Dellenportalen vill lyfta fram ett månghundraårigt kulturarv. Våra Fäbodar. Vi gör det genom att sammanställa uppgifter från tidningar, Hembygdsföreningarnas fäbodskildringar, privatpersoners berättelser och från olika arkiv.
Längsta avståndet till fäboden hade nog Hälsingtunatöserna som fick gå med korna hela 9 mil.
Under rubriken Fäbodväsendet kan du se filmer från fäbodar och läsa mer om hur andra beskriver vårt kulturarv.
Som ett led i vår dokumentation av fäbodkulturen har nu turen kommit till Hälsingtuna socken i Nordanstigs kommun och deras analys av sitt fäbodväsende.
Framför allt vill vi digitalisera vår fäbodkultur, så att många fler får möjlighet att lära känna det kulturarv som så många av oss vill värna om.
Den här sammanställningen är långt ifrån färdig utan ska närmast ses som ett underlag att bygga vidare på. Det saknas bl. a. uppgifter om vilka ägarna var/är på de olika vallarna. Detta hoppas vi få hjälp med av någon som vet hur det hela ligger till. Vi hoppas även få fler berättelser och fler bilder från kanske fler vallar.
Mejladressen till oss hittar du i slutet av den här sammanställningen.
Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om du anger dellenportalen.se som källa. Tycker du dessutom att det är värt något är en liten gåva till Dellenportalens BG 6408-619 968 508 mycket välkommen. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Namn som minner om när vi boförde är ortnamnet Tå, som betyder fägata
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Den här sammanställningen är långt ifrån färdig. Den ska närmast ses som ett underlag att bygga vidare på. Det saknas bl. a. uppgifter om vilka ägarna var/är på de olika vallarna. Detta hoppas vi få hjälp med av någon som vet hur det hela ligger till. Vi hoppas även få fler berättelser och fler bilder från kanske fler vallar. Mejladressen till oss hittar du i slutet av den här sammanställningen.
Hälsingtunas fäbodliv
När Hälsingtunatöserna gingo 9 mil med korna
Det var mycket vanligt att bönderna under en period från 1700-talet till början av 1900-talet, skickade iväg sina husdjur på bete i skogstrakterna runt om byarna, för att dryga ut maten som fanns på hemägorna. Var det för långt att gå hem till byn så anlades en fäbodvall med ”fäjs” och stuga. Fäbodstintan kunde bo där och passa djuren och ta hand om mjölk och förädla den till smör och ost mm.
Så långt var inte Hälsingtuna något annorlunda än andra grannsocknar, men det unika måste vara att de fick ett så stort behov av bete för sina djur, så att fäbodvallar anlades 8 – 9 mil från hemorten.
Det har spekulerats om att Tuna-bönderna hade så stor avsättning av mjölkprodukter till närbelägna Hudiksvall, så att de anskaffade mer djur än de hade foder till.
Vi kommer nu att publicera en redogörelse skriven av Erik Eriksson i Sandvalla om Tunavallen. Ett utdrag från artikel i HT 1937 där Anders Persson berättar om Gässåsen och därefter hörsägen om Vrångtjärn. Sist redovisar vi fäbodarna hemmavid med hjälp av Anders Nilsson och Olof Broman.
Tunavallen i Bjuråker
Se karta
Tunavallen besöktes med bil första gången sommaren 1975 av undertecknad och delar av min familj.
Via en kraftledning och en gångstig orienterade vi oss fram till den enda stuga som finns kvar. Där var helt igenväxt med skog, på stugan hängde dörren på ett gångjärn och på insidan av dörren var skrivet ”EJS Finflo 1865”, detta blev det slutgiltiga beviset att vi kommit fram till den gamla Tunavallen. Vi färdades som sagt med bil och tyckte att det var nog så långt. Då kom tankarna på förtida släktingar som kom på idén att förlägga en vall så långt bort. Det tog tre dagar att buföra med djuren ända upp hit. På 1700-talet utvecklades jordbruken i våra bygder och tillgången på mulbete började bli begränsat.
Det var ju också före de stora sjö-sänkningarnas tid, som för Finflorsjöns del skedde på 1870-talet och som gav 250 tunnland mark, vilken nu till största delen växt igen och försurats. Mer tillgång till mulbete torde ha varit den största drivkraften till detta företag att få tillstånd och bryta upp en vall så långt bort.
TUNAVALLEN eller KRONVALLEN
Som den också har hetat är belägen i Bjuråker på gränsen mot Hassela , 4, 5 mil nordost mot Bjuråkers kyrka, ca 3 mil ovanför Hedvigsfors och 0,75 mil norr om Mossmyren, vid en stor källa. Till fäbodstället hörde också trakten omkring Svartåminne, vid Harungen eller Älgebosjön, inpå Långvattenåsen och Östra Stensjön.
Vid utsyningstillfället gjorde sockenfullmäktige Olofsson Bjuråker invändning mot att fäbodstället skulle föreläggas på Kronoallmänningen, och förebar som skäl att 50 – 60 Bjuråkersbönder saknade fäbodställen bland annat prästbostället, det ansågs också att det nya fäbodstället låg för nära vallarna Stavren och Hällås.
Sökandena ansåg att de var de mest nödlidande att få mulbete för son boskap. De skulle annars knappast velat förlägga fäboden i denna avlägsna trakt. Själva vallen skulle få anläggas ett stycke väster om Långvattnet och norr om den s.k. Mossmyren vid en stor källa, strax ovan en hög landbacke.
Vallställets gräns fastställdes till 70 famnar från norr till söder och 60 famnar från öster till väster. För husbyggnadsvirke skulle 80 timmer tillåtas och till bränsle skulle användas vindfällen.
Resolution på fäbodstället fick Tunabönderna 2 maj 1795 och skattefrihet i 10 år. Skatteläggningen fastställdes den 16 augusti 1808 och lägenheten Tuna fäbodvall skulle införas i jordeboken. Ägare till fäbodstället var då Pär Pålsson Finflo nr 3, Per Persson Finflo nr 4, Lars Johansson Hallsta nr 4, Per Danielsson Sanna nr 3, Jan Olofsson sanna sub 3 och Erik Pettersson Lingarö nr 2.
Till slut bildades fastigheten Tunavallen 1:1, 1:2 med full äganderätt för brukarna. Fastigheten kom då att ha en areal på 2432 tunnland.
Vallen övergick nu helt i enskild ägo. Ägare var då Jöns Michelsson (undertecknades morfars far), Pär Pärsson i Finflo, Jon Persson och Jöns Olofsson i Ullsäter samt Erik Eriksson Överby i Forsa. Dessa ägde således var för sig, hustrur, barn, arvingar samt framtida innehavare full ägande och skattemansrätt.
Enligt avtal såldes fastigheten den 20 oktober 1854 av ovannämnda ägare till Jättendalsbolaget. Med tiden har äganderätten övergått till Iggesunds bruk och nu Mo-Do. Vid försäljningen tillgodogjorde sig säljarna vissa förbehåll.
”att vi får vara i oberoende besittning av såväl allt bete, som den vid lägenheten befintliga uppodlade jorden, som den påbörjade nyodlingen å myren belägen mellan vallen och Älgebo, nödigt hustimmer och vedbrand för fäbodvallen liksom virke till broar och gärdsel”
Den 27 maj 1855 tillfogades följande till förbehållet
”äga säljarna rättighet att såsom sin lagliga egendom behålla och besitta å stället uppförda fäbodhus. För beståndet av dessa medgavs inteckning”.
Följande ägor kom att ingå i fastigheterna:
Inägor och slåtterland. 14 tunnland
Skog, 1037 tunnland
Betesmyrar, 2 tunnland
Berg och skogsbunden mark, 1224 tunnland
Mosse, 48 tunnland
Vatten, 106, tunnland
Vägar, 1 tunnland
Då det medgivna undantaget medgavs mot inteckning skulle denna inteckning nog ha bevakats och förnyats efter 50 år d.v.s. 1904.
Till slut skall här sägas att det sedan vår hembygdsförening nystartade hösten 1975 har som en av de första uppgifterna varit att uppteckna de 14 vallarna som funnits inom Hälsingtuna (troligen fler). Föreningen har tillverkat och satt upp en kort vall historik på respektive vall.
Den gamla stugan här på vallen har överlämnats till Hälsingtuna hembygdsförening mot att den underhålls och bevaras för framtiden. I avtalet med Iggesunds bruk finns inskrivet att stugan får användas vid älgjakt. Bruket har bidragit med 1000 kronor till det nya plåttaket och erforderligt timmer som användes vid upprustningen.
Adjunkt Anders Nilsson Ljusdal har gjort en utförlig utredning om vallen. I samband med denna höll han ett föredrag om ”Tunabönderna och deras långfäbodar”. På Tunavallen liksom på andra vallar är det invävt lite romantik förutom allt hårt arbete. Ett exempel är berättelsen om en yngling från Hälsingtuna som red de 9 milen från Tuna hit upp till vallen för att träffa sin käresta som var fäbodpiga här på vallen. Efter ett dygn måste han återvända för sina vardagliga sysslor. Detta med häst på dåtidens dåliga vägar. Är inte detta exempel på romantik på ”hög” nivå.
Sandvalla juni 1994
Erik Eriksson
Tre Tunabor på besök på Tunavallen, buskröjning skall utföras.
Sven Larsson Hällsäter, Elov Johansson Lingarö och Ivar Brolin Risberg.
Foto: Erik Larsson
Se fler bilder på Hälsingtuna sockenbilder
Grässåsen
Åtta mils resa på knagglig färdväg och en mil på hästryggen efter en klövjestig för att komma fram till fäbodvallen. Vem vill göra sig det omaket nu för tiden? Det skall vara gammalt folk som skall kunna förtälja något sådant, ty det är klart att dessa händelser ligga mins en mansålder tillbaka i tiden. En som med det självupplevdas sanningsprägel kan berätta om dessa rent otroliga förhållanden är förre hemmansägaren Anders Persson i Mo Hälsingtuna, som fyller 90 år på tisdag (31/8 1937).
Den gamle hedersmannen som ännu rör sig rask so en yngling och styr och styr och ordnar vid sin vackra gård invid Sannavägen, är född i Hallsta, men sedan 24 års ålder gifte sig med 19 åriga Anna från Sanna köpte makarna ett hemman i Ulfsta. Hela gården byggdes om och flyttades år 1876, så att den fick sitt nuvarande ståtliga utseende och under årens lopp täckdikade Persson jorden, så att den kom i prima skick.
(Gården brann ned 10 aug. 1964, äg. då var Erik Norell).
Det fanns emellertid inga fäbodar till hemmanet och som det var svårt att sommarföda kreaturen utan bete hade 90 åringens fader, nämndeman Per Olsson i Hallsta, jämte hemmansägaren Erik Andersson i Vij, någon gång på 1850-talet köpt två stora skogshemman på Gässåsen i Stöde, Medelpad för tillsammans 7 000 kronor. Det väldiga skogsområdet räknade 2 300 tunnland grov skog, som dock senare avverkades till 9-tums brösthöjd. Så särskilt mycket blev det inte för den skogen. Stora områden voro emellertid svedjor och gräset växte i den bördiga marken så att det gick upp till bukarna på korna. I köpet deltog även två Bergsjöbor. Jonas Olsson Älgered och en som hette Paul från Ingesarven, efternamnet kunde 90-åringen inte erinra sig. Dessa fyra jordbrukare drev således på vårarna sina kreatur den 9 mil långa vägen upp till Gässåsen. Med hjuldon kunde man färdas till Kölsjön i Hassela men sedan var det att om i klövjesadlar och längs en mil lång gångstig mödosamt taga sig till målet. Alla produkter smör ost mm. Skulle sedan fraktas tillbaka under sommaren och hösten. Därtill fanns det en del jord till de båda hemmanen, som skulle sås och skördas.
Betet ansågs dock så värdefullt att Anders Persson jämte en svåger Jöns Hansson i Hällby, Hälsingtuna år 1874 köpte hemman av de föregående ägarna och drev fäbodlivet i de gamla hjulspåren under många år. Skötseln av jorden arrenderades delvis bort till en torpare och med deras hjälp läto de nya ägarna stänga ett stängsel kring hela skogsområdet, så att korna inte skulle förirra sig bort.
Under några år hade t.o.m. svedjeland där uppe enligt fädernas sed. I askan efter den brända skogen sådde de råg på sommaren och hösten efteråt skördades den sparsamma rågen med skära samt sattes på hässjor. På vintern kördes rågen in och torkades i rior.
Dessa långa och tidsödande fäbodvägar blevo emellertid i längden för besvärliga och som det dessutom började bli svårt att få ha saker och ting i fred uppe på den avlägset belägna gården, försökte ägarna att sälja. Det var nån gång i början av 1900-talet. Skogen började då gälla och Strömsbruksbolaget var en hågad spekulant. Under två hela dagar ackorderade vi på Sanna gästgivargård med skogschefen Ludvig Steimetz till slut hade ett köpebrev på de 2 300 tunnlanden skog, jorden och byggnaderna medan de båda föregående ägarna delade futtiga 15 000 kronor. Inte kunde de då veta att de sålt en miljonskog, en verklig guldgruva. Det ende de förbundo sig att få behålla var betesrätten, men den sålde de också snart nog till en Torpsbo för några hundra kronor.
Erik Larzon
Karta över Norrhälsingland och Medelpad. När man ser avstånden till vallplatserna förstår man vilka sträckor som boföringen innebar.
Vrångtjärn
Ystigården, Vrångtjärn. Byggnaden uppe till höger på bilden kallas av gammalt för ”Tunafäjset”.
Vrångtjärn är en by i Hassela, belägen ca 2 mil från centralorten, och ca 6 – 7 mil från Hälsingtuna.
Enligt hörsägen skall Hälsingtunabönder haft betesrätt i denna by. Strax bakom Ystigårn i Vrångtjärn, har funnits ett mindre uthus, som alltid benämnts ”Tunafäjset”. Om det funnits någon stuga för fäbodstintan är okänt.
Som framgår av utdrag ur släktbok från Hassela är Ystigårdens grundare (1V16) Olof Olofsson född i Innegården 18/2 1760. Han gifte sig år 2/11 1800 med Carin Ersdotter 10/8 1774, som avled redan 14/ 1811. Olof Olofsson gifte om sig med en hälsingtunaflicka, Elisabet Johansson född 3/8 1779. Vi har tagit del av en levnadsbeskrivning för denna Elisabet (Lisa) som här återges.
Lisa Johansdotter, enka efter bonden Olof Olofsson i Vrångtjärn, som var född i Berge, Idenors skn, d: 3 augusti 1779 af bonden Johan Eriksson och hans hustru Ingrid Eriksdotter därstädes.
Som hon hade många syskon och huset var fattigt, så måste hon begifva sig bort vid 8 års ålder och var såsom fosterbarn i Skogsta, Tuna sokn intill sitt 20 de år, då hon kom i tjänst hos gamle Lars Larsson i Hallsta, och var bopiga om somrarna i Vrångtjärn. När bond; Olof Olofsson blef enkling d: 14 jan 1811, fattade han kärlek till denna Lisa Johansdotter, för hennes beskedliga dygdiga uppförande och tog henne till äkta d; 22 nov 1811, då hon fick 2ne stjufbarn (styvbarn), Anna och Carin, men inga egna barn. Detta äktenskap som var rätt lyckligt för hennes fromhet och oförtrutyenhet att sköta man och barn och allting i huset, blef uplöst d; 17 oktober 1833. (maken Olof afled). Denna höst blef hon sjuklig i Halsen och Bröstet, och hon afled d; 8 dec: 1847, 68 1/3 år gammal.
Begrovs d; 26 dec.
Denna beskrivning bekräftar att bonden Lars Larsson i Hallsta hade sina kreatur i Vrångtjärn på bete. Om flera bönder ifrån Hälsingtuna utnyttjat betesrätten är okänt.
Erik Larzon
Källor: Roland Henriksson, Sanna
Åke Norberg, Vrångtjärn.
Riksantikvarieämbetets karta visar fyra Hälsingtunavallar
Fäbodvallarna hemmavid
* Halstavallen
* Skogstavallen
* Brunberg
* Ulvstavallen
* Slastavallen
* Fläsbrovallen
* Hållstavallen
* Gansevallen
* Lönnrovallen
* Lonkarbo
* Thorstaön
* Fiskebyvallen
* Collindersvallen
* Norrvall
* Vågen
* Brusarne
* Yarne
* Råbodarne
* Söderråvallen
* Fjällmyren
* Råbovallen
Inte mycket finns heller kvar av de fäbodvallar, som var belägna inom sockenområdet. De kan hittas på den ekonomiska kartan som i regel utan markering för bebyggelse.
Bebyggelsen på fäbodvallarna stod kvar långt efter det att fäboddriften, mjölkproduktionen och mjölkberedningen vid fäboden upphört. Men frånvaron av underhåll och översyn har bidragit till att förintelsen gått snabbt fram över fäbodbebyggelsen. När den en gång uppfördes, var det väl inte tänkt att den skulle stå kvar för mycket lång tid framöver. I en del fall vet vi om att fäbodbyggnaderna flyttades hem till byn till någon form av ekonomihus, men även till någon form av ekonomihus, men även till att några fäbodar såldes till sommarstugor och flyttades bort.
I de flesta fall återfinns på de ställen kartan anvisar som plats för den gamla fäbodvallen, endast grunderna efter stugorna. Vid bedömningen av fäbodbebyggelsens utveckling under århundradens lopp är den förteckning över de olika bolbyarna och deras fäbodvallar, som prosten Olof Broman införde i Glysisvallur, skrivet i början av 1700-talet, en utmärkt utgångspunkt.
Det visar sig då att, att i Hälsingtuna liksom naturligtvis fallet är i de flesta andra hälsingesocknar några av fäbodvallarna, som Broman omnämner, inte längre finns ens på den ekonomiska kartan, medan andra tillkommit efter Bromans tid. Ungefär 3 km fågelvägen norr om sina byar låg Hallstavallen, där bönder från Knösta, Halsta och Narsta hade sina fäbodställen på Bromans tid. Stugorna användes ungefär fram första världskriget. De sista stugorna revs eller flyttades någon gång på 1930-talet. Nu återstår en byallmänning på ungefär 11 tunnland, insprängd i ett skogsskifte, tillhört ett hemman i Halsta samt grunderna till 4 – 5 stugor.
När fäboddriften var som mest blomstrande på 1880-talet fanns här minst sex stugor med fäjs och för driften andra nödiga utrymmen såsom foderlador, vedbodar, golv-och fristående stenkällare samt kokhus m.m.
När behovet för vallens användning upphörde och förfallet av byggnaderna började ingripa ansågs det bättre att riva och flytta dem hem till till byn för att där tjäna som bakstuga e.d. De två längst kvarstående stugorna var Knösta- och Narstastugorna. Av dessa stod den senare på samma grund som den nu nybyggda stugan står på med den ännu bevarade gamla golvkällaren i gott skick.
Denna stuga revs och såldes av Anders Eriksson i Narsta i slutet av 1920-talet till Prosten och Rosenforskaren Reionhold Matsson i Hälsingtuna och kom att flyttas till Hallbo som sommarstuga. Den förra blev till byggnadsmaterian vid en villabyggnad i Knösta på 1930-talet.
Källa: Tuna-kajan Årgång 1 1999.
Sedan detta skrevs (1977) har som bekant en av fäbodstugorna återuppbyggts på Halstavallen genom Hembygdsföreningens försorg. Stugan har tjänat som bakstuga och smedja i Halsta och ägaren Tore Magnusson skänkte den till föreningen. Närmare redogörelse återfinns i vår tidning Tuna-kajan nr 1.
Ulvsta, Skogsta och Slasta byar uppges i Glysesvallur ha mulbete på Skogstaboarne. Efter Bromans tid har tydligen bönderna i Ulvsta och Slasta skaffat sig egna fäbodställen, eftersom såväl Ulvstavallen som Slastavallen tillkommit och ännu finns markerade på den ekonomiska kartan.
På Slastavallen fanns enligt uppgift 5 stugor. Den sista stod kvar ännu på 1870-talet.
Ulvstavallen användes för sommarbete ännu på 1930-talet. (En raststuga flyttades ner till byn för att användas till bakstuga. Red. Anm).
På Skogstavallen fanns 2 stugor, tillhöriga bönder från Ulvsta och Skogsta.
För Fläsbro och Hållsta uppger Broman att dessa byars bönder hade mulbete ¼ mil från byn, nämligen vid Brunberg. Ännu finns Brunnbergsmyran markerad på kartan. Den av Broman omnämnda platsen syns ha legat nära Rogstagränsen.
Efter Bromans tid tycks Fläsbrovallen och Hållstavallen ha tillkommit. Vid den förstnämnda platsen syns de sista stugorna ha stått kvar fram till 1930-talet. På Hållstavallen har två husgrunder återfunnits.
Riksantikvarieämbetets karta visar Gansevallen
Vid Gansevallen där bönder från Silja höll till, står ännu några stugor kvar (1977).
Lönnrovallen nära gränsen till Ilsbo socken var fäboddriften slut före 1900. Här fanns allt av döma 2 stugor. Stugorna tillhörde sannolikt bönder från Slätte och Västsilja.
Bönder från Vij hade i början av 1700-talet sina vallrättigheter vid Lonkarbo, ¼ mil från byn. Lonkarbo ligger strax öster om Drevisfjärden, där ett fritidsområde nu är beläget.
Bönder från Tolsta, Fiskeby och Östanbäck hade sina tillhåll på Thorstaön. Ännu i denna dag finns ett skogsskifte, benämnt Ön och tillhörigt ett av hemmanen i Tolsta.
På Fiskebyvallen fanns 2 – 3 stugor.
På ännu en plats, Collindersvallen, syns bönder från Fiskeby ha hållit till.
Collinders fäbodstuga på Skålbovägen 47 på Maln.
Collinders stuga med systrarna Anna och Katarina Collinder sittande på bron.
Systrarna Collinder
Norrvall på Gackerön. Den enda vallen hemmavid med gamla bevarande stugor.
Foto ur Tuna-Kajan av Östen Östman
Vid Norrvall på Gackerön, där bönder från Fiskeby och Östanbäck tillsammans med Rogstabönder hade fäbodvall, i bruk till 1930-talet. Området försåldes av valldelägarna till Hudiksvalls stad före andra världskrigets utbrott. Ett par av de gamla stugorna står kvar.
I Djuped hade en bonde i Östanbäck odlat upp cirka 6 tunnland från omkring 1890, byggt upp en stuga och försålt mjölk till sommargäster från Hudiksvall. Platsen kallas Vågen. Området togs senare i anspråk för bygget av Ericsson Cable.
Prästbordet hade sitt mulbete på Brusarne i Hudiksvalls skärgård.
Måsta hade sina fäbodar ¼ mil söderut vid Yarne på gränsen till Forsa enligt Broman (4 grunder syns ännu).
Hamre, Björka och Söderå höll till vid Råbodarne, belägna inte långt från den nu igenväxande Svartsjön också i södra delen av socknen.Vid Svartsjön har man så långt fram i tiden som vid andra världskriget ägnat sig åt sjö-och myrslåtter, ett tungt och slitsamt arbete med uråldriga anor.
Här finns nu på ett av skiftena, tillhörigt ett hemman i Tunbyn, en byallmänning på ungefär 2 tunnland och ägt av Björka och Söderrå byar. Åtminstone 2 grunder är fortfarande synliga på platsen. Fäbodvallen har i sen tid benämnts Söderråvallen.
Bönder från Finflo kom under 1880-talet att få sina fäbodställen i Finnmyren intill gränsen till Hög efter att förut haft andel i det avlägsna Tunavallen i Bjuråker. Den siste Finflobonden upphörde med fäboddriften vid Fjällmyren 1909.
Vid Råbovallen på gränsen till Ilsbo socken har framför allt Västerråbönder haft sitt tillhåll.
Lingarö och Smälsk liksom även Håsta och Ullsäter var enligt Broman så lyckligt lottade, att de hade nog med mulbete vid byn. Sanna, Mo, Fors, och Tunbyn däremot uppges vara nödsakade att leja på andra ställen
Erik Larzon
Källa:
Tuna-Kajan Årgång 2, 2000
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62