Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.
Ossian Friberg läser telegram som han fått på sin 50-årsdag
Texten har renskrivits av Viveca Sundberg
Minnen från Delsbo
En höstkväll för många år sedan åkte jag cykel från järnvägsstationen i Delsbo till Moviken i Bjuråker för att hälsa på mina då gamla föräldrar. Det går en gata genom Ede samhälle, som är stationsort. Efter gatan stod det en del ynglingar som var litet vingliga på benen. Med kännedom om dellbornas natur och inställning, beslöt jag att stiga av cykeln och gå förbi dem. Då kom en yngling fram till mig, slog med sin hand på min axel och sade: ”Du var en bra pôjk du.
Och detsamma kan man säga om en 15 års yngling från Delsbo, som på sin tid gick till Stockholm för att träffa kungen och be honom om hjälp för att hans moder, som nog var krigsänka, skulle få behålla soldattorpet som hon ägde.
Till följd av Karl XII:s långvariga krig pålades allmogen med höga skatter, och det var många som fick gå från gård och grund och många bondehemman blev kronohemman och utarrenderades till krono torpare. Så skulle det även gå med hemmanet ”Svala”. Det var då som den 15-årige sonen Jonas beslöt att gå till Stockholm för att träffa kungen för att få hjälp att behålla fädernehemmet, som var på väg att gå modern ur händerna.
Jonas talade om för prosten vad han tänkte göra, men prosten avrådde honom och framhöll de stora svårigheter som skulle möta honom på en sådan färd, som då måste företagas till fots. Men Jonas gick ej att påverka, och det hade gått rykten om att kungen, som då var Fredrik I, hade ett gott hjärta och var hjälpsam.
Jonas fick nödiga intyg av prosten och länsman och även en del grannar skrev sina namn på papper. Modern ordnade med en enkel matsäck och Jonas tog vägen över ”Kalvstigen” fram till Järvsö socken, där han kom in på rätta landsvägen. Det var inte utan att det gick kalla kårar utefter ryggen på Jonas, då han ensam gick den då ensliga stigen när vårsolen redan påverkat snödrivorna. Kalvstigen hade då inte det bästa ryktet. Men han tänkte bara på sitt ärende, och på hur det skulle gå då han mötte kungen. Många dagar tog färden och ånger bet i hjärtat flera gånger. Men Jonas hade en för sin ålder ovanlig järnvilja. En dag såg han några höga tornspiror i fjärran. Det var tornspirorna på Riddarholmen och tyska kyrkan.
Då Jonas kom fram till Stockholm blev han litet förvånad över brådskan och stimmet på gatorna. Många vände sig om och tittade på pojken med matsäcksknytet och förstod att det var en yngling från landet. Han frågade efter slottet och kungen, men inte alla gånger fick han ett vettigt svar, då de ansåg pojken vara litet underlig.
Sedan han anmält sig på slottet fick han vänta i tre dagar innan han fick träffa kungen. Jonas tog fram de papper han hade med sig och kungen utfrågade honom om allt.
Kungen såg och hörde hur det låg till och lovade Jonas att få återkomma kl. 5 på aftonen. Då klockan i Nikolai kyrka slog fem, blev han insläppt till kungen som då hade ordnat med handlingar som säkrade Jonas och hans moder som ägare till fädernehemmet. Då Jonas sträckte fram sin hand och sade ”tack”, syntes en tår i ögat på kungen, och han höll ett litet förmaningstal till Jonas.
Enligt de handlingar han ytterligare fick hämta i det kungliga kansliet, skulle de få sju frihets år och därefter skulle han få lösa hemmanet med 1.200 daler. Med handlingarna insydda mellan fodret och det grönrandiga livstycket, begav sig Jonas mot hembygden.
Framme på bygden i Delsbo grönskade björkarna och fåglarna kvittrade. Jonas glömde smärtorna i benen efter den långa promenaden, och då det blev bekant att Jonas kommit hem och att han lyckats få papper på gården, kom grannarna och prosten och gratulerade och prosten sade: ”Sådana gossar skulle vi ha många av”. Mor sade bara: ”Gud signe kungen”!
Men den kronoarrendator som räknat med att få övertaga hemmanet ”Svala”, mörknade i ansiktet och de sju gödsellassen han redan kört ut på åkrarna under vintern, hämtade han åter.
Jonas hade en syster som hette Brita, och alla tre arbetade nästan dag och natt, och när de sju frihets åren gått till ända, kunde de erlägga gälden. Hemmanet var deras.
Åren gick och modern kände att hon inte orkade med arbetet och bad Jonas att skaffa en kvinna i huset. Då många kvinnor önskade sig få bli hustru på den välskötta gården, fick han ja vid första frieriet. Tyvärr varade äktenskapet bara ett år. Då barnet kom, avled både modern och barnet och det var med tunga steg han under söndagen fick följa dem till hembygdens kyrka.
Jonas moder fick åter hugga i med arbetet och så gick det ytterligare några år. Då modern var vit i håret och utarbetad, uppmanade hon åter Jonas att se sig om efter en ny hustru. Då satte Jonas på sig söndagskostymen och gick bort till Näsbyn, där han kände till att det fanns en ogift kvinna, och hon var inte ovillig med sitt ”ja”. Söndagen därpå lyste det åter i kyrkan till äktenskap för Jonas och hans blivande hustru.
I detta äktenskap blev det två döttrar, som blev ärevördiga kvinnor. De hette Karin och Brita. Karin ärvde faderns bestämda karaktär. Brita blev tidigt gift med en son till riksdagsmannen i byn Hammarsvall.
Karin saknade ej heller beundrare, men hon hade sina blickar till den manhaftige roteknekten Andreas Svala, som tagit sitt namn efter det hemman där han bodde och representerade. Karins föräldrar hade nog sett att hon hade ett gott öga till Svala, men trodde att dessa ungdomsgriller snart skulle blekna. Fadern, som nu hette Jon Larsson, var sträng i sina grundsatser rörande ungdomens uppfostran, lät Karin få sin sängplats innanför det rum där föräldrarna hade sin sovplats.
Jon Larsson började bli gammal och hans kraftiga gestalt började krökas med åren och behövde nog hjälp för att sköta hemmanet. En lördagskväll sedan de spisat, satte de sig omkring den öppna spisen och språkade om vad som hänt i byn. Men Svala sade ”god natt” och gick till sin kammare i en annan byggnad. Då försökte fadern att bringa Karins framtid på tal. De gamla undrade om det ej var på tiden att Karin skulle antaga något av de giftermåls anbud som framstående bondesöner erbjudit henne. Då förklarade Karin öppet och med bestämd röst, att fick hon inte gifta sig med Andreas, skulle hon förbli ogift.
I Karins ord låg något som de gamla förstod, att det inte gick att ändra på Karins beslut. Man gjorde kväll och sedan Karin gått in i sin kammare, kom föräldrarna till det resultatet, att hon måste få sin vilja fram.
Då det nu en gång för alla stod klart, att de måste böja sig för Karins beslut, måste det dock sättas i verket. Morgonen därpå steg Jon Larsson tidigt upp. Då han klätt sig, gick han bort och knackade på fönstret till Svalas kammare. ”Vad är det frågan om?” undrade Svala. Då sade Jon Larsson: ”Jo det är bara jag som tänkte fråga om du inte vill göra mig sällskap till kyrkan idag, såväl som alla andra söndagar?” Svala tyckte att det var väl tidigt att redan nu gå till kyrkan, men husbonden svarade, att i dag hade han ett särskilt ärende till prästgården, som han ville uträtta före högmässan. Och efter sedan Svala satt på sig söndagskläderna, gick de mot kyrkan. Vid grinden öppnade Svala den som han alltid brukade göra, och utkommen på landsvägen förde Svala på tal vilket ärende det kunde vara så bråttom med i prästgården. ”Det är väl aldrig fråga om att gifta bort Karin?” undrade han. Efter att ha gått tyst ett stycke på vägen, vände han sig om mot sin soldat och sade: ”Jaså, du förstår ej i vilket ärende jag har till prästgården?” ”Hur ska jag veta det”, svarade Svala, som bara tänkte på Karin. Då sade husbonden: ”Du vet ju att mor och jag inte varit med om att du och Karin skulle gifta er, men nu har hon förklarat, att om hon inte får gifta sig med dig, kommer hon att förbli ogift, och det är därför som vi är på väg att ta ut lysning, om du inte har något emot det”. Då tog Svala av sig huvudbonaden och sträckte fram handen och sade: ”Tack ska ni ha Jon Larsson!”
Och så lyste det första gången den söndagen och hemkommen berättade fadern för Karin hur han ordnat och att han till slut var glad över att få en bra karl att överlämna hemmanet till på gamla dagar. Karin sade bara: ”Tack ska ni ha far och mor!”
Många av Karins f.d. friare ansåg att en roteknekt nog var väl simpel för att bli måg på det rika och välskötta bondehemmanet, som Jon Larsson en gång gick ända till Stockholm för att få behålla, men de måste erkänna, att Andreas Svala nog inte kom att missköta gården.
Det fanns en annan skolyngling som man kan kalla för ”En bra pôjk”.
Den 16 febr. 1690 höll ärkebiskopen Olaus Swebelius visitation i Delsbo. Från detta tillfälle berättas en historia om en pojk från Näsbyn i Delsbo.
Biskopen förhörde ungdomen framme i koret. Bland dem fanns en 15-16 års gosse som hette Anders, son till Jost Messingsmed, som var ”Häktemakare”. Anders var klädd i en skinnpäls och utanpå hade han en ny och präktig vadmalströja. Biskopen förhörde Anders om ”tio Guds bud”, och särskilt om kärleken till nästan. Och Anders svarade tillfredsställande. Då visade biskopen på en annan gosse som var dåligt klädd och frös i den kalla kyrkan. Biskopen frågade Anders om även denne gosse var ”hans nästa”, vilket Anders svarade ja till. Då ansåg biskopen att Anders borde dela med sig i fråga om kläder. Anders tog då av sig vadmalströjan och gav den till den dåligt klädda gossen.
Efter förhöret stannade Anders kvar i kyrkan och såg på då biskopens tjänare avklädde denne en sidenkappa och satte på honom en dyrbar och pälsfodrad kappa, innan han skulle gå till prästgården där i Delsbo. Då biskopen gick förbi Anders, steg denne fram och sade: ”Käre Far, är icke jag er nästa?” ”Jovisst är du det”, svarade biskopen. ”Älskar ni mig som er själv?” frågade Anders. Och även på den frågan måste biskopen svara ja på. Då sade Anders: ”Käre Far bad mig överlämna en del av mina kläder till den fattige gossen, och för det får jag straff när jag kommer hem. Nu har jag sett att kära far har två kappor och om ni älskar mig lika mycket som er själv, så giv mig den kappa som ni har på er”. Biskopen svarade, att det var så lång väg till Uppsala, att han måste ha sin kappa på sig. Då sade Anders: ”Nå så giv mig den kappa som er tjänare tog av er inne i kyrkan och som han nu bär på sin arm”. ”Den är både för tunn och för lång för dig, men om du är nöjd så ska du få vad den kostar”. Anders gick med på det och han fick 4 specie karoliner, vilka Anders med nöje tog emot.
En söndag blev prästen i Delsbo förlägen, då det kom så många kyrkobesökare under högmässan före en storhelg. Anledningen var den, att ett byalag hade samlat ihop slantar till några kaggar brännvin. En dräng hade fått i uppdrag att åka efter häst till Hudiksvall för att hämta våtvarorna. Han väntades komma förbi kyrkan kl. 12, där de i närheten skulle dela brännvinet. Det var en kylig och blåsig dag, så de beslöt att sätta ut en vakt och de övriga gick in i kyrkan. Vaktsysslan skiftades för att inte samma man skulle behöva gå ute hela tiden. Till slut fick den som då gick på vakt, se drängen komma. Han gick då och öppnade kyrkporten och ropade så det hördes i hela kyrkan: ”En Olper har kumme nu!” Kvar i kyrkan blev de sedvanliga besökarna, prästens familj, kyrkvärdarna och någon närboende lärarinna.
När drängen under lördagen gav sig iväg till Hudiksvall och var en bit på väg, ropade hans husbonde: ”Ta hem lite krut och hagel, för länsman kommer nog hit efter hälga!”
Det byggdes ett tingshus i Delsbo och många såg med oblida ögon på detta bygge. En natt försökte en person spränga finkan i luften som stod intill tingshuset. Personen hade stoppat in en dynamitladdning genom ett ventilationshål i sten sockeln. Av någon anledning slocknade stubintråden.
På hösten under ett husförhör, framhöll prästen att de hade Gud att tacka för att han höll sin skyddande hand över försöket att spränga finkan. Då steg en dellbo upp och sade: ”Å f-n heller prosten, dä vart e lycka på trån”. En ”lycka” betyder ett avbrott på tråden genom en ögla eller så.
Gärningsmannen blev slutligen åtalad och då han infann sig inför domarbordet, var han så berusad att han dök ned mot golvet. Han fick då en åthutning av domaren för att han kom berusad till tinget. Då sade den åtalade: ”Dä blir sällan för mitje åv hevligheta, men nu varst dä väl drikt”. D.v.s. ”Det blir sällan för mycket av hövligheten, men nu blev det väl drygt”.
Det har skrivits mycket om en grotta i Delsbo, som kallas för Klätthålet. Det har talats om att där bodde ett sorts grott folk som var små som barn, men ändå hade de egna barn.
Skriftställaren och garvaren E. G. Wengelin berättade i sin bok som utkom vid sekelskiftet, att Klätthålet hade varit föremål för stort intresse. Wengelin anför, att redan i ”Rudbecks Atlantica” som kom ut i slutet av 100-talet och i landshövding Hjärnes ”Flockar” förekommer redogörelse för denna grotta. Ur sistnämnda arbete anför prosten Lenæus följande av magister Jonas Phragmenius, som var pastor i Delsbo från 1682 till 1702:
”Gropen är belägen en halv mil från kyrkan väster i socken och kallas Klätthålet. Ingången är så trång att en medelmåttig människa har svårt att tränga sig in. Sedan blir det något större så att man kan gå där rätt fram och sedan öppnade sig ett litet rum som en kammare med bänkar på sidorna av sten. Under Karl X tid besökte en kapten David Sitton och tre soldater grottan. Komna rätt långt in i grottan stötte de där på ett järngaller som avstängde det som innanför var. Kaptenen, som räknades som en rätt dristig person, vågade dock inte forcera järngallret”.
Då landshövding greve Carl Gustav Bjelke i maj 1728 höll landsting i Sjömyra länsmansgård, ( Sjömyra 112) hade han sänt sin kammartjänare och två andra att uppsöka Klätthålet och lämna en berättelse om vad de fann. Då de återkom sade de att ingången var tilltäppt med sten för att förhindra att barn och kreatur ej skulle förirra sig in där. Sedan, år 1763 den 10 augusti, rensades hålet upp av några herrar från ”Kancelli Kollegiet” i Stockholm och grottan undersöktes. De funno åtskilliga rum men några stenbänkar såg de ej till och ej heller något järngaller, men det sades, att de nog inte vågade gå in nog långt.
Omkring 1890 besökte en person Klätthålet och om besöket skrev han i Hudiksvalls Allehanda bl.a.: På min begäran erhöll jag en vägvisare, varpå vi med ljus begav oss till platsen. Ungefär mitt emellan Norrhvena by och Sjulgård stannade vi, då min vägvisare pekade på en liten kulle invid vägen och sade att vi voro på platsen. Jag kunde emellertid ej upptäcka någon annan ingång än ett litet svart hål mellan ett par stenar, vilket dock min vägvisare påstod vara ingången. Sedan han sparkat undan snön, blev hålet så stort att vi kunde på magen, baklänges tränga oss ned. Sedan vi på detta sätt krupit 4 – 5 alnar nedåt, befunne vi oss i becksvart mörker och ljusen måste tändas, vilket var svårt då det sipprade fukt från taket och släckte ljusen. Till slut fick vi ljusen att brinna och vi kunde då skönja föremålen omkring oss och såg att vi befunno oss i ett slags kammare av ungefär tre fots höjd, vars tak pryddes av tjock rimfrost. Vid ena hörnet syntes ett svart hål och nu blev det att krypa djupare nedåt och vi kom till ett större rum. Detta rum var så stort att man kunde nästan stå rak därinne och omkring väggarna syntes flera kryphål. Vägvisaren påstod att det fanns ett ännu större rum längre in, men att ingången troligen rasat in. Taket bestod av stora klippblock som syntes färdiga att falla ned”. Folksagorna har berättat att Klätthålet varit tillhåll för vissa hemlighetsfulla varelser och att trollbarnen kommit ut och lekt med barn från bygden. De hade även tiggt mat, men inte vågat ta emot maten med fingrarna utan använt träpinnar.
Det fanns en bondhustru i Sjulgård som brukade tjänstgöra som barnmorska. En gång fick hon bud att infinna sig i grottan för att hjälpa till då ett trollbarn skulle födas. Då allt var färdigt och hon skulle gå hem, fick hon som ersättning välja mellan ett silverfat och ett fat av trä. Hon valde träfatet, då innevånarna i grottan såg fattiga ut.
På morgonen dagen därpå, sedan hon stökat i ladugården, gick hon in i kammaren för att beskåda fatet, stod där en silverskål.
Andra säges också ha besökt Klätthålet och då påträffat flera rum så höga att de kunnat gå upprätt där och kommit ut i de fria på ett annat ställe. I boken ”Fädernas missgärningar” berättas även om andra underjordiska gångar i Delsbo.
Både från Bjuråkers och Delsbo socknar har det tagits ut många krigare under äldre tiders krig, då de ansåg vara goda soldater. Bl.a. har det berättats om en soldat Leijon, som bodde i Ava by i Delsbo, han deltog i 30-åriga kriget och var borta i 21 år.
Då Leijon inkallades, väntade hans hustru barn. Det var en svår stund då de måste skiljas. I hemmet rådde fattigdom, det barn hustrun födde, blev en frisk och stark yngling. En julafton då han stod ute på vedbacken för att såga och hugga julveden, närmade sig en främling som frågade: ”Är du hemma här?” Ynglingen svarade ja utan att närmare se på främlingen. ”Är du ensam i gården?” var nästa fråga. ”Nej, jag bor med min mor här”, svarade ynglingen. Då undrade främlingen om han kunde få bo hos dem över helgen, men ynglingen svarade, att de var så fattiga att de inte hade någon julmat.
Främlingen gick ändå in i stugan och kände igen sin hustru, som liksom han själv hade blivit gammal. Till henne upprepade han sin önskan att få bo över helgen hos dem. Även hon svarade att de var så fattiga och talade om att hon varit gift, men att hennes man blev utkallad i ett krig och att hon under svåra förhållanden försökt att skaffa mat och kläder åt en son som kom till världen sedan mannen måst resa bort i ett krig. Hon sade att hon förstod att hennes man blivit dödad i något krig.
Då kunde Leijon ej längre hålla tårarna tillbaka, och gick fram till sängen där en spik satt kvar, som han brukade hänga mössan på innan han blev inkallad. Han sade: ”Jag sätter då åtminstone upp mössan på den gamla spiken, som jag ser sitter kvar”. Då utropade hans hustru: ”Det är väl aldrig Leijon?”
Även om det saknades julmat i huset, blev det ändå julglädje. Leijon hade under tiden i Tyskland sparat ihop en slant av soldatlegan och kunde nu köpa en gård i byn Långede, och den gården kallades länge för ”Leijons”.
En annan soldat från södra Sandnäs i Delsbo, lyckades även spara ihop en slant under 30-åriga kriget och kunde efter hemkomsten köpa ett hemman i Sandnäs by. Den gården har gått under namnet ”Qvickens”, efter soldaten som hette Qvick.
Gustav Vasa ämnade genomföra vissa reformationer inom landet som kom att beröra katolicismen. Därför reste ärkebiskop Johannes Magni omkring i landet för att motverka kungen. År 1956 kom han till Delsbo och hade en svit på cirka 200 personer. För biskopens räkning uppfördes ett särskilt stall intill prästgården för följets hästar. Det var 16 alnar långt och 15 alnar brett. Detta stall brann ner år 1840.
Ett tiotal år tidigare besökte ärkebiskop Jacob Ulfsson bygden och då särskilt Forsa socken och utgav där ”aftalsbrev” för de som helgade S:t Urbans beläte i Högs kyrka. S:t Urban var Högs kyrkas skyddshelgon eller skyddspatron, som senare förvarades i Enångers gamla kyrka.
Då det kommit till Gustav Vasas öron att vissa socknar uppe i bygderna låg i katolikernas händer, beslöt han att själv undersöka hur det låg till. Med sig hade han en här på cirka 130 soldater. På vägen norrut stannade han i Stora Tuna i Dalarna för att tukta de upproriska dalkarlarna, och det torde ha flutit blod innan de gav med sig.
Den 12 mars år 1528 inträffade Gustav Vasa i Delsbo. Kungen hade kallat ombud från Medelpad och Ångermanland till detta möte i Delsbo. Sedan menigheten samlats vid prästgården, lät konungen sina knektar omringa hela området och höll sitt tal från den, för detta tillfälle, tillbyggda förstugukvisten. Där begärde kungen att menigheten skulle avsäga sig katolikernas falska gudstjänster och vidskeplighet och att menigheten skulle försäkra honom om trohet, i annat fall skulle han låta hugga upp en vak där sjön Dellen var som djupast och ”utan ringaste krus låta dränka dem allesammans”.
Ryktet om vad som förekommit i Stora Tuna, gjorde menigheten betänksam och för att förhindra kungens hotelser, föll de på sina knän och bad om nåd och förskoning, vilket konungen beviljade, och några som redan fängslats blevo frigivna.
När jag fyllde tre år var det många som blev glada. Inte för att jag uppnått treårsåldern, utan för att då hamnade Per Mathias Johansson på ”Vita Duvan”, som fängelset kallades på den tiden. En hel socken, som var Delsbo, kunde andas ut efter år av nervspänning.
Både Per Mathias och jag var född i Bjuråkers socken, fast inte vid samma järnbruk. Det har berättats att hans mor arbetade som malmslagerska vid ett järnbruk längre upp i socknen. Hon hade nog sett rätt fager ut och inte var rädd för att visa sina behag, ty karlarna hängde ständigt i kjolarna på henne. Som minne från den tiden fick hon fem barn med olika fäder. Per Mathias hade nr 4. Det har berättats att någon brukstjänsteman skulle vara far till Per Mathias, och det kan man tro, ty barnet visade sig ha ett gott huvud.
Många har skrivit om ”Kniven” som han senare i livet fick heta. Man vet ej om allt är sant, som romantiska författare gjort slantar på, men mycket är ju verklighet. Så mycket är känt att Per Mathias kom som barn till Delsbo, där han blev ”Lilldräng” i en bondgård, där han hade det bra. Så skulle sonen i huset gifta sig, och som vanligt var då, flyttade sonhustrun hem till svärföräldrarna. Innan hon flyttade dit, begärde hon att ”horungen” måste ur huset, och då måste Per Mathias offras. Det har sagts att han då knöt sina små händer i byxfickorna och ruvade på hämnd. En tid senare brann bondgården ner. Hur elden uppkommit blev aldrig klart.
Per Mathias växte upp och blev en både stark och snygg yngling. Han blev faktor vid ett mindre sågverk på orten och när Delsbo socken behövde en fjärdingsman, föll lotten på Per Mathias. Hävderna säger, att bättre fjärdingsman hade Delsbo socken aldrig haft.
Troligen var han alltför nitisk och fick en del personer emot sig som utnyttjade hans inneboende dåliga karaktär, som nog både han och andra inte kände till. När äntligen Per Mathias blev häktad för sina svåra brott, som inte här ska beröras, och satt på fängelset i Härnösand, skrev han att han endast kände till 10 st. laglydiga bönder och andra i Delsbo.
Prosten Lars Landgren i Delsbo utarbetade en släkttavla över ”Knivens” förfäder, och det var mest grova lagbrytare, så arvsynden släppte inte sitt grepp så snart. Efter att han förövat en del brott, blev han anlitad att utföra grövre brott under hot om att han skulle bli anmäld för myndigheterna om han inte uppfyllde deras uppdrag. En handlare hade köpt ett hemman av ett äldre par, och som vanligt då bestämdes att de skulle ha ”Födoråd” i hemmanet till döddagar, såsom bostad, vedbrand och sådant. Handlaren ansåg det vara en onödig utgift och talade vid Per Mathias att en kväll ta ”bort” dem. Han fick låna handlarens bössa och gick bort till stugan för att genom fönstret skjuta de gamla. När Per Mathias såg de två sitta där innanför fönstret i skymningen, förmådde han inte att döda dem. Han gick tillbaka till handlaren och bad att få slippa detta uppdrag. Det har skrivits, att handlaren väckte sin hustru, som i bara särken fick gå ned i det kala köket för att koka kaffe, och efter ett lämpligt antal kaskar och en del hotelser, gick Per Mathias och utförde sitt uppdrag.
På länsfängelset i Härnösand erkände han sina brott inför fängelsedirektören och fängelseprästen.
Per Mathias Johansson dömdes att mista livet, men blev benådad till livstids fängelse. På Långholmen blev han religiös och skötte sig så bra att han efter vissa år blev frigiven.
I vår vedbod stod en tillsågad stock, och när jag blev äldre och kom i skolåldern, talade far om, att den tid ”Kniven” härjade i Delsbo, användes den stocken som ett stöd mot ytterdörren, då där fanns ett dåligt lås.
Efter några år tog far ut stocken och placerade den åter i förstugan. Då uppträdde den största förbrytare som förekommit på långa håll. Det var den kände förbrytaren Åkerberg i Delsbo, som dock bytte boningsort med åren. Han var dock ej ensam om sina bravader. Han hade ”Spännar-Lars och ”Pila-Brita” vid sin sida en tid. Här är inte platsen att beskriva de olika brottsdåden, då de äro många. Tidvis gick han i kvinnokläder och ingen visste var han nästa gång skulle slå till. Ett bevis på sin verksamhet var, när han en gång skulle förpassas till fängelset i Gävle. Åkerberg lyckades då skruva loss en ventillucka i fångkupén. Med den slog han fångvaktare Lagerqvist i huvudet med, varefter han lyckades ta sig ur kupén och hoppa av tåget mellan Kilafors och Holmsveden. Han skulle den gången till Gävle för att avtjäna för att avtjäna ett fängelsestraff för stöld. Först nära två år senare, råkade han av en händelse bli fast. Han hade kommit in på apoteket i Järvsö. Dit kom av en händelse även länsman Kjellbom och han kände igen Åkerberg. Efter en rätt äventyrlig batalj blev han övermannad och häktad.
Ett värre rövarnäste än Pila-gården i Offerberg i Ovanåker, där trion slagit sig ned, finns ej, skrev pressen. Varje lördagskväll var där bal. Det var ligans såväl manliga som kvinnliga medlemmar där för att fira orgier och överlägga om allehanda dåd. Sinnena livades upp med brännvin, konjak och öl som fanns i Pila-Britas ”restauration”. Åkerberg förde Pila-Brita i första valsen. Men en kväll beslöt två manliga medlemmar i ligan, att få med Åkerberg i båt på sjön och dränka honom. Han var en buse även mot sina ligamedlemmar. Åkerberg litade aldrig på sina kamrater och föredrog att stanna på landbacken.
Åkerberg klarade sig även ur länsman Kjellboms klor och var spårlöst borta en tid. I Borgsjö socken i Medelpad kom det in en person i en diversehandel för att proviantera. Han bar då mustascher. En tid senare kom han åter till affären och då var han rakad. Folk började undra vem denne person var, som såg så skygg ut. Länsman Lövenstein underrättades och i sällskap med fjärdingsman Larsson, Stämningsman Kjellin och extra länsman Bergman företog de en färd till en backstusittares stuga, där det brukade vistas ”löst” folk. De var klädda som jägare och hade bössor för att inbilla vederbörande att de var ute på jakt.
Efter hållet ”krigsråd” beslöts att Larsson och Bergman skulle gå in i stugan och be att få köpa kaffe. Vid spisen satt ett sällskap kortspelare och bland dom satt Åkerberg. Då kastade sig de båda ”besökarna” över Åkerberg. Med hjälp av de som stod utanför, band de Åkerberg till både händer och fötter. Lyckligtvis hade Åkerberg lagt av sig sin rock, i vilken han förvarade två revolvrar och en skarpslipad kniv. Vid visitationen befanns han inneha 1.269 kronor i kontanter samt två blodiga näsdukar och ett 40-tal nycklar. Vid senare förhör inför länsman Löwenstein nekade han blankt till att han var den efterspanade Åkerberg. Han sade sig heta Johansson och vara från Härnösand.
Efter ytterligare förhör erkände han vem han var, men förnekade till alla de brott som han anklagades för. Han fördes till Ljusdal för att där inställa sig inför häradsrätten. Det berättades en rörande episod från detta tillfälle. Hans hustru och barn bodde då i Ljusdal. Hans 12-åriga dotter hade hämtats till tingshuset för att försöka få fadern mjuk, men Åkerberg såg inte ens åt hennes håll. Då yttrade landsfiskal Köhler: ”Om nu Åkerberg är oskyldig och kände sig värdig, skulle han nog vilja sluta sin lilla flicka i sina armar”. Från Åkerberg hördes intet, men han syntes rörd. Då gick flickan fram till honom och sade: ”Har du gjort detta pappa, så erkänn”. Åkerberg svarade inte ett ord. Flickan kröp då upp i hans knä och sade: ”Inte var väl du ensam i Arbrå, pappa?” Men något erkännande gjorde han ej.
Några dagar senare åkte även Spännar-Lars fast och han erkände de förbrytelser som han och Åkerberg deltagit i. Senare förnekade han allt, Pila-Brita förhördes även och hon erkände allt hon varit med om. Hon sade sig ha erkänt allt hon visste och hade även deltagit i att maskera Åkerberg och Spännar-Lars.
Det blev rätt dramatiskt då sällskapet träffades inför tinget i Ljusdal. Pila-Brita hade trott att Åkerberg, för vilken hon var rädd, lyckats rymma till Amerika och hade känt sig säker. När Pila-Brita hörde rasslet av de kedjor när Åkerberg kom in i rättssalen, sade hon: ”Nu kommer björnen”. Pila-Brita började gråta av glädje då hon såg Åkerberg infångad. Hon sade till honom: ”Jaså, du är här din stygging! Men nu är det bäst att du bekänner din usling, för det finns en vagnslast med bevis mot dig. Jag går fram och lägger fingrarna på boka å talar om alltsammans som du gjort din usling! Vem var det som rodde över ån till mordbranden i Nor? Kommer du ihåg när du gjorde upp om att mörda gubbben i Delsbo?” Åkerberg satt bara och skar tänder.
Rannsakningen med ligan drog ut på tiden. Först vid den sjunde rannsakningen kunde åklagaren framlägga sina ansvarsyrkande. Dessa gick ut på att Åkerberg natten mellan den 26-27 september 1901 anlagt eld i hemmansägare Jon Jonssons gård i Norrgård. Vidare för tillgrepp samma natt hos hemmansägare Olof Larsson i Myra, för ett liknande inbrott hos smeden Olof Svensson i Vallstaheden samt slutligen för mordet på torparen Lars Persson i Kurland och hans hustru Ingrid Jonsdotter jämte stöld och mordbrand i makarnas gård.
På Spännar-Lars yrkades ansvar för delaktighet i samtliga Åkerbergs brott samt därtill för olaga brännvinsförsäljning. Spännar-Lars blev dömd, även för mened till 4 års straffarbete, men han fick sitt straff nedsatt till tre år av hovrätten. Hovrätten dömde Åkerberg att mista livet, men Kungl. M:t befriade honom från dödsstraffet och dömde honom till livstids straffarbete.
Den tid han sedan satt i fängelset i Hudiksvall, blev han allt dystrare och fångvaktarna var nog rädda för honom. Han tyckte sig se personer komma genom väggar och golv och han hörde röster. Fängelsepredikanten har sagt: ”Han står där som en olöst gåta. Hans inre är en fullständigt tillsluten värld, sammanhållen av hans brottsliga viljas överlägsna styrka. Han står där tyst i cellens dysterhet dag efter dag. Det står dock klart för mig att inga känslosamma utgjutelser inverka på honom utan om något besvärar honom. En gång visade sig till min förvåning överraskad. Han är ju ständigt van vid att stå långt fram i cellen då den samtalande står vid dörren. Men då han en gång skulle få låna en bok av mig, ställde jag mig bredvid honom och öppnade boken samt frågade om han möjligen läst den förut. Innan han svarade gav han mig en sidoblick, full av förvåning, som om han velat säga: ”Vågar någon gå så nära inpå mig”. Han såg emellertid belåten ut, tog boken och tackade”.
Under en cykelfärd tog jag en rast vid Delsbo kyrka. Jag gick bort till minnesstatyn efter prosten Lars Landgren, där intill klockstapeln, som inte alltid har stått där. Omkring 1908 flyttades stapeln från sin förutvarande plats innanför kyrk staketet, till sin nuvarande plats. Det var byggmästare Olle Wiberg i Hudiksvall, som på rullar flyttade klockstapeln.
Jag beundrar bysten av Lars Landgren. Jag tycker att man ser hans själsegenskaper bakom de starkt utpräglade anletsdragen och fjärrskådande blick. Han hade även starka muskler i sina armar, något som kunde behövas under hans tid i Delsbo. Han skulle ha gått långt som kraftatlet eller brottare, men då hade han nog inte fått någon staty efter sig.
Landgren hade en kraftig stämma som gick genom skinn och kött, ända in i hjärtat och benmärgen. Han använde inte alla gånger så vackra ord, men folket förstod honom, särskilt de som kände sig träffade, och det var många den tiden i Delsbo, som drog ned socknens anseende över hela landet. Men det sades, att dellborna fick den präst de behövde.
Även om det fanns många som ogillade honom som sin egen tandvärk, så respekterade de honom för hans oräddhet och starka armar. Det har berättats att han skulle närvara vid ett bröllop i en utby med ett stadgat dåligt rykte. Det hade kommit till hans öron, att där skulle han ”märkas”. Det betydde att han skulle få smaka på täljkniven eller få en kula i kroppen. Landgren satt kvar till sent på kvällen och då han skulle resa hem inpå småtimmarna, frågade han om det inte skulle bli något extra trevligt innan han reste. Vederbörande förstod vad han menade, men då de såg hans stora händer på bordet, gick luften ur dem.
Vid Lars Landgrens tillträde som präst i socknen var det sedliga och moraliska tillståndet långt ifrån gott. Särskilt gällde det en viss del av socknen. En gång hade några kommit överens om att skjuta Landgren, sedan han gjort en razzia i ett hembrännarnäste, men skottet gick av för tidigt och missade sitt mål.
Någon tid senare blev prosten kallad att viga ett par i en by som var bekant för olaga brännvinstillverkning i stor skala. Det var meningen att komministern i socknen skulle resa dit för att viga brudparet, men i sista stund drog han sig för denna resa. Då sade Landgren: ”Ja, då reser jag väl dit själv”. Och så blev det.
Under bröllopsmåltiden var det någon som ville ställa in sig hos prästen och sade: ”Vad tänkte dom på som tänkte skjuta pastorn?” Då svarade Landgren: ”Du kan fråga dem själv, de sitter där”, och så pekade han med fingret mot de skyldiga, som nog hade önskat kunna sjunka genom golvet.
Detta personliga mod och oräddhet visade ett tydligt språk och när han reste sig för avfärd hem, blottades allas huvuden och inte det minsta okvädningsord yttrades av någon.
Lars Landgren föddes i Östra Våla, Västmanlands län, den 14 maj 1810. Hans föräldrar, som var bondfolk, flyttade till Tierp då Lars var barn. I hemmet växte Lars upp under en sträng faders tillsyn och en öm moders ledning. Från fadern synes Lars ha ärvt ”yttersidan” av sin personlighet. Modern var rikt begåvad och hade ett vekt sinnelag, och från henne hade han tydligen ärvt innersidan av sin personlighet.
En synnerligen lust för läsning utmärkte honom redan som barn och han fick faderns tillstånd att studera. Då han kom hem som student, ville fadern att Lars snarast möjligt skulle bli präst. Men sonen ville ta ”graden”. Då hotade fadern med att dra in studiebidraget.
Då Lars reste hemifrån den gången sade han: ”Nu kommer jag inte hem förrän jag är magister”, och han höll ord. Under ferierna bodde han hos släktingar. Vid akademin uppehöll han sig endast en kort tid. Hans tid delades mellan tjänster på landsbygden och vikarie vid läroverk. Det var en strävsam men lärorik tid. Bl.a. var han lärarvikarie vid Hudiksvalls läroverk, där han blev rektor 1839.
År 1833, vid 23 års ålder, nådde han målet och erhöll lagerkransen. En tid var han apologist vid Uppsala katedralskola. Under tiden idkade han teologiska studier och avlade teol. Kand. examen. Han prästvigdes 1841 och sökte samma dag Delsbo pastorat. Han tillträdde tjänsten 1844 och redan året efter blev han kontraktsprost i Norra Hälsinglands kontrakt.
Det är egentligen här som hans livsgärning börjar och under sina 32 verksamhetsår som kyrkoherde i Delsbo, utförde han ett jättearbete. Redan andra året sedan han tillträdde pastoratet fick han den tunga plikten att föra en mörderska till stupstocken. Denna händelse grep mäktigt hans sinne och inverkade nog på hans sinnelag.
För skolväsendet ivrade Landgren mycket, väl inseende att endast en förbättrad folkupplysning kunde omdana det vilda, halvt barbariska i folknaturen. Till en början rönte han i detta fall motstånd av befolkningen. Han yrkade på att en skola skulle byggas i Högtomt by, men sockenstämman gjorde invändningar. Då avslutade han stämman med att säga: ”Skolhus ska det bli även om jag ska betala det själv”. Och då han dagen efter stod och mätte ut skoltomten sade han: ”På denna klippa skall jag bygga min församling och helvetets portar skola icke varda henne övermäktig”. Då skolhuset var färdigt och skulle invigas, syntes eldsflammor stiga upp över skogskanten nere vid ”Venabyarna”. Det troddes vara mordbrand. Då sade han: ”Ja, jag bygger väl ett skolhus även där”, och han höll ord.
I besittning av en fullständig oberoende ekonomisk ställning, utövade Landgren en ganska stor välgörenhet. Hans yttre var strävt och många gånger var han grov i ord och uttryck, men han hade ett för andras behov och nöd, ett känsligt sinne. Han ivrade för ett folkskolebibliotek för kontraktes präster. Under sin tid i Delsbo byggde han 13 skolhus. Innan Landgren kom till Delsbo, predikade han en söndag i sin hemsockens kyrka. Hans föräldrar besökte då kyrkan på uppmaning av en släktning. Där ute på kyrkvallen försonades han med sin far, eller möjligen, fadern med sin son.
Någon formernas man var icke Landgren. Ofta skrev han ut protokollen innan kommunalstämmorna hölls och han iakttog ej vanlig klagotid och protokolljustering, men det är att märka, att under hans tid i Delsbo, blev intet stämmobeslut överklagat.
På det litterära området var Landgren rätt flitig. År 1854 utgav han en skrift ”Om kyrkan”, år 1856 en skrift ”Om helgelsen”, år 1862 ”Om Gud”, år 1869 ”Om rättfärdigheten”, år 1871 skrev han en ”Översikt om de protestantiska missionärernas uppkomst och nuvarande tillstånd”. Dessutom utgav han en mängd ströskrifter i olika ämnen samt uppsatser i tidningar och tidskrifter. Varm vän av fornminnens bevarande, stiftade han Hälsinglands fornminnesförening samt samlade och ordnade, i synnerhet de kyrkliga fornsakerna, vilka förvarades i Enångers gamla kyrka.
Landgren bevistade ståndsriksdagarna 1856 – 1858 och 1862 – 1863 samt var ledamot av första kammaren under åren 1867 – 1868.
År 1876 blev Landgren utnämnd som biskop i Härnösands stift. Samma dag detta meddelande kom, höll han på med beräkningar över en ny kyrkas behövliga utrymme. Sent en lördagskväll spred sig ett rykte i socknen om att de skulle mista sin präst, vilket förorsakade sorg och förstämning. Den 14 maj 1876 höll han sin avskedspredikan, en predikan som ingen hört maken till. En församlingsbo sade: ”Det är väl Guds vilja att de skulle taga honom från prostgården, men si ur våra hjärtan tar ingen honom”.
Det har berättats många historier om Lars Landgren. En del är väl fabricerade vid ett skrivbord, liksom alla andra s.k. delsbohistorier. Själv saknade han inte förmåga och humor, om det behövdes ”slänga käft”, om så behövdes och humor har ju alltid varit ett bra avväpnande medel i besvärliga situationer.
Landgren var gift två gånger. Hans första hustru och två söner avled i lungsot. Dottern i detta äktenskap klarade sig och blev själv prästfru med åren. I andra giftet hade han inga barn.
Det har berättats, att under hans avskedspredikan i Delsbo kyrka ”var intet öga torrt”. Varken förr eller senare har någon sådan predikan förekommit i denna kyrka, och ändå har den socknen haft framstående präster. Då Landgren avled långfredagen 1888 i Härnösand, blev det sorg även i Delsbo. Hans sista ord lär ha varit: ”Herren upplyft mig och oss alla genom Din Heliga Ande till dig!”
Under sin tid i Delsbo utarbetade Landgren en släkttavla ända tillbaka till 1600-talet, över en folkgrupp, som den kände Per Mathias Johansson — kallad Kniven, tillhörde eller härstammade ifrån. Visst kunde en del i den släkten bli bra människor, men arvsynden var svår att komma bort ifrån och det blev nya brottslingar.
Med detta i tankarna gick jag bort från statyn och in i kyrkan, där jag var med om att år 1908 hålla en konsert där. I tystnaden tyckte jag mig höra en symfoni av röster, där Landgrens djupa basröst skar igenom, som då han höll begravningstalet efter avlidne soldaten Alm.
Soldaten (* 1) Alm var från Elve by i Delsbo. Han hade varit med på många äventyr och lidanden under sin soldattid. Föräldrarna var vanligt husmansfolk, vilka under strävsamt arbete och fattigdom försökte uppfostra sina barn till goda medborgare. Sonen Erik tog tjänst framme på socknen då han var 15 år. Han visade sig vara en hurtig och arbetsam yngling som förstod att göra sig omtyckt och avhållen.
Vid 1808 års krig gav han sig med som ”ungknekt”. Han och rätt många ur Hälsinge regemente blev tillfångatagna vid slaget i Oravis i Ryssland den 14 september samma år. De sändes till Petersburg där de under ryskt befäl fick slita omänskligt med vägarbeten. De behandlades sämre än djur och maten bestod av mjöl, som de fick blanda med vatten i sina egna huvudbonader. Erik Alm och de övriga fångarna som arbetade tillsammans, var på det klara med att de inte kom att överleva en sådan behandling och beslöt att försöka fly. De drog lott om vem som skulle avliva vakten, och lotten föll på Alm. En morgon smög sig Alm på ryssen bakifrån och röck av honom geväret, vars bajonett han stack i ryssens bröst, vilken avled omedelbart. De tre fångarna flydde bort mot ett kärr, under det att ryska kulor slog ned omkring dem. De fick åla sig fram på magen över myren innan de nådde urskogen. Det tog 7 dagar innan de uthungrade och trötta kom fram till en lada som de kröp in i och somnade. De väcktes av en kvinna som öppnade dörren. Hon förstod att det var svenska krigsfångar och hämtade bröd och sill som de fick spisa. De förstod då att de hamnat på finsk mark och fortsatte åt samma väderstreck och kom fram till en prästgård, där de blev vänligt mottagna. De blev där i tillfälle att laga sina trasiga kläder och de fick en riktig matsäck med sig på avfärden. De fick veta var de kunde uppsöka den svenska hären, för att ånyo ställa sig i ledet.
Under fälttåget 1812 – 1814 deltog även Alm, men vände sedan stegen mot hembygden. Då var hans hustru död och barnen gick på bygden och tiggde, han fann dem gående efter en väg i Bjuråker, där de gick i gårdarna och bettlade.
Alm avled den 11 mars 1856, och det var vid hans bår som prosten Lars Landgren höll sitt allvarsamma gravtal, som blev beryktat.
Efter en sista blick på monumentet, vars sockel är utförd av en ännu levande person, fortsatte jag mot hembygden.
Innan jag lämnade området vid Delsbo kyrka, såg jag upp mot slätten norr om kyrkan och påminde mig år 1908, då det där hölls den första Hälsingestämman i Delsbo och då jag var med i Hudiksvalls sångarförbund, och uppträdde där på slätten och sjön. Det beräknades att det var omkring 15.000 personer som besökte festen, som pågick under midsommardagen och annandagen. I Stadshotellets trädgård i Hudiksvall, spelade den sommaren en avdelning ur Hälsinge regementets musikkår, och tillsammans med den, hade vi i sångarförbundet inövat Verner von Heidenstams kända ”Medborgarsången”. Vi räknade med att det skulle bli ett slagnummer där ute i det fria, på grund av att den melodin hade en så mäktig stämma och kraft.
Jag hade då inte varit med i sångarförbundet så länge att jag kunde alla de sånger som skulle sjungas, dels ute på slätten och under en konsert i kyrkan, tillsammans med violinist Sven Kjellström, så jag fick gå hem till vår sångledare, tandläkare Dunky om kvällarna och öva. Tandläkare Dunky var en sträng sångledare, som kunde slå sönder sin taktpinne mot notstället, om det under övningarna inte gick som han önskade. Privat var han en vänlig människa.
Högtidstalet skulle hållas av disponenten och statsministern Arvid Lindman. När han fick veta att vi skulle sjunga Medborgarsången av Verner von Heidenstam, nekade Lindman att gå upp på talarstolen. Det blev ju en dramatisk situation, då vår sångledare nekade att stryka den sången ur programmet. Han framhöll att sångare och musiker inte tog hänsyn till texten, utan det var musikens melodi som var avgörande.
När situationen var på bristningsgränsen, bad styrelsen för Hälsingestämman på sina ”bara knän”, att han skulle stryka Medborgarsången, där det i en strof hette: ”Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar”. En annan vers lyder: ”Så sant vi äger ett fädernesland, vi ärvde det alla lika, med samma rätt och med samma band för både arma och rika; och därför vilja vi rösta fritt, som förr bland sköldar och bågar, men icke vägas i köpmäns mitt, likt penniepåsar på vågen”.
Vi såg att vår sångledare var arg när han strök ett brett streck över ”Medborgarsången” i programbladet, och han slog extra hårt i luften när han anförde de andra sångerna på programmet.
Många undrade över statsminister Lindmans känslighet i detta fall. Det politiska parti Lindman var ledare för, tillhörde även Verner von Heidenstam och sångledaren Dunky. Verner von Heidenstam var ju en rättrogen högerman, men hans konstnärliga begåvning gjorde, att han hade sina ljusa stunder. Det var ju bara omkring 1½ mil från festplatsen till Lindmans domäner i Bjuråker, som han var disponent för och där han hade sin villa, som såväl sommar som vinter var bemannad, ifall Lindeman ville fly några dagar för att vila upp sig. Det kunde hända att hans underlydande inspektorer och brukstjänstemän kunde närvara, och då kunde få den tron, att Lindeman börjat svikta om den rätta tron.
Det var nog inte styrelsen för stämmans tanke och tro, att Lindman skulle komma in på politik, men, ”av vad hjärtat är fullt, talar munnen”, heter det.
På kvällen höll sångarförbundet och violinist Sven Kjellström en konsert i kyrkan. Sångarförbundet alternerade med Kjellström att uppträda i kyrkan. Då vi stod i sakristian och såg på Kjellström när han spelade, fick man den känslan att han inte nådde golvet med fötterna när han satte fiolen upp i luften och man nästan kunde tro att han skulle sticka ett hål i kyrktaket med sin stråke. Hälsingesonen Sven Kjellström kunde spela fiol, som han lärde sig av gamla hälsingespelmän.
När jag nu stod vid kyrkan och tänkte på denna händelse 1908, kände jag ett behov av att gå in i den öppna kyrkan för att uppliva minnet och när jag satt där på en bänk i ensamheten, var det liksom att kyrkmurarna gav ifrån sig ett eko av prostens Lars Landgrens mäktiga stämma.
Bollnäs i maj 1969
Ossian Friberg
Stenkrossen
Se film på stenkross på YouTube.
Omkring 1902 inköptes en stenkross till Movikens järnbruk. Den skulle användas att krossa slaggsten med. Slaggstenen var en avfallsprodukt vid järnframställningen och räknades nästan som värdelös sedan nya hyttan byggdes. Den nya hyttan hade större separationsförmåga att avskilja järnet från slaggen. Slaggen från gamla hyttan var glashård och lämpade sig bra för husbyggen. Den förvittrade aldrig. Det synes på de byggnader och husgrunder som finns kvar. Slaggen från nya hyttan skulle krossas för vägfyllning, till vilket det var en utmärkt sak.
Den flytande, heta slaggen fick rinna ur masugnspipan direkt i formar där den fick svalna. Formarna innehöll två stenar och sidorna kunde öppnas så det gick lätt att ta ur slaggstenarna. Det förekom att slaggmassan rann över formkanten och stelnade då den nådde den kalla golvplåten. Det blev nästan ett konstverk och många tog hem sådana ”statyer” som de prydde hemmen med. En del sådana överflyttningar blev riktiga konstverk.
Stenkrossen kom med järnvägen till Delsbo station och därifrån skulle den fraktas efter landsvägen till bruket. Stenkrossen var försedd med hjul. Rättare Jonsson ansåg att ”Anderbo-Johannes” (Johannes Fältkrans) och undertecknad var lämpliga att hämta den tunga pjäsen och som dragare fick vi två köroxar. Johannes var rättarens högra hand i många arbeten. Och visst var det en person att lita på. Tyst, lugn och pålitlig. Han bodde i ”Anderbo” och måste ha mat med sig för hela dagen. Han hade matsäcksväskan hängande i ”Verkhuset” där det nu är en affär. Sedan han spisat lade han väskan under huvudet och vilade en stund innan vällingklockan åter ringde. Som dryck medfördes mjölk, men de som hade sådant arbete att de kunde värma kaffe, hade sådant med sig i en liten kruka.
Vid järnbruket förekom ofta att arbetarna utförde vissa ”spratt” för varandra. Det kunde inträffa att någon tog sockret ur en väska och tömde det i en annans kaffe. Då svor den sockerlösa över sin käring som glömt sända med socker. Den som fått sitt kaffe extra sötat svor över sin glömska käring som dels sötat kaffet och ändå sänt med socker. Båda var överens om, att deras käringar skulle få en extra duvning då de kom hem. En tid fick några bära hem en död råtta, som andra stoppat i deras fickor. En dag hittade en person råttan i sin rockficka. Han slängde den i en vrå där i masugnen, men någon såg det och i ett obevakat ögonblick fick han råttan i matkorgen. Då han kom hem berättade han under skratt, att ”honom lurade dom inte”. Då hustrun öppnade korgen fick hon se den döda råttan och då var det hennes tur att skratta åt sin man, som satt och skar tänderna. Nästa dag var det någon annan som fick bära hem råttan.
Men för att återgå till stenkrossen, så fick Johannes och jag en eftermiddag ge oss iväg till Delsbo. Jag var då omkring 15 – 16 år. Det gick inte så fort att komma till Delsbo med två oxar, som lärt sig att göra dagsverke. De tänkte sig noga för innan de tog ett nytt steg. Vi kom fram rätt sent på kvällen. Det fanns en gård i Ede stationssamhälle där bruksarbetarna fick ligga över vid körslor till Delsbo med järn och dylikt. Där fanns även stallrum där vi placerade oxarna. Efter att ha undersökt och smakat det som fanns i läderväskan, som det bara luktade kokt saltströmming ur, gav vi oxarna hö och kröp sedan i säng.
Det var ett roligt ekipage som dagen därpå drog genom Ede-gatan. Många dellbor drog på munnen och kom med vissa kommentarer, som de alltid varit en mästare att formulera. Dellborna har humor, som bekant.
Vi och fler med oss hade nog aldrig sett en stenkross, och det hade nog inte stallmästaren heller, ty han sände iväg oss utan baksele på oxarna. De hade därför inte möjligen att hålla igen vid utförsbackar. Vid den första nedförsbacken åkte dubbeloket fram på hornen på oxarna. Det var tur att utförsbacken var så kort. Sedan vi kört förbi kyrkan och kom in i skogen, högg vi en kraftig ”slana” som vi kunde fästa vid krossen så att den släpade mot hjulet. Den fick vi hänga oss på båda två för att kunna bromsa det tunga ”åbäket”.
Den gamla landsvägen gick över Duvnäsbäcken vid Duvnäs.
Då vi kom till Duvnäs i närheten av nuvarande ”Dellenborg”, brast en bro som gick över vägen. Då måste jag springa bort till gårdarna för att få hjälp. Vi fick då väga upp stenkrossen och baxa den över. Oxarna hade nog dragit upp krossen om vi haft en hötapp som de fått lukta på. Då brukade de dra så länge seldonen höll. Då vi körde järn till Strömbacka hade vi en påse med hö i. Vägen var smal så då vi mötte timmerkörare, kunde det inträffa att bakkälkarna högg fast i varandra. Om vi då lät oxen lukta på höet och gick baklänges från oxen, drog han t.o.m. timmerlasset baklänges. Oxarna kunde dra så länge skaklar och seltygen höll och hornen satt kvar. De drog med hornen och i någon mån med manken, som oket vilade på.
Gamla landsvägen gick brant uppför avholmsberget innan den planade ut och kom fram vid Hästnäs.
Klicka här på namnet Avholm, så syns hela den gamla vägsträckningen lite bättre
Resan med stenkrossen gick vidare, men då vi kom till Avholms backen höll det på att bli stopp. Den svåra backen finns ej längre då det blivit en ny väg. Oxarna drog så att tungan hängde ur munnen på dem. De höll på, som man då sade, att ”kurka”. De var nog även hungriga då de inte fått något i krävan sedan tidigt på morgonen. Men efter en vilostund kom vi upp till backkrönet. Sedan var det en lång medlut, så Johannes och jag fick hänga på bromsstocken, vilket även det var tröttsamt.
Först vid niotiden på kvällen var vi åter hemma, och då var både oxarna, Johannes och jag trötta och hungriga.
Dagen därpå blev det folkvandring för att se på underverket. Något nytt hade kommit till bruket.
Bollnäs 1961
Ossian Friberg
Tankar under en rast
Nya kyrkan invigdes 1893. Klockstapeln flyttades till sin nuvarande plats 1908.
Under en cykelfärd tog jag en rast vid Delsbo kyrka. Jag gick bort till minnesstatyn efter prosten Lars Landgren, där intill klockstapeln, som inte alltid har stått där. Omkring 1908 flyttades stapeln från sin förutvarande plats innanför kyrkstaketet, till sin nuvarande plats. Det var byggmästare Olle Wiberg i Hudiksvall, som på rullar flyttade klockstapeln.
Jag beundrar bysten av Lars Landgren. Jag tycker att man ser hans själsegenskaper bakom de starkt utpräglade anletsdragen och fjärrskådande blick. Han hade även starka muskler i sina armar, något som kunde behövas under hans tid i Delsbo. Han skulle ha gått långt som kraftatlet eller brottare, men då hade han nog inte fått någon staty efter sig.
Landgren hade en kraftig stämma som gick genom skinn och kött, ända in i hjärtat och benmärgen. Han använde inte alla gånger så vackra ord, men folket förstod honom, särskilt de som kände sig träffade, och det var många den tiden i Delsbo, som drog ned socknens anseende över hela landet. Men det sades, att dellborna fick den präst de behövde.
Även om det fanns många som ogillade honom som sin egen tandvärk, så respekterade de honom för hans oräddhet och starka armar. Det har berättats att han skulle närvara vid ett bröllop i en utby med ett stadgat dåligt rykte. Det hade kommit till hans öron, att där skulle han ”märkas”. Det betydde att han skulle få smaka på täljkniven eller få en kula i kroppen. Landgren satt kvar till sent på kvällen och då han skulle resa hem inpå småtimmarna, frågade han om det inte skulle bli något extra trevligt innan han reste. Vederbörande förstod vad han menade, men då de såg hans stora händer på bordet, gick luften ur dem.
Vid Lars Landgrens tillträde som präst i socknen var det sedliga och moraliska tillståndet långt ifrån gott. Särskilt gällde det en viss del av socknen. En gång hade några kommit överens om att skjuta Landgren, sedan han gjort en razzia i ett hembrännarnäste, men skottet gick av för tidigt och missade sitt mål.
Någon tid senare blev prosten kallad att viga ett par i en by som var bekant för olaga brännvinstillverkning i stor skala. Det var meningen att komministern i socknen skulle resa dit för att viga brudparet, men i sista stund drog han sig för denna resa. Då sade Landgren: ”Ja, då reser jag väl dit själv”. Och så blev det.
Under bröllopsmåltiden var det någon som ville ställa in sig hos prästen och sade: ”Vad tänkte dom på som tänkte skjuta pastorn?” Då svarade Landgren: ”Du kan fråga dem själv, de sitter där”, och så pekade han med fingret mot de skyldiga, som nog hade önskat kunna sjunka genom golvet.
Detta personliga mod och oräddhet visade ett tydligt språk och när han reste sig för avfärd hem, blottades allas huvuden och inte det minsta okvädningsord yttrades av någon.
Lars Landgren föddes i Östra Våla, Västmanlands län, den 14 maj 1810. Hans föräldrar, som var bondfolk, flyttade till Tierp då Lars var barn. I hemmet växte Lars upp under en sträng faders tillsyn och en öm moders ledning. Från fadern synes Lars ha ärvt ”yttersidan” av sin personlighet. Modern var rikt begåvad och hade ett vekt sinnelag, och från henne hade han tydligen ärvt innersidan av sin personlighet.
En synnerligen lust för läsning utmärkte honom redan som barn och han fick faderns tillstånd att studera. Då han kom hem som student, ville fadern att Lars snarast möjligt skulle bli präst. Men sonen ville ta ”graden”. Då hotade fadern med att dra in studiebidraget.
Då Lars reste hemifrån den gången sade han: ”Nu kommer jag inte hem förrän jag är magister”, och han höll ord. Under ferierna bodde han hos släktingar. Vid akademin uppehöll han sig endast en kort tid. Hans tid delades mellan tjänster på landsbygden och vikarie vid läroverk. Det var en strävsam men lärorik tid. Bl.a. var han lärarvikarie vid Hudiksvalls läroverk, där han blev rektor 1839.
År 1833, vid 23 års ålder, nådde han målet och erhöll lagerkransen. En tid var han apologist vid Uppsala katedralskola. Under tiden idkade han teologiska studier och avlade teol. Kand. examen. Han prästvigdes 1841 och sökte samma dag Delsbo pastorat. Han tillträdde tjänsten 1844 och redan året efter blev han kontraktsprost i Norra Hälsinglands kontrakt.
Det är egentligen här som hans livsgärning börjar och under sina 32 verksamhetsår som kyrkoherde i Delsbo, utförde han ett jättearbete. Redan andra året sedan han tillträdde pastoratet fick han den tunga plikten att föra en mörderska till stupstocken. Denna händelse grep mäktigt hans sinne och inverkade nog på hans sinnelag.
För skolväsendet ivrade Landgren mycket, väl inseende att endast en förbättrad folkupplysning kunde omdana det vilda, halvt barbariska i folknaturen. Till en början rönte han i detta fall motstånd av befolkningen. Han yrkade på att en skola skulle byggas i Högtomt by, men sockenstämman gjorde invändningar. Då avslutade han stämman med att säga: ”Skolhus ska det bli även om jag ska betala det själv”. Och då han dagen efter stod och mätte ut skoltomten sade han: ”På denna klippa skall jag bygga min församling och helvetets portar skola icke varda henne övermäktig”. Då skolhuset var färdigt och skulle invigas, syntes eldsflammor stiga upp över skogskanten nere vid ”Venabyarna”. Det troddes vara mordbrand. Då sade han: ”Ja, jag bygger väl ett skolhus även där”, och han höll ord.
I besittning av en fullständig oberoende ekonomisk ställning, utövade Landgren en ganska stor välgörenhet. Hans yttre var strävt och många gånger var han grov i ord och uttryck, men han hade ett för andras behov och nöd, ett känsligt sinne. Han ivrade för ett folkskolebibliotek för kontraktets präster. Under sin tid i Delsbo byggde han 13 skolhus. Innan Landgren kom till Delsbo, predikade han en söndag i sin hemsockens kyrka. Hans föräldrar besökte då kyrkan på uppmaning av en släkting. Där ute på kyrkvallen försonades han med sin far, eller möjligen, fadern med sin son.
Någon formernas man var icke Landgren. Ofta skrev han ut protokollen innan kommunalstämmorna hölls och han iakttog ej vanlig klagotid och protokolljustering, men det är att märka, att under hans tid i Delsbo, blev intet stämmobeslut överklagat.
På det litterära området var Landgren rätt flitig. År 1854 utgav han en skrift ”Om kyrkan”, år 1856 en skrift ”Om helgelsen”, år 1862 ”Om Gud”, år 1869 ”Om rättfärdigheten”, år 1871 skrev han en ”Översikt om de protestantiska missionärernas uppkomst och nuvarande tillstånd”. Dessutom utgav han en mängd ströskrifter i olika ämnen samt uppsatser i tidningar och tidskrifter. Varm vän av fornminnens bevarande, stiftade han Hälsinglands fornminnesförening samt samlade och ordnade, i synnerhet de kyrkliga fornsakerna, vilka förvarades i Enångers gamla kyrka.
Landgren bevistade ståndsriksdagarna 1856 – 1858 och 1862 – 1863 samt var ledamot av första kammaren under åren 1867 – 1868.
År 1876 blev Landgren utnämnd som biskop i Härnösands stift. Samma dag detta meddelande kom, höll han på med beräkningar över en ny kyrkas behövliga utrymme. Sent en lördagskväll spred sig ett rykte i socknen om att de skulle mista sin präst, vilket förorsakade sorg och förstämning. Den 14 maj 1876 höll han sin avskedspredikan, en predikan som ingen hört maken till. En församlingsbo sade: ”Det är väl Guds vilja att de skulle taga honom från prostgården, men si ur våra hjärtan tar ingen honom”.
Det har berättats många historier om Lars Landgren. En del är väl fabricerade vid ett skrivbord, liksom alla andra s.k. delsbohistorier. Själv saknade han inte förmåga och humor, om det behövdes ”slänga käft”, om så behövdes och humor har ju alltid varit ett bra avväpnande medel i besvärliga situationer.
Landgren var gift två gånger. Hans första hustru och två söner avled i lungsot. Dottern i detta äktenskap klarade sig och blev själv prästfru med åren. I andra giftet hade han inga barn.
Det har berättats, att under hans avskedspredikan i Delsbo kyrka ”var intet öga torrt”. Varken förr eller senare har någon sådan predikan förekommit i denna kyrka, och ändå har den socknen haft framstående präster. Då Landgren avled långfredagen 1888 i Härnösand, blev det sorg även i Delsbo. Hans sista ord lär ha varit: ”Herren upplyft mig och oss alla genom Din Heliga Ande till dig!”
Under sin tid i Delsbo utarbetade Landgren en släkttavla ända tillbaka till 1600-talet, över en folkgrupp, som den kände Per Mathias Johansson — kallad Kniven, tillhörde eller härstammade ifrån. Visst kunde en del i den släkten bli bra människor, men arvsynden var svår att komma bort ifrån och det blev nya brottslingar.
Med detta i tankarna gick jag bort från statyn och in i kyrkan, där jag var med om att år 1908 hålla en konsert där. I tystnaden tyckte jag mig höra en symfoni av röster, där Landgrens djupa basröst skar igenom, som då han höll begravningstalet efter avlidne soldaten Alm.
Soldaten Alm var från Elve by i Delsbo. Han hade varit med på många äventyr och lidanden under sinn soldattid. Föräldrarna var vanligt husmansfolk, vilka under strävsamt arbete och fattigdom försökte uppfostra sina barn till goda medborgare. Sonen Erik tog tjänst framme på socknen då han var 15 år. Han visade sig vara en hurtig och arbetsam yngling som förstod att göra sig omtyckt och avhållen.
Vid 1808 års krig gav han sig med som ”ungknekt”. Han och rätt många ur Hälsinge regemente blev tillfångatagna vid slaget i Oravis i Ryssland den 14 september samma år. De sändes till Petersburg där de under ryskt befäl fick slita omänskligt med vägarbeten. De behandlades sämre än djur och maten bestod av mjöl, som de fick blanda med vatten i sina egna huvudbonader. *1.Erik Alm och de övriga fångarna som arbetade tillsammans, var på det klara med att de inte kom att överleva en sådan behandling och beslöt att försöka fly. De drog lott om vem som skulle avliva vakten, och lotten föll på Alm. En morgon smög sig Alm på ryssen bakifrån och röck av honom geväret, vars bajonett han stack i ryssens bröst, vilken avled omedelbart. De tre fångarna flydde bort mot ett kärr, under det att ryska kulor slog ned omkring dem. De fick åla sig fram på magen över myren innan de nådde urskogen. Det tog 7 dagar innan de uthungrade och trötta kom fram till en lada som de kröp in i och somnade. De väcktes av en kvinna som öppnade dörren. Hon förstod att det var svenska krigsfångar och hämtade bröd och sill som de fick spisa. De förstod då att de hamnat på finsk mark och fortsatte åt samma väderstreck och kom fram till en prästgård, där de blev vänligt mottagna. De blev där i tillfälle att laga sina trasiga kläder och de fick en riktig matsäck med sig på avfärden. De fick veta var de kunde uppsöka den svenska hären, för att ånyo ställa sig i ledet.
Under fälttåget 1812 – 1814 deltog även Alm, men vände sedan stegen mot hembygden. Då var hans hustru död och barnen gick på bygden och tiggde, han fann dem gående efter en väg i Bjuråker, där de gick i gårdarna och bettlade.
Alm avled den 11 mars 1856, och det var vid hans bår som prosten Lars Landgren höll sitt allvarsamma gravtal, som blev beryktat.
Efter en sista blick på monumentet, vars sockel är utförd av en ännu levande person, fortsatte jag mot hembygden.
Och så några ord om den som tillverkade sockeln till statyn.
Då min mor som ogift var i tjänst hos handlare Palm i Västansjö, hade hon fått en tenndosa av någon. På den tiden det användes svavelstickor, förvarades dessa i denna tenndosa som stod på spiskåpans hylla i mitt hem. Efter mina föräldrars död, tillföll dosan mig. Jag har tänkt, att om jag kunde träffa någon som kunde vara släkt med den ”E. O. Burgman, Västansjö” vars namn var inristat med en syl på lockets innersida, så skulle jag låta vederbörande få tillbaka tenndosan.
Så en dag fick jag se att en stenhuggare Erik Burgman omnämndes i en tidning. Han skulle fylla 70 år och bodde i Spångmyra i Bjuråker.
Jag skrev till honom om denna tenndosa och om namnet i den och fick svar, att denne E. O. Burgman, var far till stenhuggare Erik Burgman. Jag sände då tenndosan till honom. Jag fick omgående ett brev där han tackade varmt för dosan och han skrev, att han kände igen sin fars stil, på lockets innersida. Han skrev vidare, att hans far var svåger med handlare Palm, och att det var naturligt att han hade besökt sin svåger, och att det vid ett sådant besök kom sig, att han gav min mor denna dosa.
Jag fick även då veta, att sonen Erik Burgman tillverkat den sockel som bysten av prosten Landgren står på och att han utfört andra fina arbeten, och våren 1966 fick han en utmärkelse i form av något diplom för sina arbeten, möjligen var det av Hembygdsföreningen.
Vid ett besök i Bollnäs, kom Erik Burgman hem till oss och hälsade på. Det var en trevlig person.
Ja, så kan det gå
Ossian Friberg
Anm.
Registerbeteckning »28 J» berör en släktgren från Forsa, Gävleborgs län, som inflyttat till Delsbo omkring år 1820.
Delsbo släktbok: 28 J 1
(X8) ( *1) Erik Alm, * 18/10 1784. Infl. fr. Forsa. Änkl. o. omg. 181. . Sold. nr 15 vid Delsbo komp., Häls. reg. Sen. timmerman. Bos. i Mora, Delsbo. † 11/3 1856.
(XII) Anna Regina Rehnberg, * 8/7 1784 i Gävle, † 19/3 1816 (håll o. stygn).
44K3 Sigrid Carlsdotter, * 14/5 1789, d. t. bonden C. Pehrsson i Ö. Tolbo 3, Delsbo. † 11/5 1866 (spetälska).
Brita * 3/9 1810 2
Jonas * 14/9 1812 3
Eric * 14/1 1816 4
Carl * 11/5 1819. Snick. Bos. i Mora, Delsbo. † 10/12 1855 (ihjälfrusen)
Anna * 16/11 1821 10P17
Sigrid * 3/8 1825 (X4)10A2 (13)
Pehr 25/2 1828. Dräng i Näsbyn s 7. Delsbo. † 23/5 1856 (bråddöd)
—2—
1 Brita Eriksdotter-Alm, * 3/9 1810, d. t. sold. E. Alm i Mora,
Delsbo. 31N7
Anna * 2/8 1834 16S7
Jonas * 29/9 1839, † 3/5 1843
Margta * 19/6 1842, † 16/10 1842
—3—
1 Jonas Eriksson, * 14/9 1812, s. t. sold. E. Alm i Mora, Delsbo. G. 31/5 1841. Änkl. o. omg. 29/5 1860. Husman i Eckelsbo, Delsbo. † 13/8 1876.
54J2 Kjerstin Pehrsdotter, * 11/7 1818, d. t. sold. P. Lek i Stömne, Delsbo. † 1858.
14M14 Brita Jonsdotter, * 7/2 1823, d. t. bonden J. Olofsson i Långede 1, Delsbo. † 25/10 1900.
Anna * 9/5 1842. Tjän:a i V. Tolbo. Delsbo. † 12/6 1862
Kerstin * 22/12 1843, † 29/4 1845
Kerstin * 18/1 1846, † 24/5 1884
Erik * 23/3 1850
Pehr * 24/7 1855 5
Jonas * 21/3 1859 6
Margta * 24/4 1863 29N21
—4—
1 Eric Ersson, * 14/1 1816, s. t. sold. E. Alm i Mora, Delsbo. G. 21/4 1844. Husman i Mora. † 20/4 1850.
11R6 Kerstin Johansdotter, * 14/2 1825, d. t. bonden J. Pehrsson i Mora 4. † 30/9 1882.
Anna * 25/5 1844 7
Johannes * 7/10 1845, † 9/12 1845
Kerstin * 19/7 1847 8
Johan * 27/5 1851 9
—5—
3 Pehr Jonsson-Alm, * 24/7 1855, s. t. husman J. Eriksson i Eckelsbo. G. 18/5 1879. Arb. Bos. i Håknorrbo, Delsbo. † 6/6 1919.
35L3 Greta Stark, * 13/5 1848, d. t. sold. A. Stark i Håknorrbo, Delsbo.
Anders * 16/1 1867. Utfl. t. Ilsbo 1885
Brita * 8/8 1878 54S3
Jonas * 31/10 1879 (X33)9Å72
Gossebarn * 31/8 1881, † 31/8 1881
Pehr Erik * 4/9 1882. Utfl. t. Ljusdal 1901
Johan * 27/2 1885. Emigr. t. USA 1903
Olof * 18/3 1887 10
Fredrik * 14/3 1889. Utfl. t. Överluleå 1910
—6—
3 Jonas Jonsson-Alm, * 21/3 1859, s. t. husman. J. Eriksson i Eckelsbo. G. 14/10 1883. Sold. nr 63 vid Häls. reg. Bos. i Svedja, Delsbo. † 27/5 1913.
26S7 Anna Andersdotter, * 7/10 1861, d. t. husman A. Larsson i Håknorrbo, Delsbo. † 14/6 1908.
Brita * 24/10 1883 11
—7—
4 Anna Ersdotter, * 25/5 1844, d. t. husman E. Ersson i Mora, Delsbo.
† 11/10 1905.
Anna * 18/5 1876. Utfl. t. Rogsta 1906
—8—
(P217) Carl Petter Johansson, * 29/11 1847 i Frölunda, Älvsb. G. 6/6 1876. Arb. Bos. i Gåsbacka 5, Delsbo. † 27/2 1935.
4 Kerstin Ersdotter, * 19/7 1847, d. t. husman E. Ersson i Mora, Delsbo. † 5/12 1924.
—9—
4 Johan Ersson-Stolt, * 27/5 1851 i Mora. G. 3/11 1874. Timmerman o. sold. nr 67 vid Häls. reg. Bos. i Sunnansjö, Delsbo. † 3/6 1924.
1L13 Anna Matsdotter, * 25/10 1849, d. t. bonden M. Mattsson i Sannäs s 1, Delsbo. † 20/12 1922.
Kerstin * 26/6 1875 (X4) 51F2
—10—
5 Olof Alm, * 18/3 1887, s. t. arb. P. Alm i Håknorrbo. G. 18/11 1913. Bonde i Norrväna, sen. brunnsgräv. i Ovanåker, Delsbo.
(Norge) Helga Kristiane Johannessen, * 4/5 1882 i Fjölling, Norge.
Ole Anton * 27/4 1909. Utfl. 1930
Hedvig * 31/5 1915 (X33)42Å7
Ove Per * 18/4 1917 12
Anund André * 8/10 1919. Utfl. t. Göteborg 1944
Osvalda Synöve * 11/6 1923. Utfl. t. Norrbärke 1939
Ragnar Johannes * 18/8 1927, Utfl. t. Göteborg 1947
—11—
6 Brita Alm, * 24/10 1883, d. t. sold. J. Alm i Svedja, Delsbo. † 31/8 1900.
Erik August Blomqvist * 11/8 1900
—12—
10 Ove Per Alm, * 18/4 1917, s. t. bonden O. Alm i Norrväna. G. 17/7 1941. Skogsarb. Bos. i Långede 57, Delsbo.
55S1 Ester Gunborg Fröberg, * 10/10 1922, d. t. disp. J. Fröberg i Långede, Delsbo.
John Anund * 17/10 1942
Inger Laila Hedvig * 20/1 1944
—13—
1 Sigrid Eriksdotter, * 3/8 1825, d. t. sold. E. Alm i Mora,
Delsbo. (X4)10A2
Erik * 11/6 1848 14
—14—
13 Erik Jonsson, * 11/6 1848 i Mora. Delsbo. G. 10/11 1872. Bos. i Fönebo, Norrbo. Emigr. t. N. Amerika 1881.
(X33)3Å32 Sara Brita Jakobsdotter, * 26/11 1852 (26/4 1854), d. t. husman J. Jacobsson i Fönebo.
Margreta * 13/1 1873. Emigr. t. N. Amerika 1882
Sigrid * 25/5 1876. Emigr. t. N. Amerika 1881
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo eller Swisha till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62