Läs om de framgångsrika rysslandsfararna från Forsså bruk i Hälsingland
Läs om Forsså bruk.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. Nu kan du söka vad du vill i sökrutan upp till höger eller ner till vänster, beroende på vilken dator du har.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Rysslandsfararna från Forsså bruk
Forsså bruks grundläggare Eduard Rasch
Forsså bruk i Näsviken i Forsa socken, Hälsingland, känner väl de allra flesta hälsingar till. Däremot torde det vara få utanför denna socken, som vet någonting om brukets historia. Denna sträcker sig heller inte så långt tillbaka i tiden. Tillkomståret är 1869. Det är alltså samtida med den stora ekonomiska omdaningen av det svenska samhället. Det startades, när den stora industrialiseringsprocessen på allvar begynte i vårt land.
Liksom i så många andra fall, när företag av större betydelse uppstått i Sverige, ligger också när det gäller Forsså bruk en man från ett främmande land bakom det hela, i detta fall Eduard Rasch från Gronau i den tyska provinsen Hannover. Han var född i nämnda Gronau år 1827 och avled i Forsa år 1896. Hans minne har tecknats av sonsonen, livmedikus Mårten Rasch i Stockholm, dels i »Julhälsning till Forsa församling 1954» och dels i en på tyska utgiven skrift med titeln »Eduard Rasch 1827-1896». Den sistnämnda skriften är egentligen ett särtryck ur ett i Tyskland utkommet större verk »Lebensbilder aus der Familie Rasch» (Schwiger & Pick Verlag, Celle), som utkom år 1963. Det är med ledning av dessa båda minnesteckningar, som en bild av företagsledaren och människan Eduard Rasch här skall tecknas. Minnestecknaren Mårten Rasch är själv väl förtrogen med fädernebygden Hälsingland, då han under några år verkade som läkare vid Hudiksvalls lasarett.
År 1858, skriver Mårten Rasch i »Julhälsning», anlände Eduard Rasch till Sverige, 31 år gammal. Ett händelserikt liv hade han bakom sig.
Eduard Rasch, Forsså bruks grundläggare
Fadern var Amtman (en myndighetsperson vilken i vår tid nog närmast skulle motsvaras av en kombination landshövding-häradshövding). I faderns residens i Rethem i norra Tyskland växte Eduard Rasch och hans stora syskonskara upp. Modern var prästdotter. Det var en gammal luthersk fromhet och en patriarkalisk anda som härskade i Eduards barndomshem. Den fruktade, men samtidigt mycket älskade Amtman Rasch, härskade som en kung både i sitt Amt och i sitt hem. Både Eduard och hans syskon talar i sina brev om sin barndom med saknad och värme — det synes ha varit tuktade men ej kuvade individer, som trädde ut i livet från detta hem. Hos Eduard Rasch framträder ofta drag, präglade av fast tillit till en rättvis men fordrande Gud.
Eduard Rasch hade just utbildats till jägmästare, då det dansk-tyska kriget utbröt år 1848. Man finner honom detta år som frivillig i en hannoveransk fältjägarbataljon i kamp mot Danmark. Han visade stor tapperhet i fält, dekorerades med järnkorset och befordrades till löjtnant.
Ärad och dekorerad kunde Eduard Rasch vid fredsslutet 1851 fortsätta i det yrke till vilket han utbildats — skogsmannens.
Forsså bruk i Näsviken. Foto från tiden omkring sekelskiftet
Som revirförvaltare verkade han sedan under några år i norra Tyskland. Åren 1854-1857 finner vi honom i London, där han som skogssakkunnig hade fått anställning i det stora handelshuset »Bröderna Benecke», vilket bl.a. ägde stora skogsområden i Hälsingland och Härjedalen. Det var för att inventera dessa skogar, som han f.ö. kom till Sverige.
År 1857 anmälde han sig som frivillig officer i en legion, uppsatt i London, bestående av tyska och engelska officerare, vilken skulle insättas i det blodiga sydamerikanska inbördeskrig som just då rasade. Någon expedition kom emellertid inte till stånd. Eduard Rasch kom i stället till Sverige.
Och Sverige det blev Hälsingland för Eduard Rasch. Vid Näsviken i Forsa socken anlade han år 1869 »Forsså Träpapp», ett företag ur vilket Forsså bruk snart skulle växa fram. Träpapper var då en nyhet på världsmarknaden. Företaget hade framgång inte minst beroende på att Eduard Rasch lyckades uppfinna ett nytt sätt att sönderdela träet och därmed förbättra metoden att framställa träpapp.
I den tyska utgivna skriften om Eduard Rasch med brorsonen Mårten Rasch som författare får vi åtskilliga nya drag, som kompletterar bilden av Forsså bruks grundläggare. Enligt en annan brorson, pastor Robert Rasch, får vi där veta att den unge Eduard genast efter ankomsten till Sverige kom att tycka om vårt land så mycket, att han genast beslöt sig för att stanna här. Han var ju utbildad skogsman och detta var ett land vars norra del vid denna tid till mycket stor del behärskades av skogen. Han insåg vilka möjligheter en kunnig och företagsam person här kunde få inom skogsindustrin. Forsså bruk vann snabbt förtroende från kunder såväl i Sverige som i utlandet. Men han intresserade sig inte bara för skogen och bruket. Han intresserade sig också för samhället som sådant och det i så hög grad att han t.o.m. kom på förslag till riksdagsman. Sitt gamla hemland betjänade han som tysk konsul, varvid han bevakade de tyska intressena i Sverige. Han var patriarkalisk i sitt uppträdande, ett drag som säkert följt med honom från Tyskland men som även i hög grad låg i tiden i det dåtida svenska samhället, kanske allra främst hos kategorin bruksägare. Han var en energisk och sträng arbetsgivare, men en rättvis sådan som i grund och botten alltid såg till sina arbetares bästa. Ett gott bevis härför är att Forsså bruk lär vara den första industri i Sverige, som ordnade en olycksfallsförsäkring för de anställda.
Eduard Rasch gifte sig år 1868 med en nittonårig svensk flicka Carolina (Lina) Ferner. I äktenskapet föddes inte mindre än tretton barn. Dessa föddes under åren 1869–1890. Se nedan.
I skriften om farfadern berättar Mårten Rasch vidare, att det fördes ett glatt liv i det Raschska huset. Men när Eduard ibland blev arg kunde han höja sin stämma så att den t.o.m. överröstade fabrikslarmet. Vid sådana tillfällen brukade han uttrycka sitt missnöje på det tyska språket.
Varje morgon gjorde han besök hos sina djur — korna i ladugården och de vackra hästarna i ridstallet. Han var även som gammal en mycket god ryttare. Intresset för hästar och ridning överfördes i ökad omfattning till den av sönerna, som är huvudperson i denna uppsats, nämligen Herman Rasch. Runt omkring Forsså herrgård planterade Eduard träd, som han hämtade från Tyskland. Det förefaller som om han livet igenom höll en levande kontakt med sitt tyska fosterland.
Eduard Rasch avled den 11 november 1896 och är begravd på Forsa kyrkogård mitt i det landskap, där han byggt upp sitt livsverk, skriver Mårten Rasch.
Eduard Rasch
Av de tretton barnen överlevde åtta fadern, sex söner och två döttrar. Sonen Berthold ärvde sin fars tekniska begåvning och kom med tiden att stå i ledningen för fabriken. Senare var han anställd i ett sydsvenskt företag. Han avled år 1938. Sonen Martin kom i tjänst hos Domänverket. De fyra övriga sönerna, Rudolf, Alfred, Carl och Herman, som i mer eller mindre grad kom att få sin framtida verksamhet förlagd till det tsaristiska Ryssland, skall vi senare återkomma till.
Av döttrarna blev Elva, gift Olander och bosatt i Stockholm. Hon avled endast 37 år gammal. Den andra dottern Henny blev gift med kronolänsmannen, sedermera landsfiskalen Arvid Hagstedt i Norrala. Som maka till denne kom hon att vara bosatt i Norrala under åren 1903-1925. Hon bosatte sig senare i Söderhamn, där hon levde tills för bara några år sedan. Vid sin bortgång var hon omkring 90 år gammal.
Herman Rasch i Ryssland 1901-1918
Herman Rasch gick i skola i Hudiksvall, där han gjorde sig känd som en mycket begåvad elev. Bäst lär han ha varit i ämnena matematik, historia och geografi, tre ämnen som han skulle få mycket nytta av som vuxen. Hans kunskaper var överlag så goda, att han fick hoppa över ett par klasser i skolan.
Efter skolan i Hudiksvall kom han till Chalmers i Göteborg varifrån han endast 21 år gammal utexaminerades som färdig civilingenjör på den elektromekaniska linjen. Samma år som han gick ut från Chalmers byggde han en kraftstation i Norrland samt året därpå ett linspinneri (Holma-Hälsinglands) i hemsocknen Forsa.
En söndagskväll på hösten 1901 — han var då 22 år fyllda — kom det ett telegram till honom, berättar han. Telegrammet löd: »Beder er komma till Stockholm på min bekostnad för personlig konferens. Generalkonsul Emil Heilborn». Rasch reste något undrande och träffade en charmerande man, som ägde vattenfall och skogar i Ryssland och som exporterade aspvirke till svenska och engelska tändsticksfabriker. Han ville ha honom över för att bygga ett pappersbruk och på det viset kom Rasch att stanna i Ryssland i 17 år.
Herman Rasch, 1879-1957
Anbudet måste ha satt den unge ingenjörens fantasi i rörelse. Det var ju fråga om ett smått fantastiskt erbjudande. Platsen där pappersbruket nu skulle byggas, låg djupt inne i skogarna vid Onegasjön. Hur ryktet om den unge civilingenjören, som måste ha gått ut från Chalmers med mycket fina betyg, nått generalkonsul Heilborn vet vi inte. Men ryktet om honom hade nått även andra storföretagare. Han fick nämligen också ett erbjudande från Nobels i Baku att träda i detta storföretags tjänst. Rasch valde dock att ställa sina tjänster till Emil Heilborns förfogande. Han fick förbinda sig att stanna i Ryssland i tre år, men de tre åren blev ju många flera. Jag var liten och karsk, säger han själv en gång på tal om detta, det har jag förresten alltid varit, och tackade ja. Ytterligare två fabriker byggdes. Arbetskraft fanns det gott om, men den var olärd. I stora skaror kom arbetarna till fots miltals genom skog, där ingen väg fanns.
Generalkonsul Emil Oscar Heilborn var född 1857 och avled 1940. Om honom säges i Svenskt Biografiskt Lexikon (band 18 1971) att han år 1878 emigrerade till Ryssland där han till en början var gjutare vid Ludvig Nobels mekaniska verkstad i S:t Petersburg. Senare exporterade han aspvirke till skandinaviska och engelska tändsticksfabriker och hade fabriker för tillverkning av papp, papper och skrivbläck. Under många år var han mexikansk konsul och till sist generalkonsul i S:t Petersburg. Efter första världskrigets slut återvände han till Stockholm.
Generalkonsul Heilborns son, ingenjör Emil Heilborn, har i brev till författaren av denna uppsats lämnat en belysande och intressant skildring av faderns anläggningar och affärsverksamhet i Ryssland, samt ävenledes lämnat utdrag ur generalkonsul Heilborns egna anteckningar om de många åren i Ryssland. Sonen Emil Heilborn upplevde själv händelseutvecklingen på nära håll, då han och för övrigt hela familjen också vistades i Ryssland.
Emil Heilborn berättar att hans fars fabriker var belägna i guvernementet Olonets = Olotnetskaja gobernia i närheten av staden Vytegra i ryska Karelen. För att komma dit fick man först färdas med hjulångare från S:t Petersburg på floden Svir utefter Ladogasjön till byn Vosnesenje vid Onegasjön, där man bytte till en kanalbåt. Kanalen följde sjön till staden Vytegra och därifrån åkte man med hästskjuts under minst tre timmar till Bjelorutschi = den vita floden. Där var Heilborns första och största fabrik belägen. Den andra fabriken låg något söderut vid en annan grenflod och kallades för Nadeschda = hoppet och den tredje fabriken byggdes vid Michaila, som låg högst en timmes hästritt från Bjelorutschi. Denna tredje fabrik påbörjades 1914 och var inte färdigbyggd när familjen återflyttade till Sverige vid krigsutbrottet. Emil Heilborn säger, att han aldrig kom att få se denna fabrik i färdigt skick. Generalkonsuln själv stannade emellertid kvar i S:t Petersburg och vistades i Ryssland under hela revolutionstiden. Han blev nämligen där chef för svenska UD:s B-avdelning, som hade hand om ärenden rörande de utländska krigsfångarna i Ryssland. Genom generalkonsul Heilborns förmedling gick hjälpsändningar till krigsfångar i Sibirien, där Elsa Brändström — kallad Sibiriens ängel — då ledde hjälpverksamheten för fångarna.
För familjen Heilborn var vistelsen i Ryssland strapatsrik och fylld av skiftande upplevelser, skriver slutligen Emil Heilborn. En resa från S:t Petersburg eller tvärtom tog minst två dagar eller mera och var ganska besvärlig, när den stora familjen skulle omplaceras för sommaren uppe i Bjelorutschi. Familjen bestod — utom föräldrarna — av sex barn och dessutom var tjänstefolk och mycket bagage med på dessa resor. Men resan på Svir var oerhört vacker. Man njöt i fulla drag av naturen. Nu är denna flod utbyggd i flera etapper med kraftverk.
I sina minnesanteckningar från åren i Ryssland skriver generalkonsul Heilborn själv att det var i januari 1878 som han reste ut till Ryssland där han fått anställning hos Ludvig Nobel i S:t Petersburg. Efter några år började han egen verksamhet med lånat kapital. Han anlade en mindre fabrik i samarbete med AB Barnängens tekn. fabrik i Stockholm och tillverkade bläck av detta då mycket kända fabriksmärke. Därjämte började han också att exportera aspvirke. Virkesexporten utvecklades kraftigt. Cirka femtio stora ångare avsändes årligen. Vid krigsutbrottet 1914 hade den nått ett sådant omfång att över en miljon kubikfot då sålts. Hela detta parti förlorades emellertid, när exporten stoppades upp på grund av kriget. Denna verksamhet hade Heilborn då bedrivit i 35 år.
Den tidigare nämnda fabriksverksamheten för framställning av papp och papper startade Heilborn år 1901, då han inköpte egendomen Bjelorutschi, där han anlade den första av sina tre fabriker. Egendomen var synnerligen välbelägen för industriell expansion. Den låg omedelbart vid den stora trafikled som genom det synnerligen väl ordnade kanalsystemet »Marinskaja Systema» förbinder Volga med finska viken. Detta möjliggjorde god tillförsel av råmaterial från de skogrika områdena i guvernementen Archangelsk, Novgorod och Olonets och från vilka en mängd floder och flottleder utmynnar i kanalsystemet. När samtliga tre fabriker var fullt utbyggda uppgick den årliga produktionen av papp och papper till 4,000 ton per år. Produktionen avsattes i huvudsak i S:t Petersburg och Moskva. Råvarupriser och arbetslöner var låga. En kbm pappersved kostade i svenskt mynt 2 kr. Arbetslönerna var för manlig arbetare 2 kr per dag och för kvinnlig 1 kr. Ett hästdagsverke betalades med kr 1:92 i svenskt mynt.
Generalkonsul Heilborn avslutar sina minnesanteckningar med att erinra om att dessa av honom uppförda fabriksanläggningar, gjorda under femton års trägen och målmedveten strävan och under stora ekonomiska uppoffringar, skulle börja ge lön för mödan när revolutionen kom och kullkastade allt. Fabrikerna nationaliserades av ryska staten. Vid tiden för nationaliseringen producerade de Heilbornska fabrikerna som nämnts 4,000 ton papp och papper per år, en produktion som helt motsvarade vad svenska fabriker av samma storleksordning producerade vid denna tid.
Ovanstående anteckningar av Emil Heilborn och hans fader Emil Oscar Heilborn ger oss en utmärkt bakgrund när vi nu skall följa Herman Rasch från det idylliska Forsså bruk till de mörka, stora skogarna i ryska Karelen. Den bara något mer än tjugoårige civilingenjören kom nu dit för att verkställa uppförandet av i första hand fabriken i Bjelorutschi för att sedan vara dess och de senare byggda fabrikernas administrativa ledare ända fram till 1916.
Då man i utlandet i allmänhet är av den uppfattningen, att arbetslagstiftningen i Ryssland var synnerligen primitiv, skriver generalkonsul Heilborn i sina tidigare omnämnda minnesanteckningar, att detta är ett fullkomligt misstag. Det fanns nämligen en lag, som stadgade, att varje arbetare skulle vara tillförsäkrad ersättning för sig eller sina efterlevande för skada, uppkommen av olycksfall och dessutom var sjukkassor och försäkring obligatoriska. Förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare reglerades genom synnerligen väl utarbetade avtal, obligatoriska för varje fast anställd fabriksarbetare, och de av Ministeriet för Handel och Industri för varje guvernement eller större industridistrikt anställda fabriksinspektörerna, övervakade noga fullföljandet av träffade avtal samt iakttagandet av gällande förordningar om arbetarskydd. Fabrikens ägare eller den han i sitt ställe förordnade stod personligen i ansvar för alla olycksfall eller övergrepp gentemot arbetarna.
Den arbetarskyddslagstiftning generalkonsul Heilborn här beskriver, tyder på att starka krafter varit i rörelse även i det tsaristiska Ryssland för att ge den ryske arbetaren ett visst mått av trygghet. Denna lag var den första ryska lagen om arbetarskydd, dagtecknad 3 juli 1903. Det för oss märkliga i sammanhanget är den roll som Herman Rasch spelade ifråga om lagens utformning, trots att han då varit i Ryssland bara under helt kort tid. Han utsågs nämligen av de ryska myndigheterna som ledamot i den kommission som hade att upprätta förslag till lagen ifråga. Herman Rasch hade tydligen hunnit med att skaffa sig en betydande position som rysk-svensk företagsledare. Hans deltagande i arbetet på denna arbetarskyddslagstiftning skulle under revolutionen komma att skaffa honom vissa betydande fördelar från de nya makthavarnas sida.
Det var alltså i Bjelorutschi, som Herman Raschs vardag som företagsledare skulle komma att förflyta. Trots avsaknaden av järnväg till närmaste större centrum, som var S:t Petersburg och som låg hela femtio mil bort, kände sig nog ing. Rasch inte på något sätt instängd i det stora skogsområde i ryska Karelen, där Bjelorutschi låg. Hans sällskapstalanger skapade en bred bekantskapskrets åt honom även bland vanliga människor.
Storviltjägaren Herman Rasch framför en skjuten björn i ryska Karelen
Här fick han nu också på ett alldeles utmärkt sätt utveckla sitt stora intresse för ridning. Redan hemma på Forsså bruk hade fadern inympat sitt intresse för hästar på den unge Herman, som redan i femårsåldern fick sin första häst, fyra gånger äldre än pojken själv. Ridning blev en av Hermans allra främsta favoritsysselsättningar och parallellt med att hans intresse för hästar växte, utvecklade han sig till en framstående ryttare. Han blev med tiden en av grundarna av det svenska Civila Ryttarförbundet och var under många år dess vice ordförande. År 1925 genomförde han en långritt, som gjorde honom namnkunnig i flera länder. Det var när han gjorde den s.k. Karl XII:s-ritten från Pitesci till Stralsund. Med utgångspunkt från Bjelorutschi höll han livlig kontakt med yttervärlden, framför allt när det gällde, vad det dåtida Ryssland hade att bjuda ifråga om kultur. Det kunde hända, att han red i både tre och fyra dygn för att i S:t Petersburg få se Anna Pavlova dansa.
Herman Rasch fotograferad i ett ryskt hem. Observera tsaren och tsarevanan, de ryska ikonerna samt samovaren som finns med på bilden.
Ett annat starkt framträdande intresse hos honom var jakten, ett intresse som f.ö. brodern Carl delade med honom. På ett gammalt fotografi från 1911 ses Herman stående på skidor framför en nyss skjuten björn. På kortet står antecknat att det är den 106:e björnen, som fällts av honom.
En av dem som vistades i Bjelorutschi på Herman Raschs tid är f. sjuksköterskan Ida Norin, som numera är bosatt i Söderhamn. Hon säger att ing. Rasch tog sig synnerligen ståtlig ut till häst och där borta i ryska Karelen red han både långt och ofta, både i tjänsteärenden och till egen förnöjelse och han höll sig i Bjelorutschi med ett helt stall hästar och hade egen hästskötare, en georgier vid namn Mogamet Gosem Ogly. Den mannen får vi anledning att återkomma till litet senare.
Under Herman Raschs år i Ryssland växte en hel liten koloni av hälsingar fram i det område av ryska Karelen, där de Heilbornska fabrikerna låg.
Sex bröder Rasch. Fr.v. Martin, Herman, Carl, Alfred, Rudolf och Berthold
Tre av hans bröder reste över dit för kortare eller längre tid. Brodern Rudolf, som var officer och bosatt i Stockholm, tillbringade några år där borta. Där gifte han sig med en ryska, som ännu lever och bor i Stockholm. I DN för den 3 maj i år var hon aktuell i ett förstasidesreportage. Det var med anledning av Tv-spelet »Krig och fred» efter Tolstojs roman med samma namn. Hjälten där, fältmarskalken och fursten av Smolensk, Kutuzov, var som rysk överbefälhavare Napoleons huvudmotståndare under 1812 års ryska fälttåg. Zita Rasch, född Zinaida de Joltanowsky, är nämligen ättling av denne Kutuzov, som även i det nuvarande Sovjetryssland betraktas som en av den ryska historiens största folkhjältar. Rudolf och Zita Raschs dotter är den kända danspedagogen Ellen Rasch, en av operabalettens stora och mest älskade konstnärer. En annan broder, Alfred, var tidvis bosatt i Ryssland och Riga. En tredje broder, Carl, var platschef på fabriken i Nadeschda. Under första världskriget ingick han som tolk och ekonomisk expert i Elsa Brändströms expedition till krigsfångarna i Sibirien. Han var senare verksam för svenska Röda Korset i Wien. Utöver bröderna Rasch fanns där på platsen också en annan forssåbo. Han hette 1) Emil Norin och var först verkmästare och senare förvaltare vid fabriken i Bjelorutschi. Även Emil Norin gifte sig med en ryska, som fortfarande lever och numera är bosatt i Forsa. Vid återresan efter ett besök i Sverige, som Emil Norin och hans hustru gjorde 1914, följde den förstnämndes systerdotter, 2) Ida Norin, med till Ryssland. Det var i januari 1914. Ida Norin var då bara 15 år gammal och hon stannade kvar där borta fram till revolutionsåret 1917. Ida Norin har på senare år gjort en turistresa till Ryssland och fann då, att hon fortfarande klarade det ryska språket bra. Hon hade bra gärna velat besöka Bjelorutschi, där hon som tonåring var bosatt för ett halvsekel sedan. Men det gick nu inte. Det är i sovjetstaten förbjudet område för utlänningar.
Om revolutionen inte kommit hade kanske här i ryska Karelen vuxit fram en koloni av bofasta svenskar, med vilken vi i dag har kunnat haft livliga förbindelser med tanke på den turistreseverksamhet som nu utvecklas i vårt land.
Revolutionen kom emellan. Generalkonsul Heilborn gör i sina minnesanteckningar några bittra kommentarer härom. Den slog hans livsverk i spillror. De som stod mitt uppe i händelsernas centrum då, bevittnade med egna ögon hur världshistoriens förlopp med en gång förändrades.
Jag var personligen bekant med Trotskij, Lenin och Stalin, sade Herman Rasch en gång, jag har upplevt revolutioner och världskrig på nära håll. En gång hade jag hand om Rysslands hela oljeexport och under första världskriget avstyrde jag en planerad ockupation av Sverige. Ryssland ville ha förbindelse med ententemakterna och tänkte därför ockupera norra Skandinavien. Det var främst en lämplig hamn i norra Sverige man ville komma åt. Jag föreslog i stället, fortsätter ing. Rasch, de ryska myndigheterna att bygga ut Murmanskbanan till isfri hamn vid Berents hav och det skedde omedelbart. Bevisen härför finns i de rapporter, menade han, som Sveriges dåvarande militärattaché i S:t Petersburg, greve Carl Wachtmeister, avsände till den svenska generalstaben.
Herman Rasch lämnade ledarskapet för de Heilbornska fabrikerna 1916, men han var kvar i Ryssland ännu medan revolutionen pågick. Först 1918 återvände han till Sverige. Under dessa sista år i Ryssland drev han omfattande egna affärer med olja, tändsticksvirke samt hampa och lin, som han bl.a. exporterade till Sverige. En del av linet gick till Holma-Hälsinglands linspinneri i Sörforsa. Han satte upp ett eget elegant kontor i S:t Petersburg med inredning från NK i Stockholm, och det var härifrån han bedrev sina omfattande exportaffärer. Kriget var en realitet men affärerna gick trots det mycket bra — eller kanske var det på grund av kriget som det gick så bra — och Herman Rasch tjänade säkerligen stora pengar. Det var först när revolutionen kom 1917 som de verkliga svårigheterna började. Men även då redde det upp sig, åtminstone något så när tack vare det anseende som Herman Rasch skaffat sig redan hos de tsaristiska myndigheterna. Han kunde sålunda till betydande del få de ryska revolutionsledarna att tillmötesgå hans önskningar om lättnader i olika avseende. En bidragande orsak härtill var dock säkerligen att ing. Rasch under första världskriget var ordförande i den svensk-ryska handelskommissionen och befullmäktigat ombud för råmaterial från Ryssland till den svenska textilindustrin.
Jag var kanske den svensk, som såg revolutionen grundligast, säger Herman Rasch i en intervju på 1940-talet. Han satt i S:t Petersburg, när marsrevolutionen kom och det gjorde han även, när bolsjevikrevolutionen kom i oktober — d.v.s. 6 november enligt nyare räkning — ja, han satt kvar där till sommaren 1918. Han såg den ryska revolutionen från hästryggen. Inga upplopp och ingen skottväxling avhöll honom från att dagligen ta sin morgonritt.
Herman Rasch red ut en morgon i april och hörde Lenins första tal till massorna från tsarälskarinnan Kjesinskajas balkong. Han red i närheten av Smolnyjpensionen — där överklassens flickor tills helt nyligen hade uppfostrats — när revolutionärerna installerade sig där den 6 nov. 1917. Dagen efter var han uppe i det ryska utrikesministeriet i ett rutinärende. När han kom ut därifrån hade kryssaren »Aurora» ångat in från Kronstadt och börjat beskjuta Vinterpalatset mitt emot. Samtidigt sköt en kanon från gatan mot palatset, medan en kvinnlig bataljon inne i palatset besvarade elden. Ing. Rasch skulle tvärs över den bestrukna platsen till general Brändström på svenska legationen. — Dom Skjuter högt, vi åker under, sade kusken. Och det gick bra, tillägger Rasch, när han nära trettio år senare sitter hemma i villan i Djursholm och berättar detta.
Redan den 8 november var det ganska lugnt i Petrograd, som var det nya namnet på det gamla S:t Petersburg. Revolutionärerna for runt i sina lastbilar med skyttar på främre stänkskärmarna, men de sköt mest skrämskott. Siktade de, missade de rätt ofta, konstaterade den forne björnjägaren Herman Rasch. Oktoberrevolutionen var ganska oblodig. De nya makthavarna höll god ordning. Rasch hyste aktning och respekt för revolutionsherrarna, kanske därför att han kände dem bättre än de flesta andra utlänningar i Petrograd. Alla rekvisitioner och konfiskationer under revolutionens första månader skedde fullt ordnat, i enlighet med de dekret som utfärdades. Även Rasch själv råkade ut för en dylik rekvisition, då hans utskeppningsfärdiga lager av hampa och lin beslagtogs.
Herman Rasch satt inte bara stilla och lät detta ske. Han besökte svenska legationen men den kunde inget göra, då den inte hade några officiella förbindelser med den nya ryska staten. — Åk själv om du törs, sade general Brändström till honom. Och Herman Rasch han vågade. Han gjorde i ordning sin enmanssläde med specialtillverkade seldon från Mea, amerikanska skalkar och en liten irländsk och naggande god travare. Det bar iväg till Smolnyjpensionen, som var Lenins högkvarter. Det var en lugn färd. Där stod som vakt två beväpnade arbetare, som tittade på svenskens papper, bredde en kappa över hans häst och bad honom stiga in, medan den ene av dem ledde hästen runt för att den inte skulle frysa. Det gjorde han ännu när Rasch kom ut tre timmar senare och geväret stod lutat mot väggen.
Besöket hos Lenin förmedlades av Trotskij, som presenterade de båda herrarna för varandra. Lenin bodde spartanskt: en säng, en liten pall, en överrock med sammetskrage och en sportmössa på en spik i dörren. Det var hans bostad. I sitt regeringsrum satt han med huvudet lutat mot handen och lyssnade till rapporter. Han lyssnade också till Herman Rasch och kallade efter en stund in en kamrat. Det var Stalin, kraftig, mer fåmäld än Lenin, klädd i röd skjorta och svarta byxor. Lenin frågade Rasch vad han tyckte om revolutionen. Rasch svarade att han väntat den, då han funnit den härskande ryska klassen utan arbetslust och politiskt förstånd. Men han trodde inte att bolsjevikernas lära var för export. Det var däremot hampa och lin… Och så skrev Lenin ut ett papper, som hävde beslaget på Raschs varor och Stalin följde honom ned på kansliet för att få Lenins order utskriven i tre ex.
När Rasch och Stalin var på väg ner till kansliet frågade Stalin hur gammal Rasch var. Denne svarade att han var 38 år. — Det blir jag själv snart, fortsatte Stalin. Denne tyckte också, att Rasch talade en mycket god ryska. — Ja, t.o.m. bättre än ni, svarade Rasch. Sedan kom de båda herrarna underfund om att de båda talade ryska med samma georgiska accent. Den accenten, berättade Rasch för Stalin, hade han tillägnat sig under samvaron med sin hästskötare, som var georgier till börden och hette Mogamet Gosem Ogly. Nu fann de båda herrarna att världen allt kan vara bra liten ibland. Ogly och Stalin hade varit barndomskamrater och en gång i tiden haft sina hem bredvid varandra nere i det sydliga Georgien. Under det att Ogly förmodligen aldrig blev något annat än hästskötare, blev Stalin med tiden en av världshistoriens mest maktfullkomliga ledare. Denna promenad ner till kanslihuset i Smolnyjpensionen blev nog med tiden ett mycket fascinerande minne för Herman Rasch. Såvitt han kunde se, säger Rasch efteråt, spelade Stalin en synnerligen betydelsefull roll redan 1917 och planerade själva revolutionen den 6 november, medan Lenin ännu höll sig gömd.
Vid ett tillfälle körde Rasch själv sin släde genom Petrograds gator och passade på att passera kulsprutenästena, medan skyttarna bytte band. Målet för färden den gången var ett besök hos Lenin för att hos honom personligen utverka skydd för sin egendom under revolutionsdagarna. Trotskij hjälpte honom att komma in till Lenin och därinne satt också Stalin och dåvarande chefredaktören för Pravda, Molotov.
Skrivelsen från Lenin bevarade han, som den raritet den var. Den lydde: »Egendom tillhörande svenske undersåten Herman Eduardson Rasch eller förvarad i hans namn är icke underkastad rekvisition eller konfiskation. Petrograd 19 dec. 1917. W. Uljanov (Lenin)».
Herman Rasch bidrog själv till att under revolutionen tillvarataga svenska intressen i Ryssland. Senare drabbades emellertid också Rasch av ödet att få egendomen beslagtagen. Ända fram till 1940 kommunicerade han med Sovjet om ersättning härför.
Herman Rasch som konstsamlare
I Svensk Uppslagsbok band 23 (1952) säges om Lars Herman Rasch, att han har grundlagt en av de dyrbaraste privata konstsamlingarna i vårt land. Det talas här om utsökta tavlor av italienska, franska och spanska samt framför allt om holländska mästare, de sistnämnda företrädda med en särskild samling av landskapskonst. Här säges också att hedersplatsen intages av Rembrandts »Jeremias». Uppgifterna är helt säkert korrekta utom i det att när band 23 trycktes år 1952 hörde en hel del av uppgifterna till förfluten tid och kanske hade då närmare tjugo år förflutit, sedan Rembrandts målning lämnade Sverige. I nekrologerna vid Herman Rasch död 1957 omtalas han som en internationellt känd konstsamlare, vilket han också förvisso var och att det var i sin patricierbetonade villa på Floragatan 4, som han skapade sin berömda konstsamling.
I Sv. D. för den 3 april 1954 berättar han om en Jan van Goyentavla i sin förnämliga konstsamling. (Han hade dock vid den tiden lämnat Floragatan 4 och var bosatt i en egen villa i Djursholm). Tavlan infördes redan i början av 1700-talet till Sverige från Paris av Carl-Gustaf Tessin. Den tillhörde sedan en rådman Ahlgren till 1804, en professor Marseliez till 1810 och en friherre Cederström på Löfsta till 1888 då den inköptes av grosshandl. Olof Wijk i Göteborg (den store mecenaten som var med och bekostade Nordenskiölds världsomsegling). Det var från denne, som ing. Rasch förvärvade tavlan år 1932. Att van Goyentavlan var aktuell just 1954 berodde på att Herman Rasch hade träffat avtal om tavlans försäljning till en tysk köpare, ett avtal som omintetgjordes genom de svenska myndigheternas ingripande, vilket föranledde en JO-anmälan från ing. Raschs sida.
Samma år kan man i St. T. för den 2 april läsa om en målning av Rubens i Herman Raschs konstsamling. Det är Rubens porträtt av rektorn vid universitetet i Loewen, betecknad som norra Europas vackraste konstverk. Att också den tavlan blev aktuell 1954 berodde på att ing. Rasch då stod i begrepp att sälja den unika tavlan till ett muséum i Washington, USA, och som därmed skulle komma att förloras för Sverige. En stor utställning av flamländsk konst hade hållits i Burlington House i London. En konsthandlare på utställningen, som tydligen var ombud för ifrågavarande muséum, tog flyget till Sverige för att förvissa sig om tavlans kondition inför de fortsatta underhandlingarna. Priset låg omkring en halv miljon kronor.
Den dyrbara Rubens-tavlan förvärvade Rasch på ett ganska egendomligt sätt. Vid sin hemkomst från Ryssland 1918 såg han sig om efter en villa och tittade bl.a. på Knut Tillbergs villa i diplomatstaden, som senare kom att ägas av d:r Axel Wennergren. Där stod en tavla på golvet i ett rum som höll på att repareras. Det var ett mansporträtt och ing. Rasch fäste sig genast vid de karaktäristiska tummarna. Han frågade varifrån tavlan kom och husets ägare förklarade att han hade köpt den tillsammans med ett par andra från München, men själv visste han inte vem som hade målat den. Villaköpet blev inte av och ing. Rasch for utomlands. När han kom hem fick han höra att det varit auktion på Knut Tillbergs samlingar och samtidigt fick han från Tyskland en bok om Rubens konst. I den boken fanns en reproduktion av tavlan och under den stod: »I svensk ägo». Rasch kände genast igen den.
Det beredde honom ingen större svårighet att få reda på tavlan. Den hade sålts till en konsthandlare Knödler i New York och var som bäst på väg över Atlanten. Rasch telegraferade till Knödler och frågade vad han skulle ha för sin nyförvärvade Rubens. Knödler svarade med en summa som var åtta ggr större än den han gett på auktionen. Rasch telegraferade pengarna på returfraktsedeln och tavlan vände tillbaka till Sverige utan att ens ha blivit uppackad. Sedan for Rasch med tavlan till Holland och världens då främste konservator, som arbetade med den i ett halvt års tid, varpå Rasch återvände till Holland och hämtade den i ett kolli, som var så skrymmande att han inte fick taga med sig det i sin förstaklassvagn, förrän järnvägsmyndigheterna beviljat ett särskilt tillstånd. När man är ute och reser med en Rubens, sade han, polletterar man den inte precis.
I Sv. D. för den 17 mars 1959 berättas om en tavla av Tintoretti 1518–1594 (elev till Tizian). Det var ett porträtt av en gammal venetiansk senator och även den tavlan ingick i ing. Raschs förnämliga konstsamling. Denna målning har en gång ägts av Katarina II och det var från Ryssland, som Herman Rasch hemförde den till Sverige. Efter Rasch kom tavlan i överintendent Åke Wibergs ägo och renoverades i Stockholm varvid man fick fram ett barnporträtt tillsammans med senatorn, vilket var en stor upptäckt då endast ett barnporträtt av Tintoretti tidigare var känt. Senatorns ställning på tavlan gjorde att man anade att det var ett gosseporträtt som blivit övermålat.
Så slutligen den allra förnämsta av de många målningar som en gång ingick i Herman Raschs internationellt berömda konstsamling, nämligen Rembrandts »Jeremias sörjande över Jerusalems förstöring». Den blev till en världsnyhet hösten 1933 då det upptäcktes, att den blivit stulen från patricierhuset på Östermalm, Floragatan 4, där Herman Rasch då hade sitt hem. Under rubr. »En Rembrandt-stöld med lyckligt slut» berättas följande om händelsen i en tidningsartikel 25 år senare.
Där säges att i raden av berömda svenska kriminalfall är Rembrandt-kuppen 1933 en av de fräckaste. Men som vanligt stupade brottslingen på en liten detalj. Herman Rasch hade på hösten 1933 gjort en utlandsresa, som var rätt så påfrestande. Det var lite si och så med lugnet i sovkupén och inte blev det stort bättre, när han kom hem till sitt hus ett stenkast från Humlegården.
Visst var det ombonat, gediget och tyst, men husets herre kunde ändå inte få en blund i ögonen.
Rembrandt: Jeremias sörjande över Jerusalems förstöring. Tavlan som stals från Floragatan 4, år 1933
Den egentliga anledningen var ett inbrott hos förre statsministern, sedermera universitetskanslern Ernst Trygger. Inbrottet ägde rum just i samma veva, som Herman Rasch kom hem och i sin uppjagade fantasi var det inte långt ifrån att han hörde tjuvarna smyga omkring i villan. Dörrarna till sängkammaren stod öppna. Bredvid honom låg gemålen och i det lilla palatsets övriga rum hans sexåriga dotter, hennes barnsköterska och tre stycken andra tjänare. Men ändå — på väggen i herrummet hängde en världsberömd klenod — Rembrandts mästerverk från ungdomsåren — »Jeremias sörjande över Jerusalems förstöring» — värderad till 400,000 kr — och försäkrad, naturligtvis, till sitt fulla värde.
Rasch hade köpt tavlan i Paris av en viss greve Stroganov och blev därmed den tredje ägaren i ordningen under de trehundra år som tavlan existerat. Hans lilla dotter hade fått den i födelsedagspresent när hon fyllde tre år och tavlan trehundra år. »Jeremias» var målad på en liten ek pannå i format 58X46 cm men signerad av Rembrandt och försedd med årtalet 1630. Rasch hade fäst den vid ramen med särskilda mässingbeslag, ett i varje hörn, och på baksidan låtit förstärka pannån med dubbla filt lager och faner. Och nu hängde den alltså nere i herrummet.
Men det blev morgon lika fullt och några inbrottstjuvar syntes inte till. Jeremias satt som han alltid hade suttit, vithårig, svept i sin röda mantel, sörjande över Jerusalems förstöring som skymtade i bakgrunden, och värdens 76 prispokaler stod på sina hyllor i matsalen. Den gamla bönboken från 1600-talet låg som den brukade på kistan i renässansrummet, silverpjäserna och de övriga dyrbarheterna fanns också på sin plats. Hur kunde man låta fantasien löpa iväg så där, frågade sig husets herre, något irriterad, och tog skadan igen natten därpå. Han sov som en stock, om man undantar ett tag på efternatten då han undrade vad tiden led.
Pigg och utvilad steg han upp vid 7-tiden och gick ner för att hämta tidningen. Men han hade inte mer än hunnit ut genom sängkammaren förrän han blev stående och stirrade ner i golvet — där låg hustruns nipperskrin med diverse ringar och dyrbarheter utströdda. Vad skulle detta betyda? Han vandrade vidare och såg sig omkring. Jo, i natt hade det skett. Det var inget tvivel om saken. Vakendrömmen hade blivit verklighet. Lådorna var utdragna litet varstans och andra värdeföremål låg kringströdda på bord och golv. Flera dyrgripar i silver var borta och i hallen låg korten från visitkortsbrickan utströdda. Och Jeremias var borta — husets skyddshelgon och husets herre stirrade på den tomma fläcken i herrummet — men stirrade inte länge. Han väckte alla slumrande själar och ringde till polisen, som var på platsen efter tio minuter.
Ett första överslag gav vid handen att dyrgripar för cirka 450,000 kr. blivit stulna och att inbrottstjuvarna tagit vägen genom ett köksfönster. Deras första åtgärd hade varit att förse sig med ett elektriskt strykjärn som tillhygge. Och det kusligaste av allt var, att de tassat ända in i sängkammaren. Kanske var det i alla fall något ljud, som kom Herman Rasch att vakna mitt i natten — kl. 3.50. Nipperskrinet som låg omkullstjälpt utanför dörren hade nämligen förvarats i sovrummet och hustruns handväska var försvunnen med inneliggande 95 kr. i kontanter plus en checkbok. Väskan hittades av portvakten länsad på sitt innehåll.
Tjuvarna hade klättrat upp på muren till grannhuset, Floragatan 6, slitit av ledningen till den lykta som utgjorde den enda belysningen till gården, även fram till baksidan av huset Floragatan 4. Självaste kriminalchefen anlände till platsen och detektiverna började en minutiös undersökning. Någon av tjuvarna hade varit så förutseende, att han före kuppen dragit på sig ett par handskar, som stulits på ort och ställe för att undvika fingeravtryck. Längst ner i källaren låg den kostbara ramen i sköldpadd till Rembrandt-tavlan — oskadd.
På golvet låg en yxa och en pennkniv, med vars hjälp tjuvarna huggit bort själva tavlan — till deras besvikelse inte målad på duk som gick att rulla ihop. Men alla värdeföremålen, inklusive Rembrandt-tavlan, var inte större till formatet än att de kunde rymmas i en säck. Alla skrymmande silverpjäser hade till exempel lämnats åt sitt öde. Med andra ord, det var inga dumhuvuden som opererat i huset. Och alla spår utanför huset var omsorgsfullt igensopade såvitt man kunde se.
Stort larm naturligtvis och spärr för alla tänkbara utfartsvägar från Stockholm. Man lät larmet gå ända till grannländerna, där polisens kolleger uppmanades att hålla utkik. Att någon skulle lyckas avyttra den dyrbara tavlan var föga troligt, därtill var den alltför känd av all världens konst expertis. Försäkringsbolaget lät utfästa en belöning på 5,000 kr. och redan efter ett dygn frågade sig polisen, om det inte skulle bli en yngling från Midsommarkransen, som fick kvittera beloppet. Han rapporterade nämligen, att han upptäckt en tjuvgömma vid Hökmossen, inte långt från Södertälje-vägen och cirka en km söder om Midsommarkransen. Bland annat hade han hittat ett paraply med namnet Trygger och en låda cigarrer.
Detektiverna stack iväg och gömde sig i en riskoja i närheten, där man avlöste varann med att hålla utkik. Men timmarna gick och någon tjuvliga syntes inte till, däremot en mörk, något undersätsig herre, klädd som en veritabel skogsluffare, som vek av från Södertälje-vägen och smög sig upp i skogen.
Nu blev det dramatiskt. Detektiverna rusade ut ur kojan. Mannen vände blixtsnabbt och stack iväg som en pil med detektiverna hack i häl. Man sköt ett varningsskott. Mannen föll. Eller rättare sagt kastade sig på marken och snart var han övermannad. Det bar iväg till Kungsholmen. Den anhållne uppgav sig heta Ludwig Philip Blaich, tysk till börden, metallarbetare till professionen, det vill säga före detta. Numera livnärde han sig på bettleri. Att döma av passet var i varje fall den personliga identiteten riktig.
Hur det var fick man fram en bekännelse. Han hade gjort sig skyldig till båda inbrotten och tjuvgodset lyckades man också anträffa. Men Rembrandt-tavlan? Blaich skakade på huvudet. Vart den tagit vägen hade han ingen aning om. Han föredrog silverpjäser för egen del, men han hade en kompanjon som förstod sig på konst. Kompanjonen hette Hans Viozeck och var polack. Polisen fick ett detaljerat signalement. Men Blaich ansattes ännu hårdare. Och slutligen lade tysken alla korten på bordet. Det där med kumpanen var bara en bluff. Han hade själv lagt vantarna — eller rättare sagt handskarna — även på Rembrandt-tavlan. Här gjorde han emellertid, som alla brottslingar, en liten blunder. Han drog handskarna av sig i hastigheten, när han skulle bearbeta ramen nere i källaren. Polisen kunde påvisa att det var Blaichs fingertoppar, som satt spår efter sig både på ramen och det övriga stöldgodset. Blaich fick ta plats i polisbilen och så bar det iväg till Lilljansskogen, där tavlan enligt uppgift skulle ligga i en rishög inlindad i ett tidningspapper, liten, oansenlig — men världsberömd.
Ing. Rasch och konstexperten doktor Karl Asplund kallades ner till kriminalavdelningen efter hemkomsten och expertisen kunde till innehavarens oförställda glädje konstatera, att den var helt intakt trots den något plötsliga vinterförvaringen med därav följande temperaturombyte. Och Ludwig Philip Blaich kunde dra sig tillbaka till cellen och stirra mot fönstret med sin något härjade fysionomi. Han hade en regelbunden profil men något dolskt i uppsynen, som inte vederlade den tyska polisens uppgift, att han tillbringat tretton år av sitt liv i tyska fängelser för olika brott. Han betecknades mera som en hårt prövad än i vanlig mening förhärdad människa och androg i varje fall själv som en förmildrande omständighet, att han var fullständigt utblottad. Han hade tillbringat många nätter under bar himmel. Nu fick han äntligen tak över huvudet. Efter denna händelse sålde ing. Rasch den berömda målningen och den finns nu att se i Rijksmuséum i Amsterdam.
Till sist kan tilläggas i avsnittet om Herman Rasch som konstsamlare att han i samband med sin 50-årsdag 1929 donerade en grundplåt till vad som nu kallas Nationalmuséi Bildarkiv.
Karl XII:s-filmen
Under 1920-talet blev Herman Rasch mycket uppmärksammad inom den svenska filmvärlden och i viss mån också inom den europeiska, genom filmen om Karl XII. Intresset för filmen var stort. Tjugotalet var ett filmens årtionde mer än senare årtionden, dels på grund av allt det nya, som skapades på området, och dels på grund av de många genomgripande filmprojekt som såg dagens ljus. I slutet av årtiondet debuterade också ljudfilmen. Även om Greta Garbos sagolika karriär inom filmen gick över USA, så spred dock hennes namn en viss glans över den svenska filmvärlden. Hon var ju svenska och det var i Sverige hon hade börjat sin filmbana. Namn som Stiller och Sjöström gjorde också Sverige internationellt berömt i filmatiska sammanhang.
Hur kom Herman Rasch på idén att göra en storfilm av Karl XII:s liv? Svaret på den frågan kan inte ges här annat än till en del. Ing. Rasch var en mycket stor beundrare av den svenske hjältekonungen. Själv torde Herman Rasch, som vid denna tid ansågs som mycket förmögen — och som väl utan tvivel också var det — ha bidragit till filmens förverkligande med ansenliga belopp och han var den främste kraften när det gällde att få andra att satsa stort för projektets förverkligande. Titelrollsinnehavare blev 20-talets största svenska skådespelarbegåvning — Gösta Ekman. En annan prominent personlighet, vilken ing. Rasch tog i sin tjänst för filmens utformning, var författaren Hjalmar Bergman. Det var denne som skrev manuskriptet till Karl XII. Han fick uppdraget just som han stod beredd att fara till Hollywood som manusförfattare. De två första akterna skrev han på båten och postade dem från New York, resten skrev han i Hollywood. Filmens andra del skrevs efter hemkomsten från USA i Marienlyst i Danmark. De bunt på omkring 40 brev och handlingar, som växlades mellan Rasch och Bergman, såldes långt senare av Thulins antikvariat i Stockholm. Man kan nog säga att den bunten representerade både film- och litteraturhistoria.
I Sv. D. för den 3 april 1954 berättar Herman Rasch själv om sitt arbete med filmen. Han omtalar att han i sällskap med några andra svenska patrioter ställde sig i spetsen för insamlingen och först och främst genomdrev att filmen gjordes helsvensk. Annars var det tal om att göra filmen i Tyskland och med en tysk skådespelare i huvudrollen. Men Herman Rasch ville skapa en film av rent svensk och fosterländsk karaktär och så blev det. Nära en miljon kronor kostade kalaset, säger han, men så blev det också en märkesfilm. Ni skulle ha sett filmens »Slaget vid Narva», utropar han. Det var trupper från Upplands artilleriregemente och Skånska husarerna, alla klädda i karolinska uniformer. Sex beväringar kom på sjukhus och fyra hästar skadades — det var dock inga allvarliga skador — och på intensiteten kunde ingen klaga. Intresset för förberedelserna för filmen sträckte sig långt, att han ansåg sig behöva besöka Fredriksstens fästning i Norge, där Karl XII stupade. Jag intog helt enkelt fästningen med ett visitkort, berättar han, och kortet var kung Haakons. Ing. Rasch var tydligen på sitt bästa humör, när han berättade den historien för en utsänd journalist.
Den 30 november — kungens dödsdag — 1940 inbjöd Rasch medelst kort till en festföreställning av filmen om Karl XII. Föreställningen gick av stapeln på Palladium i Stockholm med början kl. 3 em. Programmet inleddes med den bekanta marschen »Marcia Carolus XII Svecorum Rex». Därefter följde tal av pastor Hans Åkerhielm samt Tegnérs tonsatta dikt » Kung Karl den unga hjälten». Programmet avslutades med visning av filmen, som vid det laget hunnit bli åtskilliga år gammal. På bjudningskorten stod angivet, att Hans Majestät Konungen hade tillkännagivit sin avsikt att, om förhållandena det medgav, närvara vid festföreställningen. Vad den egentliga orsaken till att denna festliga filmföreställning kom till stånd kan inte besvaras här. Troligt är dock att Herman Rasch ville stärka den svenska försvarsviljan. För Sveriges del var ju faran för att bli indragen i det då pågående andra världskriget som allra störst just året 1940 och därtill kom det tyska överfallet på Norge och Danmark. Som den sanne fosterlandsvän Herman Rasch var, fann han det säkert angeläget att gjuta in nytt mod och ökad försvarsvilja hos dem, som hade makten att göra något åt detta och så skulle det ske, menade han, genom att låta kung Karl ännu en gång tala till de svenske.
Hur djupt Herman Rasch beundrade Karl XII och vilka mödor han underkastade sig för att förbereda filmen, vittnar kanske allra bäst hans ritt i Karls XII:s spår från Pitesci till Stralsund år 1925, varvid han kunde göra vissa tillrättalägganden av den vedertagna uppfattningen om färdvägen. Han har själv berättat om denna vittberömda ritt i ett föredrag på svensk-ungerska föreningen i Stockholm den 6 mars 1926. Han börjar där sitt föredrag med att säga, att Karl XII otvivelaktigt är en av världshistoriens allra största och intressantaste gestalter. För oss svenskar, fortsätter han, är han mer än någon annan en inkarnation av den svenska folkandan. Det gäller om honom i lika hög grad som om Gustav II Adolf, att han är ett av de »yppersta uttryck den svenska folksjälen givit sig på hävdens blad».
När vi vill för vår fantasi bygga upp en bild av Karl XII, säger Rasch, så är det vissa episoder ur hans liv som framför andra står levande i vår erinran och som skänker Karl XII-gestalten den sagolika nimbus som alltid har och alltid kommer att omstråla den. En bland dessa episoder, som alltid haft förmågan att sätta fantasin i rörelse hos både gammal och ung är ritten från Pitesci till Stralsund. Denna ritt måste ses mot bakgrunden av den period i kungens liv, som omfattar vistelsen i Turkiet från augusti 1709 till september 1714. Det var efter det olyckliga slaget vid Poltava, som Karl XII med resterna av sin armé slog sig ner på turkiskt område vid Bender och där kungen hölls i direkt fångenskap efter kalabaliken i februari 1713.
Slutligen anför Rasch att det var den 22 november, som kungen ankom till Stralsund. Det var då 16 dagar sedan han lämnat Pitesci och han hade tillryggalagt 2.600 km varav 1.700 till häst och 900 i vagn. Mellan Wien och Stralsund hade han ridit i genomsnitt 10 km i timmen dygnet runt, en ryttarbragd som hittills icke överträffats, säger Rasch.
I slutet av sitt föredrag berättar ing. Rasch hur han och hans fru den 6 juni 1925 startade i Pitesci och därifrån följde Karl XII:s väg genom hela Siebenburgen, där vägarna var lika obanade som på kungens tid, över Ungerska Pustan, genom Österrike, Bayern och Hannover till Stralsund. De sträckor som erbjödo intresse för forskning och ur sportsynpunkt, tillryggalades på hästryggen men i övrigt tillgreps »stålhästen», alltså tåget, mellan de stora städerna i Tyskland.
Mycken vänlighet och omtanke visades hr och fru Rasch under färden i Karl XII:s spår. Hästar ställdes till förfogande av militära myndigheter och enskilda personer. Under de långa ritterna över Ungerska Pustan ledsagades de av ungerska kavalleriofficerare. Men i Siebenburgen var de utan följeslagare. Särskilt i Ungern möttes de av största älskvärdhet och tillmötesgående. Överhuvudtaget, säger ing. Rasch, torde i intet land Karl XII:s minne och allt, som står i samband därmed, hållas så i helgd som i Ungern där varje plats, på vilken kungen uppehöll sig, är utmärkt med en minnestavla.
Även efter insatserna för filmen fortsatte Herman Rasch att hålla minnet av Karl XII levande. I brev den 16 november 1928 till förste bibliotekarien S. E. Bring i Uppsala berättar han, att han av den ungerske professorn Ballagi förvärvat rätten att till svenska översätta dennes bok om Karl XII och karolinernas hemfärd. Han erbjuder sig att kostnadsfritt ställa översättningsrätten samt i samband därmed insamlat material till förfogande för den eller dem här hemma i Sverige som vill påtaga sig kostnaderna härför. Den del av boken, som var av betydelse för hans egna forskningar om karolinernas hemfärd, hade han på egen bekostnad låtit en österrikisk kapten, Franz Kraing i Bratislava, Tjeckoslovakien, översätta åt sig.
För hugfästande av Karl XII:s minne i Debrezen instiftade han vid universitetet där ett stipendium för studier i svenska språket. Den första som erhöll detta stipendium var en fil. d:r Helene Ambros som under sin vistelse vid Uppsala universitet 1927 till ungerska översatte Herman Raschs egen redogörelse över färden i Karl XII:s fotspår, varefter den utgavs av generalstabens historiska avdelning i Budapest. Vid tiden för sin brevväxling med förste bibliotekarien Bring är han sysselsatt med ordnandet av Karl XII:s minnen för muséet i Stralsund, som skall jubilera sommaren 1928.
Efter framgången med Karl XII-filmen försökte Herman Rasch att skapa ännu en historisk film nav fosterländsk karaktär. Det var filmen om »Hjältarna i Fänrik Ståls sägner». Den inspelades 1926 men ingen biografkedja vågade satsa på den. En förkortad version färdigställdes till Runebergs-jubiléet 1953 men inte heller på den vågade någon satsa. Han lär också haft en film om Gustav Vasa under arbete. Ej heller den kom ut i marknaden. Inspelningen av Karl XII-filmen tog två och ett halvt år, skriver en tidning vid ett tillfälle. Arbetet med den skulle kunna göras till en rolig och fängslande roman, men är ändå bara en liten detalj i Herman Raschs långa och innehållsrika levnad.
Herman Rasch — en man med drag av florentinsk renässansfurste
Ännu hösten 1918 var Herman Rasch inte betänkt på att lämna Ryssland. Han stod på god fot med revolutionens herrar där borta och han hade fortfarande stora intressen att bevaka i Ryssland. Då han på hösten 1918 kom hem till Sverige så var det bara fråga om ett tillfälligt besök. Men under vistelsen härhemma anlände ett telegram från svenske ministern i Petrograd, vari Rasch bestämt avråddes från att återvända till Petrograd. En allvarlig presskampanj hade öppnats mot honom där, sades det i telegrammet. Det visade sig senare att någon sådan presskampanj inte förekommit. Men ing. Rasch blev härigenom kvar i Sverige och förlorade såväl sin egendom som sina dagböcker i Ryssland.
De ryska affärerna var emellertid inte slut för Rasch i och med att han nu för gott stannat i Sverige. Genom åtgärder från de svenska myndigheternas sida ansåg han att han gjort stora förluster på sina ryska affärer i slutskedet 1918. Det var olja det gällde. Den ryska oljehandeln nationaliserades i april 1918. I Petrograds exporthamn Novyj Port hade han då 362 ton olja liggande och det var mineralolja av hög kvalitet. Han hade redan skaffat sig exporttillstånd och sålt den åt olika håll i Sverige. Men en från Stockholm utskickad handelsdelegation ville överta oljan för dåvarande industrikommissionens räkning. När Rasch fick veta att all oljeimport till Sverige var monopoliserad för industrikommissionens räkning, så ställde han hela lagret till denna kommissions förfogande. I juli 1918 skickade han 215 ton till Sverige och fick härför betalning med 644.089 kr. Resterande lager i oljehamnen i Petrograd värderades till 344.800 kr. och även detta parti, 147 ton, kontrakterades på industrikommissionen. Detta parti blev emellertid aldrig avsänt till Sverige. Ing. Rasch ansåg att han vidtagit alla anstalter, som ankom honom för oljans överförande till Sverige. Att oljan ändå blev kvar i Ryssland och gick förlorad för Rasch, tillskrev han försummelse och maktfullkomlighet av industrikommissionens handelsdelegation. Så småningom mynnade historien ut i en process i det Rasch stämde staten på ett belopp på 315.400 kr.
Rasch fick sina 315.400 kr. I nov. 1931 meddelade tidningarna att högsta domstolen — med ändring av Stockholms rådhusrätts och Svea hovrätts domar — förpliktat kronan att utgiva beloppet till Rasch. Domstolen konstaterade nämligen, att handelsdelegationen utan Raschs vetskap använt skeppningstillståndet för den i Petrograd kvarliggande oljan på 147 ton för utskeppning av annan olja. Rasch hade därigenom satts ur stånd att fullgöra leverans enligt uppgjort kontrakt.
Några år före sin död berättade Herman Rasch för tidningarna att han höll på att skriva sina memoarer. Det skulle bli en diger bok på bortåt 1,000 sidor och omfatta tiden från 1901 och fram till 1950-talet. För sitt memoarskrivande hade han fått försvarsstabens tillåtelse att titta på de rapporter som Sveriges dåvarande militärattaché i Petrograd, greve Carl Wachtmeister, avgav under september – november 1918 till generalstaben. Jag har ju alla dessa uppgifter själv, sade han, men jag vill ha officiell bekräftelse på dem. Han hade också upprättat ett kartotek ur vilket han kunde plocka fram alla data och fakta, som han behövde för memoarskrivandet. Rasch ansåg att memoarerna skulle komma att bli en sensation den dagen de låg på bokhandelsdiskarna. De skulle komma att innehålla så mycket brännbart stoff, att han helst inte ville ha dem publicerade förrän efter sin död. Han ansåg också, att de före publiceringen skulle tillsättas UD, som då skulle ha möjlighet att beskära alltför brännbara partier i memoarerna.
Dessa minnen från en lång och märklig levnad har ännu sexton år efter Herman Raschs död inte publicerats, varför det är troligt att han inte kom att fullfölja planerna på memoarerna. De skulle säkert ha blivit en mycket intressant och efterfrågad läsning om de utkommit av trycket. Man hade till Rasch personligen framfört sitt intresse för memoarerna från flera länder. Någon har sagt att Herman Rasch var en man av världshistorisk klass under första världskriget. Även under andra världskriget hade han också en hel del att säga till om, framhåller han själv vid ett tillfälle. Det gäller framförallt krigets slutskede. Bl.a. var han en av kontaktmännen vid räddningsaktionen för fångarna i de nazistiska dödslägren.
När Herman Rasch ägde och bebodde patricierhuset Floragatan 4 i Stockholm var hans hem under en lång följd av år samlingsplats för kulturpersonligheter, svenskar såväl som utlänningar.
Herman Rasch var född den 4 april 1879 och avled i sitt hem i Djursholm den 4 maj 1957. Vid sin bortgång var han alltså 78 år gammal. Som närmast sörjande efterlämnade han makan Elsofi, som han gifte sig med efter återkomsten till Sverige 1918, samt dottern Heléne.
Herman Rasch levde under de sista årtiondena av ett skede i svenskt samhällsliv, som nu oåterkalleligen är förbi. Personligt rikstagande av stora mått, internationella affärer som krävde hög affärsbegåvning, förbindelser över hela den europeiska kontinenten, maktställning och rikedom, konstfrämjare, mecenat, stor fosterlandsvän, se där bilden av Herman Rasch. Hans liv hade en anstrykning av det, som under renässansen präglade de florentinska bankirerna och renässansfurstarna. Han hade i sin personliga resning åtskilligt av det, som för oss vanliga människor präglar bilden av en stor man. I dag är det inte möjligt att göra en stor karriär av så personligt slag som den Herman Rasch gjorde. De stora affärsbegåvningarna och kulturfrämjarna i dag har i regel stora organisationer bakom sig. Herman Rasch från Forsså bruk i Hälsingland var mannen, som bar upp en stor livsgärning enbart på en intellektuellt rikt utrustad, handlingskraftig och generös personlighet.
Källor
Tryckta och otryckta handlingar ur de Raschska och Heilbornska familjearkiven har välvilligt ställts till uppsatsförfattarens förfogande av livmedikus Mårten Rasch, Stockholm, och ing. Emil Heilborn, Stockholm. Dagens Nyheter har generöst ställt ett stort antal fotostatkopior ur sitt klipparkiv till förfogande. Genom förmedling av stadsbiblioteket i Söderhamn har fotostatkopior ävenledes erhållits från UB, Uppsala. Skildringen av stölden av Rembrandt-tavlan har återgivits efter Artur Ekström i Hud. Nyh. 1958. Samtliga till uppsatsen hörande bilder, med undantag för bilden av Rembrandt-tavlan och porträttet av Herman Rasch, har ställts till förfogande av livmedikus Rasch. De båda sistnämnda bilderna har ställts till förfogande av Nationalmuseum och ing. Heilborn.
Källa:
Hälsingerunor 1973
Av Albert Andersson
Avskrift: Viveca Sundberg
Eduard Rasch gravsten vid Forsa kyrkas östra gavel
—45D1— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
Tyskland FREDRIK AUGUST EDUARD RASCH, * 14/2 1827, i S:t Matthei, Gronau, Preussen. G. 17/12 1868. Disponent vid Forsså träpappfabrik V. Konsul. † 11/11 1896.
(X31)15M14 SALLY CAROLINA FERNER, * 15/6 1849, d. t. bruksinspektor Carl Fredr. Ferner i Iggesund. Fl. t. Hudiksvall 1909. † 29/10 1924.
CARL VILHELM BERTHOLD, * 8/9 1869 2.
LARS GUSTAF GEORG, * 24/10 1870. † 4/1 1871.
ERIK WILLIAM RUDOLF, * 27/12 1871. Fl. t. Stockholm 1895.
OTTO EDVARD TURE, * 13/2 1873. † 30/6 1883.
ERNST ALFRED UNO, * 20/4 1874. Direktör. Fl. t. Hudiksvall I 906.
HENRIETTA CAROLINA AMALIA, * 24/6 1875 3.
KARL GOTTFRID, * 12/12 1876. † 2/1 1877.
CARL GEORG, * 26/12 1877. Disponent. Fl. t. Stockholm 1920.
LARS HERMAN, * 4/4 1879. Ingenjör. Fl. t. Stockholm 1920.
JOHAN MARTIN, * 31/1 1881. Fl. t. Stockholm 1905.
ANNA ELFVA AUGUSTA, * 20/6 1882. Fl. t. Stockholm 1906.
EDVARD LORENTZ, * 18/3 1885. † 19/3 1887.
ELIN MARIA ADELHEID, * 1/6 1890. † 27/2 1891.
Svärmor: Sara Brita Ferner, f. Askberg, * 19/9 1826, i Harmånger. Änka 17/11 1848.
—2—
1 CARL VILHELM BERTHOLD RASCH, * 8/9 1869, s. t. disponent F. A. E. Rasch i Forssån. G. 8/9 1893. Disponent i Forssån.
(X18) MARIA ELISABET SIGNEUL, * 29/1 1872, i Hudiksvall. † 24/3 1966.
FREDRIK VILHELM RASCH, * 7/4 1895. Distriktsläkare i Stockholm.
ALRIK EDVARD RASCH, * 19/7 1899.
STEN HERMAN RASCH, * 20/11 1910.
—3—
(U54) ERIK ARVID HAGSTEDT, * 2/8 1863, i Torstunga, Västm. län. G. 3/10 1903. E. O. hovrättsnotarie, Smedsgården. Kronolänsman i Norrala. Fl. t. Norrala 3/10 1903.
1 HENRIETTA KAROLINA AMALIA RASCH, * 24/6 1875, d. t. F. A. E. Rasch, Forsså.
—4—
(W23) HÅCKÅS HALVARD HALVARSSON, * Bonde fr. Södra Mo i Malung.
MARIT PERSDOTTER, *
JONAS, * 12/9 1862, i Forsa 5.
—5—
4 JONAS HALVARSSON, * 12/9 1862, i Forsa, s. t. bonden Håckås Halvarsson i Malung. G. Handlande i Fegärde, Njutånger.
(X31)15M2 ANNA MARIA FERNER, * 19/3 1860, d. t. gästgivare J. V. Ferner i Kyrkbyn s4, Njutånger.
1 – Kusin med Sally Karolina Rasch, f. Ferner, * 19/3 1860. Familjen fl. t. Hälsingtuna 1899.
BIRGER, * 29/9 1888.
HENNING, * 28/9 1889.
VILHELM, * 7/10 1892. † 10/10 1892.
ERIK, * 9/5 1896.
HILDING, * 29/5 1898.
—99G2— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
(X7)11F9 JONAS EMIL ENQVIST, * 21/2 1883, s. t. arb. Lars Olof Angerstedt – Enqvist i Mörtsjö, Enånger. G. 30/12 1906. Infl. 1905. Järnarb. vid Forsså bruk, Forsa. Fl. t. Bollnäs 1916. † 22/2 1962.
1 ANNA CHARLOTTA NORIN, * 19/6 1872, d. t. arb. Johan Norin i Byberg. † 26/2 1944.
VALBORG ELISABET, * 1/5 1897. † 30/9 1905.
2) IDA MARIA, * 23/11 1899. Sjukhusbitr. i Hudiksvall.
KLARA JOHANNA, * 5/5 1904. Fl. t. Bräcke 1930.
JOHAN TEODOR, * 4/9 1908. † 27/12 1920.
—99G3— 1)
1 JOHAN EMIL NORIN, * 17/9 1875, s. t. arb. Johan Norin i Byberg. G. 4/2 1908. Förman i Byberg. † 7/8 1939.
ANNA ELIASDOTTER JEGOROWNA, * 16/4 1888, d. t. Elias Jegorowna i Nasojski, Ryssland.
HENRIK JOHAN, * 16/11 1908.
EUGENIA HENRIETTA, * 15/8 1911 5.
GEORG VALDEMAR, * 21/6 1914.
REGINA VALERIA, * 1/1 1917 (X3)43H1.
VERA INGEGERD, * 30/5 1920 6.
ALVA MARIANNE, * 13/4 1923.
ANNA INGER, * 25/6 1927.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062