Berättelsen om Lingarö-mordet bygger på en sammanställning om denna tragiska händelse som kriminalkommissarie Karl Viklund, välvilligt lånat ut till oss.
Medförfattare var den nu bortgångne kriminalinspektör Georg Backlund.
Lingarö, se karta
Lingarö-mordet
Den gamla torpvinden med de döda kropparna på golvet utgjorde en smått kuslig miljö i halvdunklet. Det var inte helt fritt för att Bergdahl kände en kall kåre efter ryggraden och i varje fall ryckte han till när den till synes döde mannen sträckte ut armen mot ficklampans ljusstråle.
Kriminalinspektören Bergdahl och hans kollega Berglind hade strax innan kommit ut till torpet i Lingarö, som är en liten by vid sidan av allfarvägen och en mil från närmaste tätort. Anledningen till att de denna septemberdag 1984 sökte sig dit var ett kortfattat larm om att det inte stod rätt till i torpet.
Utanför torpet hade polismännen sammanträffat med ett par från Sundsvall som hade följande att berätta: I torpet bodde Manfred Svärdh, som var i 65-års åldern och ensamstående. Han hade sedan någon månad sällskap med Marja Svensson från Sundsvall, en nära anhörig till paret.
Föregående fredag hade Marja och Manfred lämnat Sundsvall för att ha en semestervecka tillsammans i torpet. Under alla dagar därefter hade Marjas anhöriga i Sundsvall utan resultat försökt komma i kontakt med dem. De blev efterhand oroliga och denna fredag hade de funnit sig föranlåtna att bege sig till Lingarö och undersöka saken till att Marja inte hade hört av sig. De hade funnit torpets ytterdörr öppen och sett en hel del blodspår i förstugan. De avstod därmed att gå in i torpet och larmade polisen från en granngård. De hade också förvissat sig om att Manfreds gamla personbil av märket DAF inte fans vid torpet.
Brutal framfart
Bergdahl hade gjort en försiktig rekognosering i torpets bottenvåning. En mängd intorkade blodsamlingar, en sönderslagen stol och en avsliten telefonledning tydde på att någon form av strid utkämpats.
Bergdahl fortsatte uppför trappan till vindsvåningen och möttes där av den omisskännliga doften av kropp i förruttnelse. På golvet inne i kallvinden låg två stycken i stort sett nakna och svårt sargade kroppar. Det var en kvinnokropp med helt klara dödstecken. Den andra kroppen var en man som låg helt stilla med stela ögon fram till den överraskande armrörelsen som avslöjade en flämtande livslåga. Det stod genast klart för polismannen att ett svårt våldsbrott förövats i torpet. Offren blev också omgående identifierade som Manfred och Marja.
Inga tips
För polisen i det lilla distriktet förelåg nu ett spaningsmord där gärningsmännen förmodligen hade en veckas försprång och i inledningsskedet fanns inga s k heta tips att tillgå. Manfred låg djupt medvetslös i ett livshotande tillstånd och skulle i varje fall inte under den närmaste tiden kunna bidraga till gåtans lösning.
Polisdistriktets kriminalavdelning mobiliserades omgående och förstärktes med personal från tekniska roteln i Gävle. Platsundersökning, kartläggning av offren samt operation dörrknackning kom igång omgående.
Brottsplatsundersökningen styrkte att grov misshandel förekommit i bottenvåningens förstuga, hall och kök. Det kunde också fastslås att Marja blivit nedslagen i köket med en köksstol och av den fått en svår skallskada. Det befanns dessutom att Marja låg bunden till händer och fötter och över halsen fanns en skjortärm, som sannolikt tjänstgjort som strypverktyg.
Vid obduktion konstaterade rättsläkaren att Marja utsatts för en oerhört kraftig och hänsynslös misshandel. Kroppen företedde, förutom svåra huvudskador, tecken på strypning, ett stort antal revbensbrott samt sädesceller i vagina. Dödsorsaken var en kombination av skadorna men skallskadan hade i och för sig varit dödande.
Om Marja Svensson framkom för övrigt att hon var i femtioårsåldern, frånskild och fast anställd inom hälsovården. Hon föreföll ha fört ett stilla och tillbakadraget liv och det betecknades som overkligt av bekantskapskretsen att någon skulle trakta efter hennes liv.
Även Manfred Svärdh var frånskild. Han försörjde sig som lastbilschaufför och skulle snart pensioneras. Manfred betecknades av sina vänner och bekanta som en mycket lugn och försynt person som knappast kunde ha några ovänner. Han nöjde sig med att leva under ganska enkla förhållanden och föreföll inte ha några tillgångar att tala om.
Mörklagt torp
Från grannarna inhämtades att torpet legat i mörker sedan föregående fredagskväll. De hade då också sent på kvällen hört Manfreds bil lämna torpet. Grannarna kände till an Manfred hade semester och antog att han befann sig i Sundsvall.
Med anledning av Manfreds försvunna bil utgick rikslarm efter den. Ett mycket stort antal personer hörde av sig med tips om att de iakttagit bilen under den gånga veckan. På skilda orter i Sverige.
Under lördags-och söndagsdygnet efter upptäckten av brotten arbetade den lokala spaningsstyrkan för fullt. För spaningsledningen förelåg inga direkta ljuspunkter även om en hel del spaningsuppslag registrerades. Obesvarade frågor var bland annat motivet till brottet och varför Marja bundits så noggrant medan Manfred inte företedde några som helst tecken på sådan behandling. Brottet föreföll i det skedet svårlöst och planer gjordes upp om att insätta rikspolisens mordkommission samt en större spaningsstyrka med personal från övriga distrikt i länet. Innan de planerna hann sättas i verket kom upplösningen under det fjärde spaningsdygnet genom en uppföljning av Manfreds tidigare kvinnokontakter.
Givande dörrknackning
Vid operation dörrknackning framkom att Manfred under den föregående vintern umgåtts med en av byborna känd kvinna och som i fortsättningen kallas Majvor. Av okänd anledning tog förhållandet slut i början av året. Majvor hade vuxna barn och åtminstone en son hade setts besöka Manfred efter det förhållandet tagit slut. Uttalanden som Manfred gjort till vänner tydde på att han misstänkte sonen för en fickursstöld.
Majvor hördes av polisen och berättade bl. a. följande. Hon brukade försörja sig som kringresande försäljare. En dag under föregående höst hade Majvor uppsökt Lingarö och hon gick runt i stugorna och bjöd ut sina alster. Hon kom även in till Manfred och de blev på så sätt bekanta. De kom att träffas ytterligare och umgicks en hel del på kamratlig nivå under vintern. Inne på det nya året blev Majvor sjuk och orkade inte med något umgänge. Hon bröt därefter kontakten med Manfred och de hade därefter inte träffats.
I övrigt uppgav Majvor att hon var ensamstående och hade två vuxna barn. Sonen Rolf var drygt 20 år och bodde tillsammans med modern. Sonen Lennart var ett par år yngre och bodde också i Hudiksvalls närhet med sin fästmö. Den aktuella brottsfredagen hade Lennart med sambo kommit hem till Majvors bostad. De hade druckit brännvin och punsch och kvinnorna hade så småningom somnat. När de senare på under kvällen vaknade var Rolf och Lennart försvunna. De hörde inte av sig under hela veckoslutet. Först under måndagskvällen kom de tillbaka till lägenheten men vägrade redogöra för sin frånvaro.
Både Rolf och Lennart var tidigare dömda, i huvudsak för tjuvnadsbrott. Bröderna var också misstänkta för att under sommaren ha stulit en plånbok i en butik i Hudiksvall men de hade ännu inte hunnit bli hörda om detta brott. Under söndagen drogs fallet för åklagaren och bröderna blev anhållna i sin frånvaro som misstänkta för stöld.
Det klarnar
Tidigt följande dag blev Lennart gripen och erkände omgående plånboksstölden. Förhöret fortsatte med vad han kände till om Manfred och våldsbrottet i Lingarö. Lennart uppträdde lugnt och bekräftade att han träffat Manfred ett par gånger i moderns bostad. I övrigt var Manfred helt okänd för honom. Under det aktuella brottsveckoslutet hade han inte gjort någonting speciellt. Tillsammans med brodern Rolf hade han ”åkt runt lite grann”.
Förhören med Lennart fortsatte under dagen och så småningom bröt han samman. Gråtande berättade Lennart de faktiska omständigheterna i Lingarö. Under de fortsatta förhören lämnade han följande berättelse i sammandrag.
Under den aktuella fredagen hade Lennart och hans sambo åkt hem till modern Majvor och brodern Rolf. Tillsammans hade de druckit starksprit och punsch och Rolf och Lennart hade även rökt hasch. Efter det att kvinnorna somnat kom Rolf med förslaget att de skulle åka till Borlänge. De saknade både bil och pengar, men enligt Rolf var detta lätt ordnat – de skulle råna Manfred.
Någon gång i skymningen tillgrep bröderna ett par cyklar utanför moderns bostad och började den milslånga färden ut till Ingarö. Då och då gjorde de uppehåll och drack punsch och rökte hasch. Det var helt mörkt när de kom fram till Manfreds torp. Genom ett fönster såg de Manfred och en kvinna iklädda pyjamas sitta i vardagsrummet och se på TV.
Dåligt planerat
I det ”packade” och ”flummiga” tillstånd vari bröderna befann sig gjorde de inte upp någon egentlig rånplan. Rolf beväpnade dem med avbrutna krattskaft och enligt denne skulle det vara enkelt att slå ned Manfred, som snällt skulle bli liggande precis som på film.
Rolf gick utan betänkligheter fram till ytterdörren och knackade på. Manfred kom och öppnade och Rolf gick direkt till anfall. Det tämligen klena slagvapnet hade inte alls avsedd verkan och Manfred försökte dra sig tillbaka. Rolf trängde sig förbi honom och gick till angrepp mot kvinnan som började skrika inne i huset. Lennart fullföljde angreppet mot Manfred och lyckades slå ned denne. När Manfred därefter försökte resa sig sparkades han i huvudet till medvetslöshet. Under tiden hade Rolf slagit Marja med en stol i köket. Lennart fortsatte misshandeln av kvinnan genom att minst fem gånger sparka henne i huvudet.
Lennart beslöt sig därefter för att flytta den svårt blödande Marja. När han lyfte upp den medvetslösa kroppen från golvet gled pyjamasbyxorna ned och blottade skötet. Det väckte sexuella känslor hos Lennart och han bar ensam upp kvinnan till den övre våningen och genomförde där ett samlag med henne.
Bröderna beslöt därefter i samråd att binda kvinnan till händer och fötter. Anledningen var att hon inte skulle kunna slå larm i brådrasket. Att hon var döende hade de inga begrepp om.
Manfred låg kvar i den nedre hallen. Han hade fått ytterligare sparkar av bröderna och var helt utslagen och blev därför inte bunden.
Huset genomsöktes av bröderna och de påträffade några tiokronorssedlar samt några småsaker av ringa värde som de tillgrep. De släckte all belysning i torpet innan de lämnade platsen med Manfreds personbil.
Bröderna körde direkt till Borlänge där bilden avskyltades och övergavs. Följande dag uppmärksammade de sina blodiga kläder och skor som de efterhand kastade bort.
Åter hemma
Efter tre dagar återvände bröderna till hemstaden. De fann det underligt att överfallet inte alls var omnämnt i ortstidningarna. Möjligheten att brottet fortfarande var oupptäckt kunde de inte tänka sig. Rolf lyckades hålla sig undan ytterligare en vecka efter broderns gripande. Så snart Rolf anträffats av polisen erkände han sin delaktighet i gärningarna.
Vid brottsutredningen blev det aldrig klarlagt vem som strypt Marja och om det var i uppsåt att definitivt att tysta henne. Rolf och Lennart hävdade hela tiden att de uppsökt torpet i enbart rånavsikter. De hade också lämnat Lingarö i den tron att Manfred och Maja visserligen var ordentligt misshandlade men att de inte på något sätt svävade i livsfara.
Manfred överlevde men blev svårt invalidiserad. Av själva brottshändelsen minns han ingenting. Rolf och Lennart hävdade att de lämnat Manfred på golvet i bottenvåningen. Manfred måste därför ha nått en viss grad av medvetande och tagit sig uppför trappan till vindsvåningen. Han har därefter blivit liggande vid sidan av Marjas döda kropp.
Maximala fängelsestraff
Klockstölden i Manfreds bostad tidigare under året blev också utredd och befanns ha begåtts av en helt annan person än här aktuella gärningsmän.
Bröderna åtalades och undergick rättspsykiatrisk undersökning. I undersökningsutlåtandet uttalades att både Rolf och Lennart begått de åtalade gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet av djupgående natur. Socialstyrelsen delade inte denna bedömning. Tingsrätten dömde bröderna för mord, grovt rån, grov misshandel och i Lennarts fall även för grov våldtäkt till fängelse i tolv år. Åtalet för försök till mord ogillades. Att Rolf dömdes till lika långt straff som Lennart trots dennes grova våldtäkt motiverades med att Rolf varit den drivande kraften till gärningarna. Tingsrättens dom vann laga kraft.
Författare: Kriminalkommissarie Karl Viklund, som välvilligt utlånat berättelsen.
Hudiksvalls Tidning måndagen den 24 september 1984
Offret klubbades ned framifrån
Herbert Wedin, 64, Hudiksvall, har utsikter att klara sig, tror läkarna på intensivvårdsavdelningen i Hudiksvall.
Aino Persson, 51, Sundsvall, utsattes för ett kallblodigt och ovanligt rått mord. Hun klubbades snabbt ner framifrån.
Mordplatsen i Lingarö är fortfarande avspärrad. Polisen söker ännu efter spår som kan fälla mördaren.
Hudiksvalls Tidning den 30 november 1984
Bakvägen fördes de mordmisstänkta bröderna in i Hudiksvalls tingshus. Det här är den yngre som täcker sitt huvud med jackan.
Hudiksvalls Tidningen fredagen 4 oktober 1985
Det viktigaste är att ha kvar sitt goda humör, och det har jag, lita på det. De lyckades dom iallafall inte ta ifrån mig, säger Herbert Wedin.
Här sitter han på servicehuset Tunbacka i Hudiksvall, Herbert Wedin, 65 år, som var nära att mördas vid Lingarö-dramat för ett år sedan. Med vemod tänker han tillbaka på sitt gamla hem och det aktiva liv han då förde, kärnfrisk som han var.
Anm:
Herbert Wedin var född och uppväxt i Strömbacka, Bjuråker den 15/3 1920.
Han avled den 5/12 1988.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62