År 1577 fanns det 79 köpmän i Hälsingland. De största ”köpmannasocknarna” var Ljusdal, Bollnäs och Delsbo
Läs om Hälsinglands historia.
Skogbonaden från 1200-talet
Hälsingemålningar – Wikipedia.
Läs om Delsbo socken 1500-talet.
Sven Elofsson från Delsbo var Gustaf Vasas sekreterare
Fornminnen i Sundede – en Facebookgrupp med ett stort historiskt kunnande
Sveriges befolkning. 1570 – 2020
Mynt under medeltiden och Vasatiden.
Prisomräknare från medeltiden till nutid.
Medeltiden – Wikipedia
1500-talet – Wikipedia
Vasatiden – Wikipedia
1600-talet – Wikipedia
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. Nu kan du söka vad du vill i sökrutan upp till höger eller ner till vänster, beroende på vilken dator du har.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
1500-TALETS HANDEL
Vid 1500-talets början kan man ana att det finns goda förutsättningar för en storskalig handel i Hälsingland. Den spannmål som producerades i landskapet tycks ha varit kvar där; den byttes mot varor som kronan efteraktade. En viss tillförsel av spannmål antyds, men i första hand var det salt, textilier och kramvaror som importerades. Däremot var exporten betydande.
Boskapsskötseln gav mycket smör och många hudar; fisket, främst av strömming och lax, gav rik avkastning; jaktens betydelse antyds av de eftertraktade skinnvarorna. Av stor vikt var också hantverket som ibland brukar karaktäriseras som en hemindustri. Här intog kopparsmidet, vapensmidet och måhända textiltillverkningen främsta plats.
Gustav Vasas ståndpunkt gentemot de hälsingska landsköpmännen var minst sagt velig. År 1531 beslutade han att alla landsköpmän och likaså hamnen i Hudiksvall skulle avskaffas. Fem år senare införde han en särskild skatt på lanthandeln i form av köpmanspenningar. Några år senare (1538 och 1539) tillät han minst en köpman i varje socken. År 1543 bekräftades hälsingarnas handelsprivilegier som gav dem rätt att handla med alla ”ätande varor” samt lärft, vadmal och annat som kom av deras gårdsavel, inte bara sinsemellan, utan också i Dalarna och Kopparbergslagen. År 1547 tilläts så många köpmän som fogden ansåg var nödvändigt. På 1550-talet uppmanades landsköpmän att flytta in till städerna. År 1556 förbjöds landskapsköpmän att upphandla skinnvaror och istället avsåg Gustav Vasa att flytta pälshandlarna till Stockholm.
När Norrlands första stad skulle grundas var det självklart att den skulle ligga i Hudiksvall. Söderhamn kunde ha varit ett tänkbart alternativ, vilket också bekräftades 40 år senare.
Att valet föll på Hudiksvall måste ha berott på att där fanns en välkänd hamn. Detta ställe omtalas för första år 1531 och markeras på Olus Magnus karta åtta år senare. Rekognoseringen för kartan gjordes 20 år tidigare och antyder att hamnen var i bruk redan på 1400-talet.
Fiskare och säljägare
Under medeltiden var fisket en mycket viktig näring som gav utövarna stora inkomster. Även säljakten var viktig och det var främst späcket som intresserade. Under 1500-talet uttogs en stående stadga 25 tunnor om året. Säljaktens betydelse för kronan antyds av att den tillsatte speciella ”sälkarlar” som fångade säl.
Alla bönder har naturligtvis fiskat och i kronans räkenskaper är några av deras fisken redovisade. Man tänker kanske främst på de fasta fiskena där lax och ål fångades, men även sådan ”skräpfisk” som braxen, abborre och mört beskattades.
Även bönder från inlandet fiskade i havet. Många utskärsfiskare kom också från södra Sverige och jag misstänker att flera av dem ingick bland de första stadsborna i den nya staden Hudiksvall.
Exakt hur många som levde på fiske är svårt att avgöra. Någon egentlig fiskarebefolkning finns inte, utan de som betalade skattefisk eller tull på fångsten var ”vanliga” bönder. Bland landskapets 18 laxfisken år 1586 hade kronan 12 laxfisken varav 10 låg i Ljusnan och bestod av vrakhus, 26 laxtinor och en not.
Sex vrakhus, 26 laxtinor fanns också i Harmånger, Idenor (1) och Bjuråker (4). Vrakhuset i Iggesund låg öde p g a sågen. Böndernas egna fisken bestod av tio notvarp, 13 tinor och sex nät. Laxfiskena brukades av bönderna i Söderala, Skog, Bollnäs, Arbrå, Rogsta, Gnarp, Jättendal och Njutånger. Den redovisade fångsten år 1586 uppgick till 35 tunnor, varav kronan tog hälften.
På Olaus Magnus bild från år 1555 fångas lax med ljuster. På stranden röks och soltorkas den fångade laxen.
Ålfiskena, 39 ålkar och nio vrakhus, nyttjades av bönder från så gott som samtliga socknar med undantag av Trönö, Mo, Segersta, Undersvik, Norrbo, Gnarp, Harmånger, Ilsbo och Hög. De flesta fiskena tillhörde kronan, men 15 av ålkaren ägdes av bönderna som i dem år 1586 fångade 22 tunnor ål, ca 300 kg torrål och 100 kg torrfisk, varav kronan tog hälften.
Även nejonögonfisket tog kronan hälften av. Dessa fisken fanns i Söderala, där bönderna hade 24 stockar i Edsättersån. Fångsten vid det första stället gav två tunnor, medan det andra inte gav mer än två fjärdingar.
Sikfiskena i Bjuråker, Harmånger, Idenor och Njutånger gav 13 tunnor. Id fiskades med not och juster men år 1586 hade man inte fått något.
På fångsten av strömming och krampsill (dvs torkad eller rökt fisk) uttogs skatt på en halv tunna av varje båt. Antalet båtar varierade och just det här året (1586) fiskade bönderna med 47,5 båtar. Dessutom kom att de gav var 10:de tunna strömming i tionde.
Abborre och mört och annan ”träskfisk” fångades i ett 60-tal namngivna insjöar och några havsvikar och -öar. Av annan fisk betalades en fastställd stadga som årligen uppgick till 725 kg.
De registrerade strömmingsbåtarna år 1569 uppgick till 111 stycken. Flest båtar fanns i Njutånger som hade 30. I varje båt arbetade två personer, varför det totala antalet fiskare detta år uppgick till 222 personer.
Hamnens omfattning
Hur omfattande handeln var är svårt att avgöra. Att döma av den handel som gick över Stockholm tycks den ha varit obetydlig. De båtar som användes på 1500-talet tycks ha varit små, eftersom de inte rymde mer än ett 40-tal tunnor. Till Stockholm kom endast ett par hälsingeskepp om året. Ett av de allra största fartygen kom från Hälsingtuna och var lastat med 40,5 strömmingstunnor. Ett fartyg från Jättendal var år 1562 lastad med enbart 3 200 alnar lärft.
Värdet på de inskeppade varorna var lågt och bestod av små partier av smör, lax, strömming, krampsill och koppar. Senare på 1500-talet tillkom kreaturshudar och tjära. Skinnvaror var sällsynta. Den allra största delen av varorna bestod av lärft, men det var ändå inte mer än några tusen alnar om året.
Säkerligen ger stockholmshandeln en ofullständig bild av hur stor handeln verkligen var. All utförsel av hälsingevaror gick naturligtvis inte bara till Stockholm. Troligen seglade hälsingarna till marknader på Åland och i Österbotten, till Korsmässomarknaden i Härnösand och till marknader i Torneå och Älvkarleby. Även utrikeshandeln var omfattande. Åtminstone under senmedeltiden och på Gustav Vasas tid reste hälsingarna direkt till tyska Hansastäder och senare även till västeuropeiska hamnar. Betydande handelskontakter förekom även med Norge och Baltikum.
En betydelsefull handelsväg till lands gick över Hälsingeskogen mot Bergslagen och Mälarlandskapen. Under 1620-talet passerade mängder av hälsingebönder tullen i Tänger. De flesta kom från Voxnadalen, Ljusnandalen och trakten kring Hudiksvall. De värdefullaste lasterna tillhörde ett 70-tal hudiksvallsborgare, vilka under t ex vintern 1526-27 gjorde 260 resor och medförde spannmål, smör och vävnader till ett värde av 44 000 mark.
Antalet registrerade landsköpmän varierade år från år.
År 1577 fanns det 79 köpmän i Hälsingland. De största ”köpmannasocknarna” var
Ljusdal, Bollnäs och Delsbo.
Fogderäkenskaper
I Kronans räkenskaper på 1540-talet och under senare hälften av 1500-talet redovisas böndernas skatter. Dessutom förtecknas varor som kungarna och kronan köpte för sitt eget behov. De ordinarie skatterna uttogs dels i form av penningar som beräknades på jordinnehavet, dels i form av naturaprodukter såsom spannmål, smör och fisk. Hälsingarna avkrävdes också extraskatter i form av sådana varor som kronan ville ha. Men kronan beskattade enbart de varor som den visste att det fanns överskott av. Skattepersedlarna antyder därför vilka näringar som hade störst betydelse. När uppgifterna i kronoräkenskaperna ställs samman kan vi skapa en trovärdig bild av hälsingarnas ekonomi och därmed få en aning om vad som var grunden till deras välstånd.
I de tidigaste räkenskaperna redovisades enbart skattepenningar. Senare blev det vanligare att skatten utogs i naturapersedlar, vilket möjligen kan vara tecken på att följderna av kritiken började göra sig gällande.
I 1543 års räkenskaper fördelades skatten skattepenningar (2539 mark) hesteståndet (634) mk), afradspenningar (4 mk), öjepenningar (31,5 mk), köpmanpenningar (402 mk), kungens saköre (229,5 mk), biskopens saköre (52,5 mk), samt två alnar engelskt kläde som man hade tagit istället för pengar. Den kontanta summan var länge i stort sett oförändrad och låg på ungefär 3 000 till 4 000 mark om året, beroende på hur bra köpmännens handel hade gått och hur mycket böter man fick in.
Av de ”intjänade” pengarna, som år 1543 uppgick till ca 3 900 mark, köpte kronan 44 alnar engelskt kläde av hälsingebönderna, tyg som säkert var importerat. Priset var 96 mark eller ungefär 17,5 öre per aln. Dessutom köptes 23 ”helsingelås” som betalades med 1 mar per styck. Som böter togs 15 älghudar och av dessa såldes fem för 15 mark. Av två fiskare i Söderala köptes 16 tunnor salt lax, men hur mycket de kostade uppgavs inte.
Denna sida ur 1567 års kronoräkenskaper redovisar
”Summa på alla leffuererade och vtg:ne partzeler”
Hälsinglands landsköpmän
På gårdarna deltog de flesta i jordbruksarbetet, men många ”bönder” sysslade också med hantverk och köpenskap. Vill man beskriva landskapets ekonomiska förhållanden är det naturligtvis viktigt att få en uppfattning om hur många som tjänade på handeln.
De köpmän som betalade skatt i form av köpmanspenningar uppgick år 1549 till 47, år 1558 fanns det 68 köpmän, år 1560 var det 124, åren 1566 och 1577 var de 52 respektive 79 och 1582, när staden Hudiksvall grundades, fanns det 31 landsköpmän. Säkert höll sig en del undan, men hur många de var går inte att uppskatta. Men ända in på 1600-talet utgick ständigt befallningar om att kvarvarande landsköpmän skulle flytta in till staden och fortfarande fanns det köpmän som flyttade till Söderhamn efter år 1620.
Redan i de tidigaste räkenskaperna uppges att köpmännen skulle betala en tiondel av sin handel. Skatten varierade dock beroende på hur omfattande handeln hade varit. På 1540-talet uppgick den genomsnittliga summan i form av köpmanspenningar till 500 mark per år. På 1560-talet uttogs skatten i form av skinn och t ex år 1466 var det inte fler än 52 personer som erlade 105 osemkade och 22 semkade bockskinn, vilket motsvarade knappt 100 mark. Vid sidan härav handlade många hälsingar med skinn. Om de var handelsmän, jägare eller garvare framgår inte av räkenskaperna, men man kan misstänka att de som sålde skinn bestod av representanter från varje grupp.
Alla bönder handlade med gårdarnas överskottsvaror, t ex spannmål, smör, fisk, lärft och annat. Några bedrev handel i större skala; de förde inte bara ut varor, utan de tog också hem råvaror som de själva eller andra förädlade. Några specialiserade hantverkare handlade också med sina varor, men de var ofta beroende av köpmännens införsel av t ex textilier, råkoppar och annat.
—29HI— uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
PER SKRÄDDARE, * (1520). Skräddare o. bonde i Hillen 2 enl. 1543-1571 års jdbk. H. GERTRUD
—5KII— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
I OLOF PÅLSSON, * (1530), trol. s. t. bonden Pål Grellsson i Kalvhaga 5. Skräddare o. bonde i Kalvhaga 5. 1566-1571.
PÅL, * (1560) III.
—10KI—Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
PER SIURDSSON, * (1520). Skräddare o. Bonde i Klångsta 2 enl. 1543-1555 års jdbk. 10 1/2 öresl.
HANS, * (1560) II.
—2TII— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
I PER SKRÄDDARE, * (1540), möjl. s. t. bonden Engebrikt Matsson i Tomten. Bonde i Tomten 1 år 1571.
Hur många handlade?
Utgår man från de registrerade köpmännen (ca70) så har var 40:de hälsing varit köpman. Men handel bedrevs inte bara av ”köpmän”. Även hantverkarna, fiskarna, jägarna, och inte minst ”alla andra” handlade. Räknar man samman dessa grupper, så kan man kanske säga att var tionde yrkesman har ägnat sig åt köpenskap. Hur många personer som deltog i handeln är ovisst, men det är säkert ingen överdrift att påstå att så gott som samtliga hälsingar på ett eller annat sätt skaffat sig extrainkomster genom deras egen handel eller via professionella handelsmän.
Trots förbudet mot landsköp utnyttjade kronan de brottsliga köpmännen. År 1590 dömdes åtta hudiksvallsbor för landsköp, men det var nog bara en del av alla de stadsbor som handlade på landet. Samma år köpte kronan en mängd textilier av 14 av stadens handelsmän. Sammanlagt betalades 1 525 mark för 226,5 alnar engelskt packlakan, 117 alnar piuck, 50,25 alnar saltvedelskt, 148,5 alnar lybbskt grå och 261,5 alnar görlisk.
Handeln med fina importtygen fortsatte åtminstone under hela 1590-talet och t ex år 1594 köpte kronan följande tyger av 19 hudiksvallsköpmän till ett pris av 4 474 mark:
| Tygsort | Kostnad |
| 1 071 alnar piuck | 3 427 mark |
| 249 alnar packlakan | 318 mark |
| 90 alnar saltvedelskt | 182 mark |
| 50 alnar gurlisk | 22 mark |
| 49 alnar stoll | 388 mark |
| 20 alnar 1½ stoll | 99 mark |
| 19 alnar skåtzkläde | 38 mark |
Textilhandeln kan knappast ha varit ny på 1590-talet. Sannolikt har de hälsingska landsköpmännen redan innan de flyttade in till Hudiksvall importerat kläde och andra tyger. Att hudiksvallsborgarna importerade så mycket dyrbart kläde måste betyda att de tänkte sälja det till bönder i Hälsingland och angränsande landskap. Men vad gjorde bönderna med sammet, siden, atlask och damst? De flesta textilier som importerades var visserligen ylletyger, som i första hand användes till kläder, men det var inte vanliga vadmalsplagg som syddes av sådana dyrbara tyger. I alla tider har de rika manifesterat sin status genom att klä sig i fina kläder. De stora mängder som importerats till Hudiksvall kan inte enbart ha varit avsedda för hudiksvallsborgarna; även bönderna bör ha köpt lyxtyger.
Importerade textilier till Hudiksvalls hamn år 1592
| Tygsorter | Längd |
| Packlakan | 2 700 meter |
| Skottkläde | 630 meter |
| Sammet | 16 meter |
| Damast | 14 meter |
| Halvsajen | 300 meter |
| Bumsey? | 90 meter |
| Engelskt | 900 meter |
| Puick | 2 820 meter |
| Bomersk | 14 100 meter |
| Sidencamlott | 12 meter |
| Camlott | 20 meter |
| Grovgrijn | 420 meter |
| Dirdumdej | 120 meter |
| Twibrett lerft | 192 meter |
| Saltvedel | 3 450 meter |
| Grått | 630 meter |
| Atlask | 28 meter |
| Helsajen | 240 meter |
| Marche | 2 400 meter |
| Dwelk | 90 meter |
| Gellerduk | 24 meter |
Källa:
Det mesta är hämtat ur Jan Lundells skrifter om, Köpmän och Hantverkare i 1500-talets Hälsingland och Hälsingevaror under 1500-talet, Hälsinglands museum 1997.
Jan Lundell skriver:
De uppgifter om varor och priser som här har sammanställts och kommenterats ingår i en större undersökning av hälsingeböndernas ekonomi i slutet av 1500-talet. Tanken är att detta material skall kunna belysa och förklara bakgrunden till Hälsinglands rika folkkonst i anslutning till det pågående arbetet med Hälsinglands väggmålningar. Den viktigaste källan har varit kronans räkenskaper som förvaras i Kammararkivet i Riksarkivet, Stockholm.
Dessa av Jan Lundell framforskade uppgifter har vi av antikvarie Jan Olov Nyström fått rätt att skriva av och digitalisera för att många fler ska få möjlighet att lära mer om Hälsinglands näringar under vasatiden.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen –
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062