Det här är en artikel ur Hälsingerunor 2013
Artikeln är skriven av Lars Nylander
Avskrift: Viveca Sundberg
Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner
Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!
Läs om definition Mord och dråp och olika straffskalor på Wikipedia
Lista på livstidsdömda i Sverige
Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.
Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till Dellenportalen.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Postrånet i Vattrång 1766
Morgonen den 24 november 1766, innan det hade ljusnat, regnar det över Vattrångs by i Harmångers socken i nordöstra Hälsingland. Bonden Anders Jonsson drar på sig sin hatt, tar sin kniv och går iväg från sin gård. Det råder vattenbrist och kvarnen som hör till Anders gård går sakta. I flera dagar har den inte förmått att mala hans mjöl. Det slutar att regna, denna sista måndag i november månad. Men ännu har solen inte gått upp.
En skuldsatt bonde i Vattrång
Anders Jonsson var 36 år gammal. Hemma i gården fanns hans hustru Anna Larsdotter, 25 år, den treåriga dottern Anna och den nyfödde sonen Jonas. De bodde på gården Vattrång nr 11, belägen längst västerut i byn. Vattrång, som efter Hälsinglands förhållande var en stor by, låg i övre delen av en långsträckt dal, mellan två berg. Genom byn gick den stora landsvägen mellan Hudiksvall och Sundsvall.
Hemmanet var det näst största i byn, 9 öresland i skatt. Det verkade vara ett rikt hem. Flera silverbägare trängdes med mängder av kopparkärl i skåp och på hyllor. Högt värderade pannmurar och kopparkittlar fanns i gården, liksom en hel ”brännvinspanna med pipor och hatt”, det vill säga en hembränningsapparat. Anders Jonsson klädde sig i tidens modeplagg, rocken, som han hade flera av. En svart, en grå, en blå och en ljusblå ”wästgiötwallmars Råk” (en rock av vadmal från Västergötland) låg i hans förvaringskista. Till sina skor hade han inte ett par silverspännen, utan tre. Körredskapen var även många. Förutom det högt värderade kyrk släden hade han fyra till. Behövde han verkligen ha så många slädar, rockar och silverspännen, och så mycket koppar?
De många kopparföremålen var tillsammans värda så mycket som 411 daler kopparmynt, vilket motsvarar mer än halva hemmanets värde. Men så hade han också en skuld till två kopparslagare i Hudiksvall på sammanlagt 144 daler. Detsamma gällde silvret, guldsmeden Johan Grubb i Hudiksvall väntade på betalning. Lantmätaren och glasmästaren hade inte fått betalt, inte heller pigan eller drängen. Hos fem handelsmän i Hudiksvall hade han skulder. Svågrar, svägerskor och fadern var han skyldig stora summor pengar. Den allra största skulden hade han till det närbelägna järnbruket Strömsbruk, hela 614 daler. Förmodligen hade Ström en viktualiebod, en affär där de anställda kunde handla varor och istället för betalning minskades deras löner. Ett känt fenomen var att många bruksarbetare tog ut för mycket från boden och blev på så sätt fast hos sin arbetsgivare. Gissningsvis kunde även bönder i närheten handla i boden, men de hade ingen lön som summan kunde dras ifrån. Det var närmare för Vattrångs bönderna att åka till Ström än till Hudiksvall.
Anders Jonsson hade skulder till 27 namngivna personer och summan uppgick till svindlande 2 675 daler kopparmynt. Detta skall jämföras med att hela hans hemman – jord, skog och byggnader – var värderat till 800 daler. Denna skuld hade dragits samman på bara några år, han hade efterträtt sin fader som bonde på gården 1761. Givetvis oroades Anders Jonsson över sitt skuldberg.
Postrånet
Måndagen den 24 november 1766, tidigt på morgonen, red den femtonåriga gossen Jakob Jonsson med postväskan från postgården i Välsta i Rogsta socken. Han red efter landsvägen genom den djupa skogen. Jakob var på väg till Backen i Harmångers socken. Där låg nästa postgård och postbonden där skulle sedan se till att postväskan fortsatte norrut. Jakob Jonsson hade ridit med posten många gånger förut.
När han ridit ungefär en mil hade solen fortfarande inte gått upp. Plötsligt steg en man fram och tog tag i hästens betsel. Mannen, som hade hatten neddragen över ögonen, bad Jakob att stiga av, vilket han häpet gjorde. Därefter tog mannen fram en kniv och skar av remmen som postväskan satt fast med på klövjesadeln. Jakob frågade: ”hwad han wille med wäskan”, den okände mannen svarade: ”Bry dig intet du”. Han tog väskan och försvann in i skogen på landsvägens östra sida.
Jakob Jonsson klev upp på hästen och red vidare norrut. Framme i Vattrång gick han in i en av de första gårdarna, Vattrång sub 1, där han talade om för bonden Lars Andersson vad som hänt. Han fortsatte sedan till postbonden Per Persson på Backen nr 1, bara ett par kilometer norr om Vattrång. Per Persson underrättade genast sin granne häradsskrivaren Erik Poppelman som befallde postbonden att omedelbart springa bort till länsmannen Hans Rosell i Rösta nr 6.
Skallgång efter postrånaren
Länsmannen gjorde sig i ordning, satte sig på hästen och skyndade sig iväg så fort att han kom före postbonden till Backen. Där träffade han gossen Jakob och bad honom att visa rånplatsen på skogen och de begav sig iväg. Länsmannen tyckte att posthästen var usel, att den gick sakta (”att han ei gådt fortare änn fot om fot”) varför han bröt av en gärdsgårdsstör för att ”daska på honom”. Det gjorde ingen nytta varför länsmannen red ifrån Jakob på vägen över Brattberget mot Vattrång.
När länsmannen Rosell kommit ned för berget till Vattrång möttes han av upplysningen att nämndemannen Johan Ersson på Vattrång nr 6 redan hade samlat alla bönder och husmän i Vattrång, och med dem dragit till skogs för att söka efter rånaren.
Länsmannen skyndade sig ned på skogen söder om byn och träffade skallgångsmännen. De hade sökt av området väster om vägen, eftersom nämndemannen Johan Ersson tänkt att det faktum att rånaren gav sig av österut var något som han hade gjort för att vilseleda. Mycket riktigt hade de hittat sönderrivna papperslappar från postväskan på västra sidan. Dessa var torra och inte blöta, vilket de hade varit om de legat i skogen före morgonen, eftersom det hade regnat samma morgon. Efter ytterligare en stund återfanns själva postväskan uppställd på en stubbe.
Väskan fördes till postgården i Backen och i häradsskrivarens närvaro öppnades väskan. Där fanns brev ställda till invånare i Sundsvall, Härnösand och Frösön (Östersund grundades först senare). Breven var ömsom sprättade, ömsom rivna i kanten, uppenbarligen för att rånaren skulle se om det låg sedlar i. Samtidigt stängdes vägar och broar. Båtar drogs upp ur vatten och strömmar. Ingen skulle kunna ta sig från Harmånger osedd. Man utgick från ogärningsmannen inte var någon sockenbo.
Kyrkoherde Södermark i Harmånger hade fått höra talas om händelsen. Han kom på att det inte kunde vara någon utifrån som begått brottet, för då skulle även posthästen ha stulits från gossen. Därför torde missdådaren sökas bland hans egna församlingsmedlemmar, i närmsta by, Vattrång. Kyrkoherden frågade nämndemannen Johan Ersson om alla män i byn varit hemma samma morgon? Det visade sig att tre hade saknats: Jon Hansson, Olof Nilsson och Anders Jonsson. De två förstnämnda hade vaktat sina kolmilor längre bort i skogen.
Sockenkartan (bild ur boken) från 1846. Inte mycket hade förändrats sedan 1766. I mitten ses Vattrång. I bildens övre del ses en klunga av byar där stora landsvägen gör en krök. Byarna är till vänster Bringsta, där länsman Rosell bodde, nederst Backen där postbonden Per Persson och häradshövding Poppelman bodde, överst Bringsta, där tinget hölls 1 december 1766, till höger kyrkan och ute på udden i Kyrksjön prästgården.
Det röda krysset, som lagts till på kartan av författaren, markerar platsen för postrånet.
Anders Jonsson misstänkt
Kyrkoherde Södermark frågade Anders Jonsson var han hade hållit hus på morgonen. Han svarade att han hade varit till kvarnen och till den närbelägna byn Vattlång. Kyrkoherden undrade om han hade varit in hos någon på vägen. Anders ändrade då sin berättelse och sade att han endast hade kommit till Svedja, en liten by mitt emellan Vattrång och Vattlång, och där mött Lars Ersson i Svedja nr 1. Lars hade gett Anders ”smorning” (salva) för att lindra ena benet, som han hade gjort illa. Kyrkoherden ville nu inte prata mer med Anders utan begav sig genast till Lars Ersson, som sade att han inte hade träffat Anders Jonsson samma morgon.
På tisdagen kom uppgifter om att två okända män synts på Vattrångs skogen, där de också gjort upp eld. Länsmannen drog ihop en ny skallning. På kvällen fick Lars Ersson samma fråga igen, denna gång av häradsskrivare Poppelman, ”om han råkat Anders Jonsson om måndagen”? Åter nekade Lars Ersson till detta.
På onsdagen kl. 9 hölls åter ett möte hos kyrkoherden i närvaro av häradsskrivaren och komministern. Anders Jonsson ändrade nu sin berättelse. Han hade inte rest till Svedja eller Vattlång överhuvudtaget, utan han hade varit till kvarnen två gånger den ödesdigra morgonen. Kyrkoherden var nu irriterad över att Anders ändrade sin historia. Han berättade att han kommit till Svedja kvarnbäck (vilket förmodligen är kvarnstället mellan Vattrång och Svedja) Där hade han satt sig att vila ”för sitt elaka ben som wärkt”. Anders hade där träffat en för honom okänd man som var lik Lars Ersson i Svedja.
Anders frågade de närvarande hur han skulle ha kunnat genomföra rånet och veta exakt när posthästen skulle passera, när han befann sig så långt därifrån? Häradsskrivaren yttrade sig att de gärna ville tro på hans berättelse, men att det inte var möjligt då han ändrat sig flera gånger. Kyrkoherden varnade Anders, som då sade: ”Gud gife! (att) jag wore så fri andra mina synder, som jag är fri från then gärningen”. Sedan gick Anders hem.
Kyrkoherden bad då länsmannen att närmare förhöra Anders familj och folk, om när han gått hemifrån, hur han varit klädd och när han hade kommit hem. Senare under dagen begav sig länsmannen och nämndemannen Johan Ersson i Vattrång hem till Anders Jonsson, som låg och sov. Efter att han hade väckts fick han höra beskyllningen av länsmannen, men han förklarade sig vara oskyldig. Länsmannen fortsatte förmana honom, varpå han föll i gråt. Länsmannen valde att inte gripa Anders men bad Johan Ersson att ”noga se efter honom”.
Anders erkänner
På torsdagsmorgonen gjorde sig Johan ärende till Anders, han bad att få låna kvarnen. Men till svar fick han att av vattenbrist gick kvarnen så sakta att han inte fått sin egen mäld färdig på flera dagar. Johan ville inte tala om rånet med Anders i hans folks närvaro, utan ”med ögonen gifwit honom en wink att komma ut” varpå han, mycket ängslig, följde med ut på gården. Nämndemannen förmådde sin granne att erkänna, ”therwid Anders lutat sig med hufwudet mot ledstolpen och swarat, ja, jag ser twå wägar för mig och frågade om Johan ville följa honom till prästerna. Johan lovade detta men bad honom att skynda sig. Först ville Anders visa sin nya tjänstegosse kvarnen och hur han skulle sköta mälden, för gossen hade ännu inte varit dit. Johan kunde inte neka honom detta men var rädd att Anders skulle ”företa något oråd med sig”, varför han gick in till grannen Anders Larsson och berättade hur saker och ting stod till. Han hade sin kvarn bredvid Anders Jonssons och fick därför ett uppdrag att se efter sin granne.
Anders Jonsson gick strax mot Johan Erssons gård, som låg åt det håll de skulle. Anders hade påmint sig om att han gömt Umeå postpåse under nämndemannens härbre. Johan gick efter den. När de kommit ett stycke på vägen till prästgården bad Anders om att länsmannen skulle komma med, ”efter han haft så mycket beswär med honom och för hans skull”. Johan lämnade då postpåsen till Anders och svängde av på vägen mot länsmannen. Denne sände efter komministern och följde Johan till prästgården. Anders väntade på dem vid kyrkporten och så gick de alla tre till prästgården.
Anders ombads nu att berätta sannfärdigt. Han ”syntes wara rätt ångerfull och började sitt tal med bön till Gud”. Han berättade om sin fattigdom och att allt slit och arbete inte lönade sig. Han hade då kommit på tanken att röva posten och på så sätt skaffa sig pengar. Han hade planerat att vänta på att den lilla postgossen skulle komma från Välsta, eftersom han inte kunde göra något motstånd och hade en ”trög häst”. Den ödesdigra måndagen hade han så väntat på gossen, fattat hans häst i betslet och bett honom stiga av vilket gossen hade gjort. Anders hade skurit av remmen som väskan var fastbunden med på sadeln, tagit väskan och dragit österut. Strax hade han vänt om och gått över på den västra sidan om vägen, tagit upp några påsar ur väskan och öppnat några brev. Han fann inte pengar i mer än två, fyra tolvdalerssedlar i det ena och 11½ plåt nötta sedlar i det andra. I ett annat brev fanns en flaska och en liten ask med medikamenter. Han fick bråttom och lade tillbaka påsarna i väskan och ställde den på en stubbe. Han behöll Umeå påsen. De lappar som hittades i skogen var efter de kuvert som han rev sönder för att hitta pengar.
Sedlarna hade han gömt i en foderbord och medikamenterna i sänghalmen ”tills han skulle få tid att i enslighet berga hwad han tagit”. Men efter att prästerna talat med honom på måndagen hade han fått som ”hundrade pilar i hiertat, och ei haft någon ro”. Han hade möjligheten att fortsätta neka, men ”har warit så orolig, att han ei kunnat föra något rätt tal”. Han nekade både för länsmannen och Johan Ersson, men ”som han icke kunnat få någon inwertes ro, så har han till sitt samwetets stillande beslutit och fått nåd af Gud att bekänna sin synd”. Han ville för ”höga öfwerheten bönfalla om nådig lindring i thet straff han wet sig förtjänt”. Han fick svaret: ”Ja, om han riktigt framgifwet allt hward han tagit?” Svaret var: ”Ja, thet wore Gud thes witne.
Urtima ting på Bringsta gästgivaregård
Den 1 december hölls ett urtima (det vill säga ett extra) ting på gästgivaregården i Bringsta där postrånet rannsakades. Häradshövding Svante Myrin ledde förhandlingarna. Sju nämndemän från trakten var närvarande liksom postförvaltaren Jon Gevalin, häradsskrivaren Erik Poppelman, länsman Hans Rosell, kyrkoherden Per Södermark, komministern magister Olof Granlund och nämndemannen Johan Ersson i Vattrång. Även gossen Jakob Jonsson och hans fader Jon Jakobsson i Välsta hade kallats.
Hela händelseförloppet återberättades. Man konstaterade att enligt lagen var det ett grovt brott och att Anders Jonsson skulle med egna medel ersätta om något saknades. Anders bad om lindring i straffet eftersom han inte hade vågat genomföra brottet om posten förts av någon annan, inte en liten gosse på en usel häst. Rätten noterade att gossen var ”helt späd och liten till växten, efter utseendet knappt 12 år gammal, men enligt egen utsago på 15:de och enligt fadrens på 16:de året.” Enligt kyrkoboken föddes Jakob 21 mars 1751 och var således på sitt sextonde år.
Hustrun Anna Larsdotter anhöll under tårar om nåd för sin man. Hon berättade om sina två barn, om hemmanets skuld och om att hon inte hade annan arbetshjälp än en tjänstegosse.
Häradshövdingen visade upp en kungörelse som hade kommit med posten samma dag. Enligt denna utlovades 200 daler kopparmynt i belöning till den som grep missgärningsmannen. Det ansågs att länsmannen Rosell hade haft mest besvär och borde få belöningen. Länsmannen hade genomfört efterspaningar, fört postväskan till staden och sett till att en black (i äldre tid en sorts låsanordning av trä, järn och kedjor som sattes över fångens ben) hade blivit gjord. Nämndemannen Johan Ersson bad att han också ville bli ihågkommen med någon del av belöningen.
Domen
Häradshövdingen Svante Myrin avkunnade domen. Anders Jonsson dömdes att mista höger hand, halshuggas och steglas. Hans egendom skulle så långt den räckte tas i anspråk för att ersätta om något saknades. Omedelbart skulle han låst i handklovar på bägge händerna och black på benen föras till Gävle slottshäkte.
Stegling (Stegel och hjul) var en skärpning av halshuggningsstraffet. Stegling användes endast på män för stadsbrytelser och vissa mord. Huvudet sattes upp på en hög påle (”stæghl”=”påle” på fornsvenska) och höger hand spikades fast på samma påle. Kroppen delades i fyra delar som sattes på horisontellt placerade hjul. Dessa sattes på toppen av ytterligare fyra pålar. Det löfte som gavs vid erkännandet i Harmångers prästgård infriades inte. Anders Jonsson dömdes till ett straff hårdare än döden.
Dödsstraff utfärdade av häradsrätter sändes in till kungliga hovrätten för skärskådan. Så skedde också med denna dom och under tiden fick Anders Jonsson sitta i fängelset i Gävle. Ofta mildrade hovrätten dödsdomarna.
Avrättningen
Svea Hovrätt ändrade inget i domen. Så fördes Anders Jonsson upp från fängelset i Gävle och fick för sista gången komma till hembygden. Kyrkoherden antecknade i kyrkboken: ”Den 3 Martii om en tisdag, wardt Högloflige Konglige Håfrättens dom uppå Boonden Anders Jonsson i Wattrång, 36 år och 3 veckor gammal, som den 24 november 1766 i dagningen röfwade Posten wid fjerdingsstabben i backen på södra sidan om Wattrång, till allas fasa, exequerad, tå han Gudi lof, wähl beredh, munter och frimodig, i trone på sin frälsare, på nya afrättningsplatsen wid Stigsängarne, mistade höger hand, blef halshuggen och kroppen på 5 stegel sätter. Proh dolor!”
De två sista orden på latin betyder: ”Hur sorgligt”.
Platser med tradition
De olika platser som nämns särskilt i kyrkbokens nekrolog finns utpekade i Riksantikvarieämbetet fornminnesregister, som upprättades 1956 och reviderades 1982. Den muntliga traditionen berättar att ett stort stenblock, ungefär tre meter högt och fyra meter brett, tidigare låg mitt i landsvägen som fick göra en sväng runt stenen. Den tilltagande biltrafiken medförde att stenblocket sprängdes på 1920-talet och vägen gjordes rak. På platsen ligger nu en större sten på östra sidan om vägen medan mängder av större och mindre stenskärvor återfinns direkt väster om vägen. Stenen kallas Poststenen och traditionen vill mena att det var bakom detta stenblock som Anders Jonsson gömde sig den ödesdigra morgonen den 24 november 1766.
Att traditionen är trolig visar kyrkbokens uppgift att posten rövades vid ”fjärdingsstabben” söder om Vattrång. Mycket riktigt återfinns en milsten märkt ¼ strax norr om Poststenen. Den tillhör de gjutjärnstavlor som restes 1785 under F. A. U. Cronstedts tid som landshövding i Gävleborgs län och fanns alltså inte när rånet skedde 1766, men på samma plats stod förmodligen tidigare en motsvarande fjärdingsstolpe (”stabbe”=äldre ord för stolpe”).
Slutligen platsen för Anders Jonssons avrättning, ”nya afrättningsplatsen vid Stigsängarne”. Stigsängarne (eller Stegsängarna) är namnet på några nu igenväxta ängar ungefär en halvmil från Vattrångs by, mitt under nuvarande E4 och nära gamla landsvägen, inte långt från gränsen till Rogsta. Enligt tradition låg avrättningsplatsen ungefär på den plats där gamla landsvägen passerar sockengränsen. Detta följer ett känt mönster, ingen ville ha avrättningsplatsen i sin socken varför den lades precis på gränsen. Alldeles vid vägen finns ett gränsröse som markerar att sockengränsen gör ett knä, alltså byter riktning.
I fornminnesinventeringen 1956 kunde man se en stenpackning, 0,7 meter bred och 0,25 meter djup, där det ansågs att en påle hade varit nedkilad. Några spår av detta stenskodda hål finns inte idag. På senare tid har någon grävt i den sandiga marken mellan vägen och gränsröset, förmodligen för att få grus till vägen. Gissningsvis har lämningarna gått förlorade i samband med detta.
Karta (norr=uppåt) över skogen söder om Vattrång. Den helfyllda linjen markerar E4 medan den streckade utvisar den äldre landsvägen.
Siffrorna markerar:
1) Milsten ¼
2) Poststenen
3) Milsten ½
4) Avrättningsplatsen vid Stigsängarna
5) Ungefärlig plats för Stigsängarna, som sträckte sig ett par hundra meter norrut och söderut.
6) Rosslavallen
7) Harsjön
8) Sockengränsen mellan Harmånger (norra sidan) och Rogsta (södra sidan).
Mysteriet Anders Jonsson
Anders Jonsson beskrevs av kyrkoherden som liten till växten. Han kunde läsa men ansågs ”enfaldig”. I bouppteckningen tas en lagbok upp. Man kan fråga sig om Anders hade läst i den och visste vad han kunde förvänta sig för straff om han åkte dit.
Anders Jonsson verkar ha haft ett överdrivet intresse för världsliga ting. Bouppteckningen tar som tidigare nämnts upp saker, redskap, djur och årsväxt till ett värde av 2 675 daler, vilket är mer än tre gånger hela hemmanets värde. Det är långt mer än vad som var vanligt hos en bonde vid den här tiden. Kanske även detta var anledningen till Anders Jonsson skulder? Led han av 1700-talets motsvarighet till köpmani? De många skulderna tyder även på ett dåligt omdöme, vilket senare i frustrationen över sin situation kanske var det som bidrog till att rånet genomfördes.
Postbonden Per Persson var gift med Anders två år äldre syster Kerstin Jonsdotter. Avståndet mellan Backen och Vattrång är inte mer än ett par kilometer och när Anders Jonsson skulle till kyrkan passerade han Backen. Säkert träffades de då och då, och det är inte orimligt att anta att Per Persson påtalat det orimliga i att posten transporterades av en försvarslös gosse.
Livet går vidare
När Anders fördes till stupstocken var han lugn och frimodig enligt kyrkoherden, som högst sannolikt stod bredvid honom och bödeln i den svåra stunden. Kanske tänkte Anders på att det nog skulle ordna upp sig med skulderna om överflödet såldes av. Anders kan ha tänkt på sin dotter och sin lille son, som han inte hade fått se på snart ett halvår. Likt han hade tagit över hemmanet efter sin far skulle kanske sonen en gång få bli bonden på hemmanet. En månad efter Anders död sjuknade dock sonen i tvinsot och 17 maj dog han, 31 veckor gammal.
Hustrun Anna Larsdotter var nu en 26-årig änka med en dotter och ett svårt skuldsatt hemman. Bouppteckningen visade skulder på 2 675 daler kopparmynt, men alla inventarier och årsväxten värderades märkligt nog till samma summa. Hemmanet, värderat till 800 daler, kunde alltså behållas. Förmodligen var hon trots omständigheterna en eftertraktad äktenskapspartner, hemmanet var stort och det var inte lätt att komma över jord i mitten av 1700-talet. En änka var tvungen att vänta ett år innan hon kunde gifta om sig. Det gjorde hon rätt exakt, för året efter noterade prästen: ”d. 6 april copulerades drängen Olof Jacobsson från Gnarp och Grändsjö [—] med then olyckelige Anders Jonssons Enka i Wattrång Hustru Anna Larsdotter.” Kanske förde Olof Jacobsson in kapital så en del av skulderna kunde betalas? Tillsammans fick Olof och Anna tre barn.
Dottern Anna Andersdotter, som var tre år när rånet skedde, tog så småningom över hemmanet. När hon var vuxen kan hon inte ha haft några minnen från händelserna, men den skammen över rånet och det sätt som Anders Jonsson avrättades på måste ha förknippat med henne och hemmanet av Harmångersborna, ända till hon dog och fram till att gården så småningom köptes upp av Strömsbruk i mitten av 1800-talet.
Anders Jonssons far, förre bonden Jon Jonsson var nämndeman. Att nämndemannens son genomförde rånet och avrättades på det skändliga sättet måste ha varit en svår skam för Jon Jonsson. Livet gick vidare även för honom. Året efter 1768, blev han änkeman för andra gången. Trots att han lämnat hemmanet gifte han sig för tredje gången 1769 och levde sedan till 1784.
Enligt en tidningsartikel från 1956 hängde kvarlevorna kvar i steglet ännu i mitten av 1800-talet. Det berättas, förmodligen grundligt överdrivet: ”På avstånd hörde de skramlet av skelettet när vinden blåste på detsamma.” Där invid allmänna landsvägen, synlig för vägfarande satt resterna av Anders Jonsson androm till varnagel. Det berättas att när Anders änka Anna Larsdotter skulle till Hudiksvall reste hon vägen över Vattlång och Ilsbo för att slippa passera avrättningsplatsen vid Stigsängarna.
Idag finns inga synliga lämningar av avrättningsplatsen ovan jord, förutom det nämnda gränsröset. Själva Poststenen är sprängd i småbitar. Skogen och vegetationen döljer spåren efter en, enligt dagens syn, omänsklig och alltför hård dom.
Men minnet av bonden Anders Jonssons tragiska livsöde lever kvar.
Källor:
Denna berättelse bygger till stor del på det utförliga och innehållsrika protokollet från det urtima ting som hölls 1 december 1766. Genom detta får vi t.ex. veta att det hade regnat samma morgon som rånet skedde och hur länsmannen irriterat daskade på posthästen med en gärdsgårdsstör för att fortare komma över berget. Eftersom det är nedtecknat bara några dagar efter händelsen inträffade är det en säker källa. Det återfinns i Hälsinglands domsagas arkiv vol. AIa:105 (Bergsjö) sid 174 r. – 178 v.
Familjen återfinns i husförhörslängderna i Harmångers kyrkoarkiv t.ex. AI:2 sid. 161. Anders nekrolog är inskriven i samma arkiv, vol. CI:3 sid 158. Gossen Jakobs födelse: Rogsta kyrkoarkiv C:1 sid 72 v. Anders Jonssons bouppteckning: Bergsjö tingslags arkiv vol. FII:1 nr 107. Samtliga nämnda arkiv förvaras i Landsarkivet i Härnösand.
Sockenkartan över Harmånger och Jättendal 1846, upprättad av P. H. Widmark, finns i Lantmäteriets forskningsarkiv.
De nämnda platserna med muntliga traditioner kring postrånet har registrerats under följande nummer i fornminnesregistret (tillgängligt via www.raa.se): Fjärdingsmilstenen strax norr om Poststenen: Harmånger 26, Poststenen: Harmånger 40, avrättningsplatsen vid Stigsängarna: Harmånger 41. Den anförda tidningsartikeln var införd i Hudiksvalls Tidning den 16 juli 1956.
Text och kartor ur Hälsingerunor 2013
Artikeln skrevs av: Lars Nylander
Avskrift: Viveca Sundberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Anders var en av mina förfäder på mormors sida så tur ändå att han fick en dotter som överlevde. Sonen dog ju tidigt. Spännande historia detta. Synd att inget finns kvar att besöka och beskåda för oss ättlingar.