Läkarbostaden hade från början två flygelbyggnader, en för läkarmottagning, och en som användes till medikamentsförråd och apotek.
Byggnaderna uppfördes 1873 på mark som skänkts av trävaruhandlare och landstingsman Johan Olsson i Svala, Delsbo. Meningen var att Delsbo, Bjuråker och Norrbo socknar skulle anslå medel till byggnader och löner, men Norrbo ”gitte” ej lämna något bidrag vare sig till läkarbostaden eller löner, enligt ett landstingsprotokoll. Då fanns även tankar på en sjukstuga.
År 1875 motionerade Johan Olsson att landstinget skulle anslå 2000 som bidra till uppförande av ett mindre sjukhus med sex sängar i Johannesberg eller Svanbacken som det hette då.
Det skulle reserveras nödigt utrymme till planteringsland åt en sjuksköterska. Det framkom då att Olsson skänkt 20.000 till detta ändamål, och han ville att Delsbo, Bjuråker och Norrbo skulle svara för uppförande och underhåll. Landstinget godkände anslag på 2.000 till detta men ärendet blev vilande mycket länge.
På förslag av A. Nordlinger, Arvid Lindman och Fr. Söderblom (Natans far) anslog 1882 års landsting 500/år för lön till läkare i Johannesberg. Samma landsting hävde beslutet om 2.000 till sjukhemmet då det ej kommit till stånd.
Ett ödets ironi är att initiativtagaren Johan Olsson med maka mördades 1901 i sin gård i Isbo dit de flyttat från Svala. Det var ett rykte om att Olsson, 68, då även häradsdomare hade mycket pengar hemma, som lockade Fredrik Åkerberg till Isbo. Dådet mot ”Svala-gubben” planerades hemma hos ”Pila-Brita” i Järvsö och hon vittnade senare i rätten mot Åkerberg och kolaren Persson-Ek.
Johan Olsson hade dock, tack vare donationerna, fått namnet Johannesberg uppkallat efter sig, skriver Kjell Grönberg i boken: Bra åt Delsbo.
Tidigare kallades platsen för Svanbacken efter V. korpral vid Häls. reg. Jonas Larsson – Swahn 1793 – 1880.
Provinsialläkarens distrikt omfattade socknarna Delsbo, Bjuråker och Norrbo, med en gemensam befolkning på omkring 10 000 personer. När någon var sjuk eller blivit svårt skadad, åkte läkaren hem till patienten runt om i byarna med hästskjuts. Trilla på sommaren och släde på vintern. Många gånger kunde dessa färder bli nog så dramatiska. Om det någon gång blev för sent att åka hem eller om ett oväder gjorde hemfärden omöjlig, välkomnades läkaren att sova över. Efter undersökningen, ställde man fram varmt vatten i en kanna vid tvättfatet i kommoden.
Se filmen om LÅNG LASSE i Delsbo, där läkarmottagningen i Johannesberg fick tjänstgöra som småskola.
Anna Charlotta Geete f. Hamilton enl. Wikipedia
Svenskt biografiskt Lexikon om Anna C Hamilton Geete.
Svenskt översättarlexikon, om Anna Hamilton Geete.
Bilder och berättelser om fam. Geijer/Hamilton.
Läs om den Adliga ätten Geete.
Läs om Dellenborg – Bygdesannatorium.
Läs om Apoteket i Johannesberg.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Om du gillar den här sidan och vill stödja vår verksamhet är en gåva mycket välkommen. Tack!
Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Läkarbostaden i Johannesberg
Den vackra läkarbostaden från sjösidan. Duvnäs 6:7, 312 kvm boyta. Till vänster skymtar gaveln på läkarmottagningen
Första provinsialläkaren i Johannesberg inflyttad 1873 – utflyttad 1875
Hans namn var Johan Alfred Malmgren född 23/8 1842 i Uddevalla. Död 12/5 1889 i Nora. Ogift
Anna Elisabet Malmgren 1849
Infl. 10/7 1876 – Utfl. till Skellefteå den 21/11 1879
Gustaf Geete, Provinsialläkare, född 17/2 1841 i Hedvig Eleonora, Stockholm. Död 1/5 1916.
Gift 2/9 1876 med Anna Hamilton född 2 mars 1848. Död 24/2 1913
Anna Hamilton-Geete, var äldst bland barnen till landshövding Adolf Hamilton och hans maka Agnes, född Geijer.
Redan vid sexton års ålder blev hon gripen av en stor förälskelse, gick förlovad i tio år och försvann efter sitt giftermål ut till småsamhällen landet runt – Delsbo, Skellefteå, Hjo, Borås – där hennes man var provinsialläkare. Hennes liv i förskingringen blev en oavbruten kamp mot obarmhärtiga makter: kylan och ödemarken, ensamheten och isoleringen, skvallret och förtalet. Hon var på livstid landsförvisad från sin ungdoms Uppsala, varifrån Helena ständigt höll hennes hemlängtan vid liv med lockande skildringar från vänkretsen, familjen, sällskapslivet och det kulturella och litterära umgänget. Detta är bakgrunden till breven.
Uppgifter ur boken:
TVÅ VÄNINNOR, brev sammanställda av Holger Nyblom, 1950.
Avskrift: Åke Nätterö
Bokens omslag. Tvillingsjälarna Anna Hamilton – Geete och Helena Nyblom, mor till bokens utgivare Holger Nyblom
Johannesberg, Delsbo Söndag kväll, d. 24 sept. 1876
Allra käraste vän och högt älskade Dubbeltvilling! – Huru skall jag på vanlig tarvlig svenska kunna tacka dig som jag ville för ditt söta, kära brev, som låg mig här till mötes eller kunna säga dig vilken innerlig fröjd, du därmed beredde mig? – Jag tror ej jag ens försöker, ty i sådana fall lämnar det, som säges otillräckligt, hjärtat mera otillfredsställt än det, som icke säges alls; och du vore ingen Dubbeltvilling, om du icke någorlunda kunde förstå, huru det måste kännas, att genast vid inträdet i nya livet få ett sådant bevis på att man har allt det bästa och käraste från det gamla i behåll. Jag avkramar dig i tankarna, håller av dig, och tackar dig oändligt för allt, vad du givit och varit för mig under dessa år! – Av alla avsked var det intet som gjort så ont i mitt hjärta som det från dig; men jag tyckte också som du – det gjorde för mycket ont att upprepas; och fastän jag låg vaken på morgonen och hörde dig gå uppför trappan, ville jag icke säga dig farväl en gång till. Man minns minsann icke varandra en smula bättre, för det där sista ögonblicket är ofta så gruvligt smärtsamt, att det liksom lämnar hjärtat förlamat länge efteråt. Då ångbåten lade ut från Skeppsbron den stormiga mörka morgonen för en vecka sedan, kändes det ändå så uppskakande och djupt gripande, att jag verkligen tackade Gud att jag icke därtill hade någon av mina käraste på stranden och behövde se deras ansikten så småningom försvinna i regnet och dimman. Då hade jag kanske icke så klart som nu kunnat känna, att jag mitt bland storm och regn och mörka vågor dock hade det dyrbaraste vid min sida och att all yttre sorg och oro med mera dock intet försmådde mot mitt hjärtas frid och glädje.
– Och nu sitter jag häri mitt eget lilla söta, fridfulla hem och har blott en sorg – den, att jag icke kan visa dem, jag håller av, huru gott jag har det och huru lycklig jag är. För var sak vi packa upp och ställa på sin plats, sucka vi; ack, om vi hade mamma här! – ack om vi hade Hugo här! – Ack om vi hade Calle och Helena här! O. s. v- -allt för att se, huru trevligt vi ha, och alla andra händelser och omständigheter under dagens lopp åkalla vi samma av– eller hus-gudar i alla möjliga tonarter, från den mest känslofulla moll till den gladaste dur. Ack ja – Etvas wünschen und verlangen, Etwas hoffen muss das Hertz, och allt kan man ju omöjligt ha här i världen; mången får nöja sig med mindre än vi. – Här är vida mer förtjusande än jag någonsin tänkt mig, såväl inom- som utomhus.
Själva vårt lilla hem är, i mitt tycke åtminstone, så sött, fint och vackert, att jag knappast vet något jag hellre skulle vilja ha, även förutsatt att jag finge Gustaf och allt annat gott jag har med i bytet. Rummen är idealiskt trevliga och de obesett inköpta möbler genom en underbar försynens skickelse just så, som jag skulle valt dem själv. För resten gott om utrymme, högt i taket, en oändlighet av garderober och kontor till ordningens befrämjande, och ett par pigor, som åtminstone hittills åtminstone visar sig som änglar, ehuru jag förmodar de, som andra, vid närmare påseende väl befinnas hava en eller annan svart eller åtminstone grådaskig fjäder i änglavingarna. – Om du härtill lägger en man, som måste vara den snällaste och bästa åtminstone på detta halvklotet, även om jag för tvillingkärlekens bibehållande och även av övertygelse anta, att Calle är den näst bästa – så kan du väl fatta, att jag är den lyckligaste tvilling på jorden; och att jag ännu icke rätt kan fatta, huru det är möjligt, att jag, som pinats så mycket, att det nästan blivit vana, verkligen nu på fullt allvar fått så gott, att jag blott kan säga – ”jag önskar intet mer”. Ibland förefaller det mig nästan hemskt att vara på denna punkt – har du icke erfarit den känslan? – att känna, att man nästan måste frukta för varje förändring, och att livet givit så mycket, att det nu blott kan taga. Men sådant bör man icke låta sig tänka för mycket på. Ingen har väl mer än jag erfarit, huru med prövningen kommer krafter att bära den; och det är väl så även med de sorger, som man knappast ens vågar tänka sig. —
Utomhus är här ännu litet nybyggaraktigt och halvfärdigt; men de planterade träden växa väl upp med tiden, och allt annat förskönas väl i proportion, och under tiden får man trösta sig med den verkligen härliga utsikten över sjö och berg, som i alla väder och alla dagar är lika vacker, på tusen olika sätt; och jag kan knappast säga, vilket som är bäst, regn eller solsken eller båda tillsamman.
Det vackraste är kanske en sådan dag, då det regnar stundtals och solsken och skugga jaga varandra över bergen, som då skifta i oändligt fina och mångfaldiga nyanser av blått, grönt och violett och nästan även tycks växla höjd och gestalt, allt som de synas i ljusare eller mörkare dager. Jag tror, att det är ett landskap, som man kan lära sig att hålla mycket av, då man levat sig mera in däruti. Något tarvligt intryck tycker jag alls icke att denna natur gör; därtill är den alltför helgjuten i sin oart, allt för mycket stiltrogen, tror jag. – Skillnaden i växtlighet från Uppland är förresten knappast märkbar, om den är det alls.
Vad infödingarna beträffar, så mycket jag hunnit se av dem, så äro de väl i ett och annat avseende kanhända ”opassande” men visserligen i alla avseenden ”högst märkvärdiga också; och i betraktande av huru gräsligt mycket alldagligt som finns här i världen, så kan jag icke neka, att jag gärna förlåter det förra för det senares skull. Det är som gick man beständigt upp i en historia av Björnson eller Auerbach, etwas derb, eller höchst originell; ibland äro de så konstiga, att man får anstränga sig till det yttersta för att bibehålla ett anständigt allvar under konversationen.
Redan andra dagen hade jag visit av en ståtlig magnat vid namn Lars Persson, som kramade min hand, så att den värkte, klev in i våningen med ett lugn, som om han varit en prins av blodet, och kritiserade våra anordningar med stor och humoristisk öppenhjärtighet. Han fann att vi hade ”alldeles för mycket möbler” – deras ideal här är att hava två våningar högt ofantligt hus, stående omöblerat blott för att visa, att de äro förmögna karlar, som ej behöva genera sig för ett par hus mer eller mindre – och att det var ”för mörkt” – vitrappning hade förmodligen varit bättre och tagit sig gladare ut i hans ögon. Han var för resten en utmärkt vacker karl och såg så genomklok och kvick ut i ögonen, att man nog märkte, det icke var värt att svara på måfå.
– Härom kvällen voro vi ute och gingo, Gustaf och jag, då vi ett stycke härifrån på landsvägen mötte en schäs med tvenne feta och välbeställda bondgubbar uti. De nickade åt oss i förbifarten och tittade lite nyfiket på oss; men nyfikenheten måtte blivit dem för stark, ty ett gott stycke längre bort stannande de, vände sig om och hojtade vänligt åt oss, som på ett tecken att de hade något att säga. Gustaf störtade fram, kanske ej utan ett hemligt hopp, att en av dem plötsligt blivit illamående och att ett större arvode skulle bliva följden; och nu började följande konversation:
”Ursäkta var det inte läkarn häromkring?” ”Jo, det är det.” ”Ursäkta, vi var inte kända me´n, men vi tyckte han skulle bo här. Nå, har han varit här länge?” ”Sju veckor omkring” ”Ja men han har varit borta nu, har han inte?” ”Jo, jag har varit och gift mig”. (2/9 1876) ”Ja, var det inte det vi tyckte! – och hur har det nu lyckats med äktenskapet, då?” ”Förträffligt, – där är min hustru,” – Jag hade under tiden dragit mig närmare, och de hade hela tiden betydelsefullt sneglat på mig. –”Å h kors, åh kors, det är ju unga människan, kan jag se! och hur trivs hon här då?” ”Åh, jag trivs så bra, så,” – ”Och så vacker och präktig hon ser ut, se´n!” (med allt fryntligare min) – ”nå, adjö då!” och så for de, sedan de i förbigående nämnt, at den ene av dem var ”mågen till en riksdagsman”, vilket tycktes vara en synnerlig herdestitel och av oss mottogs med stor vördnad, som tillbörligt var.
– Överallt på vägar och stigar, för resten där vi möta folk, nicka och hälsa de så betydelsefullt vänligt åt oss; och allt emellanåt kommer någon särskild patient, som nödvändigt skall ”se doktorinnan” och ta henne i hand. En något mindre angenäm manifestation av den kraftiga folkhumorn är att apoteket (i vår ena flygel) esomoftast nattligen belägras av infödingar, som under uppförandet av vilda krigsdanser och utstötande av ohyggliga tjut uppfordra apotekaren att giva dem ”hjärtstyrkande droppar”, vilket läkemedel hos dem spelar samma roll som anisett och kakao för en mer civiliserad allmänhet och är synnerligen guterat, då de nattetid begiva sig hem från krogen.
Som apotekaren anser det oförenligt med sin tjänsteplikt att på detta sätt lägga hyende under lasten, sitter han under tiden väpnad till tänderna och försedd med en ohygglig piska i fönstret och förehåller dem deras oskick i valda ordalag. Samt skildrar sedermera för oss sina hjältedater med en vältalighet värdig Iliaden. I natt har han sparkat en förhärdad syndare benämnd ”Knapp-Erska” utför trappan, och jag blott väntar att förr eller senare se hela apoteket gå upp i lågor såsom bevis på folkets tacksamhet för hans nit om deras moral.” ”En befolkning, om icke alltid oförvitlig, så dock i allo originell”, står det i företalet till Delsbogrammatikan – och det tror jag är fullkomligt sant. Av sådant folk kan dock något göras; och tråkigt har man icke med dem, om också livet icke alltid framflyter så lugnt som Fyris å.
Nu får jag icke skriva längre till dig denna gång, älskade Tvilling! – och detta är i alla fall ett rätt lumpet brev, det känner jag på mig, om det också icke just är så kort; det blir nog bättre i framtiden – du vet kanske nog, huru det är, att det just icke går så bra att skriva brev, då man är alltför upptagen av att leva. Allt, både utom och inom mig, är ännu så nytt och underligt, att jag ej kan få den lugna blick på mig själv, som är nödvändigt för att kunna tala på pappret. Jag känner, som hade jag oändligt mycket att säga dig; men det går icke att säga det ändå. Om det allra innersta kan man ju aldrig tala, icke ens till en Tvilling – men om jag kunde, skulle jag låta dig veta och ana huru innerligt, innerligt lycklig jag är. Huru mycket man än levat, tänkt och känt, är det dock, som visste man alls icke, vad liv vill säga, förrän man är gift. Det förefaller mig ibland så underligt, att vi skola vara skilda åt, just nu, då vi så mycket bättre än någonsin skulle förstå varandra och jag åtminstone mer än någonsin hava både glädje och nytta av dig på tusen sätt. Om jag kunde springa upp till dig ibland i skymningen, krypa i med dig i soffhörnet och sedan prata om allt från våra pigor till våra älskade, rara män-! Jag har ibland ett stort behov att åt någon annan än honom själv säga, huru gräsligt mycket jag håller av min man! – Håller du av din? – Hälsa honom så hjärtligt från mig; jag vet icke, hur det är, men jag har börjat hålla mer och mer av din Calle och förstår mig på honom, allt sedan jag själv blev gift.
Farväl nu, du älskade gamla Ärke-Dubbeltvilling. Jag kysser och kramar dig! – Hälsa oändligt till alla – Slottet först och främst och dina ungar, som ej få glömma bort mig. Meddela de dina så mycket du finner för gott av detta; jag skriver ej om samma saker till dig och dem, ty det bleve tråkigt.
Ack och o, vilka dagar vi hade på Lyran!!!! – Jag undrar om Vilhelm Svedbom nu är i Uppsala? – Hälsa och avkrama honom i så fall från din och allas er gamla trofasta
Anna
Kafferep i Delsbo
Teckning av Anna Hamilton-Geete
Bild ur boken, sid. 65.
Johannesberg, Delsbo den 3/12 1877
Saxat ur ett längre brev
Min älskade Tvilling!
Att gå ut är nästan omöjligt, då man fastnar i smuts upp till knäna, och alla järnpiller i världen kunna ej sätta stål i kroppen, då man saknar luft. Eljest (det låter som en motsägelse, men går nog för sig) – eljest mår jag bra, d.v.s. att jag är förnöjd med min lott och med några få undantag ej ville ha den annorlunda. Min man och jag håller jämt 365 gånger mer av varandra än för ett år sedan och komma dagligen överens, att inga människor kunna ha det trevligare tillsammans än vi – det är i alla fall huvudsaken. Mina pigor äro beskedliga – milda duvor och inga surströmmingar, gud vare lov! – ehuru en hos den 40-åriga Lina gryende vanvettig kärlek till den 25-årige, fete och fromsinte apotekaren understundom gör mig bekymmer, synnerligen då den tager formen av alla mina kalla hjärpar, bästa stekbitar och delikatesser av alla slag, som hava en magnetisk dragning till apotekarens frukostbricka och sedan aldrig synas till, under det att apotekarens ögon dagligen krypa längre in av fetma. Lilla Maria har även en älskare, en plåtslagargesäll, som varit sjöman och tillskriver henne glödande brev på förfärlig engelska för att imponera med sina talanger, vilka brev hon rodnande anhåller att få översatta och sedan med andakt besvarar ur ”Brevställare för älskande”, som hon för 75, säger sjuttiofem öre, inköpt av en kringvandrande jude tillika med påvens och Bismarcks porträtter. Es ist eine alte Geschichte und wird doch ewig enu. För övrigt leva vi ett stilla liv, föga störda av alla mordiska och tjuvaktiga tilltag varmed dellborna fördriva höstens långsamma dagar. Min svärmor och svägerska genera mig på intet sätt utan leva sitt liv för sig hela förmiddagen, då jag är fullkomligt ostörd, varefter det är roligt att sammanträffa vid middagsbordet och aftonlampan. När Gustaf är borta, är det mig verkligen en stor trevnad att ha detta goda vänliga sällskap och under alla förhållanden bra skönt att ha bildade människor att tala med någon gång.
Anna Hamilton-Geete med hunden Leila.
Bild ur boken, sid. 145
Av bokens 319 sidor omfattar tiden i Johannesberg 74 sidor, där vi berört endast några få brottstycken.
Doktor Gustaf Geete har tydligen sökt och fått en ny provinsialläkarplats, denna gång ännu högre upp i Norrland, i Skellefteå. Visserligen hade de trivts i sitt vackra Delsbohem, men ödsligheten bland idel främmande och oliktänkande nabor har väl bidragit till en önskad och realiserbar förflyttning. Och dock, som vi skola se blevo ej heller då åtta åren i det nya samhället en dans på rosor. Anna fick under denna tid, utöver genomgångna yttre svårigheter genomlida all den förtret genom skvaller och småaktigheter, som en småstad i höga norden hade att bjuda på. Det är under den nya adressen Helena sänder sitt trettondagsbrev 1880.
Doktor Gustaf Geete och hans hustru Anna Hamilton-Geete i deras hem i Borås.
Oljemålning av Knut Ekvall, kallad ”I solnedgången”, då den framställer författarinnan läsande ur manuskriptet till sitt berömda arbete.
Bild ur boken, sid. 289.
Infl. 11/12 1880 – Utfl. till Ulricehamn den 29/9 1882
Efter Gustaf Geete kom provinsialläkare Alfred Mauritz Wilhelm Selling född 21/3 1847 i Jakobs förs. Stockholms stad. Ogift.
Fredrika Vilhelmina Petersson född 11/6 1851 i Kila
Infl. från Karlskoga den 21/-10 1882 – Utfl. till Östhammar den 5/11 1889
Philip Wilhelm Burgman född den 14/6 1848 i Umeå Distriktsläkare. Död 2/2 1909
Gift 18/12 1881 med Erika Dorothea Magdalena Holmlund f. 1850 i Vännäs, Västerbotten
Barn: Ragnar Helge 1882, Tyra Gunhild 1885
Anna Kristina Johansson f. 1868 i Säter, Dalarna. Piga
Juliana Lovisa Gottschalk f. 1871 i Edebro Uppland. Piga
Maria Charlotta Larsson f. 1859 i Kristinehamn. Piga
I hushållet ingick tydligen även en trädgårdsmästare. Tomten går ner till Rångsjöns strand där husets tvättstuga tidigare stod. Tomten är på drygt 18 000 kvadratmeter.
Infl. från Gävle den 30/10 1883 Utfl. t. Ljusdal
Anders Eriksson f. 3/12 1847 i Nora. Trädgårdsmästare
Gift med Elsa Nilsson f. 1855 i Västra Karup
Barn: Anna Lovisa f. 1883, Gustaf Robert f. 1885, August Wilhelm f. 1887, Emma Karolina f. 1889.
Ny trädgårdsmästare infl. från Hovmantorp den 12/5 1885.Han flyttar t. Bollnäs 2/4 1889
Jacob Askling f. 27/8 1844 i Lemnhult, Småland Trädgårdsmästare
Gift med Anna Sofia Schyllerqvist f. 1833 i Vingåker
Barn: Vilhelm Alfred 1874, Ellen Sofia 1875, Klara Maria 1878
Här har man hämtat tvätt vid tvättstugan vid Rångsjön. Är det någon som känner igen personerna på bilden vill vi gärna få veta deras namn
Infl. fr. Öregrund den 10/11 1889 – Utfl. t. Jämtland den 13/8 1896
Adolf Fredrik Robbert
Adolf Fredrik Robbert född 28/10 1858 i Tuna, Uppland. Distriktsläkare, med. licentiat.
Död 18/5 1925 Karlaplan 6, Stockholm Gift 28/5 1887 med Emma Maria Herlitz f. 1860 i Stockholm
År 1890 köpte han Svanbacken 1, för 1 450 kronor av herr provinsialläkaren Filip Wilhelm Burgman
Lena Charlotta Sandström f. 1861 i Stora Tuna, Dalarna. Piga
Kristina Vestin f. 1851 i Uppsala. Hushållerska
Trädgårdsmästare Infl. 1/4 1890
Vilhelm Andersson Cederpalm f. 25/10 1860 i Hedemora. Trädgårdsmästare. Död 17/8 1925
Gift 1889 med Anna Lovisa Löfling f. 1/6 1859 i Garpenberg. Död 15/9 1949 i Hudiksvall
Den 10/6 1892 öppnade Badinrättningen i Delsbo med badläkare herr doktor Adolf Robbert enl. en annons. / Gävleborgs län i ord och bild, sidan 657. Enligt en notis i Hudiksvalls Posten 2/8 ”borde anstaltens präktiga uppsättning av baderskor lovordas och berömmas. Levnadsomkostnaderna ställde sig ovanligt billiga och vackrare natur får man leta efter”.
I maj 1896 flyttade distriktsläkaren doktor Adolf Fredrik Robbert från Johannesberg till Jämtland. (auktion av lösöre den 25/5) och efterträddes av Dr. Adolf Fr. Bodinsson. / Hudiksvalls-Posten.
Infl. fr. Bodal den 24/11 1896 – Utfl. den 1/9 1913
Adolf Fredrik Bodinsson f. 4/8 1864 i Enånger Distriktsläkare. Död 21/2 1933
Gift 21/7 1898 med Tyra Hildegard Andrén f. 1875 i Borås
Barn: Tyra Birgit f. 1899, Tyra Gunvor f. 1901, Tyra Aina f. 1903, Adolf Ragnar f. 1904
Sofia Hedvig Anna Fisher f. 1888 i USA. Guvernant
Matilda Fredrika Pettersson f. 1877 i Gävle Barnflicka
Hildur Hultman f. 1889 i Bjuråker. Piga
Auktion hos prästen
Uppgifter ur boken, En polisman berättar om brott i Hälsingland, av Jan-Erik Berger
Jonas Stertman extra länsman i Bjuråker 1/10 1906 – 1/7 1909
Avskrift: Åke Nätterö
Den gamla kyrkoherden hade dött. Han var emeritus och hade tjänat ut, nu skulle det bli auktion efter honom. Hand hade varit änkeman sedan många år. En gammal trotjänarinna hade förestått hushållet, som bestod av prästen själv, en piga och en dräng. De hade till uppgift att sköta det lilla jordbruket och ladugårdens fåtaliga kor, en gris och några höns. Den gamle prästen ansågs vara vad man kallar lite smått förmögen. Hans ende son, som var komminister i en fjällförsamling, hann precis hem för att få tillsluta den gamles ögon och kasta de tre skovlarna mull på hans kista. Nu skulle det, som sagt bli auktion.
Det var naturligt att auktionen skulle hålla under Mickaleveckan – flyttningsveckan – då drängar och pigor var lediga och bytte platser och befolkningen i övrigt tog sig en s.k. slankvecka, efter sommarens hårda slit med slåtter och skörd innan det hårda vinterarbetet i timmerskogen började.
Jag framhöll mina betänkligheter för sonen, pastorn, att utlysa auktionen till just denna vecka. Av gammal erfarenhet visste jag att vid ingen helg under året, så skaffades det hem så mycket sprit som till den s.k. slankveckan. Jag hade lovat hålla auktionen under förutsättning att den inte skulle bli under Mikaeliveckan, men prästen, sonen var obeveklig. Han kunde inte under hösten få ledigt att få resa ner till den gamla hembygden, så gärna han än ville. Auktionen var utlyst att hålla en dag i mitten av slankveckan, och detta kunde inte ändras. På mitt förslag vidtalade prästen nu en annan person – en skollärare – att hålla auktionen, anskaffa en auktionist och svara för auktionsmedlens indrivande. Jag lovade emellertid att för ordningens skull infinna mig. Jag var övertygad om att det skulle strömma till folk även från andra socknar, mest från grannsocknen, eftersom auktionsgården låg nära gränsen. Jag satte mig i god tid i kontakt med min kollega i den socknen och bad honom närvara under auktionen och se till sina sockenbor. De var sannerligen inte några änglar. Han var upptagen, och kunde inte komma. Min närmste fjärdingsman skulle emellertid närvara klädd i uniformsmössa, det enda tecknet på den tiden som utmärkte hans ställning som polisman. Denne fjärdingsman var storbonde och en respektabel karl då han hade någon bakom ryggen att lita på. Då kunde han stormskälla så det blixtrade, men i vanliga fall var det inte så mycket värst med honom. Oaktat sin ålder var han stark som en oxe, och inte sen att gripa in, om han som sagt, hade någon bakom som han kunde lita på om situationen skulle bli besvärlig.
Auktionen skulle börja kl. 11 på förmiddagen. Arvingen, pastorn, ville att den skulle börja klockan ett, då han trodde långväga auktionsbesökare inte kunde hinna dit till den av mig bestämda tiden. Det dröjde inte länge förrän jag tagit prästen ur den villfarelsen. Så småningom nalkades den berömda auktionsdagen, som allt vad fritidsfolk kunde betraktas, i dagar och veckor gått och väntat på.
Auktionsgården låg intill landsvägen genom den tiomila socknen upp mot skogarna och det angränsande landskapet i nordväst.
Dagen var inne, men jag gjorde mig ingen brådska att åka dit. Jag fick so man säger, ett horn i sidan till ”Lapp-prästen”, för hans envishet och motsägelselusta. Jag drog ut på tiden till klockan närmade sig ett, ty jag tänkte, att tids nog hinner jag få slåss med fyllkajorna. Jag hade klart för mig, att en langare ett par dar före aktionsdagen kommit upp till bygden med ett lass sprit, som bestod av åtskilliga kaggar brännvin. Jag visste genom spioneri, som kostat mig mina sista tior, ungefär platsen för upplaget, och att utminuteringen pågick i ”stillafrid”. Jag vågade inte ta mig dit ensam, och att få någon hjälp i sådant hänseende, var ogörligt.
Den gamle ordinarie länsmannen, som sällan hade en knapp i sin rock ens en uniformsmössa att sätta på sig, bodde i en annan socken inom distriktet, jag underrättade honom, men fick alltid samma svar:
– Jag har inte tid till sådant. Det får du klara själv, jag har annat att göra än att gå på auktioner och slåss med bus.
Jag skulle ha velat uppge ett hånskratt åt hans yttrande, och kan hända jag gjorde det någon gång. Den gamle länsman D-b, hade väl aldrig i tiden knappast lagt ett finger på ett busfrö, utan hade det varit så, att någon skulle anhållas, så föll den lotten alltid på den stackars fjärdingsmannen.
Klockan var som nämnts i det närmaste ett, och auktionen borde nu ha pågått ett par timmar. Jag hade gjort lite mat, och höll just som bäst på att reda av bordet i köket. Jag fick från fönstret se en pojke komma springande och kikade in genom grindöppningen till gården – och innan jag hann tänka mer än ”nu är skam lös”, hade jag pojken inne i köket.
– Dom slåss, länsman, dom slåss, skrek pojken. Jag hade nämligen förordnande då, sedan ett par år tillbaka som extra åklagare, med titel extra länsman, inom distriktet.
– Jag vet, jag vet min gosse! Skubba du bara tillbaka och hälsa från mig att dom bara fortsätter. Jag kommer snart. Det bör i sammanhanget nämnas, att avståndet mellan min bostad i den gamla herrgårdsbyggnaden och auktionsgården var cirka en kilometer.
Jag slängde på mig rocken, stoppade på mig ett par handbojor, en batong och min amerikanska colt. Då jag kom ut på landsvägen hörde jag ett tjoande och skränande i riktning mot auktionsgården och tonerna av dragspel, som gjorde att jag vände om till bostaden och stoppade på mig ännu ett par handbojor, då jag tänkte att det nog är bäst att vara välförsedd.
På avstånd kunde jag se att något dramatiskt inträffat. Ett tjugotal mer eller mindre berusade personer, stod samlade i en klunga vid ett backkrön som sluttade ner mot landsvägen invid auktionsgården. När jag kom dit fick jag höra ett kvidande inne i skocken. Jag frågade om orsaken, men fick inte något svar. Jag föste undan de närmast stående, och fick då se en karl, vit i ansiktet som en gipsfigur. Han satt på en sten med båda händerna hårt pressade mot magen, under sakta stönande:
– Oj, oj, oj.
– Vad är det med dig? Frågade jag.
– Jo, Ståls Jonke ha´skurit mej!
Jag tog karlen om livet, lyfte upp honom från stenen och lade honom på marken. Jag fick undan hans händer, knäppte upp hans byxor och kalsonger och rev upp skjortan, som allt var en blodig massa. Jag kunde nu till någon del se verkningarna av vad en kniv kan uträtta. Jo, ett snitt som sträckte sig från underlivet snett upp mot bröstkorgen, och i vars jack, en del av tarmen börjat tränga ut. Men det var inte nog med detta. Han klagade även över att han hade så f-b ont i högra benet. Jag slet upp byxbenet, och kalsongbenet och den syn som mötte mig var sannerligen inte stort bättre än det föregående. Karl som i likhet med många andra hade sitt smeknamn, gick under namnet Back-Olle, var den yngste av en treväppling. De var kända i flera socknar som formliga bärsärkar och skräck. Personligen får jag säga, att jag under den tid jag tjänstgjorde i distriktet, aldrig hade något otalt med dem. Om ett bröllop eller en auktion hölls, och Back-Olle eller hans bröder var frånvarande, kunde det betraktas som ett under. Denna gång hade Back-Olle emellertid fått sig en värdig motståndare i Stål-Jonke, som avfärdat sin motståndare med att skära upp hans mage, samt med en spark slå av hans ena ben, så att benpipan stack ut genom huden.
Min bedömning av situationen hade inte tagit många minuter, och märkvärdigt nog, hade de närvarande, som nu samlats till minst ett femtiotal, hållit sig absolut stilla. Det var som om de skämdes över en annans gärning, och kan hända de tänkte: ”I dag dig, i morgon mig”.
Jag sa till de närvarande, att genast skaffa en häst och lämpligt fordon för att forsla ner den misshandlade till provinsialläkaren, som bodde i stationssamhället några kilometer därifrån. Jag hade knappt avslutat min uppmaning, då jag fick höra en basröst ackompanjerad av ett dragspels falska toner och skramlet av något slags fordon som kom på landsvägen norrifrån, från den närliggande byn.
Många gånger har jag under min långa polisbana blivit överraskad i både komiska och allvarliga, otroliga och vidunderliga situationer, men denna överträffade alla andra. Framtill på kärrflaken satt ingen mindre än själva Stål-Jonke, gärningsmannen, hållande i tömmarna, och två andra var Back-Olles bröder, den ene med en brännvinsbutelj i hand och den andre med ett dragspel, nynnande på en visa till tonerna från det ostämda piglocket. De gjorde sig ingen nämnvärd brådska, och inte var de så värst berusade heller.
Stål-Jonke, som körde hästen, stannade och alla tre kom fram till platsen där jag stod vid den misshandlade.
– Stål-Jonke, kom hit! Sa jag till honom, och det dröjde inte många sekunder förrän jag hade honom med mig.
– Är det du som är pappa för det här, Stål-Jonke, sporde jag.
– Jaa, svarad han. – Det är bara betalt för en gammal skuld. Det var inte meningen att jag skulle ta livet av Back-Olle, men det kan bli så här ibland. Det kan till och med bli för mycket av det goda, men jag har ju skaffat både häst och åkdon, och nu ska vi resa till doktorn för att få Olle ihop lappad.
Jag gick in i prästgårdens drängkammare, tog en madrass som var stoppad med halm och bar själv ut den. Ingen av alla åskådarna, som samlats omkring oss, kunde skaffa så mycket som en filt. När jag fått upp den misshandlade på flaken och anmodat såväl Stål-Jonke som de båda bröderna till den misshandlade att föla med, tog jag själv tömmarna. Efter en timme körde jag in på doktorsgården. Innan jag satte mig upp i kärran vid auktionsgården, sa jag till fjärdingsmannen att ringa doktorn för att varsko honom om händelsen.
Doktorn, som jag var bekant med, från flera tidigare besök, kom ut och ordnade med bärgningen av Olle. De som fick göra detta var gärningsmannen och bröderna. På min fråga fick de tillåtelse att stanna inne i operationsrummet under behandlingen, då jag ansåg att det kunde göra dem gott och påminna dem om att leka varligt med knivar och andra slagdon. Samtliga tre var lugna. Inte så mycket som ett knyst hördes från någon av dem under behandlingen. Alla tre var samlade kring operationsbordet, och med stela blickar betraktade de vad som gjordes, då doktorn stoppade in en tarm, som glidit ut genom det 2 dm långa jacket.
Doktorns avsikt från början, var att bedöva Olle, men detta satte patienten sig emot på det allra kraftigaste.
– Tror inte doktorn, sa han, – att Back-Olle tål några stick i buken av en nål och en spjäla på benet utan att behöva sövas! Och doktorn föll till föga. Efter denna monolog teg han en stund. Jag såg på honom. Han grinade illa och skar tänderna, men inte ett ljud.
Sedan ungefär en timme gått och doktorn var i färd med att få benpiporna tillrätta, ropade Olle helt plötsligt:
– Ge mig en kask, pojkar! Doktorn som inte var av det allra blötaste slaget, hutade till honom:
– Här ligger du så gott som inför döden, men sprit ska du ha, din ynkrygg. Jag gick och ställde mig intill ett fönster som vette åt gårdssidan. Jag tittade på ett par smittningar på fyra-fem år, som höll på att gräva i en sandhög, som låg på sidan om ingången till flygelbyggnaden där doktorn hade sin mottagning. Jag tänkte: hur olika är inte livet och tillvaron för oss. Sannolikt har även Back-Olle, som nu låg där på operationsbordet, hans båda bröder och gärningsmannen, en gång i tiden, även de lekt i sandhögar och bakat sandkakor utan att ha en aning om livets tragik.
Jag hörde doktorn gå över golvet, varför jag sneglade åt sidan och såg att han sysslade med något instrument vid ett skåp. Vid operationsbordet var det tyst, förvånande tyst. Men hur det nu var så hörde jag ett knarrande ljud, liknande det då man vrider en kork ur öppningen på en butelj. Jag vred mig hastigt om, och samtidigt sticker en av bröderna till den misshandlade en flaska till munnen på honom. Jag kunde inte annat än att le i smyg, för mig själv. Det var rent av komiskt att se, allt gick på ett par sekunder. Tilldragelsen skulle ha varit något för en filmkamera. Jag gjorde mig ingen brådska för att förhindra det, då jag tyckte, att han, Back-Olle, mer än väl kunde behöva en styrketår i allt elände och bedrövelse.
Då jag kom fram till operationsbordet, hade Back-Olle fått sig ett par klunkar innan jag tog flaskan från honom. Då doktorn fick veta vad som skett, blev han rasande, och t.o.m. jag fick mig en gliring, som inte kunde hålla ögonen öppna. Jag tog det hela med ro, och doktorn lät så småningom blidka sig. En gång många år senare då jag hälsade på honom i hans nya distrikt, och vi talade om lite av varje, kom även denna lustiga episod på tal. Jag kunde då inte annat än att låta honom veta, att jag mycket väl hade kunnat hindra att Back-Olle fick sig ett par supar; men jag tyckte att han mycket väl behövde lite stimulans, och då det kom till kritan, så tycket doktorn detsamma.
Efter ett par timmars arbete hade doktorn lappat ihop Olle så pass att vi vågade oss på en järnvägsresa med honom, den fem mil långa vägen till stadens sjukhus. Själv kunde jag inte följa med, utan bad istället fjärdingsmannen i samhället att göra det.
Det hade börjat skymma då jag kom tillbaka till auktionsgården. Där var liv och fröjd, men det märkligaste var, att inga ytterligare våldsdåd inträffat under tiden jag varit frånvarande. Jo, fjärdingsmannen, som under min bortovaro skulle avstyra ett stilla slagsmål i en vedbod på gården, mellan några kortspelare fick vid avlägsnandet ett sågblad i ryggen. Det blev en rätt stor skada på hans rock, och även några smärre blessyrer på ryggen.
Epilogen avslutades vid häradsrätten
Inf. från Göteborg den 9/4 1913. Utfl. till Unnaryd 4/6 1917, där han avled 1/11 1960
Reinhold Thelander född 8/10 1877 i Göteborg. Provinsialläkare. Gift 4/9 1913
Infl. från Skellefteå 18/9 1917 – Utfl. den 29/6 1918
Hjalmar Tyko Erfass f. 5/2 1875 i Väddö. Provinsialläkare
Gift 15/8 1916. Död 6/9 1935 i Heby, Uppland.
Infl. 16/6 1918 – Utfl. 5/6 1920
Alfred Harald Holtz född. 23/1 1877 Stockholms stad. Provinsialläkare.
Gift 9/11 1935. Död 15/3 1941
Vid den här tiden finns här även tre pigor
Klara Katarina Frank från Delsbo, född 5/11 1897, Piga
Brita Elisabet Persson från Bjuråker född 12/9 1898, Piga
Anna Brita Johansson från Bjuråker född 22/3 1890, Piga
Provinsialläkare Åke Bergström kom till Delsbo våren 1920.
Åke Ottoson Bergström född den 17/10 1887, i Hedvig Eleonora, Stockholms län.
Gift den 25/4 1920 med Ingrid Ester Sofia Vettermin född 11/10 1892
Barn: Otto Åkesson Bergström 30/5 1921 och Håkan Bergström f. 7/2 1929.
F. d. läkarmottagningen i Johannesberg 337.
Framför läkarmottagningen står taxichauffören Jon Ors – Pelle och Margit och Anna
Lekande barn utanför läkarmottagningen. Grabben i mitten med en pinne i handen
är Per Eriksson f. 1914. Hans son Mats Rudolphis Dellenäng har lånat ut bilden
Hudiksvalls – Tidningen den 23 oktober 1947
Dr. Åke Bergström i sin praktik i Johannesberg.
Bild ur boken: Dellenbygdens rike, tider som varit, sid. 375 av Bernt L. Stolt
Provinsialläkaren Åke Bergström född i Stockholm 17/10 1887, son till kapten vid Upplands regemente, Otto Wilhelm Bergström och hans hustru Agnes f. Cronstrand. Han blev student vid Beskowska skolan 1907, med. kand. 1912 och med. lic. 1917. Från hösten sistnämnda år till hösten 1919 tjänstgjorde han som underläkare vid Hudiksvalls lasarett. Överläkare var den kände Emanuel Landelius. Och mer än två läkare var det inte vid den tiden vid stadens lasarett. Röntgensköterskan hette Ingrid Vettermin, vilket är av betydelse i sammanhanget, då hon blev dr. Bergströms hustru. De gifte sig 25 april 1920 i Hjo, som var hennes födelsestad där hon föddes 11/10 1892.
Några veckor senare installerade sig de båda makarna i läkarbostaden i Johannesberg, Delsbo. Dr. Bergström blev som det kallades, extra provinsialläkare i distriktet. Huvudmän för provinsläkartjänsterna var då landsting och kommun. Hösten 1929 blev Dr Bergström ordinarie provinsialläkare i Delsbo och samtidigt statstjänsteman, då staten övertog huvudmanskapet för dessa tjänster.
Dr Bergströms distrikt omfattade hela Delsbo tingslag, alltså även Bjuråker och Norrbo. Han kom snart i god kontakt med ortsborna, lärde sig förstå deras särpräglade kynne, kom att värdesätta bygdens gamla kultur och inte minst att uppskatta naturen vid Dellarna.
På prästboställets mark vid Norrboån 27 inredde de ett vackert hem som i hög grad förenade makarnas intresse för bygdens natur och kultur. Den 1 nov. 1950 avgick Dr Bergström med pension och efterträddes då av Dr Bengt Nelander.
1955 köpte makarna en villafastighet i Hjo dit de återvände när vintern närmade sig, men återkommer så snart det blev vår igen.
Dr Åke Bergström avled 16 sept. 1977 och hans maka Ingrid avled 27 mars 1984.
Flygfoto 1982, över läkarfastigheten. Bilden har vi lånat från Arkiv Digital, där man även kan beställa en förstoring. Här ser vi tvättstugan nere vid sjön och sockengränssten vid vägkanten, 4-5 meter t. h. om läkarmottagningen.
Sista läkaren i Johannesberg blev Bengt Jakob Nelander född 26/2 1909 i Arvidsjaur.
1955 har familjen flyttat till Ede 38:1.Död 27/12 1968 i Uppsala
Gift 23/6 1942 med Margareta Holmberg f. 15/1 1921 i Nacka
Barn: Monica Elisabet 2/4 1943, Sven Gösta 18/7 1944, Bengt Erik 24/10 1945, Lars Jakob 6/2 1949
Läkarmottagningen blev vandrarhem
Johannesberg 337. Tidigare var fastigheten läkarstation, efter den legendariske Åke Bergström som tillträdde sin tjänst i maj 1920 och gick i pension den 1 nov. 1950. Efter honom kom Dr Bengt Nelander som slutade när det blev läkarstationer i Friggesund 1953 och Delsbo 1 nov. 1954.
Text och bilder ur HT den 20 juli 1961, av sign. Ege
Omkring 1954 startade Rickard och Karin Rosenqvist vandrarhemmet
Rickard Rosenqvist var född 11/5 1888 i Vårgårda, Småland. Innan de kom till Johannesberg bodde de i kyrkbyn 9:1, Bjuråker. Dit kom de 1946, dessförinnan bodde de i Hög och Alfta. Rickard avled den 29/8 1975.
Gift 12/5 1918 med Elsa Katrina Persson, Karin kallad, född 11/4 1897 i Alfta, Hälsingland. Död 19/8 1973
Deras son Mauritz Rosenqvist född 27/12 1920 i Alfta och hans fru Marie född 19/3 1943 i Nässjö, bodde här en tid, sedan såldes fastigheten till Palmgrens omkring 1974.
Hans Bengt Palmgren född 3/8 1945 i Säby, Småland. Med. Kan. Specialist på ortopedi vid Hudiksvalls sjukhus. Infl. från Oskarshamn 1972. † 28/2 2005
Gift 21/8 1970 med Eva Siv Marianne Årevall, född 21/8 1946 i Värnamo, Med. Kan. Specialist i allmänmedicin och arbetade fram till 2011 på Delsbo Hälsocentral.
Barn: Sara Charlotta 20/4 1972, Jens Petter 15/1 1974, Emma Moa Karolina 15/12 1980 och
Ida Sofia 19/4 1982.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till Folklig Läkekonst.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Hans Palmgren flyttade till Johannesberg 1972 och var specialist i ortopedi vid Hudiksvalls Sjukhus. Marianne Palmgren är specialist i allmänmedicin och arbetade fram till 2011 på Delsbo Hälsocentral.
Hej Marianne!
Tack snälla du för att du förtydligade informationen om dig och din make.
Ha det så bra, vi hörs
Åke Nätterö