Avrättade i Gnarp 1851

Kortfattat kan berättas att två torpare från Årskogen;
Johan Höglund, torpare under Galtströms bruk, och Johan Ander­sson, torpare på Sörkrogen; slog ihjäl en arbetare som hette Jon Andersson 1849. Jon hade kommit vandrande söderifrån, han har sagts vara från Västergötland, Småland, Östergöt­land eller Dalarna i olika källor. I kyrkboken sägs han vara från Åshälla socken i Västergötland, en socken ingen har funnit. Uppgifter om hans ursprung och levnadsbeskrivning tas gärna emot… Han var kanske på väg mot Trondheim för att ta båten till Amerika och att han stannade till under vägen för att tjäna lite pengar på tillfälliga arbeten. På Årskogen fick han husrum hos Höglunds och hjälpte Johan med kolning mot en liten lön. När det närmade sig jul hade Höglunds det fattigt och man fick inget förskott från Bruket. Tillsammans med kompisen Johan Andersson beslöt Höglunds att göra sig av med Jon och att ta hans pengar. Vid ett besök i kolarmarken slog de ihjäl Jon, dumpade kroppen i Ljungan och tog pengar och några av hans persedlar. De för­klarade för grannarna att Jon rest vidare, men till våren flöt hans kropp upp och en mord­utredning startades. Johan Andersson och Johan Höglund erkände och dömdes till döden. Greta Höglund, som av många ansågs som den pådrivande, dömdes till spinnhus, dåtidens kvinno­fängelse. Den 16 juli 1851 avrättades de två männen genom bödeln Jakob Gylls för­sorg. Skarprättare Gyll var farfars farfars far till finansmannen Sören Gyll och kallades under senare delen av sin levnad för ”Gammel-Gyll”. Flera berättelser finns om honom, och många berättelser finns om både mordet, rättegången och avrättningen. Johan Anderssons son Anders omkom i en brand 1849 vid sex års ålder. Höglunds hade det fattigt och svårt, och i oktober 1836 dog deras knappt två månader gamla dotter Greta Johanna, ”af våda förqväfvd af en äldre syster”, som det står i Galtströms död- och begravningsbok. Greta Höglund dog i Centralfängelset på Norrmalm, Stockholm, 1852.

Några berättelser med anknytning till mordet som figurerat är i samband med avrättningen är dessa två. I berättelse ett talas om att många fanns på plats för att se halshuggningen; ibland sägs det att folk var beordrade dit i avskräckande syfte, ibland sägs det att folk kom för att se det som hände mer av nyfikenhet och kanske av intresse om de skulle benådas eller fritas. Folk kom förutom från närliggande byar och socknar ända ifrån Bjuråker, Hassela och Matfors. När så bödeln högg till hördes dunsar då folk som klättrat upp i träd för att se det makabra skådespelet bättre avsvimmade ramlade ner. Att ingen bröt nacken av sig berodde på deras ”lealösa” tillstånd… En berättelse talar om att när Johan Andersson skulle lägga sitt huvud på stupstocken så lär han ha lagt sig och ”provat” stupstocken med orden: ”Jag ska väl känna om det svarar”. Ett annan säger att han yttrade ”Lugna dig, jag ska först fresta stocken…” till bödeln. Denna kall­blodighet fram­kommer dock inte i mer officiella referat…

Dessa två var de sista som avrättades i Hälsingland. Efter dåtidens sed fick de ej begravas på kyrkogården utan begravdes i närheten av avrättnings­platsen. I en artikel i ST 1954-06-06 står att stupstocken förvarades på Hembygds­gården i Gnarp, men ingen vet numera var den finns.

Enligt berättelserna hade en grav grävts innan avrättningarna nedanför stupstocken dit kropparna vältrades efter halshuggningarna. En något ljusare slutbild kan man trots allt ta med sig, de flesta av barnen fick en bra uppväxt och verkar ha klarat av sitt tunga arv bra.

Mer läsning finns i: ”Historien om den sista avrättningen i Årskogen” (Yvonne Gröning), ”Händelser kring mordet på Jon Andersson 1849” (Erik och Anna Viksten), Årskogen (Bertil Sundin), Medelpadsboken 1996, (Medelpads Hembygdsförbund).