Hälsingevaror under vasatiden

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. Nu kan du söka vad du vill i sökrutan upp till höger eller ner till vänster, beroende på vilken dator du har.

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

HÄLSINGEVAROR UNDER VASATIDEN

Hälsingarna har i alla tider varit bönder. Därmed har de haft sin utkomst säkrad, ty från jordbruket och boskapsskötseln fick de en tryggad försörjning. Jordbruken har varit så stora att bönderna ofta fick ett överskott som de kunde sälja. Vid sidan av bondenäringen har de också fiskat och jagat.

Ett flertal hälsingar — kanske de allra flesta — har också handlat med de typiska hälsingevarorna smör och fisk, hudar och skinn, järn och lärft, samt en rad hantverksprodukter. Många hälsingebönder hade hantverk i olika former som en bisyssla och många av dem blev så specialiserade att hantverket blev en huvudnäring. Jordbruket var dock grunden.

Flera hälsingar hade yrken där själva arbetet gav inkomsten såsom timmermän och murmästare. Om även de var bönder med egna gårdar är tveksamt eftersom dessa arbeten ofta utfördes under sommaren. De hantverkare som tillverkade varor, t.ex. vapensmederna, kopparslagarna, målarna, skinnarna och många andra tycks ha haft egna gårdar.

Ett ganska betydande antal hälsingar var dessutom specialister som sysslade med järnframställning, smide, kopparhantering, skinnberedning och skrädderi. Andra mer udda yrken var glasmakarna och guldsmederna. Sammantaget tycks det ha funnits en mycket välutbildad yrkeskår med ett stort antal hantverkare av olika slag i Hälsingland.

Skäktat lin i en målad kista med ålderdomlig dekor. Åtminstone under 1500-talet köpte kronan ganska stora mängder lärft av hälsingebönderna. Huruvida bönderna även fick ett så stort överskott att de även kunde sälja till andra är ovisst. Hur stor linproduktionen var på 1500-talet saknar vi ännu kunskaper om.

HUDAR OCH SKINN

Viltskinn
Skinn var en eftertraktad vara under 1500-talet. Det var normalt att kronan lade ut hundratals marker på ”Villwarur” från Hälsingland, t.ex. år 1571 då skinn köptes för 900 mark. De redovisade skinnpriserna var höga. Om de kan betraktas som normalpriser eller om det var speciellt utvalda skinn som kronan beställde är ovisst. När bönderna år 1567 ålades att betala var tredje penning för alla de skinn de hade sålt under året blev det inte mer än 514 penningar. Det betyder att Hälsinglands bönder detta år hade sålt skinnvaror för 1 542 penningar eller ca 8 mark, vilket var priset på ett ”vanligt” skinn. Detta skulle kunna betyda att normalpriserna på skinn var avsevärt lägre än vad kronan betalade. Men det troligaste är att den verkliga försäljningen inte uppgavs; kronan anade att skinnhandeln var betydande och försökte beskatta den, men lyckades inte.

Kronans inköp av älghudar

Period	Antal per år	Cirkapris per gilla älghudar
1553-57	35	6 mark
1558-62	24
1563-67	30	6 mark
1568-72	11	6-14 mark
1573-76	10	20-30 mark resp 1,5 tna
1577-81	34
1582-86	46

Älghudar
Att älghudar var efterfrågade framgår bl.a. av priset. År 1562 köptes 68 älghudar, varav 38 betalades med ca 170 mark, d.v.s. något mer än 4 mark per hud. På den tiden (1560) kunde man få betala ca 20 mark för en ko. I början av 1570-talet kostade en älghud lika mycket som en vanlig häst.

Av de 90 älghudar som köptes år 1564 kom 59 från Hogdal, Färila och Ljusdal. De övriga kom från Järvsö (9), Arbrå (5), Bollnäs (6), Bjuråker (3), Enånger (1) och Skog (7). Fördelning är intressant och visar på att det var det gamla folklandet Alir som svarade för de flesta leveranserna.

Även om det endast är kronans köp av älghudar som kommer fram i räkenskaperna, så kan man misstänka att åtskilligt fler älgar sköts och såldes till andra. År 1595 dömdes ett stort antal hälsingar för att de olagligen hade skjutit minst 120 älgar. Där ibland hade 58 djur nedlagts, i Färila (16), Ljusdal (11), Hanebo (11), Enånger (11) och Hassela (9).

Men det var inte bara älgens hud som intresserade. Vid ett tillfälle (1582) levererades en levande älg och år 1546 skänkte bönderna 250 ”älgzhorn” till kungens gård i Uppsala. Vad hornen skulle användas till framgår inte, men kanske gjorde man selknän och selpinnar.

Bock- och getskinn
Först på 1560-talet redovisas skinn från tamdjur. Under rubriken ”Bocke och Gete skinn” år 1564 upptas över 400 inköpta skinn. På 1560-talet kostade ett ogarvat bockskinn 6 öre och oberedda getskinn betalades med 4 öre. Att kronan fann bockskinnen attraktiva antyds av att den år 1565 inte bara köpte 259 ogarvade skinn, utan också tog 241 osemskade bockskinn från de landsköpmän som inte hade erlagt köpmanspenning. Skinnens betydelse som handelsvara framgår av att år 1592 exporterades från Hudiksvall 10 365 bockskinn. Även de 9 000 kalvskinn som samma år skeppades till utrikes hamnar ger besked om att skinn från tamdjur var en mycket viktig handelsvara.

Tabellens siffror ger inte en komplett bild av jaktens betydelse. Bönderna sköt avsevärt mer än vad tabellen ger sken av. Bl.a. saknas ekorrskinn som var en betydande vara. År 1592 exporterades inte mindre än 11 780 gråverk från Hudiksvall. Hur många skinn som fördes ut landvägen är ovisst.

Fårskinn och skor
Före 1590-talet är det sällan som fårskinn förekommer i räkenskaperna. År 1592 köptes dock 1 233 skinn, vilket tyder på att sådana skinn var eftertraktade, även om kronan inte brukade köpa. Den s.k. ”Skoo och fårskins Gerden” som uttogs år 1581 för krigsfolkets behov innebar att var 16:de bonde skulle betala fyra par skor och fyra fårskinn. Landskapets 3 000 bönder lämnade då 754 par skor och 754 fårskinn. Härav levererades 670 par skor och 667 fårskinn samma år, men ännu tre år senare fanns de återstående persedlarna kvar i Hälsingland.

En liknande extraskatt uttogs år 1591 då var sjätte bonde skulle lämna ett par ”store tuesolat plöse skor” och ett par ”stickade eller sömede” strumpor för krigsfolkets behov. De som inte hade råd fick i stället utge ett par ”gode wadmals strumpur”. Av varje skomakare krävdes dessutom två par skor och av varje skräddare två par vadmalsstrumpor. Sammantaget lämnade bönderna 449 par skor och lika många strumpor. Av dessa levererades 372 par av varje slag till Stockholm i februari år 1591.

Den skotyp det var frågan om, helsulade med plös, var knappast något som bönderna själva gjorde. Sannolikt köpte eller bytte de till sig skor av landskapets skomakare. I samband med denna och andra liknande gärder bör skomakarna ha haft full sysselsättning. Hur många de var är ovisst, men om man utgår från att det fanns minst en skomakare i varje socken så bör det ändå ha haft ganska så mycket att göra enbart för att uppfylla denna ”beställning”.

—2GII— Uppgifter ur Forsa – släktregister

I ERIK OLUFSSON, * omkr. 1550, trol. s. t. bonden Oluff Eriksson i Hallsta 2. Skomakare o. Bonde i Hallsta 2 1596-1610.
H. BRITA, * omkr. 1560. Trol änka omkr 1615. o. omg. m. bonden Erik Andersson, vilken nämns som bonde i Hallsta 2, år 1618.
ERIK, * omkr. 1585 III.

—7GIII—Uppgifter ur Forsa – släktregister

II OLUFF OLUFFSSON, * 1545, trol. s. t. bonden Oluff Jacobsson i Hjortsta 5. Skomakare o. Bonde i Hjortsta 5 år 1575.

Skinnpriser
De mest efterfrågade skinnen tycks ha varit älg, mård och räv. När det gäller priserna på skinn så har naturligtvis flera faktorer spelat in och därför har priset varierat. 19 av de 24 älghudar som köptes år 1580 kom från Ljusdal och av dessa betalades 17 hudar med 3,5 tunnor korn per styck, fyra med tre tunnor per styck, två med 1,5 tunnor per styck och för en av dem erlades en tunna korn.

Mårdskinn betalades t.ex. år 1575 med 8 mark eller med spannmål från en kvarts tunna upp till en och en halv tunna korn. Rävskinnen köptes för en åttondels tunna upp till 1,5 tunna år 1575. Ett loskinn kunde i början av 1570-talet kosta mellan 16-50 mark. Vid samma tid (1572) kostade ett vargskinn 5-7 mark medan järvskinn och bäverskinn betalades med 3 mark.

Kronans inköp av skinnvaror

Skinn	1566	1572	1576	1579	1582	1596
Älg	16	15	7	25	49	48
Mård	13	7	41	37	32	46
Bäver	4	1	17	7	18	15
Räv	3	11	19	7	11	28
Lo	1	11	2	2	6	24
Varg		2	1	2	2	3
Järv	1	1		1	1	2
Björn		1	1		5	5
Utter	1		2	10	15	4
Summa	39	49	90	91	139	175

Antalet skinnhandlare och eller jägare var betydande. År 1582 uppgick åtminstone de som betalade skatt för sin verksamhet till 82 personer. Flest fanns i den del av Hälsingland som på medeltiden kallades Alir, d.v.s. s ö d r a H ä l s i n g l a n d och Ljusnandalen. Vid den tiden fanns det 16 personer eller firmor i Alfta, tio i Färila och sju i Ljusdal.

Lärft och hampa
Hälsingland har i åtskilliga sammanhang framställts som ”linlandet”. Många författare har påstått — utan underlag — att ”linet” redan på medeltiden skapade ett välstånd. Det förekom på 1500-talet att lin eller linnelärft uttogs som extraskatter, men vanligen köpte kronan vad som behövdes. Hälsingarna gav också mer eller mindre frivillig en hjälpskatt av lärft till bergsbrukens behov.

Första gången som linnevaror förekommer i kronoräkenskaperna är år 1548 då kronan köpte 1 000 alnar (= 600 m) ”fyreskafft” och ”Enskafft helsinge lerefft”. Priset för varje aln var 18 penningar och totalt utlades alltså 93 mark och 2 öre. Sex år senare uttogs en slags extraskatt som kallades ”Hielpe Lärefftt” och som uppgick till 2 350 alnar (= ca 1 400 meter). Samma år fick bönderna också leverera 2 724 kg ”Hielpe Hampa”.

År 1559 utgick en ny ”hielpe gierd” där var tionde bonde i södra fögderiet skulle betala ”itt lispund hampa eller Lin”. 1 873 skattskyldiga bönder erlade då 1 082 kg hampa och 510 kg lin. Siffrorna tyder på att bönderna i södra Hälsingland hade större tillgång på hampa än lin. På vilket sätt hampan och linet var beredda framgår inte, men antagligen var det i skäktad form.

År 1560 inköpte kronan 1 050 alnar ”Helssinge Läreffth” som betalades med 17,3 penningar per aln. Samma år köptes också 50 alnar ”Säcke Lärefft” för 0,5 penningar per aln. I fogdens sammandrag har de båda linnekvaliteterna förts samman och därför kan man inte urskilja att en viss del bestod av den allra enklaste kvaliteten. Förmodligen har man gjort så vid fler tillfällen, utan att det finns förtydliganden. Följande prisuppgifter från år 1573 antyder att det rörde sig om olika kvaliteter. Detta år köpte kronan 11 206 alnar (= 6 724 m) för 2 554 mark.

Antal	Styckepris	Summa
5 152 alnar	á 0,5 öre	= 322 mk
2 967 alnar	á 2,5 öre	= 927 = 927 mk
2 346 alnar	á 3 öre	= 880 mk
540 alnar	á 5 öre	= 338 mk
165 alnar	á 3,25 öre	= 67 mk
36 alnar	á 4,5 öre	= 20 mk

När kronan år 1565 köpte 532 alnar ”Segelweff” fick den betala 18 öre alnen. Det var ett ovanligt högt pris, men troligen avsåg det höga priset såväl inköp av råvaran som betalning för vävarelön och eller den färdiga väven. Samma år redovisas nämligen åtta skeppund lin (0 1 360 kg), vilket förmodligen var skäktat, ty det uppges att årets uppbörd av linne ”ähr tillweffuit aff 8 skippund Lijn — 4 870 alner” (=2 922 meter).

År 1566 införskaffades 3 136 kg llin och ”ähr altt opveffvet i Lärefft” till 11 170,5 alnar (= 6 702 meter). När linneväven levererades till skeppsgården kostade den 12 öre per aln.

Det inköpta eller tillbytta lärftet gick vanligen till skeppsgården i Stockholm eller till slotten och eller kungens gårdar. Under flera år levererades hälsingeproducerat lärft till Stockholms slott där det användes som betalningsmedel, kanske också till kläder eller väggboklädnad. De 949 alnar som levererades till Store arkliet år 1569 har möjligen använts för lön.

Under den tid då slottet byggdes om så användes hälsingelinne till ”att förbättre wåningerne med”.
År 1584 klagade Johan III på fogden Hans Bjugg som han hade befallt att köpa upp en ”hoop Lärfft”. Detta skulle levereras till Västerås slott ”huilckit Lärfft wåningerne ther sammestedz skulle bliffue bedragne medh”. Beställningen löd på 4 000 alnar blekt lärft och hade inte bönderna skulle han köpa av köpmännen i ”staden”, d.v.s. Hudiksvall.

Bjugg lyckades skaffa 367 alnar ”grant, blekt lärft” för 2 öre alnen. Möjligen köpte han tyget av Erich Mårtensson i Hudiksvall som vid andra tillfällen sålde sådant. Detta lärft levererades till Stockholms slott. Uppgiften är intressant. Dels verkar det som om bönderna inte hade blekt lärft till försäljning, dels kan man undra varför det behövdes blekt lärft för att ”bedra” väggarna. Tydligen har det inte använts för att måla på.

Hälsingelärft var på 1500-talet ett välkänt begrepp. Visserligen betalade kronan inte speciellt mycket för väven, men eftersom betydande kvantiteter framställdes gav det ändå vissa extra inkomster.

Ganska stora mängder gick också till kungarnas sadelmakerier. År 1577 mottog stallmästaren 900 meter som skulle användas till ”Sadell machare werch” samt till stalldrängarnas behov, d.v.s. som en del av deras lön. Bland det ”helsingelärefft” som köptes år 1567 levererades ca 1 590 meter till skeppsgården i Stockholm och 1 710 meter ”till Stockholm”. Resten gick till fartygen ”Nycöpingzskeppet”, ”Lybbische fribrytaren”, ”Lybbeske näcken” och ”Lille Juten”. Sällan stannade lärftet kvar inom landskapet, men år 1575 gick en ganska stor mängd, 600 meter, till ett skeppsbygge i Hälsingland. Troligen användes lärftet till segel. (se lista över svenska örlogsfartyg)

Kungens ”sledehester” och även drottningens slädhästar förbrukade mycket lärft, men hur det användes är ovisst. (läs om Övre Hälsinglands Hemslöjdsförening).

Kronans inköp av lärft

Period	Meter lärft per år	Cirkapris för en aln Eller 60 cm väv
1548-66	2 514	18 penningar
1567-71	2 590	2,5 öre
1572-76	3 285	1 tna korn för 30 alnar
1577-81	4 604	1 tna korn för 25 alnar
1582-86	6 533	1 tna korn för 30 alnar
1587-91	7 013
1592-96	6 209	1 tna korn för 25 alnar

I 1500-talets räkenskaper och skattelängder tycks det inte förekomma något lin eller linneväv bland de ordinarie skattepersedlarna. I räkenskaperna registreras år efter år de för tiden välkända hälsingevarorna såsom fisk och smör, hudar och skinn, järn och koppar. År 1554 då bönderna utgjorde 2 350 alnar (= ca 1 400 meter) som en extra hjälpskatt, uttogs också 320 lispund hampa (= 2 720 kg). I allmänhet räknade kronan vid den här tiden att det åtgick ett lispund (=8,5 kg) lin för att väva 30 alnar lärft (= 18 meter). För att tillverka 2 350 alnar lärft åtgick alltså 78 lispund (=663 kg). Den mängden kan jämföras med den levererade hampan som var fyra gånger större!

Hampa användes för att tillverka tågvirke och fiskegarn, men det kunde också användas för textilier. Om det var avsikten skulle man av 320 lispund hampa kunna väva 9 600 alnar (= 5 760 meter). Om det lin och den hampa som omnämns i de äldsta räkenskaperna hade odlats i Hälsingland skulle man kunna tro att hampodlingen var mer betydande än linodlingen. Trots den stora kvantiteten hampa finns det inga entydiga belägg för att hampa har odlats i Hälsingland vid den här tiden.

Hampa och bast
År 1554 levererade hälsingarna närmare tre ton hampa, men fem år senare endast ett ton. Hampan användes förmodligen till tågvirke på skeppen. Under de följande åren köptes mindre partier hampa till ett pris per lispund (8,5 kg) på mellan 2 och 13 mark. Hampan användes till att bygga om eller förbättra en laxnot i Ljusne. Från och med 1580-talets början användes också bast för att reparera fiskeredskap, men det rörde sig inte om mer än ca 25-30 kg per år. Priset var ca 7 öre per lispund.

SELAR OCH TÖMMAR
Att Hälsinglands hantverkare var uppskattade antyds bl.a. av hovets beställningar av selträn. År 1546 köpte Gustav Vasa två ”förmålade” och fyra ”oförmålade” selar, vilka betalades med 3 respektive 1 mark styck. Speciellt Erik XIV tycks ha uppskattat hälsingeselarna, men även de andra vasakungarna köpte selar från Hälsingland. Mellan åren 1546 och 1586 levererades 385 hälsingeselar, av vilka 144 var ”oförmålade” eller vita och 241 målade och bland dessa fanns minst 155 som var förgyllda. Priset för de omålade var ca 1 mark medan de målade eller förgyllda kostade mellan 3 och 20 mark.

Hur många verkstäder som gjorde selträn eller var hantverkarna bodde framgår inte av räkenskaperna. Två namngivna selmakare har dock påträffats: Mårten Larsson i Alfta och Sven Larsson Målare i Fiskeby, Hälsingtuna.

Vanligen gjorde kungarna beställningar för ”egitt behoff”, men också ”frökernes åketyg”, d.v.s. prinsessorna och hertig Karl fick del av de inköpta selarna.

När Erik XIV år 1566 beställde selar från Hälsingland ville han ha ”Seler med luchte krone, Trettije st:r och fledhtedhe tömer Tretije par”. Det året köptes 55 förgyllda selar av Sven Larsson i Fiskeby och de kostade mellan 4 och 5,5 mark per styck. 15 av dem betalades med 1,6 spann korn. Sven Larssons inkomst var alltså 185,5 mark och 12 tunnor spannmål.

Erik XIV:s hovleverantör Sven Larsson i Fiskeby anlitades även av Johan III. År 1571 överlämnade han ”nogre selar” till kungen. Betalningen hade bestämts till nio mark per styck och den skulle utgå endera i form av spannmål eller kontant. Enligt räkenskapen utbetalades 99 mark för 11 ”förmålade” selar.

År 1572 köptes 40 förgyllda selar för 540 mark. 14 av dem tycks ha varit extra påkostade eftersom priset var 20 mark per styck, medan de övriga, som också var förgyllda, betalades med 10 mark. Selarna hämtades av en ”Ryssebårs knecktt” vid namn Peder Nilsson. Enligt kvittensen mottog han 14 ”Selar welförgylthe” och 26 ”vredne selar gyllade färgade” och dessutom 32 par tömmar. När han skulle underteckna kvittensen lånade hann ett sigill av drottningens klensmed, Olof Andersson. Kvittensen är daterad i Fiskeby, Tuna och då bör ju även klensmeden ha varit närvarande. Kanske arbetade han i Sven Larssons verkstad; de ”vredne” selarna för ju tankarna till ett metallarbete…

År 1558 upptas också i räkenskaperna 12 par

”Szela stickor” som betalades med 1 öre per styck eller sammanlagt 1,5 mark.

De här numera omålade selkrokarna har antagligen varit målade. Kanske är de av samma typ som Sven Larsson i Fiskeby skar och förgyllde för vasakungarnas räkning.

Tömmar
År 1546 köpte Gustav Vasa sex par flätade lädertömmar för 5 öre paret. Nästa gång detta skedde var år 1554 då åtta par lädertömmar á 5,5 öre införskaffades. Året därpå köptes fem par flätade tömmar för kungens behov. Priset var då 6 öre per styck. Varifrån tömmarna kom på den tiden framgår inte.

År 1558 köpte fogden i södra fögderiet 20 par flätade lädertömmar. För att tillverka 12 av dem behövdes fem oxhudar. Betalningen för hudarna och arbetslönen var 10 mark 2 öre. För att göra åtta tömmar användes tre oxhudar. Två av dessa var skänkta av prästen herr Nils i Bollnäs. Den tredje huden inköptes för 12 öre. Varje par kostade i gärningslön 1,5 mark. Det verkar som om ”tömemakaren” fick 8 mark för nio par flätade lädertömmar.

Några uppgifter som antyder hur tömmarna såg ut finns inte, annat än att de var flätade. Vid ett tillfälle uppges de vara åtta famnar långa, d.v.s. ca 14 meter.

Tömmar blev en allt vanligare vara under Erik XIV:s regering. År 1566 köptes 50 par flätade lädertömmar. 40 av dem betalades med 40 mark och tio med två tunnor korn. Vid det tillfället kom tömmakaren från Arbrå och hans namn var Giertt.

År 1573 mottog fröknarnas stallmästare 12 par tömmar och kvittensen är daterad i Tuna. Måhända var de också tillverkade där.

Mellan åren 1546 och 1586 köpte kronan och hovet ungefär 20 tömmar om året från Hälsingland. Sannolikt var det inte ”vanliga” tömmar som man kunde skaffa var som helst, vilket också antyds av att de beställdes under en så lång tidsperiod.

TJÄRA OCH BRÄDOR
Till en början när tjära redovisas i räkenskaperna köpte eller bytte kronan till sig årets behov och tjäran levererades nästan alltid till olika skeppsbyggen. År 1567 köptes 39 tunnor tjära som gick till skeppen, men det uppges inte vad den kostade. År 1570 betalades dock en tunna tjära med 6 mark. Från och med år 1579 uttogs en speciell ”Tiera Gierd” där var 12:te bonde skulle lämna en tunna, vilket sammanlagt blev 260 tunnor. Däromkring ligger sedan de årliga leveranserna av tjära till kronan, men det förekom också att man gjorde kompletterade köp, t.ex. åren 1588 och 1589 då kronan bytte till sig 80 resp. 47 tunnor.

Trots den årliga skatten av ca 260 tunnor tjära hade bönderna alltså så pass mycket kvar att de kunde sälja. Förmodligen var överskottet ännu större och troligen fanns andra köpare än kronan.

Sågade trävaror
Bräder blev med tiden en allt viktigare hälsingevara. Iggesunds kronosåg nämns första gången år 1573. Då var den nybyggd och under första året sågades 240 stockar. Av varje stock kunde man få ut fem brädor och ett bakspån. De första bakarna användes till att täcka såghuset med, men senare såldes de eller användes till kolved. År 1574 sågades ca 10 000 brädor och 2 007 bakar. Året därpå tillverkades 7 745 brädor och 1 549 bakar varav ca 4 000 sågbrädor gick till bygget av Stockholms slott.

Även bönderna hade sågar vid den här tiden. År 1586 fanns det 14 bondeägda sågar som tillverkade 410 tolfter eller 4 920 brädor och av dem tog kronan var tionde bräda i tull. Sågarna låg i Söderala (1), Norrala (3), Trönö (2), Enånger (3), Rogsta (4) och Hög (1). Två år senare hade sex nya sågar kommit till och då sågade bönderna 10 080 brädor. Åren 1589 och 1590 redovisas åter 14 sågar som tillverkade 6 000 resp. 4 800 brädor. Fyra år senare hade antalet sågar i Hälsingland ökat till 27, vilka låg i Söderala (2), Norrala (4), Trönö (3), Enånger (6), Njutånger (6), Tuna (2) och Rogsta (4). Tillverkningen uppgick till 7 200 brädor.

Hur länge bönderna har haft sågar känner vi inte till. Inte heller finns det årliga uppgifter om priser. På 1590-talet betalade dock kronan mellan 1,5 mark och 3 mark per tolft. Det betyder att på 1590-talet kunde delägarna i varje såg dela på ca 40 mark.

Bland de hälsingevaror som gav stora inkomster var främst skinn och hudar, järn och koppar, smör och fisk. Under senare delen av 1500-talet kom också vattensågade trävaror att spela en allt större betydelse. Även tjärproduktionen var lönande.

Matvaror
Förutom penningskatten grundades kronans intäkter från Hälsingland på tionde av spannmål och smör samt tionde och tull av fisk. Därtill kom stadga av smör, fisk och späck. (Späck användes för lyse och garvning). De s.k. kostgärderna gav också betydande inkomster i form av matvaror. Spannmålet tycks vanligen ha sålts tillbaka till bönderna eller bytts mot eftertraktade varor, medan smör, fisk och späck levererades till slott och gårdar, arbetsplatser och soldater. Kostgärden gick så gott som undantagslöst till krigsfolkets behov.

De uppburna matvarorna utgjorde en mindre del av vad som producerades på gårdarna. Räkenskaperna antyder inte bara en välmående bondebefolkning, utan också att det fanns ett överskott av matvaror som kunde säljas eller bytas.

Kostgärd åren 1566 och 1586

Varor	1566	1586
Smör	54 tnr	46 tnr
Ost	4 412 kg
Salt fisk	398 tnr
Strömming		368 tnr
Krampsill	11 tnr	368 tnr
Torrfisk	2 176 kg	9 391 kg
Kött		9 391 kg
Ärtor	290 tnr
Humle	2 933 kg
Malt	20 tnr
Bröd	32 tnr
Kor		184 st

Som exempel kan nämnas smöret. Om varje ko gav ca tre lispund smör, d.v.s. 25,5 kg, och varje gård hade sex kor, så har den totala smörproduktionen i Hälsingland på 1500-talet uppgått till 459 000 kg eller 153 kg per gård. Böndernas utgift i form av stadgesmör och tionde var 96 respektive 60 tunnor. Med en smörtunna på 136 kg bör det betyda att bönderna ”efter skatt” hade 3 220 tunnor smör som de kunde sälja. Därtill kommer all den ost och messmör som tillverkades på gårdarna.

Som ”Hielpe Partzeler” och till ”håffens förtäring” gav bönderna bl.a. småvilt och fåglar som vissa år kunde uppgå till ganska stora mängder. Året 1588 mottog hovet 135 harar, 125 tjäderhöns, 577 orrhöns, 258 järpar, 376 höns och två fjällripor. Hur mycket som konsumerades på gårdarna eller såldes till andra finns det inga uppgifter om. De levererade matvarorna ger en uppfattning om böndernas mathållning. Bröd och gröt, kompletterat med smör och ost samt salt fisk och kött tycks ha varit basfödan. Som dryck användes dricka eller öl.

Vid flera tillfällen uttogs extraskatter i form av matvaror för krigs

maktens behov. Kvantiteterna var så stora att man kan misstänka att bönderna under andra år hade överskott för försäljning.

PRISER OCH LÖNER
En fråga som naturligt dyker upp är om t.ex. köpmännen och hantverkarna var välbeställda. Kunde de försörja sig på sina yrken eller måste de ha extrainkomster? Många hantverkare tycks ha varit bönder och därför haft sin försörjning tryggad. Hantverket var en ”bisyssla” — som visserligen kunde ge betydande extrainkomster — men som kom i andra hand. Även de specialutbildade hantverkarna, vapensmederna och kopparslagarna, levde som bönder.

När kronans inköpta varor redovisas efter antal och pris kan vi få en viss uppfattning om priserna. Visserligen var det förmodligen kronan som satte priset, men summorna ger ändå en uppfattning om hälsingarnas inkomster. Nog är det ganska förvånande att en förgylld, målad och säkert utskuren träsele, betalades med 9 mark omkring år 1570, medan en älghud kostade 10 mark. Vid samma tid värderades en ”vanlig” häst till omkring 7,5 mark, men det fanns också de som var både billigare och dyrare.

Den i alla sammanhang framhävda linnetillverkningen, som anses vara grunden för hälsingarnas välstånd, gav på 1560-talet inte större inkomster än 18 penningar för varje vävd aln. Det betyder att för att komma upp till priset av en älghud måste man väva 107 alnar eller 64 meter. I priset ligger dessutom inköp och transport av linfrö, beskattad mark, nedlagt arbete såsom plöjning, harvning, sådd, ryckning och rötning samt beredning av lintågan i form av klubbning, skäktning, spinning och vävning. Vad var mest lönsamt, jakten eller vävningen? Även om linneväven betalades dåligt tillverkades så pass stora mängder att det ändå kunde bli betydande inkomster. Eftersom det tog lång tid att framställa en viss kvantitet och att arbetet omfattade flera moment, måste man veta hur många som sysselsattes. Var det några få specialister eller var det alla?

Av det införskaffade linet år 1566, som vägde över tre ton, vävdes över 6 600 meter ”lärft”. Förmodligen anlitades speciella vävare inom landskapet. Hur många som var sysselsatta eller hur lång tid det tog att väva upp linet finns det inga uppgifter om och bl.a. därför är det svårt att ha någon uppfattning om hur lönsam linhanteringen var på 1500-talet.

År 1566 beställdes tio trummor av Michill Brandson i Färila. Två av trummorna kostade 4 mark per styck, medan fyra andra betalades med 5 mark. Ytterligare fyra trummor betalades med en tunna spannmål per styck. Möjligen kan man av dessa uppgifter misstänka att en tunna säd motsvarade värdet av 4,5 mark om alla trummor var av samma sort och att några av dem, de som betalades med spannmål, inte skiljde sig från de trummor som betalades med kontanter.

Nedanstående sammanställning visar några varor som kronan köpte eller bytte till sig av hälsingarna och de priser kronan betalade.

1540- och 1550-talen

En aln engelskt (ca 0,6 m)	1543	17,5 öre
Ett par lädertömmar	1546	5 öre
En omålad träsele	1546-8	1 mark
En aln lärft (ca 0,6 m)	1548	18 penningar
Ett lispund hampa (ca 8,5 kg)	1554
Ett par lädertömmar	1555	6 öre
En tunna korn	1555	18 öre
Ett par selstickor	1558	1 öre
Ett lispund smör	1559	18 öre

1560-talet

Ett lispund koppar (ca 6,8 kg)	1562	6 mark
En ko	1560	19 mark
Ett par stövlar	1560	1 mark
En älghud	1562	4 mark
En tunna råg	1565	7 mark
En förgylld träsele	1566	5 mark
En förgylld träsele	1566	1,5 tunna korn
Ett par lädertömmar	1566	1 mark
En trumma	1566	1 tunna korn
Ett lispund sälspäck	1567	2 mark
En tunna korn	1567	6 mark

1580- och 1590-talen

En älghud	1580	3,5 tunnor korn
Ett lispund bast (8,5 kg)	1580-t	7 öre
Ett par skor	1585	6 mark
En tolft brädor (12 st)	1590-t	1,5-3 mark
En aln packlakan	1585	4 mark
En aln lempor	1585	2 mark

De 40 förgyllda selar som kronan köpte år 1566 kostade ca 5 mark per styck. Ytterligare 15 förgyllda selar betalade samma år med ca 1,5 tunnor korn per styck och i det fallet bör alltså priset på en tunna säd ha motsvarat ca 3 mark.

Arbetslöner i Hälsingland 1567-86

Yrke	År	Lön
Timmerman	1567	6 öre/dag
Dagsverke	1573	4 öre/dag
Skeppsbyggmäst.	1575	14 öre/dag
Hampspinnare	1575	14 öre/dag
Timmerman	1579	1 sp/vecka
Murmästare	1586	4 öre/dag

42 timmermän från Hälsingland arbetade år 1579 på Uppsala slott under 136 veckor. Deras sammanlagda lön bestod av 72 tunnor korn, d.v.s. en spann per vecka, vilket verkar ha varit en ganska dålig ersättning, även om de fick fri kost. Då verkar vapensmederna ha haft det bättre ställt, vilket framgår av tabellen.

Fem hälsingar som arbetade som timmermän på skeppsgården i Stockholm år 1595 fick 14 mark och sex tunnor korn att dela på. Hur länge de arbetade framgår inte.

En smed från Hillsta i Forsa betalades för 1 100 skeppsspik och 70 vrecklingar = grov spik med 16 mark när han arbetade på ett skeppsbygge på Hudiksvall år 1567.

Avlöning vid varven
Anders i Holm var enligt en borgarlängd från år 1592 fiskare i Hudiksvall. Vid flera tillfällen anlitades han dock som skeppsbyggmästare. (se arkiv). Ofta utgick hans lön i matvaror, men ibland fick han också kontant betalning. För ca 6 000 mark skulle han vid ett tillfälle själv avlöna alla arbetare och göra skeppet så färdigt ”som yxan och nafven kräver”.

Selpinne av älghorn

Vid ett annat tillfälle (1598), bekräftade Anders i Holm att ”Jag sielff sextonde man med mine timmermän” hade fått en del av den utlovade betalningen. Byggmästaren hade alltså 15 anställda som skulle ha del i hans lön. Betalningen hade bestämts till 4 000 mark och som en del därav hämtade Anders i Holm ut 49 tunnor spannmål, en fjärding ärtor, 253 kg smör, 51 kg kött och fläsk, 88 kg torrfisk, krampsill samt salt och strömming. I kontanter uttogs 125 mark. När skeppet var färdigt fick Anders i Holm Agön med skog och fiskevatten utanför Hudiksvall i förlängning. Senare byttes ön mot torpet Nybyn i Idenors socken.

Under en lång tid var lönen för kronans tjänstemän oförändrad, men under 1570-talet kom den kontanta lönen att följa prisutvecklingen. Förutom de summor som anges i tabellen hade de flesta ett tillskott i form av textilier. År 1573 fick t.ex. fogden och skrivaren kläde för 40 mark och fogdetjänarna kläde för 20 mark. Två år senare fick fogden och skrivaren inget kläde, men fogdetjänarna fick för 25 mark och laxfogden för 12 mark.

Årslön för kronans anställda

Yrke	1571	1573	1574	1576	1588
Fogden	100	200	200	45	60
Skrivaren	50	80	100	30	50
Fogdetjän.	16	26	30	10	12
Fiskare	8	8	8	7	1
	5	5	5	5	1
	4	4	4	1	1
Sågaren			100	25	25
Sågdräng			30
Laxfogden	16	16	16	5	5

Det kan vara vanskligt att göra prisjämförelser över längre tidsperioder i slutet av 1500-talet. Penningvärde, varans kvalitet, tillgång och efterfrågan är några faktorer som kan ha påverkat priserna. Årliga jämförelser kan dock ge en säkrare prisbild, även om man också då måste ta uppgifterna med försiktighet.

För att de priser som här återges skall ha något att säga gäller det inte bara att ställa dem i förhållande till varandra. Söker man ekonomiskt välstånd bör de jämföras med annat.

Det skulle vara värdefullt att veta hur mycket det kostade att få en vägg eller ett rum målat. Sådana uppgifter tycks vara mycket sällsynta och själv har jag inte hittat några. Från litteraturen har dock följande uppgifter hämtats. I Strömsund i Småland målades år 1558 en vägg- och två gavelbonader om tillsammans 41,5 alnar (25 meter). Priset var 10 mark 3 öre. På Tuna gård i Östergötland målades år 1557 en 52 alnar (= 31 meter) lång bonad samt åtta gavlar för 37 mark. Här målades också några år tidigare en gavel på 22 alnar blaggarn (= 13 meter) för 4 mark 1 öre efter 1,5 öre per aln. På den tiden betalade kronan 6 mark för en älghud från Hälsingland.

Några prisexempel på hälsingevaror på 1570-talet.

En fullgod oxe	1570	15 mark
En hingst	1570	10 mark
En tunna tjära	1570	6 mark
En älghud	1570	10 mark
En förgylld träsele	1572	20 mark
En förgylld träsele	1572	10 mark
Ett vargskinn	1572	6 mark
Ett järvskinn/bäverskinn	1572	3 mark
Ett mårdskinn	1575	8 mark
Ett mårdskinn/rävskinn	1575	1 tunna korn
Ett loskinn	1570-t	16-50 mark

I texten har jag försökt räkna om 1500-talets alla mått- och viktenheter till moderna.

En läst = 48 tunnor spannmål
En läst = 12 tunnor smör, fisk, tjära
En tunna = två spann
En spann = fyra fjärdingar
En fjärding = fyra fat

En daler = 4 mark
En mark = 8 öre = 192 penningar
Ett öre = 24 penningar
Ett skeppund = 20 lispund
Ett lispund = 20 mark

Ett skeppund viktualievikt, d.v.s. matvaror, lin etc. = 170 kg
Ett lispund = 8,5 kg
En mark = 0,425 kg

Ett skeppund stapelstadsvikt, d.v.s. järn eller koppar = 136 kg
Ett lispund = 6,8 kg
En mark = 0,34 kg

Källa:
Det mesta är hämtat ur Jan Lundells skrifter om, Köpmän och Hantverkare i 1500-talets Hälsingland och Hälsingevaror under 1500-talet, Hälsinglands museum 1997.
Jan Lundell skriver:
De uppgifter om varor och priser som här har sammanställts och kommenterats ingår i en större undersökning av hälsingeböndernas ekonomi i slutet av 1500-talet. Tanken är att detta material skall kunna belysa och förklara bakgrunden till Hälsinglands rika folkkonst i anslutning till det pågående arbetet med Hälsinglands väggmålningar. Den viktigaste källan har varit kronans räkenskaper som förvaras i Kammararkivet i Riksarkivet, Stockholm.
Avskrift: Viveca Sundberg

Dessa av Jan Lundell framforskade uppgifter har vi av antikvarie Jan Olov Nyström fått rätt att skriva av och digitalisera för att många fler ska få möjlighet att lära mer om Hälsinglands näringar under vasatiden.

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

Till toppen – till Hälsingland under 1300- och 1400-talen –

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062

HÄLSINGEVAROR UNDER VASATIDEN

HUDAR OCH SKINN

Lämna ett svar Avbryt svar