Troligen är Gösta Blank och hans kompanjon Jan Östberg dom enda som följt sockengränsen runt hela Delsbo socken. Detta gjorde dom 1962. Till raden av Gösta Blanks redan många guldmedaljer vill vi symboliskt ära honom med ännu en medalj för denna något ovanliga bragd. Enligt Göstas anteckningar gick de omkring 8 mil, men hade de haft en steg och höjdmätare med sig (sådana fanns inte då) torde sträckan snarare ha hamnat på 10 till 12 mil.
Viveca Sundberg har kontrollmätt sockengräns längd och kommit fram till att den är ca 11,7 mil
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Om Delsbogränsvandringen – sommaren 1962
Delsbo socken. Kartan finns på skolmuseet på Delsbo forngård
Läs om Delsbo socken på Wikipedia
Sommarlovet 1962 blev inte så lugn och avstressande som jag hade tänkt mig. I början av lovet följde jag med Strands stafettlag till Alfta för att springa en sträcka i 4×100 meter. Vi blev försenade och vi fick inte den tid för uppvärmning som vi hade behövt. Jag sprang andra sträckan och kände bara efter någon meter att det började strama i bakre lårmuskel i höger ben. Det blev bara att slå av på takten och det brände till ordentligt innan jag var framme med pinnen till nästa man. Det blev ingen medalj denna gång men man förstod uppvärmningens betydelse.
Brandstationen var fortfarande hemma hos oss på Ringstavägen.
Den nya stationen blev klar för inflyttning 1963.
Jag var ju inte brandman men brukade vara med på övningarna och hjälpa till när slangarna skulle tvättas och hissas upp i torktornet. Tornet var 13 meter högt och det rev pappa och jag 1966.
Här kan du läsa mer om Delsbo Brandkår.
Tidigt på morgonen den 19 juni blev kåren kallad till Bergqvist anrika såg i Stömne. Det var en granne som vid 4-tiden såg väldiga eldslågor slå upp. Hon sprang över till faktorn till sågen, Olle Forsell som larmade brandkåren. När larmet kom till oss hann jag köra ut brandbilen och pappa och jag hann koppla till sprutan innan någon annan hann ner. Det blev en snabb utryckning och jag följde med.
En artikel om branden finns att läsa i HT för den 20 juni 1962
Den tredje saken som stressade mig denna sommar var en ”ambulanskörning” från en by här i Delsbo till lasarettet i Hudiksvall. Jag hälsade på ofta på taxistationen som nu hade flyttat från det gamla stället framför Sveabiografen till nuvarande. Jag kände flera av taxichaufförerna och Folke Olsson hade en taxibil som även kunde rymma en bår. Jag hade körkort även för taxi och en eftermiddag ville Folke att jag skulle vikariera för honom ett par timmar. Då hände att det kom ett samtal att man ville ha ambulansbilen till en viss gård. Jag var ensam på stationen och som tur var visste jag var båren fanns i ett garage vid läkarmottagningen mitt i mot tingshuset. Stressen var hög. Det var inte så långt till den adress jag skulle till. Där låg en man på golvet och hade magplågor. Läkaren som var ny på orten frågade mig om det tog lång tid till Hudiksvall. Jag svarade att man får beräkna en halv timme. Det är bäst att köra så fort det går sa läkaren. Det beskedet blev jag inte lugnare av. En granne som hjälpte till att bära mannen på båren till bilen följde även med för att bistå den sjuke. 1962 var det grusväg med en massa kurvor till Hudiksvall. Vi kom efter bilar som inte makade på sig. Jag signalerade på vanligt sätt. Det fanns ett blinkande ljus på bilen som jag inte hittade knappen till. Vi kom fram och mannen blev kvar några dagar och levde sedan många år.
Nu ville jag hitta någon sysselsättning för att lugna själen för att få energi till sista läsåret på lärarseminariet i Härnösand. Jag hade funderat på att vandra i skogen och kanske till och med följa gränsen för hela Delsbo. Jag ville ha en följeslagare och pratade med prästsonen Jan Öberg. Han tyckte också att det lät intressant och efter en kort planering packade vi ryggsäckarna med matsäck och extra kläder. Kartor och kompass skulle vi inte klara oss utan.
Jan och jag startklara vid vattenverket i Norra Långsbo
Sockengränsen med startplatsen upp till höger
Tisdagen den 3 juli skedde starten vid vattenverket i Norra Långsbo. Om fågelvägen till Johannesberg var 2,5 kilometer så var den på kartan svårtydda slingriga vägen minst 600 meter längre.
Läkarmottagningen var i hus 337. Här kan du läsa mer om läkarhuset i Johannesberg.
Om gränsen i Johannesberg brukade man säga att doktor Bergström fick gå över gränsen till Bjuråker för att komma till ”toan”. Men enligt grannarna gjorde gränsen en sväng norrut nedför backen innan den svängde söderut och inneslöt hela apoteks- och läkarmottagnings-tomten för att sedan ta 90-grader över Rångsjön.
Vår första fikapaus tog vi i sluttningen ner mot Rångsjön. Hur skulle vi klara alla vattenhinder? Där hade vi våra knep. Min syster Birgit och hennes man hade lånat en eka och vi blev skjutsad mot holmen mitt i sjön. Där steg vi av, tog packningen med och gick. Svågern rodde runt och vi steg på igen och fortsatte till västra stranden. Nu blev det först en ganska lätt promenad över åkrar i ca 1 kilometer. Sedan skulle det bli bara skog (11 kilometer) hela vägen till Överälve.
De som är skogsägare vet att rågångar snabbt växer igen. Det var tur att vi hade kompasserna med oss för kvaliteten var väldigt skiftande. Efter någon timme dök ett annat problem upp. Rågången var bra tack vare två skogsarbetare som höll på att gallra. Men, längs en lång sträcka låg fällda träd rakt över rågången. Det blev en mycket tröttsam hinderklättring med den packning vi hade.
När vi äntligen kom fram till Älvesjön så gick gränsen vid sjöns mitt. Lösningen blev att lämna packningarna vid stranden och gå runt för att låna en eka för att ro över och lämna dem, för vi skulle ju följa gränsen, tjuriga som vi var. En fru Ida Persson på herrgårn (klicka på namnet om du vill läsa mer om Ida Persson) ombesörjde mycket vänligt att vi fick en välbehövlig nattvila.
Dag två
På morgonen var det segt att stiga upp och vi funderade på vad vi givit oss in på. Nu plockades bort det som inte behövdes under etappen ner till Gryttjesbo och ”84an”. Tant Ida avtackades och färden fortsatte en bit efter landsvägen för att sedan vika av åt NO in i skogen. Första biten 2,5 km, var rena bergsklättringen förbi Brunberget och över Gårdberget. Sedan vek gränsen av åt NV och vi kom att få fortsätta ca 3,5 km över Storåsen med våra ömma kroppar var det skönt med lättare ryggsäckar. Sedan blev det lite sicksack. Strax efter Storåsen vek gränsen först av mot SV i 2,5 km sedan åt NNV i 2,5 km. Det blev alltså en vass ”näsa” vid den NV-a gränsen. Därefter började vandringen mot SO förbi Gunnarsboberget men innan vi vek av åt SSV för att fortsätta mot nya mål, kom vi så nära Överälve att vi åter kunde se sjön. Efter ca 3,5 km dök Björnåsen upp. Den var som en vägg som mötte oss. Där fick man verkligen känna på bergsklättring.
Jag håller utsikten vid Björnåsen
Det var ju före mobiltelefonernas tid så vi hade ringt hem innan vi lämnade Ida, dels för att någon anhörig skulle hämta det vi lämnat kvar hos henne och att vi ville bli hämtad när vi kom fram till ”84an” så vi kunde sova hemma och få en ny matsäck innan fortsättningen. Den andra dagens vandring blev nära 3 mil.
Dag tre
Efter en skön vila i våra egna sängar och påfyllning av matsäck blev i den tredje dagen skjutsat till Delsbo-Ljusdal gränsstenen i Gryttjesbo.
Det började sedan med en ca 500 meter lång promenad ned till Gryttjen där väntade min seminariekamrat och Gryttjesbo Jan Jonsson med sin motorbåt. Han körde oss enligt gränsdragningen på kartan. Nu blev det 17 km rak riktning mot Älgtjärnen, när vi kom fram till Kalvstigen efter 5 km. stannade vi till vid gränsstenen Delsbo-Järvsö. Där mötte Jans syster Margareta upp och hon hade spritkök och grejor med så vi fick nygräddade pannkakor och kaffe. Det var mätta grabbar som kunde fortsätta. Mot kvällningen rundade vi Älgtjärnen och gick över vägen som går till Gäddvik och passerar många vallar och går ner mot Bobygden. Nu var turen framme, en gammal koja för skogsarbetare alldeles intill vägen blev vårt natthärbärge. Det fanns ganska många skogskojor kvar på 60-talet.
Kojan vid Älgtjärn
Dag fyra
Nästa morgon var vi pigga att fortsätta nästa etapp som skulle avslutas på Blackåsberget. Jag visste att det fanns en koja där som var lämplig sista natten. Först tog vi riktning mot NO och Stensjön. Dit var ca 4 km skogsvandring. Gränsen gick över där sjön var som smalast. Det låg en liten flotte, som var byggd av bräder på två gamla bensinfat. Vi lastade på all packning och jag tog en bräda att använda som paddel.
Min paddling vid Stensjön
(5 år tidigare hade jag deltagit i en skidtävling ”Stensjöloppet”, som startade just vid rågången mellan Delsbo och Järvsö. Målet var vid Bygdegården).
Nu blev det packning på igen och nästa delmål var sedan fyr-sockenstenröset som låg 3,5 km bort i riktning mot Nianfors. De fyra socknarna Delsbo, Järvsö, Arbrå och Nianfors. Det märkliga är att det är bara själva stenröset som förenar Delsbo och Arbrå.
Nu blev det 5,5 km nästan rakt åt öster till Källsjön och Källsjöklack. Där blev det väldigt svårt att hitta rågångar och vi kom också lite utanför den karta vi hade, men vi tog oss upp på Blackås och hittade kojan. Jag hade bestämt med min vän ”Börsk-Ivar” att han skulle finnas nere vid Dellen nästa förmiddag en viss tid för att med sin motorbåt ta oss tillbaka till platsen där vi startade. Vi hade räknat med att det var ca 15 km dit ner.
Jan visar Delsbovinkeln vid fyrsockenstenröset
Dag fem
Vi startade i god tid och det var medlut och vi ”tangerade” bara Alsjöåsen och vid Alsjö korsade vi ”Sjuvallsleden och tog landsvägen förbi Hansesjön och vidare den rakaste vägen ner till Dellen. Det var precis 2 km väster om järnvägstunnlarna. Det blev inte lång väntan på Ivar. Nu blev det en avkopplande skön avslutning på ”äventyret”. Resan på Dellen gick först rakt norrut 3,5 km och vi rundade Kråkholmen och sedan blev det en ganska rak snabb färd 10 km mot målet, vid vattenverket där vi startade.
PM De kartor vi använde under vandringen var de så kallade ”gröna kartan”. När jag gjorde denna sammanfattning var en av kartorna så sönderriven att jag ville kolla med en ny. Då kom jag på att det finns ju inga utritade gränser mellan Delsbo, Bjuråker, Forsa och Norrbo längre efter kommunsammanslagningen i början av 70-talet
Gösta Blank
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62