Dellbon Fredric Levi Læstadius, tog sin underofficersexamen med glans, och hörde till de få som på den tiden buro 3 streck på vänstra öfverarmen af vapenrocken.
SVENSKA AMERIKANAREN TRIBUNEN, 15 AUGUSTI 1912
En korpral af gamla stammen var Fredrik Levi Laestadius i Svedja, Delsbo, som nyligen afled vid hög ålder. Hans fader var kronolänsman i Norrbotten och af den bekanta prästsläkten med samma namn. Det var meningen att han skulle studera och gå samma bana som sina förfäder, d. v. s. bli präst, men olyckan ville att han genom brist på medel i stället kom i gårdfararlära. Detta yrke älskade han aldrig. Som gårdfarihandlare kom han till Forssa socken i slutet af 1860-talet och blef soldat i Delsbo och slog sig där på måleriyrket, ett yrke som ’han sedan idkade under hela sin återstående lefnad jämte den militära tjänsten vid ’Hälsinge regemente. Laestadius hade ett ovanligt godt hufvud och dessutom var han begåfvad med en vacker sångröst, ett släktarf. Ett behagligt sätt och släktens fina utseende gjorde, att han skulle gått långt, om icke andra omständigheter tillkommit. Men han tog sin underofficersexamen med glans; han hörde till de få som den tiden buro 3 streck på vänstra öfverarmen af vapenrocken.
Texten förmedlad till oss av Jan-Olof Strandberg
Läs om Boerhjälten Erik Stålberg från Delsbo
Boerkriget enligt Wikipedia.
Se bilder och läs om slaget vid Magersfontein
Läs om Slaget vid Magersfontein 1899 – Wikipedia
Nordiska frivilliga under boerkriget Nordfront.se
Boerkriget – Sanningen måste fram Populär Historia.
Läs om släkten Læstadius – Wikipedia
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
SVENSKA AMERIKANSKA POSTEN, 17 DECEMBER 1924
Ett 25-års minne
Monument över fallna skandinaver i Magersfontein. Källa: Wikipedia
Slaget vid Magersfontein ägde rum vid Kimberley, Cape Colony, den 11 dec. 1899 alltså för snart tjugofem år sedan. Skandinaviska kåren i boerarmén vann i nämnda slag helt säkert den ärorikaste seger, som de tre skandinaviska folken och svenskfinnarna någonsin gemensamt vunnit öfver en och samma fiende och för en rättvis sak. Hvad jag i det följande har att berätta grundar sig uteslutande på de uppgifter, som jag för många år sedan erhöll af en dansk guldgräfvare vid namn Gotthard Christensen i Transvaal. Denne hade varit medlem af den skandinaviska kåren och var en af de få, som kom lefvande ifrån bataljen.
Historien om den skandinaviska frikåren är i korthet följande:
I september 1899 sammankallade den svenske ingenjören Chr. Uggla, f. n. konsul i Stockholm, skandinaverna i Transvaal till ett möte i Johannesburg. Här beslöt man att bilda en skandinavisk kår för att hjälpa boerna. Kårens hufvudkvarter förlades till Pretoria, hufvudstaden, men ett rekryteringskontor öppnades i Johannesburg.
Den 12 okt. utsändes orden från hufvudkvarteret, att de skandinaver, som anmält sig, skulle inställa
sig i Pretoria för att välja officerare och bereda sig till fälttjänst. Valet utföll så, att Johannes Flygare, född af svenska föräldrar i Natal, blef veldkornett (kapten); Eric Stålberg, svensk, f. d. underofficer i Hälsinge regemente, premiärlöjtnant, och W:m Bärentzen, dansk, sekondlöjtnant. Till sergeanter valdes en svensk, en norsk, en dansk och en svenskfinne. Den 15 okt. presenterades skandinaverna
för den gamle vördnadsvärde presidenten Paul Kruger, som därvid höll ett tal till dem, tackade dem för att de i nödens stund gjort gemensam sak med boerna och nedkallade Guds välsignelse öfver dem i deras strid för Transvaal. Den skandinaviska kåren räknade endast 80 man. De voro således ej många, men naggande goda voro de i alla fall. Många af dem hade varit sjömän och som sådana
nått en viss färdighet i att slåss med utlänningar och att reda sig ur kinkiga situationer. I olikhet med sina stridskamrater boerna buro skandinaverna uniform. En hvar af dem hade tilldelats häst, mausergevär med 480 patroner och revolver med 200. De hade egen läkare, norrmannen Bidenkap,
samt tre svenska sjuksköterskor.
De ryckte ut från Pretoria den 16 okt. och kommo efter växlande öden och äfventyr den 28 nov. till Jacobsdaal, en liten stad ungefär femton engelska mil sydost om Kimberley. De anmälde sig genast hos general Cronjé, som kommenderade dem till general de la Rey. Af honom användes skandinaverna till spaning och utposttjänst, och de kommo därigenom i nära beröring med fienden hvarje dag. Den 10 dec. kl. 1 e. m. öppnade fienden en mycket liflig kanoneld mot boerna. Skandinaverna utkommenderades af general de la Rey att iakttaga fiendens rörelser och taga reda
på hvar man hade att vänta det egentliga anfallet. De fingo befallning att ej öppna eld och att retirera,
så fort de fullgjort sitt uppdrag. Fiendens lyddit och shrapnels gjorde ingen skada, ty man sköt för högt och granaterna exploderade» långt bakom skandinaverna. Dessa redo obehindrat upp på en höjd, från hvilken de hade utsikt öfver hela terrängen och sågo fienderna rycka fram under skydd af sitt artilleri. De varseblifvo snart skandinaverna och sände en gevärssalva efter dem, men dessa svängete sig då upp på hästarna och redo tillbaka till boerna. De inrapporterade nu, att hufvudangreppet gällde Scholtznek, en höjd nära järnvägen och det ställe, där skandinaverna
befunnit sig. Vid solnedgången upphörde fiendens kanoneld. Boerna fruktade, att fienden skulle
få tillfälle att angripa dem. innan de fått förstärkningar och innan de hunnit att befästa sin ställning. General de la Rey förutsåg, att striden vore förlorad, om engelsmännen komme i besittning af Scholtznek. Likaså framstod det klart för honom, att man ej kunde bjuda dem motstånd utan kännbara förluster. Fiendens styrka utgjordes af två regementen, 1,200 man, medan boernas antal var betydligt mindre. Då generalen tvekade, begärde kapten Flygare att få försvara höjden med sina skandinaver. De la Rey insåg, att det var ett djärft vågspel, men villfor den svenske kaptenens begäran och gaf den skandinaviska kåren order att försvara höjden.
Kl. 10 på kvällen samma dag redo 50 skandinaver ut från boernas ställningar bort emot Scholtznek. De andra skandinaverna voro upptagna på annat håll. Terrängen var glest bevuxen med buskar, här och där reste sig också en myrstack. Detta var det enda skydd, som stod att få på denna plats. När de ridit ett stycke, bundo de hästarna och kröpo varsamt emot fienderna, ända till dess man kunde höra dem samtala med hvarandra. Då stannade de. Kl. 11 kom det ett regn, som räckte hela natten och gjorde alla genomvåta. De lågo här och väntade ända till kl. 3,45 på morgonen den 11 dec. Då
hördes det plötsligt ett hurrarop från södra flygeln på Scholtznek. Samtidigt öppnade boerna en häftig eld, och i detsamma iakttogo skandinaverna, att fienden var nästan alldeles inpå dem.
De befalldes att sprida ut sig i skyttelinje och bereda sig till anfall.
Kl. 4,25 öppnade de eld mot fienden, som ibland var endast några få, meter ifrån dem. Engelsmännen blefvo så öfverraskade af detta oväntade angrepp, att de icke gåfvo sig någon tid att sikta, hvarför deras kulor icke gjorde skandinaverna den minsta skada; däremot fann nästan hvarje kula från deras egna vapen sitt mål.
Skandinaverna sköto med både mausergevär och revolver. De fiender, som kommo dem för nära, befalldes att sträcka vapen. Efterkommo de ej genast befallningen, blefvo de nedskjutna.
I annat fall gjordes de till fångar och fördes bakom skandinavernas linje. Nästan hvarenda en af
dessa fångar ihjälsköts efterhand af sina egna landsmän, enär de ingenstädes
kunde finna skydd mot deras kulor.
Kl. 6,15 på morgonen hissade engelsmännen en hvit flagga, och skandinaverna fingo befallning att upphöra med elden. Runt omkring dem låg det fullt med döda och sårade, som redan då uppgingo till flera hundra. Skandinaverna hade ännu ej förlorat en enda man. När den hvita flaggan varit uppe
en stund, såg man i fjärran ett tredje regemente engelsmän komma för att undsätta de andra två. Löjtnant Stålberg riktade kaptenens uppmärksamhet härpå och rådde honom att kommendera
reträtt, men härtill svarade Flygare nej. Nu skulle det blifva batalj, menade han, och engelsmännen
skulle straffas för sitt förräderi. Den hvita flaggan försvann nu, och i samma ögonblick sände fienden en gevärssalva, som mottogs med hurrarop af skandinaverna. De kände sig förbittrade öfver fiendernas falska beteende och en häftig gevärsduell uppstod mellan skandinaverna och den omkring två tusen man starka fienden. Många engelsmän blefva nedskjutna endast ett par meter från skandinaverna. När de senares gevär blefvo för varma, utbytte de dem mot revolvrarna, och då man ej fick tid att ladda, slogs man med gevären. Skandinaverna ville ej vika, men beslöto att sälja sina lif så dyrt som möjligt. För hvarje salva, som lossades, stupade den ene skandinaven efter den andre. Kapten Flygare var en af de första, som blefvo sårade. Han fick sig en kula genom vänstra handleden, men låtsade icke mycket om det, utan röt at sina män att ”skjuta ner allesamman”. Kort därpå träffades han af en kula i underlifvet. I det han dignade till marken ropade han:
— Löjtnant Stålberg, jag är sårad
— tag kommandot!
Detta var hans sista ord. När ett par sekunder senare de närmaste skandinaverna hunno bort till honom, funno de sin ledare död. Skandinavernas skyttelinje blef nu allt tunnare. Den ene efter den andre föll död eller sårad. Löjtnant Bärentzen låg lifsfarligt sårad i närheten af min sagesman, och det såg ut som om han höll på att dö. Marken var öfversållad med döda och sårade, men det oaktat pågick striden lika bittert som förut. Några enstaka skandinaver sågos här och där kämpa som
bärsärkar mitt i en fiendehop. Det gafs ingen pardon, och ingen begärdes. Till slut blef äfven löjtnant Stålberg sårad. Då han ej längre kunde använda sina vapen, fanns det knappast någon stridsduglig skandinav kvar. Han befallde dem, som kunde, att rädda sig och hästarna, som voro ungefär 500 m. bakom dem. Slaget hade då varat från kl. 4,25 till 7,10, d. v. s. i nära tre timmar!
Af de femtio skandinaverna, som deltagit i striden, voro endast tio i stånd att lämna slagfältet, men på vägen bort till hästarna blefvo ytterligare två skandinaver, Einar Olsen och J. Dalen, nedskjutna och dödade samt en tredje sårad och tagen till fånga. Endast sju skandinaver återkommo således till boernas linjer, och af dessa sju var det blott en enda, som var oskadd! Af alla stupade skandinaver voro mera än hälften svenskar. De öfverlefvande medlemmarna af skandinaviska kåren blefvo sedan tillsammans med de skandinaver, som ej deltagit i striden, tillfångatagna den 18 febr. 1900, då general Cronjé kapitulerade med hela sin armé vid Paardeberg. Engelsmännen försökte nu gång på gång att eröfra boernas artilleri, men dessa hade under skandinavernas strid fått tillfälle att sätta sig i stark försvarsställning, och fienderna måste till slut draga sig tillbaka. De torde ha förlorat öfver 300 man ensamt i döda, och man såg engelsmännen köra bort tjogtals lass med döda och särade. Vid 4-tiden kom general Cronjé med 3,000 fristatare. Han hade ej ännu reda på hvilka stora förluster den
skandinaviska kåren lidit. Åtminstone föreföll det så, när han tackade skandinaverna för att de hjälpt boerna till seger i slaget vid Magersfontein och prisade deras mod och uthållighet.
Då engelsmännen utrymt slagfältet, foro de, som voro kvar af den skandinaviska kåren, ut att begrafva sina döda. Man lade ända till sju stycken i en och samma graf. En svensk förrättade
jordfästningen. De sågo nu många hemska syner, hvilka alla buro vittne om huru bittert skandinavenia kämpat och med hvilket dödsförakt de gått fienden in på lifvet. På ett ställe t. ex. funno de två bröder, Karl Albert Olson och A. Edvin Benson, liggande sida vid sida dödligt sårade. Deras gevärskolvar voro afslagna, i närheten lågo två engelsmän med krossade hufvudskålar! Då begrafningen var öfver, ater-vände skandinaverna till boerlägret, Där möttes de af general Cronjé, som först nu fått veta om skandinavernas manspillan. Han hade tårar i ögonen, och hans stämma vibrerade af själsrörelse, när han tog de öfverlefvande skandinaverna i hand och uttalade sitt folks och sitt lands tack till dem.
Deras hjältedåd, försäkrade han, skulle aldrig glömmas af det sydafrikanska folket. Alla boerna stodo under tiden med blottade hufvuden, och de flestas ögon voro tårfyllda. Det kom äfven kondoleanstelegram från presidenterna Steyn och Kruger. Den sistnämnde beredde skandinaverna
äran att utnämna dem till sin hedersvakt och löjtnant Stålberg till kapten.
*
Då jag i juni 1907 kom förbi Magersfontein, tyckte jag mig i andanom se en väldig bautasten resa sig,
där de tappre skandinaverna dött. Jag hade en idé om huru detta monument skulle se ut, ty jag hade sett talrika afbildningar af det, innan ännu pengar insamlats att få det upprest. Men jag misstog mig. Det skandinaviska monumentet fick ej resas på Magersfontein, tack vare det oförsonliga hat, som besjälade den skotte, som var ägare till den farmen. Han tillät endast, att det engelska minnesmärket restes där. Skandinavernas bautasten måste därför resas på en annan höjd i närheten af slagfältet, på farmen Doorndam, som ägdes af en boer. Monumentet öfver de stupade skandinaverna är det vackraste och det mest imponerande af alla de minnesmärken, som rests på de sydafrikanskaslagfälten. Det liar formen af en väldig bautasten, är omkring 7 m. högt och väger 15 ton. Pengarna för detsamma, inalles 3,300 kr., insamlades i Sverige. Graniten skänktes af ett finskt aktiebolag.
På framsidan af denna sten läses följande inskrift på gammal nordiska} ”Folket reste detta minne till skandinaverna, som föllo i vapenstriden på Magersfontein den 11 december 1899.”
Runt hufvudmonumentet äro fyra mindre stenar resta, representerande Svea, Suomi, Nora och Dana. Dessa stenar äro förenade med en stark järnkedja och bära de fallnas namn samt följande inskrifter:
Svea: De kunde icke vika, blott falla kunde de.
Suomi: På tappra män se tappra fäders andar ned.
Nora: Nu tier Stridens Larm paa Valen, i Mindet lefver Heltens Ry.
Dana: Nu hvile deres Bene bag Höjdens Bautastene. — Sal. Balcke.
Texten utlånat av, Jan-Olof Strandberg
—121E4— Uppgifter ur Forsa – Hög släktregister
(BD20) FREDRIK LEVI LAESTADIUS, * 5/1 1847 i Piteå Lf. Garvarlärl. i Tomta. inf. från Piteå till Forsa 18/6 1866. Utfl till Delsbo 27/5 1868.
75H1- ANNA BRITA OLSDOTTER, * 2/12 1841 i Övre Ullerud, Värml. Infl till Forsa 27/11 1864. Gift 8/9 1867 med *) JOHAN PERSSON WESTLUND
ANNA LENA, * 8/3 1865 75H1.
LARS JOHAN, * 20/6 1867 75H1.
—75H1— Uppgifter ur Forsa – Hög släktbergister
(S66) *) JOHAN PERSSON WESTLUND, * 22/4 1839 i Sunnemo, Värml. G. 8/9 1867. Arb. i Hillen.
(S90) ANNA BRITA OLSDOTTER, * 2/12 1841 i Övre Ullerud, Värml. 121E4.
121E4 ANNA LENA, * 8/3 1865. st.dr.
121E4 LARS JOHAN, * 20/6 1867. St.s.
OLOF PETTER, * 8/3 1871.
AXEL GUSTAF, * 5/1 1873.
—60N1— Uppgifter ur Delsbo släktregister
(BD20) FREDRIK LEVI LAESTADIUS, * 5/1 1847, s. t. länsman Carl Jac. Laestadius i Piteå. Infl fr. Forsa 1868. G. 29/3 1869. Änkl. o. omg. 10/4 1891. V. korp. nr 21 vid Häls. reg. Sen. bonde i Källeräng 2, Delsbo. † 3/6 1912 i kräfta bosatt i Norrberg, Delsbo
6O14 ANNA ANDERSDOTTER, * 20/2 1832, d. t. sold. A. Kron i Långede. Änka e. skollär. J. Dellborg i Oppsjö, Delsbo. † 13/5 1889.
49N7 ANNA EKLÖF, * 5/10 1847, d. t. sold. P. Eklöf i Slättäng, Delsbo. † 27/12 1912.
Fosterdotter 1) Brita Laestadius * 23/9 1873. (enl. församlingsboken 1910) ogift † 24/2 1933 (moder 2) Brita Persdotter)
—37N11— Uppgifter ur Delsbo släktbok
(X9) Carl Fredrik Lindström, * 17/12 1863 i Färila sn, Gävleb. G. 23/4 1888. Jordbr.-arb. Bos. i Svedja, Delsbo. † 25/7 1896.
6 2) Brita Pehrsdotter, * 1/7 1846 i Tjärnmyra. Fosterd. t. korp. N. Qvick i Svedja, Delsbo. † 4/7 1930.
Sigrid * 29/11 1869, † 13/4 1885
1) Brita * 23/9 1873 14
Karin * 14/6 1880, † 4/2 1881
Mathilda * 28/6 1882
—37N14—
11 Brita Lindström, * 23/9 1873, d. t. arb. C. F. Lindström i Svedja, Delsbo. Sömmerska. Bos. i Källeräng, Delsbo. † 24/2 1933 i Norrberg, Delsbo
Karl Axel * 4/12 1892, † 9/8 1893 (bröstsjukdom)
Axel Levi * 31/7 1899, † 27/10 1899
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062