Dellenportalen har samlat uppgifter om Mord i och omkring Dellenbygden.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner
Om du gillar den här sidan, glöm då inte att att klicka på Gilla-knappen. Tack!
Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.
Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Läs om, Brott och ohyggliga straffmetoder i gångna tider. Klicka på historiesajten.
Ekonomisk karta från 1950-talet med riksväg 13, och den ursprungliga landsvägen.
Bilden visar hur det såg ut i Delåkvarn omkring 1910. Längst bort (mot Hudiksvall) ett stall där bönderna ställde in sina hästar när de malde säd. Därefter Idenorsböndernas kvarn som än i dag finns kvar, linskäkten och det stora ullspinneriet.
Hudiksvallsposten 6 maj 1897
Avskrift: Viveca Sundberg
Ett fasansfullt brott!
Ryktet att under måndagskvällen en stund efter kl. 10 en gård vid den 6 kilometer söder om Hudiksvall belägna Delåkvarn blifvit sprängd i luften och att tre personer blifvit dödade och en såsom skadad införd på lasarettet, spred sig i tisdags morse hastigt inom staden. Med erkännansvärt raskhet utreste tidigt vederbörande kronobetjäning och stadsfogden Berglöf till platsen för att hålla undersökning och vidtaga åtgärder för brottslingens gripande. En allmän förbittring och fasa över illgärningen hade gripit folk ur alla klasser, så att tusentals människor under dagens lopp infunno sig vid det afvskilt liggande olyckstället. Talrikast infunno sig arbetarna från Iggesunds jernbruk och brädgård.
Scenen för morddramat var en liten gård, som ligger strax invid landsvägen, på vänster hand, när man reser söderut och kommit uppför en backe på södra sidan om Delån. Mitt emot ligger en annan mindre gård, bägge gårdarne tillhöriga en fiskaränka Stina Skoglund. Gården på vänstra sidan vägen hade sedan i höstas varit hyrd af en stenarbetare Joh. Brunsell från Brunnskogs socken i Vermland, eller rättare af hans fästekvinna Maria från Norge, jämte sin 17-åriga dotter Johanna och 14-årige son Gustaf, som arbetade vid Iggesunds bruk mest försörjde sig själva, samt de öfvriga barnen Fredrik 12 år, Carl 8 år och Julius 5 år. Fadern Brunsell hade flere månader varit borta. Han hade tidtals varit oordentlig och svartsjuk samt hotfull mot sin fästekvinna Maria, hvarför denna och familjen blifvit förskräckt och slutligen stängde sina dörrar för Brunsell. Detta hörde vi honom föregifva, när han konfronterades med de dödade offren, vara orsaken till den gräsliga hämnd han icke dragit i betänkande att utkräfva på sin familj. Det synes som han äfven varit fast besluten att utkräfva en sådan hämnd, ithy han efter att på flera ställen ha misslyckats att erhålla dynamit, ändock gått långa vägar och slutligen inom Helsingtuna lyckades anskaffa sådan. Nu återvände han och smög sig måndagsafton kring bostaden i afvaktan att de inneboende skulle gå till hvila. Då krossade han en fönsterruta utåt landsvägen och slungade med fart en dynamitladdning af mer än ett halfvt kilo dynamit in bland familjens sängplatser inne i stugan. Vid den våldsamma explosionen och jämmerropen flydde han som jagad af furier söderut, till dess han ett par mil därifrån blef på förmiddagen gripen och häktad i Enånger.
Verkningarne af explosionen voro förskräckliga. Främre långväggen blef alldeles bortrifven, taket lyftes ett kvarter från väggarne, eldstaden ramponerades och golfvet upprefs. Vid närmare betraktande syntes sedan tydligt den plats där dynamiten exploderat.
Folket i grannskapet rusade vid explosionen ur sina bäddar, hästar långt borta på landsvägen föllo i sken. Boningsrummet var förvandladt till en bråte af spillror, och jämmer och kvidan hördes från de dödligt skadade människorna. Märkvärdigt nog blef en hustru Rese, dotter till Stina Skoglund, som bebodde ett rum i norra ändan af byggnaden, oskadad. Genom hennes och tillskyndande personers hjälp vidtog räddningsarbetet.
Modern fördes ut i döende tillstånd och afled kl. 12. Dottern Johanna fanns hängande nedåt med afbrutet ben fastklämd mellan taket och väggen och jämmerligt kvidande. Hon afled under svåra plågor vid pass kl. 3 på morgonen. Den minsta, femårige gossen Julius befanns redan död. Alla dessa överflyttades till Stina Skoglunds gård. När Brunsell, som då han återfördes af kronobetjäningen genom folkmassan satt där stram och rak i åkdonet och som det tycktes oberörd af de förbittrade känslor, som här och där uttalades mot honom, sedermera stod ansikte mot ansikte med sina dödade offer, hade likväl samvetet vaknat och han utbrast: »Gud, hvad har jag gjort! Aldrig kunde jag tro att det skulle bli så svårt.» Han beklagade sig, att han icke kunde gråta.
Den fjärde skadade, gossen Gustaf, fördes till lasarettet. Han lefver, men är illa klämd och skadad i magen. Fredrik och Carl, som legat i samma säng och afdomnat vid explosionen, repade sig förunderligt snart.
Man hörde visserligen röster mena, att Brunsell varit konstig, men då man hörde hans rediga svar vid bekännelsen och den länge hysta och envist utförda hämndplanen samt hans flykt, måste man tyvärr bedöma honom som en djupt förhärdad och illasinnad brottsling. Han beskrifves af sina arbetskamrater såsom häftig och inbunden till lynnet; däremot lärer han icke varit begifven på starka drycker.
I tisdags eftermiddag slötos fängelsets portar om honom, säkerligen för alltid. Laga rannsakning och möjligen dom, ty han har ju bekänt allt, förekommer den 19 maj.
Brunsell, som skall vara närmare 40 år, synes med sitt rödaktiga halfskägg vara af en dolsk natur samt har en lömsk uppsyn.
De tre liken, som längre fram på eftermiddagen fördes till klockstapeln vid Idenors kyrka, erbjuda icke den fasansfulla anblick, som efter ett dylikt attentat nästan vore att vänta, ty de hafva samtliga i det närmaste gått fria från yttre vanställande skador. Särskildt gäller detta om den unga flickans anletsdrag. Dessa väckte ingalunda några obehagliga förnimmelser vid sidan af den allvarskänsla , dödsprägeln ju städse måste ingifva. Trohjärtenhet och beslutsamhet kunde läsas i dessa marmorstela ansiktslinier; efter att under flere timmar hafva afspeglat dödskampens vånda och smärta, syntes de vara upplösta i resignationens frid. Detta intryck af lugn förhöjdes kanske ytterligare af den vänstra armens läge öfver bröstet.
Hustru Reses berättelse.
Kl. omkring half 11 på kvällen vaknade jag, som bodde i samma hus som de mördade, vid ett fräsande ljud och skyndade ut i angränsande rummet, sedan i höstas upplåtet åt stenarbetaren Brunsell från Vermland och hans fästekvinna Maria från Norge samt deras fem barn, hvilka alla utom Brunsell lågo i rummet.
Då jag egendomligt nog ingenting hört utaf explosionen, fattade jag ej hvad som inträffat, men skyndade i blotta linnet fram till den vid väggen närmast landsvägen stående säng, där Fredrik och Carl hade sin sofplats, ryckte dem upp ur bädden och sprang ut med dem på vägen. Sedan jag sett att de voro oskadde och tillsagt dem att springa till närmaste gård, på andra sidan landsvägen, trädde jag åter öfver nerfallna takstolar och spillror af möbler in i huset. Mörkt som det var, kunde jag ingenting se, men hörde från olika håll klagande rop om hjälp, egendomligt nog äfven från taket. Där fann jag Johanna af explosionen slungad upp mot en takbjälke med ena benet afvbrutet, men för öfvrigt utan yttre skador. Sedan jag först hjälpt ut Gustaf, hvars klagoljud jag hörde från den vid väggen till mitt rum stående sängen, lyckades jag efter de största ansträngningar nedtaga Johanna och föra henne till närmaste gård, där hon omkring kl. 3 på morgonen i lugn och med fullt medvetande och sans utandades sin sista suck. Så fort jag räddat Johanna, återvände jag än en gång in i huset och lyckades efter en stunds famlande i mörkret under spillror af inre taket framdraga Maria, som jag bar till granngården, där hon i samma rum som Johanna, efter smärtsam dödskamp afled omkring kl 12 på natten. Till sist bar jag ock ut Julius, som var krossad till döds.
Ofta nog har jag varit vittne till våldsamma uppträden af Brunsell i hans hem, men aldrig kunde jag dock tänka mig möjligheten af en sådan fasansfull tilldragelse.
Så här ser det ut på platsen där Delåkvarnmorden ägde rum 1897. Man kan se hur hela långsidan blåst ut på stugan.
Här är den stora stenen och bakom Viveca stod huset. Sommaren 2015
Hudiksvallsposten
20 maj 1897
Avskrift: Viveca Sundberg
Dramat vid Delåkvarn
Rannsakning hölls igår å Hudiksvalls kronohäkte under notarien Söderbaums ordförandeskap med stenarbetaren Johannes Brunsell, häktad emedan han natten mellan den 3 och 4 maj genom dynamit sprängt den byggnad, hvari hans familj bodde, hvarvid hans fästekvinna Maria samt 17-åriga dottern Johanna och 5-årige sonen Julius dödades.
Först lästes polisprotokollet öfver undersökningen efter dådet.
Vid den vidtagna yttre besigtningen å liken visade sig det efter modern Maria liggande å rygg, i en soffa, iklädt ylletröja och lintyg, munnen, hvarur blodfradga sipprade, halfsluten, ögonen slutna, händerna halfknäppta, stark blånad öfver högra bröstet och utöfver hela högra sidan af kroppen samt främre sidan af låren, ryggen blå, högra örat och halsen å högra sidan blodsprängda; å båda smalbenen strax ofvanför hälen omkring 10 centimeter långa, till senorna djupgående blodlefrade sår; ett sår på venstra knäet och venstra handens lillfingerknoge, skinnet på högra benets knä och smalben å en betydlig yta afflått.
Det efter dottern Johanna, som fanns liggande i en säng iklädt lintyg, munnen halfsluten med blodfradga, ögonen slutna, händerna halfknäppta, rodnad och yttre sårnader å högra armen; blånad å ryggen och båda sidorna af kroppen.
Det efter sonen Julius, som fanns liggande på grus och spillror i attentatrummet, nedhämtades och lades i sängen vid Johannas lik, var iklädt skjorta, munnen, hvarur blodfradga flöt, halföppen, ögon slutna och fingrarne lindrigt krökta, skinnet afskrapadt å venstra ansigtshalfvan från ögat till hakan, högra lårbenet afbrutet, å venstra benets bakre lår och knäveck ytliga sår och blånader, å venstra handleden ett skrubbsår samt hela kroppen blå.
Brunsell fick nu redogöra för sina lefnadsförhållanden. Han uppgaf bland annat:
född 1858 den 24 aug. i Frykeruds socken i Wermland af mjölnaren Jon Jonsson och dennes hustru, af hvilka modern afled under hans barnaår. Om fadern lefver saknar han kännedom. Att han tillsammans med fadern flyttade till Norge, Gruve prästgård, Aakershus amt vid 2½ års ålder. Att han vistades hos sin fader till dess han fyllt 18 år; att han därefter for till Kristiania, där han i omkring 4 månader sysselsatte sig med mureriarbete; att han därefter återflyttade till sin fader, från hvilken han efter en kort tid begaf sig till och tog tjänst hos sin aflidne fästekvinna Maria Anderssons fader, hos hvilken han hade drängtjänst under 3 års tid. Att han den tiden jämte sin ofvanbemälde fästekvinna begaf sig till Lysvik i Wermland, där han stannade i två månader och sedan begaf sig till Bollnäs, här i länet, och under 3½ år arbetat med kolning för Korsnäs bolag; att han därifrån flyttade till Stocka sågverk i Harmångers sn, där han varit boende i 8 år; att han därifrån begaf sig till Iggesunds bruk i Njutåger, hvarest han arbetade under nio månader med stenarbete; att han därifrån den 28 febr. detta år flyttade till enkan Skoglunds gård vid Delåkvarn och från den tiden tills nu varit sysselsatt med stenarbete i Forsa sn hos riksdagsman J. Andersson i Ölsund.
Redan vid 14 års ålder hade han brukat umgänge med sin fästekvinna, som var 13 år äldre än Brunsell.
De hade tillsammans haft 5 barn, af hvilka det äldsta var den dödade flickan. Fästekvinnan hade förut haft 4 barn, af dem ett med Brunsells fader.
De hade hela tiden de vistats i Sverige, dit Maria rymt med Brunsell för att undgå straff för sitt lättsinniga lefnadssätt, bott tillsammans tills i sommar, då Brunsell arbetade på Mössön och Maria bodde kvar i Iggesund och sedan flyttade till Delåkvarn.
Förhållandet mellan Brunsell och hans familj hade alltid varit eländigt, men värst blef det sedan de kommit till Delåkvarn. Han erkände, att han själf hade ett häftigt lynne men det räckte ej länge; »hustruns häftiga lynne räckte däremot hela året om». På fråga hvarför han ej lämnat henne, då de lefvat så olyckligt tillsammans, svarade han att han höll för mycket af barnen. Han sade sig ha haft orsak till svartsjuka, ty han hade nog sett att hon höll sig med andra, ehuru han ej hade några bevis.
Barnen hade varit snälla utom Johanna, som alltid varit olydig och uppeggat modern mot honom; äfven den äldste gossen hade på senare tiden börjat hålla med modern mot honom.
På åklagarens fråga om B. ej en gång lagt försåt för gossens lif, svarade B. nej.
Då Brunsell arbetade på Mössön i somras hade han en gång hälsat på familjen som kvarbodde i Iggesund, men då hade mottagandet blifvit »riktigt fint». Han hade mötts af ovett och stängda dörrar. Sedan hade han ej varit hos dem förrän dagen för attentatet, den 3 maj. Då han den dagen på morgonen hälsat på dem i Delåkvarn, ville han ta hustrun i hand, men hon hade ryckt undan den och vändt bort ansigtet samt sprungit ut, antagligen ned till spinneriet. »Hon hade väl sitt där, kan jag tro», tillade han.
Han hade därpå vändt sig till barnen med de orden »Gud välsigne er barn, att jag fick se er vid lifvet än en gång»; äfven barnen hade då gått ifrån honom.
På fråga hvad han menade med detta tilltal till barnen, sade han att han ej därmed haft någon annan mening än att uttala sin glädje öfver att se dem.
Då han kommit ut på gården, hade han där mött dottern Johanna. Han sade då till henne: Adjö med dig. Du får kanske aldrig se mig mer.
Han hade då ämnat gå för att aldrig återvända, men Johanna svarade: Det gör detsamma antingen jag får det eller ej.
Vid detta svar blef han arg och fattade det beslutet att »näpsa dem». Han kom strax på den tanken att använda dynamit och sökte under dagens lopp på flere håll skaffa sig sådan. Hos handl. Schilling i Hudiksvall hade han fått en krutpatron men den ansåg han ej vara något bevändt med.
Åklagaren berättade att en person som Brunsell här i staden tillfrågat, hvar han kunde få köpa dynamit, hade han bedt ej omtala för någon att han gjort denna fråga. Till detta nekade emellertid Brunsell.
Sedan Brunsell lyckats få köpa dels ett helt paket dynamit samt 7 lösa patroner, dels 10 hattar och en bit stubintråd, begaf han sig åter till Delåkvarn.
Han vidhöll att hans afsigt hela tiden varit att använda dynamiten på sätt som skedde.
Sedan han på eftermiddagen kommit till Delåkvarn, stannade han i närheten i skogen, tills familjen hunnit lägga sig.
Han sade sig ha fullt klart för sig hvad han gjorde, han hade visserligen tvekat något om han skulle straffa dem eller ej, men hämndlustan hade fått öfverhanden.
Om alla voro ingångna eller ej, då han gick fram för att utföra sitt dåd, visste han ej.
Han satte stubintråd och knallhatt i ordning samt kastade hela paketet dynamit, sedan han antändt den 7 tum långa stubintråden, in genom fönstret, hvarpå han sprang sin väg. Då han hunnit 30 à 40 steg inträffade explosionen. Han hade hört nödropen två gånger men ej brytt sig därom utan fortsatt sin väg.
Han hade kastat dynamiten rätt in i rummet utan att sigta åt någon särskildt, ty han visste ej huru de lågo i rummet. Han frågade i sin förargelse öfver att de varit ovänliga mot honom ej heller efter hvem han träffade.
Han erkände att det var för att hämnas som han begick dådet och ej af svatsjuka. På svartsjuka hade han ej då haft några tankar.
Öfver följderna af dådet sade han sig ej ha vidare reflekterat. Han kände nog dynamitens kraft och föreställde sig äfven att det skulle gå illa, men ej så illa som skett. Han hade velat åt fästekvinnan och dottern, men att den lille gossen, som ej gjort honom något, äfven fick sätta lifvet till, ansåg han ej hade bort ske.
De sju lösa patronerna hade han kastat i älfen. Han hade tänkt med dem taga lifvet af sig själf sedan han utkräft hämnd. Men därpå hade han tänkt att han väl i alla fall fick mista lifvet.
Han vidhöll, på upprepade tillfrågan, att han hade fullt klart för sig hvad han gjorde, och att han ville straffa dem för deras sturskhet. »Hade de ej stängt dörrarne för mig, så hade detta varit ogjordt», sade han.
Han sade sig ej veta att hustru Rese bodde kvar i gården och hade ej någon afsigt att träffa äfven henne, »men hon hade bort ha något med hon ock, det hade ej alls skadat», tillade han med cynisk fräckhet.
Brunsell framlämnade ett par intyg från sin vistelse i Stocka. Det ena upplyste om att han där gjort sig känd såsom nykter och ordentlig och i det andra sades att han varit ordentlig men mycket svartsjuk på Maria och uppretad på sin dotter, som han ville hålla till arbete.
Dessa intyg, som påtagligen tillkommit för att framställa brottet i förmildrande dager, fick han på begäran tillfogade protokollet.
På tillfrågan erkände han dock att svartsjukan ej hade denna gång spelat någon roll.
Åklagaren påpekade att Brunsell sökt kasta all skulden på hustrun och dottern för den sorgliga sammanlefnaden. Han framdrog dock flere exempel på Brunsells råhet mot de sina. Så hade han en gång af hämnd dödat sin fästekvinnas höns, en gång uppbrändt höet som hon samlat åt sina getter, spottat på henne med flere andra kitsligheter.
Brunsell erkände detta, men icke förty kastade han fortfarande all skulden till osämjan på sin familj.
Målet uppsköts till den 9 juni för anskaffande af Brunsells prästbetyg samt för att åklagaren skulle blifva i tillfälle inkalla vittnen för deras hörande om familjens samlif.
Brunsells uppträdande inför rätta var i hög grad motbjudande. Af ånger syntes ej den minsta tillstymmelse. I början af rannsakningen antog han visserligen en gudsnådlig min och svängde sig med ett och annat religiöst uttryck, men allt efter som förhöret pågick blef han allt djärfare, berättade utan minsta rörelse om sitt brott med en ordrikedom och fräckhet som gjorde att domaren flere gånger måste tysta honom, samt fattade humör så snart åklagaren gjorde någon fråga som ej föll honom i smaken.
Huru en sån förhärdad och rå förbrytare kunnat vinna några sympatier är oförklarligt.
Bilden är tagen efter 1914 då Ullspinneriet rivits och blivit bostadshus i Iggesund. Byggnaden vi ser är linskäkten och vägen mot Iggesund. Vägen som sedan blev R13, därefter E4 och som nu kallas Stora Vägen.
Det går ännu att följa den ursprungliga vägen. Till höger om Viveca den stora stenen och gårdsplanen efter huset.
Se fler bilder från platsen genom Google maps
Hudiksvallsposten
10 juni 1897
Avskrift: Viveca Sundberg
Dramat vid Delåkvarn
Förnyad rannsakning hölls i går med den för dynamitattentatet mot sin familj natten till den 4 maj häktade arbetaren Brunsell. Rättens ordförande var denna gång häradshöfding Schlyter.
Brunsell syntes denna gång mera nedslagen och iakttog ett lugnare uppförande än vid första rättegångstillfället.
Först genomgicks protokollet från förra rannsakningen.
Redan vid 11 års ålder hade han börjat tycka om henne för hon var »så snygg». Vid 14 års ålder hade de börjat idka umgänge. Ehuru hon därefter fick två barn med andra, hade han dock ej då känt någon svartsjuka.
Själf hade han aldrig varit i beröring med någon annan kvinna. För barnens skull hade han hållit sig kvar till henne men äfven för hennes egen skull och han skulle gärna vilja ha henne kvar om det skedda kunde vara ogjordt.
Både fästekvinnan och dottern hade hotat att slå sönder honom om han kom tillbaka till dem, sedan de flyttat till Delåkvarn. Däremot förnekade han att någonsin ha hotat dem eller sonen om denne arbetade för dem. Stenarbetaren A. Olsson från Iggesund intygade i en skrifvelse, som framlämnades af Brunsell, att han haft sällskap med B. till Delåkvarn dagen före dådet. B. hade då bedt honom gå in och be om förlåtelse för honom, hvilket Olsson ej ville göra. Maria hade just då kommit ut och frågat hvarför han dragit dit den uslingen. B. hade då bedt att åtminstone få taga afsked af barnen. Olsson ansåg att B. var mindre tillräknelig i följd af svartsjuka.
På därom af domaren framställd fråga sade B. att hans fader varit af en häftig natur. Han hade ej varit liderlig men begifven på dryckenskap så att han lidit af dilerium. Modren hade haft ett långsint lynne.
Under Brunsells och Marias sammanlefnad hade det varit hon som varit svartsjuk de första åren och då var det hon som trätte om han var vänlig mot andra flickor. Sedan blef det hans tur att bli svartsjuk, emedan hon var så glad och kalasade då andra karlar kommo till deras hem på lördags och söndagskvällarne.
Detta hade börjat då de bodde i Stocka. Han hade aldrig spionerat, hade heller inga bevis på hennes otrohet men trodde sig ha skäl att misstänka henne, emedan hon visade motvilja mot honom då han ville vara vänlig. Då han förebrådde henne att hon var så vänlig mot andra svarade hon blott: Hvad angår det dig! Han fann det slutligen otacksamt att föda dem och i Stocka hade han kört bort dem, men då längtat efter barnen och åter sökt upp dem. Dessa uppgifter stridde dock mot andra att det tvärt om var fästekvinnan som lämnat Brunsell.
På Brunsells begäran hade pastor Nordvall lämnat ett intyg angående ett försök af honom att, på Brunsells begäran, medla mellan dem. Först hade B. kommit. Då Maria kom in och fick se B. drog hon sig med afsky tillbaka och det var med möda hon på begäran räckte honom handen. Hon sade att hon nog kunde förlåta Brunsell, men då B. bad att få komma tillbaka till henne, svarade hon: aldrig i nådatiden kommer du åter, ty jag har syndat nog med dig! Hon sade att B. ofta slagit henne och barnen och förstört bohag, så att hon måst rymma, men då hade han kommit efter. Allt elakt hade han gjort i nyktert tillstånd. B. kunde ej förneka att han slagit henne. Då hon nekade honom återvända hade han insinuerat att hon hade någon annan, men detta förnekade hon.
Då de skulle gå vågade Maria ej följa honom af rädsla att bli mördad. Hon hade kvarstannat i Njutånger till följande dagen.
Då B. vid skilsmässan från prästen hade sagt att han ångrade sig och att han skulle bli en bättre människa hade Maria svarat: jag känner dig alltför väl för att tro det.
- sade nu inför rätten att han blott en gång slagit Maria emedan hon hade tagit dottern i försvar och en gång hade han kastat en plankbit efter henne.
13 vittnen voro inkallade, af hvilka hustru Reise jäfvades på grund af hvad som i målet förekommit.
Bokh. Reise hade aldrig vetat annat än att de voro gifta, föst efter dådet hade han fått veta att de ej voro det. Han hade funnit Brunsell skrytsam. De hade haft sällskap om dagarne till Iggesund och redan efter 14 dagars bekantskap hade B. börjat tala illa om hustrun och dottern samt sagt sig blifva illa behandlad och att dottern förde ett okyskt lefverne. Då vittnet fått veta att det brukade komma karlar in till Brunsells familj på dagarne då han var borta och att Maria möjligen dref kaffeservering, hade han tillsagt sin hustru att hon skulle tillsäga Maria att upphöra därmed. Vittnet hade aldrig hört att dottern lefvde osedligt. Han hade ofta hört dem gräla, hvilket vanligen började därmed att Maria blef ond öfver B:s skryt och osanna historier. Då vittnet sett huru B. hatade dottern hade han tillsagt henne att söka sig tjänst. Hon hade ock en tid haft sådan. Vittnet inlämnade en längre skriftlig berättelse från sin hustru, i hvilken vittnet instämde.
Däri upplystes att B. beskyllt Maria för att stå i brottsligt förhållande till äldste sonen. Detta trodde han, därför att han själf var så ung då de voro tillsammans första gången. På hustru Reises tillrådan hade B. gått sin väg i slutet af februari.
Då han sedan återkom hade de varit rädda för honom och nekat honom komma in. Trodde ej att dottern lefvat lättsinnigt. Orsaken hvarför Maria haft sådan avsky för B. var att B. hade varit så oanständig och rått efterhängsen i sitt sätt mot henne, något som B. förnekade.
Vittnet Nilsson hade en tid bott som granne till B., och då haft flere gånger om dagen sin väg förbi Brunsells bostad. Han hörde osämja på grund af Brunsells svartsjuka, visste ej af otrohet hos Maria, som tyckte det var roligt att reta B. Många sökte på elakhet nära hans svartsjuka och nojsade med Maria. Han hade hört Johanna hafva övertaget då de trätade. Eljest hade B. varit en bra arbetare och ej svår mot kamrater. Fruntimren höllo ihop. Johanna hade haft rykte om sig att hon tyckte om pojkar, men vittnet trodde icke det var så farligt därmed, efter hvad han iakttagit. Han trodde henne ej vara en dålig flicka.
Nilssons hustru sade att B. var svartsjuk och därför stygg mot Maria samt hörde att karlar sprungo där. Johanna var en snäll flicka. Vittnet hade ej sett några snedsprång. Maria hade sagt att hon var rädd för lifvet och skulle bege sig till Norge, samt hade omtalat att B. förstört klädespersedlar för henne mm.
Helgar Svanberg, spinnare från Delåkvarn, hade ej haft något men af grannskapet. Maria och Johanna hade ej varit nere på spinneriet. Barnen hade varit utmärkt snälla.
Arbetaren Per Persson omtalade att Brunsell då de bodde vid Iggesund i fjol somras varit elak på Johanna en söndag då Maria och hon voro på godtemplarfest å Skälön mot B:s vilja. Vittnet visste att B. var svartsjuk. B. hade sagt att om Johanna vore nederst i afgrunden skulle han petat henne längre ned emedan B. flyttat från Stocka för hennes spring. Om någon tog lifvet af henne skulle han vilja ge tre tusen kronor. Vittnet tog yttrandet för ett skämt af Brunsell.
Arbetaren E. J. Näslund hade bott i samma gård i Iggesund. Han hade märkt oenighet och trodde att svartsjuka var med i spelet. Vårfrudagens afton hade vittnet träffat B. vid stenarbete på bruket. B. hade då funderat om han skulle skaffa familjen till Norge. Sedan träffade vittnet B. den 3 maj vid Åviks skolhus. B. hade då frågat hvar han kunde få köpa dynamit och hade sagt till vittnet att det ej var värdt att tala om att de träffats.
Skräddaren P. Hedlund från Tronbo upplyste att B. talt om att han blifvit utkörd af sin fästekvinna och barn i Delåkvarn och att vittnet på anmodan af B. skrifvit ett bevekande bref till Maria, att det skulle bli bra igen. Johanna hade sagt: »det tror jag vi icke bry oss om», men Maria hade sagt, att det kunna vi väl förödmjuka oss till och skrifva. Muntligen hade H. framfört hälsning från B. att åtminstone få språka med Maria, men det brydde de sig ej om.
Arbetaren Jon Blästa från Stocka sade att i arbetsvägen var B. bra, men osämja hade rådt genom B:s svartsjuka hvartill B. icke hade någon grund. Det hände att karlar gått dit, kanske för att reta Brunsell.
Arbetaren Lars Drysén äfven från Stocka sade att B. varit ordentlig men hans familjeförhållanden dåliga. En natt måste vittnet och andra styra till rätta. Orsaken till osämjan var svartsjuka. Vittnet visste att Maria i fjol sommar därför begaf sig bort med barnen, men icke som Brunsell uppgifvit, att han kört bort henne, men B. följde efter till Iggesund. Tillika hade vittnet hört att Johanna varit ute på skutorna, men vittnet visste icke af någon lösaktighet hos flickan. Brunsell hade varit elak på Johanna.
Arbetaren Eskilsson från Stocka sade att det var osämja till följd af svartsjuka, men att Brunsell ej haft anledning, emedan Maria var oskyldig. Flere personer hade med anledning häraf gjort narr af Brunsell för hans svartsjuka.
Arbetaren Johan Löfgren berättade att Brunsell beskyllt Maria för otrohet, hvaraf osämja uppstått, så att Brunsell kört ut Maria och kastat en ribba efter henne. Samma afton hade Brunsell bränt upp hö och slagit ihjäl några höns. Det hände äfven, att Brunsell blef retad af andra personer. Vittnet hade sett Johanna en afton kl. 10 ombord på en skuta och hade hört andra prata därom. Brunsell hade då skurit sönder en tröja för Johanna. Midsommartiden i fjol hade Maria ropat på hjälp, emedan Brunsell misshandlat henne. Vittnet hade då förehållit Brunsell hans beteende och uppmanat honom att »vara snäll».
Maria Pettersson hade bott vägg i vägg med Brunsells. Alltid hade svartsjuka varit orsaken till osämjan, ehuru ingen anledning till svartsjuka förefanns. Vittnet visste att B. var mycket elak, men ej om han var från vettet.
Åklagaren öfverlämnade målet med yrkande, att då Brunsell erkänt att han öfverlagdt och med fullt uppsåt mördat sin fästekvinna och tvänne af sina barn och därvid förstört annans egendom samt ytterligare fyra människolif, däribland tre hans barn, varit ögonskenligen i fara att genom hans grymma förfarande dödas, Brunsell måste fällas till ansvar enligt 14 kap. 1, 35 §§ samt samma kap. 2§ strafflagen och slutligen efter 19 kap. 6§ mom 1 strafflagen.
Efter öfverläggning afkunnades det utslag, att då häradsrätten funnit att Brunsell föröfvat brottet under sådan sinnesförfattning att han ej till sig visste, ansåg häradsrätten sig böra infordra läkares och medicinalstyrelsens yttrande om Brunsells sinnesförfattning vid brottets begående och uppsköts domens afkunnande tills medicinalstyrelsens utlåtande inkommit.
Det är att märka, att Brunsell denna gång icke återtog sin vid föregående rannsakning upprepade förklaring, att han begått brottet af hämnd och ej af svartsjuka, och då man nu af vittnesmålen fick höra det djuriska lättsinne, som behärskat honom och som vid flere tillfällen gifvit sig utbrott på sätt så simpla, att de i tryck ej kunna återgifvas, vill det synas för den uppmärksamme åhöraren af rättegångsförhandlingarne som man här hade att göra med en usling, som ej skyr någon hämnd då han ej når målet för sin lusta, och ej med en som behärskats af någon ömmare känsla.
Per Olof Lundin minns morddramat
Per Olof Lundin 18/3 1870 – 6/9 1953 i Holm, Idenor, var Sveriges äldsta bilist 1950. 1897 var han fjärdingsman och utredde morddramat vid Delåkvarn. Inför sin 80-årsdag berättade han följande för Hudiksvalls Nyheter.
Knappt 30-årig fick han år 1897 som fjärdingsman vara med att på nära håll hjälpa till i utredningen av mordet i Delåkvarn. Mannen Jon Brunsell var bördig från Värmland och han hade i Norge lärt känna den 13 år äldre kvinnan som redan då hade fyra barn. Hr. Lundin blev kallad till brottsplatsen tillsammans med länsman och dennes son. Den sistnämnde svimmade då han kom in i det som en gång varit stugan och konfronterades med de döda.
Hr. Lundin fick till uppgift att identifiera dem till vilket bl.a. hörde att skära loss kläderna på de uppsvällda kropparna. Sedermera tog man i Enånger fast mördaren som leddes med fotboja kring ena benet av Hr. Lundin in i stugan för att beskåda sitt hemska verk. Men då hade mycket folk samlats och vid ett tillfälle var massan enligt hr Lundin mycket nära att lyncha den stackars mördaren. För det två minsta barnen gjordes en insamling och de sändes sedermera till kvinnans hem i Norge. Den 15-årige pojken hamnade i Sundsvall och mördaren efter rättegång i Hudiksvall i fängelse på livstidsstraff. Efter 25 år i fängelse blev han emellertid frisläppt och flyttade då till sonen där han sedermera fick sluta sina dagar.
Familjen Brunzell
Johannes Brunzell född 24/8 1858 Frykeruds sn i Värmland. Död i Sundsvall 11/9 1946
Fästekvinna: Maren (Maria Andersson) Andersen född 4/5 1845 från Grufve i Norge. Maren hade även 4 barn i Norge. Död 3 maj 1897. Begravd tillsammans med barnen i Idenor.
Fem gemensamma barn:
Johanna f.3/10 1880 fr. Grufve i Norge. Död 3 maj 1897
Gustav f. 7/9 1881. Död i Sundsvall 21/2 1942
Fredrik f. 19/5 1884. Flyttade till Solør i Norge och tog sin namnet Johansen Död 1/12 1962
Karl f. 4/3 1889. Flyttade till Solør i Norge och tog sin namnet Johansen. Död 8/1 1959
Julius f. 20/4 1891. Död 3 maj 1897.
Karta över Delåkvarn från år 1761
Text och bild ur Hudiksvalls Tidning 21/12 2010
Av: Stefan Westerlund
Området vid Delåkvarn har genom åren varit utsatt för många tragedier. Här har flera trafikolyckor med dödlig utgång inträffat. Få vet kanske att här, där Njutångers och Idenors socknar möts – vad vi kalla Deåkvarn, mellan Hudiksvall och Iggesund, så blomstrade en verksamhet för drygt 100 år sedan.
Den som åker söderut och tittar till vänster han se ett rött hus vid Delångersåns ena strandkant- Idenorsböndernas kvarn är den enda som idag påminner om dåtidens verksamhet.
Forsen i Delångersån var en kraftkälla, och det förstod bönderna i Njutångers och Idenors socknar. På var sin sida den smala vägen mellan Iggesund och Hudiksvall byggdes kvarnar. Vattenkraften räckte också till att först uppföra ett linskäcktverk som lades ned i slutet av 1880-talet. Verksamheten övergick sedan till ett ullspinneri, som drevs av två bröder Svanberg från Hudiksvall. Ullspinneriet revs 1914 och blev legendariska bostadshuset ”Ugglebo” i Iggesund.
När sågverken började anläggas efter kusten, exempelvis Hamre sågverk, 1873, blev Delångersån en viktig flottningsled med timmerränna nedför fallet.
Källor: Torbjörn Bodare och Yngve Aronsson.
HT den 14 augusti 1964
Som en monument över en svunnen epok står den här kvarnbyggnaden vid Dellåkvarn. Här var det livligt värre för några decennier sedan. Kvarndrift och spinneri och linhantering …
Gränssten mellan Idenor och Njutånger. Bakom den här stenen (60-80 meter) går den gamla vägen till kvarnen
Dellåkvarn står det på kortets baksida, men nu har vi blivit rättade av Roland Larsson som vet bättre att bilden är vid Bergforsen. Eftersom bilden är av kulturhistoriskt värde får den ligga kvar här tillsammans med Roland Larssons berättelse.
Hej!
Har nyligen upptäckt Dellenportalen. Riktigt intressant initiativ för en ex-hälsing att ta del av!
Det har blivit lite fel på en av Era bilder, visande två byggnader som säges vara vid Delåkvarn. Bilden visar egentligen Bergforsens flottningsstation några km uppströms från Delåkvarn. Jag besökte platsen några gånger i slutet av 1960-talet eller början på 1970-talet. Det äldre timmerhuset till höger föreföll ha varit kombination av personalutrymme, verkstad och förråd. Det nyare huset till vänster var sannolikt förläggning-kök-matsal. Lokaliseringen hängde säkert ihop med att skiljet där massaveden till Iggesund och sågtimret mot Saltvik separerades. Vad jag förstår är nu båda byggnaderna borta, rivna och/eller brända. Bifogar kartbilder, bl.a. ekonomiska kartan från 1950-talet med husen markerade.
Fortsätt det goda arbetet!
Med vänlig hälsning
Roland Larsson
Tack Roland för all informativ hjälp och för utomordentliga kartbilder.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
En kommentar