Dellenportalen vill lyfta fram ett månghundraårigt kulturarv. Våra Fäbodar. Vi gör det genom att sammanställa uppgifter från tidningar, hembygdsföreningarnas fäbodskildringar, privatpersoners berättelser och från olika arkiv.
Under rubriken Fäbodväsendet kan du se filmer från fäbodar och läsa mer om hur andra beskriver vårt kulturarv.
Som ett led i vår dokumentation av fäbodkulturen har nu turen kommit till Gnarp och Gnarps Hembygdsförening i Nordanstigs kommun och deras analys av sitt fäbodväsende.
Genom att digitalisera våra fäbodar får många fler möjlighet att lära känna vårt kulturarv.
Den här sammanställningen är långt ifrån färdig. Den ska närmast ses som ett underlag att bygga vidare på. Det saknas bl. a. uppgifter om vilka ägarna var/är på de olika vallarna och kanske har även uppgifter blivit felaktiga. Detta hoppas vi få hjälp med av någon som vet hur det hela ligger till. Vi hoppas även få fler berättelser och fler bilder från kanske fler vallar.
Vi rekommenderar: Läs den här utomordentligt intressanta historiebeskrivningen: Liten vallkrönika i ord och bild från bovallar i Gnarp, av Erik Svedberg.
Se fler bilder på Gnarps fäbodvallar klicka på: Gnarp sockenbilder
Läs mer på Gnarp.org
Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om du anger dellenportalen.se som källa. Tycker du dessutom att det är värt något är en liten gåva till Dellenportalens BG 6408-619 968 508 mycket välkommen. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Namn som minner om när vi buförde är ortnamnet Tå, som betyder fägata
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Vykort. Västansjövallen, Norrfjärden, Vallenbodarna, Åsvallen
Fäbodar i Gnarp
Källa: Olof Broman Glysisvallur (1676-1749)
Nordanstig Bygd och Släktband, Medlemsblad 2012 Nr 2.
Av Hedvig Ohlsson
Socknen bebos av 81 rökar eller bönder i 17 byar
GRÄNGSJÖ – 13 hemman – Fäbodarna är belägna för 2 hemman 1 1/4 mil i nordväst, för de andra i österut läge i tvist med Torringen. Morhovsbodarna ½ mil i nordväst.
BYN – 10 hemman – Fäbodarna för denna by är å många ställen. Nybodarna 1 mil i nordost, Rökullen 1 mil i norr, Åsarna 1/4 mil i väster, Bostavallen, se Bosta.
BOSTA – 3 hemman – Fäbodarna för 2 hemman är Nybodarna, i Skarhålsbodarna vid Bölesjön, norrut i Årsskogen för 1 hemman.
ÅS – 8 hemman – Fäbodarna 1 mil norrut åt Medelpad i Finnskogen, Hornsjön, Norrbodar eller Norrmoen kallad ½ mil från byn samt Skalhålsbodarna.
FRÄSTA – 12 hemman – Fäbodarna 1 mil i norr, Gålsjöbodarna, Frägstabodarna och Skalhålsbodarna.
Frästavallen. Foto: Tore Dahlin
VALLEN – 6 hemman – Fäbodarna Vallenbodarna kallad, den förra 1 mil, den äldre och gamlare ½ mil från byn.
BERGE – 3 hemman – Fäbodarna för några är samma som Vallen för de andra i Skarhålsbodarna.
GINGSTA – 4 hemman – Fäbodarna på två ställen, Långebodarna 1 mil i nordost, Skällsvallen ½ mil i öster vid Haddungsnäset.
ÄNGEBY – 1 hemman – Fäboden är i Långbodarna jämte andra byar.
RÖDE – 2 hemman – Fäbodarna är uti söder emellan Rogsta och Böleskogarna. 1 hemman i Skarhålsbodarna och 1 hemman i Husta.
ÅKNE – 2 hemman – Fäbodarna för 1 hemman i Långbodarna och för 1 hemman med byn Vallen.
GRYTJE – 7 hemman – Fäbodarna norrut 3/4 mil vid landsvägens västra sida. Grytjebodar kallad, och Grytjes gård ½ mil österut på södra sidan om stora Haddungsänget.
SKESTA – 3 hemman – Fäboden är i Långbodarna med flera byar och 1 mil norrut, Jörmundsläket eller Djupe i Haddungsänget.
ROGSTA – 4 hemman – Fäbodarna är för 1 hemman i Djupe. 1 i Tostebodarna 1 mil österut, för de andra i Rogstabodarna ½ mil i öster vid Masugnen.
BÖLE – 3 hemman – Fäbodarna för några hemman i Tostebodarna jämte andra byar men för de övriga med Ginsta.
GÄLLSTA – 5 hemman – Fäbodarna är Gällstakull 1 3/4 mil i väster och i Tostebodarne.
HUSTA – 2 hemman – Fäboden ½ mil österut, Hustabodarna kallad.
PRÄSTBORDET – 1 hemman – Fäboden är Tostebodarna 7/8 mil från Prästgården, om hösten lejes hos Skesta byamän i Långbodarna.
Vi har förväntat oss ett utlovat besked (under juli månad 2017) för två månader sedan från Norinska stiftelsen, huruvida de har något emot att vi gör gratis reklam för deras publikation nedan. Då ett e v nekande besked uteblivet, tolkar vi detta som ett samtycke.
Den forskargärning som skriften representerar är av sådan dignitet att den bör göras tillgänglig för så många som möjligt som har intresse för vår kulturhistoria.
Förord
De skogsmarker Norinska stiftelsen förfogar över gränsar mot Vallenbodarna och Stiftelsen har del i vallsamfälligheten. Av byggnaderna har stiftelsen numera kvar endast ett fäjs, som till det yttre blivit bevarat i ursprungligt skick men invändigt förvandlats till en liten samlingssal för vallaget och som även är tänkt kunna bli en träffpunkt vid skogliga exkursioner.
Stiftelsen har i proportion till sitt markinnehav medverkat vid byggandet av en ny skogsväg till området och har gett sitt stöd vid strävandena att restaurera vallen.
Denna skrift, som är ett något ovanligare inslag i stiftelsens verksamhet, vill ge några historiska aspekter på bovallar i allmänhet och Vallenbodarna i synnerhet. Brita Norbergs artikel är i sistnämnda hänseende av ett alldeles särskilt intresse. Med inlevelse, charm och ingen liten fond av humor ger hon i egenskap av mångårig bojänta glimtar från vallen under en sommar med alla förberedelser och bestyr som hörde till och även med återblickar på vad hennes förfäder berättat.
Vår förhoppning är att detta ska kunna bidra till ökad förståelse för det fina värden en bovall inrymmer och mana till ömsint vård om de hus och bruksföremål som finns kvar. Utöver den glädje vallen därmed kan skänka i egenskap av stimulerande och meningsfull fritidsmiljö i nutiden, bevarar den åt kommande generationer många oersättliga och kulturhistoriskt värdefulla ting.
Gnarp i juni 1975
OM BOVALLAR OCH LITE TILL
Funderingar över fäbodväsendets uppkomst och vallarna i Gnarp.
Av Erik Svedberg 1975
FÄBODVÄSENDET HAR ANOR FRÅN URMINNES TID
Historieskrivaren Procopius, som verkade på 500-talet, berättar om människorna i Thule, vilka han kände genom hörsägner,
”att de hade seder icke olikt andre folkslags. De hade vit hy, ljust hår, vackra ansikten och reslig växt somt dyrkade många gudar och andar i himlen, i luften, på jorden och i havet”.
Det folk han skildrar anses ha varit av en kraftfull götisk ras, som kommit även till Hälsingland och trängt undan en ännu äldre befolkning. Kanske är det endera av dessa urfolks boplatser, som utgrävningar i Harmångers socken under senare år fört i dagen och som forskarna säkert kunna finna många flera av inom Nordanstig. Dessutom har här funnits samer. De var dock inte knutna till någon viss plats utan vandrade vida omkring med sina renar.
Göterna, eller joterna som det heter i äldre svensk litteratur, livnärde sig av jakt och fiske men var bofasta och ägnade sig även åt jordbruk. Det som idag kallas för vidskepelse med tro på småfolk och annat ”oknytt” och olika sätt att klara sig mot eller att komma på god fot med dessa osynliga väsen kan vara rester av dessa folks religiösa föreställningsvärld. Inte minst vid de ensligt belägna bovallarna i skogarna med dess mystik har djupt intryck på människorna visas av att de inte helt kunnat falla i glömska efter första 1000 år av asatro och sedan 1000 års kristendom.
Joterna drabbade samman med svear, som kom hit från mälarlandskapen och slog sig ner i kustbygderna kring sjöarna och vattendragen. I sägner och sagor säges därvid de förra vara jättar, utrustade med hårt sinnelag, överlägsen kraft och trolldomskonst.
Svearna, som nått längre i tekniskt kunnande och i förmåga att med redskap bearbeta lerjorden, började alltmer syssla med jordbruk och djurhållning. Vid tiden mellan bronsåldern och järnåldern inträdde en klimatförsämring, som fick till följd, att den djurägande befolkningen nödgas började hålla nötboskapen inomhus under den kalla årstiden. Detta i sin tur ledde till att foder måste skaffas och lagras. Järnet kom till allmänt bruk i Skandinavien omkring år 400 f kr och enkla knivar och skäror blev från början hjälpmedel vid foderanskaffningen. Lien med ”liorv” blev uppfunnen långt senare och medförde då epokgörande framsteg i utvecklingen.
Foderinsamlandet i form av lövtäkt, vass- och myrslåtter måste ske över vidsträckta områden, och vid förflyttningen in i vildmarkerna hade familjemedlemmarna djuren med sig. Enkla övernattningskojor uppfördes därvid för folket. Forskare anser detta vara början till Fäbodväsendet.
Den västnordiska medeltidslitteraturen ger många belägg för ett tidigt existerande fäbodväsen i Norge och Island. Från vårt land är uppgifterna av den arten sparsamma, även om förhållandena torde ha varit ganska likartade här. Enligt vad det berättas skall biskop Adam av Bremen omkring 1075 från Norge ha skrivit hur man där ”på arabiskt vis håller sin boskap långt ute i ödemarken. Och folket håller uppe livet på så sätt att de använder mjölken av djuren till mat, ullen till kläder”.
BOVALLSDOKUMENT FRÅN HÄLSINGELAGEN TILL KARL Xll:s TID
I Hälsingelagens byalagsbalk stadgades att:
”sjölider och ålider, det är byamännens egen skog och allt som sluttar mot byn till. Flat köl är allmänning, både land och vatten”.
Vidare hette det om nyodlingar, att ” vill någon taga upp för en gård å allmänning, då skall han göra det bredvid den som han byggt förut, så att han icke tager borg något för honom. Han må taga skog såväl mark för gård, lika bred skog som hans åker och äng äro utmärkta; han må taga en stöttningsmil långt åt båda hållen. Så långt skall en stöttningsmil vara; han må åka hemifrån före sol vid solståndstid mot jul och hugga ett lass stör och komma åter vid middagstid. Det är laga intaga.
Vill man taga till åker och äng, då skall man röja till tre döser och bygga ett hus i fyra knutar och han må gå omkring och sätta märken kring den med två vittnen; och det skall vara hans laga intaga. Tvista två om intaga, då skall den hava vitsord som byggt huset med två vittnen och full ed”.
Denna rätt att ta i besittning mark på allmänningsskogen torde ha underlättat tillkomsten av de utanför bygderna belägna egentliga fäbodarna, eller bovallarna som de kanske hellre hetat på gnarpmålet. ”Intagerätten” är väl också förklaringen till att bönderna i byarna från början hade sina borättigheter placerade lite ”huller om buller”, så att byamän i olika byar kunde ha gemensam bovall. I många byar i Hälsingland hade man t o m vall i annan socken. Sålunda uppgav Georg Hammar i ett föredrag i Bergsjö på Hagvallen år 1972, att bönder i Jättendal hade fäbodar i Bergsjö på Hagvallen och på Älvåsen in mot Hassela samt vid Gårdsjön i Gnarp.
Den katolska kyrkans skickliga organisatörer fullgjorde indelningen i socknar under 1100-talet, men de hade som grund den tidigare by- och bygdegemenskapen, vilken var betydligt äldre. Hur gamla de egentliga bovallarna är måste i många fall grunda sig på gissningar. De äldsta lantmäteriakterna och kartorna, som berör norra Hälsingland, är från 1640-talet och de första skattelängderna daterar sig från drygt 100 år tidigare.
I de kyrkliga arkiven finns äldre urkunder. Sålunda säges ”Hille Staffans ridfärd i Hälsingland på 1000-talet ha gått från Trönö till Järvsö, sedan till Ljusdal samt till Sundhede och NORDANSTIG. Första gången GNARP nämnes som eget pastorat före digerdöden är år 1314 i samband med den av påven Clements V på kyrkomötet i Vienne beordrade sexårsgärden, till viken även hälsingeförsamlingarna lämnade bidrag. En i varje fall indirekt antydan om fäbodväsendet ger ärkebiskop Jöns Håkansson uttryck för i sin stadga av år 1435 rörande prästernas rättigheter, där det talas om bönder, som flyttade sin boskap mellan olika ”bol”.
I vart fall kan bovallar ha tillkommit före socknarnas tid. Hälsingelagen, som omarbetades och utgavs omkring 1320, kodifierar i här citerade stycken troligen uråldriga rättsgrundsatser och traditioner.
P H Widmark, som förrättade storskiftet i Gnarp åren 1839-42 och som även åstadkom intressanta beskrivningar över hälsingebygderna nämner visserligen inte så mycket om bovallarna, men bl. a. följande är dock att notera om Årskogens by på gränsen mot Medelpad:
”Utom det här anlagda hwilostället Krogen, samt sedermera tillkomna torplägenheter, har äfven här uråldrigt funnits ett fäbodställe, BÖHLSBO benämndt, under skilda hemman i socknen, hvilket nu genom skiftet försvunnit”.
Bovallarna var till en början mer än en till varje by och gård. Detta utvecklades till en kortare vistelse, ”förfala”, vid en närbelägen vall och med ”serfala” större delen av sommaren vid en mer avlägsen sådan. Det är troligt, att Gammelbovallen vid Norromån fyllde en dylik funktion före slåttern. Bybildningarna Åsvallen, Bostabodarna och Dalbrands har nog ingått i ett liknande utvecklingsmönster. Dessa närliggande bomarker blev nämligen på grund av befolkningsökning och arvskiften fasta byar, även om dylika omvandlingar inte är lika markerade här som i de större inlandssocknarna i landskapet med dess ”boland”.
Under 1300-talet började den meningen göra sig gällande, att allmänningsskogen var de jordbrukande byinnevånarnas och sockenbornas egendom. Senare delades skogsmarken i skiften till varje hemman och genom storskiftet sammanfördes åker och skogsmark i mer samlade enheter. Därvid blev det även lite mera ”fason” på bovallarna på så sätt att hemman från samma by i görligaste mån sammanfördes till samma vall.
En skattelängd från 1535, som finns i kammararkivet, torde vara den äldsta bevarade handlingen, vilken anger böndernas antal i de olika socknarna i Hälsingland. I Gnarp fanns då 72 bönder. Som en jämförelse med de övriga socknarna i den nuvarande Nordanstigs kommun kan nämnas, att i Bergsjö var det också 72 till antalet, medan Hassela hade 13, Harmånger 66, Jättendal 38 och Ilsbo 21 bönder.
I fogden Peder Larssons räkenskaper över årliga räntan av år 1542 för landskapet indelas den skattepliktiga jorden i mål och sköllar.
”Item vetandes att årliga huvudskatten för Hälsingland utgöres efter sköllental och är uti sköll 512 mål och vart mål så stort som ett spannland jord efter hälsingespannen”.
Det gick två hälsingespann på en upplandsspann, varför fyra mål eller spannland motsvarade en tunna utsäde.
Geometriskt definierades ett mål första gången år 1591 till 16 X 16 famnar, eller 256 kvadratfamnar. Med 3 ½ aln på famnen skulle detta motsvara 3 136 kvadratalnar. En norsk aln på mätte 0,6275 m. och ett mål i m räknat 1 235 kvm, varvid fyra mål blir ett tunnland.
År 1603 infördes mantal räkningen, varvid på ett mantal gick 16 öresland och på ett öresland 24 penningland. År 1625 hade Gnarp 96 bönder med ett åkerinnehav motsvarande 30 gärdesmantal. Vart och ett av dessa mantal betecknades som ett fullgärdeshemman med en ägovidd av 76 4/5 mål. Då ett mål nu blev jämförbart med ett sjättedels tunnland, bestod varje fullgärdeshemman av endast ca 6,4 ha i sädesåker, höstsval och ängsmark.
De 30 mantalen jämförda med antalet åbor visar vidare, att drygt tre bönder var hopräknade till ett fullsuttet hemman, och att varje bonde därför förfogade över i medeltal drygt 2 har jord, vilket ger belägg för att det behövdes skogsarbete vid bovallarna under somrarna för det relativt stora djurbeståndet vid gårdarna. De 96 bönderna ägde 657 kor och ungnöt, 22 tjurar, oxar och stutar, 90 hästar och fålar, 406 getter och bockar, 206 får och 53 svin.
Som en anmärkning till de låga realvärdena kan dock erinras om att detta var de beräknade markinnehav efter vilka grundskatten beräknades. Den verkliga arealen torde dock ha varit något större. Vidare förekom vass- och myrslåtter, som gav tillskott till djurens vinterfoder.
Widmark sätter för övrigt ifråga om inte åkerarialen byggde på 1600-talets beräkningar avsåg endast den ”öppna åkern” och alltså ej vall och ängsmark. Enligt hans statiska tabeller för år 1847, alltså 225 år senare, fanns i Gnarp totalt 2 315 personer fördelade på 135 bönder och 303 andra hushåll. Skatten för hela socknen räknad efter 32 mantal, 6 öresland och 5 penningland. På hemmanen var det 36 båtmanstorp, 24 backstugor och 209 avsöndrade lägenheter. På mantalet räknades nu 98 tunnland ”fullgod eller reducerad jord” samt 704 tunnland bra skog. Arealen odlad mark var alltså betydligt större än tidigare. I gengäld gick det i medeltal drygt 4 bönder på ett fullgärdshemman och folkmängden i övrigt hade ökat kraftigt. Skogen, som tidigare varit samfälld med undantag för Vallens by, blev alltså delad. Den nämnda byn deltog inte i storskiftet och inte heller hemmanen Berge 1 och 2 vad avsåg skogsmarken.
Gnarps bruk fick för fastigheten Gnarps masugn 1 om 29 öresland och 12 penningland samt fastigheten Torring 3 om 10 öresland och 12 penningland en skogsarial av 7 334 tunnland och Galtströms bruk för fastigheten Årskog 1 om 23 öresland och 12 penningland och fastigheten Torring 2 om 9 öresland och 12 penningland 5113 tunnland skog.
Fäbodjorden var ingenstädes skattlagd (Israel Jonzon ”Kring Hälsingland och dess gamla folkland”, sid 163), och detta torde ha stimulerat till att det vid vallarna uppodlades ”botäkter”, som gav foder till djuren och även frambringade något mått av kornsäd vid sidan av de tributer som skattefogdarna gjorde anspråk på under de ständiga krigen.
De så kallade ”bolanden”, eller de bovallar som ”höll på att bli byar”, blev efterhand lagda under skatt, även om ägosplittringen kanske ibland gjorde definitionerna något diffusa. I ett tingsprotokoll av den 4 november 1765 rörande storskiftet i Delsbo anför sålunda rätten som skäl för nämnda skrifters genomförande, ”att det är nogsamt kunnigt att Delsbo sockenbor på flera och fast mångfaldiga ställen hava ägor var om annan blandade till mer och mindre lott och även till större och mindre bodeland som ligga i andra och långt avlägsna byar utan särskilda skattetal”.
Det så kallade tiondet, den skatteform som tidigare blev använd bl a för avlöning av prästerskapet, drabbade däremot även fäbodarna.
Prosten Linaeus skildrar i sitt verk Delsboa Illustrata av år 1764 hur jordbruket med boskapsskötseln var organiserad i Delsbo och att ”mest var bonde i socknen måste hava och vid makt hålla tre bås för varenda ko han äger, det första båset hemma vid själva bostaden, det andra i bolandet och det tredje på fäbodvallen”. Såväl bodlanden som fäbodvallarna låg emellertid ofta utom hemsocknen Delsbo, många i Bjuråker och Norrbo, en del också i Ljusdal. Flyttningen var lång och besvärlig och prosten klagade över att delsbobönderna måste lämna tionde även i andra socknar, fastän hemsocknens tionde var räknat på den sammanlagda arealen av såväl hemgården som annorstädes belägna bodland och fäbodar.
För befolkningen i Gnarp var det dock inte bara skatterna som var tyngande. Stora farvägen gick genom socknen med de konsekvenser det förde med sig på både gott och ont. Under ofärdstider blev det mest det senare. I en skrift från 1573 klagade sålunda Gnarps sockenmän över att de varit betungade med många och svåra gästningar och skjutsfärden av krigsfolk och andra, vilka drogo till och från den ryska fejden, samt nu senast av tyska ryttare, som på deras resa till Finland dem i tvenne dygn så hårt gästat, att när de avtågade fanns i socknen mången skattebonde i avsaknad av både utsädeskorn och föda. På sina egna och sina hustrurs och barns vägnar bådo de Konungen förskona dem från dylik plåga eller att andra socknar, som ej lågo i färdståket, kom till undsättning, ”så att de ej blevo alldeles landsflyktige och fördärvade”. Det finns ingen bevarad handling som visar, att denna tydligen i hög grad berättigade vädjan skulle ha gjort något intryck på dåtida höga vederbörande.
I kronoräkenskaperna för år 1678, alltså 100 år senare, heter det dock att Gnarps socken ”för en liten wattenskada och stor fattigdom, som dem wore påkommen genom de många durchmarcherne, beviljades för nämnde år en räntebeskrivning af 407 daler silfvermynt”.
Ur kyrklig synpunkt betecknades nog inte heller Gnarp som något fett pastorat på den tiden. År 1653 skildes socknen från Bergsjö och fick på nytt egen präst, vilket stadsfästes genom kungl. Brev till ärkebiskopen och Upsala konsistorium av den 28 mars 1685 med följande särskilda stadgade om Gnarp, ”att emedan prestbordet är litet och består allenast af 4tunnors utsäde, därtill ringa höbörd, och ligger i en stråkväg, så faller för Pastor af Församlingen icke stort, emedan der icke äro öfver 80 rökar, och Bönderne till större delen af misswäxt, hårt år och durchmarcher i krigstider utarmade, så många heman allt sedan hafva legat öde och åboerne icke förått dem upprätta; fördenskull ärom Wi i nåder benägne förläna kyrkoherden dersammastädes årligen till hjälp och understöd några tunnor spannmål, så framt der i landsorten någon som icke anslagen är blir att tillgå”.
I överenstämmelse härmed erhöllo genom Kungl. brevet den 9 april samma år dåvarande kyrkoherden i Gnarp och hans efterkommande i ämbetet 12 tunnor spannmål årligen, vilken förmån varade till år 1824, då den blev indragen.
De avlägset belägna fäbodvallarna kunde emellertid bli tillflyktsorter, när fara var på färde. En samtida krönikör skriver, att det ” om natten emot Bartolomeus den 24 augusti 1714 kom et ryckte Norden efter at fienden Ryssland war med många fartyg landstigen i Galtström, ty blef det et förfärligt buller, så at alle begynte boflytta uhr sina huus i mörkret bort i skogarne; både i Gnarp, Harmånger, Rogstad, Tuna etc”.
Även i maj 1721, då ryssen verkligen kom och gjorde strandhugg, brände och härjade efter hela ostkusten, varvid bl. a. masugnen i Gnarp med tillhörande hus och förråd blev lågornas rov, gav sig befolkningen iväg ur farozonen, många till socknarna inåt landet men huvudparten till bovallarna.
F. Widmarks länskarta 1918-1923. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
BOVALLAR I GNARP PÅ 1700-talet
I början av 1700-talet hade Gnarp 89 bönder i de 17 byarna. Åkerjorden ansågs vara bäst i byn, Wallen och Rogstad. Den totala befolkningssiffran var 1000 personer. Befolkningstalet i Bergsjö var vid samma tid 880 personer, i Hassela 220, i Jättendal 370, i Harmånger 720 och i Ilsbo 220 personer. Den högre siffran för Gnarp torde ha sin grund i att masugnsdriften skapade en hel del arbetstillfällen och därmed drog folk till bygden. Det bör även påpekas, att dessa befolkningstal, som anges i Olof Bromans Glysisvallur, är uppskattningar gjorda med uppbördslängder som underlag. Exakta uppgifter om folkmängd i allmänhet saknas från tiden före tabellverkets tillkomst år 1749.
Förutom i byar var socknen den tiden indelad i fyra fjärdingar, nämligen Gränsiö-, Gryttje-, Gälstad-, och Frästadsfjärdingarna.
I socknen fanns också 81 rökar, en fördelningsgrund som blev använd vid sidan om gärdestalen vid beräkning av vissa utlagor. Vad exempelvis gällde försvarskostnaderna, så hade fem rökar att hålla en båtsman i kustsocknarna, medan i inlandet två rökar svarade för en soldat.
I Gnarp har det varit i bruk åtminstone ett 25-tal bovallar, av vilka några som tidigare nämnts, blivit byar. Olof Bromans över 250 år gamla uppteckningar visar hur socknen vid den tiden var uppdelad i byar och gårdar med tillhörande vallar.
I Gränsiö, som var den störste byn ifråga om bondgårdar och skattetal, var det 13 gårdar med skatt efter 4 mantal, 5 öresland och 14 penningland. Den var delad i Öster-Gränsiö, Mörhög och Wäster-Gränsiö. Mörhög, eller Morhof som denna bydel också stavades, är en intressant benämning, som för övrigt är bevarad i ett gårdsnamn. På bägge sidor om Gräsesjön finns fornminnen, som bär vittne om tidig bebyggelse. Bovallarna var dels MORHÖGSVALLEN, en halv mil i nordlig riktning, LORTBOAN i nordväst och VÄSTANSJÖVALLEN i norr, dit det var fem fjärdingsväg respektive en mil. De som höll till vid den senare låg länge i fejd med torringsfinnarna vid sjön Torringen mot medelpadsgränsen. Detta ledde till att vallen senare blev nedbränd och flyttades då drygt en fjärdingsväg söderut.
I byn var det 10 bönder med 3 mantal, 6 öresland och 4 penningland i skatt. Här hade de ”boan” på många ställen. Det var i NYBODARNA en mil i norr, RÖDKULLEN likaså en mil i nordväst, ÅSARNA en fjärdingsväg i väst upp mot markerna vid den senare Åsvallens by samt i BOSTAD WALLEN en halv mil västerut och även senare bybildning under namn av Bostadbodarne.
Bostad hade vid denna tid 3 bönder och skatten räknades efter 1 mantal och 9 öresland. Vallarna var dels NYBODARNA en halv mil från byn och belägen i markerna vid Dalbrands och BOSTAD WALLEN och dels SKARHÅLSBODARNE vid som det heter ”Böhle siön Nordut å Årskogen, therest goda Swalar eller utjordar äro”.
I ÅS var det 8 gårdar och skatten 2 mantal och 5 penningland. Vallarna hade denna by dels en mil norrut mot finnskogarna ” vid Hornsiön, hwarest små slottland och finnas, Norbodar kallade” och där platsen fortfarande heter Åsbodarna vid Åsnorrbodarnas by; och dels vid den en halv mil avlägsna NORR-MOEN, eller vad som senare blev ÅSVALLENS FÄBOD och ÅSBODARNA. Vägen till dessa vallar gick efter den urgamla Nordstigen, som sedan fortsatte in mot Medelpad. I de förut nämnda SKARHÅLSBODARNA hade byn också del.
Frästad hade 12 bönder och skatten räknad efter 3 mantal och 12 öresland. Vallarna till byn var GÅRDSIÖBODARNA, som senare blev Gårdsiöns by en mil mot norr, samt även här SKARHÅLSBODAREN.
Med sina 6 bondgårdar och skatten för 1 mantal, 7 öresland och 12 penningland hade Vallen, som så ”nämnes af belägenheterna på vidt och slätt åkerstället nordwästan från kyrkan, muhlbetet och utlöser på två ställen j Norden, VALLBODARNE kallade; then förre en mihl, then äldre och gamlare en halv mihl ifrån Bohlbyn”.
Vallenboan. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
Fr. v. Svea Lindström, Brita Norberg, Hilda Persson och Stina Brodén
Ur Brita Norbergs fotoalbum
Bogäspe på Vallenboan 1973. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
Vid bortre bordsändan: Anna Norin. Mitt på högra sidan bl a Erik o Hanna Svedberg.
På vänstra sidan: Sven Törnkvist, Egil Sandbacka, Adolf Andersson, G A Söderlind.
Foto: Thure Nordin
Berge med 3 gårdar och 1 mantal, 7 öresland och 18 penningland hade borättigheter gemensamt med ”Vallboernes” i VALLBODARNE och med andra byar i SKARHÅLS.
Bönderna i Ginstad var 4 till antalet med 1 mantal, 5 öresland och 18 penningland i skatt. Denna by hade mulbete i Långbodarne en mil nordost samt vid den tre fjärdingsvärd avlägsna FIÄLLSVALLEN ”Öster i hafsstranden”. På HADUNGSNÄSET hade de därtill ”Swahlar”. I samband därmed kan nämnas att under 1600-talet inte mindre än 62 bönder hade ägorätt i Hadungsängen.
Ängeby var en enstaka gård med 5 öre i skatt och nämnes så ” af belägenhet ut på et ängsland tit han flyttades ifrån Ginstad nr 8”.
Fäbodvallen var här LÅNGBODARNE ”ibland flera förenämnda byar, vid landsvägen på Årskogen”. I Röde var det 2 bönder med 1 mantal och 2 öresland i skatt. ”Och emedan thenne byen är nära belägen, strax öster om kyrkan, plägar han nu nämnas kyrkebyn, görande et med prästagården”. Fäbodarna var i söder i skogarna mellan nr 14 och BÖHLE nr 15 samt i SKARHÅLS
Vallenboan 1953. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
Ur Brita Norbergs fotoalbum
Åckne med 2 bönder och 10 öresland och 12 penningland i skatt hade vallrätt i LÅNGBODARNE och VALLBODARNE.
Grytie hade 7 bönder med skatten efter 2 mantal och 3 öresland.
Fäbodarna var ” GRYTTIEBODAR tre fjärdingsväg norrut vid landsvägens wästra side” samt GRYTTIEGÅRD en halv mil österut å södra sidorna o stora HADUNGSÄNGET.
I Schiestad var det 3 bönder med skatten räknad på 1 mantal och 4 penningland. ”Muhlbetet och utlöten”, dvs vallrättigheterna hade byn i LÅNGBODARNE samt DIUPE eller JÄRMUNDSLÅKET, det sistnämnda en namnform, som numera torde vara helt försvunnen.
Rogstad med 1 mantal, 5 öresland och 14 penningland hade 4 gårdar och bodvall dels i ROGSTABODARNA en halv mil österut från byn vid Masugnen samt med en rök i vardera TOLFTEBODARNE och DIUPE, den förre en mil i nordost och den senare med något kortare väglängd belägen ner mot Norrfjärden.
Böhle hade skatt efter 14 öresland och 12 penningland för 3 gårdar och med ”boan” i TOLFTEBODARNE och FJÄLLSVALEN. Byn var delad i Stor-Böhle och Lill-Böhle.
Giälstad med sina 5 bönder hade skatt efter 1 mantal, 9 öresland och 6 penningland. Bovallarna var GIÄLSTAD-KULL (senare GÄLLSTAVALLEN, som efter storskiftet blev tillförd bönder i byn), belägen en mil och tre fjärdingsväg mot nordväst, samt TOFTEBODARNE (Toppboan) en mil i nordost.
Vad till sist gäller byn Hustad, så hade dessa 2 bönder 8 öresland i skatt och bovall i HUSTABODARNE, ”som med några kalfhagar ligga i öster tre fjärdingsväg från byn”.
Helt säkert har under tidigare århundraden fler vallar flyttats eller övergivits i gnarpskogarna än vad som framgått av denna summariska redogörelse. Den främste orsaken till en dylik förändring kan ha varit att betestillgången blev sämre i markerna eller också att vattnet sinade i närbelägna bäckar och källor. Det var nämligen mycket viktigt, att en vall anlades dels på höglänta, soliga och torra platser med jämna markförhållanden, men även så att det fanns riklig tillgång på vatten till djuren. Korna fick aldrig vatten inne i fäjsen, bortsett naturligtvis från när något djur måste hållas inne någon dag av någon anledning, därför var det idealiskt om dricksvattnet fanns tillgängligt inte långt från ”fäjsknuten”.
Dessutom var det nödvändigt att det fanns en ”kallkälla” i närheten, där folket på vallen kunde hämta sitt vatten och som även kunde användas vid kylning av mjölk. Började dessa grundförutsättningar för vallbebyggelse att svikta blev det nödvändigt för vallaget att söka sig till mer fruktbara marker. Att det sedan blev förment ondsinta människor i förbund med lika illasinnade översinnliga väsen som kanske fick skulden för att gräs och vatten tröt förändrade i och för sig inte den faktiska situationen.
Brita Norberg skildrar på annan plats vad tillvaron på en bovall kunde bjuda i första hand av arbete och strävsamhet men även av fest och romantik. Särskilt ungdomen hade givitvis ett ”drag” till vallarna i tider, då det inte fanns nöjesanordningar av nutida mått i bygderna.
Här skall också bara nämnas något om att även ”bolivet” någon gång kunde ta sig sådana former, att de under tidigare århundranden mycket stränga kyrkliga myndigheterna kunde bli oroade. Den 9 juni 1783 hölls sålunda en ”allmän Sockenstämma i avsikt att förekomma inritade oseder på Söndagarna”. Därvid behandlades skilda ting, men i det här sammanhanget är att ur protokollet noterat följande: 4:0 att förekomma det hittills brukeliga löpandet i Fäbodarne lögerdags aftnarne af drängar och pigor, söner och döttrar, ja äfven gift folck under skjen att valla kreaturen om Söndagarna för vallkullorna, som ej då gå hem till kyrkan att höra Guds ord, utan vistades hemma på fäbodvallen hos sina nu komna gjäster, där de i stället för gudaktighets öfningar syndig lek och tidsfördrif kunna förutöfvas Söndagarna öfver, till dess de om natten eller om Måndagen åtskiljas; så beslöts och faststältes, att eho som vara vill, som är öfver 15 år, och vidare härefter brukar denna osed, han skall vara förfallen för första gången till 8 sch:re plickt, hvilken sedan fördublas efter omständigheterna. Åligger det Sexmännen och Byavackarena i varje Rote att här öfver ett noga inseende och befordra den brotslige ofördröjl:n till plickt. Skulle någon finnas flat å sido sätta sin skyldighet gifve ock han till kyrckan 8 sch:r, hvarefter plickten sen fördublas”.
Kyrkans inflytande
Det var kyrkoråden i socknarna som hade även den dömande funktionen vid ordningsförseelser av den här arten och som därtill vid fällande dom blev verkställande myndighet. Visserligen kan det förmodas att en införd förordning av sådant här slag i första hand var avsedd att ha en förebyggande verkan, men någon gång blev det givetvis direkt konfrontation med ”störande element”.
Den 29 november 1789 sammanträdde sålunda kyrkorådet i Gnarp efter vederbörlig pålysning i Sacristian, och då hade man särskilt inkallat ”utom Anders Andersson i Östra gården af Wallen, som var borta och ej tillsagd, bondesonen Eric Persson i Berge och Jon Larsson i Gränsjö at svara för det oväsende, som de skulle föröfvat på Wallens fäbodvall, hvilket i kyrkorådet angavs till den 12 juli.
De bödo väl til i början at neka, men sedan de genom tjenlige föreställningar blifvit rörde, och bevis dock feltes; åtogo sig desse Jonas at gifva till kyrkan 24 sch. Och Eric Persson i Berge 8 sch. De fingo dessutom åtvarning med förelagt vite av 1 RD, eller stockstraff, i fall de frmdeles skulle öfva dyligt oväsende”.
I det till synes ganska stränga straffet ingick även näpset för att pojkarna skulle ha ”brukat oljud” också i Röde den 23 i samma månad. Kyrkans befattning med bovallarna i här nämnda angelägenheter torde emellertid ha varit av mer sporadisk karaktär, något som aktualiserades av tillfälligheter.
FÄBODLIVET UNDER 1900-TALETS ANDRA HÄLFT
Bovallarna har för flera årtionden sedan förlorat sin ursprungliga funktion men alltmer tagits om hand för kulturella syften och för fritidsbruk, varvid man på några håll lagt sig vinn om att bevara de gamla timrade stugorna i ursprungligt skick och hålla vallrutorna rena från busk och sly.
Vid den inventering av den äldre bebyggelsen, som Gästrike- Hälsinge hembygdsförbund företog inom Nordanstigs kommun under år 1974, har om vallarna i Gnarp gjorts följande kommentarer:
Generalstabens karta över Gnarp från 1898. Kartan har vi fått från Bertil Sundin. Han har numrerat upp de 40 vallar som man känner till i Gnarp. Här nedan delad i två delar
Vallar i Gnarp
1. Västansjövallen
2. Lortbodarna (Lortbovallen, Lortsjöbodarna?)
3. Rödkullsvallen
4. Annsjövall
5. Gällstavallen
6. Nybodvallen
7. Mörhögsvallen
8. Åsbodarna
9. Åsnorrbodarna
10. Gårdsjön
11. Frästavallen
12. Åskullen?
13. Torringsvall (Torringsbodarna, Ortsjö fäbod, Hornsjöbodarna)
14. Åsvallen (Västra, under Byn)
15. Bostabodarna
16. Åsvallen (Östra, under Ås)
17. Bölesbodarna (Bösjövallen, Selinsvallen)
18. Pissmyrsvallen (Storsvedsvallen?)
19. Skarhålsvallen
20. Gammelbovallen
21. Vallenbodarna, läs artikel om vallen nedan
22. Gryttjesvallen, läs om Gryttjesvallen av Sven Norman.
23. Skestavallen
24. Gammelbodarna (”Vallenbodarna flyttade hit en tid”)
25. Toppbodarna (Toftebodarna)
26. Gingstavallen (Långbodarna?), vallämning inventerad av Riksantikvarieämbetet 1983
27. Fjärdsvallen (Fjällsvallen?, Norrfjärden)
28. Gryttjesgård (Haddång)
29. Djupevallen
30. Trollbovallen
31. Rogstavallen
32. Hustabodarna (Hustavallen),vallämning inventerad av Riksantikvarieämbetet 1983
33. Långsvedbodarna, vallämning inventerad av Riksantikvarieämbetet 1983
34. Norrmoen? (Norrmon?, Norr-om-ån)
35. Orrsjön?
36. Änget?
37. Lillbovallen?
38. Rödmarn?
39. Storbomyran? (”norr om Byn”)
40. Lillbomyrarna? (”nära Gryttje”).
Nummer 12, 37-40 har jag inte kunnat lokalisera, de är ej placerade på kartan.
Sammanställt av Bertil Sundin
1. Västansjövallen
Västansjövallen 1975. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
Foto: Egil Sandbacka
Västansjövallen
Bild ur HT den 21 augusti 2004. Text och foto Eva Andersson
En välskött fäbodvall, öppen tack vare fårbetet, är Västansjövallen en dryg mil nordväst om Gnarp. I förgrunden den nya fastbandhagen.
Bild ur HT den 21 augusti 2004. Text och foto Eva Andersson
De bästa landskapsvårdarna är fåren, intygar Anders Andersson och Karin Sjödin på Västansjövallen i Gnarp
Västansjövallen, men vilka är personerna?
Ulf Norlin skriver:
Kortet på folksamling tagen lite uppifrån från Västansjövallen, bilden efter får-bilden. Mannen med ljus hatt längst bak till vänster, svartslips, är Verner Norlin. Hans systrar står längst till höger. Karin Norlin (senare Törnqvist) i vit basker. Sigrid Norlin i mörk basker. De hade bostuga på vallen.
Tack Ulf!
Se Nitas vackra bilder från Västansjövallen
I VÄSTANSJÖVALLEN finns 12 bostugor och en stor mängd fäjs och bodar, sammanlagt 29 byggnader. Den öppna karaktären är bevarad och ingen ny bebyggelse har förekommit. Bovallen hör till de som har stort kulturhistoriskt värde.
3. Rödkullsvallen
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
Rödkullsvallen. Foto: Tore Dahlin
5. Gällstavallen
5. Gällstavallen 1975. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
Foto: Egil Sandbacka
Gällstavallen, men vilka är personerna?
Gällstavallen. Hjälp oss, här vill vi ha hjälp med namn.
Bojäspe på Gällstavallen. Vi vill så gärna veta vilka dom är. Hjälp oss!
Stående i bakre raden:
Stående i rad två:
Sittanda:
Sittande längs fram:
Gällstavallen, oskarp bild
Gällstavallen 1924, går det att känna igen någon?
Gällstavallen, vilka är dessa snygga och propra ungdomar?
Gällstavallen. Snygga trevliga ungdomar, men vilka är dom?
Gällstavallen, tre killar och fem flickor, vilka är dom?
Utöver de av hembygdsförbundet upptecknade vallar kan även nämnas att GÄLLSTAVALLEN har flera äldre byggnader.
Till sist skall bara konstateras, att vallarna var ekonomiskt betingade och var ett intressant inslag i bondgårdens livsmönster under tidigare århundraden. Men till det att bovallen var nödvändig för att ge boskapen ”försörjning” under sommarhalvåret, gav väl vad den medförde av omväxling i tillvaron en särskild genklang i medvetandet hos husbonden och hans gårdsfolk. Moderna människor har sin lust i att resa och förpassa sig till sommarstugor och fritidsställen. Något av sanna nomadlivets tjusning var säkert tillfinnandes även i det gamla bondesamhällets bovallskultur vid sidan av alla krassa nyttosynpunkter.
7. Mörhögsvallen
Mörhögsvallen. Foto Tore Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore: Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore Dahlin
Mörhögsvallen. Foto: Tore Dahlin
8. Åsvallen
Karta från 1950-talet
Åsvallen 1975. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
Foto: Egil Sandbacka
Åsvallen. Bilden utlånad av Elsie Berg
Åsvallen. Bilden utlånad av Elsie Berg
Åsvallen Bilden utlånad av Elsie Berg
Åsvallen och Stina Nordlund. Bilden utlånad av Elsie Berg
Åstjärn. Bilden utlånad av Elsie Berg
Tre generationer, födda Wallin, har tillbringat många barndomsdagar i den gamla vallstugan på Åsvallen i Gnarp. Från vänster, Elsa Eriksson 70, Ivar Vallin 73 och Stina Nordlund 80.
Bild ur HT 19/6 2000 Text o Foto: Eva Andersson
Läs vad Täppas tycker om Åsvallen.
FRÄSTVALLEN och ÅSVALLEN hör till dem som har stort kulturhistoriskt värde.
11. Frästavallen
Karta från Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
Frästavallen Foto: Tore Dahlin
I sammanställningen nämnes även NYBOVALLEN, TOPPBODARNA och MÖRHÖGSVALLEN. Fäbodstugan i Tjärnmon, som hör till Ås by, är även nämnd. Denna by hade på 1700-talet, vilket framgår av den tidigare redogörelsen, vall i Norr-Moen.
Margaretadagen (20 juli) är en av de stora namnsdagarna under sommaren. Här firas den vid Berlins stuga på Toppbovallen i Gnarp dels med blomstring av björkar vid dörr och knutar, dels med namnsdagsdocka på stugtaket. Foto 24/7 1928.
Bild ur Hälsingerunor 1971.
21. Vallenbodarna
Karta över Vallenbodarna, utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna
Gammal fäbodkultur bevaras
”Kvällstunden” den 2 juli 1993
Av E. Hogson
Tillverkning av vispar vid fäboddag på Vallenbodarna i Gnarp
Foto: E-Holgher Holm
Ett lovvärt initiativ att söka bevara något av gammal fäbodkultur gjordes för en del år sedan i Gnarp, Hälsingland, där man inrikta sig på att upprusta och bevara en av provinsens äldsta ock kanske vackraste fäbodar – Vallenbodarna, med anor från 1700-talet.
De markägare som har andel i vallen, och som har sina skogsskiften i anslutning till vallen, och bland dem den s k Norinska Stiftelsen vilken äger en större skogsareal i området, har verkligen gått in för uppgiften på allvar. Med bl a bidrag från nämnda stiftelse har man på ett genomgripande sätt röjt allt lövsly och dylikt från vallplanen och dess omgivning. Skogsvårdsstyrelse har ansvar för skötseln av nämnda skogsareal.
Vid ett par tillfällen har stiftelsen donerat virke och viss arbetskraft för framställning av takspån i tillräcklig mängd för att förse vallens fjorton stugor och uthus med nya spåntak. En välgjord skogsbilväg har man låtit anlägga som sträcker sig genom området och med en vändplan i närheten av vallen.
Man har bland intressenterna bildat ett s.k. vallråd, som skall handlägga och förverkliga planerna rörande vallens bevarande i dess ursprungliga skick, med bl a spåntak på alla byggnader, och inte blir det någon stugby i vanlig bemärkelse. Vallen får enligt stadgarna inte bebyggas med nya hus.
Till aktiviteterna på vallen hör i första hand den fäboddag som årligen anordnas andra helgen i juni och som besöks av hundratals personer. Då har besökarna möjlighet att göra heder åt ett dignande kaffebord, samt åt en del gamla maträtter, såsom rörost, ostkaka, glödhoppor mm.
Vidare har man möjlighet att se hur en del hantverk utfördes fordomdags, såsom bindning av korgar, näverarbeten, linstråkning, växtfärgning, tillverkning av vispar etc. Inslaget av av gamla klädedräkter bland kommitterade och besökare förhöjer stämningen, liksom underhållning av dragspelsklubb, manskör och folkdanslag.
En kolmila har ett flertal år anlagts på ett skogsskifte i närheten av vallen, och som rönt stor tillslutning av intresserade besökare. En gammal timrad lada har nyligen flyttats till vallen, och meningen är att den så småningom skall bli ett litet museum dit man samlar allehanda gamla bruksföremål med anknytning till det äldre jord- och skogsbruket.
På vårarna och försommaren är det många skolklasser som besöker vallen före skolavslutningen.
Från denna vall är en vandringsled anlagd, som går genom två angränsande socknar – en sträcka på ca 40 km, och på sin väg angör den ett flertal gamla fäbodplatser, och leden är flitigt frekventerad.
Varje sommar firar de familjer med anhöriga, som har anknytning till vallen, en s.k. ”bodag” i slutet av augusti. Denna dag samlas man vid dukade långbord på vallplanen för att njuta av en härlig måltid bestående av gammaldags fäbodmat – potatis, glödstekt strömming, s k sotare, rullströmming, rörost, färskost, messmör, tunnbröd etc. och som avslutning på sommarhalvåret kaffe med god kaka till.
En av intressenterna av att handlägga och förverkliga planerna rörande Vallenbodarnas upprustning och dess bevarande i ursprungligt skick var fröken Brita Norberg, vilken sedan 1914 oavbrutet var på vallen med sina kor under 44 somrar.
Under senaste krigstiden och åren strax därefter var det sju vallstintor med sina kor på vallen varje sommar.
Till ritualerna då hörde bl a att man varje frukost sedan ”morgonstöket” var avklarat, samlades till gemensam måltid på vallplanen om vädret tillät, och då turades man om att koka potatis.
Här på vallen hade man till skillnad från andra vallar lättsamt på så vis, att man inte behövde förvandla mjölken till ost, smör, etc. som annars var brukligt, utan de jordbrukare som hade sina kor på vallen turades om att hämta mjölken varje morgon – på den tiden med häst, och forslade den till mejeriet i centrala Gnarp, en sträcka på ca 10 km.
Växtfärgning vid boföringsdagen på Vallenbodarna i Gnarp Foto: E-Holgher Holm
Bild ur HT den 10 augusti 2009. Text och foto: Maria Hedblom
Birgitta Törnqvist Nordin och Ingrid Törnqvist sitter framför deras vallstuga på Vallenbodarnas fäbod i Gnarp. På söndagen var det vandring och information om området för de som var intresserade. Ingrid Törnqvist håller fogdestaven som tillhör henne eftersom hon är vallfogde på vallen
Naturskyddsföreningen i Nordanstig inbjöd till
familjedag på Vallenbodarnas fäbodvall
Bild ur HT den 21 augusti 2004. Text och foto Eva Andersson
Skönt att promenera bland vallstugorna tycker de här två besökarna på naturdagen
Bild ur HT den 21 augusti 2004. Text och foto Eva Andersson
Den uppstoppade berguven med tillhörande läte visades av Sven Norman.
Besökarna fick exempelvis veta hur de ska kolla på fladdermöss, göra bon till humlor, fåglar och igelkottar samt stimulera fjärilslivet. Föreningens Inger Åhslund från Mellanfjärden hade plockat 23 olika sorters mossor och larver som hon visade.
– Mossorna är en underskattad upplevelse i skogen, sa besökaren Hans Östbom, Norrfjärden. Mossorna är mycket vackra och finns i friska, levande skogar; mossorna berättar hur skogarna mår.
Vallenboan 1975. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
Foto: Egil Sandbacka
VALLENBODARNE är tillsammans med Västansjövallen den bäst bevarade. Här finns 16 bostugor, den äldsta från 1798 och två från 1805. Den öppna karaktären är bibehållen och ny bebyggelse är sällsynt.
Läs när ”Dåtid mötte nutid” på Vallenbobodarna
Läst reportage i Sundsvalls Tidning om Vallenbodarna från 2009
På Vallenbodarna i Gnarp ligger stugorna vackert grupperade kring en ängsartad öppen plats. Vid stugorna har de planterade rönnarna vuxit stora och dekorativa. Foto 25/7 1928.
Bild ur Hälsingerunor 1971.
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
Vallenbodarna. Bild utlånad av Tore Dahlin
23. Skestavallen
Skestavallen, kartbild av Tore Dahlin
Skestavallen, bild av Tore Dahlin
Skestavallen, bild av Tore Dahlin
Skestavallen, bild av Tore Dahlin
Skestavallen, bild av Tore Dahlin
Skestavallen, bild av Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Skestavallen. Foto: Tore Dahlin
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Kortet På folksamling tagen lite uppifrån från Västansjövallen, bilden efter får-bilden. Mannen med ljus hatt längst bak till vänster, svartslips, är Verner Norlin. Hans systrar står längst till höger. Karin Norlin (senare Törnqvist) i vit basker. Sigrid Norlin i mörk basker. De hade bostuga på vallen.
Hej Ulf, vad glad jag blir när jag får veta vilka personer man ser. Tack, nu är dina uppgifter inlagda. Hälsningar Åke Nätterö