Det här är en påbörjad berättelse om våra fäbodar i Bjuråker
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du söka vad du vill i det här dokument.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
* Alsjöallen
* Geavallen
* Klösevallen
* Lillön
* Lillövallen
* Skäftesvallen
* Trossnarven
* Tunavallen
ALSJÖVALLEN
Alsjövallen. ”Stuggarn”, på trappan, Stål-Kerstin Strand, Ella Eriksson och Erik Eriksson längst bort
Bjuråkers Alsjövall var belägen vid Alsjösjöns östra sida, där Iggesundsbolaget i slutet av 1950-talet byggde nio skogsarbetarbostäder på det gamla vallområdet, vilka de flesta av husen numer används till sommarboende. Ett par av de påtagligt rejält tilltagna husen idag har permanent boende.
Där fanns då Iggesund tog över, enligt uppgift, fyra självägande bönder eller torpare i byn, samman med ett antal arrendatorer under Hedvigsfors bruk.
Vallstugorna låg mitt i byn vid sjön och bäcken med ytterligare en äga ”Utlöten” använd av Bricka by, något norr om vägen till Storåsen. Det var som mest 6 delägare (år 1641) men idag (år 2008) finns endast en stuga kvar av ”Jon Ols” vall, som reparerats och iordningställts av Per Bolin. Den kallas bagarstugan.
Det nämns också, i gamla handlingar, en vallstuga vid Brånvika, nära skogshuggarnas koja vid Alsjösjöns södra vik. Kojan var i bruk på 1950-talet då skogsavverkningar pågick där och möjliggjorde vallbruk.
Uppgifter på ägare med stugor vid Alsjövallen år 1641 för Alsjö i Gunnar Bodvalls avhandling:
Önde Olovsson Svedjebo 3
Jon Perdersson Svedjebo 5
Anders Jonsson Tjärna 3
Lars Pedersson Tjärna 4
Erik Larsson Spångmyra 2
Lars Påvelsson Näppänge 5
I handlingar 1740 förs Alsjö på Jons Ols i Lia och Klockars i Avholm. År 1767 nämn ”Utlöten” i Alsjö tillhöra ett hemman i Bricka by.
Jon Ols stuga ägs numera (2007) av Ove Persson i Brännås. Klockars vallstuga, eller ”Klockarvallen” som den kallas, är borta, där återstår en jordkällare.
Valljäntor som man minns på Alsjövallen är Karin Fjäll, Berta och Sigrid Ström samt kolar-Signe Åkerström.
Källa: FÄBODVALLAR I BJURÅKER
Bjuråkers Hembygdsförening
Alsjövallen
På trappan en okänd dam och Edla Stolt
Damen och pojken till väster är okända, Olle Olsson, Ingrid Olsson och Olles syster Anna Olsson
Damen som ligger är okänd.
Alsjövallen
Fr. v. okänd man, Dotter till Fjäll-karin, Marta Linnéa, Karin Fjäll, kan vara Karins make
—3F21—
15 ERIK NILSSON–FJÄLL, * 21/5 1882, s. t. bonden N. Nilsson-Fjäll i Änga 9, Bjuråker. G. 17/5 1908. Jordbr.-arb. Bos. i Mora, Delsbo. † 6/4 1919.
(X6)13R26 KARIN JONSDOTTER, * 11/6 1882, d. t. bonden J. Pehrsson i Mora 3.
MARTA LINNÉA * 11/7 1910
ERIK GUNNAR * 23/1 1912. † 8/10 1939
JONAS MANDOR * 27/6 1914
BROR IVAR * 24/3 1917 25
Alsjö. Klockarvallen, den är numer helt borta. Källa: Boken, Hedvigsfors bruk 2009
ETT MINNE FRÅN BOFÖRING TILL ALSJÖVALLEN
Av Roland Norin
En boföring eller ”buföring” som en del sade, som passerade vår by Njuparna varje år var Jon Ols från Lia. De hade vallstuga i Alsjöbyn. Den så kallade Alsjövallen bestod från början av tre stugor som låg mellan Stuggars och Ljus Johans. Kvar av vallen var på 1930-talet en vallstuga med ”fäjset” vid fägatan. Den stugan ägdes vid den tiden av Jon Ols i Lia som på 1930-talet drev vallen. Jon Ols sålde senare vallen till Ove Persson i Brännås. Den andra stugan av de tre ursprungliga på Alsjövallen är vad jag tror den som beboddes av Olle Mattis och följaktligen var den tredje stugan borta redan i slutet av 30-talet.
Att boföring var betydelsefull för bönderna framgick av att bonden som regel själv körde sin hästfora till vallen. Om gården hade mycket ungdjur, får, grisar eller getter, kunde det ibland hända att ytterligare en lastvagn fick sättas in, för att frakta allt som skulle med till vallen.
Smådjuren var lastade i spjälburar och när följet passerade vår gård gjordes som regel ett uppehåll så att alla djuren fick vatten och en stunds vila innan stigningen över Valborgsmässobergets västsluttning – Alsjöbacken började.
I täten kom alltid en hästfora som följdes av en vallpiga, som alltid med glada lockrop höll djurflocken i en så jämn takt som möjligt. Skällkon var den som vanligast höll sig i täten av gårdens övriga djur. Hon var oftast den äldsta av korna och med ett stillsamt sinnelag, men som på ett eller annat sätt satt sig i respekt bland de andra.
Ett antal ungdomar, det kunde röra sig om hjälppigor eller barn till bönderna, rörde sig hela tiden omkring flocken av vandrande kor och ungdjur. Deras uppgift var att hålla dem på vägen och i ständig rörelse.
Skogs- och ängsbetet ansågs i gamla tider så viktigt för djuren att även en långväga boföring var motiverad. Under en vandring till Klösevallen berättade mor för oss om hur näringsrikt detta bete var.
Senare har jag läst om vilken artrikedom skogs- och ängsbetet bestod av och som satte så god smak på mjölk, smör och övriga mjölkprodukter. Dessutom hur de olika typerna av proteiner, kolhydrater samt stimulerade alkaloider, gifter, hormoner mm i betet var till stor hjälp när det gällde att hålla djuren friska och för att höja fetthalten och kvantiteten på mjölken.
GEAVALLEN
Vid den röda punkten till höger om Geavallsmyran låg Geavallen
Geavallen var nog den vall som låg längst i NV från Bjuråkers kyrkby. Anlagd före år 1850, nedlagd ca 1875.
Följer man vägen längs Älgesjön mot Naggen hittar man Hembygdsföreningens blå/vita vägpil mot höger vid en skogsbilväg utan upp mot Långsjöåsen och Geavallsmyran där stigen gör en tvär vändning mot höger och följer myren. Längre fram vänder stigen mot höger igen upp i skogen där resterna av vallen ligger i en glänta.
Av ruinerna att döma har här varit ca 3 – 4 stugor varav en grund är mycket kraftigt tilltagen. Intill vallen finns också en del uppodlad mark.
När man ser den största grunden kommer man osökt att tänka på finsk invandring. Samma storlek på stenarna har använts vid anläggandet av andra torp i Bjuråker med anknytning till finskt 1600-tal. Ett exempel är Sniptorps äldre grundmurar.
Geavallen kan ha varit ett av de finska nybyggen från år 1598 där de sju finnarna blev bortjagade ur socknen av Bjuråkers bönder. I brev till Hertig Karl, klagade de sin nöd och bad om nedsättningshandlingar. En grupp av dem väntade på Rigåsen och Kölsjön i Hassela och fick sitt brev år 1601.
Två andra hade satt sig ned vid Valsjön, däribland Anders Påhlsson, svåger till Kölsjöfinnen. Han fick både en vik och ett berg uppkallat efter sig, däremot fick han inte behålla sin bosättning utan fortsatte upp till Stormörtsjön i Medelpad.En märkt sten ska ha setts nära Hundsjön vilket kan varit Anders Påhlssons hörnrå. Den andra finnen, på andra sidan Valsjön, blev kvar och flyttade senare sitt torp till Naggtjärn.
Andra upptagningar som kan ha samband med dessa sju finnar är Tunvallen, Vakås med tre upptagningar och Hvitnäs som idag bär det finska namnet Lockjärv.
Bönderna krävde brev från hertig eller kung och tog tillbaka sina allmänningar som sedan blev fäbodvallar och kronotorp.
Källa:
FÄBODVALLAR I BJURÅKER, sid 61 – 62
Bjuråkers Hembygdsförening
KLÖSEVALLEN
Klösevallen ekokarta 1958
Klöse, som vallen vanligen kallas ligger nordväst om Alsjö, vid Klösetjärnen och Klösebäcken, där en bro leder över till vallen.
Klösevallen före 1922. Anna Andersson och Margit Karlsson syns på bilden.
Vallen består av två hus, ett tvåvåningshus- och ett envåningshus, vilka båda ännu står kvar och är ganska väl hållna. Uthuset, stall och ladugård däremot förfaller mer och mer. En stuga, den inre, ägdes av Henrik Palm, Avholm men övertogs senare av Jonas Bergström i samband med köp av skogsskiften. Erik Östberg och Anders Hedberg, Avholm hade huset närmast bäcken.
Sista sommaren som Hedbergs hade djur här var 1936. Valljäntor har varit Anna Andersson, Brita Ljus, Blyster-Margit Karlsson, Pål Ers Karin och Stuggar-Karin Eriksson från Alsjö. På 1950- och 1960-talet bodde skogsarbetarfamiljer i Klöse.
Då de ena huset är byggt i två våningar och odlad mark nämns i samband med Klöse, kan vallen från början varit ett torp under Hedvigsfors bruk. Flera smedfamiljer kom till Hedvigsfors från byn Klöse i Nordmaling, Västerbotten, och kan ha gett platsen dess namn.
Familjer:
Erik Söderström född 14/11 1766 i Nordmaling
Maka: Brita Andersdotter Björklund född 6/1 1771 i Klöse by Nordmaling
10 barn varav 2 födda i Hedvigsfors, Bjuråker år 1791 och 1794
Familjen åter till Klöse, Nordmaling år 1797.
Smederna Wård i Hedvigsfors och Strömbacka, Anders Wård 1766, Daniel Wård 1779 och Petter Wård 1780 födda i Klöse, Nordmaling
KÄLLA:
FÄBODVALLAR I BJURÅKER
Bjuråkers Hembygdsförening
BESÖK PÅ KLÖSEVALLEN
Av Rolf Norin
På 1930-talet, mellan slåttern och sköla /tid för råg-och havreskörd) besökte vi Klösevallen. Vallen med sina två stugor ligger drygt en kilometer NNV om Alsjö by. Den brukades på den tiden av tre bönder från Avholm, Erik Östberg och Anders Hedberg som hade en stuga tillsammans. Anders Hedbergs sista sommar med djur på vallen av 1936. Henrik Palm hade den andra stugan som han senare sålde till Jonas Bergström. Vi som denna söndag besökte vallen var mor Anna och vi barn, Ruth, Ragnhild och Jag.
På våren – ibland före och ibland efter pingst – beroende på om våren var tidig eller sen, hade dessa Avholmsbönder sin boföring och passerade då vår by Njuparna på väg mot Klösevallen. En sak var dock säker, de boförde aldrig på en torsdag. Av gammal sed och blandad med viss övertro, ansågs den dagen vara ”småfolkets” eller vittrornas flyttdag. Man ville undvika att de två flyttföljenas vägar skulle korsas, för om så hände kunde allvarliga komplikationer uppstå.
Vid tiden för vårt besök på Klösevallen var Ragnhild för liten för att hålla något högt tempo under vår vandring. Värmen var dessutom denna söndag rätt krävande, men sedan vi passerat högsta punkten av Alsjöbacken, som vi kallade platsen där gamla vägen brant steg efter sidan av Valborgsmässberget, blev vandringen lindrigare. Sedan bar det nedför mot sänkan nedanför Norrnjupen där ungskogen stod tätt inpå vägen och gav skugga och svalka.
Vid första bron, just när man kommer in på ”Spännarkolningen”, tog vi en stunds rast. Mor plockade fram saft och varsin bulle ur den korg hon bar på. Vi blandade saften med det kalla källvattnet i bäcken som korsade vägen. Vi hade en stunds ljuvlig rast i skuggan av de yviga lövträd som växte längs vägdiket. Längre in i skogen kunde vi skymta högväxande granar där solstrålarna som trängde ner, gav många underliga skuggor över mossiga stenar, stubbar och nedfallna träd. När en vindil drog fram genom trädtopparna var det som om hela skogen fick liv, skuggorna hoppade hit och dit, drog ut och in bland stenar och stubbar.
Mor började blocka ner resterna efter vår fikastund i sin korg, där hon dessutom hade en gåva till den vallpiga vi skulle besöka i Klöse. Gåvan bestod av några hembakade brödkakor, kaffebröd och en burk sylt, allt väl inslaget i handdukar. Ragnhild som såg mors förehavanden frågade om vi inte kunde gå in bland granarna och vila en stund på den gröna mossan. Kanske kände hon sig redan trött eller kanske tyckte hon det bara skulle vara skönt att få lägga sig ner en stund på det till synes mjuka mossan och vila.
Vandringen gick vidare och efter en stund passerade vi Slutta som var en utlöpa av Norrnjupen i nordvästlig riktning. Vi kunde nu höra koskällor ifrån Klacken, en bergsrygg som låg på andra sidan den sänka vi skulle passera. Det var kanske Stuggars koskälla vi hörde och om så var, betade deras kor i sluttningen upp mot Klackens krön.
Nedanför Backstäkten där en bäck korsar vägen, släckte vi återigen vår törst. Vi kom nu ut på ett mer öppet område strax före byn och fick verkligen känna på den heta solen. Vi kom in i kogatan och gick förbi Stuggars ”sommarfäjs” nedanför deras gård och fortsatte tills vi kom till Jensargrinden.
Där gick vi igenom grinden och upp mot Jensars, för att halvvägs till gården uppe vid skogsbrynet, vika av till vänster in i skogen efter vägen mot Klöse. Vägen här bestod av mjuk och fin sand så vi tog av oss skorna och gick barfota. Efter en stund hörde vi porlandet från Klösebäcken och kunde så skymta gläntan där vallen låg på andra sidan bäcken.
Före vallen och till vänster, skymtade vi glittret från Klösetjärnen. Nu var vi framme vid den lilla backe som ledde ner mot bron över bäcken. På bäckens andra sida steg blå rök sakta upp mot björktopparna. Röken kom från två kokskjul, en på vardera sidan av vägen efter bron.
De två kokskjulen var i stort identiskt utrustade. Under skärmtaken vid sidan om själva kokstan, var enkla bord av bräder samt ställ för upp och nervända mjölkflaskor, träbyttor och smörkärna av trä. På en hylla ovanför bordet fanns ostformar, tråg och små smörbyttor.
En större och mindre kopparkittel låg på kant på det främre bordet skinande rena. Mor sa att de användes vid kokning av ost, ”mese” och messmör. Många år senare slog det mig hur rent och prydligt allt såg ut att vara trots de primitiva mat förhållanden som rådde.
”Fäjsen” (ladugården) och ”skåtbyggnaden” (uthuset) låg i en rad till vänster i vägens riktning och längst bort skymtade vi hässjor på åkern bakom ”fastbandhagen” (gärdesgården).
Närmast till höger efter bäcken låg Östbergs och Hedbergs vallstuga. Den var sammanbyggd med något som liknade ett lider och stall. På backen ovanför valltunet låg Palms, senare Bergströms vallstuga, med jordkällaren strax nedanför.
Till Östbergs/Hedbergs stuga hörde också en jordkällare som låg lite längre bort från själva stugan. Norr om de båda stugorna låg en del andra byggnader. Men vilken uppgift de hade minns jag inte, kanske hölador, fårhus eller dylikt.
Nu hördes en glad stämma ropa till oss, det var Kare som kom från Palms vallstuga och springande kom emot oss med det vita förklädet fladdrande för vinden. Ja, hon kallades Stuggar – Kare på bygdens språk, men hette egentligen Karin Eriksson och var från Alsjö.
Kare och mor pratade om allt mellan himmel och jord, bland annat om hur duktig Ragnhild var som gått till fots så långt. Kare bjöd oss stiga in i vallstugan, där hon sa det var mycket svalare än här ute på tunet. Det var så fint och pyntat inne i stugan att man knappt vågade röra sig. Strax innanför dörren stod en handdriven separator av märket Alfa-Laval. Vid motsatt vägg stod den vita högbäddade sängen med sin sänghimmel och sträckt, vackert broderat sänglinne, allt detta minns jag fascinerade mig i högsta grad. I den öppna spisen stod en benkastrull och en kaffepanna på ben. Kare fick snabbt eld under kaffepannan som snart kokade upp.
Jag dristade mig till att fråga Kare om hon sov i den sängen. Hennes svar var en bestämd huvudskakning och ett svar i form av – ”Den dan lär int kômma när jô för sôva i en tôcken där” – hon nästan viskade sitt svar så jag förstod att hon måste känna stor respekt för bonden hon arbetade åt.
De vuxna drack upprepade koppar kaffe och vi barn fick till de smörgåsar mor räckte oss, ”mese” (messmör) av Kare på varsitt fat som vi åt med sked. När Kare skulle fylla på med mera ”mese” sa mor, det räcker nu, jag vill inte ha nå´n med magknip på vägen hem. Det var ju känt att ”mesen” kunde sätta mer fart på magen än önskvärt, särskilt om man var ovan med den.
Jag kom och tänka på alla historier jag hört om oknytt, som skogsrå, vittror och ”skrômt” (spökhistorier) på vallarna, så jag frågade Kare om hon brukade varna vittrorna innan hon kastade ut hett vatten eller om någon ko blivit modstulen för henne. Kare han aldrig svara för mor blev upprörd och jag blev tillsagd på skarpen att inte tala om sånt.
Vad jag inte visste då, men som jag fick veta nästan exakt sextio år senare, vid ett besök på Trossnarven, var att ”fäjset” ofta skyddades genom inlagt silver, på andra platser stål, i ”fäjsdörrens” tröskel. Detta silver skyddade mot oönskat besök i onda avsikter i ”fäjset”, såvida som att korna bands till att själva komma tillbaka i tid om kvällen.
Efter mors skarpa tillrättavisning, gick jag ut på valltunet och såg mig om. Jag gick ner mot ”skåten” eller som jag nu bättre kunde se, var ett lider med stall längst in.
Bakom dess vägg mot stallets gödselstad låg dasset. Lite längre ner låg grishusen och en del andra mindre uthus. Framme vid fastbandhagen kunde jag se tjärnen glimma, inramad i den höga vassen. Tjärnen med sitt mörka vatten tyckte jag såg ogästvänligt ut och den gav mig en känsla av att den med ont uppsåt ville locka levande till sig. Med en rysning vände jag om och gick tillbaka till stugorna.
Sedan jag tittat efter fisk en stund vid bäcken, gick jag upp och satte mig utanför stugan. Nu hade också Östbergs vallpiga kommit in till Kare, och då hörde jag en ny röst inifrån stugan och gick in av ren nyfikenhet. Hon var mycket yngre än Kare och såg glad ut med glittrande ögon och med en mun som hade lätt att le och skratta. På mors uppmaning gick jag fram och handhälsade, jag minns det kändes som en ilning i kroppen då jag förnam hennes hand i min för en kort stund. Den kändes så varm och mjuk att jag blev stående en stund och bara såg på den.
Mors röst avbröt vidare drömmar då hon uppmanade oss att göra oss klara för hemfärd. Jag släppte handen som om den bränt mig och skyndade ut på trappan där våra skor stod. Jag kände mig så dum, men riktigt varför begrep jag inte. Nu kom också alla de andra ut men det var då ingen som tog någon notis om mig.
Så var vi på väg hemåt och på luften kändes att det var eftermiddag. Far brukade säja att så kändes luften därför att den blev mer och mer använd ju längre dagen led. Vi hade passerat mon och kom fram nedanför Jensars. Vi kunde nu se ut över byn med Alsjösjön, Hundsnäs och Njupen i bakgrunden. Här kunde vi se större delen av hur lång väg vi hade hem, då vi långt där borta över Hundsnäsviken skymtade Valborgsmässberget.
Byn såg fridfull ut när vi passerade, att man kunde säga att den sov. Det enda levande jag såg var en katt som låg på Stuggars trappa och följde oss med blicken.
Trots allt gick vår vandring ganska lätt på hemvägen, då som vanligt när var ute och gick, började mor sjunga visor med text som: ”Alpens ros”, ”Hejsan jag är så innerligt glad”, ”I låga ryttartorpet”, eller ”Nu har jag dödat mitt barn, min maka …” då både Ruth och Ragnhild delvis kunde orden sjöng dom med. Så gick vandringen fortare och lättare.
Källa:
Fäbodvallar i Bjuråker, sid 78-82
Av Rolf Norin
Avskrift: Åke Nätterö
—17K36—
26 Knut Evert Norin, * 18/5 1902, s. t. D. F. Norin i Våtmor 1. G. 21/6 1925. Kol. i Näppänge 11, Bjuråker.
(X4)4H35 Anna Brita Fäldt, * 28/10 1905 (1900), d. t. torp. L. Fält i Norrdlala, Bjuråker.
Ruth * 26/7 1925. Bos. i Dragsved, Bjuråker
Tyra * 20/6 1926, † 4/7 1926
Rolf * 26/8 1927. Skogsarb. i Bjuråker. Han skrev den här berättelsen † 5/3 2006 i Nynäshamn
Ragnhild * 21/4 1930
Roland * 28/11 1938
LILLÖN
Lillön kan ha varit en vall bland Brändbovallarna som låg spridda efter Svågan, i nuvarande naturreservatet, ovanför Digerön. Den kallades Lilla Envallen. För att komma till vallen finns en bro över bäcken. Hembygdsföreningens vägpil och en snitslad stig finns intill Naturreservatets skylt.
Här låg ett sockentorp upptaget av Nils Larsson född 1755, son till soldaten Lars Frisk i Ljusdal. Hemmanet kallades i folkmun ”Fiskars”. Två mycket förfallna hus och en källare finns kvar.
Hemmanet låg på sockenallmänningen och fick inte lagföras som skatte-hemman. År 1791 odlade Nils Larsson upp och skattlade ett kronotorp på kronoallmänningen kallat ”Nilsas”. Fiskars på Lillön användes en tid som vall men här bodde även flera bofasta familjer ända in på 1900-talet.
Två torp kan ha funnits på ön samtidigt ännu en äga, Lillön S1, finns i fastighetsregistret. I släktregistret finns införd soldaten Gustaf Johansson Staf 1720 – 1786.
—20B2—
1 GUSTAF JOHANSSON-STAF, * 1720, s. t. serg. J. Gran i Undersviks sn. G. 1751. Infl. 1771. Anst. som sold. vid Häls. reg. Bos. i Undersvik. Landbonde i Hålsjö 3, Norrbo, o. nybygg. i Lillön, Bjuråker. † 14/3 1786 (håll o. stygn).
(X2) CARIN MÅNSDOTTER, * 172.. Från nybygget Galven i Arbrå sn. † 17…
(X2) CARIN JONSDOTTER, * 1730, d. t. J. Göransson o. h. h. Cherstin Hansdotter i Arbrå sn. † 14/6 1798 (andtäppa).
JOHAN * 1755 3
KJERSTIN * 1758
SOPHIA * 1760
CATHARINA MARGRETA * 1765 21B3
JONAS * 1/5 1767. † 21/7 1767 (kvävd av våda und. sömnen)
BRITA * 10/9 1770. Utfl. t. Ljusdal 1819
Lillön ska inte förväxlas med den till gården ”Nilsas” hörande fäboden Lillövallen.
”Fiskars” på Lillön Foto Lars Jonsson år 1935
Samma hus år 2007
”Fiskars” på Lillön år 2007
Lillön S1 skall funnits inte långt från denna bosättning
Bron över till Lillön
LILLÖVALLEN
Ekokarta 1958
Vallen har anlagts av kronotorpet Nilsas före 1892 i höjd med Digerön ovanför Brändbo. Då hölls 13 mjölkkor och 7 kalvar på vallen. Vallen han fastighetsnummer Lillön 1:2 – 1:7
År 2007 fanns 5 byggnader kvar. Två vallstugor, två fejs samt ett uthus.
Mellan Lillövallen och Brändbo ligger Gammal-Lillövallstjärn där en äldre Stråsjövall har legat enligt tingsrättsprotokoll gällande strider mellan Ljusdalsbönder om betesrätt.
Nuvarande Lillövallen ska inte förväxlas med sockentorpet Lilön intill Brändbovallen som en tid också användes som vall. Endera Lillön eller Lillövallen kallades tidigare Lilla Envallen (1791).
Mina föräldrar som fram till 1911 var bosatta på Nilsas-gården nyttjade Lillön (läs Lillövallen) som fäbodvall. Min mor var bopiga på vallen i början av seklet.
För några år sedan besökte min nittioårige bror Lillön (Lillövallen) och kunde berätta att han 1907 var med vår mor på vallen. Själv fick han vara barnpiga på vallen för vår syster. Efter 80 år kunde han minnas platsen och berätta för de nuvarande ägarna hur det såg ut, när seklet var ungt.
Min kusin Elsie Lindqvist och hennes make Ivar vårdar sig nu om stugan på ett förtjänstfullt sätt.
Ljusdal 1993-05-16
Nilsa-Nickes Anders
Anders Nilsson
Lillövallen. Foto Lars Jonsson 1935
Lillövallen år 2007
Interiör Lillövallen år 2007
Lillövallen år 2007
”Fäjs” på Lillövallen
Källa:
FÄBODAR I BJURÅKER, sid. 98 -100
Bjuråkers Hembygdsförening
Skäftesvallen
Karta från 1884
Ekokarta 1958. Här ligger Skäftesvallen.
Om Skäftesvallen finns ingenting i 1600-tals jordeböcker eller från 1700-talet nämnt av Prosten Olof Broman, inte heller i handlingar från Storskiftet. Torde ha anlagts på 1820-talet
År 1827 gjordes en lantmäteriförrättning på Skäftesvallen av nämndeman Grip från Hassela. Inblandade var bönderna Mårten Mårtensson, Lars Larsson och Per Larsson från Brännås. Per Olsson, Erik Tillberg och Erik Jonsson från Nyåker, vidare Jan Olsson och Jan Johansson från Brättnigberg och Jan Larsson och Erika Brita Jonsson från Spångmyra. År 1822 hade ovan nämnda skriftligen sökt laga rätt till fäbodlägenhet och blivit tilldelade Skiftesvallen, 5,4mil norr om Bjuråkers kyrka.
År 1884 var ett sammanträde i Delsbo ting angående lag- och delningsrätt beträffande Skäftesvallen.
Det har funnits åtta stugor på vallen. År 1935 var fyra stugor i bruk. Pållasstugan är nu nedrasad. Där hade förr Brita Lindkvist Brink och Myr Anna Persson varit valljäntor.
Skäfesvallen. Väl iordninggjord stuga efter vandringsled. Gästbok finnes
En av de kvarvarande stugorna
Igenlagd brunn på Skäftesvallen
Lindbergsstugan köptes av Helmer Stillmark.
Ramsesstugans nuvarande (2008) ägare är Pentti Jonsson som håller stugan i gott skick. Där var Klöv Kersti Persson vallpiga förr i tiden.
Till Skäftesvallen hörde enligt 1884 års karta över fäbodskog också ett hemman på udden Hvitnäs i sjön Hvitvattnet (Lockjärv) som aldrig kom att skattläggas. Inte att förväxla med Vitnäs i Skäråsjön.
KÄLLA:
FÄBODVALLAR I BJURÅKER
Bjuråkers Hembygdsförening
Jubben
Per Hellberg ”Jubben”
Karl Mattsson från Geholm berättar 1984 om Jubben:
På Skäftesvallen i Bjuråker bodde eremiten Jubb-Pelle. Per Hellberg som han hette kom från Jubbatorpet i Brännås. Det fanns en gård där på berget som brann. Jag minns hans far som hette Anders, eller Jôbb-Ante som vi sa. Han bodde i mitt föräldrahem på den oinredda bôtten (vinden). Det var ju primitivt men han bodde där ändå. Han brukade få mat hos oss trots att vi var fattiga. Han hade haft barnförlamning så hans ena näve stod ut så här (visar).
Karl Mattson från Gean (Geholm) I boken ”Berättelser från förr” berättar han om Jubben från den tiden han var liten och Jubben kom till hans hem och hälsade på. Det fanns ju en stig mellan Gean, Älgebo och Vakås och där var han ofta och gick i skogen. Det var stora områden att vandra på.
Han hade alltid hund och gevär med sig oavsett årstid. Och hungrig var han jämt, hade han mat stannade han troligen hemma. Han åt allt vad han orkade första dagarna, sedan helt normalt. Det var väl ca 1 mil fågelvägen till Vakås där han bodde på den tiden i en koja mellan Vakås och Lockjärv.
Han hjälpte till på gårdarna där med hagar och liknande. Annars satt han och snickrade härvor (hörefsor), liorv, träsaker och sånt. Han gick och sålde en leksaksgubbe som snurrade på golvet när man drog i ett snöre.
Det sägs att han flyttade från Vakås till Skäftesvallen när det var en som började koka brännvin där, för han var rädd att polisen skulle komma dit.
Han var annars ute och tjuvjagade för jämnan, men det verkade som myndigheterna såg mellan fingrarna med det. Han gjorde lite som han ville. Då skogvaktaren med inbjudet folk jagade hare på marker där Jubben brukade jaga älg var Jubben där och skällde ut dem, och försökte köra iväg dem
I Stensjön rita de Jubb-Pelle skogvaktare Olsson på väggpappen med en djävul som kör en eldgaffel i ändan på honom ”Smaklig måltid för Satan på Simon Olsson” skrev han under.
En gång hittade man älgkött och Jubben blev misstänkt, men han rymde och höll sig undan så länge att det inte blev något åtal. Vi var några stycken från flottningen som fick till Skäftesvallen för att hälsa på honom men då var han inte hemma. Han hade pratat om en gammal järnspis som han hade utanför som han ville ha in i stugan, så vi bar in spisen och ställde den på hällan i stugan åt honom
Han hade en liten häst också, en liten Islandsmärr, som han for omkring med på vintern. Myndigheterna tog senare ifrån honom hästen för han hade inget varmbonat stall till den. Troligtvis hade han bytt till sig hästen mot älgkött.
Större delen av Bjuråker, Hassela och delar av Medelpad var ju hans revir. Och så fanns det kojor där han kunde få sig en bit mat. Blev han bara mätt så kunde han klara sig ett par tre dagar.
I Vakås hade han en liten koja (Vakås-Kalles mormor och Jubbens mor var systrar) de hjälpte honom de sista åren med förnödenheter då han inte kunde jaga längre. Även andra bistod ibland med mat, ju äldre han blev, ju svårare var det att klara sig i skogarna.
Då Åke Wiberg, fjärdingsman i Bjuråker mötte Jubben på vägen stannade han bilen och bjöd på skjuts. Jubben var då i Ängebo för att köpa en storväst för han ville fara till Amerika. Wiberg hade fått reda på detta, och nu ville hämta honom för att han skulle få vård.
– Vart ska vi åka då, frågade Jubben
– Vi kan väl åka till Sundsvall, sa Wiberg
– Men då måste jag till Albert i Råka först med hunden och geväret, sa Jubben, och så blev det.
Så körde Wiberg honom till Sidsjön men där tyckte de inte han behövde vård för sinnessjukdom, så efter några dagar fördes han till ålderdomshemmet i Lia där han levde sina sista år. Där avled han 1954 i en ålder av 78 år.
Orsaken till att Per Hellberg brev an enstöring i Hälsingeskogarna säjs skall ha varit att han miste sin käresta Katrina från Älgebo vid en drunkningsolycka. Hun skulle springa till affären för att handla, en dag i augusti 1893, då hon föll i Svågan. Hon höll fortfarande slanten i handen då hon hittades. Hon var född 1875 och blev endast 18 år.
Hans gevär och jaktväskor m. m. på Hembygdsgården i Bjuråker
Källa:
Boken: Berättelser från förr, sid. 125
Bjuråkers Hembygdsförening
JUBBA I BRÄNNÅS, Ekokarta 1958
—46F1—
(Y8) PEHR ANDERSSON, 9/11 1809 i Borgsjö sn, V.-norrl., (Finnsjö-Pelle). G. 1/12 1844. Husman. Bos. i Brännås, Jubba, Bjuråker. † 4/8 1867 (bröstinflammation).
2F7 BRITA JONSDOTTER, * 17/5 1800, d. t. nybygg. J. Clementsson i Brännås, Bjuråker. Änka e. sold. J. Säl i Brännås. † 30/1 1875 (bröstsjukdom).
PEHR * 19/6 1825 2
ANDERS * 18/6 1846 3
—3—
1 ANDERS PEHRSSON HELLBERG, * 18/6 1846, s. t. husman P. Andersson i Brännås, Bjuråker. G. 1/11 1874. Torp. i Brännås. † 11/10 1919
35G88 CARIN CARLSDOTTER, * 5/2 1833, d. t. krononybygg. C. Dahlqvist i Vakås, Bjuråker. † 7/3 1914
PEHR * 21/2 1876. Jôbben. † 12/9 1954 Pelkens
GÖRAN HERMAN * 17/6 1877. Utfl. t. Norge 1909
TROSSNARVEN
HUDIKSVALLS TIDNING TORSDAGEN DEN 11 AUGUSTI 1988
Brevet till den ”allernådigaste Chonungh” inkom den 4 december 1699. Matts Mattsson lät skriva brevet åt sin gamle faders vägnar, som han uttryckte det.
Det hela började den 23 juni 1693 då Bjuråkers Olof Ersson, Mon 1, Jon Hansson, Lia 1, Lars Pehrsson, Näppänge 5, Lars Larsson, Avholm 1 och Pehr Larsson, Spångmyra 4, alla delägare (16:e-intressenter) i fäboden Fjällåsen (Stavervallen) sätter ihop en skrivelse och stämmer in finnarna Matts Hindricsson och Pehr Mattsson i Trossnarven till Delsbo höstting och får dem dömda för en rågsvejda som de (bönderna och tinget) anser att finnarna bränt och skördat på fäbodens mark.
Tingsrätten dömer till rösläggning och böter. Den skördade rågen ska överlämnas till bönderna då den växt i deras ”mählrum”.
Finnarna följer inte tingsrättens beslut och vid hösttinget följande år slås domen fast på nytt. Protokollet är daterat 9/11 1694 och hänvisar till domen 20/11 1693. Där nämns också böndernas skrivelse daterad 23 juni 1693. På självaste midsommarafton samlas bönder från fem byar för att som de tror en gång för alla med myndigheternas hjälp ge finnarna uppe i skogen en riktig minnesbeta.
Man kan riktigt se dem framför sej hur de gläder sej. Med tummarna innanför västen och kanske en liten knapp eller två därtill.
Säkert har detta möte föregåtts av diverse kontroverser och tvister mellan bönderna och finnarna. Detta, i böndernas ögon, pack som bara dykt upp där i skogen. Timrat upp sina hus och bränt sina svedjor där de odlat sina rovor och sin råg. Allt enligt drottning Christinas svedjebrev av den 24 maj 1629. Att det har kommit en ny skogsordning från Kungl. Maj. 1664 har tydligen finnarna ingen aning om. De fortsätter att svedja år efter år (stämning både 1697 och 1698) men de vill gärna ha sina ägor bakom rå och rös.
Lantmäteriet
6 oktober 1698 kommer en böneskrift till General Majoren och Översten Carl Gustaf Frölich, chef för Lantmäteriet.
Brevet är undertecknat av tre finnar (skrivare okänd) Olof Ericsson, Furuberg, Matts Hindricsson och Pehr Mattsson, Trossnarven. De vill ha sina torp röslagda. Bönderna trycker på från alla håll och låter dem inte svedja vid torpen eller hugga timmer och ved i skogen runtomkring. Nu vill finnarna ha sina marker utmärkta så att alla vet var deras ägogränser går.
Samtidigt med detta brev kommer ett brev från häradsrätten med samma begäran.
Carl Gustaf Frölich ger order om rösläggning.
Lantmätare Christopher Steenklyft vet det ännu inte men han har blivit utvald att ge sej djupt in i Bjuråkersskogarna för att röslägga tre torp.
Men först får vintern rasa ut och våren kommer med vårting i Bjuråker i dagarna åtta. 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10 och 11 maj 1699 är protokollet undertecknat av häradshövdingen där Hallås män(=finnarna i Trossnarven) kommer in med det gamla svedjebrevet från 24 maj 1629 och får veta att en ny skogsordning från 1664 gäller. De kan inte hjälpa Matts Mattsson (son till Matts Hindricsson) som döms till böter och beslagtagning av rågen som svedjan gav.
Rösläggning
I april 1699 har Christopher Steenklyft mottagit ordern om rösläggning av torpen i Trossnarven och Furuberg och kvarnarna mal långsamt, men i augusti 1699 utförs densamma. ”I ödmjukt hörsamt föllia av General Majorens och Överstens Välborne Herr Carl Gustaf Frölichs ordres och befallning af Gefle 29 aprilis 1699”, som lantmätare Steenklyft själv uttrycker saken i rapporten.
Vad han får erfara där uppe i Bjuråkersskogen verkar göra honom ganska uppretad. I rapporten till Frölich beskriver han gång på gång hur bönderna både från Bjuråker och Delsbo och även en del lösdrivare helt ödelägger skogen runt finnarnas torp. I Bjuråkers socken finns nu 7 finntorp, Trossnarven 1 och 2, Furuberg, Eskilstorp (enl 1635 års jordebok) Sniptorp, Rökullen och Sjövik.
”Men bönderna som intet willia veta af någon Cronoallmänning tränga sig emellan torpet (Sniptorp) och sockengränsen och uthuggit även den största delen av skogen på alla sidor”, skriver Steenklyft. I vissa fall har bönder sålt skog till torpare. Skog som inte är deras utan Cronoallmänning. ”Till detta torpet ”Rökullen” är köpt lite skog av Bjur- åkersbönderna … ”
Steenklyft menar att alla dessa parter: finnarnas svedjebränning, lösdrivarna och böndernas avverkningar måste stoppas ”så framt Cronoallmänningen intet må alldeles bliva ruinerat”.
Han drar en linje genom hela socknen från Torråsen vid Svågan till Granåsen och ovanför denna linje får ingen avverka eller svedja. Torpet ska rösläggas och finnarna odla sin jord som övriga torpare och hö får hämtas på myrarna. Bönderna har skog nog i behåll kring sina byar. Böndernas klagomål på finnarna kallar han i rapporten ogrundade. Svedjor de dömts för ligger bara 1.000 famnar från torpen. (1 famn är 1,8 meter).
Lantmätare Christoffer Steenklyfts skisser på ”Geometrisck Delinestion uppå Trossnarffwen twenne fintorp uthi Bjuåker Socken af Hellsinglandz Norra Contract”. Till vänster syns Trossnarven 1,till höger 2, som kallades nr 3 från 1775. Den lilla skissen längst ned på kartan visar udden vid Norrsjön.
Soldatrotering
Förutom rösläggning av Trossnarven och Furuberg ska Steenklyft också se om skatteläggning och soldatrotering och medan han ändå håller på så tar han även med Rökullen och Sniptorp. Siffrorna blir som följer:
Trossnarven 1: 2 1/1 tunnland 2 öre skatt.
Trossnarven 2: 2 3/4 tunnland 2 öre skatt skall vara behjälpliga i soldatroteringen.
Furuberg: 2 3/4 tunnland 4 öre skatt 1/2 soldat.
Sniptorp: 2 7/8 tunnland 2 öre skatt.
Rökullen: 2 1/2 tunnland 4 öre skatt 1/2 soldat. (2 öre till fältväbeln) (2 öre till befallningman)
Steenklyft konstaterar vid rösläggningen att Trossnarven har kvarnställe vid gården och fäbodställe nere på en udde vid Trossjön (Norrsjön) som också är fiskrik. Han beräknar också att varje torp kan bärga 10 1/2 – 11 3/4 lass hö, (Rökullen hela 13 lass, det extra höet bör väl vara för fältväbelns och befallningmans hästar) på torpens mark samt på myrarna runtom i skogen.
Efter Steenklyfts besök i augusti 1699 kom klagobrev· och böneskrifter från finnarna, först från Matts Mattsson i Trossnarven till Landshövdingen emottaget 28/9 1699. Sedan från Olof Ericsson, Furuberg, Matts Påhlsson, Sniptorp, Matts Mattsson, Matts Hindricsson, Trossnarven också daterat 28/9 1699 hos Landshövdingen (undertecknat med bomärken för var och en). Brevet till landshövdingen gör tydligen ingen verkan. Finnarna blir ånyo krävda på böter och råg.
Till kungen
Då gick Matts Mattsson den många mil långa vandringen (Trossnarven har inte haft någon väg förrän skogsbilvägen drogs dit på 1980-talet) ner till bygden, till en skrivkunnig man och dikterade ett brev till Kung Karl XII i Stockholm.
I brevet hänvisar han till ”sina förfäder som för (som han uttrycker sej) långliga tider sedan på Cronans allmänning med lov och tillåtelse ett torp uppbyggt”. ”Att han sin årliga utlaga alltid gjort samt soldat hållit”. Han sänder med lantmätare Steenklyfts remonstration (delination och röstläggningsprotokoll) och protokoll av Häradshövding Gyllenschiöldh vid tingsrätten 11/3 1699 och bedyrar att svedjorna han och hans far dömts för inte bränts längre än 1000 famnar från torpet enligt bestämmelserna. Han protesterar mot böter och beslagtagning av rågen som svedjorna gett. Om han ”fattige man” ska betala ut detta skulle det ”honom helt ruinera”.
”Uppnå min gamle faders vägnar Matts Mattsson i Trossnarven och Bjuråker socken i Hälsingland” är brevet undertecknat.
Vem som skrivit brevet uppges inte, men någon skrivkunnig person i Bjuråker eller Hassela har fört gåspennan. Finnarna hade också en vän i prästen i Norrbo som vid ett tillfälle fick dem att gå den långa vägen till hans kyrka för att ta nattvarden. Matts Mattsson kan också ha ridit eller farit med häst och släde den långa vägen för att få detta brev skrivet.
Brevet mottogs på kungens kansli 4/12 1699 och man kan säga att det satte fart på dåtidens postväsen.
Handläggning
23/2 1700 skriver landshövding Axel von Schaar ett brev till kungen som börjar sålunda ”Eders Kongl. Maj:s Nådiga Befallning utaf 13 Dec förlidet år till Underdånigast föllia hafver jag infordrat häradshövding Sven Gyllenschiöld och bönderna af Änga och Spångmyra byar uti Bjuråkers socken och Hälsingtuna förklaring över finnen Matts Mattsson uti Trossnarven och samma socken insinuerade Underdåniga Revyskrift angående en honom fråndömd rågsvedja.”
Han har alltså på kungens befallning från häradshövdingen begärt in alla handlingar i målet och dem ska han nu sända till kungen.
I brev från häradshövdingen 27/1 1700 har han blivit tillsagd att på det kraftigaste understryka hur finnarna gör skogen skada med sitt svedjande och detta skriver han också och hänvisar till häradshövdingens brev. Böndernas roll i det hela nämns inte. Men Matts Mattsson har sänt lantmätare Steenklyfts rapport med sitt brev till kungen så en vederhäftig person som varit längre in i skogarna och sett mer med egna ögon än både häradshövding och landshövding gjort finns ju till Matts Mattssons försvar. De båda myndighetspersonerna har väl mest hört vad bönderna haft att säga.
Hur gick det?
Fick Matts Mattsson behålla sin råg och slippa böterna?
Resten av brevet och resultatet av revisionen bör ligga i arkivet i Härnösand och kan kanske finns där bland brev från kungen till landshövding och från landshövding till häradshövding. Men man kan ju gissa slutet på historien.
Myndigheterna vågade nog inte ge avkall på domen då alla de andra finnarna kommit med krav på återbetalning av böter och upprättelse. Och sen måste ju höga herrarna ju tänka på att hålla sej väl med bönderna. Några skattefinnar i skogen var det väl inte så noga med.
Priser 1580-1600-talet för jämförelse:
1 mark = 8 öre
1 tunna = 146,6 l
1 tunna råg = 2 mark
1 tunna korn = 1,5 mark
1 par stövlar = 1 mark
1 älghud = 12 öre
1 mårdskinn = 8 öre
1 rävskinn = 5 öre
1 hermelinskinn = 1 öre
Av Mona Sparthan
Avskrift: Viveca Sundberg
Läs om Skogsfinnar i Hassela.
SVENSKA FOLKETS TIDNING DEN 23/10 1912
En plats med gamla anor är det djupt inne i skogen i Bjuråker belägna hemmanet Trossnarven. Ännu den dag som i dag är finnes i en välbehållen trästock ett årtal från förra hälften af 1500-talet inhugget, men platsen påstås vara bebyggd långt tidigare. Ett annat årtal — 1809 — finnes likaledes i behåll och säges vara inhugget af ett par soldater hvilka drogo ut i finska kriget, men som aldrig återkommo till födelsebygden. På platsen har funnits ett bördigt hemman, men jorden har länge legat i lägervall. Tack vare vanhöfdlagens mellankomst nödgas nu emellertid ägaren af hemmanet uppföra en gård där och åter försätta jorden i växtbart skick. Platsen är belägen sex mil från Bjuråkers kyrka, och är i saknad af hvarje tillstymmelse till körväg.
KÄLLA: Swedish American Newspapers/Svensk-Amerikanska Tidningar
AVSKRIFT: Viveca Sundberg
Så kom de första svedjefinnarna till Bjuråker:
Med kniv i bältet och yxan på armen
HUDIKSVALLS TIDNING MÅNDAGEN DEN 12 SEPTEMBER 1988
Gammal stuga på Trossnarven.
Matts Mattsson var vid tidpunkten när han skrev brevet till kungen en ung man i tjugoårsåldern född på 1670-talet (exakt årtal för de här första invandrarna är inte känt). Hans far är född på 1640-talet och son till Hindrik Mattsson som i sin tur är son till den Matts ”Finne” som tog upp nybygget Trossnarven på 1620-talet. Farfadern kan ha kommit till Sverige samtidigt med de finnar som tog upp nybyggen vid Furuberg, Sniptorp och Rökullen.
Eskilstorp var också ett av de första finntorpen i Bjuråkers socken, ägare 1641 var Matts Eskilsson, död ca 1651.
I Furuberg var det samma ägare som Eskilstorp, som år 1650 har ägare Eric Larsson som sedan står på Sniptorp.
Namnet Eskilstorp försvann sedan ur papperen kanske skedde en försäljning eller ett byte här och torpet kanske slogs ihop med Furuberg. Eller var marken för frostlänt så att det inte gick att odla något där och torpet övergavs.
I Rökullen hette ägaren 1656 Matts Mattsson och Sniptorp Matts Påhlsson.
Dessa finnar kom alla liksom Matts ”Finne” under 1620-talet till Bjuråker och tog upp sina nybyggen.
Varför kom de hit?
Orsaken till att dessa män lämnade sina hembygder och flyttade till ett annat land för att börja från början kan väl besvaras med ett ord: Claes Fleming. En krigisk tysk som blev satt som ståthållare i Finland av Johan III. Under några år, 1592-97, skadade han och hans fogdar den finska bondebefolkningen in i märgen.
Under Klubbekriget 1596-97 då bönderna gjorde uppror brändes många gårdar ner och många bönder och deras söner miste livet. Då kom den första vågen finska invandrare hit och sedan följde invandringen av dem som något år drabbades av missväxt eller som hörde rykten och berättelser om hur lätt det var att få ta upp ett nybygge här i de svenska skogarna. Att muta in ett stycke mark och bygga sina hus. Sex års skattefrihet gällde i de flesta fall tills man kommit igång.
Vad hade de med sig när de kom?
Oftast kom de vandrande med bara en kniv i bältet och en yxa på armen. Ett ombyte kläder (i bästa fall) och lite skaffning i en kont. Hade de hunnit gifta sig och hade kvinna och barn medföljde där ofta också en ko (för barnen behövde mjölk) kanske en järngryta (för rågmjölsgröten) och några fällar att sova under.
Resten av bohaget fick komma senare (om det fanns något mera) när stugan stod under tak. Om det fanns någon finne på trakten som redan hade sina hus klara och som bränt sina första svedjor kunde de ha haft husrum där en tid medan de sökte en lämplig plats för sitt torp. Av honom fick de väl också låna den råg och det rovfrö de behövde när första svedjan var bränd och skulle sås. Först när den sådden var gjord kunde huset börja timras, tills det var klart fick man sova under bar himmel eller i en enkel koja.
Motti och hillo
Maten till vintern måste ju komma i första hand och rovor och råg var den huvudsakliga kosten tillsammans med fisk, älgkött och bär. När det sedan kom husdjur till torpet (om de inte fanns med från början) blev där mera mjölkmat på bordet. Här är några av rätterna på matsedeln:
Rutarokki = Välling med bränd råg
Peppo = Rått mjöl och surmjölk
Hillo = Gröt med rått mjöl och lingon
Reisko = Ojäst bröd
Motti = Tjock stekt gröt
Pörtet
Huset (Pörtet) var vanligtvis ett enda rum med en stor spis murad av gråsten i ena hörnet. Röken gick ut genom ett hål i taket (lokejnan) som ibland kunde vara kringbyggd med en trähuv. Någon skorsten fanns ej. På gråstensmuren kunde en bänk (panken) vara murad som var lagom bred att ligga på. Där var skönt att sova när muren var varm och storm och kyla bet i knutarna. Där bjöds ofta gäster sovplats.
Det fanns inga fönster på pörtet, endast några få gluggar som gick att stänga för med träluckor. Rummet var möblerat med bänkar och bord och till belysning användes pertstickor instuckna i timmerväggarnas springor.
Boplatsen vid Trossjön
Så bör alltså Matts ”Finnes” hus ha sett ut och det första han byggde vid Trossnarven kan ha legat nere vid Trossjöns (Norrsjöns) strand på en liten udde.
Där finns idag spår efter hus och gropar i marken som efter stukor, rovorna måste ju förvaras frostfritt). Enligt rösläggningskartan från år 1699 fanns här vid den tiden en fäbodvall med fem hus som de dåvarande två torpen delade broderligt. Men enligt en hörsägen skall Trossnarvens första bosättning legat nere vid sjön och senare tvingats flytta längre upp för frostens skull till den nuvarande platsen.
Matts ”Finnes” familj
Matts ”Finnes” hustrus namn är okänt men de fick två söner Hindric och Pehr (Peder). Hindric övertog torpet efter fadern medan Pehr byggde ett eget längre ned mot nordväst (vid nuvarande skogsbilvägens vändplan). Hindric Mattssons hustru hette Margtha och de fick två söner Matts och Abraham. Abraham blev bonde i Bricka och hans släkt fortsätter där. Matts Hindricssons hustru hette Valborg och de fick åtta barn. Två söner och sex döttrar. Yngste sonen Olof blev husman (dräng) hos sin bror men gifter sig och flyttar. Och här har vi Matts Mattsson som skrev brevet till kungen. Omkring 1715 blir han bonde på Trossnarven 2. Han har gift sig och hans hustru heter Valborg Bengtsdtr. och de får tre barn, en son Bengt 1716 och två flickor 1719 och 1722.
Svedjefinnar och sockenlappar.
I det andra torpet Trossnarven 1 (som det kom att numreras när Steenklyft gjorde rösläggning 1699) hade sonen Matts Pehrsson tagit över efter fadern, hans hustru hette Helga och de fick fem barn, tre pojkar och två flickor. Sonen Hindric blev bonde efter fadern och hans bröder drängar. Den yngste i Rökullen Hindric Mattssons hustru Ella Thomasdtr (Hon var antagligen dotter till en sockenlapp. Det fanns 2 familjer med sockenlappar i Bjuråker vid den tiden, Clementsson och Thomasson). De fick sex barn, tre söner och tre döttrar. Yngste och äldste sonen flyttade från socknen och sökte lyckan annorstädes. Likaså två döttrar. Dottern Valborg gifte sig 1739 med finnen Christoffer Påhlsson född 1711 (son till Påhl Christophersson i Sniptorp) som satte skräck i bönderna. Det berättas att han var trollkunnig och hade onda ögat. En gång vid vårfloden blev han beskylld av bönderna för att ha orsakat att vattenmassorna förstörde en kvarn vid Fläsmasjön bara för att kvarnägaren vägrat att mala hans säd. (Kvarnen vid Trossnarven 2 måste varit trasig eller också hade Christoffer gjort sig osams med sin granne så han vägrats få malt där också. Ägare där är förresten vår Matts Mattsson).
Christoffer Påhlssons hustru Valborg hade en hemmavarande bror Thomas, som var 17 år då hon och Christoffer gifte sig. Thomas blev till en början deras husman tillsammans med farbrodern Pehr Mattsson samtidigt som en faster och hennes man Lars Larsson också bodde på gården till sin död. Kanske tyckte Thomas det blev för trångt på gården eller han inte drog sams med svågern för när han skulle gifta sig 1750 (kanske var farbröder och fastrar borta då) hade han tagit ut ett eget torp längre ned mot Trossjön.
Det kallas än idag Tomasjorden och blev till storleken lika stort som de andra. Thomas gifte sig med Margtha Andersdtr. från Hassela. Hans hustru födde honom två barn. Dottern Ella gifte sig med en norrman, soldat Båld. Sonen Anders blev också soldat, tog namnet Hjelte. Båda dog i kriget i Finland 1789 och 1790. Thomas fick tre barnbarn. Sonsonen Anders blev också soldat med namnet Hjelte men överlevde krigen och hade soldatboställe i Norrberg. Dotterdottern Gölin blev som gift med Olof Olofsson-Gerdman bosatt på ön Hundsnäs där två familjer bodde fram till 1864.
Thomas hustru dog 8/12 1780 när Thomas var 58 år och han skulle föra kroppen till begravningsplatsen. Antagligen skulle han till Hassela (hon var därifrån) för han tog vägen förbi Käringberget men det blev ett oväder och han fick lämna käringen på berget, därav sägs det att berget fått sitt namn. Begravningen fick väl vänta till våren.
Kvarnstenar från Trossnarvens kvarnar vid Sörsjöns utlopp i Trossarvsbäcken.
Nu vid Bjuråkers forngård
Thomas Hindricsson går till prästen igen
När Thomas Hindricsson var 60 år gifte han om sig med en flicka från Ramsjö som var 34 år. Han levde till 1807 och dog vid 85 års ålder och hon överlevde honom bara med 3 år. Sedan dess har Thomasjorden inte haft någon fast invånare, endast någon kolare har bott där innan husen gick till förgängelsen.
Efter att Christopher Påhlsson gått bort 1774 blir hans måg Clements Clementsson född 1750 (av samesläkt från Västernorrland) bonde på gården och efter ytterligare tre led ser det ut som om gården går ur släktens ägo 1850 men hustrun till köparen har som farmor en dotter till Christopher Påhlsson och hans hustru Valborg så släkten fortsätter två generationer till.
Uppe i gården
På Trossnarven 2 uppstår en liknande sak. Två generationer efter Matts Mattsson övergår gården i annans ägo. Den nye ägaren från Brännås är av Matts ”Finnes” släkt och tre familjer senare kommer en måg Pehr Johansson in i släkten (styvson till Finnsjö-Pelle från Brännås och farbror till den så omtalade Jubb-Pelle på Skäftesvallen som det väl behövs en egen sida för att få plats med historierna om). Finnsjö-Pelles hustru var dotter till Clements Clementsson och hans hustru Ella Christhoperdtr. på Trossnarven 1 och därmed förstärktes blodsbanden till Matts ”Finne” ytterligare påspätt med dubbelt samiskt påbrå. 10 generationer av samma släkt från Matts ”Finnes” dagar har varit ägare på gården till dags dato. Fast den under 1900-talet inte varit brukad utan varit fäbodvall till Brännås.
Torpet blir öde
Sista familjen av Matts ”Finnes” släkt på Trossnarven 1 flyttar till Viddigstorpet mellan 1867-70. Kanske hade nödåren 1867-68 någon del i avfärden.
Idag finns nästan inga spår av detta torp. Men några husgrunder med källare för rovor under en fristående halvt igenrasad jordkällare och resterna av tre lador berättar var det låg där skogsbilvägen har sin vändplan och de gula markeringarna visar vägen till Trossnarvens fäbodvall.
Trossnarven 2 delar sig
Trossnarven 3 bildades ca 1775 då Trossnarven 2 delades i två delar och såldes var för sig Trossnarven 2 till en Lars Larsson från Brännås och Trossnarven 3 till en Erik Eriksson från Hassela.
Sju familjer efter varandra bebor torpet fram till 1862. Ingen besläktad med Matts ”Finne”. Först därefter kommer en familj i släkten, Pehr Jönsson-Färdig som sedan säljer och emigrerar till Amerika 1876.
Tidigare har en familj från detta torp farit den vägen 1857 och den familjefaderns brorson följde efter 1868.
De är de enda från Trossnarven som emigrerade till Amerika. Från Furuberg däremot flyttade bortemot 20 personer.
1876 flyttar bonden Jonas Olsson från Älgebo och hans hustru ”Stava Lisa” från Vakås till torpet och bor väl där tills de slutar sina dagar. Jonas går bort 1892 och ”Stava-Lisa” följer honom ett år efter. De har en son Olof född 1860 men om honom säger släktregistret ingenting. Kanske bodde han kvar när föräldrarna gått bort.
Kolare med stor familj
En annan som också bott på Trossnarven (men ej varit ägare) är en kolare från Ljusdal som kom till Bjuråker 1745. Han hette Gudmund Andersson, född 1699 avled 1767. Han och hans två hustrur fick 10 barn. I vilken gård på Trossnarven de bodde och hur länge finns ingen uppgift om.
Om tiden då Trossnarven var fäbodvall finns också mycket att berätta och de som var med på den tiden hoppas jag en dag ska kunna ge stoff till en alldeles egen artikel som kanske kan komma längre fram.
En välkomnande lövad portal på 1920-talet
Idas vallstuga och ”fäjs”. Trossnarven 2007.
Valljäntans säng i kammaren
”Modernare” smörkärna och separator. Foton 2007, Roland Norin
Per Magnussons vallstuga på Trossnarven år 2007. Foto: Roland Norin
Bristen på vatten var en bidragande orsak att vallen slutade användas. Men trots allt slit och arbete så var det ändå en tid som Anna Olsson från Brändbo mindes med glädje. År 2007 fanns det tre stugor kvar: Per Magnussons, Ida Erikssons och bolagsstugan. Då höll man en välbesökt valladag varje år på Trossnarven.
Den lilla flickan är1) Agda Lindqvist, till vänster står hennes moster 2) Margit Olsson
Foto: pastor Blomgren, Bjuråker
—5E17—
11 NILS JOHAN PAUL LINDQVIST, * 7/1 888, s. t. snick. J. Lindqvist i Brättingberg. G. 11/1 1914. Änkl. o. omg. 14/9 1930. Skogsarb. i Brättingberg, sen. bonde i Ängebo 132, Bjuråker (Notering)
15H11 HEDDA OLSDOTTER, * 15/3 1890, d. t. torp. O. Eriksson i Ståläng, Bjuråker. † 21/3 1922.
(X6)17K26 NANNY ELISABET NORIN, * 30/7 1899, d. t. kol. D. F. Norin i Våtmor 1, Bjuråker.
HENNING EMANUEL * 25/5 1914. Utfl. t. Karlskoga 1938
MARGRETA ELVIRA * 14/4 1916. Utfl. t. Ilsbo 1936
JONAS HILDING * 14/12 1917. Utfl. t. Karlskoga 1940
JULIA KATRINA * 15/1 1920. (Styvd.) Utfl. t. Sth. 1943
1) AGDA BIRGITTA * 14/6 1920 45E17
FRITZ OLOF * 3/11 1921. Jordbr.-arb. i Ängebo
ALGOT * 24/2 1925. Skogsarb. i Bjuråker
SIGRID * 11/8 1928. Utfl. t. Sth. 1945
ANNA-LISA * 2/12 1930
KARIN * 26/5 1932
KERSTIN * 12/8 1933
BIRGITTA * 11/11 1934
LARS * 2/11 1936
KNUT ÅKE * 24/7 1944
—45E17—
10 JONAS IVAR ELDH, * 23/7 1914, s. t. fotograf J. Eld i V. Stråsjö, Bjuråker. G. 10/6 1946. Jordbr.-arb. i V. Stråsjö. † 14/1 1998
5E17 AGDA BIRGITTA LINDQVIST * 14/6 1920, d. t. bonden N. J. P. Lindqvist i Ängebo 132, Bjuråker. † 5/3 2009
—5H11—
(X2) OLOF ERIKSSON, * 20/10 1866 i Arbrå, Gävleb. G. 29/9 1889. Infl. 1889. Torp. i Ståläng, sen. landbonde i Brättingberg o. bonde i Norrberg 24, Bjuråker. † 20/3 1942.
8 MARGTHA WALLSTRÖM, * 9/1 1861, d. t. torp. J. Wallström i Ståläng, Bjuråker. † 5/4 1947.
HEDDA * 15/3 1890 5E17
2) MARGRETA HELENA * 19/9 1891 † 8/7 1978
JOEL ERIK * 13/7 1893 18
KARIN * 28/2 1896. † 14/10 1898
JONAS WILHELM * 11/5 1898 19
KLARA KATRINA * 16/2 1900 54B18
Tre foton av pastor Blomgren, Bjuråker
Trossnarven idag
Idag finns på det som en gång var Trossnarven 2 endast ett hus kvar som skogsbolaget har som värmestuga för sina arbetare. Men spåren efter var de andra husen har stått syns ännu och grunderna skvallrar om vad de använts till. Bolagsstugan står öppen för vandrare, jägare och bärplockare som behöver ta skydd för väder och vind och koka sig en kopp kaffe till matsäcken.
På det som var Trossnarven 3 står två hus kvar under tak uppe vid skogsbrynet, en stuga med spis och en kammare. Detta hus skall rustas upp och arbetet har påbörjats. Det andra är ett mindre uthus. Här finns också en jordkällare och liksom på 2:an rester efter andra hus och grunder. Även här kan man ana hur det en gång varit.
Längre ned ligger en vallstuga och en ladugård som är i ganska gott skick. Vallstugan görs varje år iordning och pyntas och där finns alla saker som hör en vallstuga till. Sängen står varje sommar bäddad med spetsar på lakanen och separatorn och mjölkkärnan finns där klara att använda. Det ser ut som när vallen en gång var i bruk.
Man kan även där i vallstugan koka sig en kopp kaffe eller bara sitta en stund på trappan och lyssna till suset från skogen och fågelsången. Blundar man och lyssnar kan man kanske höra koskällorna och korna råma bort i skogen.
En avslutande titt i släktregistret.
Om man så tar en sista titt i släktregistret kan man göra en kuriös iakttagelse.
De som idag har vallstugan, och gör den så fin, kommer från två skilda motståndarläger.
Frun i huset härstammar i tionde led från Matts ”Finne” och herrn i huset från de bönder i Änga och Spångmyra som under åren 1693-1699 gång på gång stämde in finnarna i Trossnarven till tinget för svedjning. Så även om striden stod het en gång och osämjan var stor ser det ut som om det hela har ordnat upp sig till det bästa.
Av Mona Sparthan
Avskrift: Viveca Sundberg
Bosättare på Trossnarven
Uppgifter ur Bjuråker – Delsbo – Norrbo släktregister
Registerbeteckning »35G» omfattar en finsk släkt som inflyttat till Bjuråker omkring 1620 och bosatt sig i Trossnarvs by.
—35GI—
(Finland) MATS »FINNE», * 159., Av finsk härst. Bos. i Trossnarv 1, Bjuråker.
H. namn okänt.
HINDRIK * 162. II
PEDER * 162. X
—II—
I HINDRIK MATSSON, * 162.. Av finnsläkt. Trol. s. t. M. Finne i Trossnarv 1, Bjuråker. Bonde i Trossnarv 1.
MARGTHA … , * 162.. Härst. okänd.
MATS * 164.. III
ABRAHAM * 164.. IV
—III—
II MATS HINDRIKSSON, * 164., trol. s. t. bonden H. Matsson Trossnarv 1, Bjuråker. Bonde i Trossnarv 1.
VALBORG …, * 165.. Härst. okänd.
MATS * 167.. V
ANNA * 167.. Okänd vistelseort
KARIN * 168.. Okänd vistelseort
MALIN * 168.. Okänd vistelseort
MARGETA * 168.. Okänd vistelseort
HINDRICH * 1689 VI
OLOF * 169.. VII
BRITA * 1693 7B1
AGNETA * 1697 22B1
—IV—
II ABRAHAM HINDRIKSSON, 164., trol. s. t. bonden H. Matsson i Trossnarv 1. Bonde i Bricka 1, Bjuråker (1683).
AGNETA … , * 164. Härst. okänd.
MATS * 166.. VIII
ERICH * 166.. IX
GERTRUD * 167.. Piga i Bricka
—V—
III MATS MATSSON, * 167., trol. s. t. bonden M. Hindriksson Trossnarv 1, Bjuråker. Bonde i Trossnarv 1.
VALBORG BENGTSDOTTER, * 168.. Härst. Okänd.
BENGT * 1716 1
ELLA * 27/1 1719 11E4
MARGRETA * 12/9 1722 XIV
—VI—
III HINDRICH MATSSON, * 1689, trol. s. t. bonden M. Hindriksson i Trossnarv 1, Bjuråker. Bonde i Trossnarv 1.
ELLA THOMSDOTTER, * 1689. Härst. okänd.
MATS * 1713. Okänd vistelseort
ANNA * 1716. Okänd vistelseort
MARGTA * 1718. Okänd vistelseort
VALBORG * 22/3 1720 2
THOMAS * 24/10 1722 3
PEHR * 10/7 1730. Okänd vistelseort
—VII—
III OLOF MATSSON, * 169., trol. s. t. M. Hindriksson i Trossnarv 1, Bjuråker. Husman i Trossnarv. Utfl.
MARGTHA PEHRSDOTTER, * 169., Härst. okänd.
MARGTA * 28/4 1723. Utfl.
MATS * 28/9 1724. Utfl.
—VIII—
IV MATS ABRAHARNSSON, * 166., trol. s. t. bonden A. Hindriksson i Bricka 1 (Stråsjö), Bjuråker.
KARIN … , * 166., Härst. okänd.
LARS * 168.. 4
—IX—
IV ERICH ABRAHAMSSON, * 166., trol. s. t. bonden A. Hindriksson i Bricka 1, Bjuråker. Bos. i Västansjö, Bjuråker.
KARIN … , * 166. . H. härst. okänd.
—X—
I PEDER (PEHR) MATSSON, * 162., trol. s. t. M. »Finne» i Trossnarv 1, Bjuråker. Bonde i Trossnarv 1.
H. namn okänt.
MATS * 164.. XI
—XI—
X MATS PEHRSSON, * 164., trol. s. t. bonden P. Matsson i Trossnarv 1, Bjuråker. Bonde i Trossnarv 1, Bjuråker.
HELGA … , * 165.. H. härst. okänd.
PEHR * 167.. XII
OLOF * 167. XIII
KARIN * 168. 4
MARGRETA * 168. 5
—XII—
XI PEHR MATSSON, * 167., trol. s. t. bonden M. Pehrsson i Trossnarv 1, Bjuråker. Husman i Trossnarv. † 1753.
BRITA PEHRSDOTTER, * 1686. Härst. okänd. † 1763.
—XIII—
XI OLOF MATSSON, * 167., trol. s. t. bonden M. Pehrsson i Trossnarv 1, Bjuråker. Bos. i Rökullen, Bjuråker.
ELISABETH … , * 167.. H. härst. okänd.
MARGTA * 169.. Utfl.
LARS * 1701. Utfl.
SIGRID * 1704 (X6)8J6
—XIV—
PEHR PÅHLSSON, * 1718. Härst. okänd. Bos. i Ängebo, Bjuråker.
V MARGRETA MATSDOTTER, * 12/9 1722, d. t. bonden M. Matsson i Trossnarv 1, Bjuråker.
MATHIAS * 12/1 1746. Okänd vistelseort
MARGTA * 27/2 1747. † 6/11 1747
—1—
V BENGT MATTSSON, * 1716, s. t. bonden M. Matsson i Trossnarv 1, Bjuråker. Bonde i Trossnarv 1.
3CII ANNA ERSDOTTER, * 26/7 1719, trol. d. t. bonden E. Olofsson i Furuberg 1, Bjuråker.
CARIN * 11/10 1741 6
MATS * 26/4 1743. † 1743
—2—
1GVI CHRISTOPHER PÅHLSSON, * 1711, s. t. bonden P. Christophersson i Sniptorp. G. 1739. Måg o. bonde i Trossnarv 1, Bjuråker. † . /9 1774 (rödsot).
VI VALBORG HINDRIKSSON, * 22/3 1720, d. t. bonden H. Matsson i Trossnarv 1. † 9/1 1788 (håll o. stygn).
INGRID * 3/10 1742 7
ELLA * 18/6 1744 8
BRITA * 5/3 1747. Okänd vistelseort
PÅHL * 24/12 1749. † 25/12 1749
PAUL * 17/9 1752. † 7/2 1753
HENRICH * 16/2 1755 (X6)6N6
JONAS * 13/1 1760 9
—3—
VI THOMAS HINDRIKSSON, * 24/10 1722, s. t. bonden H. Matsson i Trossnarv 1, Bjuråker. G. 1749. Änkl. o. omg. Husman i Trossnarv. † 5/3 1807 (ålder).
(X27) MARGTA ANDERSDOTTER, * 1726 i Ljusdals sn. † 8/12 1780 (rödsot).
(X37) BRITA JONSDOTTER, * 1748. Infl. fr. Ramsjö. † 10/4 1810 (slag).
ELLA * 9/12 1750 10
ANDERS * 26/7 1752 11
—4—
VIII LARS MATSSON, * 168., s. t. M. Abrahamsson i Bricka. Bonde i Stråsjö 6, Bjuråker (1720).
XI KARIN MATSDOTTER, * 168., d. t. bonden M. Pehrsson i Trossnarv 1, Bjuråker.
LARS * 1701 2F3
BRITA * 170.. Okänd vistelseort
ANNA * 170.. Okänd vistelseort
AGNES * 170 .. Okänd vistelseort
BRITA * 1709 61B1
—5—
LARS LARSSON, * 168. . Härst. okänd. Husman i Trossnarv, Bjuråker
XI MARGRETA MATSDOTTER, * 168., d. t. bonden M. Pehrsson i Trossnarv 1.
—6—
(X15) JONAS PEHRSSON, * 1738. Infl. fr. Hassela. Måg o. bonde i Trossnarv 2, Bjuråker. † 1773.
1 CARIN BENGTSDOTTER, * 11/10 1741, d. t. bonden B. Mattsson i Trossnarv 1. † 8/11 1798 (feber).
CARIN * 5/1 1759 5A2
BRITA * 18/9 1767 6C1
LARS »LARSSON» * 13/4 1776 12
—7—
(X15) ERIC PEHRSSON, * 1734 i Kjölsjon, Hassela, Gävleb. G. 1763. Nybygg. i Klovan, Bjuråker. † 28/9 1793 (vattusot).
2 INGRID CHRISTOPHERSDOTTER, * 3/10 1742, d. t. C. Påhlsson Trossnarv 1, Bjuråker. † 3/3 1817 (ålder).
PEHR * 18/3 1764 13
PÅHL * 1/2 1766. Utfl. t. Finland 178.
ERIK * 2/9 1774 14
JONAS * 1/11 1778 15
—8—
(Y54) CLEMENTS CLEMENTSSON, * 1750 i Torps sn, V.-norrl. G. 1770. Måg o. bonde i Trossnarv 1, Bjuråker. † 28/12 1783 (fallandesjuka).
2 ELLA CHRISTOFFERSDOTTER, * 18/6 1744, d. t. bonden C. Påhlsson i Trossnarv 1. Änka o. omg. 21B5
JONAS * 15/10 1771 16
ANNA * 31/1 1776. Okänd vistelseort
—9—
2 JONAS CHRISTOFFERSSON, * 13/1 1760, s. t. bonden C. Påhlsson i Trossnarv 1, Bjuråker. G. 7/7 1782. Bonde i Trossnarv 1. † 24/3 1821 (håll o. stygn).
(X27) GERTRUD PEHRSDOTTER, * . /2 1758, d. t. bonden P. Andersson o. h. Ingrid Pehrsdotter i Remmarn, Ljusdal. † 29/11 1842 (ålder).
PEHR * 19/3 1783. † 10/7 1783 (mattande sjukdom).
PÅHL * 2/3 1785. † 25/5 1788 (gick vilse i skogen o. dog av hunger)
PEHR * 13/12 1786. † 7/2 1750 (håll o. stygn)
Ingrid * 29/6 1789 17
ANNA * 19/11 1790 18
JONAS * 8/5 1792. † 21/8 1809 (magvärk)
PEHR * 21/9 1795. † 21/9 1795
GERTRUD * 28/3 1797 31B3
—5B8—
4 LARS LARSSON, * 16/11 1765, s. t. nybygg. L. Larsson i Brännås, Bjuråker. G. 6/1 1795. Bonde i Trossnarv 2, Bjuråker. † 7/7 1831 (slag).
9F1 ANNA MATSDOTTER, * 7/4 1767, d. t. kol. M. Matsson i Rökull, Bjuråker. † 5/5 1856.
MARGTA * 19/12 1795. † 28/2 1796
KJERSTIN * 1/4 1797 45F2
LARS * 11/12 1798 11
MARGTA 15/3 1801 19B2
ANDERS * 20/11 1802 12
—5B11—
8 LARS LARSSON, * 11/12 1798, s. t. bonden L. Larsson i Trossnarv 2, Bjuråker. G. 29/10 1833. Bonde i Trossnarv 2. † 18/2 1864 (kräfta).
4H13 CARIN PEHRSDOTTER, * 10/2 1796, d. t. torp. P. Olofsson Klovan, Bjuråker. † 1/7 1875 (lungsot).
ANNA * 7/2 1836 46F2
PEHR * 14/9 1840. † 14/1 1912
—45F2—
1 ANDERS OLSSON, * 11/12 1799, s. t. torp. O. Nilsson i Brännås. G. 1825. Torp. i Trossnarv, Bjuråker. Utfl. t. Torp 1837
5B8 KJERSTIN LARSDOTTER, * 1/4 1797, d. t. bonden L. Larsson i Trossnarv 2. Utfl. t. Torp 1837
OLOF * 10/11 1825. † 8/1 1826
LARS * 18/11 1826. Utfl. t. Torp 1837
ANNA * 19/4 1828. † 14/12 1828 (konvulsioner)
OLOF * 4/12 1829. † 20/3 1830 (konvulsioner)
ANNA * 22/11 1830. † 24/5 1831
ANDERS * 9/1 1832. † 25/2 1832 (huvud- o. bröstvärk)
ANNA * 2/5 1833. Utfl. t. Torp 1837
OLOF * 5/4 1835. Utfl. t. Torp 1837
KJERSTIN * 28/3 1837. Utfl. t. Torp 1837
—46F2—
1 PEHR JOHANSSON, * 19/6 1825 i Brännås, Bjuråker. G. 3/4 1853. Bonde i Trossnarv 2. † 6/1 1877 (bråddöd).
5B11 ANNA LARSDOTTER, * 7/2 1836, d. t. bonden L. Larsson Trossnarv 2. † 13/11 1882 (slag).
BRITA * 18/7 1853 4
LARS * 27/4 1855. † 19/7 1855 (kikhosta)
CARIN * 27/11 1856. † 12/8 1865
ANNA * 24/1 1858 5
LARS RASK * 17/8 1859. † 8/1 1883 (mördad genom knivhugg)
PEHR * 25/8 1862
ANDERS * 1/1 1865. † 9/1 1866
JONAS * 8/1 1866. † 9/5 1931
ANDERS * 11/2 1867. † 1/8 1868
CARIN * 29/10 1868. Utfl. t. Ljusdal 1888
SIGRID * 24/3 1870 1G40
KERSTIN * 26/5 1873. † 24/6 1873 (svaghet)
ANDERS * 18/10 1874. † 26/6 1875 (scharlakansfeber)
KERSTIN * 23/10 1876 6
—3—
1 ANDERS PEHRSSON HELLBERG, * 18/6 1846, s. t. husman P. Andersson i Brännås, Bjuråker. G. 1/11 1874. Torp. i Brännås. † 11/10 1919
35G88 CARIN CARLSDOTTER, * 5/2 1833, d. t. krononybygg. C. Dahlqvist i Vakås, Bjuråker. † 7/3 1914
PEHR * 21/2 1876. († 12/9 1954 Pelkens)
GÖRAN HERMAN * 17/6 1877. Utfl. t. Norge 1909
—4—
2 BRITA PEHRSDOTTER, * 18/7 1853, d. t. bonden P. Johansson i Trossnarv 2, Bjuråker. † 12/6 1946
PER JOHAN * 5/10 1873
LARS OLOF * 26/9 1878 8
ANNA BRITA * 1/3 1887 9
MÄRTA SIGRID * 4/11 1889 Oä. 70B2
—5—
2 ANNA PEHRSDOTTER, * 24/1 1858, d. t. bonden P. Johansson i Trossnarv 2, Bjuråker.
ANNA BRITA * 15/3 1880
PEHR JOHAN PERSSON * 22/9 1883. Jordbr.-arb. i Holmberg 71, Bjuråker
JONAS ERIK * 14/12 1892 10
—6—
KERSTIN PERSDOTTER, * 23/10 1876, d. t. bonden P. Johansson i Trossnarv 2. Piga i Vakåsen, Bjuråker. Utfl. t. Hassela 1935.
ANDERS OSKAR PERSSON * 3/8 1908. Utfl. t. Hassela 1935
—35G6—
(X15) JONAS PEHRSSON, * 1738. Infl. fr. Hassela. Måg o. bonde i Trossnarv 2, Bjuråker. † 1773.
1 CARIN BENGTSDOTTER, * 11/10 1741, d. t. bonden B. Mattsson i Trossnarv 1. † 8/11 1798 (feber).
CARIN * 5/1 1759 5A2
BRITA * 18/9 1767 6C1
LARS »LARSSON» * 13/4 1776 12
Registerbeteckning »28B» omfattar en släktgren från Hassela, Gävleborgs län, som inflyttat till Bjuråker omkring år 1780.
—28B1—
(X15) ERIK ERICSSON, * 1752. Infl. fr. Hassela. G. 1774. Bonde i Trossnarv, sen. nybygg. i Brännås, Bjuråker. † 29/8 1821 (ålder).
(X15) CARIN OLSDOTTER, * 5/1 1749. Infl. fr. Hassela. † 2/1 1826 (ålder).
ERIC * 1775 2
BRITA * 1776. (Okänd vistelseort)
OLOF * 1779. (Okänd vistelseort)
PEHR * 27/4 1781 3
KJERSTIN * 29/6 1783 1G22
CARIN * 21/2 1786 4
ANNA * 17/12 1787 6E8
JONAS * 21/3 1790. Bos. i Trossnarv. † 17/10 1841 (vattusot)
LARS * 15/7 1792 5
—2—
1 ERIC ERICSSON, * 1775, s. t. bonden E. Ericsson i Trossnarv, Bjuråker. G. 1796. Torp. i Brännås, Bjuråker. Utfl. t. Västerbotten 1802.
(X27) CHERSTIN ANDERSDOTTER, * 1776. Infl. fr. Ljusdal. Utfl. t. Västerbotten 1802.
CARIN * 30/9 1797. † 21/12 1797 (håll o. stygn)
CARIN * 23/11 1799. † 25/11 1799
ANDERS * 16/1 1801. Utfl. t. Västerbotten 1802
—3—
1 PEHR ERICSSON, * 27/4 1781, s. t. bonden E. Ericsson i Trossnarv, Bjuråker. G. 1810. Torp. i Elgåsen, Bjuråker. (Död i Sth.)
(Y54) ELISABETH PEHRSDOTTER, * 21/3 1779. Infl. fr. Torp. Utfl. t. Torp, V.-norrl., 1828.
ERIC * 4/5 1812. Utfl. t. Torp, V.-norrl., 1828
PEHR * 8/5 1814. Utfl. t. Torp, V.-norrl., 1828
JONAS * 3/9 1817. Utfl. t. Torp, V.-norrl., 1832
LENA CAJSA * 15/12 1820. Utfl. t. Torp, V.-norrl., 1828
—4—
(X3) OLOF CHRISTOFFERSSON, * 5/11 1784. Infl. fr. Bergsjö. G. 1808. Måg o. bonde i Trossnarv, Bjuråker. † 20/5 1810 (drunknad).
1 CARIN ERSDOTTER, * 21/2 1786, d. t. bonden E. Ericsson i Trossnarv, Bjuråker. Änka o. omg 1814. Utfl.
(X15) PEHR MOLIN, * 1/5 1787. Infl. fr. Hassela. G. 30/1 1814. Bonde i Trossnarv, Bjuråker. Utfl.
MARGET »OLSDOTTER» * 18/4 1809. Utfl. t. Delsbo 1842
OLOF »OLSSON» * 14/10 1810. † 26/10 1810
HELEN »PEHRSDOTTER» * 7/3 1814. Utfl.
—5—
1 LARS ERIKSSON, * 15/7 1792, s. t. nybygg. E. Ericsson i Brännås, Bjuråker. G. 18… Bonde i Trossnarv 3, Bjuråker. † 13/10 1866 (ålder).
(Y54) BRITA ANDERSDOTTER, * 28/1 1782 i Torps sn, V.-norrl. Tid. g. m. bonden Tomas Andersson i Stöde, V.-norrl. † 10/12 1857.
ERIK * 7/5 1821 6
ANDERS * 3/10 1823 7
HELENA CATHARINA * 3/1 1827 31C4
—6—
5 ERIK LARSSON, * 7/5 1821, s. t. bonden L. Eriksson i Trossnarv, Bjuråker. G. 1846. Bonde i Trossnarv 3. Emigr. t. N. Amerika 1857.
6E8 MARGTA NILSDOTTER, * 1/1 1822, d. t. torp. N. Olofsson i N. Storåsen, Bjuråker. † 1/10 1855 (barnsbörd)
LARS * 2/4 1847. Emigr. t. N. Amerika 1857
—7—
5 ANDERS LARSSON, * 3/10 1823, s. t. bonden L. Eriksson i Trossnarv, Bjuråker. G. 1846. Bonde i Trossnarv 3. † 16/10 1853 (slag).
6E8 ANNA NILSDOTTER, * 27/1 1828, d. t. torp. N. Olofsson i N. Storåsen, Bjuråker. Änka o. omg. 7A5
LARS * 24/4 1847. † 18/9 1847
LARS »ANDERSSON» * 1/7 1849. Emigr. t. N. Amerika 1868.
—35G39—
25 PEHR JÖNSSON–FÄRDIG, * 14/2 1827, s. t. husman J. Norell i Gröndal. G. 19/10 1854. Landbonde i Trossnarv 3, sen. husman i Brännås, Bjuråker. Emigr. t. N. Amerika 1877
2A20 INGA CATHARINA PEHRSDOTTER, * 15/5 1830, d. t. husman P. Bergström i Avholm, Bjuråker. Emigr. t. N. Amerika 1877
BRITA * 28/2 1855. † 15/6 1855
KARIN * 2/4 1856. Utfl. t. Ljusdal 1875
BRITA * 3/3 1859. Emigr. t. N. Amerika 1876
PEHR * 27/3 1862. Emigr. t. N. Amerika 1876
ANNA * 17/2 1865. † 28/5 1872
GOSSEBARN * 4/2 1866. † 17/3 1866
JONAS * 10/9 1867. † 15/7 1874 (magplågor)
ANDERS * 17/3 1870. † 25/5 1870
—7A5—
2 ERIK ERIKSSON-ÅSBERG, * 13/3 1826, s. t. torp. E. Andersson i Oxåsen, Bjuråker. G. 1857. Bonde i Trossnarv 3, Bjuråker. Utfl. t. Hassela 1862.
28B7 ANNA NILSDOTTER, * 27/1 1828, d. t. torp. N. Olofsson i N. Storåsen, Bjuråker. Änka e. bonden A. Larsson i Trossnarv 3, Bjuråker. Utfl. t. Hassela sn 1862.
ERIK * 26/2 1858. Utfl. t. Hassela sn 1862.
NILS * 19/4 1862. Utfl. t. Hassela sn 1862.
—44A10—
(X15) JONAS OLSSON,* 17/3 1814 i Hassela sn, Gävleb. G. 13/4 1857. Torp. i Elgebo, sen. landbonde i Trossnarv 3, Bjuråker. † 28/1 1892 (slag).
4 ELISABETH OLOFSDOTTER-STAF, * 23/4 1823, d. t. nybygg. O. Staf i Vakås, Bjuråker. † 30/1 1893.
OLOF * 23/4 1860
—33H2—
(X37) ANDERS GUSTAF HEDBLOM, * 14/1 1887 i Ramsjö sn, Gävleb. G. 27/12 1933. Skogsarb. Bos. i Norrhavra, Skärås 26, Bjuråker.
1 KAROLINA SOFIA KARLSSON, * 7/3 1889 i Nordmaling, Vb.
GULLY LINNEA * 15/12 1913 6
JOHAN GOTTFRID * 26/11 1916. Utfl. t. Ramsjö 1945
AMANDA VIKTORIA * 10/10 1919 28G24
SONJA VIOLA * 24/8 1922 21D17
RUTH MAJVOR * 18/5 1925. Bos. i Trossnarven, Bjuråker
ANNA ELLIDA * 22/11 1927 11C32
OLA GEORG * 9/3 1930
—35G56—
34 OLOF ERIKSSON, * 6/3 1883, s. t. arr. E. Jonsson i Brännbo 3, Bjuråker. G. 4/4 1915. Torp. i Brännås, Moddtorpet 13.
8G13 KERSTIN LINDBERG, * 27/9 1888, d. t. bonden P. Lindberg i Brännås.
OLOF GUSTAF * 26/7 1915. Jordbr.-arb. i Bjuråker
ANNA DOROTEA * 23/4 1917. † 7/5 1917
ANNA KRISTIN * 23/7 1918 Valljänta på Trossnarven 1939-45. † 12/8 1992 ⇓
BRITA DOROTEA * 6/2 1920. Utfl. t. Hassela 1943
IDA MARGRETA * 8/12 1922 11H32
LYDIA MARIA * 25/12 1926. Telefonist. Utfl. t. Hassela 1946
Erik Ivar Olsson i Brändbo * 21/9 1910. † 13/5 1991.
Gift 14/14 1958 med Anna Kristin Eriksson * 23/7 1928, d. t. Olof Eriksson i Brännås. † 12/8 1992. Deras vallstuga på Trossnarven ägs nu av ICA – Håkan Eriksson i Friggesund.
Den 4 juni 2022 besökte Anette Sandström Trossnarven och tog då dessa 12 inte alltför smickrande bilder som vi nu fått tillåtelse publicera. Bilderna skvallrar om att här finns en del att göra. Som vallstuguägare har men ett kulturhistoriska ansvar, så troligen står det inte länge på förrän vi får nya positiva bilder som visar en helt annan sida av vallen.
Bolags stugan
Mossa binder fukt som gör att taket ruttnar Sly och buskar ska inte finnas intill huset
När det börjar läcka in är snart hela stugan förstörd. Ett plåttak skulle rädda den
Bilderna är utlånade av Anette Sandström som besökte vallen den 4 juni 2022
TUNAVALLEN I BJURÅKER
Tunavallen, se karta
Här och var och inte minst inom Hudiksvalls kommuns område, som i stort motsvarar det gamla Sundeds folkland, påträffar vi s.k. enklaver. Enklaver är områden, som är skilda från sina huvudområden.
Enklaverna har ofta tillkommit, inom nuvarande sockengränser drogs upp och har genom hävd fått bli kvar under sina gamla hemsocknar. I några fall har enklaverna tillkommit i senare tid men då på allmänningar, ofta kronoallmänningar, som inte avvittrats. Efter avvittringen, då marken tilldelats enskilda personer inom socknen, har enklaverna fått bestå med samma sockentillhörighet som tidigare.
Bjuråker har varit mycket attraktivt för bönder från andra socknar, där tillgången på mark varit knapp. Beräkningar av arealer och människor på km2 för berörda socknar talar sitt tydliga språk.
Uppgifter om antalet människor är hämtade från 1790-91 års redovisning.
Som synes framträder Bjuråker som socken med den överlägset största arealen och det glest befolkade området. Forsa och Delsbo har förhållandevis stor befolkning med 6,0 resp. 6,7 inv./km2. Men som den verkliga motpolen till Bjuråker framträder Hälsingtuna (då Tuna) med den minsta arealen och den största befolkningstillväxten, som är 3 gånger så stor som Bjuråkers.
Det blev följaktigt Bjuråker som man i de befolkningstätaste socknarna kastade sina blickar på.
Ett antal bodlandsbyar i Bjuråker hade ägare från Delsbo.
1641 gällde det bodlandsbyarna Björsarv, Frisbo, Flässme, Norrhavra, Lännsjö och Älve.
Prosten Knut Nilsson Lenæus omtalar i sin bok Delsboa Illustrata, utgiven 1748, ytterligare platser, nämligen Stavrevallen, Oxåsvallen, Lindbo, Sumås, Stensvallen och Söderhavra.
1770 fanns bodlandsgårdar med ägare från Delsbo i Lännsjö, Lindbo, Ytterhavra, Björsarv och Brännåsen. Det är oklart, om Brännåsen är identiskt med den stora byn norr om Björsarv, Brännås, eller om det gäller Brännåsen i Norrbo, där Delsbobönder ännu har mark.
Det mest spektakulära enklaven i Bjuråker är ändå Tunavallen eller som den också kallas Kronvallen med ägare från den närmare 9 mil avlägsna socknen Tuna (Hälsingtuna).
I ett annat sammanhang har jag framfört den hypotesen, att det var den närliggande staden Hudiksvall, som erbjöd goda avsättningsmöjligheter för böndernas produkter som lockade. Tunabönderna att hålla fler djur än vad som motsvarande betestillgången inom det egna sockenområdet. En ungefärlig beräkning har givet vid handen, att endast Segersta bland Hälsingebönderna hade mindre areal per ko än Tuna.
Av vad som framgår är uppgifter i Olof Bromans Glysisvallur och vice pastor Johan Backmarks svar på landshövdingens frågor 1790 antyds, att flera bönder i Tuna måste söka sig utanför sockenområdet för att få bete för sina djur.
INGEMANSLAND
Norra, nordvästra och nordöstra delen av Bjuråker hade länge varit ett ingenmansland, men 1736 tillskapades genom avvittringsdom Bjuråkers kronoallmänning, varigenom skogen förklarades som kronans egendom men däremot inte mulbete.
Den 6 september 1790 skedde genom lantmätare Hofverberg en avvittring på kronoallmänningen, som innebar att de enskilda nybyggen, som under decennierna före hade anlagts i området, blev lagligen skilda från kronans mark.
DE FYRA TUNABÖNDERNA
Den 23 oktober 1793 sökte fyra bönder från Tuna, Pär Pärsson i Finflo, Lars Johansson i Halsta, Stephan Hansson i Ulvsta och Mårten Mårtensson i Skogsta tillstånd om att få anlägga fäbodställe å kronoallmänningen i Bjuråker. Det var det första försöket att göra de tidigare oländiga trakterna här fruktbärande.
Utlysningen skedde den 6 augusti 1794. Området kom att ligga 4 – 5 mil nordväst om Bjuråkers kyrka, 3 mil ovanför Hedvigsfors bruk och 0,75 mil norr om närmaste by Trossnarven.
Sockenrepresentanten Mårten Olofsson gjorde invändningar med motiveringen, att 50 – 60 Bjuråkersbönder saknade fäbodställe, bl.a. prästbostället, som måste leja mulbete hos andra. Björsarvs by var belägen 1 mil från Trossnarven. Mellan dessa platser låg två fäbodar, nämligen Stavren och Hällås. Fram till det tillämnade fäbodstället var det bara 1,75 mil, vilket ansågs vara i minsta laget.
Tunabänderna hävdade, att de vore de mest nödlidande att få mulbete för sin boskap. Om detta inte vore deras enda utväg, skulle de knappast ha velat ha fäbodställe på denna avlägsna trakt med dess ringa mulbete.
Och vidare påtalade de att Bjuråkersbönderna trots sin föregivna brist på fäbodställen ändå kunde leja ut betet till utsocknes betalning. Själva skulle Tunabönderna inte hindra prästbostället att anlägga fäbodställe, varhelst man önskade.
Sockenfullmäktigen fick inte gehör för sina invändningar. Tunabönderna skulle få anlägga sin fäbodvall här i denna avlägsna trakt.
SJÄLVA VALLEN
Tunavallen i Bjuråker, Hudiksvall belägen å fast TUNA 1:1, 2:1
Uppmätning 80.06.07 skala 1:500, Arne Sandström, Östen Östman
Själva vallen skulle läggas ett stycke väster om Långvattnet och norr om Mossmyran vid den stora källan strax ovanför en hög landbacke. Den västra och östra sidan skulle vara 70 famnar (ung. 124,7 m), medan norra och södra sidan utlades till 60 famnar (106,9 meter). Inom dessa gränser skulle byggnader och kalvtäppor rymmas.
Kalvtäpporna skulle få sidlänt läge och bestå av stenbunden mark och granmoror. Genom dikning och stenröjning skulle Mossmyran göras lämplig för hötäkt. Gräsland skulle anläggas längre österut mot Långvattnet. Gräslandet var till för boskapen. Marken beskrevs vara ganska stenbunden med många berg och flera kärr och sjöar jämte några oländiga granmoror.
Betesmarken beskrevs som mestadels torr utom vid några dalar och myrhalsar. Skogen bestod av gran, föga björk, al och arder men tillgången på gräsväxt bedömdes ändå tillräckligt.
För husbyggnadsvirke skulle 80 timmer tillåtas inom utsynta området. Till bränsle skulle man få använda vindfällen.
HJULDONSVÄG OCH KLÖVJESTIG.
Avståndet angavs sålunda vara från Tuna till Hedvigsfors bruk 5,5 mil hjuldonsväg. Hedvigsfors – Trossnarfen 2, 25 mil ganska stenig och oländig väg, klövjestig 0,5 mil till västra änden av Långvattnet. Man föreslog tio frihetsår. Efter denna tid skulle fyra riksdaler betalas intill dess att skattläggning hunnit ske.
Resolution på fäbodstället fick bönderna från Tuna den 2 maj 1795. I resolutionen angavs bl. a. att bönderna skulle åtnjuta skattefrihet fram till slutet av 1805.
Skattläggningen fastställdes den 16 augusti 1808. Antalet ägare under frihetsåren hade ökat från fyra till sex personer.
MULBETE PÅ 3575 TUNNLAND.
Av skatteläggningsinstrumentet framgår, att bönderna skulle skatta för kalvtomter, hårdvallshö, skog med inneliggande myrar på en sammanlagd areal av 3575 tunnland (1765 ha). Området sträckte sig från Lommatjärn och Vakåsen i öster, sockenrået mot Hassela i norr, Lilla Hundsjön och Älgebosjön i väster och till Stensjön i söder, en arial, som motsvarade en tredjedel av Tuna socken och bevuxet med tall, gran, m. fl. träd, varur man hade nödigt virke till fäbodhus och hägnad samt ved. Vidare mulbete för 62 st. kor, 2 st tjurar och 8 st. ungnöt, fördelade på sex bönder. Det gör drygt 10 kor per bonde. Medelkoantalet per bonde uppgick i Tuna 1790 till 7,1 djur. Det innebär sannolikt, att dessa sex bönder hade de flesta sina kor sommartid häruppe på den avlägsna fäbodvallen! Troligen kan man räkna med att man höll någon enstaka mjölkko hemma för familjens behov. Å andra sidan måste det stora antalet kor per delägare i vallen tyda på att man också hade kor, som tillhörde delägarna.
Fiske i Älgebosjön, Östra Stensjön och Långvattnet, i vilka sjöar man kunde fånga gädda, mört och ål, skulle också vara skatteobjekt.
Fäbodstället inregistrerades som ett hemman med 1 öres skatt. Årligen skulle skattebeloppet vara 20 riksdaler. Skattemedlen skulle redovisas till 40 % i kontanter och återstoden i natura, nämligen smör, torrfisk, strömming och tjära.
Inägorna för de sex bönderna skulle sammanlagt uppta 1,25 tunnland
(0,6 ha). Skattläggningen fastställdes av kammarkollegiet den 19 augusti 1816.
Man hade inom det stora området rätt att begagna mulbete men skogen endast för vallställets behov. Vid avvittring i Bjuråkers socken, som fastställdes av Kungl. Majt. Den 4 januari 1854 och då kronoallmänningen i denna del av Bjuråker upphörde, tillerkändes Tunabönderna ett område som motsvarade ung. 5/8 av de ursprungliga 3575 tunnland eller 2432 tunnland med full äganderätt, medan 3/8 skulle avträdas.
ÄLGEBO OCH VAKÅS NYBYGGEN
Före avvittringen hade det stora mulbetesområdet, som tillerkänts Tunabönderna utnyttjats av några nybyggare, som börjat odla inom området. Det var nybyggare vid Älgebo och Vakås, som utfört dessa odlingar. De odlingar, som låg så nära Tunavallen, att de ansågs ligga i anslutning till vallen, måste avträdas till Tunabönderna, medan andra odlingar på längre avstånd tillerkändes nybyggarna.
Tunabönderna skatteköpte Tunavallen 1753. Skatteköpet innebar, att egendomen helt övergick från kronan till enskilt ägo och skattlades på vanligt sätt. De som gjorde detta skatteköp var Jöns Mickelsson, Finflo nr 1, Per Persson, Finflo ssnr4, Jon Persson, Ullsäter nr 1, Jon Olof Olofsson, Ullsäter nr 2, samt Erik Eriksson, Överby i Forsa socken.
FÖRSÄLJNINGEN
Den 28 oktober 1854 såldes egendomen till Jättendahls bolag. Äganderätten övergick en tid senare till bolagets disponent R. Frisk, som sålde hälften till Österby och Strömbacka bruksägare. Den 31 juli 1876 sålde Österby och Strömbacka bruksägare sin del till Iggesunds Bruk. Den andra hälften såldes av Frisk den 30 maj 1873 till Ludvig Fredholm, som transporterade det över till Strömsbruks AB. Efter en tid övergick äganderätten även denna hälft till AB Iggesunds Bruk.
Vid försäljningen 1854 tillgodogjorde sig Tunabönderna följande förbehåll:
Att få vara i oberoende besittning av såväl allt bete, som den vid lägenheten befintliga uppodlade jorden, samt den påbörjade nyodlingen å myran, belägen mellan vallen och Älgebo, nödigt hustimmer och vedbrand för fäbodvallen liksom virke till broar och gärdsel.
Den 27 januari 1855 tillfogades följande:
Äga säljarna rättighet att såsom sin lagliga egendom behålla och besitta alla å stället uppförda fäbodhus.
Minskningen av området 1854 innebar i huvudsak att en stor del av det södra området mot Stensjön och arealen mellan Hasselagränsen och Långvattnet kraftigt inskränktes.
Tunavallen, som med tiden registrerades som två hemman, Tuna 11 och Tuna 21, var ett s.k. adpertinens. Det betyder, att hemman i Tuna utan självständiga enheter, som utan större svårigheter kunde byta ägare. Det förklarar omsättningen av ägare under de 100 år, som Tunavallen var i funktion. Fäbodvallarna var annars i allmänhet adpertinens och svåra att skilja från sina hemman.
Vissa uppgifter tyder på att fäboddriften pågick fram till 1893.
DEN NIOMILA BUFÖRSVÄGEN
Buförsvägen var alltså närmare 9 mil. Det krävde två övernattningar under buföringen. Muntliga uppgifter tyder på att första övernattningsstället blev i Norrbo och det andra vid den s.k. Tunalyckan i Furuberg.
Under ungefär ett halvt sekel var Tunavallen mer eller mindre bortglömd bland folket i Hälsingtuna. Men ättlingar från Finflo och Sandvalla med nämndemannen Erik Eriksson i spetsen tog upp frågan i akt och mening att bevaka sina rättigheter från förbehållet vid 1854 års försäljning.
Så småningom kom också Hälsingtuna hembygdsförening med i bilden. Några representanter från föreningen besökte den avlägsna vallen och fann en bevarad stuga kvar. På en dörr fann man inristat med kniv inskriptionen E.J.S. Finflo 1865.
Stugan har försetts mad nytt tak och några timmerstockar genom hembygdsföreningens försorg. Ägarna, som fortfarande ä AB Iggesunds Bruk, har sparat en skogsdunge runt stugan och bidragit med ett tusen kronor som hjälp för reparation av stugan.
Föreningen anser sig nu äga stugan på grund av att ägarna till de gamla ägarna på 1800-talet överlåtit sina andelar till föreningen.
Hembygdsföreningen har också satt upp en informationstavla på platsen. Den berättar i korta drag historien om denna märkliga ”långfäbod”.
Källa
Bjuråkers-Blad 1995
Av NILSA NICKES ANDERS, (Anders Nilsson)
Avskrift: Åke Nätterö
Tre Tunabor på besök på Tunavallen, buskröjning skall utföras.
Sven Larsson Hällsäter, Elov Johansson Lingarö och Ivar Brolin Risberg.
Foto: Erik Larsson
Läs mer om Tunavallen under Fäbodar i Forsa.
Läs mer om Tunavallen under Fäbodar i Hälsingtuna.
Se fler bilder på Hälsingtuna sockenbilder.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62