Linspinneriet i Forsa grundades 1898 och blev under 1960-talet en av de större i Europa med en personalstyrka på omkring 500 personer
Se bild från branden 1916.
Se bilder från Holma Helsingland.
Läs om industrimannen Axel Leman.
Läs om linberedningsverket på Skansen, som kommer från Forsa
Läs om Hälsinge linneväveri i Näsviken som drivs av Urban och Maud Kaulich.
Linet: en kultur- och näringslivshistoria.
Se fler bilder på Forsa/sockenbilder.
Läs dikten Tålamod, om linets många procedurer
Läs om Holma Helsinglands AB i dag med Bockens världsberömda graner
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 18/1 1898
Hälsinglands linspinneriaktiebolag.
Förra året innehöll Allehanda flera meddelande om att man bland allmogemän i Forsa socken var betänkt på att grunda ett linspinneri i Hälsingland och för hvillket ändamål man utfärdade provisorisk aktieteckning, som ådagalade att inträsse för saken ingalunda felades.
Sedermera har saken utvecklat sig på ett så glädjande sätt att till den 21 februari är sammanträde utlyst för antagande af bolagsordning. Minimikapitalet — 150,000 kronor — är redan öfvertecknadt och bindande naturligtvis.
En tidsfråga torde det endast vara när maximikapitalet — 300,000 kronor — fulltecknas och hvarmed icke brådskar, då företaget redan är tryggadt med det tecknade minimikapitalet.
Mer än en gång ha vi i uppsatser, författade af kompetenta personer, påpekat Hälsingelinets af ålder kända och oöfverträffade utmärkta egenskaper och därmed äfven uttalat vikten och betydelsen af fortsatt odling af lin i våra bygder.
Med anläggning af ett linspinneri, som har för afsikt att förbruka Hälsingelin, midt ibland dessa odlare, får den uråldriga linodlingen i Hälsingland gifvetvis en ny impuls, äfven om det nya spinneriet skulle komma att förbruka blott en mindre del af hvad som tilläfventyrs komme att odlas (eller redan odlas).
Är Hälsingelinet åter infördt i den allmänna marknaden och har det på nytt kommit i ropet, skall för visso ej häller afsättning saknas för det samma. Bästa och enda sättet därför är att fabriker uppstå, där det kommer till användning och att den förädlade varan, som utgår från fabriken, får ett godt namn om sig.
Beträffande Hälsinglands linspinneriaktiebolag har man beräknat att till en början kunna spinna omkring 250 kg garn om dagen.
Källa och avskrift: Viveca Sundberg
HUDIKSVALLSPOSTEN DEN 7/6 1898
Linspinneriet skall ligga i Forsa.
Helsinglands Linspinneriaktiebolag beslöt på extra bolagsstämma i söndags att uppdraga åt styrelsen att inköpa erfoderlig mark och vattenkraft vid Lundaströmmen i Forsa.
Frågan om spinneriets förläggande i Arbrå är därmed förfallen.
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 23/6 1899
Värksamheten vid Lund synes komma att bli liflig, sedan det en gång blef bestämdt att bygga linspinneriet därstädes. För närvarande äro icke mindre än tre enskilda gårdar under uppförande.
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 12/2 1900
Hälsinglands linspinneriaktiebolag.
Arbetet vid linspinneriet i Forsa torde vara i full gång i nästa månad. Stora beställningar ligga redan inne, däribland en rätt betydande sådan till armén. Ett 100-tal arbetare, hufvudsakligen arbeterskor, komma att användas. Af fackkunnige från uttlandet äro närmare ett 10-tal Österrikare anstälda. Man lär äfven umgås med planer att få en väfskola till stånd, antingen i Forsa eller Hudiksvall, på senare platsen för så vidt staden därtill vill lämna bidrag. Att Hudiksvall behöfver tillfällen till inkomster och förvärf är då visst och sant. Men då behöfva också dessa bebyggare lägga en smula band på den kungliga svenska afundsjukan och icke döma allt, både stort och smått, efter skråköpingssynvinkel.
SÖDERHAMNS TIDNING DEN 20/7 1900
Helsinglands Linspinneri-Aktiebolag
(Bref till Söderhamns Tidning)
Fabriken är belägen vid Lundafallet i de för sin naturskönhet berömda Forsavattnen en fjärdingsväg från Forsa järnvägsstation. Vattenfallet, som icke är högt, men utmärkt för jämförelsevis stor vattenmassa, har förut ägts af bönderna i Lunds by inom Forsa socken en mil från Hudiksvall, men Helsinglands linspinneriaktiebolag är numera ägare af halfva vattenfallet och den andra hälften har inköpts af disponent Lehman jämte några andra personer för ett elektricitetsverk, som de därstädes anlagt och hvarmed de skola betjäna de bland Hudiksvallsborna, hvilka till hösten vilja ha elektrisk belysning i sina bostäder, butiker o.s.v.
En mycket dyrbar grund för fabriken har måst läggas med anledning af att bönderna ej velat afstå jord, men däremot funnit lämpligt sälja ett vid fallet beläget berg. För att få utrymme och plats för fabriksbyggnaden ha därför omfattande sprängningar och kostsamma schaktningar måst utföras, som haft åtminstone det goda med sig, att grunden är bergfast och att fabriken åt ett af väderstrecken är skyddad för stormar och dylikt af en bergvägg. Att det varit smått om utrymme kan man se af att en af byggnaderna är byggd så nära vattnet som det kan vara möjligt.
Men trots de stora dimensionerna anläggningen redan tagit, har bolaget dock planerat sin anläggning med hänsyn till framtida utvidgning.
Den ofantliga fabriksbyggnaden är ett stort tre våningar högt hus af sten. Alla våningarna äro höga, rymliga och särdeles ljusa, hvarför man genast vid inträdet i fabriken får ett mycket ljust och gladt intryck. De långa och breda golfven i de båda nedre våningarna äro helt och hållet cementbelagda, och för ventilationen har det sörjts på det noggrannaste och hygieniskt berömvärdt.
Det säger sig själft att vid linets beredning, vid dess bråkning, skäktning, häckling o.s.v. mycket damm måste uppkomma. Men hvart har allt damm tagit vägen? Vi kommo till fabriken sedan den varit i gång hela dagen; den arbetade, medan vi länge och väl genomvandrade fabriken och togo de många maskinerna i beskådande, men det oaktadt andades vi lätt i salarna, och vi fingo knappast så mycket som ett synligt dammkorn på våra kläder. Fönstren stodo visserligen öfver allt öppna, hvilket delvis kunde förklara den rena luft vi andades. Men när fönstren äro stängda, huru kunde det då vara? Hela hemligheten ligger i de fyra elektriska blästrar, som finnas insatta i ytterväggarna närmare taket i hvardera våningen och hvilka besitta en otrolig förmåga att reglera luftväxlingen och att utdraga dammet ur arbetssalarna.
Belysning och vattenledning
Det behöfver väl knappast nämnas att med ett sådant vattenfall som Lundafallet man vetat tillgodogöra sig detta äfven som kraftkälla för elektrisk belysning och att fabriken följaktligen upplyses den mörka årstiden med elektriskt ljus. En bekväm vattenledning är inredd i fabriken, där arbetspersonalen kan vaska sig och genom hvilken allt vatten från sjön upptages för ångning, blekning med mera sådant.
Linets beredning
I bottenvåningen äro inrymda de olika maskinerna för bråkning, skäktning, kardning, linbandens sträckning och dubblering, förspinning, — samtliga befintliga i den stora salen; i sidorum äro de stora blekningskaren belägna samt ångmaskinerna.
Genom en utväxling ledes det förspunna linet upp i öfre våningen, hvarest det genomgår vidare procedurer; där spolas det, där får det genomgå så att säga ekluten, där valsas det för att slutligen hasplas: alla procedurer, som skulle vara för omständligt att här närmare relatera. Obeskrifligt intressant var det emellertid att se t.ex. med hvilken oerhörd snabbhet det råa linet genomgick bråkningsmaskinen och i en handvändning blef så mjukt och lent som skogsull, och lika märkvärdigt var det att se huru det förvandlades till lenaste råsilke och hur det så småningom tog form af garntrådar, omöjliga att slita sönder; trådar, som sedan genomgå en hel rad af nya procedurer, innan det blef det rena hvita garnet af olika finhetsgrader.
Garnets blekning är fabrikens hemlighet. Den hade betydliga upplag af oblekt garn, nu skickadt från utlandet för att blekas.
Öfversta våningen var egentligen en vind, där rålinet förvarades.
Fabriksarbetet
Det har kräft en tid af omkring ett år att uppföra och inreda den nu beskrifna byggnaden; och änskönt fabriken icke varit i gång längre än sedan mars detta år, är den redan så öfverhopad med beställningar af garn, att den har all möda att hinna expediera.
Fabriken sysselsätter för närvarande omkring 100 arbetare, förnämligast kvinnor från trakten omkring, hvilka sålunda ha måst läras och inöfvas att sköta maskinerna. Men chefen var fullt belåten med det redan vunna resultatet. Förmännen äro samtliga från Österrike och Tyskland. Disponenten har själf en hel vinter legat i Österike och studerat en del därvarande linspinnerier, hvarunder han icke skytt att flera månader igenom arbeta som den simplaste arbetaren. Han visade sig ock vara mycket hemmastadd med fabrikens alla detaljer; han skrufvade och vred på kranarne hvar vi gingo fram, såsom om han hade hållit på därmed huru länge som helst. Härtill kommer, att han är en human arbetsgifvare, som vill sina arbetare väl och förstår deras önskningar och anspråk.
Anläggningen af fabriken lär ha kostat 225,000 kronor, en drifves numera med hufvudsakligen engelskt kapital. Engelsmän har sedermera äfven ingått i bolaget som intressenter. Öfriga intressenter äro utom disponenten och en del Hudiksvallsbor åtskilliga bönder inom Forsa. Dessa odla det lin spinneriet behöfver och intresset för linodling har ånyo tagit upp sig så mycket, att fabriken icke hyser några farhågor att icke få nödig råvara.
Inflytande på hemslöjden
Linodlarna kunna nu själfva få det lin de odla för eget husbehof maskinmässigt beredt vid fabriken, och således besparas sådana mödosamma och tidsödande arbeten som bråkning, skäktning och häckling. Hemslöjden blir påtagligen därigenom uppmuntrad, och den dag skall kanske icke vara så långt aflägsen, då i hvar bondgård i Helsingland väfstolarna åter äro i gång som fordomtima de långa vinterkvällarna till fromma för egen ekonomi, för husfliten och ungdomens hållande till nyttigt och nöjsamt arbete.
Hemmansägaren Lars Andersson, ofvanmämde f. styrelseledamoten som mottog oss så vänligt, har på sin gård i Vedsta flera mekaniska väfstolar uppsatta, där grofva och finare väfnader väfvas af garn från Helsinglands linspinneriaktiebolag. Vid vårt besök sysselsatte bemälda person som vi vilja minnas ett tiotal flickor. En beställning låg för närvarande inne från armén på 3,500 bårmadrasser. Bättre än fabrik är dock tvifvelsutan den egentliga hemväfnadsslöjden, berifven af bondens egna döttrar. En väfnadsskola för kvinnor är afven ifrågasatt antingen i Hudiksvall eller i Forsa, med ändamål att uppdrifva väfnadslusten och sprida intresse för väfning bland allmogekvinnor.
Häraf kan man förstå, att Helsinglands linspinneriaktiebolag är icke blott en affär; det innesluter äfven något fosterländskt, som måhända efter hand skall komma att mer och mer framträda, icke minst orten till båtnad.
JÄMTLANDS TIDNING DEN 22/8 1900
Ett linspinneri i Helsingland
Medan vi besökte Hudiksvall, sade vi — och här är detta ”vi” fullkomligt på sin plats, ty det var min hustru och jag — till en därvarande tidningsman, som var en lika artig värd som kunnig ciceron:
Har inte Hudiksvall någon industri?
Jo, det fans utom den redan nämda flaggfabriken en snusfabrik. Där fingo vi emellertid ej komma in — ägaren var naturligtvis rädd, att vi skulle stjäla konsten af honom och sätta upp en snusfabrik i Östersund. Så bäst vi gingo där utbrast vår ciceron:
”Nä, men hvad säges om att fara ut till Forsa och se på linspinneriet? Det är också vackert där, att ensamt landskapet förtjänar, att man far dit”.
Det voro vi med på genast; och snart suto vi på tåget. Och eftersom jag var med, så hade sällskapet tur. Vid Forsa station träffade vi en framstående intressent i linspinneribolaget fabrikör Lars Andersson i Hedsta, som själf har ett linneväfveri, till hvilket han tager garnet från nämda spinneri. Han lofvade att skjutsa oss dit och, hvad ännu viktigare var, ombesörja att fabriken var i gång, då vi kommo fram — det var nämligen lördagsafton, då fabriken stänges tidigare.
Vi besågo hr Anderssons väfveri, där väfningen mest skedde i engelska väfstolar, drifna med fotogenmotorer. Det gick så lätt och fint. Allt arbete utföres dock ej med maskin, utan hr Andersson låter kvinnor i bygden väfva för hand. Hr Andersson plägar besöka Östersund och sälja linnevaror.
Innan vi foro bjödos vi på förfriskningar i ett rum, som var dekoreradt och inredt som gammal Helsingestuga. Målningarna påminde om sådana dalkarlsmålningar, som vi ännu träffa i gamla stugor i Lillherrdal, men fälten upptaga ej grupper utan endast enskilda figurer. Den intressantaste möbeln var en ”vändbänk”, en sittsoffa, hvars stöd kunde vändas, så att man efter önskan kan sitta med ansikte eller rygg mot bordet.
Framkomna till Helsinglands linspinneriaktiebolags stora etablissement mottogos vi af fabrikens unge disponent kand. Axel Lehman, som efter att en tid ha legat vid universitetet (han tänkte bli läkare, men fick ondt i ögonen) for ner till Österrike-Ungern och lärde under ett par år linspinneriets konst såsom arbetare vid större fabriker där.
Nu förde han oss genom fabriken, och vi fingo se alla de processer som varan genomgår från det att den utgöres af rötadt lin (sådant fabriken köper det) tills den är det finaste blekta garn. Allt går med maskin. Till det för icke fackmannen intressantaste hörde att se, huru det med dessa maskiner var möjligt att af blånorna göra det vackraste garn. Min hustru fick som minne af besöket en linhärfva, och den glänser som håret på en ung flicka.
Förmännen talade tyska. Det befans, att eliten af arbetare är tagen från de orter, där disponent Lehman lärt sin konst. Dessa har sedan lärt upp unga kvinnor från trakten, hvilka erhållit anställning vid fabriken (som sysselsätter ett 100-tal arbetare). Förmännen vitsordade, huru ofantligt mycket intelligentare och mera allmänbildade de svenska unga kvinnorna äro än dess landsmaninnor. En mängd anordningar vid såväl själfva fabriken (såsom bad) som bostadsbyggnaderna visade det intresse disponent och bolag hysa för arbetarne.
Bland anordningarna i fabriken beundrade jag mest ventilationen, som skedde med elektriska blästrar och på ett förträffligt sätt förmådde hålla luften frisk och dammfri, samt en anordning vid ångpannan. Denna matades nämligen med det öfverblifna kondensvattnet, så långt detta räckte.
Då vi kommo till blekeriet, sporde jag:
”Hvarmed bleka ni”?
”Det är vår hemlighet, och en dyrbar hemlighet, som gör att vi ha mycket gods till blekning från utlandet”.
”Hur länge blekes garnet”?
”Det åtgår 28 dagar för att fullbleka ett garn”.
Vi fingo ej fara utan att först ha njutit gästfrihet hos disponent Lehman. Och så genom vackra helsingebygder i solskensaftonen mot Hudiksvall.
Saxon
ÖRNSKÖLDSVIKSPOSTEN DEN 18/12 1902
Linodlingens upphjelpande
Ett nytt uppslag
Länsagronomen, d:r E. O. Arenander skrifver till Örnsköldsviks Posten följande:
För snart 1½ år sedan föreslog och inledde undertecknad vid hushållningssällskapet sommarsammanträde i Fränsta år 1901 frågan om:
”Hvad kan göras för linodlingens och linneindustriens upphjelpande”?
Vid detta sammanträde hade föreståndaren för Helsinglands linspinneri vid Forsa i Helsingland, direktör A. Lehman, godhetsfullt infunnit sig och lemnade i ett sakrikt anförande i frågan många särdeles värdefulla upplysningar. Han framhöll med skäl, huru nödvändigt det var att i vissa afseenden genom maskiners hjelp förenkla och förbilliga linberedningen, om man skulle kunna hoppas på något uppsving af den gamla handteringen. Det var så mycket ”bråk” och blef så dyrbart när allt arbete skulle utföras med handkraft. Vissa delar såsom bråkning och häckling kunde utföras lika bra och mycket fortare genom maskiner. Äfven spinningen kunde utföras med maskiner. Bildandet af linodlingsföreningar för gemensam beredning m. m. vore bra o.s.v.
För att taga noga reda på dessa förhållanden, särskildt vid odlingen, bråkningen och häcklingen, och få se de maskiner, som dervid användes, besökte undertecknad häromdagen Forsa Linspinneri och dess direktör Axel Lehman. På det mest förekommande sätt blef jag mottagen af direktör Lehamn, som visade mig linspinneriet i alla dess detaljer, der linet bereddes från det var ”rött” eller ”vattnadt”, till dess det blef färdigspunnet och blekt för att utgå i handeln. För att göra en början till att upplifva linodlingen visade sig direktör A. Lehman så tillmötesgående mot mina önskningar att han slutligen förklarade sig villig att låna ut bråknings- och häcklingsmaskinerna — representerande ett värde af ett par tusen kronor — till jordbrukare i Ångermanland mot det att jordbrukarne bekostade transport, uppsättnings- och underhållskostnader, och förbundo sig att odla lin å en viss areal och sälja detta grofhäckladt till fabriken i Forsa, naturligtvis mot betalning. Härigenom finge jordbrukarne tillfälle både att pröva maskinerna och se deras användbarhet och om de förtjena att anskaffas samt om det lönar sig att odla lin, äfven till afsalu. Att behof af grofhäckladt lin förefinnes bevisas bäst deraf att endast vid Forsa linspinneri årligen importeras 150,000 kg lin mot 70,000 kg som köpes inom landet.
Att äfven jordbrukarne i Nätra och Sidensjö socknar — den gamla linodlings- och linneindustribygden — med intresse skola omfatta detta förslag, som erbjudes dem, det är jag förvissad om, då lifligt intresse för linhandteringens upphjelpande finnes i dessa bygder, hvilket tagit sitt uttryck deri, att i somras en kommitté tillsattes af jordbrukarne sjelfva för att förbereda frågan om bildandet af en linodlingsförening.
Det är undertecknads afsigt att längre fram i januari månad utlysa och hålla ett möte med linodlarne i dessa bygder för att närmare öfverlägga med dem om detta nya uppslag och träffa de närmare öfverenskommelserna för att sätta det i verkställighet.
Till dess har jag velat fästa jordbrukarnes uppmärksamhet på detta nya uppslag och dymedels förbereda frågan tills den kommer under behandling.
Hudiksvalls Nyheter den 6/4 1904
ÖREBROKURIREN DEN 3/2 1906
En fackförening har bildats vid linspinneriet i Lund, Forsa, med ett 100-tal medlemmar. Den nybildade föreningen beslöt att ansluta sig till Textilarbetareförbundet.
NYA SAMHÄLLET DEN 13/3 1906
Hvad är i görningen vid Helsinglands linspinneri?
Vid Helsinlands linspinneri i Forsa bildades för kort tid sedan en afdelning af Svenska Textilarbetareförbundet. Att detta skulle föranleda ”extra åtgärder” från bolagets sida mot dessa arbetare, var man tämligen säker på, men att det skulle bli på sätt nu sker, vittnar särskilt om disponentens bakslughet.
Disponenten för nämda bolag har sedan fackföreningen bildades förevisat sex olika bref från sina kunder, däri säges att varan skulle vara underhaltig, beroende på arbetarnas oduglighet. Särskilt har en afnämare anmärkt att deras arbeterskor vägrat ”rulla” det gods som kommit från ofvannämda fabrik.
Det vore därför af intresse få bevisat från någon arbetare å textilfabrik om det gods, märkt H. L. A. (Helsinglands Linspinneri Aktiebolag) varit af så dålig beskaffenhet, att arbeterskor vägrat befatta sig därmed.
Att saken är sjuk kan man förstå däraf, att något dylikt bref förr än februari i år — då fackföreningen bildades — icke åberopats. Den allmänna meningen är också, att disponenten ämnar använda dessa intyg som bevis hos aktieägarne för att den svenska textilarbetaren icke kan prestera arbete, som står sig i marknaden, och få anledning, nu såsom förut, importera utländsk arbetskraft, som är billigare och samtidigt få arbetare, som låta behandla sig hur som helst.
Att det blifvit litet lif i spelet vid linspinneriet i Forsa, med ty åtföljande bostadsvräkning m.m., är från vår synpunkt alls icke att beklaga. Arbetarne skola nu bättre kunna se hur nödvändigt det är, att vara organiserade.
I alla händelser skola vi följa med händelserna vid linspinneriet och torde snart få anledning återkomma.
Källa och avskrifter: Viveca Sundberg
Den första fackföreningen
Den politiska medvetenheten började göra sig gällande bland de anställda vid Holma-Helsinglands linspinneri. Kata Dahlström och Hinke Berggren besökte Lunds samhälle men fick inte komma in på Folkets hus eller på bolagets område. Kata Dahlström sökte sig till Tövsätter, till Petter Jonsa och där bildades den första fackföreningen.
Dat har berättats att August Palm blev bortkörd, då han ville tala vid Stenkasern som byggdes omkring 1910. August Palm lär då ha ställt sig på landsvägen och hållit sitt föredrag.
Axel Leman
– en linindustrins pionjär-
av Anders Larsson
Disponentbostaden
Det sägs, att norrlänningarnas initiativkraft år dålig, att viljan och förmågan att bryta nya vägar och skapa nya utkomstmedel blir allt mindre ju längre norrut i Sverige man kommer. Påståendet kan diskuteras, men nog är det lätt att finna exempel på norrländska företag, som byggts upp av sydsvenskar eller utlänningar. Se bara på Forsa socken i nuvarande Hudiksvalls kommun; de två största industrierna där – pappersbruket i Näsviken, uppbyggt av engelsmän, linspinneriet i Sörforsa, utvecklat av Axel Leman.
Vem var då Axel Leman? Jo, han föddes den 21/12 1871 i Stockholm, son till handlanden Samuel Edvard L. och Annie, född Brauenstein från England. Efter studentexamen 1890 studerade han språk och andra humaniora men tvingades av sjukdom avbryta studierna. År 1897 kom han som konvalescent till Hudiksvall.
Och hur kom det sig att denne främmande fågel blev en förkämpe för linhantering och en förgrundsfigur inom den svenska textilindustrin? Det var Kvinnan och Slumpen. Han förälskade sig i en intagande hudiksvallsflicka, Freja Hådell, och ville därför inte lämna staden utan såg sig om efter arbete och utkomst i orten. Slumpen förde honom samman med några unga bönder i Forsa, som ville uppföra ett mekaniskt linspinneri. Linodling och linnehantering hade länge ingått som viktiga led i hälsingarnas självhushåll och vuxit till ett betydande näringsfång. Men hanteringen var tung och tidskrävande, och intresset för densamma sjönk allt eftersom skogen mot 1800-talets slut fick ökad betydelse som inkomstkälla. Många började frukta, att hanteringen skulle dö, några sökte finna medel för dess bevarande. En från Bjuråker inflyttad bonde och byggmästare, Lars Andersson i Hedsta, hade börjat anställa spinnerskor och väverskor samt sälja deras produkter söderut. Han menade, att handspinningen tog allt för lång tid och att ett mekaniskt spinneri med större produktivitet borde uppföras här, liksom man börjat göra i sydvästra Sverige. Han lyckades intressera några andra forsabönder för saken, och med hjälp av kyrkoherden, som kunde något engelska, hade de från Irland införskaffat kostnadsförslag etc. på nödigt maskineri. Men man måste finna en kapabel ledare. Axel Leman kom som på beställning och i rätt tid i deras väg. Inte minst för sina stora språkkunskapers skull men kanske ändock en smula chansartat utsågs han att förverkliga planerna och sändes snarast till Trautenau i Böhmen i dåvarande Österrike, där linspinningsindustrin var högt utvecklad, för att såsom arbetare lära sig spinningens alla processer. Hemma i Forsa förberedde man i möjligaste mån fabriksbyggandet.
Våren 1898 upprättades bolagsordning för Hälsinglands Linspinneri AB, och i slutet av 1899 igångsattes driften i den lilla fabriken i Lunds by, med hjälp av några yrkesskickliga förmän och arbetare, som Leman fått med sig från Böhmen. Här bör inflikas, att han då var lyckligt gift med sin Freja, som med tiden skulle skänka honom sonen Herbert Edvard (”Janne”) och dottern Lisa.
Svårigheterna hopade sig genast. Det i Forsa hopskrapade startkapitalet förslog inte långt, lånemöjligheterna var små, produktionen för liten för att bära kostnaderna. Samtidigt inträffade ett våldsamt prisfall på det ryska linet och därmed på allt lingarn i Europa. Man måste söka fördubbla produktionen och begagna sig även av billig utländsk råvara. Leman reste till Belfast för att hos den stora spinnmaskinsfabriken Combe Barbour, som levererat det första linsystemet, utverka ytterligare maskiner på kredit.
Efter en veckas skärskådande av Leman personligen och hans kalkyler sade Mr. Combe: ”Jag har tyckt mig finna, att ju längre åt norr människorna kommer ifrån, ju hederligare är de. Ni kommer längre norrifrån än någon annan av våra kunder så ni skall få de maskiner ni behöver på kredit”. Bördorna lättade ytterligare, när en annan engelsman självmant erbjöd sig satsa en avsevärd summa i fabriken. Fler yrkesmän värvades från Trautenau, bl.a. sonen till därvarande fabrikschef, Franz Kaulich, som blev driftsingenjör i Forsa.
Dessa österikare, tjecker och några polacker bildade snart en kaolsk församling och uppförde 1909 med hjälp av påven, kejsar Franz Josef och bolaget en egen kyrka. Kolonin omfattade som mest cirka 152 personer. En liten grupp livliga irländskor satte ytterligare färg på folkbilden.
Handskrivet brev av Axel Leman 1906
För att trygga avsättningen av lingarnet genomförde Leman år 1907 en sammanslagning av Forsaspinneriet med Holmas spinneri och väveri i Madängsholm i Västergötland. Av de båda företagen bildades Holma-Helsinglands Linspinneri & Väfveri AB och detta i sin tur förvärvade tio år senare Häggådalens Mekaniska Linneväfveriers AB.
Räkning från Holma – Helsingland 1912
Men det var inte bara industriella problem, som den unge Leman mötte i hälsingeskogen. En mängd saker, som numera ombesörjes av ”det allmänna”, måste ordnas; bostäder, vägar, vatten och avlopp, samlingslokal, hjälpkassor, industrisjukvård etc. Automatiskt kom han in i den kommunala verksamheten, där han framför allt verkade för skolväsendets, hälsovårdens och samhällsplaneringens utveckling. Med hans hjälp fick ungdomen småningom en fin idrottsplats, en prima engelsk fotbollstränare ej att förglömma.
Som vanligt var i den tidens fabrikssamhällen blev Leman klockarfar i hembyn och skulle allting bestyra, t.o.m. aga stygga pojkar ibland. Den patriarkaliska rollen var inte så lätt i den för honom främmande miljön bland människor med helt annat kynne än hans eget sydländskt lättrörliga temperament. Han var en fordrande chef, som med falkögon upptäckte varje bluff eller misstag. Men han var i hög grad intresserad av människor, hörde gärna på deras åsikter och tog del av deras personliga problem. När det ibland ändock blev kollisioner, var det ofta hans hälsingska och kloka hustru, som förmådde klarlägga sikten och dämpa stormen. Snart nog lärde han sig väl förstå hälsingarna och beundra deras rättframma ärlighet. I hustrun fick han för övrigt också på det sociala området en stark hjälpare och pådrivare: vid uppförandet redan 1907 av ett av landets första industridaghem, en husmodersskola för företagets många unga kvinnor, senare även en förstklassig ungdomsgård.
Linspinneriets första låga byggnad
Första världskriget tvingade Leman till en intensiv medverkan i stimulerandet av den inhemska linodlingen och till intrikata men framgångsrika förhandlingar med ryssarna om linleveranser. Linnefabrikerna kunde hållas i full drift. Under 1920-talet hårdnade den utländska konkurrensen, men Forsa-fabriken utvidgade sitt tillverkningsprogram med skotråd och tvinnade produkter och höll sig flytande. Almedahl-Dalsjöfors AB, det andra stora linneföretaget, började få vissa svårigheter, och efter påtryckningar gick Leman slutligen med på en fusion, varigenom Holma-Helsingland 1929 uppgick i nämnda bolag.
1917 har man fått ett nytt brevhuvud
Med den sålunda bildade koncernens tillkomst började ett nytt skede i Lemans verksamhet, som här endast i korthet kan beröras. Han blev koncernens självskrivne chef. Forsa förblev hans hemort, ehuru han under större delen av åren fram till 1941 bodde i Stockholm. 1930-talets världsomfattande depression drev på arbetet med omstrukturering och samordning av koncernens många enheter. Sakta men säkert stabiliserades ställningen.
Så kom andra världskriget. För vårt land gällde det att trygga tillgången på livsviktiga varor. Koncernen hade under 30-talet tecknat kontrakt på linneprodukter till försvaret och allmänna inrättningar för framtida krigsfall och bidragit i uppbyggnad av ett statligt reservförråd av linråvaror. Samtidigt hade åtgärder vidtagits för att igångsätta inhemsk linodling och beredning för att trygga försörjningen vid en eventuell avspärrning. Och när nu kriget blev ett faktum vidtog ett febrilt arbete med förverkligande och vidareutveckling av beredskapsplanerna. I en mängd statliga organ, inom jordbruks- och industriorganisationer, vid uppbyggandet av lin- och hampberedningsverk kom Lemans stora erfarenhet och kunnighet att utnyttjas. Det svenska linets bristfälliga kvalitet fyllde emellertid ej de höga krav som ställdes på produkterna till försvaret och inrättningarna. Genom förmedling av en av de krigförande parterna kunde råvara i viss omfattning importeras, och koncernens tekniker lyckades utarbeta en ny teknik, varigenom nyssnämnda kvalitetskrav kunde fyllas. Denna nya teknik kom för övrigt att sedermera tillämpas av all världens textilindustri.
Reklambrev upprättat av Axel Leman 1929
I allt detta arbete deltog Leman till krigets slut, trots att han redan 1940 lämnat posten som verkställande direktör för linnekoncernen. Såsom en i hög grad aktiv styrelseordförande kvarstod han ytterligare tio år. När han den 31 maj 1957 lämnade detta livet hade tekniken i koncernens linnefabriker nått en internationell toppnivå; 80 % av landets behov av linnevävnader tillgodosågs av koncernen. Linspinneriet i Forsa ingick omkring 1960 bland de största i Europa. Kanske var det en välgärning att Leman slapp uppleva den svåra kris för västvärldens textilindustri, som började i slutet av 60-talet.
Bild och text ur boken Forsa. Det är ju självaset kungen, Gustaf VI Adolf, som kommit på besök hos Holma-Hälsinglands spinneri och träffar verkmästare Anders Pettersson direktör Franz Kaulich och disponent Axel Leman.
Axel Leman hade många intressen: sång, musik, litteratur, konst. Om hans och makans konstintresse vittnar bl.a. fyra av dem skänkta skulpturer i Hudiksvalls parker. Två av makarna bildade fonder (ansökan) ger årligen glädje och hjälp åt många ortsbor, fiskarbefolkningen och kapellen i Hudiksvalls skärgård. Med sina många intressen, sin breda humanistiska bildning och sina betydande insikter i ekonomi och industriella förhållanden samt sitt skarpa intellekt kom han att betyda mycket för den industribransch han ägnade sina krafter och för den hälsingebygd, i vilken han blev alltmer rotfast.
Avskrift: Viveca Sundberg
Linspinneriet i Sörforsa den 10 aug. 2022
LINODLING I FORSA.
Hur och när linet först började användas av människan är nog svårt att besvara. Troligen är det Indien varifrån linet, genom de nomadiserande araberna, spritts över världen. I de Egyptiska gravarna lindades mumierna med linneband, vilket visar en långt framskriden teknik.
Linplantan består av stängel, innerdelen består av märgen. Runt stängeln ligger fibern, spinnämnet Celeuosan. Linet ses mycket tät, man får då en vekare och ogrenad stängel, vilket ger finare och längre fibrer, ju flera fibrer i tråden desto starkare blir garnet.
Här i Hälsingland rotryckets linet när det blev gult. Det röcks en tredjedel från roten, dess färg blev därför grön. Man hängde sedan upp det i knippen på tork. Efter torkningen ströks frökapslarna av över en nålkam. Fröet användes till linolja m.m.
Allt efter väderleken rötades linet. I södra Sverige förekom mest daggrötning, men i Hälsingland mest vattenrötning. Daggrötningen utfördes på ängar där det lades ut i långa strängar, vilka dagligen vändes. Vattenrötningen gjordes på sommaren i någon lugn vik där solen låg på om dagarna. Dessa ställen kallades för linsänken. När så fibern släppte stängeln, togs knipporna upp ur vattnet och torkades. Nu är linet färdigt för bearbetning, det föres till en skäkt (ett verk). I gångna tider fanns det fullt med sådana (det sägs 12 st.) i Forsa strömmen i Lund. Den sista skäkten finns kvar vid sågen (åberopas Lehmans intervju). Vid handskäktning användes breda skäktknivar. Dessa knivar brukade skänkas som brudgåvor, rikt utstyrda.
Industriellt började hanteringen av linnevaror under Napoleonkriget, då det gick åt mycket tyg och andra textilier. I Bömen började på 1850-60-talet byggas fabriker speciellt för lin. Här i Sverige var Almedal den första linnefabriken.
Forsafabriken var som sagt klar år 1900 och den uppfördes i två våningar. Energin som drev fabriken var en vattenturbin. Nu köptes lin från Ryssland för den inhemska linodlingen kunde inte täcka behoven.
Linet från Ryssland hette slanetz = daggrötat, och matscenetz = vattenrötat. I ett senare skede importerades linet även från Belgien (courfrai) och blå holländer. Under första kriget blev det tvunget att odla själva. De bästa sorterna voro blenda och herkules, med blommor blå, vit, gul eller röd.
Vid starten av fabriken, som redan börjat med häckelmaskin på Kupavinden. Så småningom utökades fabriken. År 1915 byggdes en tredje våning. Omkring 1918-20 byggdes fjärde våningen och på 1930-talet en femte. Under senare tid utbyggdes andra enheter där nu synteten spinnes.
Flygbild över Holma från slutet av 1930.talet
När fabriken blomstrade som bäst var personalstyrkan omkring 500-550 st.
Linet som importeras från Västeuropa kommer i balar som hällades (spetaro) och fördes till en häckelmaskin, där hällarna spänns i en klubba och bearbetas mellan två nålförsedda mantlar, som renar och klyver fibrerna, allt automatiskt.
Virrstrået (blånor) går till kardorna. Hällarna formas till långa band och blandas i sorter och går vidare över ett antal sträckor. När den kommer till förspinningen får det smala bandet sin första tvinning, tjocklek snöre. Samma procedur även för blånorna, fast de först går genom en karda. Kardan en stor nålbesatt trumma med en 10-12 valspar som har olika hastigheter, där kastas knutar och agnar ur. För att ytterligare rena dessa band går dom över en kammaskin. När nu förgarnet från förspinnaren lämnar sina förgarnsrullar till spinnmaskin, går det genom ett 60-gradigt varmbad (vålspinning) men det spinnes torrt (specialgarn) passerar trådarna genom refflade valsar och sträckes till olika garnnummer, garnnr 1-200, ju höqre nummer, ju finare garn. Det tvinnas då det lämnar valsarna och vindas upp på tenar av spinnmaskinen (Ving-ringspinning). Dessa tenar går till haspling där det mätes i passma och buntar vilka torkades. Numera blir det rullar, som torkas eller bleks varefter dom även färgas. Sedan garnet har torkats provas dess styrka och spänningsbristgränsen och garnet är klart för försäljning.
Nu har lintillverkningen flyttats från Forsa till Vasa i Finland.
Här är det endast blekninq och färgning kvar.
All spinning i Forsa är syntet, även tvinning av specialgarn förekommer.
P.S. Kardavfallet kallades för drev och användes att dikta timmerväggar med. Agnarna användes oftast till att fylla golven som isolering. Kamavfallet användes till stoppningar av sitsar eller det blandades med bomull som blandgarn.
Under andra världskriget inköptes en pappersmaskin som skar pappersremsor, de var ungefär en cm breda. Dessa remsor spanns till trådar, av dessa trådar tillverkades papperssäckar och isolering till elektriska trådar. Detta på grund av svårigheter att importera lin.
Denna maskin kördes i ett par tre år.
Avskrift: Viveca Sundberg
Spinnsalen där en kvinna med maskinens hjälp klarar mer än 300 gånger så mycket spånad som den ensamma spinnerskan vid spinnrocken. Bild och text ur boken, I HÄLSINGLAND 1957.
Undetrecknad har själv arbetat i spinnsalen.
Spinnsalen, med Elin Jonsson, Bäck, en av Holma Hälsinglands många trotjänare. Dag efter dag, år efter år sköte hon troget både en och fler spinnmaskiner. Text och foto ur boken, Forsa 1987.
(Här har tråden gått av för Elin, och att snabbt kunna fästa den igen var en svår konst innan man lärt sig)
—24H9— Forsa släktbok
8 ELIN JONSSON, * 28/4 1888, d. t. torpare Jon. Persson i Hedsta. Fabr.arb. i Lund. † 26/5 1968.
PER VALTER, * 6/7 1912 – 10.
MÄRTA ELVIRA, * 12/2 1915 21A3.
KARL GUNNAR, * 9/1 1921.
LINODLING OCH BEREDNING I FORSA VID SEKELSKIFTET 1900.
En mycket tekniskt kunnig Bjuråkersbo, 1). Lars Andersson, kom 1890 flyttande till Forsa och gifte sig med Brita i Nyqården, Hedsta. Denne Lars Andersson byggde de fem stora kyrkstallar som funnits invid Forsa kyrka, varav en ännu står kvar. Lars Andersson kom också att ägna sitt intresse och kunnande till spinning och vävning.
Han anställde kvinnor som dels spann och vävde i Nygården, men hade också dessa arbeten ute på lego hos olika gårdar i socknen. Man kan säga att fröet och den första idén till ett linspinneri i Forsa föddes i Nygården, Hedsta, genom den verksamhet som där bedrevs under slutet av 1800-talet, säger hemmansägare Anders Larsson, Lund.
I Nygården byggdes till lokaler för verksamheten och på en gavel fanns en stor skylt som talade om att här fanns Helsinge-väfaren. Men Lars Andersson ville ta tekniken mera till sin hjälp och fick flera Forsabönder tända för sin idé på ett större linspinneri. Det var Jonas Andersson i Hedsta, Lars Andersson i Lund, Johan Johansson i Kälkebo m.fl. som var intresserade.
Det var också i samma veva som disponent Axel Lehman uppträdde på arenan och blev den hjälpande handen för att få denna för Llunds samhälle så betydelsefulla industri att rulla igång.
Verkmästare Holger Eriksson, Hudiksvall, som under flera decennier i början av detta sekel var bosatt i Nygården, berättar att på övre våningen bodde vävmästaren. Axel Lehman var också där och besåg väveriet, som hade svårt med ekonomin.
Lars Andersson var en mångkunnig man. Han byggde den första vägen mellan Forsa och Hudiksvall. Han var också en finsnickare och åstadkom fina snickeriarbeten i Nygården.
I slutet av 1890-talet beslöto några hemmansägare i Forsa socken i Hälsingland att blåsa liv i den då tynande linodlingen. De hade klart för sig att som en möjlighet åstadkomma ett spinneri som kunde förarbeta den inhemska råvaran Helsingelinet.
Den 1 november 1897 utfärdades sålunda stiftelseurkund för Helsinglands Spinneri AB. Stiftarna voro Lars Andersson i Lund, L. Andersson i Hedsta, Anders Larsson Berglock, Anders Johansson, Skarmyra, John Johansson, Ransta och Lars Jonsson Hedsta. Ovannämnda personer voro icke språkkunniga, vände då sig till kyrkoherden i församlingen om råd för ett kostnadsförslag på nödigt maskineri som tillverkades i Irland. Av en ren tillfällighet fanns i trakten en ung student Axel Lehman, som blev intresserad medlem i stiftelsen.
Bolagsordningen för Helsinglands Linspinneri AB utfärdades den 11 mars 1898.
Axel Lehman som var mycket språkkunnig men var inte kunnig i linberedning, reste därför till Bömen för att lära linspinningens svåra yrke där linspinningen var högt utvecklad. Fick även ett antal arbetsledare och arbetare med sig till Forsa för att utbilda dem vid företaget.
Lehman måste sedan resa till Belfast i Irland för inköp av nödiga maskiner till den första produktionen. Helsingelinet var den första råvaran, men gick senare in för att importera lin från utlandet.
Helsingelinets första procedur var sådd, efter upptagning blev det rötning och skäktning. Det var många turer innan linet blev till färdigt lingarn för vävning. Skotrådstillverkning förekom också till alla skofabriker, de olika procedurerna efter skäktning var: häckling, sortering, kardning, sprädning, sträckning, förspinning, finspinning, blekning, färgning samt tvinning av skotråd.
Fabrikens transporter vid sekelskiftet företogs med häst, på sommaren något senare omkring 1905 blev det båttransport från Forsa station till en kaj vid Lundströmmen, byggd av dåvarande sågverksägaren Lars Andersson för vidare transport via en rälsbana över Lundströmmen med kol, en linbana byggdes för spån och flis från sågen, avsett för eldning vid fabriken. Transporterna av lin och färdigt garn företogs i flera år med egna hästar mellan Forsa station och fabriken.
Brevkort avsänt till Holmsvedens Handels Aktiebolag den 25 oktober 1913
Hur var arbetet och arbetsförhållandet på arbetsplatsen?
Det var noq som på andra platser vid sekelskiftet, vissa arbeten tunga och smutsiga, andra lättare. Miljön var då inte den bästa, dammigt, fuktigt och bullrigt med en mycket dålig ventilation. Chefer och arbetsledning var på gott och ont innan de fick bilda sin fackförening, då samarbetet blev något bättre.
Arbetstidens längd, 10 tim. för vuxen, 8 tim. för underåriga per dag. Lönerna var vid starten liten. Bostäderna var dåliga utan några bekväma inrättningar. Vedeldning, inköp av ved förekom allmänt. Trångbott var det för alla, ett kök med flera personer i ett och samma rum. Företagets disponent Axel Lehman var dock före sin tid, han ordnade så till ett barndaghem för de gifta familjernas barn. Semestern blev efter en tid 4 dagar per år. Av den lilla fritiden blev det dock en del avkoppling, bland annat idrott av olika slag. Folkrörelserna kom igång som till exempel fackföreningsrörelsen var mycket aktiv, likaså nykterhetsarbetet, även det politiska arbetet kom så småningom i gång på allvar. Ett Folkets Hus kom till stånd där de olika folkrörelserna fick hålla till med sina aktiviteter. Detta, en kort historisk beskrivning på linberedning i Lunds samhälle vid sekelskiftet till en modern textilfabrik, där även samhället i övrigt har utvecklats socialt och kulturellt efter nutidens krav.
Tegelbruket i Skarmyra i början av 1900-talet
När fabriken byggdes så slogs och brändes tegel på platsen som fabriken uppfördes. Leran togs i Skarmyra, strax väster om de nu nybyggda villorna. Diket som mynnar ut i sjön breddades till kanal. Pråmar byggdes för att lasta leran på, sedan drogs pråmarna för hand till byggnadsplatsen. För dessa uppgifter svarar förman Henrik Pfeifer som arbetat på fabriken från tretton års ålder till pensioneringen. Han talade även om att han som pojke gick där vid kanalen och snarade gäddor.
Källa: Studiecirkeln ”Stiga mot ljuset” Forsa 1979 -1980
Avskrift: Viveca Sundberg
Vykort avsänt 1920 visar arbetarbostäder vid Norrtull.
”SPINNRUSKORNA”
Bild ur boken Forsa. ”Haspelns” personal vid linspinneriet ca 1905-1910.
Det hände vintern 1914 att en tysk familj, bestående av far och mor, två mostrar, son och dotter, emigrerade till Sverige. Med tåg for de genom det snöiga landskapet och sov de första nätterna med sina knyten på Stockholms central och i väntsalen på stationen i Ljusdal.
Så småningom nådde de Forsa station vid de stora vattnen, såg skorstenarna i Näsviken och trodde att de var framme. Med hjälp av ortsbefolkningen trots tyskan kom de åt rätt håll, till linspinneriet i Lunds by där kvinnorna var så eftersökta.
Arbete och bostad fick de, men de sade, här ska vi inte stanna. Så blev det ändå för linhäcklemästaren Pfeifer och hans släktingar från Tyskland.
Ytterligare en familj från ett främmande land hade kommit till Hälsingland.
Den som har berättat minnet av sina första dagar i Sverige var 1914 nio år gammal och minns hur han redan då beundrade den vackra svenska naturen. Han heter Henrik Pfeifer, häcklemästarens son från Sagan i Tyskland som blev karderiförmannens son i Forsa socken i det främmande Hälsingland.
Själv blev han Lund-Sörforsa trogen. När han pensionerades för några år sedan hade han arbetat i linspinneriet i 58 år. Henrik började som 14-åring då det hade brunnit i ett magasin vid fabriken och brandskadat lin måste bäras ut för att torka.
Bara några få kvar
Sedan blev det fabriken hela livet och att arbeta vid sträckmaskinen, i häckleriet och skäkteriet. Som så många andra vid linspinneriet hamnade Henrik i haspelsalen, högst upp i det väldiga fabrikskomplexet vid Lundaströmmen, och där slutade han som bas. I många år var han också brandchef vid företaget, ägnade åtskillig tid åt föreningsliv och den innerligt älskade musiken, de avsomnade revyerna och Henriks på sin tid kända balettflickor. 1948 gav man i spinnerisamhället ”Den förgyllda spinnkroken” på Ungdomsgården.
Industri- och invandrarhistoria samsas i Henrik Pfeifers livsöde. Han är idag en av några få kvarvarande invandrare från sekelskiftet – totalt kom omkring 125 utlänningar till hälsingebyn. I dag finns bara Henrik och några till kvar av dem – och så ättlingar till ”spinnruskorna” och deras karlar.
Flickan som sände det här vykortet hem till sin mor Brita Wiklund i Långbacka, Delsbo berättade följande:
Lund blir industrialiserat
Vid spinneriet finns idag bara en enda invandrarättling anställd. Det är Helmut Kaulich. Han är född i fabrikssamhället som helt plötsligt bara skapades i en hälsingeby av några inflytelserika och idéfyllda bönder, men han är son till en av de allra första invandrarna, som kom för att bygga upp industrin och det som i Forsa socken blev Sörforsa.
Berättelsen börjar 1897, då två Forsabönder med samma namn, Lars Andersson båda, beslöt sig för att bygga ett maskinspinneri istället för att skicka landskapets guld, linet, söderut. Till en början var socknens kyrkoherde bönderna behjälplig med vidlyftigare korrespondens och utländska inköp av kardor och häcklingsmaskiner. I november stiftades Helsinglands Lin-Spinneri AB, bolagsordningen togs våren därpå.
Leman
Prästen fick mindre tid och av en tillfällighet träffade de båda driftiga odalmännen inne i Hudiksvall en ung intresserad gosse. Denne råkade vara där av det skälet att hans läkare flyttat till staden och att han fått en Hudikfästmö.
Hans namn var Axel Leman, 27 år. Han blev kvar i bygden som en av de skickligaste industriledarna, skulle det visa sig. Och därmed börjar linspinneriets historia på allvar.
Han kunde språk, den unge disponenten, for till Belfast, köpte med sig några spinnstolar och kardor, men vem skulle sköta maskinerna? Irländarna stängde sina fabriker då han försökte få utbildning, lika tillbommat var det i England. Än i Österrike-Ungern?
— Han fick nej av chefen för Kluges linfabrik i Oberaltstadt, i nuvarande Böhmen i Tjeckoslovakien, berättar Helmut Kaulich, men så råkade han möta min far på gården. Den unge svensken verkade så intresserad att han tilläts praktisera och fick lära sig ”dubbelt förgarn” och andra finesser för ett jämnt kvalitetslin.
Från Böhmen
Leman stannade ett år, for hem till fabriken på ”Jan-Jans”-gårdens tomt och hörde snart av sig till kejsardömets linexperter. Han behövde teknisk hjälp. Helmuts pappa, Franz Kaullch, vid den tiden verksam vid ett linberedningsverk utanför Moskva, for till Sverige tillsammans med några förmän och arbetare.
Ytterligers arbetskraft erfordrades, folk som kunde spinna med de nya irländska maskinerna, som köpts för aktiekapitalet 70 000 kronor. Och så startade då i seklets början en märklig invandring till Hälsingland:
Från Böhmen kom spinnerskor och spinneriarbetare till Forsa för att häckla, karda och spinna. Det skrevs främmande namn i kyrkboken: Knippel, Lühr, Kubat och Rotter.
Språken
Mitt bland byns gårdar reste sig fabriken där spinnerimaskinerna sjöng under de flinka utlänningarnas händer. Första tiden bodde invandrarna i enkla kaserner eller hos bönderna. ”Kupa” inrymde 20 lägenheter. 1915-18 byggdes den sevärda ”bruksgatan på Norrtull”, arbetarbostäder ritade av arkitekten Cyrillus Johansson.
Främmande språk hördes mitt i den genuina bygden, mestadels tjeckiska och tyska, men också polska och engelska.
Några spinnerskor från Irland bodde här i några år. Alla tre höll till i det hus som sedan kom att kallas för ”London”, minns Henrik Pfelfer.
I ”Tyskland” bodde förstås de tysktalande och i mitt eget hem talades bara tyska. Vi tyskar hade det lättast med svenskan och vi barn lärde oss fortare än våra föräldrar. Tjeckerna hade det betydligt svårare. Ända i vår tid har det funnits äldre kvinnor ur den ursprungliga kolonin som bara talat tjeckiska. Men de fick tolkhjälp av företaget.
Henrik fick gå i skola utan att kunna ett ord svenska, hade det svårt med stavningen och minns med ledsnad hur lärarinnan kunde driva med hans galna krior.
Respekterad koloni
Ändå blev utlänningarna snabbt accepterade för att inte säga respekterade av Forsabönderna. Blev det någon gång tumult vid en dans så gällde gemänget den gamla vanliga motviljan mot utbölingar och industriarbetare över huvud taget, inte för att de var tyskar eller tjecker. Giftermål mellan grupperna förekom inte i början. Men betrodda blev utlänningarna och ansågs för sparsamma, fick köpa grisar från bondgårdarna. Och bönderna kom med mjölkkrukor.
Ändå väckte det uppmärksamhet att vi tog vara inälvsmat som annars kastades och att vi tog maten från korna i skogen, alltså den av befolkningen ratade svampen, säger Henrik.
Invandrarna tog vara på skogsviltet, lade ut gäddsaxar och drygade ut hushållet. Vana vid en annan matordning ville de ha frukt och fick köpa prostgårdens äpplen. De plockade medicinalväxter och när frånvaron av vitlök kändes för svår startades odling. Gamla kända Öhmans i Hudiksvall tog hem originella kryddor. Vart än barnen gick i svamptider skulle de ha med sig en börda hem.
Cyklade eller gick vi vägen in till stan skulle vi ha en kuns på ryggen för svampens skull, berättar Henrik.
”Sauerkraut”
Än idag puttrar surkålsgrytorna i Forsa (seden har spridit sig till övriga befolkningen och man lånar kålhyvelbrädan av varandra som förr), recepten på ”steuchelkuchen” och andra bakverk är fortfarande kända för att inte tala om tyskt surbröd med kummindoft.
Konservering lärde sig Forsaborna av den utländska kolonin.
Helmuts mamma Lidi Kaulich lärde ut metoden, så vi fick ett respekterat rykte om sparsamhet, säger Henrik.
Flickan som sände det här vykortet 29 aug. 1918, berättar att det en dag var det 107 st i Lund som hade spanskan och att Järsö-Anna hade dött.
Kvinnorna
Det var framförallt spinnerskor som behövdes till Forsa.
Karlarna kom mest med på köpet så att säga och var många gånger utan arbete medan kvinnorna stod i ”haspeln”. Spinneriet var en stor industri även för hälsingskor och på 1930-talet var 65 procent av arbetsstyrkan kvinnor. ”Lingården” uppfördes speciellt för ogifta kvinnor och i huset förekom även hushållsutbildning. ”Byxtorget” kallades platsen där lediga karlar strålade samman.
Eftersom båda makarna vanligtvis yrkesarbetade skapades 1907 den första svenska industribarnkrubban, som efter disponentfrun fick namnet ”Frejahemmet”.
Frejahemmet, uppfördes 1907 och var det första industridaghemmet i Sverige.
Här fanns plats för 60-talet barn
Frejahemmet efter ombyggnad. År 1914 byggde Holma-Helsingland linspinneri, ”Lingården” bostäder för ogifta kvinnor.
Linkoncernen
Axel Leman beskrivs som en företagspatriark av gamla stammen med stor social omvårdnadskänsla, kulturkänsla och en stark personlighet, ”en köpman som av Guds nåde”. Hans entusiasm gjorde att svårigheterna övervanns. Hälsingelinet blandades snart med det prisfallande ryska, som hopades på Forsa station och blev manna för fraktande bönder (men samtidigt återkom även lopporna, sägs det). Det räckte inte med att tillverka garner, 1907 bildades Holma-Helsinglands Linspinneri AB i samband med köpet av väveriet Holma i Västergötland.
Under 1920-talet hårdnade konkurrensen. De två värsta konkurrenterna, Almedal och Dalsjöfors fusionerade 1919. På inrådan av Leman köptes Forsa 1928, själv blev han VD, köpte västgötafabriken Häggådalen och därmed var Sveriges största linkoncern, 2 500 anställda stor, ett faktum.
Det förekom inte enbart spinnerihantering i Forsa — blekeri och färgeri kompletterade verksamheten liksom 1926 års tillskott, tvinneriet med irländsk tvinnarmästare för skolråd på export. Under andra världskriget återuppväcktes den inhemska linhanteringen och flera s.k. linberedningsverk startades, bl. a. i Hybo.
Brev avsänt från Sörforsa den 31/3 1939
Som mest hade spinneriet över 500 anställda i slutet av 1950-talet, en topproduktion på 35 ton lin och togarn varje vecka (1966). Från och med 1967 började man med inspinning av syntetmaterial och idag sysselsätter spinneriet endast 100 personer (efter nedskärning 1981 och på grund av att linproduktionen flyttats till Finland).
Av de utländska linarbetarna märks idag inte mycket mer än utländska namn i telefonkatalogen, att det ringer från katolska kapellet och det ibland lagas annorlunda mat. Kontakterna med hemländerna försvann nästan helt då de äldsta människorna i den här nästan helt odokumenterade arbetsinvandringen gick ur tiden.
Tord Andersson
Avskrift: Viveca Sundberg
HUDIKSVALLS TIDNING Lördagen den 8 juni 1996
Snart tystnar de gigantiska spinnmaskinerna på Holma-Helsingland i Forsa. Konkurrensen från låglöneländerna blev för svår för Annelie Vesanen och hennes arbetskamrater vid spinneriet.
Här kardas garnet inför spinningen. David Eriksson och Nisse Gustafsson
Maskinen sköts av Karl-Erik Johansson Det är ett dystert besked tycker dom.
Axel Lehmans sommarvilla Bergnäs 16, Forsa
—14L1— Uppgifter ur Forsa släktbok
AXEL LEMAN, * 21/12 1871 i Stockholm. Infl. 1901 fr. Hudiksvall. G. 26/10 1899. Disponent vid Linspinneriet i Lund. † 31/5 1957.
(X18) FREJA HÅDELL, * 8/9 1875 i Hudiksvall, d. t. bankdirektör Per Hådell. † 10/4 1949.
HERBERT EDVARD, * 29/9 1900 2.
LISA, * 25/7 1904 3.
—2—
1 HERBERT EDVARD LEMAN, * 29/9 1900, s. t. disponent Axel Leman i Lund. G. 1935. Leg. läkare. † 14/7 1969.
MARGIT SEHLIN, *, d. t. folkskolinspekt. Carl Sehlin. Teol. o. fil. kand.
KERSTIN, * 1935.
GUNNAR, * 1939.
—3—
TURE ERIK ALFRED PETRÉN, * 16/3 1902, s. t. professor Alfred Petrén i Stockholm. G. 14/8 1929. Professor i Anatomi, Stockholm.
1 LISA LEMAN, * 25/7 1904, d. t. disponent Axel Leman i Lund. Fr.skild 1938. o. omg. 1939.
Det här är Mojsen, där vi brukade äta, säger någon, och det stämmer, men dessförinnan var det familjen Kaulich bostad.
—15L1— Uppgifer ur Forsa släktbok
FRANTZ KAULICH, * 20/3 1880 i Ober altstadt, Böhmen. G. 20/7 1909. Infl. 1909. Direktör vid linspinneriet i Lund. † 10/11 1963.
LIDA LUDMILLA HANKE, * 5/6 1886 i Königshof, Böhmen. † 11/12 1962.
EDELTRUD ANNA, * 25/5 1910. Fl. t. Dalsjöfors, Älvsb. län. 1934.
IRMGARD HILDEGARD LINNEA, * 16/5 1912 4L5.
BERNHILD ASTRID WALBURGA, * 10/8 1916. Fl. t. Stockholm 1937.
HELLMUTH WOLFGANG JUSEF AXEL, * 6/10 1919 – 2.
GUNHILD AUGUSTA HJÖRDIS, * 15/4 1921.
—2—
1 HELLMUTH WOLFGANG JOSEF AXEL KAULICH, * 6/10 1919, s. t. direktör Franz Kaulich i Lund. G. 17/7 1954. Ingenjör i Lund.
(W37) KARIN ULLA-BRITTA BERGESTÅL, * 20/12 1928 i Svärdsjö.
FRANZ URBAN, * 22/12 1956. Gift med Maud From, de driver Hälsinge Linneväveri i Näsviken
HANS TOMAS, * 29/9 1960.
—114Ä1— Uppgifter ur Forsa släktbok
JOSEF PFEIFER, * 7/11 1862 i Kleinborwitz, Böhmen. G. Fabr.arb. i Lund, Forsa. † 2/2 1928.
MARIE LAHMER, * 22/2 1864 i Kleinborwitz, Böhmen. Textilarb. i Lund. † 18/12 1940.
ANNA TEKLA, * 22/9 1901 2.
HEINRICH PIUS, * 10/7 1904 3.
—2—
JOSEF WITTWER, * 22/6 1898 i Oberaltstadt, Böhmen, Tjeckoslovakien. G. 15/6 1930. Arb. vid linspinneriet i Lund. Maskinreparatör. † 20/8 1965.
1 ANNA TEKLA PFEIFER, * 22/9 1901, d. t. arb. Josef Pfeifer i Lund. † 3/5 1949.
—3—
1 HEINRICH PIUS PFEIFER, * 10/7 1904, s. t. arb. Josef Pfeifer i Lund. G. 24/5 1931. Förman vid linspinneriet i Lund.
(X6)3K23 MARTA LINNEA NILSSON, * 22/12 1909, d. t. bonden Olof Magnus Nilsson i Hallsta ss1, Delsbo.
BERIT ADELA, * 8/10 1939 4.
KJELL ROLAND, * 19/10 1947.
—4—
(Y44) BIRGER DEFIE HELLSTRAND, * 7/11 1938 i Skön, V.norrl. G. 3/7 1965. Mattpåläggare i Hedsta.
3 BERIT ADELA PFEIFER, * 8/10 1939, d. t. förman Heinrich Pius Pfeifer i Lund.
EVA MARGARETA, * 18/10 1966.
KURT BIRGER, * 5/3 1971.
—21H4— Forsa släktbok
(X4)4B19 1). LARS ANDERSSON, * 20/10 1861, s. t. mjölnare Anders Larsson i V. Stråsjö, Bjuråker. G. 26/10 i 893. Byggmästare o. bonde i Hedsta s3, Forsa, ”Nygårn”. † 27/2 1928.
3 BRITA GÖRANSDOTTER, * 1/5 1869, d. t. bonden Göran Nilsson i Hedsta s3. † 22/3 1930 i Berglock.
ANNA, * 9/9 1895. Fl. t. Torsåker 1933.
ANDERS, * 10/7 1898. Ingenjör. Fl. t. Torp, Älvsb. 1932.
GEORG, * 2/3 1901. † 7/7 1901.
SIGRID, * 15/5 1904 2N12.
—30Ä4— Uppgifter ur Forsa släktbok
21P1 ANDERS PETTERSSON, * 3/1 1864, s. t. landbonden Petter Andersson i Prästgården. G. 12/10 1886. Verkmästare i Lund. † 22/12 1958.
2 HULDA GUSTAVA RINDFORT, * 12/2 1865, d. t. skollärare Karl fr. Rindfort i Klångsta. † 18/8 1946.
GERDA KRISTINA, * 14/7 1889. Barnmorska. Fl. t. Hackås, Jämtl.
AGNES MARIA, * 24/12 1893 5.
ESTER ELISABET, * 13/6 1898.
—5—
(X83) KARL HARALD NORMAN, * 4/3 1890 i Älvkarleby, Upps. G. 24/6 1916. Förrådsförvalt. vid linspinneriet. † 7/10 1937.
4 AGNES MARIA PETTERSSON, * 24/12 1893, d. t. verkmäst. Anders Pettersson i Lund. † 17/2 1969.
KARL BÖRJE, * 4/5 1917. Fl. t. Örebro 1937.
INGA-BRITTA, * 31/1 1921. Fl. t. Stockholm 1938 – 6.
Disponent Thor Svenzon född 21/3 1908 i Annedal Göteborg. Bosatt vid Domarg. 12, Hudiksvall
† 1/8 1996. Gift 31/5 1936 med Signe Strandlund född i Hudiksvall 30/4 1911 † 25/8 2006
Sonen Inge Olof Martin född 30/6 1944 i Borås
Foto från Forsa/sockenbilder
Mer uppgifter om Thor Svenzon finns på Runeberg.
—156D1— Forsa släktbok
(X27) JOHN VILHELM BENNMARKER, * 1/2 1915, i Ljusdal. G. 21/6 1942. Inspektor i Skarmyra. † 30/9 1981.
(X27) MAUD ADA MAJ ÅBERG, * 1/5 1922, i Ljusdal.
JOHN OLOV HARALD, * 9/7 1948.
—89E1— Forsa släktbok
(X7)13D5 ERIK VALDEMAR BURMAN, * 5/5 1894, s. t. bonden Lars Joh. Burman i Ö. Tosäter 7, Enånger. G. 9/10 1927. Direktörs assistent i Lund, Forsa. † 11/9 1972 i Göteborg.
(X7)8F20 CECILIA INGEBORG FRANK, * 31/7 1892, d. t. handl. Lars Olof Frank i Nyåker, Enånger.
SIGNE ANDRIETTE BURMAN, * 11/8 1924. Adoptivdotter. D. t. Anders Gottfrid Larsson o. h. h. Beda Petronella Eriksson i Fasnäs, Ådalsliden, V.norrl.
—23Z1— Forsa släktbok
(S33) OSKAR ÖSTLUND, * 16/4 1877 i Högerud, Värml. G. 28/10 1902. lnfl. fr. Bjursås 1902. Kassör, sen. disponent vid linspinneriet, Forsa. Fl. t. Hudiksvall 1908.
(U38) GUNBORG ANGELIKA SCHERLIN, * 22/5 1876 i Norrby, Västmanl.
—16L1— Forsa släktbok
JULIUS ROTTER, * 12/9 1874 i Enlenberg, Mähren. G 2 ggr. Förman vid linspinneriet i Lund. † 27/12 1942.
JULIA SEDLNIK, * 20/5 1878 i Enlenberg, Mähren. G. 28/9 1901. † 25/5 1912.
BOZENA CHALOUPKA, * 17/11 1895 i Böhmen. G. 18/2 1917. † 8/1 1951.
FRANZ, * 3/10 1898 2.
WENZELL, * 3/5 1902. † 23/9 1908.
JULIUS, * 20/8 1903. † 12/9 1914.
ANGELIKA MARIA, * 19/12 1904 3.
EDVIN ADOLF, * 14/2 1906.
Fl. t. Romfanuna 1932 6.
FRIDA HERMINE, * 10/5 1907 27Å2.
WENZEL REINHOLD, * 23/8 1908 4.
ERVIN, * 11/1 1911. * 4/5 1911.
GOTTFRID, * 17/5 1912. * 27/6 1912.
OLDRICH, * 23/5 1913. Styvson 7.
ERWIN FRANZ, * 13/5 1916 8.
LIDI ANNA, * 20/4 1918 75C1.
ANNA MÄRTA, * 21/11 1919.
GERTRUD, * 28/10 1921. G. 12/9 1942 (X6)6O37.
GUNHILD JULIA, * 11/7 1925. † 21/7 1945.
ASTRID MARIA, * 21/2 1929.
—2—
1 FRANZ ROTTER, * 3/10 1898, s. t. förman Julius Rotter i Lund. G. 19/2 1922. Fabr.arb. i Lund. Fl. t. Toarp, Älvsb. län. 1930.
(AC3) GERDA ULRIKA ASPLUND, * 14/1 1903 i Byske, Vb. Fabr.arb.
MILDRED JULIA, * 28/3 1922. Fl. t. Toarp.
ASTA MARIANNE, * 11/8 1924. † 17/8 1924.
—3—
(X27) KNUT RAGNAR SÖDERSTRÖM, * 29/7 1899 i Ljusdal. G. 19/6 1926. Målare i Lund, Forsa. † 14/4 1938.
1 ANGELIKA MARIA ROTTER, * 19/12 1904, d. t. förman Julius Rotter i Lund.
—4—
1 WENZEL REINHOLD ROTTER, * 23/8 1908, s. t. förman Julius Rotter i Lund. G. 17/10 1931. Fabr.arb. i Lund. Kranförare i Sandarne. † 18/1 1966.
90Ä1 ESTER KATRINA BERGSTRÖM, * 5/6 1909 i Harmånger. Sömmerska.
BJÖRN JULIUS, * 19/5 1929 5.
LUZI REINHOLD, * 18/2 1931 9.
INGA LILL, * 6/8 1932.
SILVA INGA BRITT, * 7/6 1942.
WENZEL KÅGE, * 8/8 1943.
—5—
4 BJÖRN JULIUS ROTTER, * 19/5 1929, s. t. fabr.arb. Wenzel Reinhold Rotter i Lund. Hemmansägare i Sörviksra 3. Fl. t. Borås 27/11 1952.
—6—
1 EDVIN ADOLF ROTTER, * 14/2 1906, s. t. förman Julius Rotter i Lund. Arb. i Lund. Fl. t. Romfartuna 1932.
ESTER LINNEA KRISTINA ELMBLAD, * 1/11 1909. Fabr.arb. i Töfsäter.
YNGVE BERTIL, * 29/10 1929.
—7—
1 OLDRICH ROTTER, * 23/5 1913, styvson t. förman Julius Rotter i Lund. G. 23/5 1943. Textilarb. i Berglock.
(X8) GERDA RENÉ ERIKSSON, * 18/1 1920 i Los.
EJERT OLDRICH, * 26/4 1944 10.
ANDERS PETER, * 11/5 1949.
—8—
1 ERWIN FRANZ ROTTER, * 13/5 1916, s. t. förman Julius Rotter i Lund. G. 26/11 1938. Förman i Lund.
35H13 BRITA MICKAELSSON, * 23/6 1914, d. t. torpare Michel Danielsson i Häggnäs.
DAN KENNERT, * 2/1 1945.
—9—
4 LUZI REINHOLD ROLF ROTTER, * 18/2 1931, s. t. Wenzel Reinhold Rotter i Lund. G. 12/2 1955. Textilarb. Chaufför i Lund.
18E2 THYRA BARBRO MARGARETA SUNDBERG, * 4/12 1936, d. t. John Tilly Sundberg i Böle.
LEIF ROBERT, * 29/1 1954.
ROLF ROGER, * 13/2 1956.
KARINA MARGARETA, * 21/7 1957.
INGELA BIRGITTA, * 25/7 1959.
—10—
7 EJERT OLDRICH ROTTER, * 26/4 1944, s. t. Oldrich Rotter i Berglock. G. 14/12 1963. Sågv.arb. i Lund.
(X27) GUNBRITT KRISTINA ANDERSSON, * 4/1 1945 i Ljusdal. Textilarb. i Lund.
LENA-MARIE, * 30/6 1963.
LAILA VERONICA, * 20/9 1967.
När Nils Grundström tillträdde sin tjänst vid företaget 1953 fanns där 585 anställda. Linspinneriet vid Lundströmmen betraktades då som ett av Europas modernaste. Men textilindustrin kom att få det motigare. Produktionen kunde inte betala de stigande lönerna, ökade omkostnader. U-länderna dök upp med sina billigare varor. Forsaborna som många andra sökte sig till de expanderande varuhusens glitter och importerat krams.
Bild och text ur Helsingen den 29 december 1999.
Färgmäsare Nils Grundström har arbetat 50 år på Holma Helsingland och kan dess historia
—10B12— Forsa släktbok
11 NILS ARON GRUNDSTRÖM, * 7/5 1936, s. t. bonden Per Erik Grundström i Björkmo 1. G. 12/5 1957. Blekmästare i Lund. † 23/4 2020
(X31)1R23 MAJLIS MARGARETA EGNELL, * 3/5 1935, d. t. cellulos.arb. Elof Egnell i Iggesund.
JAN PETER, * 7/8 1957.
ANN-CAROLINE, * 2/8 1961.
—37T6— Forsa släktbok
ANDERS NIKOLAJ JÖRGENSEN, * 15/5 1913 fr. Norge. G. 21/10 1944. Reparatör i Byberg.
4 MARGOT ELISABET HEDLUND, * 18/12 1918, d. t. Anders Olof Valfrid Hedlund i Lund.
RAGNA MARGARETA, * 22/8 1943. † 1/3 1944.
ANDERS JÖRGEN, * 28/12 1944.
ANNA MARGARETA * 22/4 1947. G. 29/6 1947 med Lars Börje Larsson 21Å6
Läs om Holma Helsinglands AB i dag med Bockens världsberömda graner
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen till Arberare vid linspinneriet.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62