Flykten från Sibirien

Fredrik Winblad von Walter berättar om den heroiska flykten som våra hälsingar gjorde på skidor från Sibirien för 300 år sedan.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan

 

HUDIKSVALLSPOSTEN DEN 14/1 1902

En skidfärd för 200 år sedan

Man skref år 1700. Jerfsö kompani stod uppställdt vid Kramsta kaptensboställe, det vackrast belägna officersboställe i Helsingland.

Manskapet utgjordes af utvaldt folk, långa, resliga karlar, utgångna från fattiga hem och härdade genom tungt kroppsarbete, som gjorde dem okänsliga för alla mödor. Kompaniet skulle aftåga till regementets samlingsplats ty hela armén skulle nu utgå till de krig, som ingen anade skulle räcka så länge. Få af kompaniet skulle återse den majestätiska Klackens trädkrönta hjässa, eller Ljusneälfvens klarblåa vatten. Den blanka tornspiran på ön återspeglade solens milda strålar och helsade ett farväl till det aftågande kompaniet, som efter trummans ljud gick okända öden till mötes. Den mest i ögonen fallande af kompaniets menige var en lång, bredaxlad jätte, med eld i blicken, frisk hy och blåsvart hår. Det var en äkta järfsötyp i dess rena och ädla gestalt.

Ynglingen som hette Per Jonas Jerfsten hade sett endast 18 vintrar, men var trots denna sin ungdom Järfsö styfvaste björnskytt och yppersta skidlöpare, samt oöfvervinnerlig i den tidens idrott.

Jerfsten var af frälseslägt. I sin vapensköld bar slägten en järf som låg spejande på en sten.

Här må nämnas, att Delsbo kompanis dåvarande chef kapten Björnberg — återfinnes i svenska historien som öfverste, förde i vapnet en spejande björn, som stod på toppen af själfva Blacksåsberget. Efter denna lilla utflykt i heraldik återgå vi till ämnet. Jerfsten kämpade med utmärkelse i alla de strider i hvilka regementet deltog, och avancerade under tiden till underofficer. Hade han tjänat vid Dalregementet skulle hans bana blifvit bättre; ty dalregementet hade Magnus Stenbock som chef, och han kände hvar enda man af sina underlydande och visste framhålla förtjänsten. Förhållandet lär icke varit sådant vid Helsinge regemente, ehuru en och annan från våra bygder lyckades göra en snabb karriär på den militära banan; hvilket berodde på att fältmarsalken A. L. Levenhaupt sjelf fick ögonen på dem.

I Pultawaslaget, där Sveriges storhetssol dalade för alltid, föll regementet i fångenskap och Jerfsten fick göra sina olyckskamrater sällskap till Sibiriens ödemarker. Efter framkomsten till detta land, började han genast att tänka ut en plan till rymning. Denna plan grundade han på sin skicklighet i skidlöpning.

Bland de fångna helsingarne befann sig äfven en kapten Rönqvist från Bjuråker. Om denna kapten heter det i gamla handlingar »att han hade tjänat k. m:t troget och väl i 48 år då han vid Pultawa föll i fångenskap».

Kapten Rönqvist var, trots sin höga ålder i besittning af ovanliga kropps- och själsförmögenheter. Hans herkuliska gestalt och hans torndönsstämma var de ryska uppsyningsmännens fasa. Dessutom hade han mångfaldiga utvägar för att hålla ryssarnes vidskepelse vid makt. Efter mörkrets inbrott vågade ingen ryss nalkas den barack han bebodde; ty då tog den lede dem själf på en eldgaffel, eller ock vek han en grof järnring kring halsen på dem. Detta senare hade de sett flera gånger inträffa. Jerfsten, som var en händig snickare kom öfverens med kapten Rönqvist att han så småningom skulle förfärdiga flera par skidor. Sedan skulle de, som ville deltaga i rymningsförsöket, öfva sig någon tid i skidåkning tills ett gynsamt tillfälle till rymning skulle yppa sig.

En julafton — årtalet är okändt — samlades ett trettiotal svenskar och finnar hos kapten Rönqvist. Här höllo de först en bön och anropade härskarornas Gud om hjälp; sedan startades till en skidfärd utan like, med Sibirien, som utgångspunkt och Sverige som mål. Här var icke fråga om att löpa en väl utstakad och utprickad bana och klädd i fina trikåer på några tiotal kilometer utan här var banan okänd, här lurade faror öfver allt. Steppens vargar och ryssens kosacker, snöstorm, hunger, törst och köld.

Dock hellre död än fångenskap tänkte den lilla, som det tycktes åt en säker död invigda hjältetruppen, där den, med kapten Rönqvist och Jerfsten i ledningen, ilade framåt i julnattens heliga timma på Sibiriens snöbetäckta ödemarker, där vargens tjut blandade sig med nordanvindens kalla suckar.

I början gick allt bra, emedan de hade någon lokalkännedom; men som de måste så mycket som möjligt undvika menniskoboningar för att ej återfalla i fångenskap och knutas till döds, som händelsen oftast blef med ertappade rymmare, så kommo de till slut vilse och irrade länge så att de vid vinterns slut knappt voro utom Sibiriens gräns.

Redan första vintern skördade de flesta af dessa till ytterlighet härdade män. Vid en stark snöstorm höllo alla på att finna sin graf i snön.

Det ljusnar, det blir dag, men snöyran fortfor. Nu kunde de räkna huru många de äro. De äro 11, två tredjedelar har redan omkommit.

De öfverblifvna ila framåt, de lyckas fånga en vildren, som de döda och dricka blodet af djuret, som liksom af en försynens skickelse kommit i deras väg, och det sönderstyckas och delas.

Så kommer natten igen då de i skydd af en kulle gräfva en grop i snön där de rasta en stund, och så går det vidare igen. Så aflöser den ena faran den andra tills de komma till för dem gynsamma trakter.

Vinter går och sommaren går; men småningom komma de närmare sitt mål. De arbeta en tid på ett ställe och få härigenom sin ekipering upphjälpt samt sina krafter styrkta.

Mer än en gång höllo de på att blifva ertappade. Vid ett tillfälle kommo de i nödig förklädnad till en stad för att skaffa sig proviant. Ett zigenarsällskap förevisade en slagbjörn på torget. Ett glansnummer gaf björnen, som belöntes med stormande applåder af den råa publiken. En till karolin utklädd zigenare brottades med björnen och blef oupphörligen besegrad. För hvar gång den utklädde zigenaren kom på ryggen inunder björnen tilltog mängdens jubel. Det sjöd inom samtliga flyktingarnes bröst. Alla kunde dock hålla sig i styr utom Lustig från Forssa. Då björnen stod på bakfötterna igen för att gå emot zigenaren springer Lustig fram, slänger zigenaren åt sidan och tar sen ett tag om björnen med sina järnarmar, lyfter så björnen i vädret och slår den under sig mot gatstenarna att han bedöfvas. Härefter griper han tag i björnens ramar och håller fast dem så att björnen ligger på rygg. Sedan han en stund med ena foten stått på björnens strupe är denne död och det är slut med hans roll att spela segrande ryss.

Af häpnad blef folkhopen en stund tyst men så bryter stormen löst, de förstå att det är en verklig karolin som varit framme. Och nu blir det anfall mot flyktingarna. Under tumultet går en och annan af de blusar som flyktingarna bära utanpå rocken sönder och den blå uniformsrocken synes. Till sist hafva karolinerna segrat och så irra de i skogstrakter igen.

Så fortsätta de vidare och i början af december månad 1722 befinna de sig på svenskt område; men nu äro de blott sex, fem helsingar och en dalkarl, de öfriga hafva sjungit sin svanesång på ryskt område fjärran från hem och härd. De äro dock historiens stolthet dessa män; ty lida kunde de.

Dagen före julafton nyssnämda år synes en flock jättelika skidlöpare vid Moviken. Det är kvarlefvor af ett regemente tillhörande en armé, som några år förut väckt Europas beundran. Här blefvo de väl emottagna och erhöllo riklig välfägnad. Nu skiljdes deras vägar åt.

Kapten Rönqvist och Erik Andersson Vinter äro hemma i Bjuråker. Lustig är Forssabo och styr kosan dit. Modig är ifrån Leksand. Han stannar några dagar i Bjuråker, men styr sen sin kosa till Siljans väna strand. Svalman från Delsbo och Jerfsten från Jerfsö äro tidigt på benen om julaftonen. Nu längtade de att komma hem. De båda hurtiga skidlöparne skiljas vid Ede i Delsbo. Här är Svalman hemma.

Vid tvåtiden julaftonen 1722 synes en jätte på skidor komma fram i svindlande fart ur skogsbrynet vid Stenhammar i Jerfsö. På hans rygg hänger en klumpig hjullåsstudsare och vid sidan ett tungt slagsvärd. Han skjuter tillbaka den trehörniga filthatten för att bättre kunna speja öfver trakten. Hans blickar fästa sig en lång stund vid en bondstuga vid Öijebergets fot. Ur den långa skorstenen uppstiger en gästvänlig rök. Ett bevis på att folk finnes där. Han tycker sig äfven se en kvinnoskepnad stå på stugubron. Den tappre krigarens hjärta började klappa allt fortare och fortare. Saken var den, att då han drog ut i kriget hade enda dottern i den bondgård, hvarifrån nu den blåaktiga röken tycktes helsa honom välkommen, gifvit honom sitt hjärtats tro. Man säger om kvinnorna i Tyskland att de älska för evigt, men detta kunde sägas om Helsingetärnan tills för 30 år sedan, då det trofasta började vika för det öfvertagande lättsinnet. Dygd och trohet tycks försvinna med nationaldräktens afläggande.

En sak var också en prydrad för Jerfsö. Frierierna och giftermålen uppgjordes där ej efter skatt, som i vissa andra Helsingesocknar. Delsbo var häri likställigt med Jerfsö.

Ella, så hette den utkorade karolinens brud, hvars bild fiendens kanoner, kosackernas lansar eller polska kvinnornas skönhet kunnat förmå att flytta ut ur hans hjärtekammare. Månne hon lefde ännu, eller månne hon gått i brudstol med en annan då han varit borta så länge och ej hört något hemifrån på flera år. Huru ofta hade hon ej stått som lifslefvande framför honom då han vid bivackens eld läst ett stycke ur den fickbibel som hon gaf honom då de skiljdes åt. Hon var då blott 16 år. Och nu då han var målet så nära, kanske att allt gick upp med den rök han såg stiga upp ur skorstenen i hennes hem. Det måste bli visshet i saken tänker vår hjälte och så sätter han fart på skidorna igen. Stupet vid färgsundet tar han så snön yr kring en hop gapande barn, som gripa till flykten, ty en sådan karl hade de förut ej sett. Det bär af öfver älfven och mot bron till den nyssnämnda stugan. Trots de många år som gått hade Ella igenkänt skidlöparen och ilade honom till mötes. Fast hon åldrats något var hon ännu lika vacker; samma fina och höga figur, som kunnat sätta en bildhuggare i extas, samma själfulla ögon med sitt fromma uttryck och ännu voro munnens linier lika sköna med underläppen något utom, hvilket betydde beslutsamhet och sanningskärlek. Det mörka håret var lika rikt och silkeslent och ögonbrynens bågar spetsade sig lika fint. Den vackra nationaldräkten gaf åt hennes skönhet en ökad glans. Jerfsten hoppade af skidorna, stack stafvarna i snön, fattade henne om midjan och lyfte henne på raka armar öfver sitt hufvud så lätt som om hon varit en docka. Det taget kände hon igen.

Ella var ej sen att sluta sina armar om sin älsklings hals, men ingendera kunde på en god stund säga ett ord, ty talgåfvan drunknade i tårars flod.

Ellas varma smekningar var en skön sol och vår och en rik belöning för karolinens långa vinter, men dygd och trohet belöna sig själfva. Till sist kunde Ella säga: »det är nu tjugotredje vintern, som jag dukat vid julbordet åt dig. Jag var säker på att du skulle komma hem en julafton. Hoppet bedrog mig icke och idag var jag säkrare därpå än förut». Nu kommo äfven Ellas föräldrar till och välkomnade honom till julen, och icke blott för julen utan för hans framtid. Han skulle snart få öfvertaga deras gård och grund.

Det dröjde därför ej länge innan bröllopet hölls och de som varit så länge åtskilda, genom vigsel förenades att dela ljuft och ledt. Det behöfver knappt sägas att olyckskamraterna från Sibirien voro med och första dansen med bruden tråddes af kapten Rönqvist, som äfven höll brudtalet.

Det är nu snart 200 år tillryggalagda sedan karolinen tog målet vid Öijebergets fot; men hans ättlingar bo och bygga där ännu idag. Det märkliga är också att de i fysisk styrka kunna ställas i främsta ledet bland de starka karlar, som Helsinglande ger, dessutom äro de ypperliga handtverkare och hurtiga skidlöpare.

En medfödd belefvenhet är ett gemensamt slägtdrag hos Jerfstenska slägten, så att karolinens ättlingar ha ej af tidsandan vanslägtats.

Härmed är min lilla berättelse slut, den är idel fakta. Rönnebo i Bjuråker och Lustigtomten i Hamre, Forssa, samt mycket i Jerfsö kan berätta samma saga.

Fr. W. v. Walter

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall.
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62