Medeltida bostadshus i Hälsingland

NÅGRA FUNDERINGAR KRING HÄLSINGLANDS

MEDELTIDA BOSTADSHUS

av Jan Lundell

Hälsingland är Sveriges rikaste landskap vad gäller bevarade väggmålningar på väv som fortfarande sitter kvar på ursprunglig plats och här finns förmodligen också de äldsta målningarna. Detta faktum gör naturligtvis att varje hälsing vill veta hur länge det har funnits bilder på böndernas väggar.

En viktig fråga är hur länge hälsingegårdarna har haft bostadshus med herrstugor eller festrum som kunde dekoreras. Det har sagts att det var först när stugorna fick fönster och sluten eldstad som de började förses med väggmålningar och att detta blev vanligt först på 1700-talet. Av de bevarade målningarna skulle man kunna tänka sig att det var så, men för att ett nytt mode skall slå igenom krävs att det finns ekonomiska möjligheter att anlita målare, snickare och andra hantverkare.

Vad gäller hälsingebönderna så har de väl aldrig haft det så illa ställt som under 1700-talets första hälft och därför var det knappast under den tiden som hälsingegårdarna försågs med målningar. Däremot kan man tänka sig att hälsingarna hade det bättre innan de många krigen med åtföljande utskrivningar och extra skatter startade på 1500-talet. Kanske går 1700-talsmåleriet tillbaka på en månghundraårig tradition från tiden före 1500-talet. Uppenbarligen har det funnits ett senmedeltida inredningsmåleri, även om de bevarade exemplen är få. Men fanns det även tidigare förutsättningar för dekorerade rumsinteriörer i Hälsingland?

För att svara på frågan måste man veta hur de medeltida bostadshusen såg ut, men hittills har inga trovärdiga tolkningar presenterats. Likväl har en mycket lång rad forskare tagit för givet att medeltidens hälsingar bodde i ”eldhus” och åsikterna har enbart grundats på Hälsingelagen.

Lizzie Carlssons rekonstruktion av den medeltida ”Helsingestugan” visade ett ”eldhus” med gavelingång (d), mitthärd (e), en gallbänk (g), ett bord och en kvinnobänk (k) vid gavelväggen. Siffrorna markerar bötesskalans indelning som hon tänkte sig motsvarades av takets rafter, liksom i schweitziska lagar. Ur Rig 1935.

Lizzie Carlsson gav i en mycket intressant artikel om Högsätet och hemfriden redan år 1935 sin syn på en medeltida ”helsingestuga”.¹ Hon föreslog att det rörde sig om ett eldhus, d.v.s. ett enrummigt timmerhus med ingång i en gavelsvale och med öppen härd mitt på jordgolvet. Längs långsidorna satt väggfasta bänkar. Innertak saknades och mitt över härden fanns en öppning där röken gick ut och ljuset kom in. ”Den stugtyp, som här möter oss”, skriver Carlsson, ”är av synnerligen primitiv beskaffenhet”.² Hur ”stugan” såg ut invändigt kunde hon inte utläsa av lagtexten, men hon föreslog ändå att den kunde vara möblerad med lösa bänkar, bord, säng och ”högsäte”.

Att möblera ett ”eldhus” med bord, lösa bänkar och högsäte eller säng verkar fullständigt främmande. Och den som väntar sig finna väggmålningar i våra eldhus är ute på fel väg! Eldhusen var uthus och ingenting annat. Väggmålningar fanns i bostadshusens finrum.

Även Hälsingelagens senaste uttolkare antyder att bönderna bodde i eldhus, dock utan att de använder ordet. I ett annat sammanhang jämförs byggnaden med ett stekarhus (kök) eller ett kokhus.³ Sigurd Erixon påstod att eldhusen som typ kanske var den äldsta kända formen av timrade bostadshus. Men Erixon betonade, och hade säkert rätt, när han skrev att ”Man får överhuvudtaget icke betrakta eldhusen som vanliga boningshus”,⁴ men det är en synpunkt som sällan — eller aldrig — poängteras.

 Förmodligen är detta eldhus det enda i Hälsingland som står kvar på ursprunglig plats. Det finns på fäbodvallen Nybo i Alfta och har inskurna dateringar alltifrån år 1630. Foto JL Hälsinglands museum.

Nya utgångspunkter
Tankarna leds naturligtvis fel när man diskuterar det medeltida bostadshuset och det talas om eldhus. En öppen mitthärd kan endast ha använts för matlagning eller för att koka vatten och sörpa. I en permanent vinterbostad i Norrland bör det ha funnits någon form av värmebevarande eldstad; så var fallet inte bara i järnåldershusen, utan också redan på stenåldern.⁵

Arkeologiska undersökningar i Norrland har gett oerhört intressanta resultat om de medeltida bostadshusen. Utgrävningsrapporterna visar på stora timmerhus, byggda som välkända enkel- eller parstugor med bastanta eldstadsfundament invid väggarna — vilka arkeologerna dock brukar tolka som ”eldpallar” för öppna (!) härdar. Diskussionen om det medeltida bostadshusets utseende måste alltså tillföras nya synpunkter och nya kontrollerbara fakta.

Själv har jag länge försökt finna fakta om den fyrbyggda gårdens tillkomst och historia i Hälsingland och därmed sammanställt historiska uppgifter om hälsingegårdarnas ekonomibyggnader och bostadshus. Källorna är visserligen från 1600- och 1700-talen, men de pekar bakåt och antyder att några av dåtidens husformer hade hög ålder. Den följande texten bygger på mina pågående undersökningar av det medeltida bostadshuset i Hälsingland.

Hälsingelagens bostadshus
När lagen skrevs i början av 1300-talet var de ståtliga härbrena i två våningar som nu står i Sandvik i Ljusdal och Yg i Färila nybyggda. De båda byggnaderna har årsringsdaterats till åren 1298 resp 1315.⁶ Det är nära nog omöjligt att tänka sig att ägarna till härbrena bodde i ”eldhus”. Säkert var deras bostadshus inte enklare byggda än uthusen! Men hur skall man veta hur bostadshusen såg ut? Hälsingelagen har förvisso flera uppgifter, men dessa har enligt min mening misstolkats eller inte alls beaktas. De äldsta uppgifterna finns i Byalagsbalken och i Manhelgdsbalken, och det är knappast eldhus som beskrivs där!

Nybyggarens hus
Enligt Byalagsbalkens kapitel ”Om nyodlingar” skulle en nybrukare bygga ett hus med fyra knutar.⁷ Troligen var huset en bekräftelse på äganderätten; den som röjde mark och byggde hus skulle säkert bo där. Den byggnad som avsågs behövde endast ha ett rum och det var naturligtvis ett minimikrav. Att bygga större var fullt möjligt — och varför skulle man inte det om man tänkte bosätta sig på platsen?

När lagtexten betonar att huset skulle byggas med fyra knutar bör det betyda att det var möjligt — och brukligt? — att timra fler väggar; utan detta påpekande skulle råda osäkerhet om hur stort hus som krävdes för att hävda marken.

Ett hus med fyra knutar kan ha flera rum om det är byggt i två våningar eller har infällda mellanväggar av plank eller stockar. Anmärkas bör också att lagen inte uppger vad det var för ”hus” som skulle byggas; det kan lika väl ha varit ett fähus eller en lada som ett bostadshus.

Ett av de allra äldsta husen i Hälsingland är detta härbre som står Hammarnvägen 17 på gården ”Smens” i Yg, Färila. Det är årsringsdaterat till åren 1315-16. Om uthusen var så välbyggda hur såg då bostadshusen ut? Foto BS Hälsinglands museum.

Hus i två våningar och hus med fönster
Som komplement till uppgiften om nybyggarens enrummiga hus finns det flera intressanta uppgifter i Manhelgdsbalken. I kapitlet ”Om husrannsakan” sägs att ”Är huset öppet upptill eller nedtill, … eller finnas fönster på väggen” har man rätt att värja sig mot anklagelse om stöld.⁸ Vad som avsågs med ett hus som var öppet upptill och nedtill är idag oklart, men på 1300-talet var det en självklarhet. Möjligen kan man tänka sig att det var fråga om en svalgång nedtill och en loftgång upptill.

Uppgiften om ”fönster på väggen” antyder att det redan på 1300-talet fanns hus med vanliga fönster! Det är dock irriterande att originaltexten använder det mångtydiga ordet ”windöghae”, som lever kvar i norskans vindue, engelskans window och hälsingskans vindöga, men hos oss betyder det dyngglugg på fähus. Ordet fönster kommer från tyskans fenster, av finster, som betyder mörk, dyster, svart. Måhända hör det senare ordet samman med takfönster, som verkligen skapade mörker när det täcktes av bl.a. snö.

Låsta hus
Om tjuvgods påträffades i ”låsta hus”, så var det enligt Manhelgdsbalkens text om husrannsakan den som hade nyckeln som skulle anklagas.⁹ Låsta hus omtalas också i Kyrkobalken.¹⁰ Naturligtvis fanns det t.ex. härbren som var försedda med lås, men de kyrk kläder för både män och kvinnor och de sängkläder som nämns i Ärvdabalken kan ha låsts in i ”Kläde Contoir”, liknande det som fanns i en ålderdomlig nattstuga på Delsbo prästgård år 1705.

Manhelgdbalkens hus
Den mest noggranna beskrivningen av ett medeltida bostadshus (?) finns i Manhelgdsbalken.¹¹ Eftersom det är en lagtext bör uppgifterna ha passat alla bostadshus på den tiden. Den aktuella paragrafen, som delar böterna i tre delar till målsäganden, kungen och alle män, lyder i nusvensk översättning:

”Och i förstugan, böte han två bogar i varje tredjedel. Mellan tröskeln och härden sex bogar i varje tredjedel. Vid härden 8 bogar i varje tredjedel. Mellan härden och gavelbänken tolv bogar i varje tredjedel. På gavelbänken sexton bogar i varje tredjedel. Och mellan gavelbänken och kvinnobänken, aderton bogar i varje tredjedel. På kvinnobänken tjugo bogar i varje tredjedel. Blir en man slagen i sin säng, tjugofyra bogar i varje tredjedel. Nu minskas boten vid utgåendet, så som den ökade vid ingåendet.”

Bötesskalan indelades i åtta sektorer (A-H), men inget säger att de fanns i samma rum, eller ens i samma byggnad — sådana slutsatser har skapats av de som tänkte sig eldhus! Analyserar man de olika delarna kan man komma till ett helt annat resultat.

A — Förstugan (”i lana”)
Ordet förstuga är en översättning av ”lani”, som i fornsvensk text endast är belagt i Hälsingelagens Manhelgdsbalk.¹² Det finns dock i nordsvenska dialekter och betyder då förstuga i fähus och badstuga eller gång mellan foderrum och fähus. Det norska ordet ”lån” betyder svalgång, stängd gång på sidan av en byggnad. I Lillhärdal kallas parstugornas förstuga ”låne”.¹³ Holmbäck & Wessén föreslår att ordet syftar på förstugan till själva bostadshuset, men att det inte behöver ha varit en förstuga i vår mening, utan den öppna svalen mellan det utskjutande taket och långväggarna, d.v.s. en öppen gavelsvale. Förklaringen hör säkert samman med att de tänkte sig ett eldhus.

Böterna till målsäganden var lika höga i förstugan som på gården, vilket antyder att de båda platserna var likställda. Detta är anmärkningsvärt. Ville man avgränsa ett fridsområde borde gränsen ha satts vid tröskeln där det verkligen gick en gräns. Kanske tänkte sig lagskrivaren ett utförande som på Kungaloften på Delsbo prästgård, där ”förstugan” saknade dörr och golv!

Ordet ”lani” är inte entydigt. Närmast betyder det väl en gång mellan två byggnader eller en svalgång. Överfört på ett bostadshus kan jag tänka mig ett inbyggt utrymme mellan två hus eller en riktig, intimrad förstuga, men hur den såg ut och om dörren satt på gaveln eller långväggen är ovisst.

B — Tröskeln — Eldstaden (”Mällum triskulla ok ärnis”)
Om de medeltida bostadshusen i Hälsingland hade mitthärd, kunde en fridstörare ta sig mitt in i husen utan att böterna nämnvärt ökades. I utrymmet mellan tröskeln och eldstaden var böterna endast tre gånger högre än i förstugan, medan de längst inne var 12 gånger högre. Bl.a. därför är det troligare att spisen har stått i hörnet vid ingången. Att sätta en gräns strax innanför dörren, mellan tröskeln och spisen, är naturligt; till spisen går man inte objuden.

C — Eldstaden (”Widh ärni”)
Framme vid eldstaden var böterna fyra gånger högre än i förstugan. ”Hemmets härd” brukar framstå som något mycket privat och kanske var det därför som böterna var så höga utan att man hade kommit speciellt längre in i huset. Att man nu skulle befinna sig mitt inne i huset — vid en öppen härd — är inte troligt, bl.a. med tanke på bötesskalans uppdelning.

D — Eldstaden — Gavelbänken (”Mällum ärnis ok galbänx”)
Här avses förmodligen utrymmet mellan spisen och stället där man satt och åt. Från eldstaden till gavelbänken fördubblades böterna, vilket måste betyda att nu var man verkligen inne i den privata sfären. Ännu återstod dock flera sektioner innan böterna kulminerade och fridstöraren var längst inne i huset.

E — G — På gavelbänken och på kvinnobänken
Uttrycket ”på gavelbänken” antyder att den var väggfast och att den hade en placering som var allmänt förekommande; med en flyttbar bänk skulle man inte vara säker på var böterna gällde. Därmed är det troligt att denna bänk var väggfast och knappast har stått framför bordet, utan snarare vid gavelväggen. Även uttrycken ”mellan gavelbänken och kvinnobänken” samt ”på kvinnobänken” tyder på att de har haft fasta lägen. Men var fanns kvinnobänken om man nu hade kommit längst in i rummet?

H — I sängen (”I siäng sinni”)
Lizzie Carlssons rekonstruktion av den medeltida ”helsingestugan” visade ett eldhus med öppen mitthärd, men med bänkar och bord vid rummets bortre hörn. Där fanns också ”högsätet”. Något sådant omtalas inte i Hälsingelagen, men Carlsson menade att mannens sittplats på dagen och hans sängplats på natten var desamma och att det var där som ”högsätet” fanns.

Om sängen sammanföll med den bänk där ”högsätet” fanns, varför skulle då sängen speciellt påtalas i lagtexten? Att sängen betonas kan tyda på att det fanns speciella sovplatser. Eller var böterna hårdare om brottet skedde på natten? Vanan att ordna en bädd på en bänk eller lave, torde i varje fall ha varit ett förmedeltida bruk, åtminstone i vinterbostaden.¹⁴ I Ärvdabalken stadgas att om äkta makar skiljer sig så skall båda ha rätt till den ”bästa sängen”, vilken var utrustad med bolster och huvuddyna, lakan och åkläde, ¹⁵ d.v.s. madrass, kudde, lakan och täcke. Anmärkningsvärt är uttrycket ”den bästa sängen”, som antyder att det fanns fler sängar av samma sort, men som kanske inte var lika väl utrustade. Naturligtvis gällde lagen i alla sängar — och var helst de stod!

Sannolikt har bötesskalans indelning ställts upp för att passa de hus som var vanliga i Hälsingland och Norrland i övrigt, men lagtexten kan knappast avse ett enda hus! Antagligen gällde böterna i alla rum eller hus; för nog kunde man väl bråka även i fähus och nattstugor, i stall och i kök. Det är alltså fel att tänka sig att Hälsingelagen beskriver en enda byggnad och därför går det inte heller att med enbart Manhelgdsbalken som utgångspunkt försöka rekonstruera det medeltida bostadshuset i Hälsingland. Helt klart är att Hälsingelagens uppgifter inte avsåg eldhus!

De äldsta exemplen på medeltida bostadshus
Det finns ytterst få källor om norrländsk byggnadskultur före 1600-talets början. Spridda uppgifter i domböcker, räkenskaper, husesyner och reseskildringar kan ge viss information. Från och med 1600-talet blir prästgårdssyner vanligare och på 1700-talet kan även den topografiska litteraturen ge kompletteringar till det äldre materialet.

Hus på Skogs prästgård år 1569
När Abraham Olaus kom till Skogs prästgård år 1569, mottog han bl.a. fyra glasfönster. Två satt på ”lisle natstugan”, ett på ”herstugutaket” och ett på ”bagerstugetaket”. Samma fönster fanns kvar vid en inventering år 1622, och då får man reda på att nattstugans fönster satt på ”långwäggiarne”.¹⁷

Redan år 1899 uppmärksammades de äldsta uppgifterna av Johan Nordlander som rekonstruerade huset som en parstuga av vanlig typ, med herrstuga (högtidsrum) och barstuga (vardagsrum och kök) på ömse sidor om en förstuga och en kammare. Nattstugan, ”eller det oeldade sofrummet”, placerade Nordlander på vinden! Att nattstugan, med fönster på långväggarna, skulle ha funnits på vinden är knappast troligt om herrstugan och bagarstugan hade takfönster. Dessutom finns det inget i inventariet som säger att de tre nämnda husen eller rummen var sammanbyggda. Av originaltexten framgår inte heller om det fanns förstuga eller kammare!

Sigurd Erixon hänvisar ofta till Nordlanders rekonstruktion och påstår att denna ”parstuga” är den äldsta kända.¹⁸ Den annars så pålitlige Nordlander, har i det här fallet begått flera misstag, men värre är att hans tolkning av husets utformning har påverkat flera forskare.

Skärgårdsbebyggelse på 1590-talet
Tysken Mörsberg, som år 1592 reste med båt längs norrlandskusten, har i sin dagbok antecknat flera intressanta uppgifter om de trakter han besökte.¹⁹ Många ”iakttagelser” är dock rena skrönor, varför huvudintrycket av textens tillförlitlighet är mycket tveksamt. I Mörsbergs dagbok finns en bild av en norrländsk gård på 1590-talet. Bilden och texten antyder att de ”gårdar” som Mörsberg möjligen såg, bestod av ganska höga, rundtimrade hus i en våning som endast innehöll ett rum och som var täckta med torvtak med takfönster. Dörrarna satt på endera gaveln eller på långväggen. De avbildade husen tycks ha saknat eldstad. ”Köket som ligger för sig självt” bestod av ett kåtaliknande kokhus med öppen härd. Bakom husen skymtar något som skulle kunna vara en slags hägnad, men som troligen är en gistgård.

Ger Mörsbergs teckning en allmängiltig bild av den norrländska byggnadskulturen på 1500-talet? Helt klart är att han reste längs kusten och att de lokala informationer han kunde skaffa sig inhämtades i de hamnar där han övernattade. Att Mörsberg inte beskriver förhållandet hos bönderna är helt klart om man kan lita till andra samtida skildringar.

Parstugor, rökstugor och kyrkstugor i Övre Norrland 1600
Omkring år 1600 besökte Johannes Bureus, senare landets förste riksantikvarie, delar av Norrland.²⁰ I hans mycket röriga och bitvis virriga text kan man utläsa några viktiga förhållanden som säkert även var tillämpbara på Hälsingland.

I prästgården och i länsmansgården i Skog i Ångermanland såg Bureus att ”I Camrarna millan bagast: och herstughun koka the.”²¹ Den uppgiften tyder på att åtminstone prästen och länsmannen bodde i parstugor. I Övertårneå bodde prästen i ”rök stughu som alle gemene böndren”. Men för besökare hade prästen liksom ”andre the rijkaste” stugor med skorsten och glasfönster samt bord och sängar.²² Här uppe (i Tårneå) såg Bureus också ”Inbygde gårdar, högha stugur, små fönster på väggen”.²³ Uppgiften om inbyggda gårdar tolkade Erixon som att den fyrbyggda gården var vanlig omkring år 1600.²⁴ Om han hade rätt bör bostadshusen ha haft slutna eldstäder, vilket också de höga stugorna med små fönster på väggen möjligen kan tyda på.²⁵

Kyrkstugorna vid Luleå kyrka var enligt Bureus gemensamma för två till fem hushåll.²⁶ Bureus nämner vare sig stugornas ålder eller hur de såg ut. Senare forskare anser att de är medeltida och ett av de äldsta beläggen är från Delsbo, där kyrkstugorna omtalas år 1664,²⁷ men inte heller där får man veta hur de såg ut. År 1695 bestämdes att varje ”anskrefwet” hemman hade rätt till ”en stufwa med kammare och förstufwa före”, d.v.s. en enkelstuga, och dessutom ett stall.²⁸ Kanske går denna bestämmelse — liksom åtskilliga andra — tillbaka på mycket gamla vanor.

Hudiksvalls kungsgård
De äldsta, mer utförliga uppgifterna om ett bostadshus i Hälsingland kommer från Hudiksvalls kungsgård som började byggas år 1606. Den följande texten bygger på en opublicerad undersökning av gårdens tillkomst, dess byggnader, och det arbete och liv som förekom där innan den lades ned omkring år 1612.²⁹

På gården fanns två bostadshus. ”Vestra byggningen” var ett stort knuttimrat hus, omålat, men med tjärade knutar. Huset stod med timret bart och det var täckt med ett vedtak lagt på näver. Att timra stommen tog 2,5 månader för 24 timmermän, och när bygget var klart hade man lagt ned 2 838 dagsverken. Huset var alltså mycket stort, inte bara med tanke på arbetsinsatsen, utan också därför att det bl.a. gick åt 930 stockar som var 12 meter långa!

Exakta uppgifter om mått, rumsantal etc. som kan ligga till grund för en trovärdig rekonstruktion saknas. Av det byggmaterial som användes kan man teoretiskt uppskatta storleken. Det redovisade virket räckte till en byggnad som var 50 meter lång och 12 meter bred, täckt av ett nävertak samt med mellanväggar för 18 rum.

Det föreslagna rumsantalet härrör från en uppgift i samband med virkesåtgången som uppger att Vestra byggningen innehöll ”18 wåningar med store saalar och kambrar så ock 2 fram wister”. Citatet är mycket svårtolkat. Ordet ”fram wister” förekommer inte i de vanligaste ordböckerna. Inte heller finns det i lappkatalogen till Svenska akademins ordbok. Möjligen kan framvisterna ha innehållit ekonomiutrymmen. Ett liknande ord, utvistarhus, förekommer i den medeltida västgötalagen och betyder där uthus.³⁰

Storleken antyds också av att huset hade 10 spisar och en bakugn, samlade kring tre murstockar, vilket tyder på att byggnaden åtminstone innehöll tio rum.

I räkenskaperna nämns ”Store Barfredz dören oppå konungzgården”. En barfred var ursprungligen ett sorts fristående försvarstorn som förekom under medeltiden, men som senare kunde bli en utskjutande övervåning på förnämare bostadshus, s.k. korshus. Erixon anser att barfreder var medeltida porttorn som senare byggdes samman med manbyggnaden på stormannagården och kunde lika väl fungera som ett ingångsvärn som ett trapphus.³¹ I vissa norrlandsbygder betyder ordet barfred en förstukvist. På ”konungzgården” i Hudiksvall omnämns barfreden på ett sådant sätt att man kan misstänka att det var fråga om en del av Vestra byggningen.

En annan del av huset som har betydelse för utseendet är bislaget som kan uppfattas som en förstukvist.³² Bislagen byggdes även i två våningar och brukade då ha en trappa, och så var det på kungsgården i Hudiksvall. Arbetet utfördes av en timmerman och hans betalning tyder på att han bör ha gjort något som var mer än en förstukvist.

På kungsgården arbetade två glasmästare från orten som gjorde 30 fönsterbågar för ”vndre och öfre byggningenn”, vilket antyder att huset var i två våningar! Samtidigt gjordes fyra fönsterkarmar, åtta par gångjärn och 20 järntenar, troligen för åtta öppningsbara fönsterbågar i fyra karmar. När Vestra byggningen var klar hade den minst 15 fönster med vardera två bågar.

Redan samma år som Vestra byggningen timrades påbörjades vissa inredningsarbeten, bl.a. tillverkades åtta dörrar med beslag. Likaså gjorde man fem ”skifuor”, d.v.s. bordskivor samt stolar och fyra sängar. Möjligen iordningställdes fem rum redan första året. Om de övriga rummen någonsin blev inredda, är inte känt. Av de rum som inreddes verkar det som om fyra skulle användas till sovrum, vilket också antyds av en inventarieförteckning.

Så snart Vestra byggningen började bli klar byggdes Östra byggningen. Bygget krävde fler dagsverken, nästan lika mycket näver för taktäckningen, men ”endast” 160 stockar. Överhuvudtaget gick det inte åt lika mycket virke som i Vestra byggningen. Endast åtgången på bräder var större; inte mindre än 6 600 enkla och dubbla sågbräder användes, vilka tycks ha använts till golv, väggpaneler och tak. I rummen fanns timrade, väggfasta bänkar.

Kanske var huset byggt i en våning, men det är inte säkert. Att också Östra byggningen var ett stort hus framgår av att det innehöll nio spisar och minst 11 fönster.

JAN-OLOV NYSTRÖM PÅ MUSEET BERÄTTAR:

Anläggningen bör dock ha bestått av åtskilliga byggnader såsom bostäder för anställda, kök, brygg- och bagarstuga, visthus, magasin och andra bodar. En sjöbod fanns ute på ”Sjögrundet”, d.v.s. Grundbodarna, och möjligen är det den som på 1699 års karta betecknats som en gammal kronobod.

Fängelse. / kan det vara så att det var dessa byggnader som låg samlade på det som kallas residenstomten?

Vad hände med residenset efter 1650?
Vad säger Broman om tomtens bebyggelse?
När flyttade landshövdingen till Hudiksvall?

1698 skänkte Karl XI ”platsen med tillhörigheter” till staden som i sin tur sålde den.

Kungsgård och residens
Hudiksvalls kungsgård började byggas omkring år 1606, men redan år 1612 upphörde all verksamhet där. De byggnader som hörde till anläggningen donerades till Hudiksvalls stad år 1622. Hur gården utnyttjats under den mellanliggande perioden är en gåta. Efter att byggnaderna kom i stadens ägo såldes de för att flyttas eller användas på de ursprungliga platserna. Förmodligen köptes en del av anläggningen av Welam Hansson, vilken år 1640 sålde den till residens.

Bakgrunden till residensets tillkomst var att Gustav II Adolf ville skapa en effektivare lokalförvaltning och därför indelade landet i län. År 1620 bildade hela Norrland och Österbotten ett enda län med Gävle som residensstad. Det stora området blev dock alltför otympligt varför Österbotten avskildes år 1634. Vid samma tid tillhörde Gästrikland änkedrottningen Maria Eleonoras livgeding. Det nya länet kom alltså att bestå av Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten, och Hudiksvall blev residensstad. Även detta län omfattade en så stor yta att det år 1638 delades i Hudiksvalls län och Västerbottens län. År 1650 bildades Gävleborgs län och landshövdingen flyttade till Gävle.

Uppgifterna om residenset är få. Broman som kände till det mesta om Hudiksvall, ger ytterst få upplysningar. Han berättar dock att det låg vid västra sidan av torget. De enda kartor som klart utvisar tomtens läge är från åren 1670 och 1699, men då hade residenset redan flyttat från Hudiksvall. Vid båda dessa tillfällen ligger residenstomten väster om torget och på 1670 års karta finns också ett förslag på en ny tomt för residenset söder om torget. Vad kommer sig detta av? Att residenset brann ned under 1670 års brand framgår av flera källor, därför är det inte säkert att de lägen kartorna markerar är de där byggnaderna stod. På 1640-talskartorna finns en byggnad markerad vid torget som mycket väl kan vara länsresidensets huvudbyggnad. Huskroppens storlek är visserligen inte större än ett normalstort boningshus, men det fristående läget antyder att det är ett ”förnämare” hus, avskilt från allt vad ekonomibyggnader heter. Landshövdingens stallgård låg på en stor tomt vid sundet, ungefär där museet och telehuset ligger i dag. År 1645 inköptes också en ”ladugård” i Ullsäter för residensets behov. Några andra uppgifter på ägor i eller utanför staden har inte påträffats. / H

Gästfrihet och stora 1600-talshus
Kyrkoherden i Alfta, Petrus Larsson Nerbelius, skrev år 1636 en Oration om Helsingland.³³ Däri heter det bl.a. att hälsingarna ”älska att uppföra stora och präktiga byggnader”. Anledningen var att deras gästfrihet krävde stora hus. En något senare författare, hembygdsforskaren och domprosten Daniel Djurberg, som växte upp i Hälsingland, skriver att hälsingarna var kända för sin gästfrihet. De levde ”fordom, lika som Adelsmän” och deras hus var ”beqwäme, wakre och endels målade, med sina fönster i Söder”.^33a Visserligen är uppgifterna från mitten av 1600-talet, men andan i utsagorna antyder att det inte är nya förhållanden som beskrivs. Gästfriheten, liksom de stora, vackra och målade husen bör alltså ha haft en lång tradition.

Medeltida hus på Delsbo prästgård
Vid Delsbo prästgård fanns det år 1705 tre byggnader som då ansågs speciellt gamla.³⁴ Den ena var Kungaloften eller ”gambla Nattstfwu Byggningen”, som är förknippad med Gustav Vasas besök på gården år 1528. Loftbyggnader av den typ som det här var fråga om brukade användas som nattstugor där tillfälliga besökare övernattade, men om kungen verkligen sov där är oklart. (Se nedan!)

Kungaloften stod på gårdens västra sida. Huset var 13,2 x 4,8 meter stort och hade i bottenvåningen två bodar med ingångar från långsidan samt ett vagnslider på norra gaveln. På övre våningen fanns två nattstugor dit en trappa med nio steg ledde. I norra nattstugan fanns två gamla fönster i en karmlös glugg, medan den södra nattstugan endast hade ett fönster i en glugg. I rummet fanns också två väggfasta bänkar. Så långt är det fråga om en ”vanlig” loftbod. Men här fanns också en utbyggd förstuga, intimrad med det övriga huset och som saknade dörr och golv.

Utbyggnaden har stor betydelse för tolkningen av husets utseende. Homman påstår att Gustav Vasa ”steg upp i svalgången på ett loft” och talade till ”sockenborna” som hade samlats på prästgården.³⁵ Enligt Lenaeus — som hade sett huset — talade kungen till de församlade i ”Konunga-loftens utbygda förstugu-qwist”.³⁶

I en husesyn från år 1717 ansågs de båda nattstugorna vara så dåliga att de borde tas ned. Det påpekades dock att de kunde vara kvar och tjäna som tak eftersom de ”räknas ibland forne Konunga loften här i orten”; man uppfattade dem alltså som ett kulturhistoriskt minnesmärke! Däremot föreslogs att ”utskäftet”, d.v.s. den utbyggda förstugukvisten, skulle huggas bort. Om man gjorde så blev man tvungen att sätta igen ”loftsgluggen” med en lämplig dörr och bygga en ny trappa. I samband med dessa åtgärder måste dessutom ”nattstuguns utskäfte norr ut”, d.v.s. vagnslidret, stöttas med två stolpar eftersom lidrets stabilitet försvagades.

Antagligen hade den här loftbyggnaden ett utbyggt, barfredsliknande porttorn i anslutning till lidret. Exakt hur det såg ut nedtill är ovisst, kanske stod det på stolpar, men det kan också ha varit timrat ända från marken.

Var bodde Gustav Vasa?
Lenaeus skriver att kungen inhystes i ”de twänne ofwan öfwer boderna bygda Loft, hwilka woro hwitlimade, samt med spisar och wackra fenster försedde”, och att de därefter kallades ”Kunga-loften”.³⁷ Lenaeus påstår också att kungaloften var välbehållna till år 1740 då huset brann.

Helt klart föreligger här ett misstag! Kungaloften var varken vitlimmade eller försedda med målade fönster och spisar. Huset med de målade fönstren och spisarna var en annan byggnad som revs och återuppfördes mellan åren 1705 och 1714 och som inte fanns när Lenaeus kom till Delsbo år 1734. Troligen fick loftboden sitt namn efter kungens hotfulla tal, vilket var mer minnesvärt än det hus han bodde i. Antagligen bodde kungen i ett av de finaste husen på gården, en nattstuga med vitlimmade rum, målade fönster, spisar och en väggbonad.

Nattstugan på Delsbo prästgård
I 1705 års husesyn omtalas ”Een gammal Bygning”, som tycks ha varit byggd i en våning på en hög källargrund. Byggnaden mätte ca 11,4 x 9 meter och innehöll två rum, ”Öster natstugun” och ”Wästra natstugun”. Båda rummen hade låsbara dörrar, men det var bara till den östra som det fanns nyckel. Båda hade också spisar med järnspjäll och båda hade fönster.

I den västra nattstugan fanns en fönsterglugg och däri satt fem fönster som var av gammal modell, men i dåligt skick. Inredningen bestod av två väggfasta sängar och två ”tillsterbänckar”.

Östra nattstugan hade ”sju fönster i två gluggar”, och alla var ”af gl. modo” med ”ritatde el. målade rutor”. Inredningen bestod av ”goda tillsterbänkiar på 2:ne sjdor”. Rummet var vitlimmat och målat, åtminstone var ”taktroden” det. Därinne fanns också en ”wäggebonat omkring måhlat”. Att väggbonaden tas upp i husesynen tyder på att den var väggfast och tillhörde rummets inredning. Där kan den ha suttit ända sedan huset byggdes!

Nattstugan på Delsbo prästgård var det mest påkostade huset år 1705. Sannolikt var det där som Gustav Vasa bodde år 1528. Rekonstruktion efter husesynsprotokoll från åren 1705-34.

I ett inventarium från Delsbo prästgård år 1457 upptas bland gårdens allehanda husdjur och redskap även en ”gamblan bonadh”, värderad till 12 mark, vilket då motsvarade värdet av två hästar!³⁸ Bonaden har utan tvekan suttit i ett bostadsrum eller festsal — att den upptogs i inventariet betyder att den tillhörde prästen, inte kyrkan eller socknen. Den väggbonad som fanns i östra nattstugan år 1705 tillhörde också prästens dödsbo och den hade han köpt av sin företrädare som avled år 1672.

Husets framsida vette åt söder. Med tanke på detta samt att det var ett stort hus med spisar, målade fönster och målad interiör kan man misstänka att det var en herrstuga och en sovstuga som var avsedda för förnäma gäster. Rummen var lika stora, vilket framgår av att båda nattstugornas golv bestod av 19 tilster. Varje tilster bör ha motsvarat en yta på ca 2,5 kvm. Men till grundplanens två rum skall föras en svale åt norr, en förstuga, en kvist och en trappa. Av betydelse för husets utseende är också västra och östra källardörren samt ett dass på östra gavelväggen.

Det framgår inte var förstugan fanns eller hur stor den var. Dess golv utgjordes dock av fyra tilster, vilka med tanke på golven i nattstugorna, kan ha motsvarat en yta på 10 kvm. Var det en svalgångsliknande förstuga längs fasaden har den varit 90 cm bred, vilket förefaller väl smalt i ett hus av det här slaget. Låg den längs gaveln eller mitt i huset kan den ha varit mellan en och en halv meter, vilket verkar rimligare.

Troligen har förstugan varit genomgående, bl.a. med tanke på kvisten samt en svale med dass och ett ”Kläde Contoir” på norrväggen. Någon annan möjlighet att ta sig dit kan jag inte se. Svalen bör ha varit belägen en trappa upp eller också har huset haft en hög grund; avfallet från dasset bör ju ha haft ett visst utrymme.

För en trovärdig rekonstruktion måste man även ta hänsyn till husets storlek. Hur kunde det vara möjligt att få bärning på taket och hur kunde huset hålla ihop utan mellanväggar när byggnaden var så stor? Om förstugan delade huset i tre delar så har rummen ”bara” blivit 5 x 9 meter, men takets spännvidd är fortfarande lika stor. Jag räknar därför med att breddmåttet inkluderar den utbyggda förstugukvisten. Men det är inte säkert. Några år senare revs huset ”emedan Kiällarne slik swåhr och tung bygnad eij kan tåhla”. Den nya byggnaden var lika lång, men en aln bredare än den gamla. Timret från den gamla byggnaden återanvändes och något nytt timmer anskaffades inte.

Under huset fanns två källare med ingångar från husets framsida. Vid en syn år 1717 påpekades att dörrarna till båda källarna borde ersättas med nya ”effter som dhe gl. synas alldeles otiänlige emot dhen wackra öfwerstående bygningen”. Det verkar alltså som om de båda ursprungliga källardörrarna skämde det nyrenoverade husets framsida. Dörrarna har alltså varit väl synliga och därför kan man räkna med att huset stod på en relativt hög grund.

Att så var fallet antyds av en trappa med nio steg, och alltså lika hög som trappan i Kungaloften. Huset kan alltså ha haft en loftbodsliknande utformning, men synen antyder inget sådant. Förmodligen var det källargrunden som gjorde att huset blev så högt.

Mycket tyder på att det var i det här huset som Gustav Vasa bodde år 1528. Men hur gammalt var det? De målade fönstren kan kanske ge en viss uppfattning om husets ålder. I Hälsingland och Gästrikland har sådana fönster oftast dateringar från 1600-talets första hälft.³⁹ Men ett fönster med tidstypisk utformning kan inte ensamt användas för att datera en byggnad. En av husets källare var byggd av tegel och kan möjligen datera huset till tidigast 1400-talet, men timmerstommen kan ju ha varit äldre.

Portliderbyggnaden på Delsbo prästgård
På prästgården fanns ytterligare ett ålderdomligt hus. Det var stora portliderbyggnaden. Något exakt mått uppgavs inte, men ”Nattstugubygningen öfver store portlijdret” var 12,6 x 5,4 meter. Intill denna fanns en liten mjölkkammare med spis. Här fanns också självaportlidret med två halvportar samt två bodar, ”Östra boden” som hade använts för att ”multa uthi”, och ”Wästra mällteboden”.

Portliderbyggnadens övervåning bestod av två delar: nattstugan och drängloftet. Till nattstugan kom man via en ”windel trappa” som var 12 steg hög och täckt av ett tak, vilket tyder på att den låg utanför huskroppen. Häruppe fanns en utbyggd förstuga av timmer. I anslutning härtill nämns ”Een uthbygd glugg” med fyra dubbla fönster, som närmast för tankarna till ett slags burspråk. Uppe i förstugan fanns också ”Ett litet bräde Contoir” med målad dörr. Även dörren till själva nattstugan var målad.

I nattstugan fanns sex fönster i en glugg samt två ”windfönster”. Runt ”Cammaren” =nattstugan?) fanns ”dubbla bänckar” av bräder som var målade ”hwaruthinnan twenne fullbäkar är inskötte”. En väggfast, målad säng stod i rummet. Innantill var rummet ”witlimmat och måhlat”. Häruppe fanns också ”Dränglofftet”. Rummet var inrett med tre väggfasta sängar och på en av väggarna fanns två gluggar utan fönster. Trappen upp till loftet hade sex steg. Även den här byggnaden verkar av allt att döma ha varit loftbodsliknande med ett barfredsartat utbygge, som här stod på stolpar över porten. Byggnaden var så gammal att den revs några årtionden senare.

Hälsingtuna prästgård
Exemplen från Delsbo tyder på att det var ganska vanligt med utbyggda och förhöjda ingångspartier på flera byggnader, även om de inte kan betecknas som bostadshus. Ett senare exempel på en sådan byggnad kommer från Hälsingtuna prästgård. När fornforskaren Brocman besökte socknen år 1763 avbildade hans följeslagare Olof Rehn bl.a. prästgården.^39a Ett av husen har ett uppbyggt mittparti som av teckningen att döma verkar ha en kvadratisk plan, lika bred som den underliggande huskroppen och som täcktes av ett pyramidtak.

Hur kan det medeltida bostadshuset ha sett ut?
De exempel som här har getts tyder på att bostadshusen i Hälsingland och Norrland var väl utvecklade — åtminstone under 1500-talet och 1600-talets början. Hälsingelagens texter tyder på att liknande hus kan ha funnits på 1300-talet.

Min bestämda uppfattning är att Hälsingelagen inte syftar på ett eldhus av vanligt slag. Vad vi faktiskt vet om ett bostadshus i medeltidens Hälsingland är att det var knuttimrat, att det innehöll minst ett rum och en förstuga, men hur den var utformad är ovisst. Antagligen hade huset en eldstad av hörnspistyp med skorsten, åtminstone bör huset haft någon form av värmebevarande ugn. Man skall inte heller bortse från att de medeltida stugorna kan ha haft skorstenslösa rökugnar. I det permanenta, vinterbonade huset torde den öppna mitthärden sedan länge ha varit omodern, om den ens någonsin har förekommit i ett medeltida bostadshus i Hälsingland.

Fönster fanns, och de satt på väggen. Bostadsrum med väggfönster hade förmodligen innertak. I herrstugor och nattstugor verkar det ha varit öppet till takåsarna. Dörrarna kunde ha lås och det bör ha funnits förvaringsutrymmen för kläder, sängutrustning m.m., men om de fanns i bostaden eller i bodar och härbren är ovisst. Att ett rum kan ha varit möblerat med säng, bänkar och eventuellt bord talar för att det hade trägolv.

Av dessa uppgifter kan man återskapa ett medeltida bostadshus i Hälsingland. För att veta om det verkligen har existerat krävs ytterligare, jämförande uppgifter. Och sådana finns i det arkeologiska materialet!

Arkeologiska spår från åren 1100—1500
Arkeologerna Hedvall & Nordell har studerat utgrävningsrapporter från tio platser med 24 hus i Västerbotten, Ångermanland, Hälsingland och Gästrikland för att ge en bild av medeltidshusen i Norrland. ⁴⁰ De fann att medeltidshusen var timrade, endera direkt på marken eller på syllstenar. 14 av husen har haft eldstad och tolkades därför som bostadshus. På 11 av dem var det möjligt att fastställa storleken och ungefär hälften av dem var sju meter breda och 10—20 meter långa. Några försök att rekonstruera planlösningen gjordes inte, men i hälften av husgrunderna påträffades spår efter rumsindelning och minst fem har haft trägolv.

Många av de undersökta husen hade hörnhärd eller en härd som var placerad vid en långvägg (intill en mellanvägg?), vilket tyder på att eldstaden inte har varit öppen. Medeltidshusens spisfundament var så stora att de bör ha utgjort underlag för ugnar, med eller utan skorsten. Många forskare som har anslutit sig till ”eldhustanken” har sökt stöd i Kristoffers landslag från år 1442. Själv tycker jag att texten om vådeld i landslagen inte talar för att den öppna mitthärden var allenarådande på en svensk bondgård.

Lagen stadgar att böter kunde utkrävas om eldsvåda uppkom genom slarv när någon hänger ”lin eller hampa på ugn eller hjälle, tänder eld i ugn eller på golv…” och går därifrån.⁴¹ Den texten syftar förmodligen på en torkbastu och har inget med ett bostadshus att göra.

Böter kunde också utkrävas om elden uppkom genom verklig våda, t.ex. när ”elden kommer genom ugn i väggen eller kommer gnistor som falla ned på taket”. Att elden spreds från ugnen till väggen måste betyda att den stod vid väggen. Eftersom det kunde falla gnistor på taket kan det inte ha varit fråga om vare sig en rökugn eller en öppen härd. Uppgiften tyder snarast på att ugnen hade skorsten.

De arkeologiska undersökningarna kan inte säga något om hur höga husen var, hur taken såg ut och om de hade fönster. Några tidigare författare (Olaus Magnus och Mörsberg) skriver om takfönster utan att lägga några värderingar i dem. Senare har takfönster uppfattats som något ålderdomligt, men snarare kan de kanske betraktas som något högst (?) modernt som tyder på ett sorts välstånd, åtminstone på 1500-talet. Var det ett gammalmodigt bruk så borde ju den moderna stugan ha sett helt annorlunda ut!

I den säkert välmående prästgården Ovansjö i Gästrikland insattes glasfönster ”efter 1558”.⁴² Att det mindre rika Skog hade glasfönster år 1569 bör betyda att det var tidigt, en nymodighet som knappast har satts in i eldhus. Bland de hus som uppräknas år 1628 på Järvsö prästgård hade 12 byggnader sammanlagt 33 ”fönster”.⁴³ Fyra av dem satt på taken till ”Herrestugan”, ”Bagarstugan”, ”Stegerhuset” och ”Prästarvs-stugan”. Alla fyra hade dessutom väggfönster och eldstäder med skorsten.

Det är svårt att tänka sig att denna välmående prästgård skulle ha haft ett antal ”eldhus” som hade försetts med takfönster. Speciellt anmärkningsvärt är att de ”eldhusliknande” husen bastun, torkbastun och kokhuset hade fönster på väggarna.

Hustyper
När man tolkar och rekonstruerar arkeologernas utgrävningsplaner finner man att de medeltida bostadshusen i Norrland inte bara har varit mycket stora, utan att de också uppvisar tydliga enkel- och parstuguplaner. Lizzie Carlsson tyckte sig se en tydlig tredelning av det enrummiga huset och jämförde det med ett ”gammalsvenskt allmogehem”.⁴⁴ Hon uteslöt förstugan och föreslog att den första delen gick från tröskeln till eldstadenmitt på golvet. Den andra sträckte sig från eldstaden till gavelbänken och det tredje området fanns kring gavelbänken och kvinnobänken vid bordet. En liknande indelning har även gjorts av Granlund och Erixon som hänvisade till Hälsingelagen och folktraditionen.⁴⁵

Jag känner endast till två eldhus i Hälsingland. Det här störeset står på Ytterhogdals hembygdsgård, men kommer ursprungligen från Flor i samma socken. Foto JL Hälsinglands museum.

Enligt medeltida landskapslagar från Södermanland, Uppland, Västmanland och Dalarna skulle en prästgård, förutom ekonomibyggnader, även ha stuga, stekarhus, och sovstuga. Antagligen hade även hälsingeprästerna — och då också bönderna — liknande hus, men hur såg de ut?

Sovstugan var förmodligen avsedd för prästens gäster och kanske motsvarade det som senare kallades sängstuga eller nattstuga. Sådana hus har inte använts som permanenta bostäder.

Stekarhuset, som i Hälsingland kallades styrs, störs och liknande, kan utan tvekan räknas bort. Överallt där styrsen förekom var det fråga om kokhus. Som kök kan stekarhuset möjligen ha varit ett rum i en större byggnad.

Broman skriver i början av 1700-talet att ”Styrsen” tjänade som bostad åt ”fägäntorne” på ”fäbodland eller utgiorder”, där de kunde bo många i ett rum, ”hälst när eldstaden är mit uti, och gålfwet bara jorden, lafwar eller giällar å 2 el. 3 sidor, wid wäggena, att ligga på”.⁴⁶

Enligt Schissler fanns ”störsen” på bodlandsgårdarna år 1749 och de var byggda som lador med spis av gråsten ”mitt ute i, utan Skårsten med et hål på taket”.⁴⁷ På Delsbo prästgård byggdes ett störs år 1740 för att koka sörpa i.⁴⁸

I Hälsingelagen förekommer inte ordet stuga och om det verkligen var stugor som texterna avsåg kan inte utläsas. Ordet stuga antyder eller rent av bekräftar att stugorna hade ugnar. Ordet är nära besläktat med det engelska stove (=ugn), vilket möjligen kan säga en hel del om husets utformning. Ordet har satts i samband med knuttimringens införande, eller med en förbättring av eldstaden. Troligen har ordet och huset spridits i betydelsen ”uppvärmt rum, bostadsrum”.⁴⁹

Norskt, finskt eller svenskt?
Erixon ansåg att ordet stuga kom till Norden i samband med att ”stenugnen” och bastun infördes, men att ordet ”stofa” i hela Norden redan under äldre medeltid ”kunde beteckna ett hus med öppen härd, ja även ett eldstadslöst rum”.⁵⁰

För att få en uppfattning om varifrån och när eldstadsförsedda hus kom måste man gå till grannländerna. I Norge anses knuttimringen ha kommit österifrån och att de äldsta spåren är att finna i 1000-talets Oslo.⁵¹ Vad som avses med ”österifrån” är oklart, men närmast ligger Sverige.

I Finland skiljer man mellan två hustyper, pirtti och tupa. Pirtti, som var det inhemska huset, hade en rösugn, enbart för uppvärmning, medan tupa hade ett rökugnskomplex som var murat av sten och som användes för bak, uppvärmning och som härd.⁵²

I Finland anser man att stugan (=tupa) kom från Skandinavien under tidig medeltid. Med den följde flera låneord såsom tupa (stuga), uuni (ugn), holvi (valv) och arina (härd), ord som alla kan dateras ”till tidig medeltid, kanske 1000-talet”.⁵³ Senare men ej daterbara nordiska låneord är korsteeni (skorsten), takka (”öppen spis”), muuri (mur) och piisi (spis?).⁵⁴ Vad gäller spjället, både som sak och ord (pelti), så har det vandrat från Sverige till Finland. Även Norge har ”i viss mån” påverkats från Sverige.⁵⁵

Det här bör betyda — enligt finsk uppfattning — att stugan med ugn och öppen spis var fullt utvecklade i Sverige på medeltiden eller rent av på vikingatiden. Men varifrån fick Sverige sina impulser? Inte var det från Finland, och inte var det från Norge. Kan det rent av vara så att stugan med sitt eldstadskomplex är en ursprunglig svensk konstruktion?

Finska skriftliga källor nämner att de svenska invandrarna kom från ”Sverige” och Gotland. Folktraditionen i svenskbygderna talar dock om Dalarna, Hälsingland och Västerbotten.⁵⁶ I Nyland förekom på medeltiden benämningen jus helsingonicum, ett uttryck som finska forskare menar vara ett rättsarv som kom med svenska kolonister från Hälsingland.⁵⁷

Om Hälsingelagen tillämpades i Finland, hur uppfattade då en finsk bonde bötesbestämmelserna i Manhelgdsbalken? Trodde han att det var en öppen härd?

Enkelstugor
Möjligen har stugan utvecklat sig ur en ”eldhusliknande” timmerbyggnad, men på medeltiden bör utvecklingen ha gått så långt att åtminstone förstugupartiet var intimrat och kanske indelat i en förstuga med en kammare där bakom såsom i en enkelstuga. Bevarade medeltida enkelstugor i Sverige är inte kända än, men flera stenhus har den planlösningen och i Norge finns timrade enkelstugor från 1200-talet.⁵⁸ Framgrävda husgrunder i Norrland tyder på att stora enkelstugor, med stora eldstäder i hörnen, har funnits inte bara i Hälsingland, utan också på flera håll i övriga Norrland. Förutom enkelstugor av traditionell modell skulle man också kunna tänka sig en stugtyp med tvårummig planlösning och med ingång direkt in i stugan, en slags sidokammarstuga.

Parstugor
På prästgårdar och militärboställen var parstugor vanliga på 1600-talet. Hur vanliga de var bland bönderna är oklart, men parstugan anses ha fått en större spridning under 1700-talet. Redan då byggdes en del parstugor på med en våning och nu är det den vanligaste hustypen på hälsingegårdarna.

Självklart var det så att om en hälsing hade behov av ett hus med parstuguplan, så byggde han ett sådant. Erixon menade dock att parstugan hade fått sin form genom att två gavelsvalehus placerades gavel mot gavel — vilket han hade sett på fäbodarna.

På den synnerligen intressanta boplatsen Björka strax söder om Hudiksvalls stad påträffades ett stort antal husgrunder från folkvandringstid till senmedeltid (500—1400). Här är en av de undersökta husgrunderna, Björka 8, som mäter 21 x 7 meter. Jämför de rekonstruerade tolkningarna ovan, sid 46!

Erik Lundberg ansåg att parstugan var en hustyp ”som senmedeltiden och vasatiden har odlat” och att det var riddarborgarna på kontinenten som gav oss parstugans husform.⁵⁹ Det verkar vara en åsikt som ligger långt från Erixons uppfattning, men varför skulle inte Lundberg ha rätt?

En hälsingeförfattare skriver på 1630-talet att hälsingarnas hantverkskunnande var välkänt och att många mindes hur Johan III anlitade hantverkare av olika slag från Hälsingland.⁶⁰ 1500-talets skriftliga källor ger besked om att timmermän, murare, målare, snickare och plåtslagare från Hälsingland arbetade i Stockholm och på vasatidens många slottsbyggen. Smiden och skurna selträn köptes av hälsingehantverkare. Det har sagts att ”Hälsingebygden” på 1500-talet fungerade som ”ett slags plantskola och rekryteringsområde” speciellt för metall- och byggnadshantverkare som engagerades på kronans byggen.⁶¹

Mycket tyder alltså på att hälsingegårdarnas bostadshus redan på medeltiden var så stora att bönderna sannolikt hade speciella finrum under samma tak som vinterbostaden eller i separata byggnader. Därmed är det mycket troligt att herrstugor och nattstugor redan på medeltiden var dekorerade med väggmålningar och eller vävnader. Detta är egentligen inte förvånande när man betänker att hälsingarna var självägande och jämställda bönder med god ekonomi. Då är det märkligare att det i Hälsingland inte finns några som helst spår efter medeltida bostadshus när det fortfarande finns ett stort antal medeltida uthus.

I en lada i Hede, Hälsingtuna påträffades 1995 tre bilade stockar med ålderdomlig målning. Stockarna var dekorerade med samma typ av kassett-imiterande mönster som också finns på den s.k. Hovrabonaden från Delsbo som har daterats till 1500-talet. Här har en av stockarna placerats nedanför bonaden. Mönstret framträder klarare på stocken nedan!

I flera fall är det arkeologer som har tagit på sig att hitta de medeltida husen. Detta kan vara olyckligt, eftersom frågorna inte bara är arkeologiska. Vanligen söker man efter hus med rundtimmer och fasade knutar. Uppenbarligen förekom det att man timrade med bilade stockar på medeltiden och åtskilliga är de husesyner där det föreslås att vittrat timmer skall bilas av. Sannolikt var det på 1700- och 1800-talen som den karaktäristiska rundtimmerkaraktären försvann, men troligen finns ännu medeltida virke i kvarstående bostadshus och vågar man årsringsdatera även bilat timmer kommer vi kanske att finna riktigt gamla bostadshus.

Flera byggnader med medeltida karaktär som numera är försvunna tycks ha haft utbyggda eller förhöjda delar som förefaller ålderdomliga, men som kan påträffas i norska byggnader. Rekonstruktion av några av de beskrivna husen från Delsbo och Hälsingtuna.

Kan några av de medeltida stenhus eller torn som möjligen har ingått i medeltida stormannagårdar ha stått som förebild? Omkring år 1700 sägs det om en gård i Frölland, Rogsta ”… der som finnes uthmed porten en stoor och gammal stenmur” (UUB Palmsköld 307 s 779) och syftar på det numera försvunna stentornet i byn. År 1737 uppges det att en del av tornet hade rasat ned på den ”uhrgambla Låfftz byggning” som ännu stod kvar intill tornet. (HLA FIIa:1). I Forsa prästgård ingick ett tornliknande stenhus, den s.k. Gillestugan, i gårdsfyrkanten år 1709. (LMV V11-34). Även ”kastalen” i Välsta, Rogsta, tycks ha ingått i en gårdsanläggning.

Men vad som är avsevärt intressantare är att flera äldre prästgårdssyner antyder ett stort förfall som tydligen är bevis för krigens följder. När tiderna blev bättre revs eller moderniserades de äldsta husen och därmed försvann många äldre hustyper. Flera av de återgivna uppgifterna tyder på en försvunnen hustyp som närmast kan jämföras med norska oppstugor, ramloftsstugor och barfröstugor, d.v.s. hus med utbyggda och eller upphöjda trapp- eller porttorn.

Tjärnmyrastugan på Delsbo forngård kan vara ett av de sista bevarade husen med uppbyggda partier. Här är ett portlider med ett pigloft i övervåningen. Finns det fler av det här slaget i Hälsingland? Foto JL Hälsinglands museum.

Tanken är ny och obearbetad, men ett antal rekonstruerade hus med medeltida karaktär på Delsbo prästgård visar åt detta håll. Frågan är om vi i dag kan finna spåren efter dem.

KÄLLA: Hälsingerunor 1996
Av Jan Lundell

AVSKRIFT: Viveca Sundberg

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62