Dellenportalen har samlat uppgifter om Mord som ägt rum i och omkring Dellenbygden. Det är inte helt lätt att avgöra var Kilbanan har legat. I Tidningen från 1912 skriver man Frägsta, men då en reporter på 1970-talet erinrar sig dödsskjutningen kallar han dansbanan för kilbanan. Kilen är ett gemensamt namn på byarna Åkre, Frägsta, Backen och Norrhoga. Är det någon som med säkerhet vet var dansbanan har legat, vill vi gärna få veta det, så vi kan få besöka platsen.
Läs om brott och ohyggliga straffmetoder i gångna tider. Klicka på Historiesajten
Följ oss på Facebook,och dela gärna den här sidan med dina vänner
Om du gillar den här sidan, glöm då inte att att klicka på Gilla-knappen. Tack!
Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.
Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
EN HEMSK TILLDRAGELSE
HUDIKSVALLSPOSTEN TISDAGEN 14 MAJ 1912
Avskrift: Viveca Sundberg
En hemsk tilldragelse ägde rum natten till söndagen i Forssa. Vid dansbanan, i Frägsta, hade som vanligt på lördagskvällen samlats en mängd ungdomar. Några halfrusiga slynglar roade sig därvid bland annat med den för dem synnerligen kära och ofta använda metoden, att medelst affyttrande af revolverskott ådagalägga sin karlaktighet. En af ”svenska nektarn” betydligt ankommen bonddräng Hans Dahlberg, i tjänst hos hemmansägaren A. Backman i Trogsta, smittades tydligen af lusten att skjuta och under det han mumlade något om ”att han väl skulle svara på skotten” slet han upp en revolver ur bakfickan och tryckte af, och troligen var det den kulan, som i förtid släckte en ung flickas lif. På dansbanan helt nära intill befunno sig flera personer af båda könen, och vid knallen störtade tjänsteflickan Ester Svedberg ögonblickligt till dansbanans golf. Kulan hade trängt in i hufvudet strax bakom örat, och döden följde nästan omedelbart. Vid den uppståndelse, som inträffade, tog ofvannämnde Hans Dahlberg till flykten och skamligt nog nästan alla de öfvriga ungdomarna. Den enda som visade rådighet och besinning var bondesonen Lars Persson från Rumsta, som ombesörjde att den dödade unga kvinnan inbars i närmaste gård, och att bud sändes till länsman Karl Lindström, hvilken vid fyratiden på morgonen anlände till platsen.
Efterspaningarna efter Hans Dahlberg togo genast sin början och på söndagseftermiddagen greps den misstänkte föröfvaren af dådet i Töfsätters by och förpassades till Hudiksvalls kronohäkte.
Ester Svedberg var i tjänst hos hemmansägaren A. Hallin i Norrviksta och endast 18 år gammal. Dahlberg är ungefär 25 år och har tidigare gjort sig känd för sitt obändiga lynne och begifvenhet på slagsmål och starka drycker. Den blifvande polisrapporten kommer väl att än ytterligare sprida ljus öfver den för hela Forssa sorgliga händelse, Dahlberg är till börden Bjuråkersbo.
Till följd af ofvanstående, går på samma gång man ej nog djupt kan beklaga det skedda, en våg af berättigad harm genom de i allo hederliga Forssabornas redliga sinne, harm öfver att ett fult namn åter skall bringas hän öfver landet. Den bekanta med fetstil tryckta rubriken ”Helsingelif” kommer nu åter att figurera i pressen. Därför att några råbarkade lymlar behaga gå klädda i revolver, kommer en hel församling att smutskastas. Och hur många gånger skall man upprepa för dessa brushufvuden: ”Låt bli och skjut när som hälst! Kunnen I icke visa eder manlighet på annat sätt, så är den inte mycket värd.” Att en brist i lagstiftningen för landsorten här föreligger är själfklart, såväl som det hela till stor del kan skrifvas på spritens konto.
Vådaskottet i Forssa
HUDIKSVALLSPOSTEN LÖRDAGEN DEN 18/5 1912
Ur polisförhörsprotokollet
Avskrift: Viveca Sundberg
Hudiksvallsposten har satts i tillfälle att taga del af det af kronolänsman Karl Lindström uppsatta förhörsprotokollet rörande den sorgliga händelsen i Norrhaga, Forssa, natten till söndagen, då 18-årige tjänsteflickan Ester Svedberg från Norrviksta blef vådaskjuten till döds.
Vid tillfället hade pågått en s.k. bjudningsbal, i anledning hvaraf ett stort antal ungdomar från trakten kommit tillsammans. Några af de deltagande ynglingarna samt andra, hvilka opåkallade infunnit sig, hade varit berusade. Ingen ovänskap hade varit rådande, men här och hvar hade under aftonen och natten revolverskott afvlossats.
En arbetare Karl Sand från Nansta, som befunnit sig i närheten af dansbanan, hade afvlossat tvänne revolverskott, riktade i luften, under yttrande: ”den, som sparkat mig, skall jag skjuta. Drängen Hans Jacob Dalberg från Trogsta, som härvid befunnit sig å eller invid dansbanan, hade då yttrat något om att ”skjuter ni, så svara vi”, hvarunder han gått på några stegs afstånd från banan, och så upptagit en revolver samt aflossadt ett skott, riktadt upp i luften och omedelbart därefter ett andra skott i riktning mot dansbanan. Genast efter det skottet aflossats, hade man ropat, att en flicka blifvit skjuten, och det befanns, att Ester Svedberg träffats af skottet.
I likhet med flere andra hade nu Dalberg aflägsnat sig från platsen. Till sist hade han blifvit ensam och då begifvit sig ut på landsvägen, som han följt till de s.k. Tomtalorna, där han gått in och lagt sig att sofva. Här hade han legat till kl. omkring 2 på söndag eftermiddag då han genom Byberg och Funsta begifvit sig till sitt hem i Trogsta, där han nästan omedelbart anhållits. Revolvern hade han på morgonen kastat i sjön.
Dalberg ville ej förneka, att ett af honom aflossadt skott träffat Ester Svedberg. Han förklarade emellertid, att han ej hyst det minsta agg mot henne och att ej heller annat förhållande förefunnits dem emellan, som skulle kunnat föranleda honom att med afsikt skada flickan.
Obduktionen å den aflidna flickan Ester Svedberg förrättades i tisdags af doktor S. Vadsten hvarvid konstaterades att kulan inträngt i nacken och krossat nackkotorna. Kulan hade därefter gått längs märgen och stannat i främre delen af halsen.
För att täcka begrafningskostnaderna har en insamling satts igång bland ungdomarna i omkringliggande byar.
Dansbanan, där dråpet skedde, har nu upprifvits, och det är att hoppas att denna ödesdigra händelse blir till varning för mången, som af tanklöshet och okynne ovarsamt och i otid handskats med skjutvapen.
Som framgår finns den vackra gravstenen helt nära kyrkan
EN OSEDVANLIG BEGRAFNINGSAKT
HUDIKSVALLSPOSTEN TISDAGEN DEN 21 MAJ 1912
Avskrift: Viveca Sundberg
En osedvanlig begrafningsakt ägde rum på Forssa kyrkogård söndagen den 19 dennes, då den så sorligt hädangågna flickan Ester Svedbergs stoft vigdes till grafvens ro. Ungdomarna i trakten, som bekostade begrafningen, hade till öfver ett tusental infunnit sig för att på detta sätt visa sitt uppriktiga deltagande.
Jordfästningen inleddes med psalmen 452:1, hvarefter kontraktsprosten G. Svärd yttrade: ”Vid denna jordfästning skulle jag vilja ha sagt några ord, men detta kommer jag att göra i samband med tacksägelsen”. Därefter följde sedvanlig ritual, hvarefter ps. 452:2 afsjöngs. En kvartett ur kyrkokören sjöng härpå på begäran ”Lifvet är kornet” samt ”Stilla skuggor”. Hr Carl Ericson uppläste några verser, som författats af en kvinnlig kamrat till den aflidna. Efter högmässans slut och efter gjord tacksägelse yttrade prosten till de talrika ungdomsskarorna:
Jag yttrade ute vid grafven, att de ord, som jag skulle vilja haft sagt vid jordfästningen, skulle jag uttala i samband med tacksägelsen och då frågar jag: Hvad skall man säga, och hur skall man tala, att det blir ett ord till varning och väckelse till framförallt ungdomen i vår församling? Det hela är ju i all motto beklagligt. Man tycker i regeln, att när en ung människa kallas hädan, det är att anse som en förlust. Hon har ej hunnit med sitt dagsverke, ej ens hunnit sina ”halfva dagar”, som skriften säger. Detta är alltid ett lidande som kan gripa en människa. Det är ju beklagligt att ett ungt lif blifvit nedfällt som ett ungt träd, ej af nödtvång, ty det fanns ej, men en följd af andra omständigheter, och detta är i dubbel mening det beklagansvärda, som drabbats oss. Denna skuld och synd plånas ej ut med tillfälliga tårar. Nej, endast ett rätt uppvaknande och ett flyende till Gud med bön om barmhärtighet förmår aftvå syndaskulden. Men det är icke blott detta, som vi gömma i grafven, som är det beklagansvärda. En ung man sitter nu inburad. Han är fläckad med blod, och sådana fläckar utplånas ej så lätt. Det finns en hjälp i Jesus Kristus. Fläckarna går med svårighet bort, ty det är äfven fängelsets fläckar, som satt sin stämpel på hans lif. Vid hur många tillfällen har icke en ung människas bana på detta sätt afklippts! Ser jag nu på denna plats, där detta skedde, så förstår jag mer än väl, att ni unga tycka: ” Man skall väl ha någon glädje”, och ni mena att där är glädje. Jag är icke så trång, att jag icke förstår att ni behöfver glädjas och att man icke kan jämföra eder med oss äldre, men då gäller det att söka reda på den rätta glädjen. Den finnes ej på alla platser. Sådana platser, som speciellt en dansbana framalstrar en myckenhet ondt. Mången ung man och kvinna offrar där sin sedliga känsla. Sedligheten står på spel och den sedliga kraften tömmes ofta, och då fördärfvas också den rena glädjen. De platser där dryckenskapen är med, där förstöres ock den rena ungdomsglädjen. Där sådana laster finnas, där finnes ej sann ungdomsglädje. Man vågar ej gå dit utan att ha mordvapnet i sin ficka, och hanen sitter som vi sett ofta lös på det.
Är det så, att man ej kan bevista dessa platser utan vapen, då är det för visso platser, som man bör fly. De äro fruktansvärda. Således ni alla! Tagen eder till vara, fly sådana plats. Kan ej leken äga rum utan detta, som jag påvisat, då är det ej annat än en syndig lek. Den binder människan i synd och skam. Det kunde hafva händt, att någon annan eller flera af de ungas skara kunde här blifvit nedbäddade. Gud afvände det. Det är fruktansvärdt det som skett och det må mana till det, som aposteln säger: ”Fly ungdomens lustar, och sök rättfärdighet hos Gud”. Ett ungt lif har blifvit kastat in i evigheten, utan att kunna bedja en enda bön eller sucka en suck till barmhärtighetens Gud. Det är fruktansvärdt att dö så. Dom öfver död människa tillhör oss ej, men vårt samvete säger oss dock: ”Skola vi träda inför Guds ansikte, då böra och behöfva vi bedja om någonsin”. Denna unga flicka synes ha haft sina tankar i någon mån på honom, som förmår vara ungdomens hjälpare. De, som stodo henne nära ha dock varnat henne för världsliga lustar och böjelser. Hon aktade ej på varningarna, följde dem ej, och följden står klar. Detta bör vara ett väckelserop! Och när du går till en sådan plats, fråga dig då så: ”Är jag beredd att dö? Och vill jag dö på det sättet?” Jag har aldrig hört en människa som af egen vilja velat dö i en balsal eller på en dansbana eller på en krog. Vårt samvete säger oss, att när vi skola dö, då vilja vi om än aldrig förr bedja till honom som kan rädda oss undan evig död.
Fråga dig därför om du vill och är beredd att möta döden. Den kan möta dig, så mycket säkrare på dylika platser, där mordvapnen skola utgöra en väsentlig del af ungdomsnöjena. Jag har särskildt blifvit ombedd att här för eder i dag framhålla risken af mordvapnen och ett vårdslöst handterande af dem. Låt bli dem! Lägg bort dem! Vi har fått en varning. Låt det vara nog med det skedda. Lär oss betänka, att vi dö måste, på det att vi måtte få ett vist hjärta. Det är en gammal lärdom och den må vi ock lägga på sinnet.
Med spänd uppmärksamhet åhördes ofvanstående, och gjorde säkert ett djupt intryck i månget ungt hjärta.
Stenen i närbild. Familjegrav som visar Esters släkt
Personuppgifter:
Den dödade (46S10 – 22B1 Forsa – Hög släktregister) Ester Elisabet Åman född i Forsa 30/6 1895. Död 12/5 1912. Fader okänd. Moder Anna Lisa Olsdotter född i Forsa 15/9 1872. Gift 3/12 1899. Död 28/1 1905.
Den för ”vållande till annans död” dömde (43A31 Bjuråkers släktregister) Hans Jakob Dahlberg född 29/1 1883, son till skomakare Nils Dahlberg i Norrberg Bjuråker. Dömd till straffarbete i ett år och en dag. Frigiven den 29/5 1913 i Härnösand. Gift 1914. Död i Iggesund 1970.
Detta är den s.k. Tomtaladan som brann ner 1982. Här behöver vi ett exakt datum om någon kan hjälpa oss med detta?
TOMTALADAN
HUDIKSVALLSPOSTEN 15 JUNI 1912
Avskrift: Viveca Sundberg
Efter att ha aflossat det ödesdigra skottet på dansbanan i Forssa, lade sig drängen Hans Dalberg att sofva i Tomtaladan. Härigenom framkallas en mängd hemska minnen, som äro förenade med denna lada.
För 60 år sedan träffades 2 personer vid denna lada; de skulle antända en gård i Hamre. Gården nedbrann, och som den var oförsäkrad gjorde ägaren en stor förlust.
Något år senare var länsman Åström nära att blifva ihjälslagen vid ladan. Åström var den starkaste länsman, Forssa har ägt på säkert 100 år, och dessutom modig och energisk. E mörk höstkväll, då han gick från Hamre och kom utanför ladan, stupade han i något, som låg tvärs öfver vägen, och just då han föll framstupa, fick han tre slag af spakar och sedan slag på slag, men då icke något slag hade träffat hufvudet kom han i tillfälle att skrika på hjälp ett par gånger. En Hamrebo fick fatt i ett järnbetsman och sprang efter vägen till ladan. Hamrebon såg 4 karlar springa sin väg från ladan, men i mörkret kunde han ej säkert igenkänna dem. Dock kom med tiden i dagen, hvilka banditerna voro, och en af dem var så grym, att han en julnatt hade strött glas i krubban åt sin grannes hästar. Länsman Åström kom hem till Fäjsta med lifvet, tack vare sina herkuliska krafter, men länge blef han sängliggande efter den svåra misshandeln.
En dalkarl, som hette Orsman stal silfver och gömde det under ladan. Orsman hann jämt lida för sitt brott och ådrog sig döden genom en simtur i Södra Dellen.
En bonde, som erhållit pengar för ett skogsskifte, kommer gående förbi ladan i mörkret och blir där kullslagen och rånad på hela penningsumman. Bonden visste väl, hvem rånaren var, men utan bevis kunde han ej få honom fast. Skurken drunknade icke så långt därefter och ställdes så inför den högsta domstolen: en annan värld.
En gästgifvare i Hamre, som var känd för mycket, körde af sig halsen vid nämnda lada. Det var också en mörk natt. På morgonen fann man häst och gigg upp och ned i diket och under låg gästgifvaren.
Det attentat, som var i görning mot länsman Stjärnström vid nämnda lada lefver ännu i friskt minne.
En urmakare, som hade sin skylt på ladan, låg en natt och sof af sig fyllan i ladans hö. Han vaknade vid midnatt vid att en häst stack in hufvudet och gnäggade. Urmakaren gick ut men såg ej till något. En lapp spådde då han fick höra detta, att urmakaren skulle komma att råka i någon fara, och några år därefter slog det in, ty urmakaren omkom på Medskogen en mörk natt.
Den, som skyndade till länsman Åströms hjälp, fanns några år därefter död i skogen, hängande vid ett trä. Och den som lånte ut pengar åt gästgifvaren som körde ihjäl sig, kunde ej återfå desamma, emedan han lånt ut dem på god tro och så hängde han sig af grubbel.
För många år sedan skedde ett mord i en skogsbacke vid Sannäs i Delsbo. Det var två luffare, som dödade en bonde, och plundrade honom. De togo bondens häst och körde allt hvad hästen förmådde, hvilade vid ladan och körde sedan vidare och blefvo gripna, dömda och afrättade. Klicka här för att läsa om mordet i Sannäs 1859.
Man behöfver hvarken vara vidskeplig eller mörkrädd för att bli allvarlig, då man nattetid passerar förbi ladorna, ty de äro flera. Det är mera platsens läge än ladorna, som haft en förvånansvärd dragningskraft på brottslingar. Folktron kan också berätta många spökhistorier om ladan och den korsväg där hon står. En Forsabo skall vara bra omtöcknad, om han skulle lägga sig att sofva där; men mig veterligen har det ännu aldrig händt. Dalberg, som var bjuråkersfödd hade nog ej reda på dess hemska traditioner, hvars lista han förökade.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Intressant läsning. Ester Åman var min farfars syster. Så graven är vår familjegrav. Där vilar förutom Ester min farfar Elof, farmor, min pappa o hans bror. Således hela familjen. Mvh Isa Norling
Hej Isa! Det var intressant och tryggt att få veta hur det ligger till med graven. Jag började bli orolig för att jag kanske gjort någon arg och ledsen.
Kanske jag ska lägga till en förklaring hur gravstenarna hör ihop, vad tycker du?
Otroligt spännande att läsa om detta..
Tack Kenneth.