Bilder på kvarnarna i Hög är unika, de har aldrig visats tidigare. Bilderna är efter komminister Carl Nicolas Ohlsson, som Anders Martinsson fått av hans son. Troligen fick någon i uppdrag att foto dem innan de revs före kriget, säger Anders.
Allt material i den här artikeln kommer från HÖG SOCKEN HEMBYGDSFÖRENING och är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Läs mer under Reportage från Hög.
Läs mer om kvarnarna under Gårdar och platser i Hög.
Se bilder, Högs sockenbilder.
Läs mer under Fornminnen i Sundede.
Läs om kvarnar på Wikipedia
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Vattenverk och kvarnar i Hög.
Minnesanteckningar över inom Hög förekommande vattenverk och kvarnar, nedskrivna av f.d. hemmansägaren Jonas Persson, född den 20 juni 1889 å Baldra Nr 3, och egen brukare av gården åren 1917-1952.
Senare bosatt i Kungsgården.
Det av Högs hembygdsförening inköpta och renoverade vattenverket vid den så kallade Västibäcken norr om Gia, är ett av de många som funnits inom Hög, och som varit till stor nytta för jordbrukets utövare. Vid Västibäcken har under min tid fyra kvarnar varit i full drift. Därutöver skall enligt min farfar en såg och en kvarn funnits högre upp efter bäcken. Lämningar efter dess dammar synas fortfarande. Båda översta kvarnarna var s.k. skvaltkvarnar där vattnet med stor hastighet strömmade ner mot ett antal bläddrar fastsatta i en rakt uppstående stock, som kallades spindel, på vars övre ända kvarnstenen låg och roterade mot den undre fasta stenen i samma hastighet som spindeln. Något särskilt stor avverkning blev det naturligtvis inte, men som fallhöjden var stor gick den rätt bra och användes rätt flitigt av dess ägare.
Det av Högs Hembygdsförening förvärvade vattenverket innehåller kvarn, såg, hammare, skäkt och spånhyvel. Det ägdes av bröderna Olof och Mårten Olsson samt Erik Jonsson samtliga i Västerrå. För dessa var det högtidsdagar när de var där och malde, sågade mm.
När vi körde där förbi på väg till Bromsvallen (vägen dit gick i många år förbi där) stannade ofta min far, som var ungdomskamrat med ägarna, för att språka och vi pojkar fick då gå och se på allt som rörde sig därnere. På vårarna skulle det sågas virke om dagarna och då sågramen hade endast ett blad blev det många skär på varje stock. På natten skulle kvarnen gå, skäcktverket gick också i dagsljus, men hammaren fick ofta användas nattetid i en svag lyktas sken.
Tillsammans med min far var jag och dängde, som det kallades. Det var att lägga ett antal linband, s.k. fetjar, i regel fem stycken under hammaren, som från hjulåsen lyftes upp och med egen tyngd slog ned på linhalmen, som skulle noga vändas tills halmen blev sönderslagen och mjuk, för att vid skäckten beredas till spånadslin. Detta verk var i bruk till år 1935.
Lite längre ner var åter ett verk med kvarnhammare och skäckt, och ägdes av Erik Helsen m.fl. i Hälsingtuna, men såldes 1917 till hemmansägarna Jonas Olsson, Fors och Lars Olsson, Holm, som efter reparation och erhållande av malningslicens, som under världskrigets senare del erfordrades, malde rätt mycket där. Kvarnen var ofta igång till på 1940-talet då vedbristen var stor, och den revs till ved.
Så var förhållandet med många äldre byggnader under andra världskrigets dagar. Längre ned vid Giatäkterna låg också två verk. Den övre ägdes av Pelle på Högarna, men har tidigare tillhört Baldra Nr 2, Lasses, men när Per Jonsson sålde hemmanet och avsöndrade en del jord och byggde på Högarna behöll han kvarnen, dit han for med sin säd. Nedanför, cirka 200 meter från Bromans, (nuvarande ägare Helmer Nordell) låg så Annersvens kvarnen, ägare Per Jonsson, Baldra Nr 4. Där fanns skäckt, hammare och spånhyvel. Spånhyvlarna användes ofta då nästan alla tak var spånbelagda.
Från Överbosjön utgår en bäck som kallas för å och har under sitt lopp neröver till havet många namn. När den kommer till Korptäkterna kallas den Korpån. Där skall enligt vad min morfar berättade varit både en såg och en kvarn. När så ån passerat Lockmotjärn och går ut från Konsbotäkterna, där en kvarn var belägen kallas den för Nykvarnsån. Kvarnens namn var Nykvarn och ägdes av bönder i Edsta. Den gick som många andra till ved under kriget.
Sedan kallades den Dalkvarnsån, där sju stycken kvarnar fanns på en sträcka av cirka femhundra meter. Den översta som kallades Freheta ägdes av Jonas Olsson, Åsak, Jonas Olsson, Fors och Per Mårtensson, Västanåker. På 1890-talets senare del byggdes där ny damm av kilad sten och dammen höjdes så att fallhöjden blev större. Kvarnen fick ny inredning med nytt vattenhjul, och byggdes med dubbel växel, något som så vitt jag vet ej förekom i någon annan av dessa kvarnar. Detta gjorde att kvarnstenarna fick större hastighet och därmed ökad avverkning. Den var mycket i bruk, särskilt av Per Mårtensson som nog malde hela sitt behov. Men som sämjan ej var så god inköpte Jonas Olsson, Fors, år 1917 en ny kvarn i Västibäcken, och sedan den nya ägaren i Västanåker, John Persson, inköpt och hemma på gården insatt en gröpkvarn, och dammen delvis spolierats, revs kvarnen.
Nedanför kom så Glimstakvarnen. Den ägdes av Olof Eriksson, Glimsta, Erik Olsson och Erik Persson, Frölland, Jonas Persson, Tåsta, Jonas Olsson, Edsta och min fader, Per Jonsson, Baldra. Det var alltså sex delägare, som ägde rätt att använda kvarnen ett dygn i veckan. Med byte av dag varje år, hade man då måndag ena året så fick man lördag nästa, och det räknades som bästa bytet, för då fick man söndagen med som i regel utnyttjades. Från denna kvarn har man många minnen. Redan i skolåldern fick vi åka med på kvarnlasset på morgonen för att på eftermiddagen få köra hem med några säckar mjöl medan min far malde hela natten.
Jag var inte gammal när jag första gången fick ligga över för att av far lära mig sköta kvarnen. Detta hade jag sedan stor nytta av, då jag ofta bytte av min far, och sedan som egen bonde använde kvarnen som var i bruk till i mitten av 1930. Det var trevliga dagar och nätter när man fick gå från den ena kvarnen till den andra, språka, skämta och dricka kaffe allt medan kvarnen gick, för man hade gott om tid. Det tog ofta en och två timmar och därutöver innan säcken var malen. Så man kunde ligga på slafen framför brasan och sova en stund. Blev då mjölsäcken full så hördes det på kvarnens gång så man vaknade och skyndade ner för att byta säck. När det var flera ungdomar, som det ofta hände när alla kvarnarna gick, kunde det förekomma att de yngre skämtade med de äldre, det berättas att en äldre man var på Freheta och malde en natt i höst mörkret så var det två pojkar som vaktade sina kvarnar längre ned som gick upp och satte ett brinnande ljus på en bräda och satte ut det i ån ett stycke ovan kvarnen medan den andre stängde dammluckan (stämplet som det kallades) så att kvarnen stannade, och när mannen kom ut och fick se ljuset komma efter ån trodde han, att det var något varsel om någon olycka i hemmet, och skyndade hem i natt mörkret till pojkarnas stora förnöjelse. Men åter till nästa kvarn som kallades Obårg. Den ägdes också av sex bönder.
Nästa var Baldra kvarn, som redan i min barndom var ur bruk. Dammen var raserad, men byggnaderna stod kvar rätt lång tid. Så kom då Storkvarn som den kallades, kanske för att den hade den största fallhöjden av de efter ån liggande verken. Där var det många delägare. En del endast halv och kvarts lott, och som avverkningen var ganska hög var den ofta igång. Nästa var Kungsgårdskvarnen, som även var raserad före min tid, men byggnaderna som var stora var kvar. Sist i raden kom så Kryp. Den ägdes av bönder i Lia och Gåcksäter m.fl. Den var också i bruk. Men när fabrikör Olof Viberg 1918 inköpte sågen och kvarnen vid landsvägen i Gia och där höjde dammen inlöste han kvarnen, ty vid uppdämningen försvann fallet.
Så är vi framme i Gia, där var både såg och kvarn som omkring år 1900 ombyggdes med turbin och modern sågram, och flitigt användes för i legosågning fram till 1918 då det försåldes till Olof Viberg, Hudiksvall, som efter dammens ombyggnad och inköp av delvis nya maskiner drev sågverksrörelse, vilken senare såldes till kantor Nils Lindgren, som ytterligare utbyggde den med ånga och elektricitet. Rörelsen bedrevs så med ett 10-15-tal anställda för att sedan försäljas till köpman Erik Persson, Hudiksvall. Sågen drevs några år i mindre omfattning men sedan dammen nu delvis raserats gick den sin undergång till mötes.
De här nämnda kvarnarna användes i första hand till förmalning av gårdarnas brödsäd. Denna skulle för att vara lätt att mala och bra att baka av, först torkas i bastu eller på plåt. Bastu fanns nästan på alla gårdar. Plåtar minns jag endast två stycken, som flera bönder ägde gemensamt. Brödsäden skulle först nötas i en skrädmaskin, som i regel fanns vid varje kvarn. Där skulle skalet på sädeskärnan nötas bort. Detta var det noga med för att få ett fint nötmjöl, som användes till gröt och pannkaka m.m. Det s.k. skrädmjölet, som användes till bakning av bröd, var mindre välnött och maldes grövre. Sedan brödsäden malts, malde man åt gårdens kreatur så långt vattentillgång och tid medgav. Men i regel var man i behov att anlita tullkvarnarna, som fanns vid de större vattendragen både i Hamre och i Lund.
Vattentillflödet till nämnda kvarnar reglerades med dammar vid utloppen till sjöarna Råbovallssjön, Bromsvallsjön och Överbosjön. Skötseln av dessa dammar kunde i vissa fall orsaka stridigheter kvarnägarna emellan. Men även efter andra bäckar förekom vattenverk. Det mest kända torde vara Pälssågen. Ägare i min ungdom Erik Eriksson, Sigsta, belägen i norra änden av Tåsta. Där hade Påls-Erske en mycket mångsidig anläggning, allt från såg, hammare, skäckt, tröskverk, potatiskvarn m.m. – m.m. Vattentillförseln var ringa men som den var byggd med överfall, och bra möjligheter för uppdämning så användes den långa tider av året. Efter Erik Erikssons död kom så nya ägare, och efter sista ägarens död 1939 såldes den på auktion och revs. Detta verk hade stort kulturvärde, och saknas av äldre högsbor.
I övre ändan av Frölland kommer en bäck, och där den rinner in mot åkrarna låg en mindre såg med spånhyvel, den gick också med överfall. Det betyder att vattnet rinner i en ränna över vattenhjulet och ner på dess baksida. Hjulet snor alltså mot strömmen. I Åsak efter samma bäck har det också varit ett vattenverk. Det ombyggdes på 1870-1880-talet till ångsåg. Där bedrevs på 1890-talet rätt omfattande sågverksrörelse. Men nedlades och revs i början av detta sekel. Sista vattenverket efter bäcken låg i Fors, där bland annat tröskverket drevs med vattenkraft.
I de flesta av här nämnda verk och kvarnar fanns det linskäcktar, i flera var det två stycken svärmar, där fyra stycken samtidigt satt och skakte, som det sades. Det fordrades noggrannhet och skicklighet för att få linet väl berett. Linodlingen var allmän i våra förfäders självhushåll där i huvudsak allt skulle produceras och upparbetas i hemmet.
Något om Högs Ångsågs korta historia
Vid Åsaksbäcken har del liksom vid Högs övriga bäckar i gången tid funnits ett vattenverk. Enligt gamla skifteshandlingar var där ett utmål. Utmål var befintliga för alla vattenverk och utsatta på kartorna.
Under 1870 – 1880 när såg vid såg byggdes beslöt sju högsbönder att vid Åsaksbäcken bygga en ångsåg. Så bildades Åsaks Ångsågs eller kvarnbolag, som bestod av Erik Andersson, Åsak, Jon Persson, Tåsta, Jon Persson, Balldra, Lars Larsson, Hjortsta och Per Olsson, Västanåker, han avled 1879, varefter hans måg Per Jonsson, Ballra (Pelle på Högarna) synes genom arv ha kommit med. Han var gift med enda dottern.
Kronofogde Jon Lidén och Per Jonsson fick bolagets uppdrag att av bonden Olof Persson, Åsak 2:4, inköpa mar för väg ner till sågen och utrymmen för upplag av timmer och nödiga byggnader för arbetarna. Köpebrevet är underskrivet den 19 oktober 1881.Sågen byggdes på södra sidan av bäcken. Dammen förstärktes och den ganska stora vattenhöljan blev uppsamlingsplats för timmer och dess sortering. Avverkningsrätt för timmer hade inköpts av Högs Sockenallmänning.
När sågen var färdig och den från Västernorrland inflyttade Nils Olof Holm som maskinist och eldare satte igång så stannade sågen i den grova timmerstocken. Sakkunnig tillkallades, som konstaterade, att ångpannan var för liten och svag för så grova stockar. Ny ångpanna inköptes och inmurades. Detta var den första motgången och förlusten.
Det sågade virket upplades i den nya brädgården nere i den trånga, djupa dalen. Virket möglade emellertid, blev blått och ej användbart. Om detta berodde på felaktig behandling av virket eller om det hade någon annan orsak är inte känt. Det innebar förstås en ny stor förlust. Förlusterna fortsatte och blev för ägarna rätt stora med skuldsättning för dem, som ej hade goda tillgångar.
Ångsågen såldes nu till bonden Johan Larsson i Böle Forsa. Han var mest känd under namnet Janken i Böle. Han drev sågen till sin död 1895. Minnen och rykten talar om att Saltviks Ångsåg medverkade, men om det skedde genom virkesköp eller legosågning kan ej kartläggas.
Bonden Per Hansson Åsak 4, fick 1858 en son, Hans, som för Högsborna blev mycket omtalad och uppmärksammad. Efter giftermål 1888 köpte han bondgården Glimsta 3 med den stora och vackra Lindénsgården av kronofogden Jon Lidén, som då avflyttade till Gävle. Hans Hansson köpte också Åsaks Ångsåg av Johan Larsson eller hans dödsbo. Avverkningsrätter köptes och sågen drevs vidare. Men varifrån fick den unge bonden sina pengar?
90-årige Lars Olsson (Kolmo Lars) säger, att han brukade koka kaffe, när Alle Sjödin kom till sågen. Lars arbetade som ribbärare. Det var inte bara Hans Hansson, som hade pengar. Det var en annan då i Hög bosatt man, som fick sin ekonomi tryggad av de falska hundralappar, som Sjödin fick svara för vid domarbordet.
Det var för oss skolbarn åren 1898 eller 1899 intressant när vi fick stå på skolgården och se när timmerlassen kördes ner mot sågen. Mest intressant var de parkörda oxarna, som kom med något nytt för bygden, då de drog timmer från Överbo till ångsågen.
Sågen var i drift till 1900 – 1901, då den delades eller såldes till Erik Andersson i Jättendal. Där uppbyggdes den vid Mon och var i full drift till 1947. Nu (1979) är det bara skorstenen, som står kvar som ett minne.
Läs mer om Hans Hanssons bravader innan han 1910 blev dömd till 5 års fängelse på Långholmen. Han finns under rubriken Våldsdåd.
HÖGS HEMBYGDSFÖRENING
Studiecirkeln ”Känn din bygd”
Sammankomst 3 den 6 juni 2001
Närvarande: Erik Lindh, Olle Magnusson, Göran Eriksson, Ingvar Lindh, Erik Norin och Stig Larsson.
Samling vid Lokan kl. 19.00. Dagens tema var att söka och identifiera kvarnplatserna vid Dalkvarnsån efter beskrivning i ”Jonas Perssons minnen” från 1980 och skifteskartan från 1878-1880 och få en tillbakablick på Kvarnvallens öde.
Vid framkomsten till Dalkvarnsbäcken stannade vi upp vid den plats som enligt skifteskartan visar var Fridshöljan, på ortsmål benämnd Fresshöljan, var belägen.
Ingvar inledde med en återblick på föregående sammankomst då uppgiften var att söka upp vad som kan återfinnas av kvarnplatserna efter Västibäcken. Han informerade också om Görans upptäckt av ytterligare två vägskiftesstenar i Kvarnmyrbackan och upptäckten att stenarna även är numrerade. De som återfunnits har nr 2, 3 och 4. Finns nr 1 också kvar någonstans?
På skifteskartan är sex kvarnar utmärkta i följande ordning: Friheten, Glimsta, Oborg, Baldra, Storkvarn och Kungsgården. Den sjunde som av Jonas Persson kallat för Kryp finns ej på kartan.
Olle tog härefter fram ”Jonas Perssons minnen” och började högläsa ur artikeln ”Vattenverk och kvarnar i Hög”. Nu skulle vi utröna om rester fortfarande finns kvar och kunde identifieras efter Olle-Jonkes beskrivning.
Fresshöljan (på kartan där ån är delad i två flöden) strax ovanför kvarnen Friheten
Men först Fresshöljan. Höljan var uppenbart ett gemensamt vattenmagasin och några hundratal meter lång. I dess nedre del före kvarnarna syns tydliga jordvallar nästan ett par meter höga. Här fanns sannolikt också en reglerdamm. Strax under denna återfinns en tydlig kvadratisk grund av lagda stenar vi. I vår tid har Råsjö Industrier anlagt en brunn här för att få vatten till sin betongtillverkning. Vi hade alltså lokaliserat kvarnen Friheten eller Friheta. Den fortsatta vandringen efter åkanten var mot nästa kvarnställe där Glimstakvarnen legat. Här kunde endast skönjas stensättningar i åkanten. Nästa kvarnrest var efter Oborg. Varifrån kommer detta namn måntro? Även här observerades stensättningar. Den fjärde hette Baldrakvarnen. Och den femte Storkvarn. Kanske var det denna kvarn som stod pall allra längst och som t.o.m. deltagarna Erik, Olle och Ingvar minns från barndomsbesök på platsen.
Här syns tydliga grundstenar av damm och husgrunder och nere i åvattnet ligger rester av hjulstocken och smidda detaljer av vattenhjulet. Även två kvarnstenar ligger på varandra halvt nere i ån. Den undre kan vara halverad.
Vid ett senare tillfälle har Ingvar besökt platsen för att göra en beräkning av kvarnstenarnas vikt. Detta gick till på följande sätt: Den övre stenen har en radie av 65 cm. Ett centrumhål har en diameter av 30 cm. Tjockleken på stenen är 30 cm. Nu är det enkelt att beräkna stenens volym. Som bekant sker detta genom att radien multipliceras med radien och med pi (3,14) x tjockleken. Sålunda 65x65x3,14×30. Volymen blir då 397 kubikdm, eller 0,397 m3. Men nu måste vi räkna bort hålets volym. 15x15x3,14×30=21 kubikdm. Specifika vikten för sten är ca 2,00???. Stenens vikt blir då 397×2,00-(21×2,00)=752 kg. Belastning för två stenar sålunda ca 1 500 kg. När stenarna dessutom sattes i rotation krävdes uppenbart stadigt underlag.
Här skall en ögonvittnesskildring återges. Stig Larsson berättar att han i 10-års åldern besökt en kvarn som då var i drift. Det var bonden Lars Olsson eller allmänt kallad ”Lars Yst-på-åkern” som var där och malde. En för en tioåring spännande upplevelse att få se det stora vattenhjulet rotera och lyssna till kvarnens mullrande gång.
Nu återstod att finna Kungsgården och Kryp. Den sistnämnda var sannolikt en s.k. skvaltkvarn och låg i en mindre, sidofåra. Även dessa platser kunde uppmärksammas.
Det kan tilläggas att den kvarn som fanns kvar längst i tiden revs under andra världskriget och såldes till Stockholm som s.k. kommissionsved. Det sägs att delägarna fick 10 kronor per man för kulturskatten? Deltagarna diskuterade om det inte borde sättas upp skyltar såväl vid nedfarten till Dalkvarnsån som på de olika kvarn-platserna. Ett lämpligt projekt för Hembygdsföreningen?
Kvarnvallen. Dagens uppdrag var också att lokalisera Kvarnvallen. Som framgår av redovisningen för cirkelns första sammankomst hade vallen Gian blivit dömd att flyttas från Västibäcken vid laga skiftet 1878-1880 och fem av dess sju stugor hade fått ny vallplats vid Dalkvarnsån, d.v.s. på rad på norra sidan av ån strax uppe på den högra åkanten. Erik berättar: Flyttningen skulle ske snabbt av någon anledning och redan under hösten 1880 skulle avflyttningen från Gian vara avklarad. Varför denna brådska kan man fråga sig? Liksom vid alla fastighetsflyttningar föranledda av skiftet upprättades fullständiga kostnadsberäkningar. För dessa stugor finns i protokollet t.ex. kostnaderna för invändig målning och tapetsering. I stort sett skedde allt arbete genom s.k. gångled, d.v.s. alla berörda fick deltaga utan ersättning. Dock har i detta fall noterats att murare anlitats och avlönats.
Kvarnvallen fick en kort varaktighet. Redan under 1920-talet revs stugorna. En blev till bostadshus i Kungsgården. (Hammars) Ladugårdarna, fäjsen, flyttades hem till gårdarna och användes härefter som sommarfäjs. Sannolikt var det närheten till bygden och det förhållandet att mejeriet startats i Åsak som gjorde att vallbruket på Kvarnvallen lades ned. I dagens terminologi en strukturrationalisering alltså! Vi kunde identifiera groparna efter stuggrunderna.
Sammanfattning. Studiecirkeln har efter tre sammankomster på ett mycket övertygande sätt ”upptäckt” och forskat i en del av bygden där det finns minnen från äldre tidevarv då naturahushållningen var rådande.
Utdrag ur skifteskartan 1878-1880
- Friheten (Friheta, Freheta)
- Glimstakvarn
- Oborg (Obårg)
- Baldrakvarn
- Storkvarn
- Kungsgårdskvarn
- Kryp
Dalkvarnarna låg i den djupa dalgång som ån eroderat genom århundranden. En ravinliknande väg leder ned till kvarnplatserna. Det går att föreställa sig hur bönderna kom körande med sina knirkande kärror lastade med sädessäckar ned till kvarnarna.
Hästarna ställdes in i stallar som fanns på plats, dammarna öppnades och vattenhjulen och kvarnstenarna sattes i rörelse. Särskilt under de mörka höstnätterna då ”mjölnaren” vilade i kvarnkammaren, lyssnade han nog inte bara på de kända ljuden från kvarnen utan även på vad som kunde röra sig utanför. Det fanns ju oknytt på den tiden. Men det var nog också som Jonas Persson skrivit tillfälle till umgänge och resonemang.
”Känn Din Byggd 2002
Kvarnplatserna vid Dalkvarnsbäcken skyltades
Deltagare, Erik Lindh, Göran Eriksson, Jan-Erik Martinsson, Sven Larsson, Edor Nilsson, Ingvar Lindh och Nils Eriksson.
Efter samling vid Lintjärn där deltagarna medfört lämpliga verktyg liksom impregnerade pålar, anträdde ”arbetslaget” sin vandring nedströms. Efter ett spår av dammrester och stensättningar och i bäcken liggande rester av två axlar, varav den ena av järn och två stora kvarnstenar, varav den ena är halverad tycktes uppgiften att hitta platserna inte särskilt svår. Även en tredjedel av en mindre sten hittades. Stenens storlek tyder på att det en gång funnits en skvaltkvarn där. Skvaltornas stenar var betydligt mindre än de i konventionella vattenkvarnarna. Vidare uppmärksammades tydliga stensättningar. I ett par fall meterhöga och av betydande längd. Tegelstenar låg överväxta. Dessa härrör från kvarnkamrarnas eldstäder.
En kvarnstensaxel från en av Dalkvarnarna. Vi har sökt efter de platser där det funnits vattenverk av olika slag. Hitintills har vi dokumenterat 29 stycken.
En axel till ett vattenhjul.
En kvarnsten som väger 750 kg.
Under kaffepausen togs en titt på den jorddamm längst upp ovanför den första kvarnen, Friheta. Jordvallar på uppemot tvåmeters höjd är ännu synliga och det har funnits en stor damm, som kallades Fresshöljan. Nu återstod för kvällen en uppgift. Att sätta upp skylten vid vägskälet på vägen mellan Gia och Lintjärn.
Vägvisaren på vägen mellan Gia och Lintjärn.
Text och foto: Ingvar Lindh
HÖGS SOCKENS HEMBYGDSFÖRENINGS STUDIECIRKEL
Känn Din Bygd 2003
Sammankomst 2 den 30 juni 2003
Närvarande: Sven Larsson, Edor Nilsson, Rune Jonsson, Olle Magnusson, Ingvar Lindh, Erik Lindh, Pekka Vinberg, Roland Vinberg, Stig Nilsson, Göran Eriksson, Jan-Erik Martinsson.
Tid: 19-21.30. Plats: Dalkvarnsbäcken och dess närhet, Edstaviken.
Sammankomstens teman:
a) Utröna vilken betydelse s.k. utmål haft vid Dalkvarnsbäcken och uppsökande av en samfällighet som utgjort en myrtäkt.
b) Vad kunde deltagarna berätta om myrtäkt och torvens utnyttjande i det gamla jordbruket.
c) Något om andra gamla brukningsmetoder och gamla jordbruksmaskiner.
e) Ägofredslagen hitintills och nu aviserad ändring.
f) Ytterligare iakttagelser hänförliga till den första studiecirkeln betr. Danspaviljongen Idyllen.
g) Hästpremiering.
Allmänt om utmål
Här ser vi Frids hölja, Friheta, Glimstakvarn, Oborg, Baldrakvarn, Storkvarn, Kungsgårdskvarn, Kryp
Uppgifter från Laga skifte karta 12/8 1873, ovan
§ 12
För Gia och Brunnsvalls fäbodelags räkning afsättes till utmål för 7 st vattenverks lägenheter efter Gia-bäcken —2,45 qvadrat ref eller 0,35 qvadrat ref för hvarje äfvensom de förut befintliga vägarne till samma lägenheter, varande härmed icke medgifvit fremmande vattenverksegare vidare ehanderätt uti verk och utmål än de möjligen förut innehaft.
För samma fäbodeslags räkning afsättes utmål för 6 stycken vattenverk efter Dalqvarns bäcken — 2,10 qvadrat ref eller 0,35 qvadrat ref för hvarje jemte redan befintlige vägar, gällande härvid, angående fremmande verksegare, samma förbehåll, som vid nästföregående undantag är fästadt.
På Embetets vägnar
R. Hedlund
§ 23
Mårten Andersson i Holm inlemnade nedan upptagne skrift (se Bil. Litt. K) Sedan skiftesdelägarne förklarade sig ämna undantaga utmål för vattenverken i Dalqvarnsån, utan att dock bestämma något om eganderätten till verken, aflägsnade sig Mårten Andersson.
På Embetets vägnar
Ludv. Schöning
Ett s.k. utmål är ett markområde som avsatts för ett särskilt ändamål och är avskilt från markägarens innehav. Utmålen tillskapades tidigare för t.ex. kvarnplatser med dess dammfästen och andra gemensamma angelägenheter. De finns markerade på den numera utgångna utgåvan av den s.k. ”gula kartan” men eftersom utmålen numera tagits bort då de som regel saknar ekonomisk och praktisk betydelse för innehavarna har de också tagits från kartorna. Utmålens mark har därmed tillfallet de som äger fastigheten varå de legat. Studiecirkelns deltagare har tidigare intresserat sig för de utmål som avsett de sju kvarnplatserna vid Dalkvarnsån. Här ovan har återgivits en del av kartan från laga skiftet 1880. Utöver de kvadratiskt markerade utmålen har de på kartan fått beteckningen a. Kvarnarnas namn är också angivna. Andra samfälligheter markerade på kartor kan vara s.k. myrtag. I nyare kartor har dessa angivits med s som i samfällighet. En sådan samfällighet fanns tidigare på myren efter vägen ned till Dalkvarnsån. Två andra samfälligheter för myrupptagning har också noterats. Ett på Kavelbromyren och ett nedanför Hjortstavallen.
Utmålet för kvarnen Friheta.
Just detta utmål har väckt särskilt intresse i cirkeln. På södra sidan av bäcken har cirkeln tidigare funnit en husgrund och där uppsatt en skylt med texten med kvarnnamnet Friheta. Sedan det emellertid uppmärksammats att utmålet såväl på gamla som nyare kartor är utsatt på norra sidan av bäcken väcktes tanken att närmare utforska om kvarnbyggnaden stått på den norra sidan av bäcken. Detta var en av huvuduppgifterna för cirkeln vid detta tillfälle. Deltagarna kunde stödda på käppar balansera över bäcken på de stenar som finns utlagda vid Råsjöindustriers pumpstation och orientera sig till den plats där utmålet enligt kartor skall ha varit beläget. Efter en noggrann undersökning kunde deltagarna nu konstatera att på norra sidan uppenbart funnits någon form av byggnation eftersom där upptäcktes vissa stensättningar som inte placerats där av naturen utan av mänskliga insatser. Uppdraget var därmed löst. Friheta har legat på den norra sidan och den grund som finns på den södra bäckstranden kan antas ha varit ett stall. Se ovanstående del av skifteskartan. De övriga utmål som ”grenslar” över bäcken torde ha skapats för att ge utrymme för dammfästen.
Texten renskriven av Viveca Sundberg
Två bilder som kanske är kvarnen Kryp vilken ägdes av byarna Lia och Gåcksäter i Hög. Det kvarnhuset finns kvar som maskinhall i LIa för tröskverket som delades mellan LIa och Gåcksäter.
Osäkert vilken kvarn detta är
Osäkert vilken kvarn detta är
Osäkert vilken kvarn detta är. Hjälp oss du känner igen någon av dessa kvarnar
Som tidigare sagts är bilderna efter komminister Carl Nicolas Ohlsson som Anders Martinsson fått av hans son. Troligen fick någon i uppdrag att foto dem innan de revs före kriget, säger Anders.
1830 hände även en dödsolycka i Dalkvarnsbäcken
Det var bonden Nils Ersson från Tåsta som blev krossad under ett kvarnlass, berättar Göte Bohman som forskat i saken.
—3P9— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
7 NILS ERSSON, * 9/10 1773, s. t. bonden Eric Olsson i Tåsta 1. G. 24/4 1814. Bonde i Tåsta 1. † 6/10 1830.
4C6 BRITA LARSDOTTER, * 9/10 1785, d. t. bonden Lars Andersson i Frölland 2.
Änka o. omg. 1834 12.
BRITA, * 13/4 1817. † 24/7 1821.
LARS, * 19/4 1820 13.
ERIC, * 19/7 1823 14.
BRITA, * 11/3 1827. † 3/3 1829.
ANNA, * 13/5 1830 15.
—32R1— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
(X15)6Z24 JOHAN ERIK SUNDELL, * 29/6 1873, s. t. mjölnare Johan Sundell i Skansån, Hassela.
(X8)75E2 Förut i Lund, Forsa. G. 29/5 1905. Mjölnare i Åsak, Hög. Fl. t. Timrå 1950. † 5/12 1953 i Forsa.
(X8)75E1 KRISTINA OLSDOTTER, * 15/9 1873, d. t. husman Olof Olsson i Lund, Forsa. † 15/12 1942
MÄRTA KATRINA, * 30/3 1906 2
ERIK VALFRID, * 23/4 1908. Fl. t. Bjuråker 1938
EDIT KRISTINA, * 16/6 1910 4
ESTER MATILDA, * 26/10 1913 3
ANNA OLIVIA, * 8/11 1916. Fl. t. Timrå 1950
—73S1—
(X11) AXEL LUBELL, * 16/7 1917 i Gävle. G. 4/9 1943. Mjölnare i Åsak, Hög.
(Y54) ASTA LOVISA VACKERBERG, * 5/1 1925 i Torp, V.-norrl. Familjen fl.t. Västerhaninge 1955
SIV BIRGITTA, * 28/4 1948
KNUT BÖRJE, * 10/6 1951
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62