Dellenportalen.se har samlat ihop fakta från intervjuer, fastighetspapper och i olika arkiv. Kolning i mila. Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Se kolmilan i Godegård på You Tube
Se kolmilan i Flugebyn på You Tube
En förgrundsgestalt inom kolning var Hilding Bergström. Hans bok, ”Handbok för kolare” kom ut 1922. Han fortsatte dock sin forskning om kolning och 1946 kom så boken,
”Kolning i mila SKORSTENSMILOR” som numer den allenarådande kolnings metoden.
Läs Kolningslaboratoriet 1902 – 1952 av HILDING BERGSTRÖM
Den kulturgeografiska utvecklingen.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Vi börjar med en stor skogsbrand i Bjuråker 1888
Skogsbrand i Bjuråker
I Bjuråker började skogseld att rasa i lördags i Bjuråkers vallskogar och ehuru ett à två hundra man hela tiden arbetat med eldens dämpande, blef man dock icke herre öfver den förrän i tisdags natt, sedan skogen på ett område af mellan två och tre mil blifvit sköflad.
I söndags antändes skogen på fem olika ställen inom Bjuråkers socken.
Vid byn Furuberg har elden gripit ofantligt omkring sig och ännu arbetade ett par hundra man för eldens dämpande. Två hästar hafva blifvit uppbrända och en illa skadad. De tillhörde kolaren Henrik Norman i Hedvigsfors.
Vid Moviken har likaledes en svår skogseld rasat, hvarvid 3 à 400 famnar kastved, tillhöriga Strömbacka bruk, uppbränts.
Allt folk i Bergsjö socken har varit uppbådadt i flere dagar för skogseldarnes släckande. Blir ej snart regn, anser sig socknen oförmögen att kunna bekämpa eldarne. I följd af den rådande stormen har elden spridt sig med sådan fart, att på flere ställen folket med möda kunnat springande rädda sig undan lågorna. Vid Furuberg måste en del bönder flytta ut ur sina byggnader af fara för elden, men man lyckades dock rädda dessa.
Tidningen, VÅRT LAND DEN 29/6 1888
Kolmilor
Träkol är trä som är torrdestillerat, d. v. s. trä som uppvärms utan tillförsel av syre. Vid kolning upphettas veden till ca 500 – 600°C med minimal tillförsel av luft så att veden torrdestillerar. I kolmilan regleras luften så att endast materialet i botten av milan glöder, för att generera värmen uppe vid kolningszonen. Efter att milan har varit i drift några dygn, förvandlas sedan veden till träkol, om processen fortgår utan avvikande incidenter.
Kolning i ligg-och resmilor eller kolning i grop har förekommit under lika lång tid som vi kunnat framställa metaller.
Träkol kan framställas med direkt värme genom att ved underkastas torrdestillation (pyrolys) i mila eller ugn där veden upphettas till minst 270 grader som är sönderdelningstemperaturen. När ved upphettas utan eller med ringa lufttillträde och utan att det man torrdestillerar fattar eld, bortgår först i veden bundet vatten därefter inträder en sönderdelning av veden, varvid bildas vattenånga som består bl.a. av terpentin, träsprit och tjära samt okondenserbara gaser av koloxid, kolväten och vätgas etc. Återstoden är till största delen rent träkol.
Vid järnframställning användes uteslutande barrved då järnets kvalitet i hög grad är beroende av dess fosforhalt. Lövvedskol innehåller ungefär fyra gånger så mycket fosfor som tall och grankol. En del av vedens fosfor utlöses i vatten därför håller flottad ved mindre fosfor än oflottad
Kolningstemperaturen i ugn är omkring 450 grader och i en mila 550 – 650 grader.
Skillnaden mellan kolning och öppen eld är att vid fullständig förbränning har luftens syre fullt tillträde till veden. Förbränningen börjar med att veden antänds varvid de gasformiga kolningsprodukterna brinner med öppen låga. Vid förbränningen alstras värme som antänder nya vedpartier vilka värms upp och avger brännbara gaser. De uppkomna träkolen förbrinner och i eldstaden återstår endast aska. Förutom aska som slutprodukt har kolsyra och vatten avgått som gaser.
Vid kolning i mila eldas det vanligen i en trumma i milans centrum. En mindre del av kolveden brinner upp för att ge förbränningsgaserna den erforderliga värmen.
När man började experimentera med kolning i ugn var det bl.a. för att komma ifrån farliga moment vid kolning som att:
* Slippa frät som kan innebära att kolaren faller ner i milan och omkommer
* Milan stjälper vid resningen
* Slippa det tunga och tidsödande arbetet med markberedning, risning och stybbning
* Milan slår och gaserna exploderar så att milan blir förstörd eller brinner upp
Varför exploderar milan?
Gas som frigörs vid kolning består av koloxid, kolväten och vätgas. De första dygnen innan milan blivit fotvarm kan gasen explodera. Så länge delar av veden i milan ännu är kall kondenseras vattenångan ur milgasen på veden. Gasen blir på detta sätt tämligen fri från vattenånga och kan därför explodera när den blandas med inkommande luft. Men då milan blivit ca 80 grader varm ner till foten sker ingen nämnvärd utkondensering av vatten ur milgasen och är därför så utspädd av vattenånga att den inte kan tända.
Milor med skorsten har reducerat slagningsperioden till ett minimum. Den karakteristiska brinnande blå lågan av koloxid (synlig endast i mörker) leds ut genom skorstenskanalen. Koloxid är en mycket giftig gas utan färg, lukt och smak. Den finns även i brandrök (kolos), stadsgas och bilavgaser.
K O L U G N A R
En uppgift gör gällande att det fanns 125 kolugnar i landet vid 1900 – talets början. Idag lär det finnas bara en gammal kolugn kvar och den finns i Moviken.
Som vid all utveckling har den ena konstruktionen efterträtt den andra. Här följer en kortfattad beskrivning av några av de mest uppmärksammade ugnarna.
Trots att många av kolarens besvärligheter kunde undvikas vid ugnskolning var det nog ändå bolagets intressen som var avgörande för byggandet av kolugnar.
Det viktigaste och helt avgörande var att få en störningsfri masugnsdrift, genom att få stora och torra kol att elda med. Sura kol var ett ständigt problem som störde masugnsdriften. Sura kol frös sönder på vintern och blev stybbiga och näst intill värdelösa.
Kolugnsanläggningar var mycket dyra att anlägga och krävde dessutom att skogsråvaran finns tillgänglig under en längre tid. Tillgång till järnväg, flottleder eller sågverk var ett måste. Kolveden till Movikens kolugnar avverkades till största delen utefter Svågans vattendrag och flottades sedan ned till Friggesund där det samlades upp och bogserades i timmerbommar av ångbåten Tamm till magasinet i Moviken.
Redan under 1820 – talet blev Svågan rensad av 125 man som under två somrar gjorde älven lämpad som flottled.
I Moviken var anläggningskostnaden för parugnarna nr 6 och 7, år 1890 beräknad till mellan 4000 – 5000 kronor. Vad slutnotan blev är inte känt.
De första kolugnarna i vårt land var huvudsakligen avsedda för utvinning av tjära ur törved. De var av cylindrisk form och försedda med valv. Ugnen värmdes upp av rökgaser från en utanför ugnen placerad eldstad och destillationsprodukterna –tjäran rann ut i botten av ugnen.
En kortfattad historik kring några typer av ugnar som har används i vårt land.
Den s.k. Funckska ugnen är äldst av Svenska ugnar vi har närmare kännedom om.
Den finns beskriven av Kungl. Vetenskaps Akademin 26 mars 1748.
I Amerika fanns Bikupsugnarna.
De Funckska ugnarna var rektangulära med en rymd på mellan 6 och 25 kbm. Anläggningar fanns vid Garpenberg, Geddeholm och vid Adelnsnäs i Östergötland men blev ansedda som odugliga på grund av otätheter i murverket.
Vid Ankarsrum byggdes på 1780-talet och senare vid Munkfors en typ av kolugn vars kolningsförlopp var detsamma som i en vanlig mila med draghål motsvarande fotrymningar och rökhål i valvet. Tändningen sker inne i ugnen, en del av veden måste brännas för att igångsätta och driva kolningen.
Vid Brevens bruk gjordes försök att kola utan valv med bibehållande av ugnens konstruktion för övrigt. Översta delen av veden risades och stybbades som vid en vanlig mila. Försöket föll inte väl ut utan ugnen försågs senare med valv.
På 1820 – talet gjordes många förändringar. Milans tändtrummor flyttas utanför ugnen. Yttre eldstäder byggs och förbränningsgaserna leds in i ugnen under ugnens botten enligt professor Schwartz konstruktionen.
Gustaf Magnus Schwarts 1783 – 1858. Professor och överdirektörer vid kungl.tecknologiska institutet i Stockholm lät 1820 vid Brevens bruk uppföra sin ugn med s.k. direkt uppvärmning Som underlag för veden lades en rost , bestående av ett antal vasar som täcktes med ett lager klenare slanor. Syftet med rost var att ge luften tillträde underifrån.
Kolning genom direkt uppvärmning innebär upphettning av veden med inget eller begränsat tillträde av luft genom en pyrolysprosess eller torrdestillation. Under eldningstiden regleras gasernas gång i ugnen genom ventiler och spjäll i skorstenarna. Torrdestillation får avsevärt olikartat förlopp om den drives långsamt eller hastigt. Vid hastig uppvärmning kan resultatet bli nästan explosionsartat som vi känner genom uttryck som ”milans slagning” och ”kok i ugn”.
Inget avseende fästes vid biprodukternas tillvaratagande.
I Friggesund lät Kasper Wrede 1826 bygga en dubbelugn med fyra eldstäder enl. Schwartz konstruktion. Ugnen producerade årligen 1500 – 2000 stigar kol. 1855 bygger P A Tamms arvinge Carl Östberg ännu en ugn i Friggesund. Denna gång en enkelugn.
Den 6 sept.1854 inträffade ett tragiskt dödsfall. Kolungsmästare Anders Abrahamsson – Sundberg från Moviken blev ihjälosad.
1870 upphör all kolning i Friggesund
Kolugnarna i Friggesund
Kolugn i Friggesund. Bild ur boken Hedvigsfors Bruk.
År 1826 byggdes en dubbel kolugn i Friggesund. Ytterligare en tredje kolugn, (ovan) som var avsedd att eldas med sågspån från friggesundssågen uppfördes på 1850-talet
Läs mer om Friggesunds bruk.
1859 uppfördes en försöksugn i Moviken enligt Schwartz system men av Ottelin från Pekkala i Finland utvecklad så att den har bara en eldstad.
Den s.k. Ottelinska ugnen av Karl Gustaf Ottelin. Ugnen rymde 316 kbm.
I Moviken byggs 1865 två enkla kolugnar, 1875 en dubbelugn och slutligen ytterligare en dubbelugn1890 alla lika till utseende och volym 560 kbm. Trots att Ottelinska ugnar förekom med två skorstenar på gavlarna och 4 – 6 skorstenar av trä på långsidorna behöll man i Moviken den ursprungliga modellen.
Ugnarna hade stabila grundmurade långsidor vilket var en förutsättning för att kunna bära de tunga valven. Typen av valv kallas tunnvalv.
Vid uppförandet måste en kraftig träkonstruktion byggas som hela stenvalvet kunde vila på medan uppmurningen pågick När murningen hade torkat revs träkonstruktionen bort
Något egentligt golv fanns inte, utan golven i ugnarna bestod av krossad slaggsten vilket liknar milans behov av bottendränering.
Ugnarna var skyddade för temperaturväxlingar genom en träöverbyggnad med spåntak
Kolningsförloppet kunde kolugnsmästaren reglera genom spjäll och ventiler i ugnens höga skorsten.
Från eldstaden går heta rökgaser upp genom öppningen i ugnens mitt och vidare genom murade kanaler mot de fyra hörnen.
Kolning sker först i vedmassan som befinner sig ovanför rökgasuttagen. De varma gaserna stiger mot ugnens tak där de avkyls och sjunker ner genom vedmassan för att slutligen lämna ugnen genom dess skorsten. I botten på skorsten fanns ett vattenlås där kondenserad tjära och annat samlas. Vattenlåset förhindrade även tjyvdrag i skorsten. En sådan låda med kemikalier som stelnat till hårt beck finns bevarad.
Allteftersom kolningen sjunker neråt bortgår först i veden bundet vatten i form av ånga. Därefter inträder en sönderdelning av veden när temperaturen uppgår till omkring 270 grader där den egentliga kolningen eller torrdestillationen börjar. En ständig ström av heta gaser får ugnstemperaturen att stiga till omkring 450 grader. Vid sönderdelningstemperaturen bildas vattenånga som bl.a. består av tjära, terpentin och träsprit, samt okondenserbara gaser av koloxid, kolväten och vätgas etc. Inget tillvaratagande av nämnda produkter förekom.
Efter ungefär 30 dygn börjar den tidigare grå röken bli blå. Om ingen vattenkondens längre förekommer i skorsten är detta ett tecken på att kolningen är fullbordad
Eldningen upphör och spjällen stängs:
Ugnen lämnas nu att svalna 3 – 3½ veckor, beroende på årstid, eller till dess att temperaturen sjunkit till 40 grader då utrivningen kan börja. För tidigt öppnade dörrar kunde medföra fara för koloxidförgiftning samt att heta kol kunde självantända då de blev syresatta.
Förstklassiga kol från milor och ugnar visade tydligt vedens struktur, var glänsande svarta till färgen, sotade nästan inte och om man slog kolet mot ett hårt föremål hördes en metallisk klang. Kolen från ugnarna var kanske något renare att handskas med då varken risning eller stybbning förekom.
Årsproduktionen av kol från alla sju ugnarna var på 1890 – talet 12.000 kbm, vilket sedan steg till 29.000 kbm. Samtidigt kolades 1892, 521 milor. Mellan 1891-95 kolades i milor 68.000 kubikmeter och 1896-1900 kolades 380 milor motsvarande ca 54.000 kbm kol.
I februari 1919 äger sista kolningen rum i Movikens kolugnar. Framställningskostnaderna hade blivit för höga. I fortsättningen betalade bolaget för levererad kol till kolhuset.
På 1890-talet uppförs vid Domnarvets järnverk den Ljungbergska ugnen som bestod av flera sammanbyggda Schwartzka ugnar, men på grund av lägre produktion och fara för explosion övergavs experimentet.
Carbougnen är en ugn som byggde på den Funckska ugnen, nämligen att varken luft eller rökgaser skulle få komma i direkt beröring men kolveden. Indirekt uppvärmning, sådana ugnar byggdes 1899 vid Grötningen i Jämtland och en vid Hjulsjö i Västmanland.
Kolningsrummet bestod av en 400 kbm stor plåtcylinder Rökgaserna från en eller flera eldstäder cirkulera utanför plåtmanteln i kanalen mellan denna och den omgivande tegelmuren. När rökgaserna cirkulerat omkring plåtmanteln, leds de genom en, ovanför plåtcylindern placerad horisontell trumma till ugnstakets centrum samt vidare genom den ena halvan av en med skiljevägg försedd tub ned till ugnens botten och sedan upp genom den andra halvan till skorstenen. Ugnsbotten lutar mot mitten där destillationsprodukterna bortleds. Okondenserbara gaser leds till eldstaden för att förbrännas och lämna värme till kolningsprocessen. När kolningen är färdig måste kolen starkt kylas ner för att inte fatta eld. Vid Hjulsjö användes masugnsgas för eldning av ugnen.
Omkring 1900 börjar gamla ugnar byggas om till Rörugnar eller Rörvagnugnar. för retortkolning. Ugnar med indirektvärmetillförsel. Man föreställde sig att denna princip snabbt skulle slå ut de äldre metoderna med hänsyn till de vinster som påräknades från biprodukterna. Genom rör leds rökgaserna genom inuti ugnen placerade rör och värmeelement av gjutjärn som överför värmen till ugnen och veden Sådana ugnar byggdes vid Ljusne och Norshyttan och vid Pekkala i Finland
Gröndalska ugnen uppförs år 1900 av ingenjör G. Gröndal vid Pitkäranta i Finland. Ugnen drivs med indirekt värmetillförsel för kontinuerlig kolning. Efter en del förbättringar byggdes en liknande ugn 1903 vid Ala sågverk.
Amerikanska vagnugnen med indirekt värme införs i Sverige omkring 1904.
Schaktugnar med indirekt värme började byggas 1907 och är en vidareutveckling av Carbonugnen. Kolningen sker i en vertikal trattliknande plåtcylinder som omsveps av rökgaserna från eldstaden, samt en nedre behållare. När kolningen är avslutad öppnas en lucka i botten på cylindern och kolen töms i kylaren där de får svalna, samtidigt som ny ved tillförs cylindern.
Aminoffska ugnen tillkom 1907 och är liksom den Gröndalska en kontinuerlig tunnelugn.
Ugnsrummet har ett lutande läge där vagnarna med kolved körs in vid ugnens nedre ände. Hela vagnsättet föres uppåt genom en kraftig uppskjutningsanordning. Vartefter en vagn är färdigkolad förs den till kolkylaren för avsvalning.
Vedens kolning sker med cirkulerande från eldstaden kommande rökgaser som upphettats till ca 500 grader i de s.k. regeneratorerna (värmeväxlare) varefter den leds till ugnens översta del där den införes direkt på vedmassan. Gasen som vid sin gång genom ugnen avlämnar sitt värme till veden, utsuges vid ugnens nedersta del av en fläkt tillsammans med de vid kolningen bildade flyktiga produkterna. Från fläkten går gasen till ett avkylingssystem för utkondensering av biprodukter. Den del som inte kunnat kondenseras återkommer till regeneratorerna för att upphettas. Den vid kolning uppkomna mängden okondenserbar gas avgår oavbrutet ur kretsloppet och leds till regeneratorernas eldstäder där de förbränns En ständig gascirkulation äger således rum. Från ugnens kondensationssystem erhålles råtjära, råoljor och träsyra.
1922 gav HILDING BERGSTRÖM ut HANDBOK FÖR KOLARE där han noggrant redogör för olika kolnings metoder.
Ovanstående bok utkom 1946.
Hilding Bergström var obestritt den person som införde skorstensmilan i landet.
Läs Hilding Bergströms kolningslaboratoriet 1902 – 1952
Tidigare felaktiga uppgifter har nu tagits bort, då dessa kom från en lokal historik om kolning, med tyngdpunkt på kolningen i Moviken. Historiken var upprättad av en tidigare inspektor vid bruket.
Kolmilan förbättrades med utvändig skorsten med möjlighet att tillvarata tjära och biprodukter genom en trattformad av lera murad botten. Tändning gjordes genom eldning i en gjutjärnskamin utanför milan varifrån förbränningsgaserna ledes in genom ett rör till milveden i milans botten. Sedan eldningen är avslutad tas eldstaden bort och röret täppes igen.
1937 –1948 hade statens kolarskola i Skinnskatteberg utvecklat kolningsmetoden till att vara tillämplig både vid mil som ugnskolning. Gjutjärnskamin kom att ersättas med en tändstång som förs in genom en kanal under vedens botten. Den egentliga drivningen reglerades sedan genom fotrymningar.
När andra världskriget bröt ut och importen av bensin och dieselolja uteblev fanns det ingen annan möjlighet för bilägarna än att förse sina bilar med gengasdrift eller att ställa in dem i garaget. Strömbacka Bruk införde då stordrift på milkolning. I brukets omedelbara närhet iordningställdes ett antal kolbottnar och en kolugn. En kolkross uppfördes 1940 där många tusen hl. kol krossades och förpackades i papperssäckar för distribution till alla delar av landet. Strömbackakolen var känd för sin goda kvalité.
Under 1943 producerades nära 5,2 mill kbm träkol. Störst var konsumtionen av gengaskol vilken var större än järnbrukens kolförbrukning. Det fanns närmare 5000 milugnar runt om i landet. Hur många finns kvar idag?
I Strömbacka finns resterna efter Wedins lilla kolugn och i Silja norr om Hudiksvall finns resterna efter fem kolugnar.
Rester efter kolugnen i Strömbacka
Strömbackaugnen verkar varit en ”Trollebougn”. Så här såg en Trollebo ugn ut
Tre uppmurade väggar i en utschaktad slänt med en öppen framsida. Vid kolning stängdes framsidan med en spårinfälld plåtlucka vilken tätades med sand och fasthölls med tunna järnbalkar. I ugnens fyra hörn sattes skorstenar av rör med en 10 cm inre diameter och 4 mm godstjocklek vars nedre del är böjda mot ugnens mitt. Längs golvet lades tre vattenledningsrör från närheten av bakväggen och ut genom framväggen samt ytterligare två böjda rör från sidoväggarna och ut genom framväggen där även fotrymningar var upptagna. Sedan ugnen blivit fylld lades taket på. Tvärs över ugnen lades järnskenor som sedan täckes med plåt som tätades med sand. I en av takplåtarna fanns en lucka 0,3 x 0,2 m, under vilken tändtrumman fanns och tändning och påfyllning gjordes. Genom luftintagen i rören och fotrymningarna kunde kolningen regleras så att den framskred jämt och inte för hastigt.
Läs här om kolugnar i Gnarp, av Sven Norman
I Silja byggde Bröderna Sandbäck från Ljusdal fem kolugnar av typen ”Sörforsugnar”
Här ligger Silja
1935 hade bröderna börjat köpa upp gallringslotter och i Silja fann de både en lämplig plats för uppförande av en kolugnsanläggning samt att omkringliggande skogar innehöll stora mängder avverkningsbar kolved.
Tre man med hjälp av säsongsanställda skötte kolugnarna. Varje kolugn rymde 22 kubikmeter och fylldes med travad kastved på bara ett par timmar.
När ugnen blivit fylld tog man brasved som tändvirke och gjorde upp eld i två gropar i marken intill ugnens dörr. När det tagit sig stängdes dörren och sand skottades ner i en skärm på järndörrens överkant. Därifrån rann sanden längs dörrsidorna och såg till att det blev absolut lufttätt i ugnen. Rök och förbränningsprodukter leddes ut via en skorsten på ugnens baksida.
Efter två – tre dagar hade ugnen kolat färdigt. Sedan fick den svalna några dagar innan dörrarna öppnades och kolet rakades ut.
Kolstyckena kunde vara flera dm stora och måste därför krossas i maskin till mindre bitar innan de blev packade i hektoliterssäckar som såldes på plats eller blev körda med lastbil till järnvägsstationen i Via, för vidare transport till Svenska gengasbolaget i Stockholm eller Firman Frode Lund AB i Malmö.
Bröderna Sandbäck var stortillverkare av kolkrossar. De hade vunnit en landsomfattande tävling utlyst av statliga Gengasbolaget om bästa kolkrossen
Med ett femtontal anställda tillverkade de ca femhundra kolkrossar. Ett par krossar finns fortfarande bl.a. en vid Lassekrog skogsby.
Ugnarna i Silja framställde omkring 13 000 kubikmeter kol från hösten 1940 fram till början av 1945.
Text ock bilder ur HT den 20 februari 1991, av Lenita Ahlqvist
Efter 46 år träffades Erik Sandbäck och Martin Nybom (t v) för att tala om beredskapstiden, då bägge var engagerade i kolningen i Silja. Martin var kolare och Eric ägde ugnarna. Foto: Ulf Borin
Koltransport från Silja vintern 1944. Olle Johansson, bas för kollaget, sitter på lastbilens fotsteg. Mannen till höger är Matias Persson, Delsbo som arbetade som chaufför åkare Karl Löjdström i Hudiksvall. Foto: Martin Nybom.
Se fler bilder på Hög/sockenbilder.
En av lådorna som användes, för att fata kolet ligger fortfarande kvar sedan krigsslutet i en av ugnarna i Silja. Det är ett redskap som Martin Nybom är väl förtrogen med. Han arbetade som kolare under stort sett hela kriget. Foto: Malin Palm
De gamla ugnarna är i uruselt skick. Martin Nybom skulle önska att de rustades upp och bevarades som en påminnelse om villkoren under andra världskriget.
Med den här kolkrossen vann bröderna Sandbäck Svenska Gengasbolagets tävling om bästa kolkrossverk. Det ledde till en bra affär för ljusdalsföretaget. Foto: Eric Sandbäck
Bilden är från 1942 och visar Martin Nybom, nederst, och hans kollega Gösta Norling i färd med att skotta igen kolugnen sedan den laddats och fyrats på.
Kolugnarna i Silja är inbäddade i djup grönska och delvis raserade
Kolugnarna i Silja fotade år 2005
Sibo, Kilafors
På 1870 – talet bildade ett antal bruksägare bl.a. Ramnäs bruk ett bolag, Skogens kolaktiebolag. Brukens behov av kol var enormt, därför gick man samman i ett bolag som köpte in skog och anlade centrala kolningsplatser längs norra stambanan.
I dag är Skogens Kol, eller bara Skogens, Skandinaviens största tillverkare av träkol. Det kol som tillverkas i dag är till övervägande del grillkol även om en del kol vintertid används för uppvärmning av gator och ledningar och liknande. Till grillkol och briketter användes enbart lövträ, som asp, al och björk. Dessa träslag har hög densitet och ger ett kol med lång glödtid och låg askhalt.
Virket ligger på tork i ett halvår innan det matas in i den stora flistuggen. Flisen lastas i stora vagnar som körs in för att kolas i fläktvagnsugnar, där ugnarna värmer upp träet med indirekt värme utan syretillförsel och fläktar förbättrar gascirkulationen. Sedan kyls vagnarna med innehållet ner, innan de kan rullas ut i syrefriska luften igen. Hela processen tar ett dygn.
Företaget tillverkar 4 000 ton kol per år, vilket motsvarar omkring två miljoner påsar.
I sorteringsverket går alla bitar som uppfyller grillkolsnormen till grillkol. De större bitarna går till industrikol medan småkrafset pressas med vetestärkelse som bindemedel ihop till briketter.
Bra grillkol bör innehålla en kolhalt på ca 80%, askhalt 3%, och en fukthalt på ca 7%. Bitarna skall vara mellan 20 och 80 mm stora. Kolet skall vara lätt att tända och ha ett högt värmevärde.
Briketter brinner längre men är svårare att tända. Att blanda briketter och grillkol ger snabbare glöd och minskar behovet av tändvätska.
Källor:
Jernkontorets annaler 1904
Iggesunds Bruks Historia l -11
Fagersta Bruks Historia i 7 band
Handbok för kolare 1922
Kolning i mila SKORSTENSMILOR 1946
Skogens kolaktiebolag
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt 2006 av Åke Nätterö
Till toppen till Movikens kolugnar.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62