Hög under 1860-talet del 2

Här får Du en unik inblick i hur det var att växa upp i Hög och Hånick under 1860 -1870-talet

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

UNGDOMS- OCH BARNDOMSMINNEN DEL 2

Upptecknade av f.d. kamrer G. Bladini

Edstaberg

Mitt föräldrahem är beläget på en höjd ovanför byn Edsta, Vägen längst ner till vänster kommer från Jonsgård, vägen till höger från Jon Svens. Efter korsningen fortsätter vägen till höger upp förbi husmännens stugor in i skogen förbi Norrepuss till Lintjärn m.fl. ställen. Den vänstra vägen ovanför korsningen var en rätt brant backe upp till vår gård. (Tyvärr finns det ingen bild på denna gård som sedan blev Edsta nya skola).

Kartan över Edstaberg uppgjord ur minnet den 1/5 1924

2. korridor
3. bro för skolbarnen
4. korridor med skåp
5. äppelträn
6. lövsal
7. igenlagd källare
8. brunn med dåligt vatten
9. inkörsbacke

Samma plats som är beskriven ovan som den ser ut 2024

Edsta skola. Samma plats som är beskriven ovan som den ser ut 2024

Nedre trädgården hade samma lutning som backen, men Övre trädgården var nästan horisontal, begränsad mot backen och även mot söder av en hög stenfot innanför vilkens kant krusbärsbuskar växte. Grinden ledde in på gårdsplanen, lekplatsen för skolbarnen. På sydsidan av boningshuset var en hög bro utan broräcken med sidoställd trappa. Förstugan var från början en korridor genom hela huset, tudelades senare medels en vägg i mitten. Från södra delen ledde en trappa till vänster rakt upp i övre våningen. I den norra, köksstugan, fanns ett skafferi eller väggfast stort skåp, vari mor förvarade matvaror.
Rummets möblering m.m. skall jag icke här beskriva, endast nämna att i s.ö. hörnet av köket stod väckarklockan (från Mora?) på golvet, den enda klocka som var i gång hemma. Far brukade, när det led fram mot 12 gå ut ett ögonblick ur skolsalen för att titta på klockan. Å andra sidan, om far glömt bort tiden, brukade mor, då klockan var över 12, öppna skolsalsdörren på glänt och titta in och då visste far och alla skolbarnen vad klockan var slagen. – Köksspiseln var ovanligt hög, däri olik böndernas spislar och helt murad av tegel med valv under, vari ved förvarades. Ett av mina första minnen är, hur jag satt naken uppe i spiseln vid den sköna värmande elden och plockade fjäll på armar och ben efter mässlingen. Jag var sannolikt högst 3 år gammal.

I övre våningen voro 2 rum på östra gaveln inredda från början. Vi hade således 3 rum och kök, sannolikt laglig bostad. Då ökningen av barnaskaran gjorde större utrymmen behövligt, uppsatte far en vägg med dörr i övre korridoren så att över södra förstugan blev ett rum. Omkring 1870 inreddes vinden över skolsalen till ett större och ett mindre rum, sedan far genom sockenstämmobeslut tillförsäkrat sig dessa tre rum till bostad efter sin avgång med pension.

I bryggstugan gjordes bak och brygd. Mor bakade hårt (=torrt) bröd av kornmjöl, det vanligaste brödet i bygden. Där stod hennes vävstol då hon vävde, där hade far sin hyvelbänk, där satt skomakaren, när han var hos oss och gjorde skor, där förvarades lillgrisen i en så på vårvintern. Det var bra roligt att taga upp grisen ur sån och låta honom springa omkring på golvet med små knäppande steg. I fähuset därutanför hade vi tre kor och cirka 10 höns. Där bortom var logen med hålet mitt i taket upp till höskullen, varigenom vi barn kunde hoppa ner i höet eller halmen på logen.

I övre trädgården funnos krusbärsbuskar och vildäppelträd (oätbara äpplen) längs kanterna. Jag minns hur humlor surrade i krusbärsbuskarna från blomma till blomma och hur vi sökte köra bort dem i tanke att de gjorde skada åt blommorna. Den nytta de i verkligheten gjorde var ännu inte känd, åtminstone inte av oss barn. Huvuddelen av trädgården var planteringsland, varå planterades sockerärter, spenat, morötter, palsternackor m.m.

I nedre trädgården var gräsvall, stenbunden jord, vari växte några vildäppelträn samt en hel del skog av bruna sura körsbär, vilka alltid buro någon sällan ymnig frukt, en källa till njutning för oss barn. Vid bär-år klättrade vi barn högt bland träna ofta från en trädtopp till en annan för att plocka bär och hängde upp plockkorgen vid en kvist medels krökt spik fastbunden vid korghandtaget. Att många bär stoppades i munnen i stället för korgen är självklart. Att sälja bär kom aldrig i fråga. Mor syltade, och än idag är körsbärssylt den finaste sylt jag känner.

Uppgifter ur Forsa – Hög – Ilsbo släktregister om Georg Bladins närmaste släktingar och
– 9E – uppgifter ur Ilsbo släktbok

VÄSTTJÄR NR 1

Mahias Mattsson Bladin * 8/6 1787, son till Mats Blank i Söderäng, Forsa. Bonde, klockare o vaccinatör i Västtjär, Ilsbo. Vigda 1811 i Forsa. Änkl. och omg. 28/10 1825. † 6/5 1857
Sara Ersdotter * 7/1 1776, änka o omg. † 30/1 1824
Kjerstin Jonsdotter * 16/10 1803, d. t. bonde o gästg. Jonas Pärsson i Berge nr 5. † 3/7 1878
Anders Mattias * 26/2 1812 Gift till Berge nr 2-24
Sara * 4/12 1814 Gift till Västtjär nr 3-16
Eric * 20/3 1818 † 22/7 1818
Jonas * 24/11 1822 † 30/7 1823 oä.
Magdalena * 6/9 1826 Till Tuna 1845
Nils Jonas * 24/9 1828 Skollärare i Edsta Hög -9E1-
Anna Greta * 10/7 1830 Gift till Hogland nr 2-12
Catharina * 9/5 1832 Gift med skollärare Johan Gustin i Bjuråker
Per Erik * 16/8 1834 till Hånick i Harmånger 1861
Christina * 24/1 1836 Till Hassela, senare Amerika
Brita * 11/6 1839 Till Tuna 1856
Johannes * 9/9 1840
Elisabet * 25/11 1842 † 30/12 1860
Johanna * 8/2 1845 Till Harmånger 1862

Författarens mor och morföräldrar i Hånick

Morfar: ERIC ANDERSSON * 9/9 1804. Gift 12/6 1825. † 2/4 1858
Mormor: JULIANA OLSDOTTER * 11/8 1799. † 16/2 1849
Barn:
Mor: Catharina * 10/4 1830. G.23/9 1853 med Nils Jonas Bladin
Brita Eriksdotter * 11/4 1833. G. 26/6 1860 † 19/12 1889
Margreta * 18/8 1836
Olof * 11/11 1839. † 11/3 1859

—9E1—

(X23) NILS JONAS BLADIN, * 24/9 1828 i Ilsbo. Infl. fr. Skellefteå 1850. G. 23/9 1853. Skollärare i Edsta. † 2/12 1880.
(X14) CATHARINA ERSDOTTER, * 10/4 1830 d. t. Eric Andersson och hans hustru Juliana Olsdotter i Hånick, Harmånger, † 18/3 1911.
ERIK GEORG MATHIAS, * 12/3 1854. Fl. t. Göteborg 1886                                         3.
NILS VILHELM FERDINAND, * 6/2 1856. † 4/7 1876.
JULIANA CHRISTINA, * 8/11 1858                      (X8)2N11.
EMELIA CATARINA, * 5/3 1862. Fl. t. Forsa 1887 5.
CLARA TERESIA, * 5/8 1865 Lärarinna               (X8)16B8.
RUBEN HJALMAR ESAIAS, * 20/4 1868. Fl. t. Färila 1893. Komminister i Hanebo      1897
PER VIKTOR KNUT, * 8/6 1871                          2.
MAGDALENA BLADIN, * 6/9 1826. Barnmorskelärling. (Syster t. N. J. Bladin) † 21/10 1854 i Stockholm.
SELMA KRISTINA, 5/3 1851, d. t. Magdalena Bladin i Edsta.

—9E2—

1 PER VIKTOR KNUT BLADIN, * 8/6 1871, s. t. skollärare N. J. Bladin i Edsta. G. 10/2 1909. Faktor o. postbärare i Kungsgården, Hög. † 11/1 1931,
2E19 ANNA ERIKA FREDLUND, * 14/4 1883, d. t. Inga Fredlund i Glimsta. Fl. t. Hudiksvall 1936.
ERIK HILDING, * 11/4 1906. Fl. t. Hudiksvall 1936.

—9E3—
1 ERIK GEORG MATHIAS BLADINI, * 12/3 1854, s. t. skollärare N. J. Bladin i Edsta, Hög. G 24/6 1886. Kamrer vid fångvården, Strängnäs. † 13/2 1940 Författare till den här artikeln.
NANNA SOFIA KAROLINA ALMQVIST, * 25/3 1851, Skogs-Tibble. Uppl. † 1/2 1935
Sigrid Johanna Matilda Lundberg * 12/10 1873
Set Karl Filip Lundberg * 1/6 1875
Ernst Filip Oskar Lundberg * 31/12 1876
LENNART ERIK OSKAR BLADINI, * 22/6 1890 i Göteborg – 4.

—9E4—

3 LENNART ERIK OSKAR BLADINI, * 22/6 1890, s. t. kamrer E. Georg M. Bladin i Strängnäs. G. 22/2 1919. Stadsläkare i Göteborg. Sen. distriktsläkare i Västerås.
FRIDA AURORA AMALIA ALIN, * 3/12 1890, d. t. kyrkoherde Knut Alin i Säter o. h. hu. Anna Segerdahl.
GÖRAN, * 26/6 1920.
MALIN, * 30/8 1922.
INGVAR, * 6/6 1926.
LlSBET, * 24/2 1929.

Släktgården Per Jens Hånick 9:2 i Harmångers socken

Hånick 9:2 Mangårdsbyggnad uppförd 1895. Bild ur boken: Gods och Gårdar

Gården i släktens ägo sedan slutet av 1600-talet, då förste kände ägaren var Per Jonsson (1682-1756), som följdes av sonen Olof Persson f. 1716), dennes son Pehr Olofsson (1748-1802), sonen Olof (1775-1857), dottern Juliana Olsdotter (11/8 1799. † 16/2 1849), dottern Brita Eriksdotter (1104 1830. † 19/12 1889), sonen Lars Erik Larsson (22121869. † 7/1 1952)
1952 övertog syskonen Britta f. 15/3 1896 och Hjalmar f. 22/10 1899 Larsson gården efter fadern Lars Erik Larsson och hans hustru Anna Greta f. Nilsson.

Hånick 9:2 Ekonomisk karta 1950-talet

Hånick flyg som den ser ut 2024

I gården som hette och väl ännu heter Per Jens var min mor Katharina född 1830. Naturligtvis gjorde vår familj besök i den gården då och då, åtminstone medan barnen voro små.

Mitt första minne är nog att min morfar ständigt låg till sängs i ett rum i ladugårdslängan, att han aldrig ville ha ombäddat i sängen, († 1858), där han i halmen gjort sig fördjupningar, som passade till hans av gikt plågade benknotor, samt att han täljde små barkbåtar åt mig som jag provade i det grunda strandvattnet med fin sandbotten bland sjöbodarna i Hånicksviken. Detta måste ha hänt sommaren 1857, då jag var 3 år gammal.

Morfar: ERIC ANDERSSON * 9/9 1804. bosatt i Hånick. Gift 12/6 1825. † 2/4 1858
Mormor: JULIANA OLSDOTTER * 11/8 1799. † 16/2 1849
Barn:
Mor: Catharina * 11/4 1830 G.23/9 1853 med Nils Jonas Bladin, Hög
Brita Eriksdotter * 11/4 1833 G. 26/6 1860 † 19/12 1889
Margreta * 18/8 1836 G. 8/11 1886 med Per Erik Bladin
Olof * 11/11 1839. † 11/3 1859

Ett par reseäventyr må berättas.

En gång då vi åkte hem i trillan genom Ilsbo socken, gingo hästar och betade vid vägkanten. En sparkade upp en sten när vi åkte förbi som träffade stolen i trillan där far satt, så att det blev en stor spricka. Vid en annan hemresa på senhösten var Giabäcken ofarbar, därigenom att regnvatten skurit djupa rännor i vägen, så att vi måste göra en omväg, fara ett stycke på vägen mot Tuna och sedan väglöst över en sandmo, bevuxen med tallar. Det var mörkt och snö föll. Hästen tvärstannade och kunde icke förmås att gå vidare. Far steg ur och fann, att hästen stod framför kanten av en djup sandgrop. Vi kommo vidare på sidan om gropen. En annan gång hade vi på hemresan besökt fars halvsyskon i Hogland i Ilsbo socken. Där glömde han sin käpp, som han eljest medhavde, då det skulle vara högtidligt. Jag fick springa tillbaka att hämta käppen (vi hade hunnit rätt långt) och blev därav så andfådd, att jag på länge icke orkade stiga av och gå i uppförsbackarna, såsom vi alla eljest brukade göra för att skona hästen.

Efter morfars död delades gården mellan de tre arvingarna, Greta, Brita och min mor löstes ut, varvid hon fick bl.a. sängkläder. Brita blev kvar i gamla gården. Åt Greta och hennes make min farbror Per Erik Bladin byggdes en ny gård, varvid västra längan av gamla gården flyttades dit.

Norr om Päjäns låg Per-Svens gård, bebyggd på tre sidor, öppen västerut mot gatan. Dess husbonde som hade snickarbod i den norra omålade gråa byggningen hade sönerna Lars-Erik och Per-Johánn (obs! tonvikten) och dottern Anna. – Dessa tre gårdar lågo för sig vid Hånicksviken, rätt långt från de övriga gårdarna i byn.

Då jag vart något äldre, besökte jag Hånick, troligen i början ensam, sedermera i sällskap med min bror, rätt ofta både vintrar och sommartid.

Märklig är den iakttagelsen jag nu gör, hur föga min två år yngre bror inbegriper i mina barndomsminnen. Blott sällan minns jag honom följa mig i mina äventyr, så ock här vid besöken i Hånick.

En gång följde jag moster Britas make, morbror Lars, att vittja ålhuset i byn Forsa, som ägdes gemensamt av byn (eller kanske av flera byar) som vittjades i tur och ordning bland ägarna. Sedan vattnet avstängts, gick jag med morbror ner i ålkistan. Det hade varit åskväder under natten och där vimlade av ålar, som ringlade sig som ormar överallt. Jag var rädd, men Lars fick säcken ganska full och vi frossade på ål länge därefter.

Vanligtvis gingo min bror och jag till fots till Hånick om sommaren stundom på en genväg förbi Dalkvarnarna, och Bromsvallen genom skogen till Västtjärn i Ilsbo socken, där fordom farfar bott, nu farbror Jante bodde och fingo middagsmat där, gingo vi därefter genom Ilsbo och byn Vattlång fram till Hånick. En jul då vi vandrade till Hånick träffade vi icke på den vanliga sommarvägen norr om Vattlång, men slog in på en vinterväg som syntes leda åt rätt håll. Dagsljuset var slut, men grant månsken lyste på den glittrande snön, så att det gjorde ont i ögonen. Långt om länge ledde vägen fram över en stor skoglös slätt, som jag alls inte kände igen. Men då ett ljus lyste långt borta och vägen syntes leda ditåt fortsatte vi att gå. Icke litet häpna och glada blevo vi då vägen ledde rätt på Päjänsgården!

Där inne var julprytt, bland annat råghalm över hela golvet, en flammande brasa i spiseln, och grenljus i stakarna. I halmen lekte ungdomarna bland annat »rovkrok». Rov med o uttalat som i son, kol, är nog gammalt fornnordiskt ord och betyder en remma eller en spricka, i folkspråket numera = anus. Leken gick till så att två pojkar lade sig på golvet invid varandra, vardera med huvudet invid den andres akterkastell eller ändalykt som det också kallas. Vardera sträckte upp det närmaste benet och satte det bakom den andres ben. På givet tecken sökte vardera få ner sitt ben, varvid den besegrade rullande runt.

I hela Hånicks by voro min bror och jag väl kända, tack vare våra täta, stundom månadslånga besök. En dag då vi gingo på besök hos övriga i byn, blevo vi bjudna på kaffe i tretton gårdar. Norrlänningar lägga salt i kaffe.

Till Harmångers kyrka medföljde jag nog flera gånger och minns tydligt kyrkoherde Jakob Wadman. Han förvånade mig med sin predikan. På predikstolen satte han på sig glasögonen och läste upp texten, sedan lade han av glasögonen och extemporerade, men icke i den vanliga predikotonen, utan talade, nästan språkade vänligt, milt vinnande över texten. Min liksom alla åhörarnas uppmärksamhet var stor.

I Hånicksviken badade Vilhelm och jag tillsammans med farbror Per Erik, som var en styv simmare med långsamma simtag. Vilhelm och jag sjöngo duetter och hade nog vackra röster, sjöngo en gång i båt på sjön och fingo beröm. Vid stranden funnos flera båthus, jämte båtar som i den öppna delen av båthuset kunde ligga och flyta under tak. Under en båtfärd i stark blåst, så att vågorna slog över, rodde morbror Lars och Per Erik till fäbodarna och måste ro något på sned, mera rakt mot vinden. Vi kommo dock fram till bogäspe (gästabud) troligen en söndag. Jag minns än de vackra blommorna, särskilt Geranium silvaticum, som nådde mig till skuldrorna, där jag gick i den djupt nedtrampade gångstigen. Jag njöt obeskrivligt. En utfärd till Storön minns jag ock där plockade jag våfferdagsgräs. Milium effusum. Jag tog en liten tuva med mig till Edstaberg och planterade den i nedre trädgården, där den växte några år. Moster Brita var mycket snäll och vänlig mot oss, så att vi trivdes bäst hos henne. Hennes man var också snäll. Jag såg honom stiga upp först på morgnarna, röra i de av aska täckta kolen för att hitta något ännu glödande kol, hur han blåste därpå och fick eld, kokade kaffe och bjöd sin hustru på sängen.

Hånicksviken 1843

Om far och mor

Någon karaktäristik av far och mor inlåter jag mig icke på, den skulle bli alltför subjektiv och partisk. Men jag tillåter mig avskriva en uppsats tryckt i Hudiksvall den 14 december 1930, hur lång den än är och skriven i en nog så lätt kåserande ton. Den för mig okände författaren, signaturen Torsten, är tydligen en f.d. lärjunge i min fars skola och bör vara tämligen opartisk, och artikeln innehåller flera intressanta upplysningar om Högs socken och dess innevånare på den tiden. Några rader här och där ha emellertid uteslutits, då de icke beröra ämnet och tydligen tillkommit endast för att göra uppsatsen roligare för läsarna.

Källa: Project Runeberg

J. Bladin – Högs förste skollärare

Torsten:

Den 1 dec. 1880, således i dagarna för 50 år sedan. Avled skolläraren och klockaren i Hög. Nils Jonas Bladin. Hans livsgärning är så intimt förbunden med Högs äldre, ännu levande befolkning, att minnet av denna upplysningspionjär bör ägnas en alldeles särskild hågkomst på bemärkelsedagen.

Bladin föddes 1828 i Ilsbo och var således vid sin bortgång blott 52 år gammal. På våren 1850 tillträdde han den nyinrättade folkskollärare befattningen i Hög, efter att någon tid förut tjänstgjort på platsen som vikarie.

Som barnalärare var Bladin sträng men rättvis. Såg han något eller några av barnen begå fuffens, strax fick syndaren en icke alldeles smärtfri erfarenhet av hans fingrar i kalufsen, och en rotting hade han alltid sin givna plats i ett av skolsalens hörn, då den ej var i aktiv tjänst. Han brukade också säga ibland: Det skulle vara en piska som ginge med vatten åt er ungar. Men agan var aldrig oförtjänt och gick icke över en, som jag nu tycker rätt lagom gräns. Det föreföll mig också, att den ofta verkade till omvändelse och bättring. Karbasen togs likväl ej fram i tid och otid.

På den tiden begagnades det s.k. lankastersystemet, d.v.s. barnen uppdelades i mindre läsgrupper, med någon äldre, mer försigkommen lärjunge som monitor.

Sannolikt kommer det närmast sanningen att kalla kristendomsundervisningen huvudämnet, ty katekesen och bibliskan lästes nog så gott som dagligen. Och jag hade inte då eller sedermera haft ett skapande grand obehag därav. Visserligen var det inte vetgirighet utan löftet om ett par stövlar som lockade, så att jag vid 7 – 8 års ålder kunde storkatekesen som ett rinnande vatten, men resultatet blev ändå detsamma. -Ty vad jag lärde i skolan tack vare Bladins utmärkta undervisningssätt och sedermera i någon mån påbyggt, sitter i som jag hoppas till döddagar, och jag håller före, att de som får läsa kristendom i barnaåren icke lika lätt tappa all kontakt med det övervärldsliga, som de vilka sakna denna förmån. Från undervisningen i övriga ämnen erinrar jag mig, att geografin föreföll benigast inte precis boken med kartan.

Emellertid är även här min erfarenhet, att utanläsningen ingalunda är betydelselös.

Bladins utbildning för lärarkallet känner jag ej men antar, att den var måttligt överväldigande. Den täckte dock det allmännas behov mer än väl (ettårig kurs i Upsala). Det var nämligen så, att jag och hans yngsta dotter Klara – numera välbeställd pensionstagare och stammoder för släkten Reinholdsson i Forsa – avlöstes från en del ämnen för att ägna oss huvudsakligen åt räkning. Jag minns ej hur långt vi kommo, men nog var det ett bra stycke bortom de fyra räknesätten i hela tal och bråk. Till sist tyckte jag mig märka, att lärjungarna blev om inte precis för mer än mästaren, så åtminstone tämligen jämngoda med honom.

Då Bladin var god sångare och framstående organist ivrade han givetvis för anskaffandet av orgel till kyrkan. Vid mitt första kyrkobesök hade orgel funnits rätt länge i kyrkan. Att jag det oaktat fått vara med om en gudstjänst utan orgelspel berodde antagligen på att Bladin av någon anledning förhindrat Olof Höglund (den väl kände Klockar-Olle) att tjänstgöra i hans ställe. Och att det gick ehuru alldeles utan livsfara, kan intygas ännu i denna dag. Ty Olle var begåvad med en fenomenal sångröst, som då det drogs på för fullt, hotade lyfta kyrktaket. Bror Hillgren berättar om en klockare i Delsbo, vars sångröst hördes en halvmil. Men i envig med Klockar-Olle hand han nog ändå blivit ömkligen brädad.

—5D16—

15 OLOF JOHANSSON HÖGLUND, * 8/8 1744, s. t. klockare Johan Persson i Holm 3, Hög. G. 27/10 1776. Klockare i Kungsgården, Hög. † 25/11 1823.
4E3 BRITA JONSDOTTER, * 7/9 1752, d. t. bonden Jon Olsson i Edsta 4.† 31/7 1843.
CHERSTIN, * 22/8 1777                                   9G6.
JOHAN, * 6/12 1779. † 26/4 1783.
JOHAN, * 7/10 1782                                        17.
JONAS, * 16/8 1785                                         18.
BRITA, * 20/11 1787                                       5P5.
CARIN, * 8/6 1790                                           6C8.
OLOF, * 9/2 1793                                            2C8.
PER, 19/7 1795                                               19.
MAGDALENA, * 3/5 1799                                  4Z16.

I början gjordes antydan om Bladins anspråkslösa lärarlön. Slutlönen kan för tillfället ej exakt uppges, men det var minst 700 eller omkring 700 kronor plus kofoder. Begynnelselönen är däremot fullt klar. Den utgjordes av åtta tunnor säd, hälften råg och hälften korn, 53 riksdaler 16 skilling banco kontant samt kofoder. Sistnämnda prestation lämnades, vad Hög angick, i form av omkring två tunnland jord vid kyrkans egendom. Då Bladin i april 1861 erhöll sin första löneförbättring i form av omkring 3½ tunnland arrendefri jord, vilken förmån värderades till 85 riksdaler årligen, blev han enligt sockenstämmoprotokollet den 11 april samma år så glad att han utlovade ett årligt bidrag av 24 riksdaler till kyrkokassan, så länge han fick behålla denna jord. I detta sammanhang kan också meddelas, hur dessa löneförmåner utgjordes. Från ränteriet erhölls årligen omkring 58 riksdaler banko till den kontanta lönen. För hemman om 5-8 öresland lämnades tre och för hemman över 8 öresland fyra kappar säd fast mått. Därjämte måste mantalsbara personer utanvids, utom de fattiga, bidraga med sex skilling banko, som det vill synas pr skrov.

Nu skulle man gärna vilja tro, att församlingen känt sig förpliktigad att bevilja Bladin några extra förmåner. Detta var åtminstone icke alltid och sannolikt ej ofta fallet. Ej ens nyssnämnda löneförbättring var frivillig utan av vederbörande uppsatt som villkor för stadsbidragets utbetalande till läraravlöningen. För övrigt kan erinras om ett par tre smådrag som ställer dåtidens yrkande inom Hög i måttlig vacker belysning. Först ålades Bladin i nov. 1851 att själv bekosta alla invändiga reparationer i skolgården utom i själva skolsalen; vidare beslöts i mars 1855 att vägra honom befrielse från folkskoleavgiften med motivering att denna avgift erlades av många, som voro vida fattigare än skolläraren, och slutligen nekade sockenstämman i april 1858 att åtminstone för tillfället underlätta skollärarkårens pensionering genom att bevilja för ändamålet begärda sex riksdaler årligen.

Hur kunde Bladin under sådana förhållanden ekonomiskt reda sig? Jo först och främst brukade han omkr. 5 tunnland jord. Och för skötseln därav lejde han nog litet eller intet utom hästhjälp. Vidare förestod han någon tid en handelsförening, givetvis mot åtminstone någon ersättning. Det bör också bemärkas, att församlingsborna voro helt annorlunda i det enskilda livet än på stämmorna. När Bladin uppbar sin klockarlön, som utgick in natura, fick han nog på sina håll, kanske i allmänhet mera än han strängt taget var berättigad till, och slutligen bör ihågkommas häradsskrivare Österberg, som var inackorderad i familjen en mycket lång tid och åt vilken Bladin mot ersättning nog utförde icke så litet skrivarbete, så att när allt kommer omkring kände han sig nöjdare med sin lott än nutidens skollärare.

Bladins hustru fick nog erfara vad det ville säga att uppfostra sju barn på en dåtida skollärarlön. Hon hette Katrina, var två år yngre än mannen och härstammade från Harmånger. I likhet med Bladin såg hon mycket bra ut, vilken förmån, tvärt emot vanlig kutym undantagslöst fortplantas på barnen.

Mina barndomsminnen

Den första händelse i min barndom, varigenom jag kan bestämma tiden, från vilken jag började minnas, är mitt sammanträffande med morfar, se ovan. Jag minns inte när jag höll mor i kjolen, henne ovetande då hon gick ut genom köksdörren och slog igen den, så att min högra lillfingerspets avklipptes. Jag ser blott att den ännu är vanskapt, nageln böjd över fingertoppen.

Jag minns hur mor brukade sjunga oss barn till söms med melodier i moll.

Men mor diktade också både ord och melodier, särskilt om den förskräckligt stora och farliga Jon-Svens »oxen» d.v.s. tjuren – ordet tjur fans inte i hälsingemålet, ja inte heller (drag)oxar, som är vanliga i Sydsverige. Troligen fanns endast en oxe gemensam för hela byn och det gick sannolikt i tur mellan gårdarna att hålla en sådan. Jag minns mor sittande bredvid kon och mjölkande henne, hur hon bakade bröd och gjorde mes-smörs-smörgås och värmde den i ugnen, hur hon bryggde dricka. Jag ser än i andanom den med ett skynke övertäckta sån, vari vörten bubblade och jäste. Jag minns henne sittande vävande i vävstolen i bryggstugan. Jag var nog inte gammal när jag hjälpte henne med att på spinnrocken nysta tråd på pappershylsor till spolen på skytteln. Jag hjälpte henne att stöpa ljus av smällt talg, i det jag doppade raden av ljusvekar uppträdda på en pinne, i den smälta talgen och sedan upphängde ljusraden på en ställning att svalna o.s.v.

Under vår tidigaste barndom lade sig far icke i vår uppfostran. Detta var vanligt i alla hem. Sonen i huset kom under sin fars lydnad och ledning, först då han började kunna göra nytta genom sitt arbete.

Vi barn stodo under mors ledning och fingo mycket snart hjälpa till i hushållet. Voro vi olydiga eller eljest vanartiga, fingo vi en »luv» (luggning i håret) mer eller mindre eftertryckligt efter skuldens storlek. Naturligtvis kivades min bror Vilhelm och jag om vems skyldighet det för tillfället var att uträtta ärende, t.ex. bära in ved eller hämta vatten för hushållet. Brunnen var rätt avlägsen, låg på andra (norra) sidan om Jons Rönning (= röjning) och vattnet togs upp medels ämbar fästat vid en stång. På vintern var svallis omkring brunnen. En brunn fanns nog också på gården d.v.s. vid foten av trappan ner till Källbäcken, men dess vatten smakade gödsel, gödselstaden låg rätt nära. Den brunnen tömdes helt och hållit vid eldsvådan hos Gammel-Lia, (se tid. reportage) varefter vattnet blev bättre, dock ej användbart i hushållet.

Att kärna smör var också ett besvärligt, ofta mödosamt arbete. Tråkigt var att sitta och vagga den sistfödda och få honom eller henne att sova längre genom att hålla vaggan i gång. Vaggan hade medarna på tvären vid gavlarna.

Att skura golv var heller inte lätt. Sand ströddes på golvet jämte vatten. Barfota ställde man ena foten på en björkkvast och förde den fram och tillbaka. Man gned rad efter rad på golvet, tills hela golvet var gnidet. Sen kom mor och blötte och torkade upp. Men vitt och fint vart golvet. Vi barn var nog heller inte så gamla när vi fingo lära oss hantera strumpstickorna och sticka våra vantar och strumpor själva. Vanttummen var inte så krånglig, värre var hälen på strumporna. I det hela: vi fingo hjälpa mor i hushållet så mycket vi kunde, ävenså hjälpa oss själva – högst nödvändigt för övrigt, då barnaskaran växte (summa sju barn) och mor ingen tjänarinna hade, om jag undantar det tid då far ägde hemmanet i Åsak.

Troligen vid 5 á 7 års ålder började jag och min bror föra våra kor på bete till Ballra ängen eller t.o.m. Bäckängen, belägen invid bäcken mitt emot Holm. Vi brukade taga ett par äpplen som matsäck, helst de minst sura, men saftiga äpplena på det träd i nedre trädgårdens s.ö. hörn, vars grenar delvis hängde utom trädgårdsplanket, ett mål för andra pojkars rovlystnad under mörka höstkvällar. Vi hade svårt att få våra kor att gå rakt fram utan att beta vid dikeskanter eller rent av ge sig in på ängar, där vi skulle förbi. Särskilt utkämpade jag svåra strider med Lyckros, vår skällko, den enda av dem som hade horn, de två andra var nuviga. Jag måste vara mycket snabb att hinna henne och fick tag på ett horn att leda henne, så kunde det hända att hon ledde mig tills jag hittade på att skaffa mig en kort påk och slog henne på det andra hornet. Då gav hon med sig. Dessa våra färder med korna till ängen om morgonen och hem på kvällen skedde på hösten, sedan gräset hunnit växa till efter slåttern. Under sommaren höllos våra kor i fäbodarna, (se tidigare reportage) i vård av en jänta – stinta skulle jag säga – som skötte någon bondes kor. Än i dag minns jag en kväll på sensommaren sedan våra kor kommit hem i stället för att gå fram till fäbodvallen, hur jag måste vandra i mörkret till Överbovallen, omkr. ¾ mil, för att underrätta att korna kommit hem, så att stintan inte behövde ängslas eller leta. Det var så mörkt att jag jag måste gå på ett ställe, norr om Lill-Gorska (endast en hälsing kan rätt uttala ordet lill-) känna med handen längs vägkanten för att hitta gångstigen (genvägen). Jag var inte mörkrädd, och väl framkommen, blev jag så välkomnad och plägad och sov så gott om natten. Dagen därpå fick jag åka hem med en bonde på hans lovagn. Under färden berättade han om troll och trollhundar, de senare igenkända därpå att de ideligen uppgåvo tre skall med paus däremellan. Jag höll på att bli mörkrädd då, men det gick över. Jag har aldrig i mitt liv iaktagit något övernaturligt. Har jag tyckt mig märka något dyligt, så har jag alltid, enligt min mors råd, närmare undersökt saken och funnit naturlig förklaring. Däremot har jag länge haft och har ännu varsel som gått före mig, detta enligt intyg från flera personer.

Vårt deltagande i hushållsbestyr hindrade icke, att Vilhelm och jag fingo riklig tid att leka och vara ute. På våren plockade vi blommor, allra först källrosor (Caltha palustris) i Källbäcken och vitsippor på Jons Rönningen och Per Lars tomta. Sedan blev det liljekonvaljer uti Svalbacken, stora buketter, som mor tyckte om att ha inne i glas stående. Alla blommor kallades rosor. Rosor i vanlig mening (Rosa L, d.v.s. nypon, kallades klongebär (med o uttalat som i ordet ond). Högst få »rosor» hade särskilda namn. Blåsippor såg jag inte i min barndom, men har senare funnit dem växa på berget norr om Högs prästgård. Namn på växter och djur m.m. finns samlade i Hudiksvalls läroverks årsexamensskrift den 9, 10 januari 1874, författare läroverksadjunkt J.A. Viström. Rektor Fr. Wennberg har författat ordbok över allmogeord i Hälsingland, utgiven av Helsinglands fornminnessällskap år 1873.

Se Ordbok över HELSING – DIALEKTEN 1841

Bland våra första lekar var att springa kapp och kasta måls, speciellt söka träffa dörren på Ol Ers bastu, (sädesbastu) bortåt 30 meter från vår gård. Vi åkte skinnkälke (dess namn på hälsingemål har jag glömt) utför en slät brant å Småhällorna och använde därvid en flat sten eller några granruskor. Vi gjorde vädersnurror med järnskoning i snurrans hål, så att de skramlade riktigt bra, samt vattenverk, som drev en hammare, vilken lyftes av en pinne på åsen och slog mot en platt spik så det hördes långa vägar. Vattnet leddes genom en takränna, som man hittat, så att det föll mot vingarna som voro orörligt fästade vid åsen, så att denna snurrade. Om våren satt man uppe i sälgträdet (Salix caprea) invid Ol Ers bastu och gjorde » vi pipor» (av vide), n sälgen löpte. (barken lossnade tack vare savens uppstigande). T.o.m. långa pipor med flera hål såsom på en flöjt tillverkades.

I dessa lekar hade jag särskilt tre kamrater Lias-Olle tre veckor yngre, Jons-Erske, 8 dagar äldre samt Lars på Tomta, omkr. tre år äldre och händig i snickring, ett påbrå efter hans far. Vi voro mycket tillsammans.

Vid 6 á 8 års ålder vågade vi oss, Vilhelm och jag, att gå ända till Pers Hugstre att plocka blåbär, som mor kokade till blåbärsgröt, ytterst välsmakande i vårt tycke. Ännu äldre gingo vi till Låkmoberget (Lockmoberget) och plockade brambär, eller kanske rättare brandbär, namnet troligen därav att de växte på brända ställen – jag menar hallon. Redan i min ungdom undrade jag och undrar än, hur det kommer sig att tillsamman med hallon växa ellenmjölkar (Epilobium angustifolium). Halvvägs uppför berget eller så omkring på själva bergssluttningen, lågo otaliga rundade bullerstenar av 3 dm. i genomskärning eller mera, samlade i en ändlös lång vågrät bred rad som vi måste övertvära. Jag undrade då, hur de kommit dit, men vet nu att de äro gammal strandvall. Ett annat ännu bättre hallonställe fanns vid Tannavall. En del av de hemförda bären syltade mor, det mesta förtärdes genast i form av hallon och mjölk.

Snart kom tiden att plocka snyttebär = hjortron, som rikligt funnos på en mindre myr = mosse norr om Lintjärn och skilt från tjärnen genom en sandås, samt på myren väster om Lintjärn. På denna sista myr gingo vi barn vilse en mulen dag. Myren var stor och bevuxen med glesa martallar. För att komma ut ur myren gingo vi då i rad efter varandra, varunder de efterföljande sågo till riktningen för att icke gå i cirkel. Vi kommo ut på Tanna-vägen, där vi kände igen oss, och hittade hem.

Snyttebären vill vi hels ha rödlätta, nästan hårda och tyckte att de fullmogna, gula, blöta smakade just ingenting.

Uttrycket gå vilse ger anledning till en utvikning från ämnet. Väderstreck blevo redan hos barnen inlärda, så att vare sig man stod eller gick hade man dem omedvetet klart för sig – och brukade dem också vid ortsuppgifter. Väl sade man höger eller vänster, men oftare angavs väderstreck: väst-yst resp. norr-sör om t.ex. huset, berget, vägen, kanhända mera på skämt t.o.m. yst i skåpe i stället för till höger eller vänster i skåpet. Denna ständiga mer eller mindre medvetna orientering i väderstreck var till god hjälp, varhelst man befann sig. Och jag vet mig aldrig ha gått vilse mer än vid ovan nämnda tillfälle – förr än en enda gång, en mulen dag i skogen här invid Strängnäs, där jag nu bor. Och jag har i mina yngre dagar vandrat mycket i skogar.

Vallbär =odon voro ätbara, men inte mycket värda, än mindre kråkbär, Empektrum nigrum, som kunde duga att äta, om man blandade dem med blåbär, hälften av vardera.

Sist kom lingonplockningen (limbär) på hösten. Vi barn plockade hem årsbehovet, rände dem (d.v.s. läto bären rinna) på lutande mjölktråg, varvid bären rullade ur och bladen blevo liggande kvar. Sedan kokade mor bären till mos utan tillsats av socker och annat och lingonmoset förvarades i stora kopparkar vari långmjölken förvarades under sommaren och användes småningom till mat. Jag minns hur en gång i min första ungdom far och mor och alla barnen, kanske ännu blott tre eller fyra drogo ut i skogen med en dragkärra och en klädkorg (de minsta barnen fingo åka i kärran) till en sluttande sved, f.d. svedjeland, på östra sidan av Överbosjön, där säkerligen far på förhand sett att bären funnos rikligt. Det var en solig varm höstdag och tuvorna lyste röda av bär. Vi plockade en massa bär i klädkorgen. Det var en härlig utfärd som jag ännu med mycket nöje erinrar mig. Åkerbär samlade vi aldrig.

Jag försökte också men misslyckades alldeles att samla pärlor. Pärlmusslor funnos i den å som rinner från Överbosjön förbi Dalkvarnarna och Gia, i synnerhet funnos musslorna vid Körsperne ett stycke nedom Överbosjön. Jag öppnade visst ett hundratal utan att finna någon pärla. I synnerhet med åskådningen i socknen aktade vi föga växtvärlden, höggo och skuro vad och var som helst, men voro snälla mot djuren, aldrig pina något djur, aldrig samla fågelägg. Oss emellan kunde vi pojkar nog slåss då och då men lekte gärna fredligt tillsammans.

Om fiske

I mitt föräldrahem levde vi mycket på färsk, (även saltad) fisk, särskilt gädda och abborre under en god del av året. Far måste ju skaffa mat i huset och han var mycket road av fiske, hade nog i sin ungdom fiskat mycket i flera fiskrika små sjöar i sin födelsesocken Ilsbo.

Om fars fiske med not är berättat i det förra reportaget. Vår båt, en eka, i Brunnsvallssjön var liten och så illa avvägd att den gick inte bra att ro om ingen satt i aktern. Ensam brukade far lägga en större sten där. Han fick alltid fisk. En afton hade far, såsom han berättade, rott med drag samtidigt med 3 à 4, i var i sin båt. På kvällen kommo de tillsammans i en lada för att tillbringa natten där, och då skröto de med sina fångster. Jag har fått en, sade en, Jag har också fått en, sade en annan. Jag har fått två, sade den tredje. Far teg men tillspord svarade han: Jag har fått sju. Omöjligt, utropade de och vandrade alla i rad ner till hans båt för att övertyga sig. Jo det var sant, men då utbrast en. Vad lönar det sig att ro drag, då Bladin tar alla gäddorna? Far höll alltid reda på vilka tider gäddan var i taget, d.v.s. nappade bra, hon har nämligen då fasta, vassa tänder, och han brukade därför undersöka den första fångade gäddans tänder. Som bekant äter gäddan under 14 dar. Därefter blir tänderna lösa och kunna vikas ner, också under 14 dar, varunder hon inte kan äta, således inte nappar. Enligt gamla iakttagelser skall gäddan nappa bäst vid jultunglet (tungel är fornsvenskt ord =måne) d.v.s. då månen har samma ställning på sommaren som under sist förflutna julen. Far visste också, att gäddorna följdes åt, vadan då han fått en gädda, han rodde förbi samma ställe en gång till. Att far fick gäddor på drag, berodde på att han för det klara vattnet i Brunnsvallssjön hade lämpligt drag, alltid ett rätt stort skeddrag. Det första som jag minns var av koppar och skurades med sjösand, innan man lade ut, därefter, sedan jag rott bort detta, ett av nysilver. Vidare rodde han med viss lämplig fart, hade sänke på reven, för att draget skulle gå lämpligt djupt i vattnet, slutligen rodde han mycket tyst. Årorna hade hål och träddes på järnpinnar i båtsidan, fasta åror, som kunde släppas omedelbart när det nappade. Reven höll han i munnen under rodden, färdig att kastas i sjön om draget fastnade i ris eller pålar, en icke ovanlig händelse. Pålarna kunde vara lämningar efter ståndkrokar. Då reven fastnade, kastades slända och rev i sjön, där sländan flöt och hämtades upp. Sedan mynnade (backade) man, med ledning av reven till det ställe där draget satt fast och lirkade upp det. En gång måste far kläda av sig och dyka ner för att lossa draget från en påle. Utom sitt eget drag hittade han på pålen 8 à 10 drag som förlorats där. Han kungjorde sina fynd och flertalet ägare återfingo sina drag.

I vattnet längs stränderna funnos åtskilliga växter. Från Edstaviken österut nästan ända fram till östra ändan av Ballraviken, där en sandås kantade sjön, var växtfritt långgrunt vatten med fin sandbotten. 10 à 5 m. ut från stranden fanns en brant sluttning vari växte Phrag – mites och där utanför Potamogeton natans. Dessa två växte runt hela sjön. Kring Ballraviken och längs västsidan av sjön var stranden mera sumpig, varigenom uppstod dyigt strandvatten fyllt av Scirpus. I denna sumpmark växte Cornus suecica. Nämnvärt synligt tillopp hade sjön icke. Dess överflödiga vatten rann från Ballraviken ned till Gia, där det förenade sig med den nämnda förut nämnda ån från Överbosjön. Sjön hyste fyra sorters fisk, gädda, abborre, mört och lake, möjligen också ål, varom jag hörde talas, men ingen fångades vad jag vet. Man väl sades att vid Brumsvallen (Bromsvallen) ålar om nätterna gingo ur i sjön upp till åkrar för att äta ärter.

Gäddorna nappade bäst på aftonen och i solnedgången. Natten tillbraktes i någon hölada. Vid gåendet mellan båten och ladan måste man lyfta på fötterna högt, över det höga daggfyllda gräset för att inte väta ner byxorna. En morgon fick jag lôv (tillåtelse) av Far att ro drag ensam en stund – eljest var jag med som ballast – dock med eftertrycklig maning, att kasta sländan i sjön om draget fastnade. Jag rodde ut och draget fastnade. Sländan i sjön och till stranden efter Far! Jag mynnade och Far halade in reven. Efter några ögonblick sade Far: ”Konstigt fastnande! Det ryckte i reven”, halade så upp en väldig gädda på visst 7 à 8 skålpund. Jag hade fattat gäddans napp som om draget fastnat. Detta var den första gädda jag fick på egen hand. Sedan dess har jag dragit hundratals gäddor ur sjön. Aldrig använt någon håv. Gäddan drogs med fart, så att hon oftast syntes på långt håll men nosen över vattenbrynet och så med en viss knyck upp i båten. Sällan förlorade man härvid någon gädda. Men nog måste man stundom kasta sig över henne i båten, för att hon icke skulle hoppa över relingen i vattnet igen. Visst rev man sig ofta blodig, då man tog ut draget ur gäddans gap, men roligt var det.

Gick draget riktigt i vattnet, borde kroken sitta i underkäken. Gäddan dödades med ett slag av yxhammaren. – Handyxa medfördes alltid.

Ännu rätt ung fick jag följa Far till sjön för att meta från båten – denna var fastgjord vid en stång utanför vassen. Senare kom även Vilhelm med. Vi fingo abborrar och mörtar. Far stundom även en gädda på särskilt spö och rev, agnad med mört och stort flöte. En gång fick jag en stor abborre, som jag drog så häftigt att han svängdes över båten och föll i vattnet på andra sidan och försvann till min stora harm. Sen fingo vi ingen mer abborre på det stället. En dylik förlorad abborre skvallrade för de andra, sade Far.

Min bror och jag voro nog inte gamla, när vi på egen hand begovo oss till Brumsvallssjön. Visst var det långt dit, kanske 3½ km. Men vi voro vana att taga oss fram i skogar, voro lätt klädda, barfota, och det var så trevligt vid sjön. Körväg var det till Dalkvarnarna, sedan gångstig. Vid kvarnarna gjorde vi alltid buller på långt håll för att skrämma bort ormar som plägade finnas bland stenarna där. Ner till sjöstranden var en lång backe, från vars topp sjön lyste mellan träna, och vi sprungo med glädjeskrin utför backen. Sedan kavlade vi upp byxorna, vadade omkring i det grunda ljumma vattnet och söka små lakar under stenar och bark. Eller träbitar, som man vände mycket varligt. Fanns en lake som icke skrämdes, så satte man ner båda händerna, förde dem sakta om laken och knep till och så var den fångad, om man kunde hålla kvar den hala fisken. Ofta nog blev den skrämd, gjorde ett slag med stjärten så att vattnet grumlades och var försvunnen. Vi badade också och sprungo omkring så att vattnet stänkte högt omkring oss. Och sen metade vi, vadade så långt ut vi med reven kunde nå utanför vassen, där större fiskar funnos. Fiskarna träddes genom munnen och gällocken upp på en kvist med kvarsittande lillkvist som hake, och så buro vi med stolthet hem fisken. Gärna dröjde vi kvar, tills det började bli skumt – det var så roligt – och så vidtog hemfärden i regel i språngmarsch, hela vägen i jämn lunk. Lustigt att känna varm luft i den ena dalen och kall luft i den andra, samt höra taltrasten (nattvaka) och spôkäringa (av spôn, släkt med spinna) d.v.s. nattskärran surra i skogen. Många gånger har jag gått efter den fågelns ljud för att få sikte på honom, men alltid misslyckats.

Något äldre fingo vi även taga med oss båtnyckel, handyxan och draget för att ro drag. Årorna var gömda i skogen och hämtades vid förbigåendet. Väl om den låsta båten fanns kvar. Någon gång hände det, att den var borta, lösbruten och »lånt» av någon som ville över sjön. Då fick man »springa hundstrand» och söka den och återfinna den vanligen vid Brunnsvallen, så att det blev en lång och besvärlig väg att återfå båten. Lyckades man fånga en gädda, eller kanske två, återkom man hem helt stolt i hågen.

Simma hade jag lärt mig vid rätt unga år, och jag badade då och då tillsammans med Far. Han kunde ligga och flyta hur länge som helst, under det att jag kava och simma. Han kunde också dyka bra och berättade på tal därom en historia. Han såg i sjön en bekant bonde sitta och meta i sin båt med ryggen vänt mot Far. Far klädde av sig, sam tyst till bonden, dök under hans båt och kom upp mitt framför honom invid metspöet. Bonden höll på att ge sig i vattnet på andra sidan av förskräckelse. ”Har du något snus?” frågade Far. ”Å kors, var det bara Bladin; jag trodde” — Snus fick Far så gärna, ”men aldrig har jag blivit så rädd” tillade han.

I Överbosjön, belägen nordväst om Brumsvallssjön, fiskade vi också med metspö. Sjön hade dybotten och var bevuxen med Scirpus långt ut i sjön. Abborrarna voro stora och mörkfärgade. Mört fanns inte men laxöring. Far lade en gång ut nät runt en vassdunge och skrämde abborrarna med stenkastning, så att de rusade ut och fastnade i nätet.

Laxöring fiskade vi i bäcken, som rann genom Överbosjön. Detta måste ske i regn, åtminstone mycket mulet väder, och mycket tyst måste man gå längs bäcken, akta sig att trampa på kvistar o.s.v. och så kastade man ut reven i gölar, som bäcken här och där bildade. Fisken rusade fram från någon överhängande kant, under vilken den stod och lurade på bytet. Nappet, när man fick något, var ovanligt kraftigt.

En fiskefärd med Far till Finnsjön eller Stensjön, n. v. om Hjorstavall minns jag ock. Vi hade med oss masklåda, fylld av vanliga rödlätta metmaskar (daggmaskar sades finnas vid byn Holm), vidare metrevar och en hop metkrokar samt en påse i band över axeln. Vi skuro oss metspön i skogen, metade om aftonen, sovo vid stockeld under natten på granris, metade på morgonen och kommo hem till middagen med de rätt stora påsarna fyllda av fisk, en härlig färd om ock förenad med strapatser.

Att fånga gäddor med snara var ett mindre vanligt fiske, som bedrevs i höljan (=dammen) ovanför de nämnda Dalkvarnarna. Gäddorna lågo någon gång och sovo i solvärmen. I spetsen på en lång stång fästes en snara av fin järntråd med vid öppning. Det gällde att föra snaran om gäddan varligt utan att vidröra henne och sedan med ett ryck kasta upp henne på stranden, något som jag såg lyckas.

Om jakt

I jakt deltog jag aldrig under uppväxtåren, jag saknade ju tillgång till bössa och hundar. Men en gång hittade jag ett andbo fullt med ägg nedsjunket i vattnet nära stranden i Brumsvallssjön. Jag bar hem alla äggen och de befunnos friska och ätbara. Jag såg i skogarna harsnaror gillrade vid t. ex. en nedböjd björk, samt ”orrbännor”. På en bräda uppsatt i ett träd anordnas galgar, en i vardera ändan av en snara. Utanför snaran fästes betet, kanske rönnkvistar med bär på. Fågeln måste sticka huvudet genom snaran för att nå betet. Om fåglar fångades, vet jag ej. Men nog såg jag fåglar i skogen och hörde talas om skyttar, som med hjärppipa lockade till sig fåglar och sköt dem. Lommar funnos i Brumvallssjön, som upphävde sina rop: »Ko-ih» och hade det svårt att få luft under vingarna, när man skrämde upp dem. Änder syntes där sällan men funnos i massa kring Lintjärn och Lill-Gorska, en obetydlig tjärn invid Lintjärn, n. v. om densamma. Den var otillgänglig genom gungfly som omgav den på alla sidor. Den sades vara bottenlös.

En gång ledsagade jag kyrkoherde Lindbergs (i Tuna socken) son till Lintjärn att skjuta änder. Han medförde en hund som »stod» för fågel. När hunden stod, gick Lindberg smygande fram, stack sin hand och tog anden levande utan att skjuta. Han plockade visst upp ett par dussin, varav jag fick två stycken med mig hem. Jag minns än, hur de tagna änderna hängde vid ett bälte runt om kroppen på honom. Blott ett par skott behövde han skjuta. Han var eljest ovanligt styv skytt. Jag såg honom en gång med kula träffa en ölbutelj då den uppkastades bakom ett uthus, så att han såg den, först då den blev synlig ovan taket. Det sades, att han sedan reste till Indien att skjuta tigrar och hade explosiva kulor med sig.

En gång såg jag en lodbössa, framladdare, räfflad finkalibrig, laddades med rundkula insvept i en skinnbit. Med denna sköt ungdomar till måls från en logvindslucka på Tomta mot en måltavla uppsatt på Ol Ers Olle logvägg, ca 30 à 50 meters avstånd. Lars på Tomta och jag bedrevo en gång skjutning med en gammal flintlåspistol. D.v.s. det var Lars som sköt skottet, men jag höll mig bakom på betryggande avstånd. Jag sköt aldrig ett skott förr än såsom gymnasist vid skjutövningar i Hudiksvall.

En jägare i socknen minns jag från min barndom, Per Jonsson = pelle på Hönåker. Han hade lodbössa och sköt orre och tjäder, en gång även en örn, sades det. Han fångade rävar i saxar om vintern, och lade då först ut åtel, kanske hästkött, som ansågs fasligt, möjligen rent av ogudaktigt att äta, ja ens vidröra. Min mor åt aldrig hästkött. Rackare var namnet på dem som slaktade och flådde hästar, och de hade det sämsta anseendet i socknen. Nå väl: Per Jonsson lade ut åtel och när räv besökte denna, gillrade han saxen under många försiktighetsåtgärder i ett rävspår, eftersom räven oftast trampar i samma spår, och Jonsson fångade så rävar. Hemma hos honom såg jag en gång flera rävskinn hängande på väggen.

Om lekar

I min ungdom behövde icke såsom nu för tiden, att skollärare, resp. -innor undervisade barnen i lekar. Vi barn hittade på dem själva, oftast så att de äldre lärde de yngre, varigenom traditionen bibehölls. Stundom kunde väl ett kvickhuvud hitta på en ny lek som slog an och dess utövning bestående. Det lektes vinter och sommar, ute och inne, sommarlekarna mest ute, förstås.

Bland lekar om sommarn må nämnas först att vi badade i höljan, d.v.s. dammen till det vattenverk, varom talats i det tidigare reportaget. Dammen var så djup i mitten, att vi barn inte bottnade. Vi övade oss att simma liggande på en sammanbunden vassknippa och voro något till ”stor på” = stolta, när vi vågade oss över det djupaste. Flera bland oss lärde sig så simma. På middagen brukade vi skolbarn gå ner till dammen (omkring 15 minuters väg) att bada. Under sommarlovet var de bybarnen som badade.

Som små lekte vi att kasta högst och längst, att springa i kapp och hoppa högst och längst – förövningar till idrotterna spjutkastning och tre-stegs-hopp. Vi begagnade dock inte idrottens spikskodda lätta skor, utan vore barfota.

Under terminerna, då skolbarnen voro samlade, lektes under det två timmar långa middagslovet att käppas (kappas) om hålet. Vi togo i ring. En gick runt utanför ringen, klappade en av ringen i ryggen och sprang runt ringen. Den klappade sprang åt andra hållet. Den som hann fram, intog hålet och den andre fick gå utanför och klappa en annan i ryggen etc.

En annan lek var att peta bollen i kungsgropen, vanligen utförd på Jons rönning. En grop, kallad kungsgropen, grävdes cirka 3 à 4 cm. vid. I en cirkel om 5 à 10 meters radie gör varje deltagare utom en, här kallad petaren, sin mindre grop, vari han håller käppen. Petaren söker att med sin käpp peta bollen i kungsgropen. De andra söka med sina käppar hindra bollen att komma dit, men när något tager sin ur sitt hål, är detta ledigt för petaren att sätta sin käpp däri, om han hinner och så behålla hålet. Hålets förre får bli petare i stället. Om det lyckas petaren att få bollen ner i kungsgropen, äro alla deltagare skyldiga att lämna åt petaren sina käppar, han bär dem i fånget och kastar dem avsides kanske över en gärdesgård i en hög, fattar sin käpp och tar en grop i besittning. De andra skynda var och en efter sin käpp och besitta en grop var som helst, en blir utan och får övertaga petarens syssla.

Här lämpar sig berätta, hur förste eller siste blev utsedd. Om många deltogo och en skulle utses, t. ex i ovan beskrivna lek till petare, användes ofta ”ramsor”, varvid alla ställde sig framför en och denne läste ramsan, pekade på den ene efter den andre, även sig själv, vid varje betonat ord. En ramsa började med: Annika Dannika och slutade med ”ute du”, varvid den, som fick ordet du, steg ut och räkningen började om igen, tills blott en blev kvar och petare. Det blev ett ideligt räknande, då ramsan skulle framsägas hel, efter var och en som blev »ute». Kvickare skedde avgörandet genom att »teka». En käpp, som hörde till spelet, fattade någon med en hand om nedre ändan. Nästa man fattade om käppen med en hand tätt ovanför den förste. Sen fattade den tredje, fjärde o.s.v. om käppen på samma sätt. Sedan alla gripit om käppen, flyttades den understa handen till tätt ovanför den högsta. Nästa flyttade sin hand o.s.v. Den som just fattat om den översta ändan hade vunnit, den nedersta hade förlorat. Därnäst förlorande var den näst understa. Om översta greppet var knappt, kunde man kräva att handens ägare förde käppen runt om huvudet. Föll därvid käppen ur hans hand, hade han förlorat.

Det enda bollspel jag dessutom erinrar mig var att slå slag och ränna. Det ställe där lyftaren och slagaren stå, kallades insu och dit slagaren skulle springa kallades utsu. Eljest gick spelet ut på hävdvunnet sätt.

Av en annan lek har jag svagt minne. De lekande delade sig i två partier, det ena gömde sig i ett busksnår i skogen, det andra skulle leta upp det första, och dessa hade skyldighet att såsom vägledning då och då ropa Kosjup, därav även lekens namn: Kosjup.

Kurra gömma lektes naturligtvis mycket och på Edstaberg funnos många trevliga gömställen. Även lektes stundom »Abo vibo kaka». Kuppas var ock en rolig lek. En av deltagarna sprang och sökte »kuppa» = slå till en annan med handen. Den som kuppades blev skyldig att kuppa, men icke den förutvarande kupparen. Gräns för leken var bestämd. Sprang någon utanför denna, blev han självförvållandes kuppare.

Sista paret ut, övades mera sällan och försiggick på känt sätt, så ock fingerkrok, det sista dock mera vanligt hos äldre. Det lär ha hänt att någon drog fingret så hårt, att fingret därefter aldrig kunde rätas ut. Bland halvvuxna övades en icke alldeles ofarlig lek: att »slå pims». En bräda lades på lut mot en sten, på brädan lades pimsen som var en träkil av kanske 2 dm. längd. En deltagare slog till pimsen med sin käpp (denna så kort och tung som möjligt) så att pimsen flög ut. De andra deltagarna stå spridda utomkring för att med sina käppar slå tillbaka pimsen. Där denne faller ner, ställer sig en deltagare och kastar pimsen tillbaka till stenen, där spelaren står och söker slå bort honom. Från det ställe, där pimsen nu faller, får spelaren räkna sig till godo så många alnar han kan med sin käpp mäta till stenen. Den som först hunnit mäta t. ex 100 alnar vinner.

En annan lek var följande, som jag åtminstone en gång var med om att leka på Stellus gård. På en pojke bands en duk för ögonen och en käpp sattes i hans hand. De andra omringade honom, gingo runt om honom och vände honom upp och ned. Då dansen stannade, skulle blindbocken gå och slå till en käpp, som på förhand stuckits i marken. Det var roligt att se, hur han gick i orätt riktning och slog i marken, där han trodde målet finnas.

Att slå trissa, som på vårt språk hette »kasta ruter», var mycket vanligt nöje för både yngre och äldre. Rutern (=trissan), cirka 15 cm. i genomskärning och kanske 1,5 cm tjock, var hels tillverkad av masurbjörk för att hålla länge. Deltagarna delade sig i två partier på landsvägen. Rutern kastades av någon i det ena partiet mot det andra. Detta andra skulle med käppen »pona» (= stoppa) rutern. Det ansågs icke för rent spel att bruka en brädstump därtill, ehuru ju en sådan ponade bättre. Där rutern stannade, skulle närmast man ställa sig och kasta ruten tillbaka. Härvid flyttades stridsplatsen fram och tillbaka. Stundom kunde det ena partiet dra eller driva det andra 1 à 2 km. tills någon backe hejdade det segrande partiets framflyttning.

Att klättra uppför stegen på boningshuset hemma eller åtminstone halvvägs uppför stegen och taga sig upp på brygghustaket var naturligtvis omtyckt av mig och min bror. Särskilt minns jag en stor, i toppen vitt utgrenad tall utanför sydvästra hörnet av Jons rönningen, där vi såsom skolbarn, under middagsrasten, sutto i rad på de horisontala grenarna, i vårt tycke så högt, så högt över marken och läste våra läxor så högljutt, att det nog hördes lång väg, under det vi dinglade med benen. En gång under vägen dit fick jag se ett spräckligt strumpeband liggande tvärs över vägen (gångstigen!), men när jag lutade mig ner för att plocka upp det, rann det bort åt sidan in i ljungen. Det var en huggorm och jag aktade mig noga att röra den.

Spel i egentlig mening bedrevs nog i min ungdom, bland skolbarn dock blott med knappnålar, varav varje pojke med självaktning hade några, vilka förvarades i ett »nålhus», vanligen utgörande en bit av ett bamburör med leden såsom botten och kork till lock. Spelet gick så till att en ring om 1 à 2 dm. i genomskärning uppritades med krita på golvet i skolsalen (naturligtvis under middagsrasten); varje deltagare lade en eller flera knappnålar i ringen. Första spelaren tog en monitörpinne höll den framför ansiktet, siktade på nålarna på golvet och lät pinnen falla på nålhögen. Några nålar hoppade då utom ringen och blevo spelarens tillhörighet. Spelets fortsättning har jag glömt. »Udda och jämt» spelades också, och »krona och klave» hörde jag också talas om, men hur pass allmänt det spelet var minns jag ej, sannolikt obetydligt.

Bland de vuxna manliga ungdomarna var kortspel rätt vanligt. Jag erinrar mig särskilt en stor, kanske 1 m. hög flat sten uppe i skogen på sluttningen av berget öster om Edsta by, där jag som liten såg vuxna unga män stå runt stenen och spela med iver någon söndagförmiddag. Spelkorten voro alltid smutsiga och saknade valörerna 2 – 5, kanske även sexan. Dessa valörer kallades »telpor». En gång såg jag nya spelkort brytas, och telporna slängdes genast till marken.

Det enda spel jag hörde talas om eller såg användas var femkort utan trumf, och sista sticket var det enda avgörande. Leken stockades (stocka=blanda), togs av (=kuperades) och sedan utdelades först tre kort per deltagare + två kort i andra utdelningen. Korten voro mycket böjda, då varje man höll sina kort tämligen sammanböjde i vänstra handen, säkerligen för att dölja dem för tjuvtittande grannar. Varje spelare lade eller smällde ner sina kort i tur på särskild hög framför sig på stenen, skild från de andras kort. Bekänna kort skulle man. Om kort i den utspelade färgen ej fanns kastades annat och detta kallades att saka. De tre första utspelen gingo fort nog. Men eftersom den som tog hem sista sticket, blev vinnare, blev man misstänksam redan vid fjärde utspelet, och kom då ett ess fram såsom första utspelta kort, brydde man sig inte om att spela ut, utan lade överst det av de två i handen kvarvarande korten, som man hoppas vinna på. Detta kallades att lägga, och spelte så ut båda korten på en gång, när femte kortet utspelades. Det frågades således före detta sista utspelet: »Ha ni lagt?» Det spelades om pengar eller pengars värde, t. ex. fickur, och insatserna lades på stenens mitt före varje spels början. Sannolikt voro insatserna ej höga, säkerligen icke över 1 kr. Ofta spelades så att den som vann tre spel fick vinsten, Om blott två (eller tre) deltogo och vardera hade vunnit två spel, frågades: »ska vi skjuta undan», d.v.s. anse dem ospelta, eller »gnälla», d.v.s. låta nästa spel bli avgörande.

Bland vinterlekar ute kan icke räknas skidåkning. Så vitt jag minns, voro skidor okända under hela min barndom. För att komma fram i djup snö, särskilt i skog, brukades i stället drögor, redan beskrivna i tidigare reportage.

Skridskor funnos av gammalt i nästan varje gård, hemmasmidda, ytterst härdade, med mycket höga, långa ”kronor” och mycket långa järn, fästade med fotsteg av trä.

De hade bakkappa av läder och fästes med snören. Åkningarna voro uteslutande hastighetstävlingar. En söndag under mina julferier gick jag till Lintjärn, som låg spegelblank, för att åka skridsko och fann där en hop ynglingar som åkte runt med stor snabbhet. Jag kunde inte hänga med, men började istället göra figurer i isen (konståkning), så alla stannade och sågo på. Några sökte göra efter mina figurer men föllo omkull till de andras stora nöje. Jag hade ju börjat lära mig vid 11 års ålder, på skridskor, lånta av min skolkamrat Jonas Högberg. Nästa vinter fick jag av min Far ett par nya skridskor av rödfärgat trä med järnskenor under (pris 75 öre). Sedan dess har jag åkt skridsko varje vinter till och med den sistförflutna, 1935-36, utom vintern 1923-24, då jag ej fick tillfälle.

Naturligtvis var kälkbacksåkning det huvudsakliga vinternöjet ute. I Edsta by funnos två backar, den ena Korsbacken, bortom Tomta, längre och brantare och mindre använd, den andra sträckte sig från vår gård ner till landsvägen. Den var också lång, lagom brant, något krökt nertill; och den backen nöttes hela vintern nästan dagligen, mest om söndagar, av 10 à 15, stundom än fler kälkar som rutschade utför och drogos uppför av glada högljudda barn. Det var ett liv och ett vimmel, trevligt att bara se på. Kälkar av flera slag brukades, ingen dock enkom lämpad för kälkbacksåkning. Det var mest dragkälkar med stolpar baktill. Jag plägade använda en av Fars timmerkälkar, i nödfall t.o.m. Fars kibitka, ett slags lätt lastsläde med lock, som han använde för sina färder med häst runt socknen för att bära upp avlöning som klockare. Avlöningen utgjordes av säd, vartill, eftersom färden skedde kort före jul, även lades frivilliga gåvor, bestående av mjukt bröd (limpor), smör, ost, fläsk, talgljus, m.m. I denna kibitka satte sig flera barn, och jag styrde. Det gick förträffligt. Ännu förträffligare gick det att använda Fars båda timmerkälkar tillsammans. En planka lades mellan dem, på plankan satte sig många deltagare, en lade sig på magen främst och höll i de de uppböjda spetsarna på framkälken och styrde. I korsbacken gick det med dessa kälkar förbi gården i Tomta och nästan ända uppför den lilla motbacken åt Ol-Ers till. Det blev en hisnande fart. I Edstabergsbacken kunde också kälken gå ända in på Jon-Svensas tomt, men då måste det vara blidväder och en bra kälke. Men nog åkte man även i skarp kyla, och jag tycker mig än känna hur kängorna voro frusna och nästan kändes som träskor. En gång styrde jag illa, kunde väl inte behärska den tunga kälken, åkte rätt uppför och över en stor sten mitt för Jon-Svens smedja och föll ner på andra sidan stenen liggande på kälken. Att ligga på magen på kälken och styra med fötterna var bekvämast och lättast, men faran för utnötta skospetsar och bokstavligen kännbara efterräkningar från Far gjorde, att vi använde en bräda eller en kort stång att hålla fötterna på och styra. Man kunde sitta med fötterna uppe på kälken och styra med stången under armen.

Bland lekar inne under vintern må nämnas blindbock, gömma ring, brottas. En lek förtjänar beskrivning. En påhittad person förde ordet, de övriga fingo ett ord, varmed de skulle besvara alla frågor av ordföranden, n.b. utan att skratta, ty då måste han sätta pant. Alla de andra deltagarna-åhörarna fingo däremot skratta, dels emedan svaret oftast föreföll så löjligt, dels för att locka svaranden till att skratta. Jag minns särskilt ett svarsord: ”Bladins höna”. Ordföranden berättade: ”I går for jag till staden och spände för vad?” Svar: ”Bladins höna”. ”När jag kom in på kaféet, vem satt där och drack kaffe?” Svar: ”Bladins höna”. ”Vad fanns i ölbuteljen?” ”Vem fick mest stryk i slagsmålet?” o.s.v., alltid ett och samma svar. Sedan ett offer pinats nog, gick turen till nästa man. -panterna blevo många.

Danstillställningar höllos väl, men jag var för liten att intressera mig för dem. En Harmångers-lek är tidigare omtalad. Bland ute-lekar borde jag också ha nämnt ”hoppa bock” och ”väga salt”. Att ”segla” var en lek bland flickor mest. Två fattade varandras händer med krökta fingrar, satte fötterna tillsammans och svängde runt med små hastiga steg under det de lutade sig bakåt.

En annan ute-lek: ”två slår den tredje”. Deltagarna ställa sig på gårdsplanen parvis i ring 3 à 5 m. mellan varje par, dock så att den ene står bakom den andre. Två extra, av vilka den ene söker ”slå” den andre. Denne räddar sig genom att ställa sig främst hos ett par. Den som står bakerst, räddar sig genom att ställa sig främst hos ett annat par igen, men kan under loppet ”slås” av den andre och får då övertaga dennes skyldighet.

Många lekar vari jag deltog, dels inne, dels ute vid barnbjudningar hos kronofogden J. Lidén i Glimsta och kronolänsman Joh. Lönnberg i Vålsta, kunde förtjänta att beskrivas. De deltagare i lekarna, som jag säkert minns, voro jag, min bror Vilhelm, min syster Julia (sannolikt också min syster Emeli), kronofogdens dotter Vendla, ett par tre år äldre än jag, särdeles hurtig och livlig, självskriven ledarinna i lekarna och försångerska vid sånglekar (ringlekar), vidare hennes 4à 5 år yngre broder Nils Lönnbergs två flickor Maria och Hilda samt skollärare J. Palmgrens (i Forsa socken) dotter Matilda, alla dessa flickor av ungefär samma ålder som jag eller något yngre. Sjunga kunde alla, och följande sånger vid ringlekarna erinrar jag mig. – Jag behöver ju blott anföra begynnelseorden:

Skära, skära havre…
Det kommer två gubbar från fjällen …
Hej svej så får du mej …
Ritsch ratsch filibom bom bom …
Viljen I veta, viljen I förstå …
Och gossen han går i dansen med röda …
Kom ska du få en sväng utav mig …
Vill int`du, så vill fell jag …
Uppå källarbacken …
Kom, kom, fager ungersven …
Tjuv och tjuv det skall du heta …
Hopp, Pelle då, mig skall du få …
Du tycker att du är vacker, men …
Här dansar jag med lilla vännen …
Väva vadmal …
Höga berg och djupa dalar …
Udden står och sover …
Nu är det jul igen …
Nu vilja vi begynna en domaredans …

Varifrån Vendla fick dessa ringlekar och melodierna därtill, vet jag icke. Numera finns de tryckta här och där i nothäften och barnvisesamlingar, t. ex. ”Sånglekar från Näs”, utgivna av Otto Hellgren.

Mellan danslekarna utfördes sittlekar. En sådan var att ”sitta på understol”, vanligen den lägsta stolen i rummet. För den som satt på den, var det måttligt roligt att vara utsatt för alla de andras mer eller mindre förargliga undran t. ex. över hans utseende, hans kläder, hans uppförande på olika vis. Sedan alla de andra sagt var sin undran, ägde offret att utse efterträdare och valde naturligtvis den som undrat förargligast.

En annan lek: Var och en viskade i örat på varje deltagare ett namn på honom, ett namn på henne hos en annan, hos den tredje vart paret gick, hos den fjärde vad han fick, och hos den femte vad hon sade, hos den sjätte vad folket sade. Sedan alla fått viskningar, hade varje deltagare att högt berätta sin historia, vilken oftast väckte stor munterhet.

En annan lek. Med ena handens tumme och ett par fingrar fatta alla deltagare i kanten runt en handduk och höllo den utspänd. En icke deltagare rörde med sin hand runt om i dukens mitt, sägande några ord, t. ex. ”mala, mala kaka, vem ska kakan smaka? När jag säger släpp, ska ni hålla, när jag säger håll, ska ni släppa”, och så befallde han kort och skarpt ”håll!” eller ”släpp!”. Sällan hände, att icke någon tog miste och fick sätta pant. Panterna, oftast små persedlar, t. ex. en näsduk, en ring, löstes så, att en osedd tog en pant, höll den bakom sin rygg och frågade de andra: ”Vad skall den göra, som panten äger och igenkänner?” Då kommo allehanda förslag fram, t. ex. spela ett stycke på pianot, bocka sig för den vackraste eller fulaste, den lataste, den slarvigaste, den som hade de vackraste fötterna etc. och lämna ringen. Denne gick då till den han ansåg best motsvara förhållandet och lämnade ringen med nytt förbehåll. Sedan alla innehaft ringen, skulle var och en (den förste började) högt omtala: Jag fick ringen med förbehåll att gå till t. ex. den slarvigaste, och gick då till N.N. Under de andras skratt fick därunder varje deltagare veta rätt bra vad han gick för.

Att gömma ring trädd på ett snöre. Man satte sig i ring (i nödfall på golvet), en stod i mitten. På ett snöre träddes ringen, snöret knöts ihop, så att deltagarna kunde hålla i snöret med båda händerna, en med ringen gömd i handen. Nu förde alla sina händer växelvis utåt och tillsammans, så att de vidrörde varandra och grannarna, varvid ringen smögs från hand till hand, helst när den i ringen stående vände ryggen till. Då och då kommenterade han stopp. Var och en höll sina händer samman. Letaren fattade med sina händer utanför på ömse sidor om någons händer. Denne var skyldig att släppa. Fanns ringen där, bytte denne och letaren plats. Eljest fick letaren stå där och om en stund försöka på nytt.

En annan lek. En gick ut i ett annat rum. De kvarvarande kommo överens om ett visst ord. Den utevarande inkallades och gjorde en fråga till var och en om vad som helst. Var och en var skyldig att i sitt svar, som eljest varierades, använda det överenskomna ordet en gång. Med ledning av svaren skulle den frågande lista ut det överenskomna ordet.

En annan lek. En går ut, de andra gömma en sak i rummet. Inkallad skulle den sökande leta reda på föremålet med ledning av pianospel, som spelades sakta, när letaren var långs ifrån, men allt starkare ju närmare han kom den sökta saken.

Ännu en lek: ”Varför och därför”. Man mottog en viskad fråga från en deltagare, t. ex. ”varför är N.N. (en annan deltagare) så blek?”, och ett viskat svar från en annan, t. ex. ”därför att han (eller annan) äter gröt om morgnarna”. Sedan alla fått både fråga och svar, skulle den ene efter den andre högt (för alla) berätta fråga och svar. Och detta kunde bli rätt löjligt, skrattretande.

Skolan på Edstaberg

Skolan i Edsta med folkskollärare Karlsson. Bild ur egen samling
(Tyvärr finns det ingen bild på Bladins gård som sedan blev Edsta nya skola).

Platsen för Edsta skola som den ser ut i september 2024

—10E1— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister

(W24) MATHIAS MAURITZ CARLSSON, * 17/7 1854 i Mora sn. Kopp. G. 30/12 1879. Infl. fr. Gnarp 1880. Skollärare i Edsta, Hög. † 13/7 1943.
(X10) EMMA AMANDA BERG, * 23/7 1858 i Gnarp. † 11/5 1932.
FRANS HJALMAR, * 2/4 1880. Maskinist. Emigr. t. USA 1931.
HARALD MAURITZ, * 13/3 1882                         2.
JOHANNA MATILDA, * 1/12 1884. † 17/3 1890.
ANDERS SIGURD VALDEMAR, * 26/5 1886.
KARL HILDING, * 20/2 1889. Urmakare. Fl. t. Hudiksvall 1946.
JOHANNA MATHILDA, * 4/2 1892                       3.
ERIK VILHELM, * 23/2 1895. Fl. t. Hudiksvall 1911.
KNUT OSCAR, * 31/1 1898                                4.
HELGA MARIA, * 16/4 1899                               5
EDLA AMANDA, * 19/1 1903. G. 19/5 1935 m. jordbr. Karl Tyko Berglund i Fågelhem, Gnarp.

Det följande är delvis ett slags utfyllnad till vissa delar av tidigare nämnd tidningsartikel

Min far, född 1828 27/9 † 1880 1/12, tillträdde sin skollärare syssla såsom ordinarie år 1850, sålunda mer än myndig och skötte nog skolan utmärkt, tack vare den respekt han ingav lärjungarna trots sin ungdom. Stor aktning förvärvade han sig i socknen, mer och mer efterhand som de förra lärjungarna blevo män och kvinnor i samhället.

Det enda straff, (om skolaga) som jag särskilt minns, var, att lärjungar, som inte kunde sin läxa, finge sitta kvar efter skolans slut för dagen och läsa över en stund, varefter far gick in och förhörde dem.

Vid sex år, kanske tidigare, började jag gå i skolan, i början mera på lek, och deltog i övningarna tillsammans med de andra skolbarnen. Skolan började kl. 9 f.m. Många barn, i synnerhet de som hade lång väg till skolan, t. ex. från Kungsgården, Lia och Gåcksätter, hade kommit långt förut, alla dem från närmaste byarna, med matsäck för dagen, som åts under middagsrasten. Under den kallare årstiden gjorde de första kommande barnen eld i den stora kakelugnen i skolsalen och stodo framför brasan och värmde sig, tills salen började bli varm.

Undervisningen pågick kl. 9 – 12 f.m. och kl. 2 – 5 e.m. alla söckendagar utom lördagar, förmodligen, då såsom nu, 34 veckor om året. Ringklocka fanns icke, barnen inkallades av Far muntligen, och så trädde han in genom skolsalsdörren, varvid de genast blev alldeles tyst och barnen ordnade sig i de långa bänkarna, stående under det upprop som hölls. Varje frånvarande fick ett minustecken, och de närvarande ett plustecken i journalen.

Sedan hölls bön. Först sjöngs en psalmvers, vanligast av n:r 418 eller 420, sedan läste Far en morgonbön med mycket andakt och allvar och under absolut tystnad av barnen; så lästes ett stycke ur bibeln och en psalmvers sjöngs igen.

Därefter delade barnen upp sig i klasser och undervisningen pågick efter Lankestermetoden med monitör, vald bland de äldre, för de yngsta. Dessa bedrevo innanläsning på tabeller. De stodo i halvcirkel framför den på väggen hängande cirka ½ X ¾ m. stora tabellen. Med monitörpinnen pekade monitören på de med stor stil tryckta bokstäverna och sade för de små bokstävernas namn och hjälpte dem att ”lägga ihop”. Platsen var närmast dörren. Det krävdes nog inte så lite tid och arbete för dem att lära sig sex sorters bokstäver nämligen ”latinsk”, tysk (s.k. fraktur) stil och skrivstil med stora och små bokstäver av varje sort.

De andra 3 (á 4?) klasserna fördelade sig längs salens ytterväggar. Hälften av barnen i varje klass satt, den andra hälften stod, och ombyte av sittning skedde ofta. De läste innantill i Nya testamentet, som åtminstone under de första åren var skolans enda bok för innanläsning. Varje barn läste i tur och ordning 2 á 3 verser med hög röst. Att rätt mycket oljud uppstod, då det lästes i alla klasser, är klart. Far satt i katedern vid norra väggen. Sedan följde förhör av lexor, varvid Far gick från klass till klass och förhörde. Lindbloms katekes och ”bibliskan” av glömd författare användes. Lexböcker i historia, geografi och naturlära (numera biologi) minns jag inte, men nog funnos de.

Så inträdde middagslovet. De långväga barnen åto nu matsäck, som eljest förvarades i den ena halvan av det stora skåpet längs bort på östra väggen. I den andra halvan lågo griffeltavlor, skrivböcker, nya testamenten med flera skolutensilier. Sedan lekte barnen till kl. 2 e.m., då övningarna åter började. Nu bedrevs skrivning och räkning. Så kallade sandsäckar funnos icke. Skrivningen började på griffeltavla. Far sålde griffeltavlor, grifflar och gåspennor till barnen. Grifflarna kostade ett öre stycket. De mera försigkomna skrevo på papper i skrivböcker med gåspenna, som Far formerade åt dem. Jag lärde mig snart formera själv, har alltid varit händig med kniven. Om rättskrivning efter diktamen övades minns jag ej, ej heller om huvudräkning muntligen övades med hela klassen. Vi räknade var för sig tal, tryckta på tabeller (storlek c:a 10X17 cm.), visade upp talen ett eller flere i sänder för Far, som kontrollerade dem medels en facitbok, som han hade gömd i katederlådan.

Sist på aftonen höllos övningar i sång, framför allt i tonträffning, som övades enligt siffermetoden. Psalmböcker med melodierna utförda i siffror funnos denna tid, hur allmänt vet jag icke. Far skrev nu en melodi, som skulle sjungas, i siffror på svarta tavlan, eller också siffrorna 1 – 8, varefter han pekade på den ena siffran efter den andra, antingen här eller där, fram och tillbaka, för att vi skulle öva tonstegen, tonträffning, eller ock så att de på varandra följande tonerna tillsammans blevo en melodi. Just dessa övningar grundlade åtminstone hos mig den förmåga jag senare förvärvat att sjunga en melodi ”från bladet” samt att skriva upp i notor den melodi jag hör.

Jag minns hur vi sjöngo fyr för fyra och åt för åtta. Till hjälp och ledning hade Far ett psalmodikon, en ca ¾ m. lång låda med gavlar om cirka 10 cm. i kvadrat. Ovanpå stall, greppbräda och en lång, tämligen grov fiolsträng, som bragts att ljuda medels stråke. På greppbrädan voro inskurna avsatser, var en lämpad att vid strängens nedtryckande däremot återge en viss ton.

Sist hölls aftonbön, som avslutades med en psalmvers, vanligen bland n:r 431-7 i psalmboken. Alla barnen sjöngo med, rätt kraftigt, vid både morgon- och aftonbönerna.

Fredagsaftnar efter lektionernas slut sopades skolsalen av 5 á 6 flickor, eller gossar omväxlande, varvid dammet syntes som en rök genom de öppna fönstren. Skurningen skedde väl åtminstone en gång per termin, alltid till årsexamens slut. Denna var högtidlig. Några skolrådsledamöter infunno sig (enda gången per år), några föräldrar till barn, sist åkte prosten * Aurivillius uppför backen. -Vad vi alla tittade efter, när han skulle komma! – Skjutsen stannade på gårdsplanen, prosten steg ur, gick uppför trappan till övre våningen, under små hostningar, som vi barn kallade prosthosta, han lade av ytterkläderna i norra kammaren, kom sedan ner i skolsalen. Examen hölls, och prosten avslutade det hela, jag minns ej hur. Någon gång fick skolan besök av folkskoleinspektören.

—3P1—

ADOLF AUGUST AURIVILLIUS, * 22/2 1804, s. t. professorn Per Fabian Aurivillius. Infl. 1848 fr. Uppsala. Bror till Prost. E. W. Aurivillius, Prästgården. † 22/1 1887

De viktigaste läroämnena, varå och mest tid och flit förbrukades, voro innanläsning, skrivning, räkning samt framför allt katekes (Lindbloms) och biblisk historia, på vilka läroämnen prästerskapet lade mycken vikt såsom förberedelse till konfirmationsundervisningen. Särskilt viktigt var att kunna katekesen, både den lilla och den stora. Svaret på den sista frågan i storkatekesen var svårt, det upptog nästan en hel sida i den rätt långa men smala boken. Eljest voro svaren rätt lätta, nästan rytmiska och sålunda möjliga att lära sig, värre var det med bibelspråken, varav funnos flere under vart svar. Åtminstone något av dem skulle man också kunna. Frågor och svar kunde stundom sammanblandas, t. ex. ”Vad är det?” på tredje budet besvaras med svaret på samma fråga under fjärde budet. På frågan ”Vem har stiftat äktenskapet?” lärer i någon skola ha svarats: ”Djävulen, världen och vårt eget kött”, som är svaret på frågan: ”Vilka äro de, som i synnerhet fresta oss till synd?”

Av geografiundervisningen har jag ett svagt minne av kartor hängande på väggen, däremot inte minne alls av historia och naturlära. Måhända kan dessa luckor i mitt minne förklaras därav, att jag övergick till läroverket i Hudiksvall, innan dessa läroämnen började studeras i folkskolan hemma. Att döma av Fars betyg från seminariet hade han också mindre intressen av dessa ämnen. Däremot var han styv i välskrivning och hade en vacker handstil. Fars namnteckning var rätt invecklad med flera krumelurer, sannolikt för att enligt den tidens föreställning försvåra efterapning.

Undervisningen pågick, som sagt, under tiden kl. 9-12 och 2-5 utan några raster, vardan då ingen vädring skedde (ventiler saknades) det kunde bli rätt förskämd luft, i synnerhet under vintern. En skolrådsledamot Erik Ersson i Edsta, som av någon enskild anledning inträdde i skolsalen jämte några andra, för kanske ifrågasatt reparation, sade, säkerligen med fullt fog för anmärkningen: ”Här är elakan fessvärma”. Jag minns uttrycket, ty jag fann det lustigt och träffande.

Skolan fyllde emellertid sitt ändamål att i sin mån bidraga till fostran av bra människor. Brott mot liv och egendom hände aldrig under min barndom. Först långt efteråt har jag hört talas om att en infödd Högsbo kom i fängelse för dråp.
(En annan var Hans Hansson som 1910 blev dömd till 5 års fängelse på Långholmen för mened och bedrägeri. Läs mer om honom under rubriken VÅLDSDÅD).

Kronofogden Lidéns hem.

Med minnets ögon ser jag så klart förmaket hos Lidén med den stora invid väggen fastnitade kassakistan, hans kontor med den höga dubbelpulpeten, där han satt och skrev sin runda, sirliga, lättlästa stil i rätt täta rader, som i början gingo uppåt, mot slutet nedåt på olinjerat papper med gåspenna, varav han hade ett dussin eller så i ett ställ på pulpeten. Jag fick formera alla dessa pennor åt honom vid bjudningarna, ty han såg inte nog skarpt under de sista åren. Vidare minns jag piphyllan i ett hörn med kanske ett dussin oliklånga rökpipor och tobaksschatullet, och hur han bolmade och rökte. Rummet luktade skarpt av tobaksrök. Jag tycker mig än känna den i näsan, när jag tänker på hans kontor.

Lidén var ju den förnämste ståndspersonen på flera mils avstånd. Åtminstone tyckte vi barn så. Nästan varje lördag åkte han till Hudiksvall och nästan varje söndag till kyrkan. Det sades, att hans häst hade reda på veckodagarna och om lördagarna sprang rakt fram förbi kyrkan till staden, men om söndagarna självmant vek av in på kyrkvallen. I kyrkan satt Lidén alltid i herrskapsbänken på manssidan. Han gick ofta till nattvarden, klädd i frack vid sådana tillfällen. Hans anseende var stort. Han skötte böndernas affärer med Hudiksvalls enskilda bank i stor omfattning, levde ytterst nyktert och ordentligt, umgicks icke med andra familjer, änkling sedan många år. Det sades att medan hans fru levde, siktade han på henne en gång med sin revolver på skämt, i tanke att den var oladdad. Hon stod framför en kakelugn och vek hastigt åt sidan. Revolvern var laddad och kulan gick in i kakelugnen.

—3J9— Uppgifter ur Forsa-Hög släktbok

JOHAN LIDÉN * 12/3 1808, s. t. länsman Nils Liden i Glimsta 2. G. 1835. Kronofogde i Glimsta 2. Fl. t. Gävle 1888. † 29/12 1888.
HELGA ISEDORA MELANIE HALLSTRÖM, * 19/1 1817 i Jämtl. †27/5 1852
HELGA MARIA CHRISTINA, * 12/6 1838. † 25/3 1874.
NILS JOHAN ISEDOR, * 9/1 1840. † 29/6 1840.
TORE NILS ISEDOR, * 22/8 1844. Fl. t. Ljusdal 1870.
PER JOHAN HADAR, * 18/3 1848. Fl. t. Borås 1876.
ANNA WENDELA MELANIE, * 12/12 1850. Fl. t. Vidbo. Sth. 1872.
GABRIEL ANDERS EMANUEL, * 30/6 1853. † 27/1 1854.
ANDERS GABRIEL NICOLAUS, * 6/12 1857. Fl. t. Ramsjö 1880.

Källa:
Gammal Hälsingekultur, Hudiksvall 1945, sid 9 – 48.
Avskrift, Åke Nätterö

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

Till toppen – till Hög under 1860-talet del 1 –

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62