Porcessionsfanan är troligen från 1600-talet. Den kom till Delsbo under 1700-talet och den infördes i Livrustkammarens register 1846.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Processionsfanan från Delsbo
Processionsfanan i nuv. skick på Livrustkammaren
I Livrustkammaren i Stockholm förvaras en processionsfana (invnr. 3832), som enligt en blyertsanteckning skall härröra från Delsbo kyrka. Fanan, som består av en på båda sidor bemålad duk, mäter 46×52 cm. Den har haft tvenne nedhängande band av rött linne, av vilka numera endast det ena är i behåll (52×13 cm). Redan vid ett hastigt betraktande står det klart, att fanan inte kan vara medeltida och knappast heller svensk. Av allt att döma härrör den dock från tidig barock, och dess hemland är med största säkerhet Polen eller något angränsande östeuropeiskt land. Vi får alltså ett flertal frågor att besvara:
Hur har fanan kommit till Delsbo? När kom den dit? När försvann den från Delsbo, och när hamnade den i Livrustkammaren?
De tre första frågorna kan inte med exakthet besvaras, men väl den fjärde, ty enligt Livrustkammarens inventarium är den inlämnad dit den 26 juni 1846 av konung Oskar I.
I Delsbo kyrkas inventarielängder finns inga anteckningar, som upplyser oss om när fanan kom dit, ej heller när den försvann därifrån. Men på 1860-talet har den namnkunnige prosten och kyrkoherden i Delsbo – sedermera biskopen i Härnösand – Lars Landgren i ”Copiebok af handlingar i Riksarkivet” antecknat:
”En af Broocman afritad processionsfana med helgonbilder uppgives för omkring 50 à 60 år sedan blivit requirerad af någon offentlig myndighet utan att någon anteckning därom förefinnes”.
Som jag senare skall påvisa, fanns fanan ännu år 1791 i kyrkan, och torde ha dröjt ännu ett par decennier, innan den försvann därifrån.175
År 1913 var fanan med på utställningen av äldre kyrklig konst i Hudiksvall. Detta är i och för sig märkligt, ty vid denna tidpunkt borde den ha varit både ”gömd och glömd”. Av någon anledning har tydligen utställningens arrangör, den nyligen bortgångne antikvarien, fil. D:r Erik Salvén, fått kännedom om dess existens och lyckats få låna den till Hudiksvall. I utställningskatalogen sid.82, står bl.a. följande att läsa:
”Troligen utländskt krigsbyte. Torde hafva tillhört något skrå eller gille.” Det sistnämnda är väl mindre troligt, men att det handlar om ett krigsbyte, är däremot tämligen säkert. Vi vet, att soldater från Delsbo kompani opererade i bl.a. Polen och Kurland under Carl XII:s krig – ett par andra från dessa länder härrörande gåvor till kyrkan finns förtecknade i Olof Bromans Glysisvallur. Däremot nämner Broman ingenting om processionsfanan, vilket är förvånande. Glysisvallur förelåg i avslutat skick år 1720 men förstördes följande år av ryssarna, varefter Broman ånyo samlade ihop material för sitt av götisk anda präglade opus i Hälsingland. I detta finns uppgifter fram till 1740-talet, och i Delsbo kyrka har han med säkerhet varit efter 1739 – av meddelade uppgifter att döma. Men, som sagt, i Glysisvallur söker man förgäves efter uppgifter om processionsfanan. Har möjligen Delsbo kompani behållet den en tid, innan den överlämnats till kyrkan? Att den – eller rättare sagt kanske en dess föregångare – verkligen använts som krigsfana framgår av en vid fanan häftad papperslapp med anteckningen ”Thenna fahna förde biskop Trolle emot konung Gösta”.
Vi får alltså förmoda, att processionsfanan tagits som krigsbyte av soldater från Delsbo, och att den med tiden skänks till kyrkan. Ty om dess existens i Delsbo kyrka äger vi ett flertal vittnesbörd, vilka här skall redovisas.
År 1734 tillträdde Knut Nilsson Lenæus kyrkoherdetjänsten i Delsbo. Under sin långa och aktiva ämbetstid hopsamlade Lenæus ett omfattande material om sin församling, vilket 1764 befordrades till tryckeriet och utkom med titels ”Delsbo Illustrata”. Redan i inledningen av detta verk – när frågan om kyrkans skyddshelgon behandlas – åberopas vår fana som bevis för att Delsbo kyrka är en Mariakyrka:”… de många Mariae bilder i den gamla kyrkan … och processionsfanan … de bära tillsammans wittnesbörd därom, at Delsbo Kyrka förstadgas warit dedicerad och inwigd Jesu Moder, Jungfru Maria til ära”.
I den fortsätta beskrivningen av kyrkan och dss ”Tropheer”ger han en noggrann bild av processionsfanan, som hängde ”öfvwr Sakeistiedörren”: Processions-fanan är af lärft, och har på den (ena) sidan Kyrkans och Socknens förnämsta Patronessa, samt tvenne andra deras Patroner, i thy Jungfru Maria är på den ena sidan så målad, som hade hon tre Helgon framman för sig, och med sig, och med sin widlyftiga röda mantel omhwerfwade. Dessa tre i Jungfru Mariae mantel inneslutne Helgon kännes lätteligen igen af sina bifogade Symbolis; ty på höger står Evangelisten och Aposteln Johannes, med sin sjudande oljokettil; midt uti Aposteln Paulus, med et swärd uti handen. På wänster står Laurentius, med et halster i handen, hafwande alla tre, så wäl so Jungfru Maria, sin Nimbum eller Solboga om hufwudena… På andra sidan står Paulus ensam, med swärd uti handen”.
Att den nu i Livrustkammaren befintliga fanan, som sålunda beskrivs, är höjt över varje tvivel. Rent ikonografiskt betraktad är Lenæus tolkning intressant därför, att den är väsentligt mera korrekt än de spekulationer kring helgonen på fanan, som presenterades på 1800-talet och som upprepades också 1913.
Vi vet inte vilket år under Lenæus långa tjänstetid, som denna beskrivning nedtecknades. En säker uppgift om en tidpunkt, då fanan befann sig i kyrkan ger oss däremot Abr. Abramson Hülphers, vilken den 9 juli 1758 – alltså under Lenæus tid – bevistade högmässan i Delsbo kyrka. I sin ”Dagbok öfwer en Resa genom Norrland 1758”, berättar han: ”Ibland dess märkwärdigheter war förnemligast en liten fana, som i påfwetiden blifwit af catolicerne gångdagsweckan buren ikring åkrar och ägor till jordens wälsignande, därpå deras Patronessa Jungfru Maria med Paulus Johannes och S:t Lars woro målade och nu sittjande i choret jämte 2 andre fanor”. I själva verket har vi även ett vittnesbörd om vår fana nedskrivet före den tidpunkt, då Illustrata befordrades till trycket. Det kommer från den ovan i Landgrens kopiebok refererande assessorn vi Kongl. Biblioteket Nils Broocman; denne gjorde 1763 tillsammans med tecknaren Olof Rehn ett besök i Delsbo, varvid Rehn ritade av fanan. I Broockmans i Kungl. Biblioteket förvarade manuskript Resa till Helsingland återfinner vi såväl avritning av processionsfanan som en beskrivning. Broocman berättar om processionsfanor i flera kyrkor i Gävleborgs län: ”Processionsfanor äro i kyrkorna på flera ställen i behåll med 3, 4 och 5 Pendanter, men ingen vackrare och bättre behållen har jag ingen i Helsingland eller Gästrikland träffat, än den i Delsbo Tab XXXIV. Dock är Vaxduken i senare Tider veckad om Banerstången”.
Den kände F.A.U. Cronstedt, som var landshövding i länet, föranstaltade om ”Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790 – 1791”, ett arbete som 1961 brev tryckt. I detta återfanns en av prosten i Delsbo Matthias Ståhlberg avfattad kyrkobeskrivning, daterad den 18 februari 1791, varifrån vi hämtar följande notis:
”Ibland ålderdomsminnesmärken, som här ännu finnas, kunna till ewentyrs föras en processionsfana brukad i catholska tiden”. Det var det sista vittnesbördet från Delsbo om vår fana. När man 1829 gjorde en omfattande inventering av kyrkornas inventarier, förtecknades icke någon porcessionsfana. Den har alltså försvunnit någon gång mellan 1791 – 1829, vilket stämmer med Landgrens anmärkning.
I flera äldre handlingar omnämnes pergamentbrev från medeltiden, bevarade i Delsbo kyrka. Flera sådana påträffar vi idag på Riksarkivet. Vi vet också, hur de kommit dit. Det är i själva verket sådana pergamentbrev, som finns avskrivna i ”Copiebok af handlingar i Riksarkivet”. Den som på offentligt uppdrag tillvaratog pergamentbrev och liknande handlingar för Riksarkivets räkning var en ung präst, Nils Johan Ekdahl (1799 – 1870) sedermera kyrkoherde i Adolf Fredriks församling. Ekdahl besökte Norrland 1827 – 1830 och var bevisligen i Delsbo. Nu finns det emellertid anledning förmoda, att Ekdahl inte alltid nöjde sig med de pergamentbrev, vilkas insamlande renderade honom titeln ”kalvskinnsprästen”. Det heter om honom i Svensk Biografiskt lexikon, att han ”ej alltid (var) så nogräknad med äganderätt utan tog för god fångst, vad som ansetts var lån”
I delsbo har uppenbarligen en tradition förefunnits om att processionsfanan använts av ärkebiskop Gustaf Trolle ”emot konung Gösta”; det är ju känt, att Trolle stod i ledningen för de trupper, som sökte hindra Gustaf Vasas befrielsekrig. Dessa sägner kring Delsbofanan måste ha gjort den särskilt intressant och har förmedlingen låtit den framstå som attraktiv för Ekdahl, som var Carl XIV Johans gunstling. Det förefaller sannolikt, att denne – jämte pergamentbreven från Delsbo – också medfört processionsfanan med den nu befintliga anteckningen om dess uppgift som krigsbanér. Troligen har Ekdahl personligen överlämnat detta intressanta ”fynd” till konungen, varefter det förvarats på slottet. Efter Carl XIV Johans död har sonen påträffat fanan bland fadernskvarlåtenskap och låtit överlämna den till Livrustkammaren.
Men är uppgifterna om Delsbofanans nyttjande i striderna efter Stockholms blodbad bara rena fantasier? Det är givetvis, vad den nu befintliga fanan anbelangar, eftersom den bevisligen icke är äldre än från 1600-talet och knappast kom från Delsbo förrän ett stycke in på 1700-talet. Man kan emellertid fråga sig, varför soldater från Delsbo förde med sig hem ett så materiellt sett värdelöst föremål som en polsk processionsfana och detta till på köpet nära 200 år efter reformationen. Lenæus drar fram fanan som ett bevis – jämte andra – för att Delsbo kyrka är en Maria-kyrka, vilket den mycket riktigt också är. Kan man möjligen våga följande gissning?
I delsbo kyrka fanns en medeltida porcessionsflagga med Skyddsmantelsmadonnan på. Soldaterna från Delsbo kände igen hennes bild på den fana, de hemförde, och de skänkte den till kyrkan för att ersätta en gammal fana, kanske alldeles trasig, med samma motiv. Om en sådan medeltida processionsfana fanns i Delsbo, kan det mycket väl ha använts av Trolle i striderna mot Gustaf Vasa. Sedan har traditionerna därom överförts på den nya fanan.
Processionsfanans baksida med aposteln Paulus bild.
På Hälsinglands Museum i Hudiksvall finns i fragmentariskt skick en skulptur från Delsbo kyrka av Skyddsmantelsmadonnan, vilken – precis som Linæus uttrycker sig – med sin vidlyftiga mantel omvärver ett antal personer.
Längre än till dessa gissningar eller förmodan kan vi knappast komma. Däremot kan vi företa en ingående analys av gestalterna på fanan från Delsbo. På framsidan är Maria avbildad som en skyddsmantelsmadonna. De tre helgon, som hon med sin mantel omsveper är från vänster räknat Johannes Evangelista – precis som Linæus säger – med en gryta vid sina fötter, i mitten ett krönt kvinnligt helgon med svärd – Katarina av Alexandria och inte som Linæus förmodar Paulus – samt till höger precis som Linæus skriver S:t Laurentius med sitt attribut, halstret, i vänster hand.
Alla tre helgonen är krönta – ett östeuropeiskt drag – och har i högra handen en palmkvist: de blev ju till martyrer och sålunda i besittning av den seger över döden, som palmkvisten i kristen ikonografi symboliserar. På baksidan av fanan avbildas aposteln Paulus i sittande ställning med sitt attribut, svärdet, i höger hand och en bok i knäet, på vilken den vänstra handen vilar. Av allt att döma har Paulus varit patron – jämte Maria och ev. de tre andra helgonen – i den kyrka, där den nu i Livrustkammaren bevarade fanan, en gång hört hemma.
När processionsfanan år 1846 infördes i Livrustkammarens register, var man inte klar över dess ikonografi. Skyddsmantelmadonnan kallas i inventariet för ”ett qvinligt helgon, större figur, med sin mantel öfverskylande tre mindre …” Sedermera har med bläck tillskrivits ”Den heliga Sophia med”. Salvén tar i utställningskatalogen upp denna uppgift men förser Heliga Sophia med ett frågetecken.
Den heliga Sofia är över huvud taget inget i Västerlandet dyrkat helgon. Det vore intressant att veta, varifrån man fått uppslaget till denna tolkning och vem som åstadkommit den? Den är i varje fall helt felaktig.
Källa:
Hälsingerunor 1981
Av Bengt Ingmar Kilström
Avskrift, Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062