Hög under 1860-talet

Här får Du en unik inblick i hur det var att växa upp i Hög under 1860 -1870-talen

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

UNGDOMS- OCH BARNDOMSMINNEN

Upptecknade av f.d. kamrer G. Bladini

FÖRETAL

Icke utan tvekan och endast på uppmaning av Gest.-Hels. Nation tredje kurator i Upsala lämnas härmed år 1936 en nära fullständig avskrift av de anteckningar jag gjorde 1924 om mitt ungdoms- och barndomsliv, sådant jag nämnda år mindes det. Uteslutna äro blott anteckningarna om familjelivet i föräldrahemmet, såsom varande av alltför privat karaktär.

Att anteckningarna skola bereda läsarna lika nöje som mig själv är ju icke tänkbart. Många minnen äro ju dels så barnsliga, dels så personliga och borde kanske ha uteslutits. Men jag ids inte sovra innehållet och kanske bleve de då någon kultursida utesluten, som kan bli av intresse i en avlägsen framtid, såsom skildrad av ögonvittne eller deltagare i händelserna.

En medveten brist vidlåder anteckningarna, jag har ögonminne, minns vad jag sett, men saknar minne för personnamn och för historiska händelsers sammanhang i tiden. Det är huvudsakligen tavlor ur mitt förflutna liv som framställas, sällan ordnade i tidsföljd och omfatta tiden 1857 – 1873, fylligast under tiden 1860 – 1864.

I dessa anteckningar citeras någon gång Nils Wetterstens bok: »Forsa och Högs ålder och värde» etc., författad på 1750-talet, tryckt hos P. Palmqvists förlag i Stockholm år 1901, vilken bok trots vissa brister har stort värde i avs. å sockenbeskrivning. Mina minnen äro nedskrivna, innan jag sett denna bok. Jag har senare utfyllt några av minnena efter Wettersten eller hänvisat till honom.

Med flit har jag här och där använt helsningsord och -uttryck för att landsmålsforskare må få någon behållning av denna bok – om han orkar läsa igenom den. (Uppteckningarna äro enligt uppgift av författaren gjorda år 1924 och kompletterade år 1936).

MINA MINNEN

I Högs socken på Edstaberg är jag född 3 dec. 1854 och har bott där oavbrutet under de första 10 åren av mitt liv med undantag av korta besök i farfars hem, Västtjärn i Ilsbo socken och särskilt i min morfars hem i Hånick i Harmångers socken, samt sedermera, och intill min studentexamen våren 1873, åtminstone under de tider, då skolan i Hudiksvall icke pågick, och jag gjorde utfärder i synnerhet i de stora skogarna och bergen i norra delen av socknen. Mina minnen må nu börja med beskrivning av socknen

Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister om Georg Bladins närmaste släkt

Hudiksvalls Posten den 2 februari 1881

Offentlig auktion efter skollärare Bladin där utbjuds bl. a. till försäljning bord, sängar och körredskap liksom även hans troligen mycket omtyckta tulupp.

—9E1—
(X23) NILS JONAS BLADIN, * 24/9 1828 i Ilsbo. Infl. fr. Skellefteå 1850. G. 23/9 1853. Skollärare i Edsta. † 2/12 1880.
(X14) KATRINA ERIKSDOTTER, * 10/4 1830 i Harmånger, † 18/3 1911 Kungsgården.
ERIK GEORG MATHIAS, * 12/3 1854.Fl. t. Göteborg 1886                                         3.
NILS VILHELM FERDINAND, * 6/2 1856. † 4/7 1876.
JULIANA CHRISTINA, * 8/11 1858                      (X8)2N11.
EMELIA CATARINA, * 5/3 1862. Fl. t. Forsa 1887 5.
CLARA TERESIA, * 5/8 1865 Lärarinna (X8)16B8.
RUBEN HJALMAR ESAIAS, * 20/4 1868. Fl. t. Färila 1893. Komminister i Hanebo      1897
PER VIKTOR KNUT, * 8/6 1871                           2.
MAGDALENA BLADIN, * 6/9 1826. Barnmorskelärling. (Syster t. N. J. Bladin) † 21/10 1854 i Stockholm.
SELMA KRISTINA, 5/3 1851, d. t. Magdalena Bladin i Edsta.

Hudiksvalls Posten den 8 juli 1876

Drunknad Nils Wilhelm Bladin under badning i Forsavattnet i närheten av Backen
Forsavattnet var en allmän beskrivning av Rolfstaån under flottning- och ångbåtstiden

Hudiksvalls Posten den 8 juli 1876

—9E2—

1 PER VIKTOR KNUT BLADIN, * 8/6 1871, s. t. skollärare N. J. Bladin i Edsta. G. 10/2 1909. Faktor o. postbärare i Kungsgården, Hög. † 11/1 1931,
2E19 ANNA ERIKA FREDLUND, * 14/4 1883, d. t. Inga Fredlund i Glimsta. Fl. t. Hudiksvall 1936.
ERIK HILDING, * 11/4 1906. Fl. t. Hudiksvall 1936.

—9E3—

1 ERIK GEORG MATHIAS BLADINI, * 12/3 1854, s. t. skollärare N. J. Bladin i Edsta, Hög. G 24/6 1886. Kamrer vid fångvården, Strängnäs. † 13/2 1940 Författare till den här artikeln.
NANNA SOFIA KAROLINA ALMQVIST, * 25/3 1851, Skogs-Tibble. Uppl. † 1/2 1935
SIGRID JOHANNA MATILDA LUNDBERG * 12/10 1873
SET KARL FILIP LUNDBERG * 1/6 1875
ERNST FILIP OSKAR LUNDBERG * 31/12 1876
LENNART ERIK OSKAR BLADINI, * 22/6 1890 i Göteborg – 4.

—9E4—

3 LENNART ERIK OSKAR BLADINI, * 22/6 1890, s. t. kamrer E. Georg M. Bladin i Strängnäs. G. 22/2 1919. Stadsläkare i Göteborg. Sen. distriktsläkare i Västerås.
FRIDA AURORA AMALIA ALIN, * 3/12 1890, d. t. kyrkoherde Knut Alin i Säter o. h. hu. Anna Segerdahl.
GÖRAN, * 26/6 1920.
MALIN, * 30/8 1922.
INGVAR, * 6/6 1926.
LlSBET, * 24/2 1929.

Socknen

Riksantikvarieämbetets karta över Högs sockengräns

Hennes största längd, en dryg mil, ligger i norr och söder – högsta bergen i socknen 295 m. – Granåskullarna längst i norr, och en bergås längst i söder. Största bredden ligger i söder om mitten och utgör c:a 1/3 mil. Norra delen, d.v.s. mer än hälften av socknen, är full av berg, skogar, sandåsar, kärr och fler mindre sjöar, bland vilka må nämnas Lintjärn, Bromsvallssjön, Överbosjön. I denna del finns små odlingar omkring fäbodvallarna Gia (numera by) Bromsvallen, Överbo, Hjorstavall, Granås samt Tannavall och Hallbo, belägen vid Norra-Dellens östra spets och genom vilken gränsen går mellan Högs och Norrbo socknar.

I min ungdom fanns längre bort från bygden den s.k. allmänningen med stor, grov skog, varifrån timmer hämtades, varemot den skiftade hemskogen var tämligen uthuggen till husbehovsbränsle.

Den odlade delen, »bygden», sträcker sig i öst och väst över den förut nämnda bredaste delen av socknen och gränsar i öster till Tuna socken, i väster till Forsa med största bredden c:a 1/3 mil. Västra hälften består av två dalgångar, den ena kommande från Norra Dellen, den södra från Forsa, de skiljas genom en lång ås, även denna odlad, kommande från Hemberget och sluttande tvärt mitt i socknen i den långa branta Åsaksbacken. Öster därom är det platt lågland, vars norra hälft ännu i mannaminne delvis var ett kärr, bevuxet med martallar.

Byarna heta Kungsgården längst i öster invid gränsen till Tuna socken och ½ mil från Hudiksvall, därefter på sydsidan Hönåker, Fors, Holm, söder därom på bergssluttningen Lia och Gåcksätter, på den nämnda åsen östspets Åsak, vidare västerut i rad Kilen, Hjorsta, Hallsta, Glimsta, norr om Glimsta, Tåsta, Edsta, Västanåker och Ballra (Baldra).

Byvisa, författad av Pelle, född i Gåcksätter:

I Kungsgården vill dom skômpa
I Fors håller dom upp rômpa
I Hol(o)m kryper dom in
I Lia är e väderkvarn
I Gåcksätt en linfröstad
I Åsak köper dom in
I Hjorsta bär dom raller och skvaller
I Hallsta holler dom mä
I Glimsta vill dom gifta sig när sola är si så där
I Frölland vallacker dom hästar
I Sigsta plockar dom knappar
I Tåsta håller dom i
I Edsta är en storan präst (Wettersten sid. 114)
I Västanåker är en halv skoläst
I Ballra skocker dom på tills dom kommer till kyrkogårn.

Förklaringar:
Raller och skvaller är likbetydande ord. Raller, ralla vanligast.
När sola är si så där, förstår jag icke, sak samma med plocka knappar, kanske båda uttrycken äro evfemismer av ord som ej kunna brukas i tryck. – En storan präst i Edsta häntyder på den tid, då prästgården låg på Edstaberg i Edsta. – En halv skoläst: i min ungdom bodde sockenskomakaren Per Andersson i Västanåker. – Skocka = samla, skocka på = ansluta sig till (de kyrkobesökande).

Jag hörde denna visa i min ungdom, har delvis glömt den, fått den upptecknad av f.d. bonden Jon Persson i Tåsta (Ersk-ols Jonas, född 1852) och känner igen den utom vad byarna Glimsta, Sigsta och Ballra beträffar. Gårdsnamnen Hönåker s. om Fors, Släthagen s. om Åsak, Kilen och Gia saknas i visan.

Att Högs socken är en mycket gammal bygd kan man sluta sig till av byanamnen. Jfr. Wettersten, sid 51, 52. Hans uppgifter om härledning av vissa byanamn kunna dock icke godkännas. Märk att byarna Sigsta – Ballra ligga på sluttningen av den norra dalgången i socknen.

Kyrkan
Kyrkan, byggd av gråsten, är säkerligen från tiden före eller i början av 1200-talet, eftersom den först vid den tiden tegel började användas vid kyrkobyggnader. Liten är den, men i regel mer än tillräckligt stor för denna sockens invånarantal, omkring 600, som hållit sig nästan oförändrat från min barndom till närvarande tid.

Utförlig beskrivning av kyrkan, dess inredning, inventarier, pergamentbrev m.m. kan läsas hos Wettersten sid. 145 o. följande …

Kyrkans ungefärliga läge framgår av nedanstående, ur minnet uppgjorda ritning:

Två runda stenar äro till hälften inmurade på kyrkans södra vägg och lika två halvklot. Sägnen har kallat dem moderbröst, varmed skulle antydas, att Högs kyrka varit moderkyrka. Häremot opponerar sig Wettersten sid. 153. En tredje till synes lika stor sten lärer ha varit inmurad på östra gaveln, låg i min ungdom i gräset nedanför och fanns vid besök i juli 1936 liggande på marken rakt nedanför de två i södra väggen inmurde. Han är omkring 4 dm. i genomskärning, nästan klotrund och har två rännor eller skåror inhuggna, som korsa varandra, kanske för att binda tåg eller rep omkring, varigenom stenen på sin tid kunde av fiskare användas som ankare. De två på kyrkväggen synes ha liknande skåror, delvis fyllda med murbruk.

Kyrkan är naturligtvis såsom alla kyrkor från medeltiden byggd ganska noga i öst och väst. I min ungdom fanns en järnstång rätt högt uppe, som sammanhöll långsidorna av kyrkan och på järnstången var ett votivskepp uppsatt. Vi erinra om båtmansroteringen i socknen. På norra sidan kyrkan fanns sakristian, liten och låg i taket och försedd med en stor spisel, vari brann en duktig brasa under vintersöndagsgudstjänsterna, kyrkan eljest oeldad. Där fanns ock kyrkans kassakista med två väldiga hänglås, vartill kyrkvärdarna hade varsin nyckel. I kistan förvarades kyrkans dyrbarheter, däribland åtskilliga skrifter på pergament från medeltiden.

Wettersten, sid. 149 o. följ., uppgiver, att på hans tid funnos kvar i original 10 brev från ärkebiskopar i Upsala, däribland sex avlatsbrev och anför ordagrant avskriften av ytterligare ett avlatsbrev av ärkebiskop Olof III av år 1323 med innehåll, att kyrkan blivit byggd till S:t Laurentii ära, men att kyrkans årliga högtidsdag skall firas på S:t Urban i dag, och han utlovar 40 dagars avlat åt var och en som deltager i festen.

Bland de brev som på 1870-talet funnos kvar, fick jag låna hem på 14 dar ett avlatsbrev för tolkning av detsamma. Den fullständiga torkningen har jag icke kvar och lätt att läsa var icke brevet med dess medeltida piktur och de många förkortningarna. —

Hur ofullkomlig denna tolkning än är, framgår dock därav, att brevet är utgivet av ärkebiskop Johannes den 5 mars 1425 (hans ämbetstid 1421 – 1432) och utlovar 40 dagars avlat (indulgentia) åt dem som gå omkring och bedja vid åtskilliga helgons altaren i kyrkan eller »uträcka hjälpande händer» till att reparera kyrkan. – Att kyrkan redan 1425 tarvade reparation ger en antydan om dess ålder.

Invid sakristidörren var uppgången till predikstolen. I koret vid södra långväggen hade kyrkvärdarna sin bänk och där satt även kommunalstämmans ordförande, Högman, på min tid. På ömse sidor om mittgången voro bänkar med dörrar; kvinnorna sutto på norra, karlarna på södra sidan om gången. Varje by hade sin bänk(ar). Främsta bänken på vardera sidan var för herrskapsfolket i socknen, alltså prästens, kronofogdens och skollärarens familjer. En läktare i västra delen av kyrkan (enl. Wettersten sid. 155 byggd år 1751) var anslagen till tjänstefolk och ungdom. Om kyrkans övriga inredning se Wettersten sid. 146 – 149. Jag erinrar mig särskilt det vackra skranket med pelare vid ytterändan, som fanns framför främsta bänken på vardera sidan om mittgången.

På min tid fanns vapenhuset kvar på södra långväggen. Efter den senaste reparationen är detta rivet och ingång till kyrkan upptagen i västra gavelmuren.

Kyrkan låg och ligger än invid norra sidan av bogårdsmuren. Mitt på murens östra och västra sida voro två monumentala ingångsportar, »stegportar», med mycket höga, branta tak och järnbeslagna portar. En rak gångväg mellan dessa portar föll söder om kyrkan. Den östra och, efter sista reparationen och i samband därmed kyrkogårdens utvidgning, enda isolerat kvarstående stegporten avbildad i Sv. Turistföreningens årsskrift 1923 sid. 91, där även klockstapeln är på långt håll synlig.

Bild på stegporten. Bild lånad från Hög/sockenbilder.

Folket var mycket kyrksamt och det var ju väl under vintrarna i det att de kyrkobesökande värmde varandra i den oeldade kyrkan. Numera finns värmeledning.

Genom att samla frivilliga bidrag bland sockenmännen åvägabrakte min far en kyrkorgel på 8 stämmor, som uppställdes å en övre mindre läktare ovanför den gamla. En kringvandrande orgelbyggare kom och snickrade ihop pipor och ställning och min far deltog i arbetet. Jag har ett svagt minne därav. Det bör sålunda ha hänt omkr. år 1860. Stämningen av orgeln skedde nog varje eller vartannat år av min far jämte Karl Norin i Lia. Dennes dotter »Kalles-Kersti» minns jag som en vacker, glad och hurtig, mycket intelligent jänta. Hon blev gift med en (sedermera) blind bonde i Gåscksätter, som spelade fiol bra. Fadern, ovannämnda Karl Norin, min fars gode vän, var mycket språkkunnig, egentligen skräddare, men även murare, timmerman, urmakare (han reparerade en gång mitt fickur).

—6Z4— Uppgifter ur Forsa Hög släktregister

2 CARL NORIN, * 14/9 1815, s. t. Anna Hansdotter i Gåcksätter. G. 26/10 1845. Skräddare i Lia. † 18/9 1898
1A11 ANNA PERSDOTTER, * 7/11 1820, d. t. husman Per Larsson i Baldra. † 1/11 1908
ANNA, * 13/12 1847 5
CHRISTINA, * 30/5 1851 6D10

—6Z5—

(X3)16L1 ERIK JONSSON WESTMAN, * 22/11 1858 i Mo, V.-norrl., s. t. bonden Jon. Westman i Söderåsen ss 5, Bergsjö. G. 8/5 1881. Husman i Lia, Hög. † 20/10 1942
4 ANNA NORIN, * 13/12 1847, d. t. skräddare Carl Norin i Lia. † 13/1 1924
ANNA, * 7/7 1881 6
KRISTINA, * 8/11 1882. † 9/12 1890
KARL ERIK, * 16/7 1885. † 22/8 1891
MARGTA, * 20/11 1889 7

Jag minns nu min Far och honom sittande högt uppe på var sida om pipmassan, knackande på piporna, som två i sänder fingo ljuda – i mitt tycke – oändligt länge. En tredje medhjälpare trampade bälgen och ändrade tangenternas tryckning.

Far spelade psalmerna mycket långsamt, ansågs det bli mycket högtidligare då, sjöng alltid själv och rörde då underkäken långsamt åt höger och vänster, sannolikt ett av C.A. Hæffner den 29 juli 1848. Jag satt ofta bakom far och sjöng basstämman, sedan jag kommit ur målbrottet.

I min första ungdom levde komminister Selin, dock mest sängliggande. Han hade i taket fäst en nedhängande snodd, med vars hjälp han drog sig upp sittande i ställning. Far brukade ofta gå in till honom och språka om söndagarna, varvid han ofta möttes av orden: »Jag känner mina får på gången» antydande att han kände igen stegen i trappan, när någon kom. Selin spelade bräde med min far. Medan Selin levde tjänstgjorde vice komminister Jonas Offrén i många år, snuskig, snusig, ogift, snål, så han samlade sig en liten förmögenhet. Av sparsamhet använde han prästkragar av silver. Hans predikningar voro torra och handlade mycket om rättfärdighet, vilket ord han uttalade rättfärrdighet, så att det fastnade i minnet. Då Selin dog, valde socknen till efterträdare P. O. Högberg, Offrén, var för gammal att söka ny plats, inackorderade sig i Bryngersgården i Ballra, där han bodde i ett rum i södra gaveln till sin död, någon gång tjänstgjorde han i Högs kyrka, då Högberg behövde tjänstledigt. Offrén vände nog på flärdingen, d.v.s. använde sina gamla predikningar om igen såsom flertalet präster på den tiden.

Såsom nämnt, var Hög den tiden annex till Forsa. På grund härav plägade komminister Högberg, och på min tid prosten C.W. Aurivillius, byta tjänster var fjärde söndag. Prosten, men inte komministern, mässade alltid med sin gubbröst, och vi barn tyckte att det var mycket högtidligt då. Men prostens predikningar voro lärda för oss barn, och inte mycket förstodo vi av dem.

Lysning till äktenskap och kungörelser om dödsfall voro händelser som icke inträffade varje söndag. Ännu i min ungdom hade lysningarna följande form: »Lysning till äktenskap kungöres idag 1. (2. 3.) gången mellan (bondesonen) ärlige och välförståndige N. N:s son från … by och bondedottern ärliga och dygdesamma N. N:s dotter från … by». I fråga om båtsmän hette det »ärlige och manhaftige». Ärlige har här den gamla, från tyska ordet ehrlich härledda betydelsen av ansedd, aktad. Skamligt var om för en flicka ordet blygsamma var utelämnat, och i det fallet var man noga. Ståndsskillnaden var mycket stor mellan självägande bönder och husmän och mesallianser ytterst sällsynta. Det var väl rent oerhört om en bondedotter gifte sig med en husman. Ett à två, högst tre barn föddes i varje äktenskap bland bönderna, varemot i husmansfamiljer oftast funnos flere barn. Ändringar i folkmängden var emellertid ganska ringa från år till år och ändå minns jag ingen utvandring (från Hög) till U.S.A. i Amerika i min ungdom.

Ringning med anledning av dödsfall skedde efter högmässans slut, jordfästningen däremot efter sammanringningen före gudstjänstens början, och därvid sjöngs före och efter jordfästningen en psalmvers, som min far »tog upp» = började, varvid de andra närvarande föllo in efter andra versradens slut. Så sjöngs också i kyrkan: far sjöng första versraden ensam.

Inga friköpta gravplatser funnos. Utanför kyrkans östra gavel begrovos ståndspersoner, söder om gångvägen mellan stegportarna begrovos alla andra, rad efter rad mellan norr och söder, så att de begravnas huvud lågo mot väster. Frälsaren skulle ju komma från öster för att uppväcka de döda, och då behövde de avlidna blott lyfta upp huvudet för att vara mitt för honom. På norra sidan om kyrkan begrovos blott självspillingar och brottslingar, ytters sällsynta fall.

Efter avslutad högmässa stannade alla kvar i kyrkan för att höra kungörelserna läsas upp från predikstolen. De handlade om auktioner, bortkomna kreatur, stämmor (efter gudstjänstens slut) m.m. Sedan spelte min far ett utgångsstycke, varunder folket gick ut.

Väster om bogårdsmuren var en stor gräsplan, nästan trekantig, se planritning. Vid dess norra sida stod närmast muren ett s.k. sockenmagasin, två våningar högt, vari säd förvarades för att vid frostår utlånas till frö åt behövande. Årligen ombyttes den äldsta delen av förrådet mot nyskördad säd för att bibehålla grobarheten. Magasinet hade nog gamla anor, men jag hörde aldrig talas om något lån därur.

I rad med magasinet låg sockenstugan, där alla stämmor höllos. Långa tal höllos aldrig på stämmorna. Någon bonde steg upp och yttrade om föreliggande ämne: »Jag tycker att det borde vara eller göras så och så» Ordförande frågade om detta var stämmans mening. Ja eller nej hördes, och så var ärendet avgjort. Förklaringen är den, att folket brukade komma rätt tidigt till kyrkan, men gick ej in i kyrkan förrän sammanringningen började. Man samlades på kyrkvallen gruppvis och överlade om de blivande ärendena på stämmorna, tror jag.

Rätt nära sockenstugan var på en stolpe uppsatt en fattigsparbössa med väldigt stort hänglås. Jag såg aldrig en slant läggas däri.

Mot väster var kyrkvallen öppen mot landsvägen. På södra sidan fanns en sammanhängande rad av stall byggda, till att däri på söndagarna inställa de åkandes hästar. Varje by hade väl sitt stall i raden, som räckte från bogårdsmuren till klockstapeln.

Denna består av en sex- eller åttasidig pyramid och därovanför en omvänd, utdragen lökformig överdel och torde vara en av de vackraste i Hälsingland, se bilden sid. 91 i Sv Turistföreningens tidskrift år 1923. I klockstapeln finns två klockor med vackert ljud. Om dem berättar Wettersten, sid. 151 o 159, att den större är från tiden omkring 1500. Den andra klockan, som då fanns, blev bortlämnad år 1531 »till riksens skulds avbetalning», varefter år 1753 en ny mindre kyrkklocka blev anskaffad.

Sammanringningen till gudstjänst ombesörjdes av sockenmännen i tur från by till by. Klämtningen varje lördag ålåg klockaren och min far lejde någon härför. Den skedde genom att rycka i ett rep, fästat vid klockkläppen, varvid den klämtande stod på marken. Nio slag skulle det vara, ett för varje bön i Fader vår och ett för början och ett för avslutningen. Klämtningen borde ske vid noggrann tid, kl. 6 e.m. emedan alla klockor i bygden kontrollerades därefter, likaså gudstjänsten dagen därpå.

Fornminnen och annat gammalt

Högs socken har sannolikt sitt namn efter de ättehögar, som finnas. Se Wettersten sid. 39. Jag erinrar mig särskilt fyra, varav två på min fars Ballra-äng, denna tämligen utjämnad till en låg kulle, den andra från sidan utgrävd till källare, mycket lämplig för oss att förvara mat uti under slåttern. De två andra finnas öster om kyrkan, den ena tätt invid prästgården på dess östra sida, kallad kungshögen, ävenledes med däri utgrävd källare; den andra längre österut invid landsvägen. Det är sannolikt den förstnämnda, som är avbildad i Sv. Turistföreningens årsskrift 1923 sid. 41. Jag vet att i socknen finnas många ättehögar, många stensättningar också, varav en på Kolmo-åsen mellan Edsta och Västanåker, samt en mängd andra minnesmärken.

Av runstenar minns jag blott en, på min tid rest på kyrkogården och försedd med »hälsingerunor», vilka sakna stavar. När dessa tillsättas, blevo runorna läsbara. Wettersten sid. 158 berättar att assessor Brockman år 1763 läst inskriften så: Vifostr lit rita dina abtir Uta magur sin. Gud hialbi salu honis. Alvir ak Eratr dir markadu runa.

Högs socken är således bebodd sedan heden tid, hur långt tillbaka vet man inte. Och befolkningen är av ovanligt ren ras, ity att in- och utflyttningar voro mycket sällsynta och samfärdseln mellan socknarna i det hela mycket ringa. Många levde och dogo i socknen utan att ha varit utom dess gränser, möjligen besökt »staden», d.v.s. Hudiksvall. Det berättas att en Forsa-gumma en gång åkte till staden. När hon hunnit uppför Hamre-backarna framåt Wålsta och fick se Högs sockendal utbreda sig, utbrast hon häpen: »kors att väla (världen) ä så stor!» Och en bonde, som varit längre bort, berättade, att han varit så långt, så långt, närapå till världens ända, och »kan ni tänka er, jag hörde tuppen gala ändå längre bort».

Den ringa samfärdseln gjorde ock att fäderneärvda seder och bruk i avseende å språk, kläder, bostäder, levnadssätt bibehållit sig, delvis ända till min ungdomstid. Helsingemålet har vissa gemensamma drag, ss. Det hastiga talet, egendomlig accent, skarpa tungspets-r, väl skilda ä- och e-ljud, alla särmärken, som jag har kvar i mitt tal och röjer att jag är född helsinge. Språket varierar dock i olika socknar så tydligt, att en bodbetjänt i min ungdom sade sig på målet kunna avgöra, från vilken socken kunden var. Jag märkte själv skillnaden. Harmångersmålet uttalande ä för a, t. ex. bära =barnen. Märk härvid, att grundformen barn är enstavig, därför akut accent, till skillnad från bära = forsla, som har grav accent. Då jag i min barndom vistats några veckor i min morfars hem, anmärkte min mor efter hemkomsten, att jag bröt på Harmångersmålet. Jfr ock L. Landgrens »Uppränning till grammatika över Delsbomålet». Åtm. Högsmålet, som jag minns bäst, utmärkte sig bl.a. genom noggrant iakttagande av genus, t. ex. e gran, bestämt grana, en tall, bestämt tallen, vidare av att rt och rk uttalades rst, rsk, vari rs sammansmält till ett lent sch-ljud, t. ex. borst (=bort), vari o-ljudet uttalades som o i ok, e björsk, bestämt björska. Uttalet hl (för l) i t.ex. lihl-Jonke är kanske en lämning från fornsvenskt tl (jfr ordet litil) och är svårt att frambringa för en icke helsing.

Kläderna, om vintern av hemvävd vadmal, om sommaren av linne, syddes av sockenskräddaren och voro av för varje socken särskilt snitt. I Hög buros knäbyxor med ficka på vänster sida, där byxsäcksuret hade plats – ett stort fickur, kallat vadare, ansågs värdefullt -, mitt fram, där vi har öppning som knäpps igen, fanns hel söm och byxorna öppnades på höger sida (där vi har ficka) genom att knäppa upp ett par knappar, så att en trekantig lucka föll ner, nedanför byxornas långstrumpor. Utanpå dessa buros om vintern sockor av vadmal som knäpptes med hyskor och hakar. Riktigt fina (t.ex. brudgumsbyxor) voro gjorda av sämskskinn. Byxorna voro alltid snäva, lågo alltid intill benet. Västen var kort, ingen rock, i stället jacka med ståndkrage och med många knapphål och blanka mässingknappar därtill, på huvudet rödluva. Gamla gubbar buro sådan ännu i min ungdom. Den bestod av två koner av stickad ylle, fästad (troligen stickade) vid varandra i ytterkanten. Den ena konen veks in i den andra, kanten veks upp något och så var luvan färdig att sättas på huvudet. Ol-Ers-Olle i Edsta hade i min ungdom kvar en fullständig brudgumsdräkt, minst hundra år gammal, som jag en gång fick låna för att uppträda och visa mig i för Gestr.- Hels. Nations landsmålsförening.

Gamla möbler, kläder, väggbonader funnos i förmögnare gårdar och bevarades omsorgsfullt, gamla kopparmynt, de mindre kvadratiska, de större rektangulära med kanske 1X3 dm, kant, funnos i många gårdar, skickades däremot vid behov till kopparslagaren i Hudiksvall att förvandlas till kopparkärl. Som student for jag omkring till en del gårdar och uppköpte en hel hop sådana mynt efter vikt och kopparvärde och överlämnade dem till ett museum i Uppsala mot ersättning för omkostnaderna. Omkr. 20 år senare försökte jag göra en ny samling, men nu voro alla mynt och andra antikviteter (t.ex. tennsaker) borta, sålda till kringresande uppköpare. De få personer, bl.a. Ol-Ers-Olle i Edsta, som hade något kvar, ville inte för något pris avhända sig dem. Icke utan övertalning lyckades jag förmå Olle att åtminstone visa mig sina gamla saker, däribland festsalen med långa träbord på bockar och på borden, bänkarna och väggarna runt omkring märkliga bonader.

Endast ett dopnamn gavs åt den nyfödde, åtm. i Högs socken (annorlunda i Harmånger, där jag kände bland andra en Lars-Erik och hans broder Per-Johánn, båda sammansättningarna uttalade ss. Ett ord). De vanliga förnamnen i Hög voro för gossar Jonas, Lars, Olof, Sven, Per, Nils, Anders, Erik och Karl, som »förkortades» till Lasse, Olle, Pelle, Nisse, Ante, Erske, Kalle. Åt flickor gåvos namnen Anna, Inga, Margit, Stina, Lena, Kari, Kersti (med hårt k-ljud), Greta, Brita. – Mansnamnet Johan eller Jonte minns jag icke.

I dagligt tal brukades namnet på gården såsom tillnamnet, t.ex. Jons-Erske, Sakris-Jonke, Lars-Utegåln, Olers-Olle, Lars på Tomta, Kalles-Kersti, Kari-norr i gåln, Pelle på Hönåker. Officiellt brukades såsom tillnamn fadersnamnet med tillagt -son, Erik Ersson, Jon Svensson etc., dock att några släktnamn funnos, de flesta i Hög – såsom kommunalordföranden Högman, f. d. klockaren Höglund, bonden Högström i Åsak samt min skolkamrat vid läroverket Jonas, som tog sig namnet Högberg då han, fullvuxen, började skolan, men bortlade det, då han efter 2 års studier stannade hemma och blev bonde i Hjortsta.

Båtmansnamnen voro av samma typ, namn efter byar som underhöllo båtsmännen; jag minns särskilt namnen Edsta och Lia. I Hög gällde roteringen båtsmän, i Forsa infanteriet. Om den lille mycket krokryggige gamle f.d. båtsman Lia minns jag visan

Gammel-Lia lever än
Sitter i spisen nôn igen
Ögonhåra brinner
Snussnoran rinner
Gammeljacka har han på igen.

Han var supig. En morgon gingo vi barn och räknade hur många gånger han fallit på vägen hem. Vi sågo här och där avtryck av hans kropp i snödrivorna. Han bodde ej långt från vår gård i Edstaberg.

—2E22— Uppgifter ur Forsa, Hög släktregister

13 PER JONSSON LIA, * 27/10 1814, s. t. båtsman Jonas Froland i Tåsta, Hög. G. 17/10 1841. Sjökorpral i Tåsta. † 14/8 1896.
3E5 CARIN ERSDOTTER, * 27/9 1818, d. t. bonden Eric Nilsson i Edsta 3. † 11/12 1902.

Att man och hustru ledde varandra eller ens gingo tillsammans t. ex. på vägen mot kyrkan ansågs opassande. Hon gick alltid ett par teg efter. Hemma kallade hon maken sällan i namn. Han kallades vonn (=vår, underförstått husbonde).

En historia: Lantmätaren bodde hos Lasse i Norregården i Västanåker. Hustrun berättar: »Där såt (sutto) dom å drock (drack) kask på kask (= brännvin i kaffe) på kvällen. Om môran ätter (morgonen efteråt) drack lantmätaren hiskeli mykje vatten, å tänk hä varst kär tå´n, men vonn var en skit hele dan».

Folket var välbärgat, men inga större gods fanns, ej heller sågverk eller fabrik, inte ens mejeri. 8 à 10 kor, 2 hästar var normalt. Undras om Erik Ersson (Jons-Erske) i Edsta hade 20 kor och 3 hästar. Han ansågs vara en av de förmögnaste, rikt gift med en släkting till f. d. klockare Höglund, också han rik hemmansägare.

—1E5— Uppgifter ur Forsa, Hög släktregister

4 ERIK ERSSON, * 4/5 1823, s. t. bonden Erik Ersson i Edsta 1. G. 2/11 1851. Bonde i Edsta 1. † 18/7 1894.
5D18 CHERSTIN JONSDOTTER HÖGLUND, * 7/3 1826, d. t. klockare Jonas Höglund i Kungsgården, † 20/4 1904.
ERIK, * 5/3 1854 6.

Ingen fattiggård fanns. Två fattiga funnos, socken-Anna och Hjorstjanta. Båda gingo på socknen, d.v.s. underhöllos ett visst antal dagar hos varje bonde, beroende på hemmanets storlek – husmän voro fria från detta – och flyttades därefter till nästa gård. Förmodligen åtgick ett år, innan någondera återkom till samma gård. Socken-Anna låg ständigt till sängs och fick åka mellan gårdarna. Jag minns henne åtminstone en gång liggande i vårt kök på den tid då Far ägde ett hemman i Åsak, och jag kan ännu höra hennes hackiga och skrikiga röst. Hjorst-Jante var arbetsför, men inbunden och något svagsint, kunde inte förmås till något arbete, vanligen vedhuggning, om han inte fick snus till mullbänk, d.v.s. snus lagt innanför nederläppen, hans enda njutning i livet. Inga tiggare funnos, på den tiden ansågs det vara mycket skamligt att tigga. Någon gång kom väl en utsocknes tiggare, s.k. påstrykare, dock sällsynt. Jag minns, att vårt hem fick besök av en oförskämd sådan, och att Far med käppen körde honom ända utanför grinden.

Mat, dryck och kläder
Folket levde av jordbruk och boskapsskötsel och hade enkla vanor. Från staden skaffade man sig kaffe, socker, russin, mandel, fiker = torkade plommon, och storfiker = fikon, samt kryddor såsom kanel-barsk (-bark) och peppar. Njutningsmedel voro brösocker (=bröstsocker) och träaker (=lakris).

(Här må inflikas en till synes skämtsam men alldeles riktig regel för ords tonvikt: I enkla ord ligger tonvikten på sista stavelsen, vid sammansättningar drages tonvikten tillbaka: exempel cegár, cégarstómp. Detta gäller även om ovan anförda ordet kanelbarsk, man sade kanél, men kánelbársk. Man sade ock prädigstól, men prédiktstolspsálm. Märk att ord med tonvikt på sista stavelsen äro långods från främmande språk. Ett och annat dylikt ord är åtm. i Hälsingland så införlivat med vårt språk, att även tonvikten ändrats, så i ordet ápril, icke april).

Superi florerade icke i Hög. Vid gästabud var det dock en hederssak att brännvin bjöds rikligen, ofta mer än gäster tålte. Andra drycker minns jag icke, utom hembryggt öl, detta naturligtvis till julen. Vardagsdrycken var hembryggt svagdricka. Unga män, på färd lördagskvällar till bogäspe eller vid andra samkväm på lördags- och söndagskvällar, medförde väl stundom »ett kvarter» eller »ett halvstop» brännvin. Kärlet såg ut som en damejeanne nu för tiden. I vardagslag var man »helnykter», för att begagna en nutida term.

Den dagliga kosten var föga omväxlande, kokkonsten stod lågt: till frukost potatis jämte stekt salt strömming. Salt sill ansågs bättre, men var mindre vanligt, troligen dyrare. Den kallades spike (n)-sill då den åts rå. Strömmingen köptes ofta färsk från fiskare, vilkas båtar lågo nedanför den nedersta bron över kanalen i staden, rensades (detta kallades gila strömming) på hemvägen i någon skogsbacke och saltades vid hemkomsten.

Till middagen åts salt kött eller salt fläsk jämte potatis, kanske även någon välling. Till kvällsvard gröt och mjölk, gröten av kornmjöl eller korngryn. Gröten serverades i stort glaserat fat av stengods, mjölken på porslinstallrikar, fordom troligen tenntallrikar eller kanske i små träskålar. Var och en tog med sin träsked gröt ur fatet, tog mjölk därtill och åt. Stundom då mjölk saknades (korna var i fäbodarna) lades en smörklick i ett hål på gröten. Var och en doppade i tur och ordning grötportionen, som han tog med skeden, i det smälta smöret och åt. Inte värt att bryta turen i grötfatet! Då fick man maningen: »håll jämnan mä skigången». Havre såldes eller användes till hästarna skulle jag tro. Jag minns än, hur Lias Lasse, på dagsverke hos Far, efter kvällsvarden sträckte ut benen och rapade flera gånger. – Mössan satt på huvudet hela dagen, inne såväl som ute. Då bordsbönen lästes, tog man av den, men satte den ofta nog på den igen medan man åt. Det berättas om en skomakare, beckig där bak, att då han steg upp från bordet, han sökte, men fann inte sin rödluva, som han suttit på medan han åt. Under mycket nöje från de andra fick han veta, att hon hade fastnat i becket på byxorna baktill.

Om somrarna höllos korna i fäbodarna. Man hade möjligen en ko hemma för att hava någon sötmjölk till matlagningen och till kaffegrädde. Man samlade i stället under våren mjölk, som bereddes till tjockmjölk (tätmjölk) och förvarade den i källaren. Hur tjockmjölken allra först på våren tillreddes, fick jag aldrig veta. Det hölls hemligt och fick läras ut endast av en äldre till en yngre. Jag hörde aldrig talas om tätörten (pingvicula) såsom medel. Men så snart man fick veta, att tätmjölk fanns, gick man dit med en skvätt grädde eller sötmjölk och utbytte den mot en lika stor skvätt långmjölk. Sedan slog man i sötmjölk (troligen skummjölk) och hade sedan tjockmjölkstillverkningen i gång. I vårt hem förvarades tätmjölken i ett stort förtennat kopparkar i källarsvalen. Tjockmjölken var i början välsmakande, men surnade småningom och blev mindre aptitlig.

Från mitt föräldrahem skickades alla tre korna till fäbodarna och mor höll hemmet med kaffegrädde genom att samla grädde på buteljer, som jag nedsatte, d.v.s. gömde i mossan i Svarthål, en rikt givande källa på omkr. ½ km. avstånd hemifrån, något hitom Norrberge på vägen till Lintjärn. Denna källa gick öppen hela vintern och man såg vattnet porla därnere. Vattnet föreföll rysligt kallt under sommaren, men nästan ljumt på vintern. Grädden surnade icke i den kylan. Västanåkersbönderna, 1 km. från källan, skaffade sig »sprängvatten» =vattenledning därifrån, i det att de anlade en damm vid källan och ledde vattnet hem genom borrade trästockar på frostfritt djup. Trästockarna borrades igenom med en lång borr, hålen gjordes koniska i ena änden, stockens andra ände avsmalnades till konisk form och så stacks den änden i det koniska hålet på nästa stock, så att det vart vattentätt.

Säregen mat var gammelost, surströmming och fårbogar, skämtsamt kallade »fårfioler», utmärkt väl lämpade till matsäck.

Jordbruket gav brödfödan

De sädesslag som odlades voro korn och havre, den senare mest till avsalu. Av den förra fick man torrt bröd, hålkakor, vilka för att hålla sig torra, träddes upp på störar hängande i krokar under taket inne. Råg odlades blott för husbehov, som var litet, då rågkakor, oftast halvtjocka, mjuka, endast voro högtids- och kalasmat. Vete odlades icke alls, d.v.s. en enda gång, i mitt liv den första, såg jag vete, troligen blott på försök, växa på en åker under min barndom.

Kålrötter och huvudkål odlades på den del av åkern som låg närmast hemmet. Visserligen såg man vid flertalet gårdar en trädgårdstäppa, men där i gräset växte blott några krusbärs– och vinbärsbuskar, alla med små bär. Ett och annat vildäppelträd fanns väl där, till nöje och njutning för barnen. Brunkörsbär minns jag inte annorstädes än hemma. Och klimatet var dock inget hinder för trädgårdsodling. Prosten Aurivillius i Forsa hade en stor trädgård med ädla fruktträn och vackra blommor, t.o.m. bin, men kupornas bänkar stodo med fötterna i vattenrännor för att hindra myror att komma upp och taga honungen. Och domaren Schlyter, som flyttade in i Hög kort tid efter min tid där, anlade en stor fruktträdgård på sydsluttningen av sin gård, Utigåln i Åsak.

—3P1—Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister

ADOLF AUGUST AURIVILLIUS, * 22/2 1804, s. t. professorn Per Fabian Aurivillius. Infl. 1848 fr. Uppsala. Bror till Prost. E. W. Aurivillius, Prästgården. † 22/1 1887

—10Z6— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister

(C67) CARL OSCAR SCHLYTER, * 4/7 186, s. t. Juris professor C. J. Schlyter, Uppsala. G. 16/10 1871. Infl. fr. Hudiksvall 1886. Häradshövding i Åsak 4, Hög. (Högsgård). Fl. t. Hudiksvall 1905
(D51) AMALIA AUGUSTA VILHELMINA WAHLBERG, * 26/5 1837 i Ripsa, Sörml. Tid. g. o. änka. † 29/5 1902
(A8) CARL GUSTAF EKHOLM, * 19/11 1862. Styvson
ANNA MARIA KRISTINA SCHLYTER, * 1/9 1872

Anders Norin skriver utanför den här artikeln följande:

Anders Norin skriver angående häradshövding Schlyter

I JO:s ämbetsberättelse för 1898 finns en redogörelse för hur häradshövding Schlyter (du skriver om honom under avsnittet om Hög) blev åtalad av JO för att ha vägrat nämndemannen Erik Larsson (min farmors farfar) att sitta med i rätten vid tinget 1897. Han blev anmäld till JO av riksdagsman Per Olsson i Åsak. Det skrevs en del om detta i Hudiksvallsposten vid den här tiden. Både Per Olsson och Schlyter publicerade sina inlagor till JO i tidningen. Det kan tyckas handla om en formalitet, men man kan ana att det nog fanns även annat i bakgrunden. Schlyter dömdes av Svea hovrätt för tjänstefel och HD ändrade inte domen, vilket framgår av ämbetsberättelsen för 1900.

Läs JO-1898.pdf
9910K Visa som HTML Ladda ned

Däremot hade vissa bönder i Edsta (förmodligen lika med andra byar) var sin täppa, alla liggande intill varandra, östligast i byn, norr om landsvägen, väl skyddade mot nordan och njutande södersol, där humle odlades. Jag minns än huru på våren humlestängerna nedstuckos bland de spirande humlevindorna, huru dessa snodde sig efter stängerna och såsom gåtan säger gingo längre än vägen räcker, bildande täta snår av slingor däruppe samt hur humle-nopporna skördades på hösten och sedan vid bryggning av svagdricka och julöl. Till julen bereddes mycket mat. Kom man in på en gård så där strax före jul, måste man smaka på maten och prova julölet för att inte »gå ut med julen».

Handkvarnar såg jag – dock aldrig i bruk. Säden maldes av bonden själv på skvaltkvarnar om hösten. Edsta by hade sina kvarnar, Dalkvarnarna, i en mindre å, som rann från Överbotjärn och bildade en fors, där 6 à 8 kvarnar voro byggda efter varandra. Ovanför forsen var en stor damm anlagd. Vid en annan fors i Gia fanns t.o.m. en såg…

I varje kvarn voro nog flere delägare, som malde efter varandra. På förhand var säden eller maltet väl torkat i bastun. Till kvarnen medfördes matsäck för flere dagar eller så länge malningen beräknades räcka. Även eld medfördes i form av glödande kol i dosa. Man hushållade med tändstickorna, på den tiden omkr. 1 dm långa, svavlade i nedre ändan. Fosforstickor i små papperscylindrar började användas först i min ungdom. Eld i kvarnkammarens stora spisel fick man genom att blåsa på kolen och lägga på blånor eller något annat lättantändligt.

Kvarnen var enkel. Den lodräta grova kvarnstocken var försedd med (minst) fyra snedställda vingar, liknade en propeller. Vattnet rusade genom en heltäckt ränna och träffade vingarna på ena sidan av stocken, varigenom denna vreds omkring. På dess övre ända vilade den övre kvarnstenen och vreds också då omkring. Man malde på hösten, sedan höstregn ökat vattentillförseln. De långa mörka nätterna voro nog rätt kusliga för den ensamme mjölnaren, som inte var fri från tro på tomtar, nissar, skogsrå och dyligt. Jag hörde talas om pojkar, som satte ett brinnande ljus på en träbit flytande i kvarndammen, varav mjölnaren skrämdes hem från kvarnen. I mörkret såg han blott ljuspunkten, som kom allt närmare.

Tyg till kläder tillverkades hemma.
Vävstol fanns nog i varje gård och var i gång på logen eller loftkammaren om sommaren, om vintern inne. Man vävde vadmal och linne. Ullen av fåren spanns, likaså linet. Kvinnorna sutto vid spinnrocken eller vävstolen, så fort hussysslorna voro undanstökade. Medan karlarna på förmiddagarna voro ute, om vintern i skogen, om sommaren på åker och äng, samlade sig kvinnorna i byn ofta med sina spinnrockar i någon gård för att spinna, dricka kaffe och prata. Det gick bra att prata och skvallra, medan man spann. Under mera spännande historier stannade nog spinnrockshjulet. Att så gå till varandra kallades att gå med rock (spinnrock!) och uttrycket brukas än i dag om kafferep, ehuru spinnrocken icke medtages, kanske inte ens användes hemma, utan står undansatt på vinden.

Helsingland är berömt för sin linodling, fordom även för det fina jämna linnegarn som såldes på marknader söderut. Naturligtvis odlades lin även i Högs socken, säkerligen vid varje gård. En del skördades vid blomningen, ty därav blev det finaste garnet, men del mesta fick stå till frömognaden. Vid skörden rycktes linet med rot ur mullen och buntades i små kärvar, så pass stora, att man kunde nå om den med båda händerna, och hemfördes. På en lång bänk, i mitten försedd med en kam av omkring 1 dm långa stålnålar, så tätt sittande att fröhusen icke sluppo igenom, satte sig två karlar grensle, slog kärvarnas toppändar växelvis genom nålarna och drogo åt sig, varvid fröhusen sletos av och sedan samlades för att krossas och fröna användes på nytt utsäde eller säljas. Sedan fördes kärvarna åtm. från alla byarna på norra sidan av socknen, till Lintjärn, där varje bonde hade sin linstad = plats där stenar och stockar voro upplagda på stranden. Linet (kärvarna) lades i vattnet, därovanpå stockar, överst stenar för att hålla kärvarna under vattenytan. Sedan kärvarna legat någon tid, kanske 14 dagar, för att »rötas», d.v.s. kärnan i stråna bli mör, togs linet upp, kördes hem och kärvarna sattes upp på gärdesgårdar till torkning, varvid toppändarna delades, så att kärvarna redo grensle. En svår stank spreds härunder vida omkring. Därefter följde klyftning (skäktning). I spetsen på kanske 2 m. lång stång, klyftan, var med gångjärn fästad en träkäke 3 à 4 dm. lång vänd nedåt. I gapet infördes små lintåttar, underkäken klämdes till och man drog linet igenom, hållande ömsevis i rotändan och toppändan, varigenom märgen avlägsnades. Sedan skulle linet häcklas = kammas. Häcklan var en bräda med en mängd tinnar mittpå och hål i båda ändar. Den hölls med vänster hand och fot, den högra handen drog linet genom tinnarna. Avfallet kallades på hälsingemål to = blånor (o-ljudet uttalat som ordet ko) och dugde till sämre och ojämnare garn för grövre linneväv, blaggarnsbyxor, och till tågvirke. Härefter var linet samlat i tåttar, färdiga att lindas på spinnrocksuppståndaren (rockhuvet) och spinnas, varvid ofta tävlades mellan kvinnorna om vem som spann det jämnaste och finaste garnet. Detta var i min ungdom. En tid senare var det nästan slut med all linodling, bekvämare att köpa tyg till kläder, ännu bättre, färdiggjorda kläder. Numera odlas lin ånyo, men bearbetningen åtm. till garn sker maskinmässigt. I Forssa socken finns vid vattenfallet i Lund ett linspinneri med stor tillverkning.

Vadmalet och linneväven förvandlades till kläder genom sockenskräddaren. Han hade verkstad hemma, man lämnade dit tyget, gick dit och provade en gång och fick sen hämta kläder och överblivet tyg. Ur en väv som mor vävde fick jag tyg till en sommarkostym, gick till skräddare Per Sandin och fick tillklippt och sydde kostymen själv hemma. Jag var väl 10 à 12 år gammal. Skräddare Sandin bodde i Tåsta. Han ambulerade också, men hade ingen gesäll och liten packning (pressjärn och presstock) när han kom till en gård för att sy kläder, årsbehovet för folket i gården, drängar och pigor inräknade. Jag minns hur han allra först måste krympa vadmalet, innan han började klippa och sy.

Pressjärn, Huskvarna nr. 2 vikt 9.6 kg. Skräddarnas ”Rols-Royce”
Föregångaren Huskvarna Nr. 1 vägde 10,4 kg. det var för tungt

—4C18— Uppgifter ur Forsa, Hög släktregister

(X19) JONAS ERIKSSON SANDIN, * 24/8 1838 i Hälsingtuna. G. 1854. Skräddare i Tåsta, Hög. † 2/5 1902.
9 KARIN LARSDOTTER, * 23/8 1842, d. t. husman Lars Persson i Tåsta. † 6/2 1916.
MARGTA, * 4/6 1864                                        3C11
LARS, * 13/2 1866                                           19.
HELENA, * 24/10 1869                                     10G24.
ERIK, * 19/5 1883                                           20.

Liksom skräddaren ambulerade även socken- eller by-skomakaren från gård till gård och sydde årsbehovet av skor, dels vanliga, dels näverskor, så kallade, emedan en eller flera näversulor lades innanför yttersulan, detta för att hålla fukten ute och göra skorna varmare. Man skilde också på beckströmsskor och pliggade skor. Stövlar minns jag inte ss. Vanliga, det var mest skor och halvhöga kängor som brukades. Jag minns än skomakaren sittande i bryggstugan hemma hos oss på sen medförda trebenta skomakarstol och med disken framför sig och alla verktygen därpå uppradade samt en glaskula fylld med vatten hängande från taket framför talgljuset för att koncentrera dess sken på den fläck av skon där han arbetade. Sulläder köptes från staden, ovanläder erhölls av skinn efter slakten hemma, som lämnats till garvning hos garvare Åhs, boende vid Lillfjärdens n. v. hörn där Hornån faller ut. Skinnen slutbereddes av skomakaren, som värmde och smorde dem framför brasan, så att det ångade av dem. Jag kan ännu i minnet se röken. Ett T-format järn med träskaft, vars skaftända sattes o armhålan, fördes över skinnets yta för att ta bort ojämnheter och göra skinnet mjukt och smidigt. Skor gjordes åt hela familjen för året, varvid åt barnen gjordes i växten. Även seldon reparerade han. Läderremmar till skorna gjorde skomakaren på följande sätt: På en cirkelrund smorläderbit, kanske 1 dm. i diameter, skar han ut en begynnelseända till remmen, stötte fast kniven i brädan, varå eljest lädret tillskars, höll prässad mot kniven en trästicka, med ett hak i ändan, så djupt som lädret är tjockt och så brett som remmen skulle bli bred, och drog i den lösa ändan. Läderbiten snurrade och blev allt mindre och remmen allt längre. Dylika remmar försökte jag nog göra själv, när en skorem blev avsliten.

Här må tilläggas, att vi barn icke sleto skor så mycket. Om vintern nötas ju skor föga i snön, utom när man går i skarsnö, och om sommaren gingo vi barn alltid barfota. Visst voro vi mycket ömfotade de första dagarna, men fingo snart så härdade fotsulor, att vi kunde obesvärat gå bland ris, stenar och stickande barr i skogen. Värst var det att gå på sädesstubb på eftersommaren. Man måste då gå med släpande steg, för att icke stråna skulle sticka in mellan tårna, där skinnet icke var härdat. Visst stötte man stundom hål på en tåspets mot en sten, men med en tuta på tån sprang man nästan lika bra som eljes och såret var snart läkt. Och vad det var lätt att hoppa och springa. Jag minns en stor sten utanför Stellus, där Fredlunds bodde. Vi barn brukade i tävlan ta sats och söka hoppa över den stenen, och jag känner än i kroppen, hur man svävade i luften. Osh så trevligt det var att kunna gå var som helst, särskilt i vatten med uppkavlade byxor. I »Norrepuss» kunde vi gå ut på tuvor och söka fjolårstranbär, Oxycoccus palustris. – Med att gå barfota lade jag nog grunden till min ovanliga hälsa.

Edsta by

Här må på förhand erinras om titeln på denna bok, ity att i beskrivningen ingå en hop utvikningar från ämnet, föranledda av gamla minnen.

På 1870-talet gick laga skiftet över socknen, verkställt av kaptenen och lantmätaren Per Sjölund, och gårdarna i byn spriddes.

Från Sjölunds konceptkarta skaffade jag mig en kopia över Edsta, sådant det var före skiftet och jag har så gott jag kunnat ritat av kartan.

Av kartan framgår, att i Edsta lågo gårdarna förr i rad vid sidan av landsvägen, de till varje gård hörande härbre, snickarbod o.d. vid norra sidan, tillsammans bildade nästan en gata, längre upp funnos smedja och bastu. Utanvidsfolket var hänvisat till stugor spridda längre upp på höjderna norr om landsvägen. Marken däremellan var stenig gräsvall, lämplig betesmark för böndernas får. Den kallades bylöten.

Böndernas hus, i regel tvåvånings, rödmålade med vita fönsterposter (knuterna röda) voro alla utom en gård byggda i fyrkant omkring en stor gårdsplan, som sluttade något mot söder. På norra sidan stod barstugan, som föga var inredd med hög bro och var föga möblerad. Jag minns hur på en barstuga fönstren voro bemålade med utifrån synliga stolskarmar.

Loglängan på gårdens södra sida kunde anses ha tre våningar. Den understa med jordgolv och rätt högt till taket på grund av markens sluttning, innehöll körredskap, slipsten, hästvandring för tröskverket, svinstia, fårhus m.m. Mellanvåningen, liggande något högre än gårdsplanen, innehöll fähus (fäx), stall, logar. Uppför en något sluttande bro, genom inkörsporten från gårdssidan kördes hö- och sädeslassen in på logen. Höet och, efter tröskningen på logen, även halmen kastades upp i tredje våningen genom ett stort fyrkantigt hål i takets mitt. Planen av Jon-Svens gård, ritad här nedan ur minnet, och därför med blott närmelsevis riktiga proportioner, visar hur en bondgård var inredd.

Östra längan var boningshuset. Dess lilla mellankammare var husbondfolkets sovrum och där fanns den väggfasta tvåmanssängen, bäddad med skinnfäll om vintern, stundom med både över- och underfäll.

Det största rummet kallades Inne och dit samlades alla vid måltider och under mörka höst- och vinteraftnarna. Där tillreddes mat, där sydde och spann man eller stickade strumpor, där reparerades kläder, allt vid den flammande brasan sken om kvällarna. Även här fanns ofta en tvåvåningssäng i det nordöstra hörnet. I det sydöstra fanns spiseln bred och låg (c:a 3 dm. över golvet) med järnhäll utom i själva eldstaden och med en tegelmurad kupa, som stöddes i ytterhörnet av en järnstång. På kortsidan av spiseln voro två krampor inmurade i tegelväggen, vari grytkroken var rörligt upphängd på tappar, som passade i öglorna på kramporna. På kröken i grytkrokens spets hängdes grytan och denna svängdes in över elden vid kokning. Elden underhölls av långa vedträn och brann mest hela dagen – åtminstone under vintern. I olika gårdar var bakugnen byggd inne, än i bryggstugan. Den s.k. pannmuren, som väl hällre längre bort heta murpannan, eftersom den var en inmurad kittel, vari sörpe (en blandning av slösäd, sådor, hö och halm) kokades, var placerad än i bryggstugan än i fäxet (fähuset), varest kor och kalvar även smågrisar under vintern hade husrum. I fäxet voro korna ställda i två rader med huvudet mot väggen i var sitt bås. I mitten en gång begränsad på båda sidor av en ränna »trôfall», vari gödseln föll och denna mockades d.v.s. föstes ut genom vindögon på gödselstacken utanför väggen. Genom två små oftast gulskimrande fönster inföll sparsamt med ljus i fäxet. Att det luktade kospillning är självklart, och mjölken måste alltid silas för att avlägsna åtminstone de för blotta ögat märkbara föroreningar, som tillkommo vid mjölkningen. »Sprängvatten» = vattenledning saknades i Edsta by.

Till varje gård i byn funnos följande uthus: Häbbre, smedja, bastu, snickarbod. Häbbret, med svale framtill, var byggt på ½ à 1 m. höga grova träpålar och trappan, fästad med gångjärn vid sin övre ända, hölls uppfälld, då den icke användes, detta för att hindra råttor att komma in. Där förvarades säd, mjöl, mjöl, gryn, ärter, torkade fårbogar, torrsaltat fläsk m.m.

Smedjan och bastun, båda eldfarliga, stodo på längre avstånd. Bastun hade i mitten en stor ugn och på vardera långsidan en bred lave, varpå säd och malt upplades för att torka före malning. Jag minns knappt skorsten, röken gick ut genom gluggar på kortsidan mitt emot dörren. Dubbla dörrar med svale emellan. Till bad (finsk bastu) brukades den icke. I smedjan smiddes hästskosöm, beslag till åkdon, seldon, kälkar och slädar, t.o.m. hjulringar såg jag påsättas. På höstkvällarna hörde man hammarslagen och såg gnistorna flyga ur skorstenarna. Gåta: liten, liten fågel röd; bäst han lever är han död. (Eldgnistan). Varje bonde var mer eller mindre skicklig i att smida och snickra. Snickarboden var stundom, såsom sagt, byggd bredvid häbbret, stundom var rum härför i själva gården, så på Tomta, där även svarvstol fanns, samt hos Jon Svens.

Bönderna i Edsta voro skötsamma och välbärgade utom Jon Svens bonde, som hette Jon Svensson och sades vara supig. Han lärer ha haft till ordspråk: »Vad jag samlar super jag upp och håller huset med råttor och regn». (märk allitterationen!). Han måste också till sist gå ifrån hemmanet och bodde sedan i Kungsgården. Hans lilla flicka började gå på ett sätt, som jag aldrig sett förr eller senare. Flickan ställdes i en konisk korgställning utan lock och botten, den vidare öppningen nedåt och flickans armar nående över kanten. När hon ville flytta sig, lutade hon sig över ringens övre kant och då åkte korgen över golvet, medan flickan gick inuti.

Jonsgårdsbonden Erik Erssons dräng Anders intresserade oss barn särskilt. Han bodde i östra ändan av »barstugo» i oeldat rum även om vintrarna och spelte fiol för sig själv om kvällarna i mörkret. Vi barn brukade ofta stå utanför på vägen och lyssna. Han var den som brukade gå i spetsen och spela en gånglåt, som ekade så grant, när byns unga män på lördagskvällar om sommaren med icke hastiga men långa »lidande» steg tågade till fäbodarna för att hälsa på stintorna där. Närmare bovallen spelades en gånglåt igen, så att stintorna kunde höra och av spelet i förväg veta, vilka »pojkar«, som kommo. Marschen var igenkänningstecken. Efter framkomsten tågade drängarna i flock från stuga till stuga och avlämnade i var och en, en dräng, som lade sig påklädd bakom stintan. Detta var nog ett slags frieri. När en dräng tillfrågades hur det gick, svarade han: «Om Gud vill, så vänder hon sig rätt«. Någon otukt bedrevs aldrig, men det ansågs skamligt för en flicka att inte ha någon nattgäst. Då var det något fel med henne. Oäkta barn voro ytterst sällsynta och flickan blev utskämd för all sintid. I Högs socken hörde jag blott talas om en enda ogift kvinna, som hade oäkta barn, avlade med utsocknes kringstrykande personer. Seden att ligga hos flickor lördagsnätterna fortgick året om i Edsta.

Söndags f.m. på fäbodvallen tillbragte drängarna med att spela kort, och på eftermiddagen blev det dans. En gång hörde jag på Överbo fäbodvall Näckens polska, spelad i polsketakt, till dans.

Förutnämnde Erik Ersson hade 15 à 20 kor (de övriga i byn 6 à 10) och 3 hästar tror jag (de andra högst 2) hade väl då och 2 drängar och 2 pigor. Han jämte hans släktingar klockar-Olle Höglund i Holm och några andra bildade ett särskilt parti på sockenstämmorna. Han var också medlem av skolrådet, tror jag, men Far tyckte inte just om honom.

Om Jon Svensson har jag skrivit. Erik Larsson i Utigåln kände jag föga. Olers-Olle, Ol-Jonsa var inte lat men långsam liksom hans häst. Olle körde alltid i gående och gick alltid själv bredvid lovagnen eller kärran, även om han körde tomt (i tomme) – kanske för att spara hästen, – tuggade snus, på Högsmål «lade mullbänk«, förlorade snart sin hustru och därefter sin unge son i skolåldern, gifte om sig bortåt 70-årig med en ung husmansdotter och fick med henne två barn, såsom jag såg då jag för omkr. 25 år sedan besökte honom i avsikt att få köpa eller låna hans ärvda mer än 100 år gamla brudgumsdräkt för Nordiska museet – båda delarna misslyckades – samt se hans gamla väggbonader och bonader eller dukar all lägga på bord och bänkar vid gäspe = gästabud, dock naturligtvis icke vid bogäspe = besök av boende = fäbodarna.

Sakris- Jonke var på min tid ogift liksom hans syster Anna, och de skötte hemmanet jag tror ensamma. Han var fetlagd, jämntjock och dog av »slag» vid medelålder. En gång då han och jag gingo tillsammans räckte han ut sina händer och sade: »titta, så mina händer ä sôllen» (svullna). Systern gifte sig visst senare.

Fars ende verklige vän var kyrkvärden Ol Svensa på Tomta. Om sommaren fiskade de tillsammans med not i Bromsvallssjön. Jag var liten då, men minns än hur de efter hemkomsten delade fångsten på det sättet, att ideligen två likvärdiga fiskar togos en med var hand, och kastades i två högar, en på var sida. Efter sorteringen vände den ene sig om, den andra lade en fisk mellan högarna och den bortvände mannen fick välja huvudet eller stjärten.

Den fisk som fångades var gäddor, abborrar och mörtar. Ol Svensa var tystlåten, men hade ett så gott vänligt leende. Han hade en syster Karin, som var låghalt, och en yngre son Lars, ett på år äldre än jag, min lekkamrat. Ol Svensa tillbragte mycken tid i smedjan och snickarboden och var nog ett ingenjörsämne, som aldrig fick utbildning. Han fick pris på utställningen i Hudiksvall för ett vattenuppfordringsverk i ladugården. Min far förmådde honom att utställa modellen. Brunnen i ladugården var mycket djup, och därur skulle allt vatten för folk och fä tagas. Ol Svenssa tillverkade ett stort kar med lucka på gångjärn i botten. Luckan öppnades uppåt. Det stora karet sänktes ner i brunnen, luckan trycktes upp av vattnet, som fyllde karet. Medels utväxling genom kugghjul vindades karet lätt, om än långsamt, upp och bottenluckan pressades ner, så att det blev tätt i botten. I bäcken, som rann mellan Edsta och Åsak byggde han ett linberedningsverk för vattenkraft, troligen med överfallsvattenhjul. Detta drev dels en väldig trähammare/stamp, där märgen i linet krossades, dels på gemensam axel fästade långa träsvärd, som snurrade runt. På sidan om dem fanns en träkant, över vilka lintotten hölls, så att tröskvärden med stor hastighet slogo bort tottarna och märgen föll bort. (Se äldre film – film 2.)

—3E8— Uppgifter ur Forsa, Hög släktregister

3Z5 OLOF SVENSSON, * 18/3 1811, s. t. bonden Sven Olsson i Åsak 3. G. Kyrkvärd o. bonde i Edsta s 3. † 30/7 1898.
6 BRITA LARSDOTTER, * 8/9 1811, d. t. bonden Lars Persson i Edsta s 3.† 25/11 1884.
KARIN, * 8/6 1836. † 13/7 1892.
LARS, * 26/3 1851 11.

Om bondens arbete

En bondes arbete är mycket omväxlande från årstid till årstid och ändå en ständig upprepning från år till år. Året började med skogshuggning, dels till ved, dels till timmer, när sådant behövdes. Klädsel, sockor och knäbyxor var lämplig i snön. När snön var djup gick man med drögor (på norska trygor), t.o.m. hästar sades förses med drögor vid djup snö. Skidor brukades inte. Av den tidigare nämnde Jon Persson i Tåsta fick jag en gång ett par drögor som var märkta med årtalet 1808, mycket slitna (avrundade kanter och hörn) men fullt brukbara. Med dessa drögor fastbundna under fötterna sjönk man inte så djupt ner i lös snö.

Timret (veden) kördes hem på kälkar, av vilka den bakre hade mycket längre medar och bands orörligt fast vid lasset, vilket vilade större delen av sin tyngd på bakkälken. Den främre hade »lekan». Ordet antyder dess vridmöjlighet runt en sprint i underlaget.

Veden togs på närmaste skiftet, där varje bonde hade sitt skifte och där var skogen tämligen uthuggen. På allmänningsskogen tog varje bonde vad han behövde, och på denna skog togs väl ock veden för skolan. Hemkörning av skolveden gick i tur från by till by tills årsbehovet för varje år var fyllt. Jag minns hur lassen kommo fram till vår vedbacke, hur timmerhögen blev allt större, hur timret luktade och hur roligt det var att söka tuggkåda. Sådan kåda sökte vi eljest i skogen. Den fanns på barken skadade granar och det var en viss konst att få kåda lämplig att tugga. För färsk klibbade den vid tänderna och kallades gôrkåda, för gammal var den spröd och hängde icke samman utan smulade sig. Lagom gammal blev den sammanhängande och skär i färgen och tuggades med nöje av oss barn och bidrog till att hålla tänderna rena.

På våren, sedan snön smält, kommo utanvidsmännen och höggo sönder veden, och detta åliggande gick i tur mellan byarna. Jag kan i andanom se 3 à 5 man stå längs en stock och hugga var sin skåra intill mitten, sedan vända stocken på andra sidan och hugga lös bitarna. Jag ser spånorna hoppa och hör trumningen från yxhuggen.

Fram på vårsidan kördes gödseln ut på åkrarna. Gödselstackarna vette regelbundet mot söder för att tina upp i vårsolvärmen. Kanske ett par tre lass medhunnos på dagen, då ägorna före skiftet lågo splittrade på långa avstånd från gården.

Sedan kom vårbruket och sådden. Man körde alltid »enbett» (med en häst), även om två hästar funnos, utom vid plöjning av gräsvall. Sådden skedde för hand, jag minns ingen såningsmaskin från min ungdom. Även plöjning av gräsvall kunde enbett köras, om man använde en plog från äldre tider, vilken hade en lagom lång kniv vågrätt utstående på plogen. Man vände då plogen på sidan och ristade först med kniven en remsa i gräsvallen och plöjde sedan. Tiltan, uppskuren i kanten, skilde sig lättare från underlaget i gräsvallen.

Kraka (korna), som aldrig under hela vintern varit utomhus, släpptes nu ut och voro första dagen vilda av förtjusning. Särskilt häpna voro naturligtvis de under vintern födda kalvarna och lammen, som nu för första gången sågo dagens ljus, solen. De stannade i dörröppningen och fnyste och sen kesade (galopperade) omkring med svansen i vädret, till vårt stora nöje.

Snart nog skedde boföringen, kornas flyttning till fäbodarna, där varje hemman hade sin stuga, sitt fähus och sin stinta att sköta korna, göra smör, ost och messmör. (Läs om fäbodar i Hög) Avfärden var en glad händelse för alla deltagarna, korna gingo villigt den stundom milslånga färden till de kända markerna, far i huset fraktade »lovagnen» med diverse husgeråd, bland annat mat såsom bröd, fläsk, ärter, salt sill eller strömming samt grovt salt, kallat sleke (uttalat slekje, trol. av slicka) åt korna. Fäbodstintan bar i band om livet en mindre väska eller påse, kallad slekjetaskan, fylld av salt till korna, då hon jätade = följde korna på betet och vaktade dem. Vilddjur funnos icke. Min farmor † 1878 vid 75 års ålder, berättade för oss om vargar i hennes ungdom, hur de kunde komma ända upp till förstubron i hennes föräldrahem.

Tiden med sådden och slåttern sysslade bönderna med diken, gärdesgårdar (hagar på häls. mål), kanske ock körning på förtjänst, d.v.s. frakta virke från Högen i Bergsjö till staden eller viktualier från staden till Härjedalen. På den lätta vagnen sades en häst kunna draga upp mot 1000 kg. I regel voro dock hästarna utmattade, magra efter vårbruket och fingo gå lösa i flockar och beta på skogen närmast bygden. Ingen hingst fanns i socknen och ingen hästavel bedrevs. Hästar köptes från Norrland eller Norge, medelstora, ganska starka och uthålliga.

Den tid då far ägde hemmanet i Åsak hade han häst och stall för honom i uthuslängan. Denna hästs läraktighet prövade jag genom att först hosta och en kort stund därefter ge honom ett lätt piskrapp för att påskynda farten. Det behövdes inte många övningar, förrän hästen började trava bara jag hostade.

Jag var inte gammal (kanske 10 à 12 år) när jag först började betsla och sela hästen. Det var bara obehagligt att med tänderna hålla halsdelen av betslet och sträcka mig på tå för att pilla i betslet i munnen på honom, sedan med ett grepp i pannluggen draga ner huvudet för att föra övre delen av betslet över hans huvud. Hur jag orkade kasta selen over ryggen förstår jag inte, men nog gick det att få på selen och spänna fast remmarna. Farligast tyckte jag var att spänna svansremmen, »rumpbandet», men hästen var from och förstod nog hur liten jag var.

En afton hade jag glömt att flytta tjuderpålen åt hästen på Ballraholmen. När jag på morgonen kom för att flytta honom, hade han gnagt den cirkelformiga fläcken så nära marken att den lyste på långt håll. Jag minns än hur jag tyckte synd om hästen, och hur ledsen och förargad jag var över min glömska.

Åtminstone en gång körde jag ensam »på förtjänst» ett lass bräder från Högen hem för vidare befordran till Hudiksvall. Folk vid sågen lastade åt mig. Ilsbobackarna voro långa och branta. I utförsbackarna bromsade jag genom att sticka en käpp mellan framhjulets ekrar, hålla fast ena änden och stödja den andra mot lassets undersida, så att hjulet släpade på vägbanan. I uppförsbackarna kunde hästen vila därigenom att en kort stång, fastgjord på bakaxeln släpade i marken och tog spjärn mot vägen när hästen stannade och lasset ville gå bakåt.

Efter den 1 juli började slåttern. Höet slogs för hand med lie fästad vid ett »liorv». Den övre breda delen hölls tryckt mot vänstra överarmen, vänstra handen omfattade knappen på den långa vid orvet självvuxna pinnen, den högra om knappen mitt på orvet. Då lien medels ringen fästes vid liorvet borde man se till att liens spets och fäste voro på samma avstånd från liorvets övre ända. Man satte denna på marken och mätte på en laduvägg. Lien fick varken »stå över» eller »under». Man kunde gå tämligen rak under arbetet, vid varje steg gjordes ett slag med liorvet. Man kunde också få »liesår» = ont i veka livet på ena sidan, i synnerhet i början. Att det var en konst att slå fick jag erfara, när jag var omkr. 12 års ålder fick mitt eget lilla lieorv med föreskrift att inte slå för högt, men inte för nära marken heller, ty då bleve marken »liebränd», inte taga för breda och slå väl ut i kanten, eljest bleve strån kvarsittande och »lipade» åt mig, Höet som slogs samlade sig i en »sträng» vid vänstra kanten. Först slog man en gata mitt på tegen, vände sen om och slog och samlade därigenom hö från båda sidorna till en »storsträng», som var svårast att slå. Kvinnorna följde efter med »härvan» = räfsan, och bredde ut höet till torkning. Man slog helst på morgnarna: lien bet bättre i daggvått gräs, men nog var det olustigt kl.4 f.m., då far väckte mig för att med honom gå ut och slå hö.

En gång skar jag mig styggt i handen på en lie. Dräng hos oss var då Per Jonsson, Ol Ers-Olles bror. Denne lät sin urin komma på såret för att tvätta det, varefter han förband det. Jag häpnade då, men har sedermera tänkt, att detta sätt att tvätta sår kom sig av urgammal erfarenhet att sår läktes lätt därigenom. Vätskan var bakteriefri.

Lien vässtes flera gånger med liebrynet eller liestickan, som varje slåtterkarl hade i fickan, men ett par tre ombyten skedde dock oftast på dagen. På kvällen slipade alla liar på en stor slipsten dragen av ett par man, stundom genom hästkraft i det slipstenen var kopplad till tröskverkets hästvandring. Särskilt minns ja, hos Jon Persson i Ballra, hästvandring, den väldiga slipstenen, den stora högen av liar och mannen, som i kvällsskymningen satt framför stenen och slipade och då och då prövade eggen mot nageln. På middagen vändes höet medels räfsan, »småsträngades» på aftonen samlades höet i »såtar» =vålmar. Nästa morgon utbreddes det såtade höet, storsträngades på middagen och kunde vara färdigt att »laas» =ladas = köras in i ladan på aftonen. Det kördes till ladan på hösläde byggd på trämedar och med uppstående karm fram och bak. Lassen voro nog lätta, fast höga, så att de stöttades med räfsa av en karl på vardera sidan, (den ene körde) över gräsvall och diken rakt på ladan. Den ene kastade nu med händerna (ingen högaffel!) in höet, den andre inne i ladan bredde ut det och trampade. Mellan varje lass ströddes grovt salt (hösalt) för att draga åt sig fukten och därmed hindra mögel och hetta.

Såsom skollärare och klockare disponerade Far tre ängslotter: klockarjorden invid kyrkan (c:a 1 tunnland), »Bäckängen» vid Holm (c:a 2 tunnl.) och Ballraäng mellan Ballra och kyrkan (4 tunnl.), alla således långt från hemmet, den sista viktigast. Matsäck för dagen medfördes om morgonen och bestod av spickesill, salt spickefläsk och långmjölk (tätmjölk) samt smör, bröd, ost och svagdricka, varav dracks mycket i följd av värmen och det svettdrivande arbetet med höet. Lätt klädda voro alla. Maten förvarades i den tidigare nämnda källaren. Vatten kunde vi hämta ur brunnen vid stugan på Mon mitt emot s.v. hörnet av vår Ballraäng.

Efter middagen vilade Far middag, medan höet torkade i solvärmen, som kunde vara så stark att det sved i fingrarna, om man vidrörde södra väggen av ladan. Ja, Far sade att man kunde steka sill på väggen. Vi barn gingo under tiden omkring och plockade präktiga åkerbär (Rubus arcticus) längs dikeskanterna, särskilt på kanterna av ett djupare dike öster om och intill vår äng. Det var ett vattendrag, se sockenkartan, som rinner upp vid Norrberge-mossen, fortsätter norr om Edsta, Västanåker och Ballra, korsar byvägen invid och ö. om vår äng och faller ut i det större vattendraget mellan Holm och Fors.

Åkerbären voro stora, nästan som hallon, vid mognaden mörkbruna och synnerligen välsmakande, ehuru något syrliga, så att man blev ordentligt ömtänt och kunde inte tugga det hårda brödet. Men vi upptäckte ett botemedel, nämligen att tugga en liten smörklimp. Detta gjorde förskräckligt ont i de första ögonblicken, men sen kunde man tugga bröd igen. En kusin, Selma, var hos oss en slåtter och lärde oss en rolig lek: att gräva eller spänna åt sig långa gångar i ladans hö att krypa igenom. Det var så lustigt att krypa ned i ett hörn och komm ut i ett annat. Selma var ock den som vid bärplockningen i Pers Hugste hjälpte mig att för första gången i mitt liv slå ihjäl en orm. Vi begagnade långa grankvistar. Vid första slaget ringlade sig ormen och visade sin kluvna tunga, men vi tröskade på henne med slag på slag till hon vad död. Rädd var jag, men mycket intresserad och ivrig.

Slåttermaskiner kommo i bruk troligen i senare hälften av 1860-talet, varvid nog flere bönder voro i kompani om inköp och bruk. Höskörden på de mest sydlänta naturliga ängarna, där »härja» (Carices, Cartex-arter) växte, krävde synnerligen vassa liar; därav blev kofoder, hästarna finge timotej (Phleum); åt får och getter samlades asplöv. Getter funnos åtminstone hos Lias Lasse, far till min lekkamrat Lias-Olle.

För dagen slogs aldrig mera hö, än man hann väl sköta om det. I våtår uppsattes det på hässjor, som bestodo av stolpar nedstuckna i hål, upprymda med »järnstör» (spett). På i stolparna inslagna pinnar lades långa smala trästänger, varå höet utbereddes. Jag deltog en gång i regn och hässjande drypande vått hö. På vinterföret fraktades sedermera höet från ladorna hem i mån av åtgång.

Vid skörden »skars» säden medels förut beskrivet liorv, nu försett med »flag» av tyg fästat på en halvcirkelformad båge, som nere vid lien stod rätt upp och föste ihop stråna till en sträng. Kvinnor gingo strax efter skördemännen och »togo upp» säden och bundo ihop dem i buntar (»band», »sädesband») medels sammanvirade sädesstrån. Knut gjordes genom at båda bandändarna virades ett par slag om varandra och stuckos in under bandet. Sädesbanden träddes sedan på »snesor», det är 2 à 2½ m. höga släthyvlade, i toppen spetsade störar nedstuckna i jorden. Nederst ställdes 2 band med rotändan nedåt. Ovanpå träddes banden uppifrån med sädesaxen något nedåtlutande och vända mot söder.

Detta hette alltid slå hö, skära säd, det sista uttrycket sannolikt en kvarleva från den tid då säden skars med skära.

I flera gårdar såg jag skäror, vilka möjligen använts till att skära råg på svedjeland, där stubbar och stenar hindrade användning av lie. I Högs socken minns jag ingen svedja, men i en skog i Ilsbo socken såg jag en gång råg växa på ett svedjeland och bland rågen där fann jag en rar växt, Geranium bohemicum, enda gången i mitt liv jag sett den växa. Lovagnen var en användbar kärra med uppåtkrökt bakända, överbyggda hjul, rätt bred och med kraftiga skaklar framtill. Kanske hette de ursprungligen logvagnen. Åtminstone kördes all säd på denna vagn in på logen för att tröskas.

Tröskverk, draget av hästar (3 à 4), i »hästvandring» under logen fanns väl vid större gårdar, men vanligare var tröskvälten, en något konisk cylinder, kanske 1 m. lång och kanske 1 m. även runt omkring, runt om besatt med tappar, kanske 5 X 10 cm i toppen. Den var fästad vid en lång stång, som i sin ordning var fästad vid en vridbar stolpe mitt på logen. Stången drogs omkring av en häst och tröskvälten rullade omkring på de i cirkel utlagda, nu upplösta kärvarna. Före tröskningen slogs en del kärvar över någon uppstående kant, varvid de mognaste kornen föllo ur och samlades till utsäde. Förutseende bönder brukade t.o.m. skära en dl havre, odlad på frostlänta ängar, innan havren var fullt mogen, för att hava utsäde räddat, ifall tidig frost skulle förstöra skörden. De visste att även halvmogna frön kunde gro.

Kastmaskin dragen med vev fanns väl rätt allmänt, men jag såg även kastskovel använd vid mindre jordbruk. Säden togs med skoveln – liknade en träskopa varmed båtar ösas – och kastades rätt ut över golvet; de tyngsta kornen kommo längst bort, slösäden, närmare, agnarna närmast. Gärna passade på vid en blåsig dag och hade logdörrarna öppna, så att tvärdraget hjälpte till att skilja sorterna från varandra.

Rågen tröskades i regel med slaga och man hörde på hösten de regelbundna slagen av tre tröskare, 1.2.3. 1.2. 3. Eller voro de fyra 1.2.3.4. 1.2.3.4. Segaste bindslet mellan slagträet och skaftet sades vara ålskinn. Slagen drabbade huvudsakligen toppändan av rågstånden och man fick därigenom obrutna rågstrån, »långhalm», använd för taktäckning på uthus och lador. Halmtaken gjordes så, att underst lades ett tak av brädor, ovanpå detta ett lager av näverplattor, täckande varandra, överst halmen, som hölls kvar av stänger. På torvtak, t.ex. över källare, lades torv ovanpå nävern. På gårdshusen, åtminstone boningshusen, användes takspån dels handgjord, dels hyvlad vid sågverk. Den handgjorda spjälkades ur cirka ½ m. långa träkubbar medels en rätt lång kniv försedd med handtag i båda ändar. Spånen indränktes i vitriollösning innan de spikades på taket, kanske för att förhindra röta. Spåntaken voro ju ytterst eldfarliga, men eldsvådor i dessa tätt byggda byar voro ytterst sällsynta. 200-åriga gårdar funnos nog flerstädes. 4 à 6 år gammal såg jag med förfäran från vårt kammarfönster en väldig eldsvåda i Åsak, där tre stora gårdar brunno på en gång. Det var väldiga rökpelare som stego hotfullt mot skyn. En annan eldsvåda hände rätt nära vårt hem: Gammel-lias lilla gård 150 à 200 m. från oss brann under blåst, som låg mot Edstaberg och syntes så farlig, att hos oss möbler, sängkläder m. m. löst gods bars ut i skogen. Jag fick i uppdrag att med vattenämbar och skopa i hand sitta på vårt vedbodtak och släcka gnistor, som komma flygande och tände eld i mossan på taket. Vår gård blev räddad.

Hur sotning skedde minns jag inte, förmodligen genom kringresande eller från Hudiksvall tillkallade sotare. Jag tycker mig minnas att Far en gång för ändamålet anlade skorstenseld hemma genom att tända eld på halm i köksspisen. Sedan sotet fattat eld och brunnit en stund, sköts spjället till och Far klev upp på taket, kastade ner salt i skorstenen och lade en järnplåt över öppningen, så att elden avstannade.

Potatis odlades förstås. Allmänt spridd varen sort, »blåpotatis», blå utanpå i skalet, fast och mjölig. Den angreps med tiden av torröta och var försvunnen, när jag växte upp. Potatis »sattes» senast på våren efter det övriga vårbruket, sedan jorden blivit varm. Ofta sattes »grodd» potatis för att påskynda växten. Vid sättningen kördes fårorna upp medels »åder», en smalare dubbelsidig plog av trä med järnskoning i plogspetsen och omlindad med halm för att göra fårorna bredare. Varannan fåra sattes. På hösten upptogs potatisen sist, oftast först sedan potatisblasten frusit. Blasten skars med lie, varefter kvinnorna – ofta på knä i denvåta mullen – togo upp potatisen med en picka =hacka med tvärställt blad eller skiva av triangulär form.

Man fattade blastrubben med vänster hand, högg med pickan utanför ståndet i jorden och drog upp plantan. Med pickan genomsöktes även jorden närmast plantan. Den hemförda potatisen tömdes medels en stor tratt genom ett hål i källartaket direkt i avbalkningen i källaren. Så gick potatisskörden till i min ungdom.

Till höstarbetena hörde tröskning, malning, plöjning, slakt och så var man framme vid julstöket. Varje familj levde nog rätt isolerat, en bonde besökte en annan, eller de träffades ute, och kvinnorna plägade »gå med rock» som nämnts tidigare, men andra »bjudningar», fester, minns jag inte, utom bröllop och begravningar. Vid dessa stora fester vankades mycket mat och dryck. En middag kunde pågå 2 à 3 timmar med många kraftiga rätter, den sista med ostkaka. Brännvin och öl flödade. Ett bröllop ansågs knappast hederligt om inte gästerna voro mer eller mindre berusade. Tobak, bäst var »Gävle vapen» och kritpipor med långa kritskaft, som snart bräktes, bjödos omkring. Och på bröllop blev det sedan dans till fiolmusik, mest polska och gammelvals. Ett bröllop kunde räcka i 3, stundom 6 dagar. Långväga gäster lågo i syskonbädd på halmtäckt golv, kvinnorna i ett rum, männen i ett annat.

Gravölet räckte i regel blott en dag. Varje gäst fick därvid då han anträdde hemfärden, en gravölskringla, så stor att han kunde träda handen genom ena öglan på kringlan och så bära kringlan på armen.

Om såsom förut nämnts folket i Högs socken levde enkelt och spontant, så var dock ett njutningsmedel allmänt och detta även i andra delar i Hälsingland, nämligen tobak, särskilt i form av snus, och tillverkaren, fabrikör Frisk i Hudiksvall, blev rik genom sin snustillverkning.

»Friskens etta» snusades mest av de gamla. »Friskens tvåa», grövre malen, användes till »mullbänk», d.v.s. man lade in en stor nypa snus i munnen innanför nedre läppen. Detta kallades att tugga snus. Snuset frätte och måste efter någon tid flyttas till annat ställe inom läppen, stundom rent av till plats innanför övre läppen. Bruket att tugga snus var allmänt bland de yngre manliga släktet. Det sades också att flickor ej ansågo en kyss fullkomlig om icke en svag doft av snus däri inmängde sig.

Nästan varje karl hade sin i Skultuna bruk tillverkade mässingsdosa med lock på båda sidorna. Det ena locket täckte snusförrådet, det andra en i dosan infattad spegel, användbar vid rakning, och med rum för mässingkammen mellan spegeln och locket.

Dosan var användbar även vid slagsmål. Jag såg en gång en bonde i ilska dänga sin häst på halsen med dosan. Även hemmagjorda näverdosor brukades. Man bjöd varandra snus då man träffades, och i kyrkan under predikan kunde man se en dosa i smyg vandra mellan gubbarna i kyrkbänken.

Många rökte nog också och därvid användes en liten järnpipa med lock och 10 à 15 cm. långt skaft, vars yttre halva var av trä. Till röktobak användes norsk rulltobak, mycket stark, och tämligen fuktig. Den skars sönder mot bordet eller stolen och stoppades hårt i pipan. Den var svår att tända och när möjlighet fanns, brukades härför ett eldkol ur spiseln. Även kvinnor rökte sådan tobak ur liknande pipor, särskilt äldre fäbodstintor.

Murare Sven Fredlund hade en väldigt stor mässingsdosa, jag tror mer än en dm. lång, rymde troligen mer än 100 gram snus och detta kunde han förbruka till mullbänk på en dag.

—2E14— Uppgifter ur Forsa, Hög släktregister

(Z43) SVEN JONSSON FREDLUND, * 4/2 1820 i Rätan, Jämt. G. 9/4 1849. Jordbr.arb. i Glimsta, Hög. † 14/12 1893.
11 MARGTA CARLSDOTTER, * 30/10 1817, d. t. båtsman Carl Gustaf Ställhult i Edsta, Hög. † 17/3 1893.
JONAS, * 5/7 1849. Skräddare. Fl. t. Ilsbo 1874.
ANNA, * 2/10 1851                                          18.
INGA, * 3/3 1855                                            19.
MARGTA, * 31/12 1857                                    20.

Spritvaror funnos icke i mitt föräldrahem annars än vid någon särskild festlighet. Jag erinrar mig blott en sådan omkring 1860. En hel del bönder körde hem timmer åt Far, då han skulle bygga ett nytt fähus och stall intill den gamla logbyggningen. Bönderna gjorde detta utan kontant ersättning, men finge torrskaffningsmat dukat i skolsalen jämte brännvin, som var nästan den enda spritdryck som brukades i socknen. På middagen började lass efter lass komma in. Bönderna (de voro från flera byar) spände ifrån hästarna, govo dem hö, och inträdde i skolsalen, språkade, åto och drucko varandra till. Far deltog inte själv, men hade uppdragit åt sin gode vän, bonden Jon Persson i Baldra att vara värd, och det var han med besked, måtte ha kunnat tåla orimligt med sprit, ty han drack med alla, och den enda verkan jag såg, var att han blev röd i ansiktet, men de andra fingo så mycket de tålde och kanske mer. Ol Ers Olle var mycket ankommen och sades ha ramlat av kälken, innan han kom hem och ändå hade han kortaste vägen hem.

Sedan byggdes huset. Det stod på stolpar över gödselstaden så att man kunde köra med häst där för att hämta gödseln, när den skulle köras ut på ängen.

Om själva byggandet minns jag intet. Det var grova timmerstockar, som höggs samman i knutarna med yxa. En timmerman skulle kunna, om så behövdes, göra 10 tio hugg i samma skåra. Längs varje överstocks undersida höggs ut en liten ränna, vari sedermera inpackades blånor eller mossa medels en hammare och en stenborr med bred egg. Detta kallades att dikta. På varje över- och understock borrades hål mitt för varandra om cirka 4 cm. diameter, vari »naror» (pinnar) inpassades för att inte stockarna, särskilt vid skarvning skulle glida från varandra åt sidan. Mitt särskilda minne av bygget är, att jag blev beordrad att barfota (det var ju på sommaren) sopa taket. Med fotsulorna fuktiga gick jag på det sluttande taket och sopade, tills fötterna av solvärmen blevo torra och jag halkade och föll just åt nedersidan, där det var högst till marken. Då jag åkte ut över takkanten höll jag på att komma grensle över ett något lutande körsbärsträd nära marken. Men jag kastade mig åt sidan vid takkanten och kom ned på »hycklorna» = med krökta knän, på en jordhög utan skada. Men rädd var jag i fallet, så att jag minns det än.

Källa: Gammal Hälsingekultur, Hudiksvall 1939. sid 7 – 48.

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

Till toppen – till Hög under 1860-talet del 2

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

UNGDOMS- OCH BARNDOMSMINNEN

FÖRETAL

Socknen

Edsta by

Lämna ett svar Avbryt svar