Hälsingarna i strid

Här har vi samlat några berättelser om strider och händelser där våra hälsingesoldater deltagit.


Läs om Hälsinge Regementes alla krig man deltagit i och mycket mer.


Vill du läsa om fler slag? Här finns en lista över svenska slag.


Här finns mer information och fler bilder, om svenska slag


Hälsinglands historia.


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Följ oss på Facebookoch dela gärna den här sidan med dina vänner


Om du har möjlighet, kontrollera de angivna källorna och använd dem istället!


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

HELSINGARNE I KRIG

Då vi nu fortsätta vår berättelse om de forna helsingarnes krigiska bragder återfinna vi dem den 20 november 1700 i det berömda slaget vid Narva, som åt vår unge 18 årige konung hemförde den sagoskimrande hjältegloria, som alltjämt skall omge namnet Carl XII. Helsingarne, under befäl af öfversten Jöran von Knorring, tillhörde härvid den högra af general Otto Vellingk anförda anfallskolonnen, medan, som bekant, konungen själf befann sig vid den vänstra. Men när Carl följande vår bröt upp till sitt lysande segertåg och den 9 juli utförde den berömda öfvergången öfver Düna, då var det första bataljonen på Helsinge regemente som med sin afgudade kung hos sig först satte foten på den fientliga stranden och mottog den första våldsamma stöten, då sachsarne stormade fram för att kasta svenskarne tillbaka i floden. Men blodiga pannor fingo helsingegossarne den dagen; bland deras sårade var äfven deras öfverste, den nämnde von Knorring.

Dock, de fingo nu en tids hvila från striderna. Ty sedan denna seger vid Düna lagt Kurland öppet för Carl, lade han sig med sin armé i kvarter i västra Kurland och sysslade med att under strängaste disciplin utbilda sina soldater till världens yppersta krigare. Och att vara en af Carl XII:s soldater, en af de berömda karolinerna, det var sannerligen något som förmodligen inte alltför många af nutidens unge män skulle stått ut med. Det var hårda, man kan väl säga omänskliga kraf kung Carl ställde på sina krigares förmåga att lida och försaka. Men så ägde han också själf den förmågan mer än någon annan och sparade sig själf icke mer än någon af sina soldater.

, när slutet af år 1701 var inne och Carl tröttnat på att ligga overksam samt bröt upp för att straffa och afsätta kung August i Polen, den där genom sitt trolösa uppförande ”sig så malhonneste prostituerat”, då blef ”öfverste Knorring och dess regemente” kvarlämnade i Kurland. Snart fingo dock helsingarne sällskap, ty inom kort tillstötte grefve Lewenhaupt med sitt regemente, vilket var uppsatt i Dalarna och Uppland, samt ”Putbus med sin trouppe” till dem. Men tror man att dessa regementen här i Kurland fingo ligga på latsidan, så bedrar man sig.

Nej vassera, de fientliga grannarne, lithhauerna, gåfvo dem åtskilligt att göra. De tre regementscheferna Knorring, Putbus och Lewenhaupt stodo under befäl af den af kung Carl till guvernör i Kurland insatte generalmajoren Stuart, och synas inte alltid ha dragit så jämnt. Åtminstone klagar Lawenhaupt flera gånger öfver att hälsingeöfversten Knorring ”till de andras förfördelande insinuerat sig hos guvernören”, och därigenom vunnit att hans regemente, ”som likväl var gammalt och väl …iperadt, mycket mer än de öfvriga förskonades i de ständiga skärmytslingarne mot lithauerna”. Denna beskyllning torde dock ej haft vidare fog för sig, ty Lewenhaupt själf anger som den märkligaste träffningen under denna tid den som helsingarne under öfverstelöjtnant Bryggener utförde vid Janitski, hvarest de öfverraskade lithauerna, af hvilka flera hundra blefvo kvar på valplatsen, samt eröfrade ”2 stora estandarer, 3 par pukor, 3 trumpeter och 200 hästar”.

Hela tiden kung Carl var i Polen, d.v.s. från och med 1702 t.o.m. 1707, lågo helsingarne kvar i Kurland och slogos med ryssarna. Läsaren vet af historien att medan kung Carl hängaf sig åt sitt lysande men besynnerliga polska äfventyr, begagnade ryska tsaren tiden till att framtränga till Östersjön. Och det är likaledes bekant hur de svenska stridskrafterna här i Östersjöprovinserna trängdes undan af de ryska horderna. Endast i Kurland kommo ryssarne ingen hvart. Här hade den tappre Stuart på grund af sjuklighet nödgats lämna ledningen af krigsrörelserna åt Lewenhaupt, hvilken inom kort förvärfvade sig ett odödligt namn och genom sitt kurländska fälttåg framträdde som en af Sveriges yppersta härförare under detta tidehvarf, på samma gång han som människa torde ha stått betydligt öfver flertalet af sina samtida. Under honom voro Knorring och hans helsingar med i den ena affären här i Kurland efter den andra och med honom gingo de från seger till seger.

Dock — en gång gick det också på tok för helsingarne. Det var år 1704, då de blifvit förlagda till Mitau, hvarest Knorring sattes till kommendant. Här blefvo de nämligen öfverrumplade af en öfverlägsen rysk armékår, och Knorring själf undgick på ett hår när att falla i fienders händer. Dock hann själfva slottet beredas på ryssarnas angrepp och blef äfven så väl försvaradt af sin garnison, att den — med endast 100 mans förlust — tillbakaslog fiendernas anfall. Denna garnison har troligen hufvudsakligen utgjorts af Ofvanåkersbor. Ty Ofvanåkers sockens ers sättningsrulla upptager nästan hela antalet af socknens inroterade styrka såsom blefven vacant uti Mitau, berättar den nämnde författaren C. P. Ström. Och i själfva Mitau föreföll ingen mansspillan utom vid detta tillfälle. Dock kan ju äfven hända att de nämnda vacanserna till större eller mindre del uppkommit genom sjukdom.

Hur öfverrumplingen i Mitau kunde ske, det vet man icke nu. Men man vet att helsingarne skött sig utmärkt i fälttåget. Det har man grefve Lewenhaupts egna ord på. I ett ännu bevaradt bref från honom till Knorring af år 1708 skrifver han nämligen, att han ”skulle än framdeles alltid visa sin soin för (d.v.s. ha omsorg om) ett så braft och kjäckt Hans. Kongl. Maj:ts Regemente, det sig i alla  citationer så tappert hållit”.

Det nämnda året, 1708, drog Lewenhaupt med alla sina trupper ur Kurland för att stöta till kung Carl, som då lämnat Polen för att gå mot moskoviten och — undergången. Och därmed lider det äfven mot aftonen för vårt helsingska regemente. Det var illa medfaret efter striderna i Kurland. Knorring skämdes (!), sade han, att ”visa sig inför konungen med ett så afslitet regemente” samt skaffade sig ledigt och for tillbaka till Riga. Dock detta afslitna regemente fick ännu en lysande bragd att skrifva på sina fanor, innan dessa sänktes i Poltava. Det var slaget vid Ljesna. Läsaren känner hur ryssarna här kastade sig öfver den underlägsne Lewenhaupt och tillfogade honom så betydliga förluster, att den olycklige generalen med endast 6,700 man af 11,000 framkom till Carl XII:s lägerplats. Och då hade han äfven måst sänka sitt artilleri och bränna sina förråd. Men hvad läsaren kanske inte vet, det är att helsingarne, samt grefve Lewenhaupt eget regemente och Abo (Åbo) regemente räddade armékåren från fullständig undergång genom den utomordentliga kraft med hvilken de gjorde ett gemensamt anfall på och drefvo undan fienden. Helsingarne anfördes i detta slag af överstelöjtnant Bryggener, som äfven ledde de tre nämnda regementenas gemensamma angrepp och hvilken här slöt en bragdrik bana för en moskovitisk kula. Bland de här stupade helsingarne var äfven den en gång förut i en hälsingehistoria i denna tidning nämnde kaptenen för Arbrå kompani Johan von Schwartz, hvilken var soldatson från Delsbo och genom tapperhet och duglighet bragt sig upp till kompanichef.

Öfverste Knorring hade kommit tillbaka från Riga och var med i drabbningen, ehuru utan befäl. Han hade nämligen slagit ihjäl en kollega, en öfverste vid namn Hagen — skilda tider, skilda seder ! — och följde nu med för att stå till svars inför konungen. Han blef genast i början fången, men lyckades undkomma och återfinna de sina. Hur han lyckades klara sig inför kung Carl, veta vi ej. Förmodligen har han ej kunnat urskulda sig, ty i nästa affär, vid Poltava, har Helsingeregementet en ny befälhafvare, överste Gideon Fock.

Poltava den 28 juni 1709 är ett namn och ett årtal, som gräft sig djupt in i tideböckerna. Här var ej blott slutet satt för Carl XII:s lysande, sagoliknande segertåg, utan här sjönk ett helt tidehvarf, vår storhetstid, i grafven. För svenska armén var allt förloradt — utom äran. Kung Carl med 500 man lyckades komma undan till Turkiet. Men alla de andra som öfverlefvat själfva drabbningen fingo gå i rysk fångenskap och dogo där efter att ha utstått svåra lidanden och den svåraste behandling. Några och däribland flera helsingar lyckades dock rymma ur fångenskapen och återkomma hem.

Hudiksvallsposten 4 november 1905
Avskrift Viveca Sundberg

 

 

HT den 14 december 1963
 
En av de äldsta bilderna från Delsbo är denna gravyr, utförd 1868 av en delsboflicka, Marta Rudolphi. Den visar Delsbo gamla kyrka och prästgård med Avasjön i förgrunden. Teckningen är gjord från Svartsubacken, där den i artikeln omnämnde Johan von Schwartz var född. Tingshuset från vilken Delsbo kompani avtågade, låg bortom eller norr om kyrkan. Av särskilt intresse är det att se alla de gamla kyrkstugorna som ännu finns kvar, när Marta Rudolphi tecknade bilden.

Läs mer om 30-åriga kriget.

 

GRÄVNING AV GÖTA KANAL

Hur Hälsingarna drog ut i fält

Det var en mycket komplicerad procedur att vid en mobilisering samla de många indelta regementena, som i fredstid var förlagda på landsbygden över hela Sverige. Omedelbart efter det skånska krigets slut (1678) började chefen för fortifikationen, Erik Dahlberg, rekognosera uppmarschområdena i söder, öster och väster och kartor uppgjordes över vägarna. Arbetet bedrevs under kungens direkta överinseende.

Under de mobiliseringar mot Danmark, som ägde rum hösten 1683 och 1689, prövade man möjligheterna att samlas i större förband på kort tid. Vid sina mönstringar av regementena brukade Karl XI anteckna i sina exemplar av rullorna hur lång tid det tog för varje kompani att samlas till regementets övningshed. De erfarenheter, som man på detta vis samlade, kom till god användning, när man på 1690-talet utarbetade de permanenta uppmarschplanerna.

Landshövdingarna insände uppgifter om huvudvägarna i sina län och om bekväma nattläger för trupperna och med ledning av dessa uppgifter uppgjorde kungen och hans medhjälpare marschleder för de olika regementena. Kungen antecknade själv med egen hand på förslagen, berättar krigsrådet Johan Hoghusen, ”hur många mil trupperna dagligen skulle marschera och varest de en eller två nätter skulle vila”. År 1697 — samma år som Karl XI dog — låg de stora uppmarschplanerna färdiga. I dem fanns antecknade marschpass och antalet vilodagar för varje kompani till olika samlingsplatser i landet.

Men det var inte enbart vid krigsfara och mobilisering som regementena samlades för att marschera bort från sina rotar. Kungl. Maj:t kunde nämligen besluta, att soldaterna ur den indelta armén skulle tas i anspråk för utförande av för landet viktiga byggnadsarbeten, de s.k. arbetskommenderingarna. Så var fallet vid byggandet av Göta kanal.

Hälsingarnas arbetskommendering till Göta kanal 1812

Ingen mindre än Emanuel Swedenborg upptog under Karl XII:s tid frågan om en genomfart mellan Göteborg och Norrköping. Karl XII delgav Christoffer Polhem planerna och gav denne tillstånd att planera en genomfart mellan nämnda orter. Enligt det mellan konungen och Polhem 17 januari 1718 avslutade kontraktet skulle hela kanalen fullbordas på fem år för en kostnad av 40.000 daler silvermynt om året.

Först år 1800 blev Trollhätte kanal fullbordad och härmed det första ledet av sammanbindningen mellan Kattegatt och Östersjön. Det blev slutligen Baltzar von Platen som kom att fullborda det gigantiska arbetet.

Den 11 april 1810 utfärdades ”Kongl. Maj:ts Nådiga privilegium för Götha Canal Bolag”

Sedan Kungl. Maj:t givit sitt tillstånd till användande av soldater ur indelta armén, gav von Platen sina direktiv till bl.a. chefen för Hälsinge regemente genom följande handling, som här återges i utdrag.

”I stöd av Konungens genom Dess General-adjutant för armén, under den 17 sistlidne mars utfärdade Nådiga Befallning, får jag hos Hr Översten och Riddaren av Kungliga Svärdsordens stora kors vänligen anhålla i det den av Kongl. Hellsinge till Göta Kanal innevarande år anslagna arbetskommendering måtte sig inställa, så vitt i avseende till denna Expedition torde hända sena ankomst och marschens längd görligt är vid Jäfverstad (nuvarande Gäversta) beläget 1½ mil från Norrköping eller nära Hella Gästgivare gård 400 man den 15 nästkommande maj, vid Berg 5 mil från Norrköping 300 man den 16 samt vid Ruda beläget 6 mil från Norrköping och ½ mil från Husby gästgivargård 300 man den 16 nästkommande maj, annars så fort ske kan och får jag tillika vid handen giva, att Bolaget utom vad Kongl. Tågordningen utstakar, består Truppen skjuts för sina arbetskläders transporterande beräknat efter en häst på 20 man.

Örebro den 9 april 1812
von Platen
/C. Cederström

Med anledning av en från generaladjutanten för armén utfärdad skrivelse av den 17 mars samt ovan återgivna framställning från von Platen bestämdes i regementsorder av den 3 och 23 april 1812 arbetskommenderingens sammansättning, utrustningens medförande och marschrouten.

Befälhavare för kommenderingen blev överstelöjtnant A. L. von Post med major J. B. Ström som närmaste man. Kommenderingen bestod i övrigt av 4 kaptener, 12 subalternofficerare, 13 underofficerare, 8 trumslagare, 32 korpraler och 1000 soldater.

Några utdrag ur de två nämnda regementsorderna må exemplifiera dåtida chefers ordergivning. Här lämnas icke något åt slumpen utan allt regleras i minsta detalj till och med på regementsorderna.

”… Så väl de av regementet kommenderade spel i nummer som trumslagare som även de övriga spel i nr till trumslagare antagna tillhållas att genast och dagligen öva sig med trumma till vinnande av den färdighet de bör äga…”

”… Om någon av manskapet genom sjukdom förfall ej kommendering kan åtföljas, bör sådant, där ej läkare finnes, med bevis styrkas av pastorn i församlingen eller ock av länsmannen jämte tvenne goda mäns intyg därpå”

”… Kopparflaskan jämte mattornister och ränseln skall soldaten själv bära, uti den senare nedlägges vad tillförne därom befallt är, den skall innehålla 2 skjortor, 2 par strumpor, tvenne par sockor, halsdukar, förbindningstyget och nödiga putsdon m.m. enligt därom utfärdade order”.

”… Åt rekryterna böra uniformer utsökas som efter deras växt och längd äro passande samt vad möjligt är instrueras till noga kännedom av sina skyldigheters uppfyllande”

”… Som enligt den i marschrouten åberopade Kongl. Tågordningen några skjutshästar får icke bestås över och under befäl och än mindre manskapet har jag hos landshövdingeämbetet för de herrar officerare som äro kommenderade rekvirerat en häst för varje officer ävensom en häst för tvenne underofficerare som på vanliga ombytesställen är att tillgå, likväl mot erläggande av gästgivareskjuts lega för den som skjutsen gagnar”.

”… Å den reparationskostnad som kan fordras för packlårarnas förändrande såsom för spik m.m. äga herrar kompanichefer att till herr regementschefen räkning sända”

”… Att kompanierna från deras uppbrott från rotarna till regementets samlingsplats, med god disciplin och ordning föres såväl under marschen som även uti nattkvarteren därom gör jag mig fullkomligen försäkrad och övertygad”

Den 30 april samlades Delsbo kompani, som var det längst bort belägna förbandet, vid Norrbo kyrka och dagen därpå igångsattes marschen genom Hälsingland och Gästrikland söderut, tills alla åtta kompanierna: Delsbo, Liv, Överstelöjtnantens (Färnebo), 1:ste Majorens (Forsa), 2:dre Majorens (Arbrå), Alfta, Järvsö och Ovansjö den 11 maj var samlade vid Torsåkers kyrka, den sista anhalten inom regementets ”stånd”

Marche route

För Helsinge Kongl. Regimente att under åtnjutande af fri inquartering och förplägnad efter den år 1809 ad interim fastställda Togordningen från Rotharne upbryta och med begagnande af 12 st:n kronoskjuts hästar jämte tjenliga åkdon på hvarje ombyte per Compagni för medhafvande och i Packkistor inlagde kokkittlar. Lifmunderingjämte kapotter samt för nödiga arbetskläder till arbete vid Götha Canal — neml.

Aprill d. 30 kl 12 f:m samlas vid Norrbo kyrka Delsbo Compagni bestående af 2 Soubalt.officerare, 2 Under Officerare, 1 Trumslagare, 4 Corporaler och 121 man

Maj d. 1 kl. 6 fm från Norrbo kyrka med 12 hästar genom Forssa till Sanna 3 mil.
Samma dag kl. 12 fm samlas i Sanna 1:ste Majorens Compagni bestående af 2:ne Under Officerare, 2 Trumslagare, 4 Corporaler och 123 man

Maj d. 2 kl. 6 fm Delsbo och 1:ste Majorens Compagni med 24 hästar från Sanna genom Njutånger till Enånger 2 7/8 mil

Maj d. 3 Raste dag för bägge dessa Compagnier.
Samma dag kl 12 fm samlas i Undersvik Jerfsö Compagni bestående af 1 Capitain, 2 Soubalt.Off., 1 Und.Off., 4 Corporaler och 124 man.

Samma dag kl 12 fm samlas i Bor och Bollnäs Alfta Compagni bestående af 1 Soubalt.Off., 2:ne Under Officerare, 1 Trumslagare, 4 Corporaler och 123 man Soldater

Maj d. 4 kl 6 fm Delsbo och 1:ste Majorens Compagni med 24 hästar från Enånger till Norrala 2¼ mil
Samma dag kl. 6 fm Jerfsö Compagni med 12 hästar från Undersvik genom Vallsta — Arbrå till Rengsjö 3¼ mil
Samma dag kl 12 fm samlas i Rengsjö, Andra Majorens Compagni bestående af 1 Capitain, 2 Coubalt.Off., 1 Under Off., 1 Trumslagare, 4 Corporaler och 121 man
Samma dag kl. 6 fm Alfta Compagni med 12 hästar från Bollnäs till Hanebo 1¾ mil
Samma dag kl 12 fm samlas vid Hanebo kyrka Lif Compagni bestående af 1 Capitain, 2 Soubalt.Off., 2 Under Off., 1 Trumslagare, 4 Corporaler och 119 man

Maj d. 5 kl 6 fm Delsbo och 1:ste Majorens Compagnier med 24 hästar från Norrala genom Myskje till Skog 3 1/8 mil.
Sama dag kl 6 fm Jerfsö och 2:dra Majorens Compagni med 24 hästar från Rengsjö till Skog 3¼ mil
Samma dag kl 6 fm Lif och Alfta Compagnier med 24 hästar från Hanebo till Lingbo 2¾ mil.

Maj d. 6 Raste dag i Skog för Delsbo, 1:ste Majorens och 2:dre Majorens samt Jerfsö Compagnier och i Lingbo för Lif och Alfta Compagnier

Maj d. 7 kl 6 fm Delsbo, 1:ste och 2:dra Majorens Compagni samt Jerfsö Compagnier med 48 hästar från Skog till Ugglebo 3 5/8 mil
Samma dag kl 6 fm Lif och Alfta Compagnier med 24 hästar från Lingbo till Ugglebo 1¾ mil

Maj d. 8 kl 6 fm Delsbo, 1:ste och 2:dre Majorens, Jerfsö, Lif och Alfta Compagnier med 72 hästar från Ugglebo till Högbo 3 mil

Maj d. 9 Raste dag i Högbo för sistnämnde Compagnier

Maj d. 10 kl 6 fm sistnämnde sex Compagnier med 72 hästar från Högbo genom Ofvansjö till Thorsåker 2 7/8 mil
Samma dag kl 12 fm samlas vid Thorsåkers kyrka Öfverste Lieutnantens och Ofvansjö Compagnier tillsammans 1 Capitain, 2:ne Soubalt.Off., 3 Und. Off., 2 Trumslagare och 237 man soldater

Den 11 maj kl 6 förmiddagen lämnade regementets samtliga åtta kompanier rekryteringsområdet för att nå de anbefallda platserna i trakten af Norrköping i rätt tid.

Med hänsyn till dåtidens vägnät, vägarnas beskaffenhet och de enkla, hästdragna trossfordonen måste vi nutidsmänniskor med dagens transportmedel, våra vägar och autostrador, konstatera, att våra föregångares planläggning och utförande av förbandens förflyttning var ett precisionsarbete väl jämfört med dagens.

Till slut några ord om hur det gick för hälsingarna på deras arbetskommendering vid kanalen.

År 1812 gick Napoleon härjande fram genom Europa. Sverige hade anslutit sig till hans motståndare. Dubbel monarken Danmark — Norge hade tvingats in i kriget på Frankrikes sida.

Arbetet på Göta-kanalbygget avbröts i september, då de tvenne indelta Hälsinge-bataljonerna samlades i Linköping, varifrån de, sedan fälttrossen och musiken anlänt från hemorten, skulle marschera söderut för att överskeppas till Tyskland för ett ingripande mot Napoleon. Regementets extra roterings- och förstärkningsmanskap, sammanlagt ca 400 man, som under våren och sommaren vapenövats på Mohed, organiserades som en fältbataljon (regementets tredje bataljon) under major Fahnehjelms befäl och avmarscherade enligt regementsorder av den 8 september till Karlstad för bevakningsuppgifter mot norska gränsen. Planerna ändrades emellertid och enligt en order, daterad den 12 oktober, beordrades regementet att bataljonsvis avmarschera till hemorten. Det återvände till rotarna under första hälften av november.

Så slutade kanalbygget 1812 för Hälsinge regementets del, vilket för tanken till en ”smygmobilisering” av delar av disponibla stridskrafter.

Bocken 1969/70 av Gunnar Fernkvist
Avskrift Viveca Sundberg

Läs mer fakta om Göta kanal.

 

 

MED VÄRJA, MANDOM OCH TAPPERHET

 

Delsbo har under tidernas lopp haft många söner, som utmärkt sig genom tapperhet i fält. De flesta är nu glömda eller kända endast till namnet, men några lever ännu i färskt minne långt efter sin död. Andra har fått sina namn inristade på historiens blad.

Hur den mest bekante dellbon under Gustav Vasas och hans söners tid, den kunglige sekreteraren och hovmannen Sven Elofsson, nådde sin höga befattning, är inte närmare bekant. Det enda vi känner till om hans militära förtjänster är den skicklighet han visade vid en värjduell med den galne kung Erik.

Om vi för övrigt vet åtskilligt om Sven Elofssons liv och leverne genom hans egen Paralipomena och Stockholms stads tänkeböcker, så är vår kunskap om Mårten Pehrsson obetydlig. Widmark berättar om honom i sin ”Beskrifvning öfwer Provinsen Helsingland” (Upsala, Edqvist & K., 1860), att han var hövitsman för Hälsingefänikan och som sådant fick skattefrihet på sitt hemman i Stömne.

I ”Delsboa Illustrata” (Nyströms och Stolpes förlag, Stockholm, 1764) räknar prosten C. N. Lenaeus upp en handfull ”Sockne-barn”, som ”Med wärjan, samt karlavulen mandom och tapperhet, hafwa banat sig wägen till heder och anseende i lifstiden, jämväl till wördsam ihogkomst efter döden”.

Först bland dem nämner han Johan Olofsson, som var född i Håknorrbo och på Gustaf II Adolfs tid ”tjent sig up wid Kongl. Hofwet”. Lenaeus citerar en uppgift i Helsinge nations album: ”A:o 1626. Johannes Olai, in Håknorbo. Praetor aulae fuit” (var slottsbefälhavare)

Fredrik von Walter berättar om honom i ”Helsingeminnen” (Söderhamns Tidnings Tryckeri 1910), att han var född år 1600 och att han ”tjänade upp sig från simpel man i ledet till Helsinge regementets chef och slutade sina dagar som landshövding”. Han berättar att Hans Johan Olofsson som 10-årig vallpojke blev bekant med den unge officeren Fritz Seaton och genom hans förmedling kom in på den militära banan. 11-årig fick han följa med till Danmark som skalmejblåsare, 15-årig fick han pröva krigets fasor vid Pleskows belägring under Isaks Beems befäl. Han deltog i belägringen av Riga 1621, då Gustav II Adolf själv förde befälet över hälsingarna. Och han var med 1626, ”då Wallhof intogs och där fienden förlorade hela sin tross, 600 vagnar, 5 fanor, 21 kanoner m.m.” Om denna seger tillägger von Walter, att ”den fullbordade Östersjöländernas eröfring” och att den för sin djärvhet bekante kaptenen Seaton från Delsbo där anförde fyra kompanier hälsingar.

Då hade ”Hans envis”, som han kallades, fått majors grad och chef för hälsingarna var nu den ryktbare Lennart Torstensson.


Lennart Torstensson. Oljemålning tillhörande officerskåren

STRIDEN GICK VIDARE

”År 1630 finna vi helsingarne — de gamla blå — under Johan Brahe på tysk mark som deltagare i trettioåriga kriget.

Då Gustaf II Adolf på själva julaftonen med en här af 14.000 man stormade Greifenhagen vid Oder, hvilken fästning utgjorde nyckeln till de kejserligas ställning, var det den gula och blå brigaden som kraftigast samverkade till segern.

Här fick Hans envis åter visa prof på mannamod, ty han var den förste, som kröp genom den bresch, som svenskarne lyckats skjuta i muren, hack i häl åtföljd af kapten Olof Björn från Järfsö.

Så kom den 7 sept. 1631, det blodiga slaget vid Leipzig och äfven här kämpade den ”gula och blå” med största utmärkelse. På själfva slagfältet utnämndes vår dellbo till öfverstelöjtnant. Han var då blott 31 år gammal”

I fortsättningen berättar von Walter, att Hans Johan fick det föga tilltalande namnet Stryk, när han inskrevs vid regementet, ”men som detta ord uttalas i Delsbo som Strik, erhöll han i adelsnamn Strijk, som introducerades på svenska riddarhuset under nummer 177. Det var den personliga förtjänsten, modet och tapperheten, som vann sin belöning”.

Efter att ha deltagit i slaget vid Lützen blev Strijk hemsänd för att leda försvaret av Jämtland. 1631 blev han svensk adelsman och 1644 överste för Hälsinge regemente. Samma år utnämndes han till Landshövding i Härnösand, där han avled 1653.

Var nu den av Lenaeus omtalade hovtjänstemannen hos Gustav II Adolf identisk med regementschefen och landshövdingens Johan Strijk? Nej, det tror vi inte. I ”Kungl. Hälsinge Regementets chefer” (Norstedt & Söner, Stockholm 1909) omnämnes Strijk som den femte i ordningen av cheferna, men där omtalas, att han föddes i Estland 1595 och att han var ”Son av Gotthard Strijch och Gertrud von Nöding, genannt von Werden”. Vidare berättas att han vid tolv års ålder kom till Sverige och blev page hos riksrådet Johan Skytte.

Det är väl högst sannolikt, att dessa senare uppgifter om Strijks härkomst är de riktiga. Om Johan Olofsson från Delsbo hade Stryk som soldatnamn, kan detta vara anledning till den sammanblandning von Walter av allt att döma gör sig skyldig till.

Att det, som Lenaeus berättar, funnits en Johan Olofsson från Håknorrbo i Delsbo, och att denne blivit slottsbefälhavare hos Gustav II Adolf, finns det däremot ingen anledning att betvivla.

Traditionen vill göra gällande, att Johan Olofsson skulle ha varit född i den gård i Håknorrbo, som än i dag kallas Förars, och medlemmar av den släkten lever fortfarande i Delsbo.

En av de mest kända militärerna från Delsbo i äldre tid var majoren Jon Andersson Myr. Han var ”en fattig Husmans son uti Myra, som i ungdomen här hemma wallade getter”, skriver Lenaeus och tillägger, att han från denna enkla härkomst under det polska kriget på Carl X:s tid tjänade upp sig från gemen till major vid Hälsinge regemente. I kyrkböckerna hade Lenaeus funnit både majorens och hans hustrus namn och sigill. Hustrun var från Tyskland. När han kom hem från kriget tillsammans med henne, bosatte de sig på Hagen nr 3.


Hagen nr 3 i våra dagar (1968).

Den tyska dam majoren hemförde var Anna Maria von Stedslo eller Steslou, och med henne hade han två döttrar.

Under rubriken ”Dellbon som blev kung” återger von Walter i ”Helsingeminnen” en sägen om *1) Jon Andersson Myr, vilken som helt ung skulle ha vunnit en brottningstävlan på Lekarvallen i Forsa och blivit ”kung”. Och i ”Kungaättlingar” i samma bok berättar han om major Myrs dotter Anna Katharina, som blev gift med prosten Olof Kanik i Rogsta.

I boken ”Från flydda tiders Delsbo” (Seelig & Co, Stockholm 1942) har Bror Hillgren sammanställt en mäng intressanta uppgifter ur kyrkoböcker, kammararkivet och andra källor rörande majoren Myr och hans familj. Bl.a. omnämnes ett brev från drottning Christina, där hon 1654 under rubriken ”Förläning på livstid” tilldelar honom en del förmåner ”för långlig och oavbruten krigstjänst”.

Myr synes ha tagit avsked från militärtjänsten år 1663. I varje fall har drottningens efterträdare på tronen, Karl X Gustav, det året daterat den skrivelse, där kungen ger veterligt, att hans
”trotjänare och kapten, ärlig och manhaftig Jon Andersson, underdånigt anhållit, det vi honom från regementet, under vilket han härtill tjänat haver, nådligt ville emittera och förlossa, så alldenstund vi påminna att han uti samfält 34 år troligen och väl som en ärlig soldat tjänt haver, jämväl han av ålder och andra bräckligheter, som krigsärendet gemenligen med sig förer, intet förmår längre att tjäna, varför have vi tagit hans åtstunta anhållan i nådigt betraktande”. (Återgivet efter Hillgren)

Enligt brevet beviljades han 12 tunnor spannmål årligen. Dessutom hade han hemmanet skattefritt på livstid.

På en vind i Hagen hittade Hillgren 1925 en del handlingar, rörande Hagen nr 3, bl.a. det kontrakt, enl. vilket Anna Maria von Steslou sålde hemmanet efter sin salig man Jon Andersson Myr. Handlingen är daterad 1686. Då skulle majoren således vara död.

Enligt den muntliga traditionen blev han ihjälriven av vargar på en åker i närheten av sitt hem i Hagen. Traditionen bekräftas av Sveriges Släktregister (3 L II delen Bjuråker — Delsbo — Norrbo, 1949), där man ur dödboken inhämtat uppgift, om dödsorsaken. ”Vildvargbiten” står det inom citationstecken. Han uppges här vara född ”162.. och död ../4 1691”. Vidare uppges majorens hustru ha hetat Maria von Uggla, men namnförväxlingen kan bero på att den gamla stilen är svårläst.

Av kyrkoräkenskaperna framgår visserligen, att Myr var änkeman 1652, då han lämnade en gåva till kyrkan efter sin salig hustru. Men han kan väl knappast ha varit gift med två adliga Marior. Kanske finns det, trots allt, ett uns av sanning i sägnen om Myrs bedrift i ungdomen, att han blev ”kung” på Lekarvallen och därigenom vann den rika bonddottern Anna Grelsson i Forsa till sin hustru.

Samtida med getpojken Jon Andersson Myr var Johan Hållfast, som blev adlad av Karl XI. Om honom skriver Lenaeus, att ”Herr Johan Hållfast, war Capitaine Hållfasts son, här wid Delsbo Compagnie, födder wid Näset i Åkre, och har i det Skånska Kriget uti Konung CARL den XI:s tid, tjent sig up til Ryttmästare wid Cavalleriet, och för det han på Smålands skogarna sköt ihjäl Snapphane hufwudmannen, den med trulldom hade gjordt sig hård, blifvit af högbemälte Konung med adelig Sköld benådad, och Ridderschantz kallad. Han har också haft et rikt och förnämt gifte”.

Några närmare uppgifter om denne Ridderschantz har vi inte funnit i tillgängliga källor. Om hans far däremot vet vi, att Delsbo kompani på 1660-talet hade sitt namn efter honom, att han befordrades till majo9r och avled i Delsbo 1692.

Ur historiens dunkel framträder vid slutet av 1600-talet en militär, som för eftervärlden framstår som förgrundsfiguren inom den traditionsrika folkmusiken i Delsbo. Vi vet heller inte så mycket om honom, men legendfloran är desto rikare. I tidningsartiklar om Delsbo kompani både i svenska och svensk-amerikanska tidningar är det Johan von Schwartz och hans öde, som skildringen huvudsakligen rör sig om, och ändå har vi inte kunnat hitta något belägg för, att han någonsin tjänstgjorde vid sin hemsockens kompani.

Dock är det väl troligt, att han började sin militära bana vid kompaniet hemma i Delsbo. Med hänsyn till hans musikaliska läggning kan det tänkas, att han började där som trumslagarpojke, men här rör vi oss endast med antaganden.

Vad man däremot kan inhämta ur rullor och avlöningshandlingar är, att han var fältväbel vid Järvsö kompani, att han utnämndes till second kapten vid Livkompaniet 1701, att han blev kapten vid Arbrå kompani 1707 och att han stupade i slaget vid Ljesna 1708.

Lenæus inskränker sig till följande notis:

”Johan Svart, en fattig Soldate-son, född uti en stuga inwid Norsbron, af hwilkens fader nämligen, af Soldaten Svart, Stugorna wid Norsbron Swartsstugorna kallas. Denne Soldate-sonen, Johan Svart, war i början en herr-tjänare, men gaf sig omsidor til Militien, der han i K. Carl XII:s Krig tjente sig up till Capitaine wid Arbrå Compagnie och Helsinge Regementet, och skref sedan sitt namn: Johan von Schwartz. År 1708 d. 29 Septemb. Blef han af Ryssarna wid Liesna uti Lithauen död skuten”

Uppgiften att han till en början var ”herr-tjänare” antyder en annan utbildningsväg än den vanliga för en fattig knektpojke. Kanske var det även som ”herr-tjänare” han lade grunden till sitt musikaliska kunnande.

Alltnog. Den fattige soldatsonen från Delsbo, som adlades av Karl XII, fick inte längre glädja sig över sin upphöjelse. I stället har eftervärlden så mycket mer kunnat glädja sig över det musikaliska arv han lämnade efter sig. Ty även om en och annan tror sig kunna konstatera, att den eller den polskan är av annat och kanske senare ursprung, så lär väl ändå ingen kunna förneka, att hans namn och rykte som Hälsinglands Ole Bull skulle vara utan grund och att man här har att göra med ett musikaliskt geni. Bland de kända låtar, som tillskrivas honom, kan nämnas Dellens vågor, Dellbokölen, Bolleberget, Trollen i skäckten och Karbaspolka, som var ärkebiskop Söderbloms favoritpolka.

Bland de tappra nämner Lenaeus till sist *2) Lars Persson Ruth, som tillhörde den kända prästsläkten Ruth från Delsbo. Anledningen till hedersomnämnandet torde väl närmast ha varit, att han skänkte den av Lenaeus utförda runhällen till Delsbo kyrka. Ruth befordrades till sergeant, och 1742 ”blev han sotdöd på Forsby Bruk, i Perno Socken och Nyland, under den olyckliga Finska Campagnen”.

Många andra officerare, födda i Delsbo, skulle kunna nämnas bland dem, som utmärkt sig i krig. Vi avslutar denna berättelse med att omnämna en sentida representant, löjtnanten Erik Stålberg, som gjorde en berömd insats under boerkriget.

Stålberg eller Pehrsson, som han ursprungligen hette, var född 1869 och son till en torpare i Svedja. Han tog värvning som volontär på Karlsborg och var polis i Sundsvall, innan han kom med i boerkriget som soldat i den skandinaviska frivilligkåren. Där avancerade han snart till löjtnant. Endast ett fåtal skandinaver undkom med livet, däribland Stålberg, som efter en tids fångenskap på Ceylon återvände till hemlandet. Han blev nu reservofficer och tilldelades av Oscar II guldmedaljen för tapperhet i fält. Han hade polisförordnanden i Göteborg, Malmö och Östersund och var med om att organisera polisväsendet i Persien, innan han återvände till Sundsvall, där han slutade sin bana som fängelsedirektör.

I Sundsvall räknas han som en av stadens stora söner, och i den bygd, vars son han verkligen var, lever ännu släktingar och vänner, som har hans minne i ”wördsam ihogkomst efter döden”.

Bocken 1968/69 av Bror Jonsson
Renskrivet av Viveca Sundberg

Uppgifter ur Delsbo släktbok:

—3 L II—

*1) Jonas Andersson, * 162. . Härst. okänd. (Major.) Bonde i Hagen 3, Delsbo, enl. 1656—1683 års Jdbk. † ./4 1691 (» vildvargbiten»).
Maria von Uggla, * 162. . Härst. okänd.
Elisabet * 165 .


—49 P 1— 

(X6) Pehr Jonae-Ruth, * 166., s. t. bonden J. Pehrsson i Delsbo. Stud. 1683, prv. 1686. Respondent vid prästmötet 1693. Kommin. i Delsbo 1700. † 12/6 1720.
Hedviq Noræus, * 16.. d. t. P. Bengtsson o. h. h. Elisabeth Olsdotter i Edby, Näs sn.
Pehr * 16/8 1695, † 27/9 1695
Hedvig * 29/9 1696
Olof * 20/11 1697. (Karolin.) Död i norska fjällen 1718
*2  Lars * 14/5 1699, † 5/3 1742 i Finland
Elisabeth * 15/6 1700
Anna Catharina * 15/9 1703                               5P1
Christina * 11/3 1705
Gertrud * 14/1 1707, † 1707
Sophia * 11/5 1708
Benedictus * 1/12 1713                                     2

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *