidigare så har du sagt att hon hade me sej nånting därifrån?

Oskar: Ja pengar möjligtvis . . . de har ja ju sagt en gång.

Rennel: Jaa men de ä väl nånting de också . . . Men berätta de va du vet om den detaljen . . . Hur vet du att hon hade me sej pengar därifrån?

Här följde ett längre samtal om hur Mimmi vid hemkomsten skulle ha visat brodern en sedel och diverse småmynt, som hon stulit av Stockbergs. Oskar trodde att det rörde sig om tjugu kronor men var osäker på valörerna. Han blandade dessutom ihop denna händelse med en annan dag, då de tillsammans räknat över sina sjukpensionspengar. Det gick sålunda litet knaggligt.

Efter en stund sköt kriminalarna in sig på andra frågor. Varför hade Oskar förtigit allt detta, då han första gången hördes — omedelbart efter branden?

Rennel: Har du pratat me Mimmi om branden efteråt?

Oskar: Nää.

Rennel: Ingenting?

Oskar: Nää.

Rennel: Har hon inte sagt åt dej att du inte fick tala om de här va du visste?

Oskar: Nää de han’te hon sagt.

Rennel: Jamen varför tala du inte om de första gången du blev hörd då? . . . Va? . . . Oskar svara på de . . . Du vet att statspolisen var hem å hörde dej på ett tidigt stadium alldeles efter branden.

Oskar: Jaa.

Rennel: Varför tala du inte om de att Mimmi hade var’t dit på natten? . . . Att de va hon som hade gjort de.

Oskar: De vet ja inte om dom fråga . . . om de nå inte.

Rennel: Va?

Oskar: De va naturligtvis den här brännvinshistoria då . . . dom fråga över.

Rennel: Jaa men dom fråga väl om branden också?

Oskar: Neej . . . de gjorde dom inte.

Rennel: Joodå . . . ja har sett papper på de . . . ser du, så visst har dom väl frågat?

Oskar: Nää de kommer ja inte håg.

Rennel: Jo, du . . . har du inte varit rädd för Mimmi på nåt vis? . . . De där kom väl upp i samband me att du tyckte de va konstigt att Fridström . . . han har ju legat hemma hos er . . .

Oskar: Jaa.

Rennel: De verka lite barockt här . . . hon va den som skulle haft ihjäl Stockbergs å så törs inte Fridström ligga hemma . . . så går han å ligger där hos er? . . . I samma hus som mördaren bor.

Oskar: Jaa . . . ja kunna väl inte neka’n heller?

Rennel: Nej, nej . . .

Eriksson: Är hon stark Mimmi?

Oskar: Stark? Jaa de gånger hon blir som elakast inne så . . .

Rennel: Har hon sökt å slå dej nån gång?

Oskar: Jaadå . . . för sjutton ja.

Rennel: Va?

Oskar: Jaadå. Hon tog ett veträ åt mej ett tag . . . men de . . . de ä naturligtvis . . . ja, java lite . . . men hon var ju dum hon å då . . . ja va ju lite så där . . . så där sne då så . . . de går inte ja från men . . . för de så . . . hon reta ju mej.

Rennel: Tror du att hon kan ha gjort de här själv?

Oskar: Ja, de vet ja inte.

Rennel: Vet du inte? . . . Jamen du som har stått händelserna så nära måste väl veta om hon har vart ensam eller om hon har haft nån hjälp? De måste ju du veta om.

Oskar: Ja inte . . . inte har då ja vare dit inte . . . så de så . . . de tar ja på min ed.

Rennel: Har någon annan varit dit?

Oskar: De vet ja inte heller . . . så de tar ja då på min ed å.

”Var du med också, Oskar?”

Förhörsmännen var tveksamma om Mimmi verkligen varit ensam. Hade inte Oskar — eller någon annan — hjälpt henne? Hans svar blev nu mera ängsliga — han ville veta hur mycket systern ”tatt på sej”.

Rennel: Kan du ta mej i hand på de att du inte vart me dit?

Oskar: Ja, för fan, ja.

Rennel: Är de säkert de?

Oskar: Jaa, de är säkert . . . de är absolut säkert.

Rennel: Var du inte me dit någon gång?

Oskar: Nää . . . nää, ja han’te varit dit.

Rennel: Är de säkert va du har berättat här om Mimmi nu då?

Oskar:  . . . jaa . . . de är de . . .

Rennel: Jamen de lät inte lika övertygande . . . är de säkert va du har berättat om Mimmi nu eller har du ljugit nånting här?

Oskar: Neej.

Rennel: Titta på mej nu å säj . . . är de sanning de du har berättat om Mimmi här?

Oskar: Jaa.

Rennel: Kan du stå inför domaren å berätta likadant? . . . Me handen på bibeln?

Oskar: Jaa de ja har berättat . . . de ja har sagt . . .

Rennel: Kan du stå å säja de mot Mimmi också?

Oskar: Ja de kan ja väl.

Rennel: Ja . . . ja har inte sagt att du behöver, men ja frågar om du kan de?

Oskar: Jaa de kan ja.

Rennel: De är ingenting du har hittat på detta?

Oskar: Neej . . . för fan.

Rennel: De här är ju liktydigt me förstår du att de är Mimmi som har haft ihjäl makarna Stockberg . . . Inte sant?

Oskar: Ja, han’te hon tage på sa de?

Rennel: Det svarar inte ja på. Jag vill bara veta din berättelse.

Oskar: Jaa.

Rennel: Är de sanning de du har berättat för oss. Om Mimmi har tatt på sa’t, de får inte du veta förstår du.

Oskar: Neej.

Rennel: Är de sanning de du har sagt nu? . . . Titta på mej . . . Titta på mej. Är de sanning va du har sagt nu?

Oskar: Ja, de ja har berätta de så . . .

Rennel: Jaa. De är ju de de är frågan om . . . Men om Mimmi nu skulle säja att du ljuger, va skulle du säja då?

Oskar: Jaa, men hon naturligtvis . . . när ni säjer att . . . då måste hon väl ha tage på sa de där hon då.

Rennel: Nej men . . .

Oskar: . . . Å ni forsker ur mej så in i helsike.

Rennel: Ja, du ska svara på min fråga . . . om . . . ja säjer om Mimmi skulle säja till dej här att du ljuger när du har berättat de här . . . va skulle du svara då?

Oskar: Neej, de gör ja inte, säjer ja.

Rennel: Du har sålunda inte ljugit?

Oskar: Neej.

Rennel: Har de gått till på det här viset eller är de nånting du förtiger eller har du ljugit nånting eller . . . du har ju berättat de en en gångå tatt tillbaka de förut . . . Du måste tala sanning förstår du. De här är ju viktiga saker. De är två människor som bragts om livet å så har en gård tänts på . . . de får man inte ljuga om förstår du . . . Förstår du de Oskar?

Oskar: Jamen . . . men ni sa ju . . . ni sa ju före att ni har hört henne å ni vet va hon har sagt.

Rennel: Javisst men vi har inte sagt va hon har sagt inte. De är frågan om va du har å säja . . . de e din berättelse de är frågan om. Sitt inte å krångla nu utan säj hur de är Oskar. Va är de som är sanning å va är de som är lögn? Är du rädd för nånting? Ibland så har du så hemskt bra reda på dej å sen så . . . fabulerar du . . . De e så många underliga ting i din berättelse förstår du så man blir fundersam. Är de sanning de du har berättat här?

Oskar: . . . Jaa i fall om hon har tage på sa de där så . . .

Rennel: Vi bryr oss inte om, om hon har tatt på sa eller inte . . . du behöver inte bry dej om va hon har gjort . . . utan de är bara frågan om va som är sanning . . . De är de som är frågan . . . Kan du inte vara så pass renhårig Oskar så du säjer va de e som är sanning här? . . . Titta på mej . . . Är de sanning? . . . Eller ljuger du? . . . Mimmi hon får svara för sitt förstår du väl. Du ska bara svara för din del här . . . å berätta sanningen.

Oskar: Sen lär ni sätta dit mej på de här . . .

Rennel: Nej de är inte . . . de är inte frågan om å sätta dit dej . . . utan har du . . . talar du sanning bara så är deinte så farligt för dej.

Oskar: . . . Ja, ja har gjort de, Rennel.

Rennel: Ja . . . De e mycke som man inte blir klok på här förstår du Oskar . . . Varför tog du tillbaka förra gången här på förmiddan? Du berätta att hon hade haft ihjäl Stockbergs. Men sen tog du tillbaka här å satt å slog näven i bordet å svor på . . . så sa ”ta mej fan” att de e så och så. Varför gjorde du så då? Vem är du rädd för? Är du rädd för oss fyra poliser här, som sitter, Eriksson, Noland, Fällström å jag? Va? . . . Ser vi farliga ut?

Oskar: Nämen ja är rädd . . . att ni ska försöka sätta dit mej på’n där mordbrann.

Rennel: Neej men de behöver du inte va rädd för om du inte har med de å göra, så behöver du inte va rädd dör de.

Oskar: Ja han’te alls nå me å göra.

Mimmi ”på låtsas”

Förhörsmännen hade på känn att Oskar trots allt förteg något väsentligt om sin egen roll i dramat och att han sökte vältra hela skulden på systern — vilket också senare visade sig vara en korrekt iakttagelse. De visste att han var rädd för sin syster och tillät sig därför att spela ut henne ”på låtsas” för att om möjligt få honom att klämma fram med hela sanningen.

Rennel: Om vi går in till Mimmi å talar om va du har sagt då . . . får vi göra de?

Oskar: Ja, de får ni väl för mej.

Rennel: Får vi säja åt Mimmi att du har talat om att . . . hon har haft ihjäl å tänt på? . . . Får vi tala om de för Mimmi? Är du rädd för oss eller för någon annan? . . . Jamen du måste ge svar nu ser du, Oskar . . . Är du rädd för Mimmi?

Oskar: Jaa de ä ja.

Rennel: Är du de? . . . Jamen inte kan väl hon göra dej nånting förstår du om . . . hon sitter ju här hos polisen så hon kommer inte hem i natt förstår du. Inte behöver du va rädd för de inte.

Oskar: Neej.

Rennel: De vore väl lika bra att du råka henne å kanske rentav sa åt henne att tala sanning . . . Tycker du inte att vi bör göra de me tanke på makarna Stockberg å allt som har varit? . . . I så fall har ju en person (Mockajackan) suttit här oskyldigt misstänkt för mordet på makarna Stockberg. Tycker inte du att du borde säja åt Mimmi att nu ska du tala om för polisen här, hur de har varit? . . . Hur de gick till . . . Va?

Oskar: Joo.

Rennel: Skulle du våga de?

Oskar: Ja, de vågar ja väl.

Rennel: Tror du att Mimmi skulle kunna gjort så här . . . att hon hade styrka till å rå på dom gamla . . . Va?

Oskar: Jaa, de kan väl hända.

Rennel: Jamen du verkar så svävande där så . . . Tror du att Mimmi har kunna haft ihjäl dom där makarna Stockberg? . . . De är ju faktum att dom är döda . . . å de ä faktum att du är här å har suttit å berätta att hon har vart där å att hon kommer hem å säjer att nu är dom dö . . . Då måste ju hon ha gjort de . . . Nu frågar ja dej de . . . kan hon orka ha gjort de? Har hon haft möjligheter för de? Är hon stark Mimmi?

Oskar: Joodå . . . de är hon.

Rennel: Du sa en gång här på förmiddan att man behövde bara peta på Stockbergs så ramla dom omkull.

Oskar: Jaa . . . han ramla ju . . . när han gick iblann . . . Vi hjälpte ju opp han många gånger vi.

Rennel: Oskar, vi tar upp de här på band, förstår du . . . Nu får du tänka dej in i att Mimmi är här inne. Va ska du säja åt henne? . . . Tala till Noland precis som de . . . han vore Mimmi nu . . . Ställ dej där. Vi säjer att Noland är Mimmi . . . Vänd dej till honom. Låtsas att de är Mimmi nu.

Oskar: . . . Ä . . . de sant de som jag har sagt?

Noland: Ja, det vet du väl själv.

Rennel: Mimmi kan ju inte veta vad du har sagt . . . De vet inte hon.

Oskar: Är de . . . Är de sant som ja har sagt här?

Noland: Ja, de vet du väl själv. Har du berättat sanningen?

Oskar: Jaa.

Noland: Är de ja som har varit i Stockbergs stuga på kvällen eller på natten?

Oskar: Jaa.

Noland: Hur kan du säja de . . . ?

Oskar: Jo för att du tala om för mej.

Möte — för en sekund!

Här gav polismännen upp. Oskar kunde inte riktigt fatta sin uppgift i det dramatiska förhöret. Allra helst hade Rennel velat arrangera en konfrontation mellan syskonen men efter något betänkande ansåg han detta vara för riskabelt. I stället beslöts att man skulle förmå Oskar att flera gånger upprepa: ”Det är sanning vad jag sagt om att Mimmi haft ihjäl dom”. Detta avsnitt skulle man spela upp för systern, som inte hade en aning om att brodern satt i förhör.

Man fick emellertid inte Oskar att säga något som var lämpligt. Därför bad Rennel sina kolleger att hämta Mimmi i arresten och ta in henne i förhörsrummet. Brodern skulle själv uppmana henne att säga sanningen. Sedan skulle hon omedelbart föras ut igen så att de inte sinsemellan hann prata med varandra.

Förhöret fortsatte:

Rennel: Är det nu sant allt vad du har sagt här om vad Mimmi gjort?

Oskar: Ja, har jag sagt.

Rennel: Säj nu åt Noland, som är Mimmi, att också hon ska tala sanning.

Oskar: Tala sanning nu, Mimmi.

Rennel: En gång till Oskar.

Oskar: Nu ska du tala sanning, Mimmi.

I samma ögonblick kom systern in i dörröppningen och uppfattade Oskars sista ord. ”Ja, jag har ju tala sanning”, skrek hon. Så fördes hon ut igen. Dörren stängdes. Nu forsade orden ur munnen på henne, hon hade tydligen helt överrumplats av broderns närvaro. Hon fick ett hysteriskt utbrott och måste ledas till arresten.

Så snart Mimmi hunnit lugna sig placerades hon i förhörsrummet, medan brodern fick en paus. Eriksson och Noland ledde förhöret. De visste vad Oskar nyss berättat om systerns förehavande under mordnatten och hoppades att hon skulle förstå, att han avslöjat henne som dubbelmördare. Mimmi var emellertid av hårdare virke. Hon vidhöll vad hon senast sagt om att hon aldrig besökt Stockbergs.

Först efter en halvtimme skedde en plötslig förändring med henne. Hon tittade envist mot golvet och så viskade hon:

• Ja, jag strypte dom.
• Varför? frågade Eriksson.
• För att jag inte fick låna pengar.
• Vem strypte ni först?
• Johan Stockberg.
• Hur kunde ni strypa honom?
• Med en halsduk.
• Vad gjorde fru Stockberg då? frågade Eriksson.
• Hon skrek.

Så kom det flera kusliga detaljer:

Eriksson: Vad gjorde ni med henne?

Mimmi: Strypte henne å . . .

Eriksson: Hade ni omkull henne?

Mimmi: Jaa.

Eriksson: Vad strypte ni med?

Mimmi: Med ett förkläde å han med en handduk.

Eriksson: Var ni ensam?

Mimmi: Ja.

Eriksson: När gick ni dit?

Mimmi: Vid sjutiden på kvällen.

Eriksson: Hur kom ni in?

Mimmi: Dörren stod öppen.

Eriksson: Tog ni pengar där, hur mycket tog ni där?

Mimmi: Tjugu kronor.

Eriksson: Var tog ni dem?

Mimmi: I byrålådan i köket.

Eriksson: Var det sedan de var strypta?

Mimmi: Ja.

Eriksson: Vad gjorde ni sedan ni strypt dem?

Mimmi: Jag la dem i sängen.

Eriksson: Var sängen bäddad?

Mimmi: Ja.

Eriksson: Lyfte ni opp dem i sängen?

Mimmi: Nej, jag la dem i sängen.

Eriksson: Strypte ni dem i sängen?

Mimmi: Jaa.

Eriksson: Hade de kläder på sig?

Mimmi: Hon, men inte han.

Eriksson: Vad gjorde ni sedan?

Mimmi: Sedan var jag dit och tände vid tvåtiden.

Eriksson: Var tände ni?

Mimmi: Under sängen.

Eriksson: Vad sa ni åt brorsan när ni kom hem första gången?

Mimmi: Nu är Stockbergs död.

Eriksson: Vad sa han då?

Mimmi: Ingenting. Han blev förvånad och elak.

Eriksson: Vad sa han?

Mimmi: Så skulle du inte ha gjort, sa han.

Eriksson: Hade ni fotogen dit?

Mimmi: Jag hade fotogen i skänken, en halv liter, men det var inte mycket i den.

Eriksson: Vad gjorde ni med den?

Mimmi: Tände under sängen.

Eriksson: Brann det medan ni var där?

Mimmi: Nej, det började brinna sedan vid halvtretiden.

Detta förhör upptogs ej på stålband, vårt referat bygger på polismännens snabbanteckningar. Efteråt kände sig Mimmi synbarligen mycket lättad.

Artur Fridström sökte skydd undan den okände gärningsmannen — hos det verkliga mördarparet!! Här har han efter syskonens anhållande tagit hand om deras katt. Tavlan på väggen — målad av hans dotter — är en överskådlig illustration av mordplatsen som överensstämmer bra med vårt flygfoto från kapitelvinjetten.

Två chockade män!

Den förste som underrättades om bekännelsen var Mockajackan, som vid detta besked föll i gråt. Hela den följande natten snyftade han av glädje över att ha blivit befriad från alla mordmisstankar. Under tjugu dygn hade den psykiskt pressade mannen plågats av pinande skräck och ångest, nu kom reaktionen. Ett par dagar senare anlände två telegram till den lycklige på polisstationen, ett var från ortsborna i Röste och löd:

”Ge fasen i stugorna hädanefter
och lycka till i fortsättningen.
Nu har du chansen.

Några som är glada för din skull”

Ett annat hade denna lydelse:

”Grattis, roligt att du inte var
mördaren. Hoppas du blir en bra karl nu”

Artur Fridström fick givetvis en chock då han begrep att han under nio dygn bott hemma hos mördaren, just det som han till varje pris sökt undvika. Efteråt kände emellertid också han enbart glädje över att han trots allt kommit undan det makabra äventyret utan några men.

Som vi ser var det en fullkomligt fantastisk ödets lek som spelades upp i detta förbryllande kriminaldrama.

Vid fyratiden på tisdagseftermiddagen återupptogs förhöret med Mimmi och nu registrerade man alltsammans på stålband. Det gällde att få fram detaljerna om mordet. Rennel biträddes av Eriksson, Noland och Fällström.

Man började med att höra den anhållna om olika tidsuppgifter, när hon under morddagen besökt Stockbergs. Lätt var det inte, ty Mimmi virrade till begreppen ordentligt. Så här återger bandinspelningen vissa avsnitt från förhöret:

Rennel: Nu har du berättat här tidigare att . . . hur de gick till här på den där kvällen när du bragte dom om livet . . . Nu vill jag här, förstår du Mimmi, att du ska berätta de här på nytt precis i detalj hur de gick till. Om du vill tala om först vad orsaken var till, att du gick dit den där måndagskvällen. Det var ju måndan den trettonde september. Vad var orsaken att du gick till Stockbergs då?

Mimmi: Jo, ja skulle dit å låna pengar.

Rennel: Jaha. Hur mycket pengar tänkte du att få låna?

Mimmi: 20 kronor.

Rennel: 20 kronor. Vad skulle du ha dom till?

Mimmi: Ja skulle ha dom å handla för dom.

Rennel: Handla mat? . . . Var ni utan pengar?

Mimmi: Ja.

Rennel: Du å så Oskar, bror din?

Mimmi: Ja, han är utan jämt.

Rennel: Jaa . . . ni brukar ju festa rätt så mycket, så ni hade väl supit upp pengarna förstås.

Mimmi: Han brukar festa mycke . . .

Rennel: Ja . . . De har vi behandla särskilt de där.

Mimmi: Inte festar ja just nå vidare men . . .

Rennel: Nej nej . . . de där behandlar vi ju i en särskild del. Nåja, hur blev de sen då . . . du skulle låna 20 kronor . . .

Mimmi: Ja.

Rennel: Sa du nånting om de till Oskar att du var utan pengar?

Mimmi: Ja. Oskar sa att ja skulle gå å låna.

Rennel: Var de Oskar som sa att du skulle låna 20 kronor?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Vilken tid gick du dit?

Mimmi: Mm . . . tolv.

Rennel: Gick du dit tolv?

Mimmi: Jaa. Men då fick jag inte . . . då fick ja inte låna nå.

Rennel: Var de vid tolvtiden på dan?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Gick du dit sedan på nytt då?

Mimmi: Ja så gick jag dit sen å . . . å strypte dom.

Rennel: Jaha. Prata lite högre . . . Du gick dit å strypte dom. Hur mycket var klockan då?

Mimmi: Halv . . . halv ett.

Rennel: Halv ett?

Mimmi: Nej halv två.

Rennel: Nää, nää nu är de fel me tiderna här se . . . Inte gick du väl dit ve den tiden å strypte dom . . . Dom skulle ju till å lägga sej sa du förra gången.

Mimmi: Ja visst ja . . . hon var sju . . . sju var hon.

Rennel: Jaha. Varför gick du tillbaka klockan sju på kvällen då? Varför gick du till Stockbergs då? . . . Vad hade du för ärende när du gick till Stockbergs då?

Mimmi: Jaa . . . ja . . . skulle dit å . . .

Rennel: Prata lite högre . . . ta bort handen för munnen . . .

Mimmi: Jag skulle dit å låna då å men då fick ja inte.

Rennel: Neej. Det hade du ju fått besked klockan tolv att du inte skulle få låna . . .

Mimmi: Å då var ja dit och strypte dom.

”Dom satt vid matbordet”

Av det fortsatta förhöret framgick, att Mimmi tydligen gått och burit på en plan att på något sätt skada makarna Stockberg, ända sedan hon första gången fått avslag på sin begäran om att låna pengar. Hon hade blivit ”sinnig” och hatet låg och grodde från middagen till kvällen, då hon utan vidare trängde sig in hos det gamla paret och avbröt deras kvällsvard.

Rennel: Ta nu en sak i taget. När beslöt du dej för att strypa dom? . . . Var de när du kom till Stockbergs eller var de när du gick hemifrån?

Mimmi: Neej, de var när ja gick ifrån Stockbergs.

Rennel: När du gick ifrån Stockbergs . . . vad menar du med de?

Mimmi: Jo, ja vart elak när ja inte fick låna pengar utav dom.

Rennel: Jaha, men det var ju tolv på dan de . . . då hade de ju gått sju timmar emellan då.

Mimmi: Ja

Rennel: Så du var arg på dom då?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Så du gick helt enkelt dit för att strypa dom då?

Mimmi: Ja.

Rennel: Jaha. Fortsätt å berätta då . . . Har du talat om de här för någon att du tänkte gå å strypa dom?

Mimmi: Nää.

Rennel: Hade du inte de?

Mimmi: Jo, för Oskar.

Rennel: Hade du talat om de för Oskar att du skulle gå dit å strypa dom?

Mimmi: Ja.

Rennel: Va sa han då?

Mimmi: Nä gå inte dit inte, sa han. Jo, sa ja, ja ska gå dit, sa ja.

Rennel: Så du skulle ha ihjäl dom bara för de att du inte fick låna pengar av dom då?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Ja . . . Å då kommer du dit då. Var dörren stängd när du kom dit?

Mimmi: Neej, den var öppen när ja kom dit, så ja knacka på köksdörrn.

Rennel: Ja, vad svara dom då?

Mimmi: Stig på, sa hon.

Rennel: Jaha. Var uppehöll sig makarna Stockberg då?

Mimmi: Dom satt å åt.

Rennel: Jaha . . . Vad sa du då när du kom in?

Mimmi: Ja kasta ikull Stockberg först.

Rennel: Men ja . . . Sa du ingenting först då?

Mimmi: Neej.

Rennel: Sa du inte . . . Sa inte Stockbergs nånting heller då?

Mimmi: Neej, ingenting.

Rennel: Hur satt . . . men berätta då vad du gjorde. Sa inte fru Stockberg nånting till dej, fråga vad du ville där eller nå sånt?

Mimmi: Neej . . . hon var så sur så.

Rennel: Va gör du när du kommer in där å dom sitter där vid matbordet?

Mimmi: Ja kasta ikull dom . . .

Rennel: Ta bort handen för munnen.

Mimmi: Ja kasta ikull Stockberg först.

Rennel: Jaha.

Mimmi: Å strypte han.

Rennel: Å strypte han. Var föll han nånstans då?

Mimmi: På sängen.

Rennel: Jaha . . . Men hur kom de sej att han föll på sängen, han satt väl långt ifrån sängen när han satt vid köksbordet?

Mimmi: Nää, de va inte så långt ifrån sängen inte.

Rennel: Vad tog du å strypte honom med då?

Mimmi: Med ett örngott.

Rennel: Var fick du tag på örngottet nånstans?

Mimmi: På sängen . . . de låg på sängen . . . de var ingen kudde i inte. De låg särskilt.

Rennel: Hur kunde du få omkull honom där då?

Mimmi: Jo, ja tog i’n å hade kull han.

Rennel: Ja men hur tog du i’n? . . . Beskriv de . . .

Mimmi: Ja tog i . . . ja tog i han så här å hade ikull han . . . kasta ikull han så här.

Rennel: Jaha. Satt han på stolen när du tog i honom?

Mimmi: Jaa, å då damp han.

Rennel: Mimmi From visar nu på Eriksson hur hon tar honom om livet och söker dra omkull honom . . . Ja, var föll han nånstans då?

Mimmi: Ja . . . kasta ikull han i sängen ja.

Mimmi nära strypa sig!

Hela tiden satt förhörsmännen på helspänn, man hade nu kommit in på mordgåtans mest väsentliga detaljer men samtidigt kunde man aldrig vara riktigt säker på om Mimmi — medvetet eller omedvetet — talade sanning eller ej. Det verkade ju minst sagt otroligt, att hon utan ett ord gått in och överfallit gubben Stockberg medan dennes hustru bara suttit och tittat på — såvida inte den gamla kvinnan drabbats av en chock?

Inte heller visste polismännen om Mimmi eventuellt förväxlade makarna, hon hade kanske överfallit fru Stockberg först? Enligt obduktionen stryptes mannen med ett örngott och kvinnan med en snara från sitt eget förkläde. Rennel försökte med några ”missledande” frågor lista ut sanningen och fick faktiskt Mimmi att klarlägga sakförhållandet exakt så som utredningen visat att själva mordet gått till.

Rennel: Ja, Mimmi From har här fått visa på en skiss hur makarna Stockberg satt vid köksbordet när hon kom in, å hon har berättat de att hon drog Stockberg till kökssoffan, och att han kom att ligga med huvudet mot . . . ja, norr ut, i motsatt riktning således till vad han senare hittats. Då kan du fortsätta å berätta då hur de gick till. Du tog honom om livet sa du.

Mimmi: Ja, å sen tog ja henne.

Rennel: Ja, men vi är inte klara med honom än. Han sitter vid köksbordet å du tar tag i honom.

Mimmi: Jaa, å lyftern till sängen.

Rennel: Jaha, men när . . . men när tog du de där örngottet . . . nä förklä’t var de ju du tog till honom vetja. De var ju förklä du tog på honom?

Mimmi: Nää, de var örngottet de.

Rennel: Var de inte förklä’t?

Mimmi: Nää, förklä’t de tog ja på henne . . . örngotte på han.

Rennel: Jaså, var de så jaha.

Mimmi: Ja, å förklä på henne.

Rennel: Men när du tog örngottet om halsen på honom . . . var de medan han satt vid bordet eller var de sen du fick omkull honom i soffan?

Mimmi: Nää, de var när jag fick ikull han i sängen.

Rennel: Hur fick du om de där om halsen på honom då?

Mimmi: Jo, ja tog i så här å så drog ja . . .

Rennel: Tog du i med händerna?

Mimmi: Jaa. Å så drog ja sen.

Rennel: Jaha . . . Om du skulle få en näsduk av mej, kan du visa här ungefär . . . om vi skulle säja att de här är örngottet, vi tar en näsduk å så säjer vi att de här är örngottet, kan du visa hur du gjorde . . . du kan ta på dej själv.

Mimmi: Så här gjorde ja . . . så här . . . å så tog ja i så här å drog fast ja hade knyte hårt då.

Rennel: Knöt du hårt då? . . . Jamen låt den sitta, näsduken, ett tag . . . Dra inte åt för hårt så att du tuppar av inte, ja, ja . . . Hur kom knuten att sitta kvar sen då?

Mimmi: Ja, han satt kvar sen han . . . för ja knöt en till knut . . .

Rennel: Knöt du en knut till?

Mimmi: Jaa . . . för att den skulle sitta fast.

Rennel: Mimmi From visar nu på sej själv med en näsduk som hon får av Rennel, hur hon betedde sig. Knuten får hon fram, vid struphuvudet.

Mimmi: Så tog ja i så här å så drog ja.

Rennel: Å så drog du?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Satte du på två knutar?

Mimmi: Ja, så de skulle sitta riktigt.

Rennel: Ja . . . Hur låg han då, när du knöt de?

Mimmi: Ja, han låg så här på rygg å så tog ja å drog så här å så hållde ja i så här . . . på mej . . . nu gör de ont.

Mimmi hade under demonstrationen levt så in i sin ”roll”, att hon var nära att strypa sig. Polismännen blev tvungna att lossa på hennes alltför häftiga grepp om halsen.

Offer utan chans

Sedan den anhållna kvinnan fått pusta ut ett tag fortsatte man:

Rennel: Ja, ja de är inte meningen du ska dra av dig halsen nu inte. Ja, du kan ha näsduken kvar för vi kanske ska visa mera sen, du kan lägga den här.

Mimmi: Ja, så sen tog ja förklä på henne . . .

Rennel: Men . . . men va gör fru Stockberg under tiden då . . . säjer hon ingenting?

Mimmi: Nää, hon sa ingenting.

Rennel: Jamen inte kan . . .

Mimmi: Jo hon sa så här . . . gå hem, sa hon. Nää de gör ja inte, ja ska mörda dej å sa ja.

Rennel: Prata lite högre.

Mimmi: Varför de då sa hon. Ja för du inte kunna låna mej pengar sa ja. Ja har du makt, så gör de då, sa hon.

Rennel: Ja men inte . . . inte lämnar man väl frivilligt ut sej att bli mördad inte . . . Skrek hon inte . . . eller försökte hon inte springa ut och komma ifrån dej?

Mimmi: Nej, hon kunna inte springa för hon var ofärdig.

Rennel: Jaha . . . men försökte hon inte att komma sin make till undsättning när du ströp honom?

Mimmi: Neej . . .

Rennel: Fick hon inte tag i nåt å försökte slå dej med?

Mimmi: Neej.

Rennel: Ja men var . . . men var fick du tag i fru Stockberg nånstans?

Mimmi: Vid bordet. Hon satt ve bordet.

Rennel: Jamen, inte satt väl hon kvar vid bordet på nån stol då inte?

Mimmi: Nää . . . jo hon satt på en stol då å då tog ja i’na å la na i sängen . . . å sen strypte ja na.

Rennel: Vad . . . var fick du tag på förklä’t då?

Mimmi: Hon hade de på . . . på byrån . . . kommoden eller . . . på symaskin.

Rennel: Du lyfte henne i sängen. Jamen, . . . men . . . försökte hon inte å göra motstånd då?

Mimmi: Nää, hon kunna inte göra motstånd.

Rennel: Kunde hon inte göra motstånd?

Mimmi: Nää.

Nu följde en massa frågor om hur fru Stockberg kom att ligga i sängen i förhållande till maken. Mimmi demonstrerade på en skiss men pekade än åt det ena, än åt det andra hållet. Hon uppgav att fru Stockberg fallit med huvudet i motsatt riktning mot maken. (När de hittades låg de som nämnts åt samma håll.)

En stund senare berättade Mimmi, att hon även rånat det gamla paret, att fru Stockberg ropat på hjälp, att lyset hela tiden brunnit i köket och att köksdörren stått vidöppen. Efter mordet gick hon fram till en skänk i köket, där hon visste att makarna brukade förvara pengar och tog fru Stockbergs ”pengpung”. Hon tömde den på innehållet, ”två tior och småpengar i tior”.

Rennel: Småpengar i tior . . . va är de för nånting?

Mimmi: Små . . . kronor . . . i tior . . .

Rennel: Jamen, prata lite mer . . . du går väl å handlar så du vet väl hur de är? . . . Du vet väl vad som menas med en tia . . . och småpengar? . . . De är ju två skilda saker . . . Hur mycke tog du?

Förhörsledaren tog upp några sedlar och småmynt för att ge Mimmi en liten information om valörerna. Efter någon halvtimme var hon mogen för ”examen”. Trodde polismännen.

Mimmi: Ja de var kronor . . . 20 i kronor . . . i kronor . . . de var 20 de . . . 20 kronor i kronor . . . å så var de 20 i sedlar . . . 20 i sedlar . . . 20 kronor i sedlar . . . två tior i sedlar å så sen va de kronor.

Rennel: Hur mycket pengar var de sammanlagt då?

Mimmi: Ja de vart . . . va sa ja . . . 20 kronor i småpengar . . . de vart 30 kronor . . . å 20 i sedlar . . . å . . . å . . . de vart 40, vart de . . . 40 kronor vart de . . . dom hade.

”Oskar va me’ han!”

Man fick ta om det från början igen men utan att vinna klarhet. Mimmi hade dessutom tittat igenom gubben Stockbergs skrin med småmynt. Till slut enades man om, att det sammanlagda bytet i pengar måste ha rört sig om fyrtio kronor, hälften i sedlar ur fru Stockbergs portmonnä och resten i enkronor ur mannens skrin.

Rennel: Jaa . . . Vi får försöka klarlägga de sedan . . . Vad gör du mer sen när du har tagit dom här pengarna . . . vad gör du sen?

Mimmi: Ja tände på.

Rennel: Neej . . . men de gjorde du väl inte med en gång . . . du tände väl inte på med en gång.

Mimmi: Neej.

Rennel: Neej, men vad gör du nu sen du har tagit pengarna?

Mimmi: Ja gick hem.

Rennel: Gjorde du inte nå mera? Tog du inte me dej nå mer än pengarna?

Mimmi: Neej . . . Ja kunna inte ha hennes kläder så ja tog ingenting mer.

Rennel: När du kom hem då, är Oskar uppe eller har han lagt sej?

Mimmi: Neej, han är oppe . . .

Rennel: Vad sa du till honom då då?

Mimmi: Nu har jag varit dit å strypt Stockbergs . . .

Rennel: Du sväljer de, du måste prata ut ordentliga ord så de fastnar i apparaten.

Mimmi: Haft ihjäl Stockbergs . . . å henne. Varför de, sa han.

Rennel: Jaa, vad svara du då?

Mimmi: Joo, för int ja fick låna nå pengar uta’na, sa jag.

Rennel: Va sa Oskar då då?

Mimmi: De skulle du inte ha gjort inte, sa han.

Rennel: Vad sa du då då?

Mimmi: Jo, men ja vart elak när inte ja fick låna utav dom sa jag. Han var med han dit . . . sen . . .

Nu avslöjade sålunda Mimmi vad förhörsmännen länge haft på känn, nämligen att brodern inte alls varit så oskyldig som han själv velat göra gällande. Sedan syskonen mordkvällen ätit och diskat, hade de gått och lagt sig. Så hade Mimmi börjat prata med Oskar om att de skulle återvända gemensamt till Stockbergs och tända på. ”Ja tyckte de va bättre att gården brann också när dom var dö.” De tog med sig fotogenflaskan och en ficklampa.

• Så Oskar var endast med då ni tände på och inte under mordet tidigare på kvällen? frågade kriminalarna som alltjämt var litet skeptiska. Mimmi förnekade emellertid att brodern hjälpt till då hon strypte makarna.

Rennel: Vad gör ni nu när ni kommer till Stockbergs, kan du prata om de precis . . . Varenda liten detalj som ni gör där . . . Oskar har inte vart me dit förut . . . har du sagt . . . förut . . . Vad gör du där inne i köket?

Mimmi: Ja slår fotogen under sängen där . . .

Rennel: Slår du fotogen inunder sängen?

Mimmi: Jaa . . . Å sen tände ja.

Rennel: Vem var de som tände eld då?

Mimmi: De var jag.

Rennel: Flytta ni Stockbergs nånting innan ni tände på?

Mimmi: Neej.

Rennel: Va?

Mimmi: Neej . . . vi flytta in’t dom nå.

Efter en lång och omständlig pratstund med den anhållna kvinnan fick man emellertid till slut en förklaring på varför båda mordoffren anträffats med huvudena åt samma håll.

Syskonen hade gemensamt vänt på gubben Stockberg. Varför? Jo, de ville att de gamla skulle få ligga med huvudena intill varandra och ”ha det mjukt” med kuddar under. Dessutom ”drog det kallt från dörra”, varför syskonen lade de mördade så att de hade fötterna mot köksdörren! Här spårade man ett rörande naivt och sentimentalt drag hos de annars så okänsliga gärningsmännen.

Vad själva antändningen beträffar, så hade vissa prov klargjort, att fotogen inte brinner, om man slår ut det över ett golv och kastar dit en tändsticka. Mimmi erkände nu, att de haft tidningar med sig, som de dränkte in i fotogen och härigenom fått fart på lågorna. Dessförinnan hade de hällt fotogen även över de döda och sedan fortsatt längs golvet och under sängen.

I lånade sorgkläder

Under det fortsatta förhöret koncentrerade sig Rennel på att utforska om inte Oskar varit med även vid mordhandlingen på kvällen. Han återvände också till motivet.

Rennel: Jaa . . . Nu vill ja fråga dej en gång till varför du hade ihjäl Stockbergs? Varför ströp du dom? . . . Vad var orsaken?

Mimmi: För inte ja fick låna pengar utav dom.

Rennel: Men då, när du hade strypt dom . . . å lagt dom i sängen där . . . gick du ifrån dom på en gång eller . . . förvissa du dej om på nå vis att dom var död?

Mimmi: Neej . . . ja gick därifrån.

Rennel: Jamen, tänk om dom inte hade vari dö då? Tänk om dom inte hade vari dö så kunde dom ju . . . stigit upp å larma polis å så hade du åkt fast . . . med en gång . . . Svara på de . . . Var du inte rädd för de eller var du övertygad om att dom var dö när du gick därifrån?

Mimmi: Ja, ja titta efter innan ja gick därifrån om dom var dö.

Rennel: Riktigt? Jaa . . . Men . . . då frågar jag en annan fråga här . . . Är de absolut säkert att du var ensam när du ströp dom . . . eller var Oskar me då också? . . .

Mimmi: Ja var ensam.

Rennel: Är de säkert de?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Kan du ta mej i hand på de? . . . Kan du ta mej i hand på de att de är säkert? Va?

Mimmi: Jaa, ja . . .

Rennel: När var de Oskar var med då?

Mimmi: När . . . han var me sen han å tände på.

Rennel: Var han med bara när ni tände på?

Mimmi: Jaa.

Innan förhöret med Mimmi avbröts sökte kriminalmännen pejla hennes känslor efter dådet, om hon kände någon ånger eller om hon verkligen var till synes lika oberörd som hon tedde sig under dessa ”pratstunder”.

Rennel: Har du varit rädd att du skulle åka fast för de här? . . . Va? . . . Svara på de får ja höra . . . Har du varit rädd för de, Mimmi, att du skulle åka fast hos polisen för de här?

Mimmi: Jaa.

Rennel: . . . Du vet ju att Mockajackan har suttit anhållen som misstänkt för de här? . . . Va?

Mimmi: . . . jaa . . .

Rennel: Du har ju gått å pratat med dom där stockholmspoliserna där . . .

Mimmi: Jaa . . .

Rennel: Är du ledsen för att du har haft ihjäl dom här nu då?

Mimmi: Jaa . . .

Rennel: Tycker du inte de är tråkigt?

Mimmi: . . . jaa . . .

Rennel: . . . Tycker du inte de är synd om makarna Stockberg?

Mimmi: . . . Joo . . .

Rennel: Tycker du inte de?

Mimmi: Joo, ja tycker de . . . är synd om dom.

Rennel: Ja . . . Dom hade väl kunnat få leva . . . Var du med på begravningen?

Mimmi: Ja, ja vart bjuden t’å dottern.

Rennel: Jaha, å du var me på begravningen?

Mimmi: Jaa, ja åkte buss.

Rennel: Jaha . . . Tyckte du inte de var kusligt när du var me på begravningen då?

Mimmi: . . . Joo . . .

Rennel: Va?

Mimmi: Joo, ja tyckte de var kusligt.

Rennel: Var Oskar me på begravningen också?

Mimmi: Nää . . . han varn’te me . . .

Rennel: Varför ville inte han vara me?

Mimmi: Han hade inga kläder. Ja lånte kläder ja . . . ja klänning hade ja men skor å strumpor lånte ja . . . borti . . .

Rennel: Du förstår, de är ju en allvarlig sak de, Mimmi . . . att ha ihjäl en person . . . Va?

Mimmi: Mm . . .

Rennel: Förstår du de? . . . Inte vill väl du att någon ska komma å strypa dej?

Mimmi: Neej . . .

Rennel: Jaha . . . Klockan är 18.05. Vi avslutar förhöret med Mimmi.

Oskar Myrberg hade som vi vet upprepade gånger bedyrat, att han aldrig varit med över till Stockbergs. Mimmi påstod nu motsatsen. Brodern hade i varje fall gått med på natten, då de anlade branden. Vem talade sanning?

Innan man samma tisdagskväll på nytt tog itu med Oskar i ett inspelningsförhör, hade polisman Eriksson och den anhållne ett kortare samtal. Oskar fick veta vad Mimmi sagt och lämnade nu efter en stunds tystnad det överraskande beskedet, att han varit med systern båda gångerna, såväl vid själva mordet som på natten. Hans roll hade emellertid varit den passive åskådarens, det höll han mycket styvt på.

Mimmis ”mordvapen”

Dessa segt utdragna förhör medförde sålunda ständiga nyheter, som man fick plocka ur syskonen bit för bit. Hittills hade Mimmi försökt skydda brodern, medan denne i sin tur lika tjurigt prackat all skuld på henne. Det var systern som hela tiden varit den initiativtagande, det var alltid hon som övertalat honom att gå med, etc.

När Oskar nu berättade hur de gemensamt överraskat makarna Stockberg vid deras måltid, kom han med en märklig upplysning, som genast gav en mera sannolik förklaring på, hur Mimmi ”fått omkull” de gamla.

Rennel: Var de ingen som yttra ett ord?

Oskar: Nää, inte gjorde ja de inte.

Rennel: Gjorde Mimmi de? . . . Sa Mimmi nånting?

Oskar: Ja, de hörde ja inte.

Rennel: Hörde du inte? . . . Gjorde hon nånting då?

Oskar: Ja, hon slog dom då.

Rennel: Jaså, hon slog dom, men de har vi inte hört, alltså vi ska ta opp de på apparaten så vi vill höra de en gång till, förstår du . . . Vem slog hon å vad slog hon me?

Oskar: Veträ.

Rennel: Vedträ? Va fick hon de ifrån?

Oskar: Ja, inne där.

Rennel: Inne där? . . . Var nånstans inne där?

Oskar: Ja inte vet ja . . . i velårn eller . . . eller i spisen.

Rennel: Jaha. Vem slog hon till först . . .

Oskar: Gubben . . . å sen henne.

Rennel: Slog hon till dom utan å säja nånting?

Oskar: Jaa.

Rennel: Va sa Stockbergs då?

Oskar: Jaa . . . inte sa dom nå . . . dom hann inte säja nånting.

Rennel: Sprang hon på å slog dom då?

Oskar: Jaa, de gjorde hon.

Rennel: Jaa, va sker nu när hon slår till gubben Stockberg? . . . Me vedträt? . . . Ja, satt han kvar på stolen eller föll han omkull eller va . . .

Oskar: Han föll omkull på golve.

Rennel: Var slog hon honom me vedträt nånstans?

Oskar: I skallen.

Rennel: I skallen? . . . Var slog hon fru Stockberg nånstans då?

Oskar: I huvve.

Rennel: Va skedde me henne då då?

Oskar: Ja, hon ramla ju å . . . på golve.

Rennel: På golvet? . . . Jaha. Va görs sen nu då? . . . Va gör Mimmi sedan?

Oskar: Ja sen strypte hon dom.

Rennel: Jaha. Va gör du då? . . . Står du fortfarande å tittar på?

Oskar: Jaa . . . inte hjälpte ja na me de ’eller.

Nu fick Oskar demonstrera med en näsduk på sig själv, hur Mimmi mördat makarna, hur hon anbringat strypsnarorna och knutit till. Efteråt hjälptes syskonen åt att lägga de döda till rätta i sängen. När Oskar gjort dessa medgivande blev han försiktig igen och sköt på nytt systern framför sig.

Rennel: Nu har ni gjort de här, va sker sedan då?

Oskar: Sen?

Rennel: Jaa . . . efter alltså . . . va gör du å så Mimmi sen?

Oskar: Ja inte fan gjorde ja nå inte . . .

Rennel: Va? Är de säkert de?

Oskar: Ja de är säkert de.

• — —

Rennel: Vem var de som kom överens att ni skulle tända på då?

Oskar: Jaa de va hon de.

Rennel: Va de hon de? . . . Hade inte du nån del i de?

Oskar: Nää.

Rennel: Var inte du me när hon tände på?

Oskar: Neej . . . ja van’te de.

Oskar vill hem till katten!

Några minuter senare medgav dock Oskar att han var med, då branden anlades. Men det var Mimmis idé! Under förhöret hade den anhållne blivit alltmera vresig till humöret. Han försökte bättra på det med snus, men tog ibland litet för stora ”prisar”.

Rennel: Vem tog den? . . . Fotogenbuteljen?

Oskar: De va hon som tog den . . . de har ja sagt förr i da . . . tre gånger har ja sagt de.

Rennel: Jamen, de behöver du väl inte bli så arg för de?

• — —

Rennel: Var de Mimmi som slog ut fotogen . . .

Oskar: Jaa . . .

Rennel: . . . eller va de du?

Oskar: Nää . . . de va hon.

Rennel: Va gjorde du då?

Oskar: Inte gjorde ja nå inte, ja stog ju . . . ute där ve förstudörrn ja.

• — —

Rennel: Vem var de som satte eld på tändstickan då?

Oskar: Jaa . . . de va hon de.

Rennel: De va hon. Inte du?

Oskar: Nää.

• — —

Rennel: Va gjorde Mimmi av pengarna?

Oskar: De vet ja’nte.

Rennel: Men . . . men . . . akta så du inte får snuset i ögat när du har oppet . . . du vet väl här om hon har handlat för dom eller va pengarna ble av?

Oskar: Ja, hon har handla för dom.

• — —

Rennel: Va e egentligen orsaken till att hon hade ihjäl Stockbergs, kan du svara på de?

Oskar: Neej de kan ja inte.

Rennel: Det måste väl ha vart nåt sorts uppträde innan de här? . . . Har hon sagt de Mimmi eller va de nå uppträde där inne . . . de måste väl ha vart nåt, man går ju inte å slår ihjäl folk som fluger så här inte . . . Va?

Oskar: Nää, de var inge uppträde inte . . .

Rennel: Var de inget uppträde?

Oskar: De fanns väl inge brännvin där.

Rennel: Brännvin? . . . Neej men . . . de kan väl va uppträde ändå?

Oskar: Joo . . . för all del . . .

Rennel: Men kunde du verkligen stå still Oskar å vara passiv alltså . . . stå å se på båda gångerna bara. Är de säkert de? . . . Har du inte hjälpt till?

Oskar: Nää . . .

Rennel: Va inte du me å knacka me nå vedträ inte?

Oskar: Neej . . .

Rennel: Jaa . . . du får väl grubbla på de där till i morron får vi se . . .

Oskar: Jaa men ja tänkte ja . . .

Rennel: Va?

Oskar: Ja tänkte ja skulle få åka hem å se efter . . . över . . .

Rennel: Katten?

Oskar: Jaa . . . för fan.

Rennel: Jamen de ä väl inte så synd om katten som de va om Stockbergs i alla fall. Katter är ju djur . . . ömmar du mer för katten än för Stockbergs?

Oskar: Jamen, du förstår, dom har ju inge mat.

Rennel: Jamen ömmar du mer för katten än för Stockbergs? . . . Katten är ju ute, den kan ju skaffa sej mat ute.

Oskar: Neej, inte den vi har åtminstone.

Följande dag — onsdagen den 6 oktober — höll även landsfogde Ankar förhör med syskonen, varvid båda upprepade sina bekännelser. Mimmi medgav nu, att hon hade överfallit makarna Stockberg med ett vedträ. Oskar var litet motspänstig, han hade plötsligt fått för sig att polismännen — genom sitt påstående att Mimmi erkänt — lurat honom till vissa medgivande. Då Rennel försökte övertyga honom på denna punkt, skrek han:

• Du ljuger!

I detta ögonblick ryckte landsfiskal Stenborg-Pettersson in och talade allvar med Oskar Myrberg.

• Du känner mig Oskar och jag skulle inte ljuga för dig. Jag ljuger inte när jag säger att Mimmi har erkänt. Du känner inte statspolisen, men du känner till mig och du kan lita på vad jag säger.

Oskar blev betänksam, men då han ändå tvekade lät man honom höra ett par avsnitt med Mimmis bekännelse på stålbandet.

Landsfogden begärde att syskonen skulle häktas och som deras offentliga försvarare utsågs advokaterna Nils Trönnberg i Bollnäs för Mimmi och Holger Forsgren i Ljusdal för Oskar. Vid en undersökning av deras övergivna stuga i Röste hittades en tom halvlitersbutelj, som innehållit fotogen, jämte en kjol och en näsduk på vilka det fanns fläckar av människoblod.

Syskonkärlek!

För allmänheten kom nyheten om att syskonen hade begått mordet — och att den länge utpekade Mockajackan var helt oskyldig — som ett mindre bombnedslag. Ännu större blev överraskningen i Röste och Bollnäs, där man till en början helt enkelt vägrade tro på vad tidningarna meddelade. Häruppe hade man alltid betraktat det efterblivna syskonparet som två oförargliga original.

Mimmi var sextiosju år och äldst av fyra syskon, bland vilka Oskar var yngst. Han var född nyårsafton 1890 och fyra år yngre än systern. Efter folkskolan hade båda lämnat föräldrahemmet i Bollnäs. Oskar tog drängplatser och Mimmi blev diskerska på ett kafé. Tjugu år gammal gifte hon sig med en försäljare Anders Andersson-From, som hade en gård utanför Ljusdal men som i huvudsak försörjde sig med gårdfarihandel. Han sålde frukt, skrot och lump etc. och blev känd i hälsingebygderna under namnet ”Slammer-Anders”.

I äktenskapet fick Mimmi åtta barn, varav fyra dog i späd ålder och de övriga omhändertogs av kommunen. Mimmi sade sig vid polisförhören numera inte ha en aning om vad barnen hette eller bodde, ej heller mindes hon hur gamla de var.

Oskar gifte sig då han var trettiotre år och fick med sin hustru fem barn, vilka alla utackorderades då äktenskapet efter femton år upplöstes. Vid en olyckshändelse ådrog han sig en ryggskada, som tvingade honom att ägna sig åt endast lättare sysslor. År 1947 flyttade han in i Röste, där han fick bo hyresfritt — och med fritt bränsle — i ett s.k. kommunhus. Han åtnjöt sjukpension och skrapade ihop litet extra då och då genom vedhuggning. Hemmansägare Edvin Wickberg var hans förmyndare.

I fyra år bodde Oskar ensam i stugan men 1952 kom mot hans vilja systern Mimmi dit. Hennes make hade dött 1949 och kommunen fann det lämpligt att syskonen flyttade ihop. Även Mimmi hade sjukpension — för reumatisk värk — och de kunde ha gemensamt hushåll med delade kostnader. Nu blev det visserligen så, att Oskar även i fortsättningen var den som lagade maten. Det enda Mimmi lärt sig var — att koka välling! Inte heller kunde hon sticka eller sy, hon var med andra ord en tämligen dålig husmor.

Båda levde för dagen men gjorde sällan något större väsen av sig annat än de dagar då pensionspengarna kom. Då blev det sprit- och pilsnerfester, varvid det ibland förekom handgripligheter mellan de två. Efteråt såg man ofta Oskar gå omkring med s.k. blåtiror och skråmor i ansiktet. Vid ett tillfälle hade Mimmi klöst brodern i ansiktet, så att blodet strömmade. Då grannen Artur Fridström sökte medla, skrek hon:

• Han kallade mig Slammer-Anders’ Mimmi och det ska han ha för.
• Det var hon som började då hon skällde mig för Tokjolle, klagade Oskar.

”Slammer-Anders” bestämmer

Att just Mimmi av alla skulle vara mördaren verkade fullständigt häpnadsväckande för alla dem, som sett den gamla barnsliga kvinnan trippa omkring i sin halvdana elegans med strumporna nedhasade kring fotknölarna. Mimmi som tyckte hon var så söt att hon till och med sålde fotografier av sig själv!

När man i dessa trakter talade om Slammer-Anders, Mimmis avlidne make, låg det nästan vördnad i tonfallet. Den magerlagde och långe gårdfarihandlaren med det rynkiga, något högtidliga ansiktet, ansågs som ett av Hälsinglands sista original. När de två var ute och gjorde affärer med klockor, gick han alltid ett par steg före Mimmi. Hon kom skuttande efter med tårna utåt och slängde kärvänliga blickar till höder och vänster.

Precis som ett nutida äkta par skilde de på sina inkomster, han behöll sitt för sig och hon fick klara sig bäst hon gitte på sin sjukpension. De åt ur påse vad de köpte i affärerna och började varje arbetsdag med att besöka ett kafé i Bollnäs. Om det ar så, att Mimmi gjort slut på sina pengar, fick hon se på när Anders drack. ”Hon ska lära sig att hushålla”, upplyste han servitrisen.

När mannen dog, kom Mimmi på dekis och bättre blev det inte, då hon flyttade ihop med Oskar, som alltid varit van vid att ta sig ett glas. Systern hade inte detta begär; liksom Slammer-Anders hade hon förut tillhört Frälsningsarmén. Nu föll emellertid även hon för frestelsen och började leva livets glada dagar i sällskap med brodern och de halvpatrask som sökte sig till deras stuga i Röste och stannade där så länge pengar och sprit räckte. När hon var pank, satt hon vanligen på trappan och sög på sin pipa. Pensionspengarna räckte i allmänhet högst fem ”lustiga” dygn — sedan levde syskonen helt på handlån av grannarna och kredit hos kött- och specerihandlaren.

Båda syskonen ansågs vara fredliga, det var bara när Oskar ”drack på sig” och började bråka som Mimmi blev ”sinnig” och klådde upp honom. En gång hade hon själv fått svälja samma medicin, då hon helt kommenderats av Slammer-Anders. Nu tog hon igen detta genom att kuscha sin broder.

De flesta i Röste och Bollnäs visste att Mimmi var ett tvivelaktigt fruntimmer, de kände till att hon var litet lätt på foten, gamla människan.

• Men, sade man i bygden, även om hon är ett byfnask så är hon oförarglig.

Socialläkaren Per Bergström i Gävle företog efter syskonens häktning en personundersökning. Om Mimmi konstaterade han, att hon ända sedan barndomen haft ett häftigt och retligt humör, att hon var långsint och i sitt uppträdande gjorde ett ”höggradigt dåligt allmänintryck”.

”Hon är fladdrig och flyktig, har svårt att koncentrera sig på frågor och svarar sällan rejält utan ger sig i stället in på fullständigt ovidkommande saker. Hennes associationsförmåga är synnerligen torftig och i sina resonemang är hon både enkelspårig och enfaldig. Hon vimsar, pladdrar, pratar, skrattar och skämtar på ett primitivt, smålarvigt och ytligt sätt”, hette det bl.a. i doktor Bergströms utlåtande.

Han framhöll vidare, att Mimmi vid en motsägelse hade lätt för att bli irriterad, tvär och uppbrusande, och att hon var mycket envis och känslokall. ”Det är nästan omöjligt att få någon riktig kontakt med henne, över huvud taget är hennes förmåga till affektiva engagemang synnerligen bristfällig. Då brottet kommer på tal blir hon mycket besvärad och glider undan, hon gör ansatser till att vilja lämna rummet”.

I den intelligenstestning som företogs med syskonen, visade det sig att Mimmis förmåga till abstrakt tänkande liksom hennes kunskaper var av mycket enkelt slag. Hon visste att hon var född 1887, men trodde att hon var femtiofem år. Hon kände inte till nuvarande årtal eller väderstrecken och hade ingen aning om antalet dagar på året. Hon saknade helt förmåga att klara den enklaste addition. På fråga vad vår nuvarande kung heter, svarade hon Gustav II Adolf. Drottningen hette Elisabeth! Hennes intellektuella undermålighet ansågs av läkaren vara så höggradig, att den straffrättsligt måste jämställas med sinnessjukdom.

”Mimmis rackartyg”

Beträffande Oskar uppgav doktor Bergström, att han var snäll och foglig, nästan stillsamt eftergiven och beskedlig på ett imbecillt sätt. Hans slappa godmodighet gjorde det lättare att nå kontakt med honom, men han var samtidigt trög och torftig, ofta enfaldig med ett indifferent stämningsläge som aldrig röjde några djupare känslor. Tre år tidigare hade han ådragit sig en hjärnskakning, då han i berusat tillstånd ramlat ner i en åtta meter djup brunn.

När man diskuterade mordet med Oskar, blev han genast dyster men tycktes inte ha några samvetskval.

• Det är uschlit för barnens skull att jag kommit in i det här rackartyget, som Mimmi ställt till, sade han.

Intelligensmässigt uppvisade även Oskar stora brister. Han klarade visserligen enklare multiplikationer och kände till antalet dagar och månader på året, men han visste inte vad skottår var och på fråga om antalet invånare i Sverige, svarade han tiotusen. Jesus levde här på jorden ”någon gång efter Kristi födelse”. ”Ull får vi från fåren och bomull från fabrikerna”, uppgav han. Våra större politiska partier kände han till, han visste att en landshövding är ”en karl som pratar”. Varför vårt samhälle har lagar och skatter hade han inget begrepp om, inte heller kände han till den ungefärliga tidpunkten för senaste världskriget.

Efter de långa tredagarsförhören lämnades syskonen i fred ett tag, men fredagen den 8 oktober igångsattes nya bandinspelningar. Det var vissa kompletteringar polisen ville ha fram före häktningsförhandlingen, bland annat om mordet var resultatet av en övertänkt handling eller om det begåtts spontant vid syskonens kvällsbesök. Var dådet planlagt gällde det också att klarlägga motivet, rån eller enbart ”arghet”. Dessa förhållanden hade viss betydelse för åklagarens ansvarsyrkande.

Rennel — biträdd av Noland och Eriksson — inledde med Mimmi och fick ett medgivande om, att hon efter sin första visit hos Stockbergs vid tolvtiden på morddagen hotat med att återkomma.

• Blev du arg på fru Stockberg när du inte fick låna några pengar? löd en av de första frågorna.

Mimmi: Joo, ja gräla lite på na men . . .

Rennel: Va sa du för nånting till henne?

Mimmi: Ja sa de . . . att ja skulle komma dit sedan sa jag.

Rennel: Kan du säja de hur du sa de?

Mimmi: Jaa, ja va arg . . . ja vart sinni . . .

Rennel: Du va arg . . . å du var sinni . . . men hur sa du då till dom?

Mimmi: Jaa ja kommer inte ihåg va ja sa åt na.

Rennel: Nehej. Va svara . . . fru Stockberg när du sa så till dom då?

Mimmi: Jaa, du får väl komma då sa hon.

Rennel: Sa hon till att du skulle gå därifrån?

Mimmi: Jaa. Gå härifrån sa hon, du han’te nå å göra här, sa hon.

Rennel: Jaha.

Mimmi: Å var så elak, å då gick jag . . . Men ja ska komma dit senare sa ja, å prata me er sen sa ja . . . åt henne.

Rennel: När du då kom hem va Oskar hemma då?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Jaha. Vem var de som kom upp me idén att du skulle gå dit å låna pengar?

Mimmi: Ja de va Oskar. Han sa åt mej att ja skulle gå dit å låna pengar åt han.

Rennel: Åt honom?

Mimmi: Jaa . . . för ja skulle inte låna nånting ja . . . aldrig i min tid inte.

Rennel: Varför de då?

Mimmi: Nää . . . ja hade ja.

Rennel: Hade du pengar?

Mimmi: Jaa, ja hade . . . ja minns inte hur mycke ja hade för ja räkna dom inte . . . men ja hade mycke . . . då ville han låna utav mej men . . . ja lånte’n ite nå . . . Då ville han låna utå mej.

Rennel: Tycker du inte de är konstigt att du går till Stockbergs å ber å få låna pengar åt honom . . . när du har pengar själv hemma?

Mimmi: Ja inte ska väl ja . . . inte vill väl ja låna han pengar inte . . . han ha låna förr, så ja lånte’n inte nå mer.

”Vi bara mörda!”

Detta var en rätt fantastisk uppgift: Mimmi hade pengar kvar, men hellre än att låna ut något till brodern gick hon till grannen för att låna! Förhörets uppgift var emellertid som nämnts att främst söka utforska huruvida hennes misslyckade framstöt hos Stockbergs laddat upp en ilska mot det gamla paret, som sedan under han växt till en ren hämndplan.

Efter hemlig häktningsförhandling med Mimmi From på landsfiskalskontoret i Bollnäs eskorterades han av fyra man, fr. v. på trappan landsfogde Sven Ankar och polisman Albin Rust, i dörröppningen förhörsledaren Erik Rennel och med pipan i hand landsfiskal Ragnar Stenborg-Pettersson.

Det dröjde inte länge förrän hon började sväva på målet.

Rennel: Jaha . . . Jaa då har vi klarat av de här första besöket . . . när är de som du gör nästa besök hos Stockbergs nu då?

Mimmi: Klockan sju.

Rennel: Oskar å du gick dit. Varför skulle ni gå dit? På kvällen?

Mimmi: Joo vi skulle gå dit . . . å prata ve dom.

Rennel: Va skulle ni prata med dom . . . varför skulle ni prata me dom?

Mimmi: Jo . . . för . . . va . . . ja sa att ja skulle dit å . . . han följde mej dit å då så . . . så . . . så . . .

Rennel: Jaa, men vänta nu . . . varför skulle ni gå dit å prata med dom? . . . Skulle ni försöka å . . . på nytt å få låna pengar eller skulle ni dit å gräla på dom?

Mimmi: Nää vi skulle . . . dit å . . . på nytt å låna . . . pengar.

Rennel: På nytt å låna pengar? . . . Men varför gick ni då först ve sjutiden när de börja bli mörkt?

Mimmi: Joo för . . . för inte nån skulle si . . .

Rennel: För ingen skulle se?

Mimmi: Jaa . . . att vi gick dit.

Rennel: Kom ni överens att vänta så länge då eller va de . . . föll de se så eller hur . . . kom ni överens om de?

Mimmi: Jaa de . . .

Rennel: Varför skulle ni vara . . . varför skulle ingen se er att ni gick dit då? . . . Varför ville ni att inte nån skulle se er?

Mimmi: Nää . . .

Rennel: Svara på de.

Mimmi: Vi ville int att nån skulle si oss för att . . . vi skulle . . . vi gick dit.

Rennel: Jaa, men . . . när du gick dit mitt på dan var du väl inte oroli för att nån skulle se dej? . . . Då var du inte rädd.

Mimmi: Nää då va ja int rädd.

Rennel: Neej . . . men varför ville ni inte att nån skulle se er när ni gick dit nu på kvällen då? . . . Varför ville ni inte . . .

Mimmi: Nää . . . för att vi ville inte att nån skulle si oss för att . . . vi skulle gå . . . nån skulle si . . . Ja vet inte om de va nån som såg oss heller.

Rennel: Neej, men de spelar ingen roll nu här utan ja vill bara veta varför ni inte ville att någon skulle se er. Var de nån viss avsikt ni hade . . . här eftersom ni . . . inte ville att någon skulle se er?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Va var de för avsikt då? . . . Va hade ni för avsikt du å så Oskar?

Mimmi: Joo för att vi . . . vi skulle gå dit å . . . å mörda dom.

Rennel: Skulle ni gå dit å mörda dom?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Hade ni kommit överens om de då?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Vem kom upp me de förslaget att ni skulle gå dit å mörda dom då?

Mimmi: Jaa, de va jag de.

Rennel: Va de du de?

Mimmi: För ja va så elak på na.

Rennel: Du kan väl återge ungefär va du sa till Oskar?

Mimmi: Ja ja sa så här: Hörru Oskar . . . ska du föll’ me mej dit te Stockbergs å . . . Va ska du dit å göra? Ja du få väl si de då när du kommer dit sa jag åt Oskar. Jaa, han följd’ me. Ska du hjälpa mä, ja ska . . . vi ska . . . ja ska dit å mörda Stockberg å käringen sa ja.

Rennel: Sa du de verkligen till honom att du ska dit å mörda Stockberg å käringen?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Va svara han på de då? . . . Va sva . . .

Mimmi: Jaa ja vet int’ om ja vill gå dit sa han.

Rennel: Men då måste ni väl var’t arg på dom sen tidigare då eftersom ni kunde komma på en sån sak . . . att mörda dom?

Mimmi: Nää . . . vi bara mörda . . .

”Har du dödat någon mer . . .?”

Ett hundratal frågor längre fram gled förhöret över på själva mordgärningen och hur de gemensamt tänt på. Enligt Mimmi hade Oskar hjälpt till att hälla ut fotogen och att kasta brinnande tändstickor på golvet. Så avslutade man med några samvetsfrågor.

Rennel: Känns det lättare för dej att du har fått tala om sanningen nu?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Tycker du inte de har vare’ svårt å gå där hemma å se allt detta, de har ju vart’ så mycke.

Mimmi: Joo.

Rennel: Har du inte var’t rädd förut att du skulle åka fast?

Mimmi: Joo.

Rennel: Du har inte gjort nån sån här sak me nån annan människa?

Mimmi: Neej . . . neej.

Rennel: De har du aldrig gjort?

Mimmi: Neej . . . de har ja aldrig gjort.

Rennel: De är säkert de?

Mimmi: Jaa . . . de har ja aldri’ gjort.

Rennel: Å de ä’ ingenting annat du vill lätta på samvetet . . . de ä’ ju lika bra som du förstår å tala om sanningen.

Mimmi: Jaa . . . Men de ä’ inte nå mer.

Rennel: Hur tror du att det går nu då, har du tänkt dej?

Mimmi: Nä ja vet inte . . . Ska ja på tinge’ å?

Rennel: Jaa de blir nog ting utav’et.

Mimmi: När blir de då?

Rennel: Va? . . . ja de vet ja inte när de blir ser du . . . de blir nog häktningsförhandling här endera da’n men . . . sen vet vi inget mer här. De får du väl veta sen . . . utav din advokat . . . Men de är ingenting mer du vill säja?

Mimmi: Nää . . .

En halvtimme senare hölls nytt förhör med Oskar, som medgav att Mimmi gått till Stockbergs första gången för att på hans uppmaning försöka ett handlån. Han behövde en tia ”till dricka”. Däremot ville han till en början inte gå med på morduppsåtet, att de gjort sällskap till makarna på kvällen i avsikt att slå ihjäl dem.

Det oändliga — och nödvändiga — utfrågandet på denna punkt gav emellertid till slut framgång. Under en kaffepaus — med förtroligt prat utan magnefon — erkände även han, att dådet var planlagt. När inspelningarna sedan återupptogs antydde han dessutom, att motivet uteslutande varit rån. De hade gått till Stockbergs för att plundra dem på pengar!

Rennel: Tog du också ett vedträ?

Oskar: Nää, ja tog int’ nå.

Rennel: Gjorde du inte de?

Oskar: Hon dörva till hon.

Rennel: Dörva hon till?

Oskar: Jaa.

Rennel: Jamen de spelar ju ingen roll om du också har hjälpt till . . .

Oskar: Nej, ja gjorde int’ de.

Rennel: Nehej.

Oskar: Å sen . . . knäa dom ju.

Rennel: Knäa dom då?

Oskar: Ja . . . de va inte mycke me dom där människorna . . . dom va så klena av sej.

Rennel: Neej . . .

Oskar: De har väl en . . . liten parvel kunna gjort i så fall.

Rennel: Trodde ni att dom hade mycke’ pengar då?

Oskar: De ä mycke möjli’t . . . dom . . . man kunna tro att dom hade nån hundring.

Rennel: Trodde du att dom hade nån hundring?

Oskar: Jaa . . . möjligtvis säjer ja.

Rennel: Men varför har du suttit å nekat till de så hemskt här förut, Oskar? Ta bort hann’ för mun. Va säjer du? . . . Varför har du nekat så mycke’ till de? . . . Va?

Oskar: Jo för att ja var rädd.

Rennel: Va har du var’t rädd för?

Oskar: Ja de är för Mimmi å . . .

Rennel: Jamen Mimmi verkar de inte som du har å vara så rädd för, är de inte att du är rädd för dej själv? . . . Eller rädd om dej själv?

Oskar: Ja de å . . .

Rennel: Ja . . . men du nämnde här i nå’t sammanhang, att du var rädd att du skulle få livstid . . .

”Han vill sätta fast mej!”

Nu återstod endast ett sista kompletterande förhör med Mimmi huruvida det var riktigt, att det låg ett rån motiv bakom illgärningen. Hon förnekade detta.

Rennel: . . . Men . . . nu säjer Oskar så . . . att ni skulle ha ihjäl dom bara för å komma över pengar.

Mimmi: De ljuger han.

Rennel: Är de säkert de?

Mimmi: De ljuger han . . . Ja kan ta i hand att han ljuger.

Rennel: Jaa . . .

Mimmi: Han ljuger . . . för ja vet att Oskar ä’ så svår te’ ljuga allting.

Rennel: Åja, men du Mimmi, du har allt ljugit en hel del du också . . .

Mimmi: Jamen, ja kan väl inte sitta å säja nå annat än . . . än . . . ja kan väl inte sitta å ljuga på mej själv inte.

Rennel: Nehej. Jaa då . . . vi vet inte vem vi ska tro, de ä’ bara att ni säjer olika.

Mimmi: Olika ja. När han ljuger, han . . . men jag ljuger inte.

Rennel: Nehej.

Mimmi: För han ska sätta fast mej.

Rennel: Jamen, han sätter väl fast sig själv också . . . Han sitter väl där han också, förstår du.

Mimmi: Nää, han går nog fri han . . .

Rennel: Gör han?

Mimmi: . . . å ja sitter där.

Rennel: Ja vill bara veta här Mimmi om . . . avsikten . . . va var de för avsikt att ni hade ihjäl makarna Stockberg . . . kan du säja . . . svara på de en sista gång?

Mimmi: Jo förn’te ja fick låna utav dom.

Rennel: Jaha.

Mimmi: Då vart ja arg. För de säjer ja . . . de va inte över pengar . . . utan ja vart arg.

Rennel: Ja tycker ilskan din skulle väl ha gått över ifrån klockan tolv till sju . . . de är ju sju timmar.

Mimmi: Nej, den gårn’te över.

Rennel: Gör den inte?

Mimmi: Nej.

Rennel: Jamen du va så hemskt arg på mej i månda’s . . . inte är väl du arg på mej nu inte?

Mimmi: Nää . . . inte nu inte.

Rennel: Va?

Mimmi: Ja var så arg i månda’s.

Rennel: I månda’s på mej?

Mimmi: Jaa.

Rennel: Jaa. Men . . .

Mimmi: Ni bråkar å bråkar . . .

Rennel: Jamen vi måste väl få dej å erkänna förstår du.

Mimmi: Ja . . . ni måste väl fråga . . . å bråka å bråka . . .

Mimmi tar tillbaka

Måndagen den 12 oktober 1954 häktades syskonen vid en improviserad handläggning inom lyckta dörrar på landsfiskalskontoret i Bollnäs med häradshövding Nils Baumgardt som ordförande. Nu inträffade det märkliga, att Mimmi plötsligt återtog allt vad hon tidigare erkänt. Hon hade aldrig besökt makarna Stockberg den dag de mördades. Vad hon berättat för polisen var ”bara påhitt”. Oskar höll emellertid fast vid sin berättelse.

Båda häktades och samma kväll fördes Oskar i statspolisens och Mimmi i landsfogde Ankars bil till fängelset i Gävle. Man vågade inte ha de båda stridslystna syskonen i samma fordon. Innan färden anträddes ville Mimmi ovillkorligen hem till Röste för att byta om.

Under rannsakningen i Bollnäs var det kompakta köer utanför tingshuset med poliskonstaplar som ”ordningsmän”.

• Jag måste ha en annan klänning, inte kan jag åka bort och se ut på det här viset, muttrade hon.

Rannsakningarna inför Bollnäs domsagas häradsrätt spelade upp den 1 november och pågick i fyra dagar. Långa köer av nyfikna infann sig varje morgon två timmar innan sessionerna började och polis måste avdelas att hålla ordning. Sextio vuxna fick plats i salen, alla ungdomar portförbjöds och blev tillsammans med hundratals andra intresserade utestängda.

I rättssalen talade man till syskonen som till små barn och kallade dem rätt och slätt för Oskar och Mimmi. Den sistnämnda satt hela tiden med sina runda ögon oavlåtligt på helspänn, men det låg en stor tomhet i blicken och man undrade om hon verkligen förstod vad som försiggick omkring henne. Oskar satt med huvudet lutat i handen, helt likgiltig. Båda hade bitit sig fast i ett envist nej, även Oskar hade nämligen nu återtagit sitt erkännande.

Hela rättegången formade sig därför till en procedur mellan å ena sidan åklagaren, landsfogde Ankar, och dennes vittnen, samt å andra sidan försvarsadvokaterna Forsgren och Trönnberg. De senare hävdade, att de häktades intelligensnivå konstaterats vara i höjd med ett sjuårigt barns, varför man måste ställa krav på en absolut vattentät bevisning. Syskonen kunde ha suggererats — med vägledande frågor — att avge falska bekännelser. Mimmi hade under brottsplatsundersökningen varje dag besökt makarna Stockbergs gård, ortsborna hade pratat, tidningarna hade haft detaljspäckade skildringar. Allt detta kunde ha bidragit till att både Oskar och Mimmi efteråt haft förmåga att lämna fylliga bekännelser utan att detta behövde vara ett tecken på, att de verkligen var de skyldiga.

Domare Baumgardt ställde en direkt fråga till de häktade om det var sant vad de förut sagt under polisförhören.

• Nej, jag hittade på alltsammans, jag tar inte på mej något som jag inte har gjort, svarade Mimmi i ilsken och förtörnad ton.
• Det här har jag ingen aning om, löd broderns svar.

Då det senare blev tal om Mimmis försök att låna pengar av fru Stockberg svarade hon med en motsägelse:

• Jag har aldrig lånat något av dom och de gånger jag har gjort det, så har hon fått tillbaka de.

När första dagens handläggning var över reste sig Mimmi och frågade med hög röst: ”Får jag gå hem nu?” Innan hon fick något svar avlägsnade hon sig helt enkelt från sin plats, varför en polissyster måste skynda ifatt henne och hindra henne från att lämna rättssalen.

Vittnesförhören bekräftade tidigare av oss kända fakta, bland annat hördes Artur Fridström ingående om sin vistelse hos syskonen efter mordbranden. Han upprepade hur rädd Oskar hade varit för att Mimmi — vid första anhållandet — skulle erkänna något för polisen.

Åklagaren: Det var ju något särskilt han yttrade?

Fridström: Får man svära här då?

Åklagaren: Det får man göra.

Fridström: Då använder jag väl samma ord?

Åklagaren: Javisst.

Fridström: Ja, han sa så här, att den där djävulen, hon har väl talat om hela helvetet nu, sa han.

Historisk rättegång

Bandinspelningarna blev givetvis rannsakningens klimax och samtidigt åklagarens mest värdefulla tillgång. De vederlade som vi redan konstaterat tydligt och klart försvarsadvokaternas påståenden om att förhören varit pressande. Snarare utvisade de, att syskonens erkännande kommit visserligen motvilligt, men ändå spontant.

I sammanhanget bör det än en gång understrykas vilken oerhörd vikt dessa ”mekaniska förhör” hade för utgången av Röstedramat. Målet har ur denna synpunkt även rättshistoriskt karaktär — det är första gången i Sverige som två mordanklagade fällts mot sitt nekande på bandinspelade förhandserkännande!

Efter slutplädering förklarade nämligen domstolen de häktade skyldiga men beslöt att de före utslaget skulle sinnesundersökas. Mimmi fördes till Rättspsykiatriska kliniken på Långholmen där hon undersöktes av doktor Greta Hermanrud, som i sitt utlåtande deklarerade att hon var sinnesslö och i behov av vård. Oskar undersöktes på ungdomsanstalten i Uppsala av doktor Ester Lunell vid Ulleråkers sjukhus, som kom till samma uppfattning beträffande honom.

Den 11 mars 1955 återupptogs förhandlingarna och dagen efter kom utslagen. Syskonen vidhöll alltjämt att de var oskyldiga. Rätten hade motsatt uppfattning och dömde Mimmi för mord och mordbrand, Oskar för medhjälp. Båda straffriförklarades.

Domstolarna: Verklighet — ej dikt

I sina domskäl anförde rätten bl.a.:

”Mimmis och Oskars vid polisförhör lämnade erkännanden måste bedömas med stor försiktighet med hänsyn till att båda äro i avsevärd mån psykiskt efterblivna. Den fonografiska återgivningen av vad, som vid polisförhören förekommit, har dock visat, att förhören letts på ett försiktigt sätt samt att syskonen berättat på ett sådant sätt, att det icke kan vara möjligt annat än att de verkligen upplevt makarna Stockbergs dödande och anläggandet av branden i deras stuga. På grund av detta och vad som i övrigt blivit upplyst om Mimmis psyke och kroppskrafter finner rätten det styrkt, att hon i uppsåt att döda med berått mod berövat makarna livet genom strypning och att hon därvid utfört dådet ensam eller med hjälp av Oskar samt att hon därefter ensam eller tillsammans med denne anlagt branden.

Vilken del Oskar tagit i gärningen är det vanskligt att avgöra. Även om det finns goda skäl antaga, att han såsom gärningsman deltagit vid branden finner rätten, särskilt med hänsyn om vad som upplysts om syskonens olika läggning, att det beträffande Oskar inte kan anses styrkt mera än att han, med vetskap om vad Mimmi ämnade göra, åtföljt henne såväl vid mordtillfället som då branden anlades och på det sättet styrkt henne i hennes brottsliga beslut. Häradsrätten finner därför att Oskar gjort sig skyldig till sådan medhjälp till Mimmis brott, att han inte kan frias från straff”.

Båda syskonen överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland i Sundsvall, som höll muntlig handläggning den 5—7 maj 1955, varvid de många stålbanden spelades upp på nytt. Domen meddelades den 13 maj. Underrättens utslag fastställdes och hovrätten framhöll bland annat följande:

”Även om det med hänsyn till vad som framkommit om Mimmis och Oskars intellektuella utrustning är föga sannolikt, att de med ledning av uppgifter i tidningsartiklar och vad andra personer uppgivit för dem, skulle vid polisförhör var för sig kunnat lämna detaljerade och i huvudsak sammanhängande berättelser om händelser, som de icke tillsammans upplevt, är det ej helt uteslutet, att innehållet i de åberopande artiklarna på ett eller annat sätt kunnat öva inflytande på de berättelser de lämnat vid nu ifrågavarande polisförhör. Emellertid har syskonen vid dessa förhör var och en för sig spontant lämnat uppgifter om olika detaljer i samband med brotten, vilka icke berörts i artiklarna och vars riktighet bekräftats av vad som framkommit vid undersökningarna på brottsplatsen”.

Som exempel anförde hovrätten att ingen utomstående på förhand känt till

att Stockbergs strypsnaror var knutna framtill;

att de före kvävningen misshandlats och slagits blodiga med ett vedträ;

att syskonen efter dådet hjälpts åt att lägga offren till rätta och

att de vid mordbranden hällt ut fotogen på flera ställen.

Varken Mimmi eller Oskar gav sig utan vädjade till Högsta domstolen om en revision av den fällande domen. Den 30 juni 1955 avslogs denna begäran om ny prövning, varefter de överfördes till sinnessjukhus.

KÄLLA: Brottets krönika II
AVSKRIFT: Viveca Sundberg

---

Uppgifter om paret Stockberg:

—26S20— Uppgifter ur Delsbo släktbok

11 Johan Olof Stockberg, * 28/7 1882, s. t. bonden P. Stockberg i Lillsjön 2, Delsbo. G. 24/11 1918. Jordbr.-arb. Bos. i Lillsjön 2. Utfl. t. Bollnäs 1920. † 13/9 1954 Mördad Röste 3:10, Fröstevägen 1181.
(X27) Hilma Karolina Berg, * 19/12 1887 i Ljusdal, Gävleb. Infl. fr. Forsa 1918. Utfl. t. Bollnäs 1920. † 13/9 1954 Mördad Röste 3:10
Signe Martina * 22/2 1921. Gift Larsson, änka1989. † 26/4 1998 i Farsta

---

—8J22— Uppgifter om Artur Fridström ur Delsbo släktbok

15 Olof Jonsson, * 12/5 1867, s. t. J. Olsson i Rolfsberg. G. 27/11 1898. Bos. i Ava, Delsbo. Utfl. t. Ljusdal 1899.
20S1 Catharina Lovisa Fridström, * 23/4 1866 i Bjuråker, d. t. mjöln. C. A. Fridström i Svala, Delsbo.
Knut Fredrik Ernst Fridström * 27/6 1886 (styvs). Utfl. t. Ljusdal 1899
Carl Artur Fridström * 28/2 1889 (styvs.). Utfl. t. Ljusdal 1899 † 9/5 1976. Fröstevägen 1183, Röste 25:1 i Röste. Närmaste grannen till Stockbergs.

---

Uppgifter om syskonen Myrberg:

Mimmis föräldrar:
Anders August Myrberg * 28/8 1836 i Woxna, Ingift 8/6 1884 med Anna Näsman * 15/8 1854 Heden, Bollnäs. † 9/1 1907 Heden 2 s1
Axel Leonard * 17/12 1883
Karl Johan * 21/7 1885
Kristina Vilhelmina * 18/7 1887 (Mimmi)
Frans Oskar Wilhelm * 31/12 1890. Frånskild 13/10 1936 † 18/11 1968

Mimmi, vars namn var Kristina Vilhelmina Myrberg * 18/7 1887 i Hamre Bollnäs. † 6/7 1959
Gift 30/8 1908 med Anders Andersson From * 16/3 1875. † 12/9 1948
Per Johan * 5/2 1811
Svea Maria Viktoria * 12/5 1913
Anna Kristina Margareta * 5/9 1914
Karin * 18/9 1919

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

---

Till toppen –

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062